Distriktsmästare i vinterjacka

Jag tror nätt och jämnt att en Guantanamo-fånge skulle byta nittio av sina minuter mot nittio effektiva framför Selånger FK-Östavall på Norrporten Arena i afton.

IMG_20130911_205408
Foto: Scanpix.

När ett gravt underpresterande Selånger gjorde 3–1 i den första halvleken så sköt Östavall en lyra – direkt på avspark, från mittpunkten. Utan pet. En hög båge ner mot straffområdet, sedan vände man hem och lade sig åter i igelkottsställning.

Det säger det ni behöver veta.

Men nu är vi distriktsmästare, det är absolut inte det sämsta, och Östavall – hemmahörande i Division IV – har gjort en stark resa som slagit ut både IFK Sundsvall och GIF-juniorer.

Men den planerade kortegen, medelst öppen turistbuss, genom en euforisk stadskärna i den krispiga onsdagskvällen blev tydligen avblåst.

Efter matchen kom SFK:s och ST:s Carl Bergseije bärandes på ett par plakett i ädlaste silver. Två stycken fat i skimrande ädelmetall – som en bättre Community Shield-pokal.

IMG_20130911_210020
Plaketten, Community Shield-replikan, var fylld i korv.

Det om det. Nu går vi vidare i våra liv.

Som distriktsmästare.

Lågkontrastnylle:

Tilde hade i fotouppgift att ”ta en lågkontrastig bild”. Så hon bad mig gå ut, sedan tog hon en på mitt nylle.

_MG_4085
Och jag kan inte klandra henne. Jag är inte helt på det klara med vad en lågkontrastig bild är – men det här är ett i sanning lågkontrastigt nylle.

_MG_408
Det här är också en lågkontrastig lekamen och jag är egentligen ingen större förespråkare av dagens-outfit-bilder (om det inte handlar om ambitiösa morgonrocksmodereportage); men jag tyckte det lämpade sig att visa hur jag ser ut.

Detta för att om ni tunnhåriga medelåldersmän som läser denna blogg skulle möta mig när jag är iförd huvudbonad så vill jag att ni ändå ska veta att den här unge mannen är en medlem i det världsomfattande, inofficiella brödraskapet The Bald Community och att han gärna får en tumme upp, en uppmuntrande nick eller ett ”kämpa på!” från en likaledes kämpande broder.

(Jag har en närmast färdig text om AFC-segern som skulle vevas ut i etern i går, men den här bloggtjänsten slåss om utrymmet med en måndags-och-fredagstjänst som gymnasielärare och heltidsstudier som i höst – hör och häpna – verkar vilja kräva någonting av mig. Och världen står i lågor. Och Obama åt Timråfödd lax. Det är mycket nu.

Och texten kommer ikväll. Den kommer inte vara värd att vänta på, men det har ni förhoppningsvis vant er vid.)

Helgsbokslut:

Jag lämnade in ett reducerat Stryktips för 24 kronor i dag.

Skärmavbild 2013-09-07 kl. 18.36.34
Och fick 16 kronor tillbaka.

Jag är nu alltså åtta kronor fattigare.

Men vad mycket värre är: det som skulle finansiera mina Stryktips, mina måltider, ja, hela mitt leverne i höst står kvar här på golvet intill mig.

Jag kände nämligen mig för sjuk för att stå i kö på Södra Berget för att låta Antikrundans experter värdera den raritet till tavla, inhandlad på auktion i Käckelbäcksmon, som jag har i mina ägor och som jag pantsatt min ekonomiska person mot.

Det finaste jag någonsin sagt till någon:

En gång tittade Tilde ner i sin mobiltelefon och blev lite gramsen.

Hon hade siktat på att nå 3000 följare på Instagram innan sommaren var över; men blickade nu ner på knappa 2700.

Och jag är inte känd för att vara någon romantisk poet, men i en kärleksfull nyck så tittade jag henne djupt i ögonen och lät följande fras – den finaste jag någonsin yppat – lämna mina nykära läppar:

”Du kommer alltid att ha 3000 följare i mina ögon.”

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 36:

På grund av svår förkylning kunde inte dessa listor färdigställas enligt den säkerhetskontrollerade proceduren (att ledarskribent Erik Löfgren kliver upp i fredagsottan och spånar ur tomma intet).

Pirkt.se ber om överseende för förseningen. 

innelistan

1. Oskar Lund (NY)

oskar
All heder till Fredrik Söderberg som styrt Dagbladets sportskuta med storartad bravur väldigt länge.

