Innelistan och Kasslerlistan, vecka 38:

innelistan
1. Kristian Gidlund (1)

gidlund
”Vi kommer att skiljas, men jag kommer göra mitt bästa för att vara närvarande.

Bara döden skiljer oss åt.”

 

2. Sundsvall Tycker (NY)

Det första missade jag på grund av träning; men jag känner att jag måste gå på dessa ”Sundsvallsbor får tycka om Sundsvall framför näbben på politiker”-möten.

Det är inte ofta jag känner så.

 

3. Tommy Naurin (NY)

tommy
Som jag har saknat hans röst.

Håll, knä, håll.

 

4. Kevin Walker (ÅT)

Skärmavbild 2013-09-19 kl. 12.47.59
Han har vuxit sig större än GIF Sundsvall och Superettan, Kevin Walker.

Jag såg deltävlingen där han gick vidare och, oj!, ett sådant sug han har i blicken. Det kommer att räcka långt.

(Jag följde förstås också Kevin Walker-hashtaggen på Twitter och, jo, även landets flickor har noterat blicksuget.)

Går han till topp-tio så vore det (med mina GIF-glasögon) en intressant reportageidé att nära följa hans simultana resa – med musikkarriär inför miljontals TV-tittare och uppflyttningskamp i Superettan inför knappa tre tusen betalande.

 

5. Jan Johansen (NY)

janjohansen
Det har länge figurerat en Jan Johansen-look-a-like i Sundsvall. Denne man kanske har ett dagligt förvärvsarbete – men jag har aldrig någonsin uteslutit att Sundsvalls kommun avlönar honom för att gå runt och sprida konstlad stjärnglans över medelpadska gator och torg.

I kväll kommer hur som helst den riktige Jan Johansen – schlagerstjärnan som vann Melodifestivalen med ”Se på mig” 1995 – till Söråker för en imtim caféspelning.

Det kan bli väldigt fint.

När jag Youtube-söker på Jan Johansen så hittar jag nämligen hur han spelar på ett bröllop för ett par som för första gången kysstes till just ”Se på mig”.

Jag gillar hur alla tal om kärlek alltid måste innehålla minst en referens till en violblomma – även om jag måste erkänna att en av mina farhågor med att mina föräldrar någon gång skulle ta och gifta sig är att giftermålet skulle behöva innehålla frasen ”släkt och vänner, vi ger er… Jan Johansen!”.


Eller ”Stefan Edlund från Baden-Baden”. Att de skulle vilja ge oss vem som helst, egentligen.

Eller att min mor ser mig förtroligt i ögonen och förklarar att ”Erik, det blir ingen badtunna i stugan: vi gav de tusenlapparna till Uffe Persson som spelade vår låt ‘Nästa Weekend’ på bröllopet.” 

Och jag är förstås också lite rädd att min far, vid ett eventuellt giftermål, skulle rymma iväg med den gamla schlagerartisten – i det tonartshöjningarnas Stockholmssyndrom som det redogörs för i bröllopsklippets undertext:

Skärmavbild 2013-09-19 kl. 10.37.10
Som alla barn vill jag veta väldigt lite om mina föräldrars samliv – men jag vill ha det väldigt klargjort för mig att de inte ser på sitt förhållande som ”en början på en resa med Jan Johansen (eller motsvarande schlagerprofil) jag aldrig vill ska ta slut”. 

Var var vi?

Jan Johansen, ja. Spelning. Ikväll. Söråker.

En femteplats på innelistan.

jan2
Det skulle vara väldigt intressant att se var han står. Han har grånats som ingen annan; det är nästan så att kommunens Jan Johansen-look-a-like är mer lik Jan Johansen än Jan Johansen själv.

Kanske får den stackars dubbelgångaren sparken nu när kommunen får en uppdaterad bild av Jan Johansens nutida utseende och förstår hur märkligt och ologiskt det framstår att en 1995 års Jan Johansen går omkring och vimlar i staden.

(Förhoppningsvis har Jan inte med sig något smågott att prassla med vid sin barstol. I sådana fall får ni säga åt honom.)

kassler
1. Ulrika Davidsson (NY)

UlrikaDavidsson2
Jag saxar från hennes Wikipedia-artikel:

”Ulrika Davidsson har sedan 2006 gett ut 17 böcker, både på svenska och på andra språk, inom ämnen som GI, LCHF, Detox, Rawfood,5:2 metoden och hälsa.”

