Innelistan och Kasslerlistan, vecka 35:

innelistan
1. Tilde Jansson (ÅT)

Kom hem oskadd från sin tågluff – till synes orörd av alla dessa läderprydda belgare som frekventerar ”Europa” – och bara det borgar ju för en förstaplats på denna lista.

Men dessutom gick hon, efter en inte alltför utdragen övertalningskampanj, med på att offentliggöra vårt förhållande i vad som är lika mycket en kärleksförklaring som ett ohämmat like-fiskande.

Skärmavbild 2013-08-29 kl. 22.51.40

(Jag tänkte skriva ”Like now, or forever hold your peace”, men jag hittade inte vart man gjorde det)

 

2. Jonatan Johansson (ÅT)

jonte

Hans enmanna-lag höll nollan hemma mot Västerås SK:s elva spelare i söndags och han fick dessutom sitt smeknamn omskrivet till Jonatan ”Monsterräddningarnas Mästare Mot Resten” Johansson.

Det är ett bra namn att ha.

Dessutom växer sig ryktena allt starkare om att han ska ansluta till IFK Mariehamn innan det åländska transferfönstret bommar igen.

Och i nästa vecka vågar jag nästan utlova ett bildreportage om Selångers haussade målvakts vardag.

 

3. Rúnar Már Sigúrjonsson (NY)

Gjorde inte bara ett piggt, frenetiskt tiominuters-inhopp som höll på att generera tre poäng mot Ängelholm – han twittrar också:

Skärmavbild 2013-08-29 kl. 23.03.01
O
ch han gör det, om vi ska lita på Google Translates isländska avdelning, väldigt luddigt, närmast som en poetnatur:

Skärmavbild 2013-08-29 kl. 23.01.37
En absurd värld var. 

Det kan vara det mest poetiska en GIF-spelare framkallat sedan Tom Kåre Staurvik smekte iväg sitt sista uppspel.

 

4. Rolf Nilsson (ÅT)

rolf nilsson
Jahapp. Då har vi – efter ett antal storförluster – fått något sorts hum om hur pass det är ställt med den gråmelerade budgetmassa som är Timrå IK:s trupp anno 2013.

Det verkar inte så bra ställt. Det här är ett lag som kommer att få slita och kämpa hårt för sina segrar, ett lag vars spelare kanske inte har råd att stå med näbben under Svenssons öltapp varje helg.

Det här kommer att behöva vara ett lag av folket, ett grundad samling av hockeyns fotfolk som arbetar för varandra.

Det känns då väldigt tryggt att ha en Rolf Nilsson i båset.

 

5. Antikrundan (NY)

På torsdag kommer de till Sundsvall för inspelning.

Och mina finansiella bekymmer, mina ekonomiska hämningar, blotta tanken på att det ens finns pollettmässiga restriktioner här i världen!, kommer aldrig att besvära mig mer.

Detta då jag äntligen får en chans att få min tavla föreställande en eka och dess tillhörande guldram, som jag köpte på auktion i Käckelbäcksmon sommaren 2010, värderad av TV-expertis.

IMG_20130726_121417
Det kommer att bli annorlunda, ett annat liv, men det kommer nog också att bli fint.

kassler

1. Willys (NY)

IMG_20130827_171156
Min odiskutabla fattigdom till trots så hade jag aldrig suttit min fot inne på Willys i Skönsberg, fram tills i tisdags när jag och Tilde (som tycker att komplimangen ”du är så söt när du är fattig” är den finaste hon fått av mig) gjorde en välorganiserad räd mot inte mindre än fyra av länets matvarubutike – utrustade med flyktbil och inte mindre än fyra extrapris-blad.

Jag tyckte på fullaste allvar att det var en direkt hemsk upplevelse.

IMG_20130827_163309 (kopia)
Det var som att flanera butikshyllorna i forna Sovjet, där folk – medelst näbbar, klor och ransonkuponger, får vi anta – gjort taberas på alla vettiga extrapriser.

Allt som fanns kvar var en grå betongbunker, uppbyggd som ett överskottsbolag, med en verkligt unken doft.