Han har verkligen kämpat för att varje kväll konkurrera ut ST-sporten; för att vara före med nyheterna, för att göra de bästa sportsidorna.

Han ledde en sportredaktion som stod på tå och som väldigt ofta fick ST:s dito att se väldigt bekväma ut.

”Varför har ST hela tiden exakt samma grejer som Dagbladet – fast en dag efter?”, frågade ofta min far för ett par år sedan. För att ST accepterade det, antar jag. För att man var bekväma – ”vi har ju Rolles krönikor!”-mentaliteten? – medan ”Löta” skulle ha gråtit en skvätt blodvite om så vore fallet.

Men när man nu (i en genial nyck) slog samman de två sportredaktionerna så blev Fredrik Söderberg, efter decennier av blodig konkurrens om Timrå-skador och GIF-nyförvärv, förvisad bort från nyhetsarbetet – till att skriva två reportage om lokal fotboll i veckan: till att reda ut ”hur det står till med fotbollen i Norrhassel”.

När det inte fanns någon konkurrens alls längre, när ”Löta” inte fick gå och smyga med sina scoop, när han inte längre behövde vara paranoid och döpa sin påbörjade artikel till något kryptiskt för att ST inte skulle kunna hitta den och sno den – ja, då är det helt naturligt, närmast nödvändigt, med ett ombyte.

In kommer Oskar Lund som sportchef – och det är förstås det rätta valet. Det enda valet.

Det är kanske väldigt naivt, men jag hoppas han blir mindre bakbunden i sin roll: att han får ta ut sina svängar och skyffla ut sina (säkert många och intressanta) idéer över ett par sportuppslag.

Jag tror att han kan göra det riktigt bra.

Det känns – hur intressant ni än tycker det är att höra Pelle Nilsson prata i en webcam – som det bästa som hänt den lokala tidningssporten i den här staden på väldigt länge.

2. Karl Drais von Sauerbronns (NY)

Jag var på grund av min ringa allmänbildning tvungen att googla vem som uppfann cykeln, men det verkar ha varit denne tyske baron som 1817 lanserade någon form av tvåhjulig sparkcykel.

cykelll
Tack, Karl Drais, för det. Jag fick tillbaka min cykelnyckel när jag var uppe i Umeå i tisdags, och nu tänker jag aldrig kliva av den för att ta ett endaste promenadsteg i onödan.

Uppe i Umeå cyklade jag i ur och skur till träningen och alla andra evenemang – någon gång när jag kom genomblöt till en träning liknades jag vid en byfåne som alltid cyklade omkring (hette han Cykel-Bengt?) – och planerar att göra så även här.

3. Tilde Jansson (1)

tildee
Vi räknade in drygt 60 likes på vårt offentliggörande av förhållandet på Facebook. Jag konstaterade direkt att man inte får svika dessa likeande själar för omgående, och Tilde konstaterade att för var tionde likeare så är man tvungen att hålla ihop i en dag.

Drygt sextio likeare; minst sex dagar, alltså.

Nu har det gått nära på nio – och då har jag också varit svårt sjuk under de två senaste.

Och hon har inte bara stått ut med mig – en av världens jobbigaste människor redan som frisk; hon har dessutom bidragit till att bibehålla min näbbhygien under dessa prövande dagar.

För en av de största anledningarna till att ha en flickvän är väl att få ha någon som håller koll på när snoret rinner jämnsmed överläppen.

Dessutom lyckades hon i eftermiddags, när vi skulle fylla i en blankett, luska fram mina fyra sista siffror i personnumret.

Efter flera månader tillsammans!, knappt märkbart!, bara sådär!, hade hon kapat min identitet!

Och jag – och denna innelista – har den största respekten för en skicklig, långsiktigt jobbande sol-och-vårare.

4. Kitten Cam (NY)

Okej, jag visades denna live-webbkamera och, ja, det är förstås det mest geniala som Internet någonsin framkallat:

Jag vill ha denna video stående på teven hela dygnet runt; som den moderne mannens eldstad.

5. Arsène Wenger (NY)

Jag tror att någon enstaka – Daniel ”Knosen” Andersson? –  har gått direkt från Kasslerlistan till Innelistan från en vecka till en annan tidigare, men det är ett sällsynt hopp som kräver någonting alldeles extra:

Som att dra fram en Mesut Özil ur rockärmen.

En Mesut Özil gör ingen vinter, som man brukar säga, men det är ju en fullkomligt fantastisk värvning som lyfter hela föreningen på så väldigt många plan.