17 böcker – sedan 2006. Förstår ni hur mycket polletter den här 41-åriga kvinnan har gjort på att folk än så länge (innan all utfodring blir något sorts dagligt Matrix-piller) behöver äta mat?

Nu i veckan satt hon i Nyhetsmorgon och berättade, som en kostens Dalai Lama-figur: en till oss nedsänkt välgörare av bantningsmedel och lågkaloriprodukter, om 5:2-metoden.

Om – som det har blivit – sanningen.

På frågan om det inte var viktigt för ungdomar och barn att äta frukost så svarade Davidsson någonting om att ”det kanske kan vara bra för barnen att äta i alla fall lite frukost”. 

Kanske. Lite.

Det viktigaste är – förstås! – att man svälter sig i två dagar i veckan.

”Men om man tränar då?”, frågade Jenny Strömstedt.

”Då tycker jag att man försöker träna under de fem dagarna som man äter som vanligt, så kan man ta sina vilodagar på fastedagarna”, svarade Davidsson.

Så om jag tränar fem dagar i veckan så ska jag under de två vilodagarna – inte äta någonting? Bryta ner kroppen helt? Låta den hungra och äta upp sig själv inifrån?

Det är för mig helt oförståeligt hur dessa 5:2-experter tillåts sitta helt oemotsagda i alla medium och prata om att alla ska fasta, att det är det enda naturliga – när allt dessa människor bryr sig om är att sälja så många böcker som möjligt, tjäna så mycket pengar det går; smida medan penningjärnet är varmt.

Ulrika Davidsson har redan skrivit kokböcker om ”GI, LCHF, Detox och Rawfood” (och antagligen slagit fast dessa som den slutgiltiga lösningen för allt just nu världsligt liv; hon har säkert sålt på en stackars trivseltjock grävling och ett par bulimiska rådjur boken).

När hypen kring 5:2-metoden ebbat ut så kommer hon att skriva en ny bok, tjäna nya pengar, på något annat.

”Det är inte så viktigt för barn att äta frukost”-boken, kanske.

”Ät inte när du tränar”-boken.

2. CDON.com

Skärmavbild 2013-09-20 kl. 10.11.33
J
ag trodde inte att det gick att underskatta mina morgonrocksprydda dagar.

Det gjorde det.

CDON.com vill, genom detta utskick, säga att de anser att mina dagar skulle berikas av att sitta och titta på när virtuella grödor sakta gror.

 

3. Jerker Sjödin (NY)

IMG_20130917_160448
I förra veckans Sundsvalls Nyheter klev Jerker Sjödin fram som Mannen Bakom Varumärket ”Norrlands Huvudstad”.

IMG_20130917_160938
Starkt och modigt, absolut – men jag har länge letat efter den skyldige till detta historiska snedsteg och klavertramp till kampanj och Jerker måste nå åtminstone en tredjeplats på Kasslerlistan för sitt verk som än i dag gäckar oss med flygblad och flaggor.

Och, ja: Jerker har också mage att påstå att varumärket ”dränerats på kraft”. Det var antagligen ett mycket begränsat antal bilar som åkte runt, runt Gustaf II Adolf-statyn och och tutade samt väldigt få människor som badade i Vängåvan-fontänen den natten när det stod klart att ”Sundsvall varit först av de norrländska städerna med att komma på att patentsöka titeln ‘Norrlands Huvudstad'”. 

Det har aldrig någonsin funnits ens en gnutta kraft i den patentsökningen.

 

4. Carl Sköldbäck (NY)

carl
Han är kanske journalistprogrammets allra mest belästa människa, denne Carl Sköldbäck. Han har läst i åtskilliga år, många olika kurser på universitetsnivå innan han hoppade på journalistutbildningen förra hösten.

Och som han låter det märkas.

I en diskussion med mig (uppvuxen på Nacksta Dagis) och den från de jämtländska urskogarna sprungne Mattias Tengblad, två odiskutabla män av folket, ombads Carl rangordna sina favoriter bland världens alla potatissorter.

”Jag gillar Hasselbackspotatis”, började Carl och vi båda nickade. Den gamla 70-talsklassikern känner man ju igen.