Nog för att man är utan inkomst och relativt rankt byggd ekonomiskt; men om man inte bor i den absoluta närheten så borde man i alla möjligaste mån försöka bojkotta Willys. Att köpa basvaror för de fåtaliga och ack så surt förvärvade slantarna behöver inte vara roligt och upplyftande – men det behöver inte, i dagens civiliserade Sverige, vara ett direkt hån.

 

2. Svenska Fotbollsförbundet (NY)

Vi mötte Nyköping borta på söndagen och bärgade hem en något turlig poäng.

Kanske på grund av att hemmalaget hade tankarna lite på cupmatchen mot allsvenska BK Häcken på den efterföljande onsdagen – bara tre dagar senare.

Nyköping höll också bra jämna steg med Häcken – man torskade bara med 1–0  i vad som torde ha varit en ordentlig holmgång.

Därpå, på fredagen – två dagar senare! – hade Svenska Fotbollsförbundet, som styr över både serien och cupen, planerat in en bortamatch i Division I Norra för Nyköping igen: en match man förlorade mot Eskilstuna City med 2–1 efter ett avgörande sista kvarten.

Jag säger inte att Eskilstuna City inte hade vunnit ändå – men det var ju förstås inte till bottenlagets nackdel att få möta serietrean två dagar efter deras cupmatch.

Söndag, onsdag – fredag! Med bara viktiga tävlingsmatcher. Säg i vilken fotbollsserie för vuxna, på vilken nivå som helst!, man någonsin har dylika matchveckor.

 

3. Johan Ranner (NY)

johanranner
H
an är, tydligen, en engelsk stand up-komiker, Johan Ranner, och jag läste om honom för första gången i Sundsvalls Tidning härom dagen, när han skulle gästa Railway Saloon:

IMG_20130829_135440
Johan Ranner är, så vitt jag kan förstå av denna text, hela världens jobbigaste människa.

Stand up på den här nivån är förpassad till luddiga westernsalonger av en anledning; för att det inte ska drabba vanliga civila, för att det enkelt ska gå att hålla sig undan. Tänk er då att man löpt i någon halvmil – man börjar känna av en molande värk i sidan, ett skavsår äter upp ena foten och du har flera mil kvar – och då, helt plötsligt!, från ingenstans, hoppar en engelsman fram med ett högtalarsystem och kastar… begränsad stand up – på dalmål! – i ens svettiga näbb och du har inte ens ork att fäkta bort honom.

 

4. Jazzklubben (NY)

Skärmavbild 2013-08-29 kl. 23.21.13
Ändra aldrig ett vinnande koncept.

Att Jazzklubben, vars måndagar snittat betyget 4,8 i lokaltidningarnas recensioner under flera års framgångssaga, väljer att ändra ens det minsta i sitt upplägg är ingenting annat än en skandal.

Är det månne Anna Frisk som, glad i hågen efter att en utvecklande och spännande konkursförvaltning, klivit in och doppat sina fingrar i ännu en av Sundsvalls allra viktigaste nöjesarrangemang?

Jag vill hur som helst, vem som än ansvarar, ta tillfället i akt att öppet vädja till beslutsfattarna:

Ändra ingenting någonsin. 

 

5. Arsène Wenger (NY)

arsene
Jag har inget favoritlag i Premier League – hade jag fått börja om mitt liv så hade jag väl 1) skaffat mig ett favoritlag i England och 2) börjat hälla Regaine i frukostflingorna från åtta års ålder – men jag tycker att det är hemskt tråkigt att se det totala sönderfallet av Arsenal FC.

Inte ens med en transfermiljard till sitt förfogande kan Arséne Wenger lämna ett transferfönster som någonting annat än en fullkomligt löjeväckande, frånsprungen förlorare.

De senaste åren har han alltså tappat Cesc Fabregas, Alex Song och Robin van Persie och denna sommar, när allt skulle åtgärdas och spelartappen ersättas med hjälp av en monstruös transferbudget – då har han hittat Yaya Sanogo på Football Manager och hämtat hem Mathieu Flamini från dödsriket.

Och inte direkt strösslat slantar i buden på de spelare han verkligen vill ha, utan bjudit långt under marknadsvärdet; som vore han en skambudshaj och hälare på Blocket.

Och visst: han har fyra dagar på sig, men med tanke på förutsättningarna är det är för sent för att komma ut ur detta transferfönster som en vinnare.