Jag trodde inte att det var ens i närheten av möjligt att ro i hamn en dylik värvning på den korta tid som var kvar vid förra veckans placering på Kasslerlistan. Jag trodde kanske framför allt inte att en Mesut Özil var villig att lämna den absoluta världstoppen.

Och nu ska jag inte sitta här och säga att Wenger skeppade iväg Gervinho till Roma med en tanke om att Roma skulle släppa Erik Lamela till Tottenham för att Tottenham skulle släppa Gareth Bale till Real Madrid för att Real Madrid skulle släppa Mesut Özil till honom – men han är, för en gångs skull, en transfervinnare utan dess like.

Och om han nu ändå skulle placeras på sidan i Real Madrid så var det nog till det bästa, detta.

För om Mesut Özil ska sitta på bänken någonstans i denna fotbollsvärld så vet jag inte om jag vill vara med längre.

kassler

1. Eric Saade (NY)

Eric-Saade

Vi hoppades väl lite till mans på att Eric Saade skulle myggas av en gång för alla efter sitt ”hashtag: milf”-debacle under Eurovision-finalen.

Men här i dagarna dök han upp och kränkte den för den arbetslöse så heliga Nyhetsmorgon-stunden.

Och sjöng denna låt. Oironiskt. Jag kopierar från en av alla tiders sorgligaste lyrics-sida:

”I’m in the club with my new sunglasses”

”I know what to do (I know I know)
Put these shades on you (you know you know)”

”I’ve got my shades on, you got your shades on, all day, all night long”

”I’m flashy, I know, I’m flashy, she flashy you know we flashy”

Ska man vara dålig så tycker jag att man måste ha en tydlighet i sin uselhet – men jag förstår inte ens vad Eric Saade är, försöker vara eller vad han ens verkar i för universum?

Är han en barnartist? Rullar hans låtar enkom på Nickelodeon? Hur kan man då, parallellt, spotta ur sig ett kontextlöst milf inför miljoner tittare?

Jag förstår mig inte alls på denna musikmässiga amöba.

2. Timrå IK (NY)

Det är alltså seriepremiär nästa fredag?

Å, fan.

3. Real Madrid (NY)

Det har blivit svårare och svårare att hålla på de marängvita under de senaste åren.

Speciellt som man av folket, som rotad djupt nere i klassamhällets nedre mylla.

Och om man nu finansierat den redan djupt osympatiska värvningen av Gareth Bale med vad som i förlängningen skulle kunna vara de arma spanska skattebetalarnas pengar – ja, då är måttet nog rågat.

4. Erik Hamrén (ÅT)

Hamren-01

Vi får väl se ikväll; men bara känslan jag har inför Irland på bortaplan (och inför hela hans förbundskaptensgärning!) berättigar en fjärdeplats på denna veckas Kasslerlista.

I detta nu ställde jag mig själv följande inre fråga: ”Såg jag inte Hamrén spexa på något evenemang härom sistens?”

Jag vill göra det till en minnesregel för mig själv varje gång jag ställer mig den frågan.

Minnesregeln skulle lyda: ”Ja. Har det varit ett tevesänt evenemang så har Erik Hamrén varit där och spexat.”

5. Daniel Andersson (ÅT)

danneandersson
Lider svårt av den psykiska åkomman ”dubbelnatur”: detta då Selångers anfallare slits mellan att å ena sidan följa all världslig logik som säger åt honom att nyttja sina 90 kilo till att vara en tung knos – eller att bryta helt mot vår galax alla naturlagar och försöka sig på att vara en ”trequartista”, ”som Özil”.

Aldrig tidigare har det illustrerats bättre på en fotbollsplan än när ”Knosen” Andersson hamnade i närkampsmässig polemik med en Umeå FC-spelare kring mittplan i tisdags.

Andersson trippade in, som på trequartistisk tå, och försökte sig på en snurrfint som osade långt mycket mer Özil än Jämtland. Men snurrfinten bröts, Umeå-spelaren läste situationen och sträckte ut ett ben och bollen fastnade.

Då – på en milisekund, som att klicka till en strömbrytare – skiftade Daniel Andersson med ens persona. Med en robust, knosig armbåge föste han Umeåspelaren flera meter på ren råstyrka och skapade sig på så sätt – genom klassisk jämtländsk knosighet! – lite andrum med bollen.