Sedan öppnade Carl munnen igen:

”Sedan gillar jag ju pommes duchesse”, sa han och tittade upp på oss och våra förvånade, ögonbrynshöjt obildade nyllen.

Människor som koketterar med att säga annat än ”potatismos” om ”potatismos” hör hemma på denna folkets Kasslerlista.

Jag ska försöka få med mig Carl till Sibylla, till Curre: alla män av folkets man av folket, där han med sin höga nosföring ska försöka beställa en ”pommes duchesse-bricka” – utan att få en rättfärdig smädelse kastad i plytet.

 

 5. Mittmedia (ÅT)

På Dagbladet:s sportsida dök den här länken upp som andranyhet:

Skärmavbild 2013-09-19 kl. 12.56.06
Med ”vår nya podcast” menar den tidigare så lokalt förankrade Sundsvallstidningen att man nu börjat länka till Gefle Dagblads podcast där deras sportredaktions Magnus Hägerborn och Daniel ”Sasse” Sandström diskuterar… någonting; jag får för mig att deras huvudämne är hockey och Brynäs.

På hockeytemat tar man exempelvis upp vilka som är deras favoriter av hockeydomarnas utvisningstecken, under några sekunder av stor radio:

”Holding är bra. Nu visar jag här… Vad gör jag nu? Nu gör jag den här…”

(Tystnad)

(Någon gör tecken)

(Antar jag)

”Ah, interference! Ja, är det din favorit? Charging är min!”

Men visst, man tar upp även våra ämnen – exempelvis GIF Sundsvall! Detta ordagrannt återgett nedan av en människa som har alldeles för mycket tid:

”Hur går det för Östersund?

”De ser ut att hänga kvar.”

”Lånat nån från Hammarby… tror jag… om inte min research är helt fel här… som har gjort nåt mål… Heter nåt utländskt namn.”

”Östersund har ju otroligt många utländska spelare. Värvat från när och fjärran. En salig blandning.”

 ”Jaha.”

”Och det har ju burit frukt så här långt. Det är ju min gamla kompis Daniel Kindberg som är sportchef. Eller, kompis och kompis… men vi spelade fotboll tillsammans. Han är mycket äldre än mig, men när jag var på väg upp så var han en sån där skön, som var med och spelade.”

”Det är han som styr upp det nu?”

”Han är sportchef i Östersund. Oerhört respekterad.”

”Funkar sportsligt även för dem, alltså?”

”Ja, verkar så. Det var ju derby för inte så länge sen, Östersund mot Giffarna Sundsvall. Min pappa är ju från Brunflo, så när han var liten fick han en slant av farmor för att åka in på Hovvallen i Östersund, klassiska Hovvallen…”

”Där har jag varit, under Storsjöcupen.”

”Ja, just det, det har du berättat om förr. Då fick han en peng till buss och entré, och då var det heta derbyn, det var ju gamla Division II Norra, på sextiotalet kanske. IFK Östersund var det då, mot IFK Sundsvall eller GIF Sundsvall.”

”Ja.”

”Det var det hetaste som fanns. Det finns ett klassiskt hat mellan Jämtland och Västernorrland.”

”Jassåru.”

”Vet du vad jämtarna kallar oss västernorrlänningar för?”

”Nej.”

”Du känner inte till det?”

”Nej.”

”Klyktattare.”

”Ja, men det har jag hört. Jag trodde det var från Timrå.”

”Ja, men det är ju egentligen mellan Östersund och Sundsvall.”

”Kan vi ena dem på något sätt (klyktattare och jämtar: som nu båda nås av podcasten, reds anm.)? Genom den här entrén (med detta podcastavsnitt, reds anm.)?”

Erik Löfgren: Nej.

Jag kritiserar inte själva podcasten – alla initiativ från lokala sportredaktioner är bra initiativ– men jag är väldigt kritisk till att det marknadsförs som något jag på något sätt skulle vara riktat till mig som sportintresserad Sundsvallsbo.

Jag vill ha tillbaka min halvtimme. Eller åtminstone bli matad med något dito där Roland Engström och Oskar Lund samtalar. Det, Dagbladet.se/sport, skulle vara ”er podcast”.