När ”nu ska vi visa dom”-känslan ebbat ut

Det kommer alltid att komma poängtapp.

Serien är lång, man kan inte alltid vinna och vissa gånger ska man inte analysera 2–2 hemma mot Ängelholm särskilt ingående, inte dra för stora växlar. 

Men vissa gånger ska man det. Som i kväll. 

 

Efter två omgångar pratades och skrevs det om att ”göra en Trelleborg”, om att rasa igenom, om Division I.

Och jag tror någonstans att den här gruppen har levt mycket på det. På att motbevisa. På att sluta sig samman i ett  Fredrik Holster-fritt vi-mot-världen-upplägg.

Man har slitit lite hårdare. Tagit den extra metern för sin lagkamrat. Bökat hem bortapoängen med vilken grisfotboll som än krävts.

Men nu, när alla är övervunna, när hela staden litar till ett avancemang, när laget hemmaslagit Örebro och bortabesegrat Degerfors, när det inte är så mycket ”vi mot världen” som ”vi mot ett lågt liggande Ängelholm och allt att förlora” – ja, vad hade vi då?

Vi hade en pigg start, innan gästernas försvarsspel hann sätta sig.

Sedan inte mycket. Sedan alldeles för lite.

gåfotboll
Kevin Walker idkar gåfotboll. Foto: Anders Thorsell.  
 
 

Othman El Kabir började presspelet någon förutbestämd halvmeter in på egen planhalva och Stefan Ålander och Marcus Danielsson fick nyttja en hel planhalva åt att hitta uppspelsvägar.

Utan lycka. Bolltempot var lågt, utan-boll-löparna för bekväma, hela offensiven för stillastående och, ja, trots att det inte kunnat komma som någon överraskning att Ängelholm skulle lägga sig lågt mot seriens formstarkaste lag – så skulle jag vilja påstå att det saknades en plan.

En lång boll från bakplan mot en lång, stark dalmas – är detta det enda vi, post-Ari, förfogar över mot ett lågt försvarsspel; det enda vi ritar upp på taktiktavlan?

Frånsett några naiva instick direkt till Ängelholmsfötter från Dennis Olsson – han har gjort det väldigt bra som så sällan tidigare avslöjat att han är en junior; men i dag hade hans passningsfot väldigt… ungdomliga tendenser – så verkade denna färdballad vara grundidén; inte sällan efter ett långsamt och tempofattigt rullande i sidled.

Där fanns en rädsla att tappa bollen. En bekvämhet. En ”gör-det-du!”-tanke. Första-blicken vid bollmottaget bakåt. Missnöjt mummel från läktaren. Lång boll utan tanke.

Då blir det förstås kaos när så Oscar Berglund – från ingenstans, men ändå från någonstans – tappar in ett långskott på ett fullkomligt obegripligt, oförklarligt och oförlåtligt sätt som borde få GIF-supportrar att vallfärda mot Malous morgonsoffa för att gråta ut över hur man blivit själsligt sol-och-vårade av en mörk, skäggig tvåmetersman i Uhlsporthandskar.

Det lösa skottet går mitt på honom, framför ansiktet, och han glömmer – kanske redan tänkande på vad han ska göra av den följande utsparken – att lägga tummarna bakom bollen. Bollen går nästan rakt igenom handskarna.

Ridå ner – för matchen (han såg förstås väldigt osäker ut därefter) och i värsta fall hösten (när backlinjen äntligen kunnat lita på honom en längre tid så går det där som ett rivningsklot genom förtroendet).

 

chennouff
Adam Chennoufi var pigg, alert och – viktigast! – en mönsterbrytare under sina första 55 och jag blev överraskad när 1-1-målskytten plockades ut. 
 

Nu hittade Marcus Danielsson till slut fram med ett öppnande, uppluckrande chipp-uppspel innan paus (det som i förlängningen ledde till att Nicklas Maripuu lyfte fram Pa Dibba som nickade ner Chennoufi till kvitteringen), och ett 1–1-mål är inte att förringa – men det var ett enda av jag-vet-inte-hur-många uppspel som verkligen öppnade det lågt – men alltid rätt och aggressivt – liggande ÄFF-försvaret.