Det fungerar förstås inte i längden att ha en anfallare som går och bär på ett sådant psykiskt slitage under matcherna: Daniel Andersson måste en gång för alla välja väg – Knosens eller Trequartistans. Han är 22 år i år: det är dags att staka ut sin karriär.

Jag hoppas att denna plats på Kasslerlistan kan fungera som ett vägskäl.

Död åt Tengil och alla hans effektivare vänner

Släpper man in ett mål på tre matcher så borde man inte ta två poäng.

Men gör man inte mål så är det förpillat svårt att vinna fotbollsmatcher. 

Jag fick Umeå FC:s laguppställning på förmiddagen.

Jag tittade igenom den och tänkte att ”det här vinner vi”.

Det var med facit i hand inte rätt tänkt – men det var en högst befogad tanke.

Simon Mårtensson och Danny Persson är den här seriens överlägset bästa forwardspar, men där bakom (Vladimir Sudar i struten exkluderad) är dagens UFC – utan skadade trion Fredrik Wennebro, Erik Lundström och Johan Larsson – ett av seriens allra sämsta lag, i mina ögon.

ufc2

I inför-match-ringen sa jag någonting om att ”dom här har två riktigt bra spelare, men Sebbe och jag lovar att göra precis allt vi kan för att stoppa dom. Lovar vi varandra i den här ringen att göra det på varje position idag så är jag säker på att vi vinner det här”. Det brukar ofta vara krystade, uppdiktade grejer som jag i egenskap av kapten hasplar ur mig i den där ringen – men det här kände jag verkligen som självklart.

Men i Division I Norra räcker det tydligen med en bra anfallsduo för att helt plötsligt ta fyra raka segrar och säkra ett nytt kontrakt.

Och det räckte alltså mot oss, även om vi tidvis lyckades rulla upp ett… passivt?, svagt? UFC-försvar på ett sätt man inte brukar kunna förknippa med Selånger FK. Vi spelade inte lika bra som i hemmamatchen, där vi rullade upp Umeå FC fullständigt, men vi tillåts spela bättre fotboll mot Umeå-laget än något annat kollektiv i den här serien: så även i går.

Vi kom runt på kanterna, vi hittade jätteytor framför deras backlinje – och vi skapade mängder av inlägg och avslutslägen.

Inlägg och avslut som sett till dess kvantiteter borde räckt till åtminstone ett mål.

Men det är ju så: pulsen går knappt upp längre, hur mycket bollen än flipper-spelar i offensivt straffområde; man har blivit luttrad att bollen på ett eller annat sätt alltid till slut tryggt hamnar i en målvaktsfamn.

I hemmamötet borde vi gjort 3,4 (jo! faktiskt!) mål i första halvlek – men där fick vi åtminstone första målet i början av andra. Sedan trillade det på, två-tre-fyra av bara farten.

I går så klev – just det! – Danny Persson och Simon Mårtensson fram och blixtrade till under vår allra starkaste period i matchen. Under en fem-tio-minuters period där vi kommit till avslut i närmast vartenda anfall så slår Suad Gruda ett smart uppspel där jag tjuvar lite på insidan för att kunna bryta bollen framför Danny Persson (man måste ta en lov runt hans 95-kilos knoskropp): bollen chippas istället på insidan, Danny får någon halvmeter vid mittcirkeln och slår med ens en fin djupledsboll på Simon Mårtensson som direkt får någon meter på Sebbe Sandberg och istället för att skjuta med vänstern skottfintar han bort Sebbes täck, vänder upp i straffområdet och placerar dit bollen intill stolproten med högern.

Fullkomligt jävla ologiskt i just det läget – och ännu jävla tyngre.

Vi gav dem verkligen ett lillfinger (någon halvmeter vid mittplan) och Simon och den kroniskt glupske Danny glufsade i sig hela armen. Och även om de på närmast egen hand uppehöll hela vårt försvar under de nittio minuterna och var ständiga orosmoment så hade Danny i stort sett två skott i övrigt – ett i det absoluta hawaii-slutskedet – och Simon ett, som han placerade till innebandyparkeringen.

Men ja, jo – ett friläge är helt klart ett för mycket.

Danny berättade innan matchen att mot Athletic FC hade laget också varit svaga men gör man tre mål (Danny 1, Simon 2) så brukar man vinna matcher ändå.

”Vi gjorde tre mål på två och en halv chans”, sa Danny ödmjukt.

Selånger FK? Vi gör alldeles för ofta noll mål, närmast oavsett hur många chanser vi skapar.