Det är en hemsk utveckling som bara lär eskalera med tidens ständigt ökade samkörning inom koncernen.

Om JFS-sittningen förra fredagen:

Förra måndagen tog jag beslutet att köpa en biljett till journalistprogrammets sittning på fredagskvällen.

”Alla skulle gå” och jag, som redan etablerat mig som en av Schengenområdets allra tråkigaste och mest frånvarande studenter, kände mig närmast nödgad att visa näbben.

IMG_20130913_192302
Så jag slantade upp 220 kronor för en alkoholfri matbiljett och tänkte att jag kunde ”äta pasta innan” och ”gå hem vid tio” (i denna nylansering som ”rolig” och ”närvarande”) då vi på lördagsmorgonen skulle åka och möta IFK Luleå.

Min tanke var då att jag skulle ha tillfrisknat från det hemska halsont – den närmast totala bortdomningen av hela mun- och svaljpartiet – som följde efter att jag, i ett redan då gravt sjukdomstillstånd, gått in i väggen hemma mot Athletic FC i söndags.

Det gjorde jag inte.

Och jag hade väl i detta stadium heller ingen större lust att gå på sittningen. Uppklätt folk på finare tillställningar brukar nämligen inte uppskatta att bli slemhostade i näbben av sin bordsgranne – inte heller brukar det uppskattas att vara tvungen att försöka tyda en raspigt förstörd basröst; en röst som redan i utgångsläget är så Darth Vader-mörk att den skulle kunna ha förvrängts av en röstgenerator för strumapatienter.

röstgenerator
Men som student kan man verkligen inte vaska 220-kronorsmiddagar på lokal.

För även om jag inte klev in i salongen med skyhöga Carl-Jan Granqvist-förväntningar så förväntade jag mig att kunna kalasa på något smäckrare än de kolossala tallrikar (plural) sweet-chili-pasta jag alltid (all-tid) äter kvällen innan match.

Men tji fick jag.

 

Det fanns ett vegetariskt alternativ trerättersmeny och deras varmrätt kom in innan oss.

På de stackars djurkämparnas tallrikar låg en klick röd sörja – en klick som tidigt artdefinierades som ”rotmos” – och vad som väldigt tydligt var burkchampinjoner.

Skärmavbild 2013-09-19 kl. 21.56.30
Här illustrerar Tilde Jansson, flitigt anlitad frilansfotograf som ofta står bakom kameran men här står bakom en tallrik sörja, sina känslor inför den aptitliga rätten (foto: Josefin Lundh*).

*= Hon har aldrig hållit upp ett rinnande rotmoshjärta mot mig.

Inte ens om jag hade haft ett kylskåp innehållandes enbart tre skålar; en med rötter, en med mos och en med burkchampinjoner – så hade jag inte sammanfört rätten ”rotmos med champinjoner”. Inte ens åt mig själv. Inte ens på den stressigaste av alla gråmelerade tisdagar.

”Höhö”, skrockade jag – innan jag fick följande tallrik ställd under plytet:

IMG_20130913_215405
Bilden gör inte anrättningens fullkomliga grånad rättvisa. I skenet från de tända ljusen får kycklingen ett visst mörker, en viss stekgrad i ytan – något som är totalt missvisande.

Kycklingen var kokt. På fullaste allvar kokt. Eller, på konnässörsvenska: gummerad. Kanske. Den var hur som helst kokt till gummikonsistens – utan så mycket som tillstymmelse till en endaste kryddnejlika, ej heller ett enda salt- eller pepparkorn, vilandes på det kritvita köttet.

Till detta sju potatisklyftor av synnerligen ofärdig karaktär – och en ”vinsås” av sällan skådat vattnigt slag; byggd på åtminstone nio tiondelar vatten.

Kokt, okryddad kyckling – toppad med färgat vatten.

Det var inte att man satt och tänkte ”det här skulle jag kunna göra bättre själv” – man tänkte att ”så här dåligt skulle jag aldrig kunna göra någonting någonsin”. Hade jag ställt fram den rätten på min plats vid köksbordet så hade jag vid blotta åsynen skickat tillbaka den till köket med bifogade smädelser till köksledningen.

Det var en rent utsagt äcklig middag. Byggd på ingredienser som inte ens hunden varit på om den fått fri lejd. Detta till tonerna av 220 kronor för en alkoholfri sittningsbiljett (kranvatten i MittSverige Vatten-tillbringare). Någon gjorde sig en bra peng på detta hundratal stackars belånade studenter.

Det hade sipprat ut uppgifter om att det skulle bli cheesecake till dessert – och efter den huvudrätten hade jag inte alls blivit förvånad om ”cheesecaken” visat sig bestå av en torftig ostfralla toppad med en gurkskivling.

 

Dessutom hölls det tal.

Det om sittningen.

Mer pengar att spendera i nya GTA 5

GTA-V-big
De första rapporterna om Rockstars femte Grand Theft Auto-spel, GTA 5, börjar läcka ut. 

I den svenska upplagan, som släpptes igår under namnet GTA 5:e Jobbskatteavdraget, har man så mycket som 500 kronor mer på fickan i slutet av varje spelmånad. 

Den extra femhundringen kan spelarna välja att spendera på exempelvis golfrundor, dyklektioner eller städhjälp. 

Jag har saknat en annan mans röst

tommy
Oscar Berglund har också gjort jätteräddningar i år.

Oscar Berglund har också gjort hela jättematcher. Han har också räddat poäng.

Men som jag har saknat Tommy Naurins röst.

Den starka, bestämda, tydliga rösten där längst bak, bakom den darriga backlinjen, bakom det darriga mittfältet, bakom de för dagen osynliga anfallarna.

Den som skriker ”höger!”, den som skriker ”bra Gúdni!”, den som går genom teverutan – den röst som när ingenting stämmer skriker hem tre poäng från Starke Arvid.

 

Vi fick en oerhört billig straff (hade jag fått straff emot mig för den handpåläggningen hade jag gått och svurit i ett kvartal) och ett otvivelaktigt offsidemål och vi vann, som så många gånger förr, matchen. Den här rangliga skutan seglar, trots svår slagsida och trots gårdagens totalt vindstilla insats, på något sätt vidare mot en möjlig direktplats till Allsvenskan.

Jag är fortsatt orolig över mycket, men väldigt glad över att Tommy Naurin styr skutan.

Något av det mörkaste jag läst på länge:

Skärmavbild 2013-09-17 kl. 13.48.41
Lägg därtill en säkert inte helt kärnfrisk Kevin Walker-fot och ett mörkt, septemberkallt Starke Arvid (som för alltid ska vara arenans namn) och ett Ljungskile SK som, genom att trotsa sans och samtliga av universums naturlagar om både truppbredd och spetskvaliteter, har gått genom de senaste sju matcherna med resultatraden 5-1-1.

Det är ett par konkreta timmar ångest vi har framför oss i kväll.

Bit i kudden, GIF-supporter.

Backslash pirktthoughts:

Jag har ännu inte kopplat något räkneverk till pirkt.se och har därför ingen som helst aning om det finns några där ute som frekventerar den här portalen.

Ingen. Aning.

Google Analytics-koden som webbtekniker Mask applicerat fungerar inte.

Visst: ibland kommer en förlupen, ensam kommentar som förkunnar vaga livstecken från läsarskaran– men jag vet att min mor har kommenterat under pseudonym förr och att hon kan göra det igen.

(Ibland kommer förvisso också en åländsk läsarstorm som får en att låsa dörren i rädsla över att ålänningar ska simma över sundet och leta upp mig för att jag dragit ett löjets skimmer över representationslaget. Min mor har mig veterligen aldrig gestaltat en åländsk läsarstorm, så det kan vara ett reellt livstecken.)

Jag kan bäst förklara känslan i att skriva för pirkt.se i nuläget genom denna rad av talande bilder:

creedthoughts

creedbratton-creedthoughts-2

Här ställer man upp för demokratin…

kyrkvalet
I
 går var jag förstås och gjorde min samhälleliga plikt. Skanderandes på slagorden ”Inga rasister i våra kyrkor!” röstade jag fram tänkande, sympatiska människor i kyrkovalet.

Jag lade förstås upp bilden på Instagram, dels för att uppmana de pizzasugna bakismassorna men dels också bara för att rättfärdiga en selfie.

Imorse, innan klockan slagit 08, så ringde min telefon.