Släpper man in ett mål på tre matcher så ska man inte ta två poäng.

Så är det bara.

För egen del? Jag tyckte att det här var en av säsongens allra svagaste insatser. Jag har spelat med känningar och krämpor länge – men jag hatar verkligen att spela med den här faktiska skadan. Jag kan verkligen inte hoppa (jag förlorade i stort sett varje nickduell i går eftersom jag blev kvar stående på marken), inte trycka ifrån med högerfoten och varje gång jag vrickar till den (vilket händer i var och varannan duell: i går landade Danny, knosarnas knos, på min högra vad två gånger om) så är jag bara en fingerrörelse mot bänken ifrån att byta.

Jag hatar inte själva smärtan – jag hatar att känna mig dålig och att inte kunna vara bra. Det går inte att lyfta bollarna längre än vad jag lyckas med med högerfoten, det går inte att hoppa – det är, tro det eller ej, inte ett aktivt val att stå kvar på marken i höjddueller – och det är hemskt tråkigt att spela fotboll då.

Nu var det roligare än vanligt spelmässigt under de nittio minuterna, vi fick ha mycket mer boll än brukligt och själva spelet såg bra ut, men till slut var det tråkigare än någonsin.

Jag skulle, kanske mycket på grund av att jag gjort ett och ett halvt år som bloggare i UFC-blått (vart var ”välkommen tillbaka”-tifot?), vilja säga att det var årets tyngsta förlust.

ufc1
Det är tur att man är snygg.

Plus-minus-noll för SFK

Jonatan ”Monsterräddningarnas Mästare Mot Resten” Johansson lämnade inte för IFK Mariehamn – utan blir kvar hela säsongen.  

Men samtidigt har anfallsknosen och Arsenal-supportern Daniel Andersson – som redan utnämnt sig själv och sina 90 kilo till ”trequartista” – drabbats av Özil-hybris. 

Deadline Day blev en plus-minus-noll-historia för Selånger FK. 

– Jag ska vara som Özil mot Umeå FC, säger Daniel Andersson naivt. 

Tokelo Rantie skakade om världsekonomin

Världsekonomin är i gungning. 

I går utbröt kaos på Nasdaq-börsen. 

Anledningen? Två fotbollsövergångar. 

– Ingen vet hur man ska värdera sina pengar längre efter att en Christian Eriksen värderats till bara tre Tokelo Ranties, säger en orolig börsmäklare till A-ekonomi. 

Det var den engelska fotbollsklubben Bournemouth – som på börsgolv världen över går under smeknamnet ”Bornmunnarna” – som skakade om världsekonomin tillfälligt i slutet av förra veckan när man gjorde klart med Malmö FF-anfallaren Tokelo Rantie.

Sydafrikanen, som gjort totalt 10 allsvenska mål på 35 matcher, kostade Championship-klubben 35 miljoner kronor.

– Det blev några skakiga timmar, säger en börsmäklare i New York som A-ekonomi har pratat med.

Än mer ofattbar blev siffran efter att börsmäklare världen över nåtts av information om att Tokelo Rantie under säsongen 2011 (då han fyllde 21 år) gjorde blott 10 mål på 12 matcher i svenska Division III. Marknaden fluktuerade kraftigt då dessa siffror förstås omgående jämfördes med att jämnårige Robin Bergman, nu i Kubikenborgs IF, gjorde 18 mål på 10 matcher i Division III – som 18-åring.

Men riktigt stark blev reaktionen på världsekonomin först några dagar senare, när Tottenham gjorde klart med danske 21-åringen Christian Eriksen, en av fotbollsvärldens mest spännande offensiva talanger.

Övergångssumman för Eriksen blev beskedliga 120 miljoner kronor – eller, som en börs i totalt haveritillstånd valde att sammanfatta det: motsvarande ”drygt tre Tokelo Ranties”.

– Då bröt förstås total anarki ut på börsgolvet. Folk sålde allt de ägde med gråten i halsen. Flera luttrade börsrävar, som sett flera stora internationella krascher, sprang hem med väskor fulla i sedelbuntar som de lade hemma i madrassen, berättar en källa.

Hela söndagen var kaosartad och många plockade alltså ut alla sina besparingar från den rasande börsen.

Men att lämna börsen och aktiemarknaden kan ha varit ett förhastat beslut, då världsmarknaden uppges ha stabiliserats igen under söndagsnatten.

Detta då Real Madrid värderade en 24-årig walesare till 872 miljoner kronor.