Det var en klasskamrat på journalistlinjen som ringde – i sin roll som inhoppare på P4 Västernorrland. De skulle prata just om att folk uppmanade andra om att rösta i kyrkovalet.

Man lägger alltså upp en selfie på Instagram, detta fåfänga bildmedium, och det medium som ringer och vill ta upp den och ge den utrymme – är radion.

Diagnosen ”radioansikte” är nu helt fastslagen.

(Jag tackade nej. Mitt intellekt är inte kompatibelt med muntliga liveintervjuer.)

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 37:

innelistan

1. Kristian Gidlund (ÅT)

gidde
Han kommer kanske aldrig mer kunna uppdatera den här bloggen, Kristian.

Jag kommer att kunna uppdatera min. Du kan uppdatera din.

I dag, i morgon och allra troligast om både ett, två och tio år så kan du uppdatera din blogg, krama en vän, dansa till din favoritlåt, vältra dig i en säng fylld med kattungar eller slå frivolter på ett daggvått rapsfält en krispig försommarmorgon.

Kristian kan det inte.

Livet är fullkomligt jävla orättvist, men när han dör så lämnar han förhoppningsvis alla oss som följt hans kamp till denna värld som lite mer levande människor.

Det är väldigt få som lämnar efter sig ett dylikt avtryck.

 

2.  PES 2014 (NY)

Min vän Sinan Akdag är en av de människor i vårt samhälle som sitter och skriver i obskyra gamer-forum för att komma åt ett läckt förstautkast till ett Pro Evolution Soccer-demo.

Han är, om man säger, att lita på när det gäller dessa känsliga, infekterade PES-eller-FIFA-frågor som delar världen i tu.

Och han tror på årets upplaga av PES.

Det ska bli spännande. Jag har på sistone letat efter nya inkörsportar till tyngre själslig olycka – och onlinespel av fotbollsspel med vänner är en av de allra säkraste källorna.

Kanske köper jag mig ett exemplar.

 

3. Otto Wallin (NY)

Han kommer att gå obesegrad i sin proffsboxningskarriär länge än, Otto Wallin.

Jag vet inte hur bra han är som boxare, jag kan för lite om räckvidd och fotisättningar – men han verkar sköta sin träning exemplariskt och är ett kraftigt muskelknippe på 95 kilo fördelat på 195 centimetrar.

otto1
D
et kommer räcka länge än, om man ser till vad som slängs upp i den motsatta ringhörnan. Titta på den här stackars estens lekamen. Det var som att slänga upp en rundlagd lastbilschaufför med bensinmackskosthållning i en proffsring.

Tänk att som Otto ha tränat varje dag i månader, gått och oroat sig för vilket baltiskt Ivan Drago-monster som skulle uppenbara sig – och sedan få se den där faktiska tjockisen kravla sig genom repen med en tung fetmaframkallad suck.

Skärmavbild 2013-09-09 kl. 09.31.47
H
an tränade inte så mycket, Valery, och även om han till viss del får skylla sig själv – han kanske hade kunnat skippa räksalladen på vissa korvstopp – så tyckte jag lite synd om honom.

otto2

Proffsboxning på den här nivån är antagligen en hemsk, hjärncellsdödande affärsrörelse där stackars balter som behöver betala för uppehället slängs huvudstupa åt vargarna.

Det tog Otto en dryg rond att banka den reellt bukfete Valery sönder och samman.

otto3
Och att döma av den matchen – Ottos andra raka proffsseger – så har han ytterligare några enkla trappsteg upp innan han stöter på någorlunda vältränad patrull.

(Jag är dock lite besviken på att lokaltidningarnas artiklar om matchen inte med en fras tog upp estens porösa övervikt)

 

4. Fredrik Uhrbom (NY)


Det var säkert obehagligt där och då – men när vi som inte såg Finnkampen (jag, du och alla utom Jakob Hård, ”A” Lennart Julin, Malin Ewerlöf-Krepp och Jimisola Laursens farmor) tittade på klippet, med vetskapen om att allt var bra med Fredde, så var det förstås hemskt roligt.

År 2013 är en rejäl uttorkning det i stort sett enda sättet att sätta sig på den mediala kartan som svensk långdistanslöpare. Kanske inser större delar av den svenska friidrottseliten detta faktum till nästa års Finnkamp – och tar av sig sina vätskemidjeband dagarna före tävlingarna för att istället gå in för sina 15 sekunder av Lustiga Huset-kändisskap.

Kanske blir hela nästa års Finnkampen en Monte Pythonsk Silly Walk av uttorkade, mediekåta atleter.

Som grädde på moset sköljde Uhrbom ned uttorkningen med ett par kräftor; en uppgift som toppade Sportbladets webb.

Skärmavbild 2013-09-07 kl. 22.00.56

 

5. Mesut Özil (NY)

özil
Är han min favoritspelare av alla just nu aktiva spelare?

Jag tror nästan det.

Och hur irriterad och totalt oförstående jag än är kring att Real Madrid släppte honom så är jag tacksam att han valde Premier League och mina lördagseftermiddagar istället för slantarna i den perifera franska ligan.

Mesut Özil ska ses. Varje helg. För det fotbollspsykologiska välståndet.

Det kommer bli väldigt roligt att se honom i Arsenal i år.

 

kassler

1. GIF Sundsvall (ÅT)

leinar
Visst; man borde ha haft en straff när Robban Lundström drogs ned.

Man borde därigenom vunnit.

Men även om man vunnit – även om det blivit tre poäng som alltid är tre poäng som är tre poäng – så hade frågan varit tvungen att ställas efter dessa 270 matchminuter mot Ängelholm, ÖFK och Örgryte:

Vad är det vi ska upp och göra? Med vad ska vi upp och hålla oss kvar i Allsvenskan? Vilken typ av spel? Med vilka typer av spelare?

Och, allra närmast: hur ska vi gå upp? Hur ska vi vara bättre än Örebro och Falkenberg under dessa sista sju omgångar – med det icke-spel som visats upp på sistone?

Dessa frågor svävar för stunden i total ovisshet.

Visst: vi har vunnit många jämna matcher i år, vi har krigat till oss poäng, vi har varit lite av det gamla Norrlandslaget som inte behövde spela ut fotbollslag för att vinna, som levde på sin inställning och som gjorde ganska mycket av ganska lite.

Det är vad vi har haft, mestadels, och senast ställde det laget upp – med den nischen – med ett rakt 4-manna-mittfält med Helg, Chennoufi, Maripuu och Dibba.

Och lade sig lågt mot seriens tredje sämsta lag.

Och Rúnar satt där han satt.

Allt svävar. Det hela är mycket oroande.

 

2.  Erik Löfgren (ÅT)

_MG_4151
Jag ådrog mig en närmast total bortdomning av hela mun- och svaljpartiet efter att jag, i ett redan då gravt sjukdomstillstånd, gått in i väggen hemma mot Athletic FC i söndags.

Det känns fortfarande som att jag inackorderar ond bråd död i svalget, jag rosslar upp en hostattack från dödsriket varje halvminut och när jag inte rör mig i ultrarapid drabbas jag av väldiga kallsvettningar.

Jag hade kunnat se hur jag följt med upp i bussen i lördags och väl uppe i Luleå trotsat alla blinkande varningslampor och vägrat inse att jag inte är förmögen att starta (som senast): sett mig gå in i den massiva betongväggen efter 15 minuter (som senast), hängt mot repen som en säkerhetsrisk fram till paus (som senast) och då – mör och med krampkänningar – klivit av (som senast): allt detta för att ytterligare skjuta min återhämtningsprocess i total sank.

Det gjorde jag inte. Det kanske var klokt, nu kanske jag blir helt frisk till Eskilstuna borta – men det känns, i och med den nätta 0–1-förlusten i 80:e matchminuten mot Luleå, som ett av mina sämre beslut i karriären.

Jag har väl dessutom knappt genomfört en enda träning för fullt sedan återkomsten från uppehållet i början av augusti.

”Min kropp är en rivningskåk”, som Thåström skulle besjungit min lekamen.

Nu har jag sedan ett par dagar klivit på en flaska av den starkaste hostmedicin jag känner.

”Jag byggde min stil, på en helig allians av tre ackord och utgången Cocillana”. 

 

3. Timrå IK (3)

0–4 i hemmapremiären mot Västerås.

Och man har tydligen budgeterat med ett publiksnitt på 3300 i år.

Ett ”lycka till!” är på sin plats.