– Det verkar helt i sin ordning. Skönt att allt är bra och stabilt igen, säger en spansk börsmäklare.

Långa säsonger avgörs i frysdisken

I dag hade Selånger FK:s a-lag inventering av varor på Hemköp. Det var vår andra inventering för säsongen. Dessutom städade vi vägar en kväll i våras.

Jag tycker att man till viss del bör ha det i åtanke när man ser på våra prestationer i Division I. Det är nämligen en ojämn serie, rent resursmässigt, denna norra Division I-serie.

Jag har inte hundraprocentiga källor på detta, men av det jag har hört så ska både AFC Uniteds och Sirius a-lagsspelare bara ha behövt genomföra en enda inventering denna säsong – och ingen vägstädning!

Sjukt.

Många var, förståeligt, besvikna över att inte få sitta hemma på sofflocket under den tevemässiga supersöndagen (med Liverpool-Manchester United och Arsenal-Tottenham), men Jonatan ”Monsterräddningarnas Mästare Mot Resten” Johansson höll modet uppe…

IMG_20130901_191513
… detta då det förmodligen var målvaktens sista inventering i Selånger-rött. I morgon stänger nämligen det internationella transferfönstret och vi får helt sonika anta att Johansson under morgondagen skriver på för IFK Mariehamn.

Vår anfallsknos Daniel Andersson vägrade däremot, lite i egenskap av ”Arsenal-supporter” men framför allt i egenskap av ”egenutnämnd trequartista som gör lite som han vill”, missa det norra Londonderbyt och uteblev.

Trequartista? Ja, sedan ett par veckor tillbaka – när Danne misstolkade Högmans ”ligg marginellt bakom Nerkman”-ord inför Nyköpingsmatchen som ”gör vad du vill, du har en fri roll: jag lägger allt offensivt ansvar på dig, min trequartista” – har vår nära nittio kilo tunga anfallsknos lagt sig till med det epitetet. Titta bara på hans djupt osympatiska Twitterprofil:

Skärmavbild 2013-09-01 kl. 22.20.36
En poolbild! Och – värst av allt! – han verkar mena att Andersson ska uttalas med ett kontinentalt tyst sista-N!

Jag hade ju en inventering innanför västen och stärkt av den rutinen hade jag en ganska angenäm eftermiddag: detta då jag bunkrat upp med såväl kvalitetsmusik som den starka radiodokumentären Narkotikalandet. Lyssna på den. 

För er som inte inventerat varor på en mataffär tidigare så kan jag berätta att man räknar, säg, hur många lådor Matatormix som ligger på det för Matadormix avsedda hyllplanet – varpå man skriver det på en post-it-lapp som man fäster på etiketten.

Jag tänkte ett tag fota och recensera – betygsätta! – alla mina handskrivna siffror (jag hade bland annat en hemskt svag 8), men till slut hade jag bara ork att kort och gott delge läsarskaran lite viktig information.

Den allmännyttiga information som det anstår en portal som pirkt.se:

IMG_20130901_184939
D
et finns, inför veckans kasslertisdag, bara 6 bitar av Garants vinmarinerade kvar på Hemköp i centrum.

Ännu värre är det ställt med Scans benfria:

IMG_20130901_220559
Med andra ord; bor ni i centrum och vill lägga rabarber på er tisdagskassler, skynda er på. Det kan bli ett väldigt ryckande och slitande i det saltade nätköttet i dagarna.

Personalen från Hemköp pratade om att det var en dator som läste av all information och köpte in saker på automatik: så jag tänkte – för det svenska folkets välbefinnandes skull – felaktigt skriva dit att det fanns 10 000 korvar med blodpudding i hyllorna, så att datorn aldrig någonsin skulle köpa in denna förfärligt usla produkt.

När vi var klara hade affären stängt, och jag, som lovat att köpa med mig en enda produkt hem till söndagsmiddagen, fick ta mig ett 8-pack mjuka tacoskal – på krita!

Jag skulle komma in i morgon bitti för att betala.

(Halvstelt i kassan: ”Hej… du, jag… tog den här igår. Kan jag betala nu?”)

Ni vet att det finns sponsrade blogginlägg, där folk får betalt för att skriva om företag?

Det här är tvärtom: ett inlägg där en bloggare offentliggör sin skuldsatthet (tacoskals-skuld!) hos ett företag som nu kan använda inlägget mot honom (om han skulle glömma i morgon bitti) för att medelst cigarrknipsare driva in de 18,90 kronorna.