Och en försvarad plats på Kasslerlistan, förstås.

 

4. It’s Always Sunny in Philadelphia (NY)

sunny
Kan vi prata om att It’s Always Sunny in Philadelphia nästan över en natt – från en fantastisk säsong 7 till en bedrövlig säsong 8 – inte längre är roligt?

Att amerikanska The Office helt sköts i sank när Steve Carell lämnade skutan var helt väntat – men vad är det som har gjort att tre komiska genier (Glenn Howerton, Rob McElhenney och Charlie Day) från en säsong till en annan helt plötsligt bara inte är roliga längre?

Snälla, låt oss bearbeta detta tillsammans: Vad är det som gått snett?

 

5. FIFA 2014 (NY)

Sinan säger att ”det är ett PES-år i år”.

Då är det så.

Min musikkväll:

Strax innan klockan nio, när jag och min nära vän och än närmre webbadministratör Mask lämnade middagsbordet hemma hos hans föräldrar för att bege oss mot tevesoffan, så stod TV4 påslagen.

Ni som är fullkomligt tablåmässigt hjärntvättade och i total saknad av omdöme vet vad det innebär:

Körslaget. 

Där stod en kör – ”Weises kör” – och sjöng Daft Punks Get Lucky, en låt vi redan fått nog nedtryckt i näbben, medelst koreografi och kostymidén ”Män är från sterila kontor, kvinnor från mars”. 

De få sekunder när alla vinkar i takt är förmodligen de absolut sämsta TV-sekunderna som upplevts genom tiderna – endast i konkurrens med när kören, några sekunder senare, i ett mellanparti står och ”smyger på huk” med tillhörande lågmälda röster.

 

Och när jag vid tolvrycket skjutsade hem min mor och far från bjudningen så spelades Stiftelsens ”Nu får du gå hem” på P4.

Takida-Robban vrålade gång på gång ”måste hela jävla natten gå, innan jag får doppa veken i din eld?” i det som är lika mycket en refräng som konkret sexuellt trakasserande.

Det var, skulle det visa sig när låten trakasserierna ebbat ut, ”önsketimmen”.

Någon – jag har tappat namnet men det var, tro det eller ej!, en man – hade ringt in och velat höra ”den sexiga låten” i lördagsnatten.

Mina fem startelve-cent

Jag har nåtts av rapporter att Rúnar Már ska ställas åt sidan – trots Walker-avstängning och Sliper-bortfall.

Min första reaktion var, förstås, att rusa ut på gatorna och sätta fyr på en bil eller två.

Min andra tanke att skriva ett kort blogginlägg om hur det torde se ut:

Adam Chennoufi borde förstås även ikväll gå på kanten. All heder åt hans direkta närkampsspel (han är grov och har en tyngdpunkt låg som grävlingens och är därigenom tung som berg att försöka flytta), men han är absolut inte en defensivt orienterad innermittfältare. Jag är inte orolig för att han ska spela naivt svårt och litar helt till att han kommer hålla sin centrala plats utan att sväva iväg, men jag är oroad över att han tillsammans med likaledes smäckre, men o!, så bekväme Nicklas Maripuu kommer att kunna förlora det ställningskrig som så ofta är ett innermittfält i Superettan.

Rúnar Már har på sina inhopp visat sig vara det energi- och frenesiknippe som skulle komplettera lågenergilampan Maripuu. Jag litade till att han hämtades in i augusti på grund av att vi aldrig skulle behöva ställa upp med dylika ångestframkallande mittfält i mitten av september.

Och Pa Dibba, som var kall mot Ängelholm och som det inte heller lyste om i inhoppet mot ÖFK, är ingen 4-4-2-ytter i mina ögon. Han är definitivt ingen Sliper-ersättare – framför allt inte bredvid det innermittfältet.

Min mittfältsfyra, därför:
Chenouffi (höger!), Rúnar, Maripuu, Helg (jag vet att det låter sjukt; men jag gillar inte att ha högeryttrar som nätt och jämt kan göra illa ett bältdjur med högerfoten*)

*= Information som med all oönskvärd tydlighet nått Sveriges ytterbackar efter Helgs fina säsong ifjol.

Jag är orolig inför den här matchen. Hemskt orolig. Och det är september.
Det är nu man är Giffare.