Det var tråkigt att se. Det var oroande att se.

Men det var inte det värsta.

Mer upprörande för mig var hur slappt och bekvämt det kändes i själva arbetsinsatsen.

När GIF väl tappade boll så sjönk man – som för att ytterligare sänka tempot i denna sävliga tryckare – också tillbaka och lade sig väldigt lågt. På hemmaplan, som serieledare.

Men man var ändå inte där. Man tog inte den där sista metern in i presspelet, den där sista metern upp i (ja, nästan in i) motståndaren, den kanske viktigaste metern på en fotbollsplan.

Värst i det avseendet var Nicklas Maripuu som närmast tassade runt – försiktigt och bekvämt – på det slagfält i mitten där så många fotbollsmatcher vinns och förloras. Han har fina fötter, Maripuu, han är klok och står ofta rätt – men han är rent dålig i det fysiska och psykiska ställningskrig som är innermittfältet.

Han kommer inte in med kraft i duellerna, eller ännu värre – han tar sig inte ens dit. Han tappar mittfältet. Och Kevin Walker är inte i fjolårsform nog (kanske vokalt, men inte fotbollsmässigt) att reda upp det.

Jag såg det mot Örebro, när ytan framför backlinjen släpptes, och jag såg det i går, när det var salongsdörrar i djupled.

Ängelholm kunde, till skillnad från GIF, snabbt leta sig igenom förstapressen med en-två enkla passningar och komma stormande i hög fart. Inte för att ÄFF är ett bättre fotbollslag med bättre passningsspelare, absolut inte – utan för att GIF-spelarna inte var där.

 

Det kändes som att det, efter en vår av ”nu ska vi visa dom!”-känsla, kanske gått lite, lite för bra och lätt på sistone.

Lite för många segrar, lite för fint väder, lite för många Idol-succéer.

Det var först under de sista tio minuterna som det kröp fram desperation efter tre poäng i hemmalaget. Men även om Rúnar Már Sigúrjonssons dubbla chanser (en slängnick! och ett lågt, pressat skott!) eller Johan Eklunds smäckra stolpskottsvolley letat sig in till 3–2 så hade detta varit väldigt oroande 90 minuter för Joel Cedergren och Roger Franzén.

Alla lag med självinsikt kommer att lägga sig egen-planhalva-lågt mot detta nya, ”raka” GIF Sundsvall – och då måste där finnas någonting annat än att ”hoppas på en skarv”. Då måste någon av Nicklas Maripuu och Kevin Walker (eller Rúnar Már?) axla åtminstone ett par tygbitar av den försvunna Ari-manteln och ta över ansvaret för speluppbyggnaden från begränsade mittbacksfötter.

Då måste det finnas en tydligare tanke.

Men framför allt måste man hitta tillbaka till den ödmjukhet och det hårda jobb som tagit laget från en inledande nedflyttningsplats, via alla dessa riktiga karaktärssegrar till en åtminstone tillfällig serieledning.

 

Betygen:

Oscar Berglund 1 – Låt oss hoppas att inte hela hösten raserades.

 

Eric Larsson 3 – Pigg och offensiv med ett par fina inlägg.

Marcus Danielsson 3 – Den av mittbackarna som klev fram och spelade aggressivt (och direkt-erövrade boll!) mot ÄFF:s enda forward och den som hittade de bättre uppspelen.

Stefan Ålander 2 – Habil, men chef över ett försvar som borde varit stabilare hemma mot Ängelholm.

Dennis Olsson 1 – Blandade några riktigt fina genomskärare – plus 2–2-lyftningen som Helg sprang in – med desto fler naiva uppspel rakt i ÄFF-gapen. Fick inte till det tidigare så fina samarbetet med Sliper.

 

Adam Chennoufi 3 (ut 55) – Märklig individ att byta ut. En av få som vågade försöka göra sin gubbe och som hade en ganska lyckad dag med bollen.

Kevin Walker 2 – Borde ha unnat sig att ta första-blicken framåt vid ett antal tillfällen och vågat åtminstone snegla efter ett offensivt alternativ innan man vänder och rullar hem till mittback. Har en del i att det blev närmast total gåfotboll under stunder.

Nicklas Maripuu 1 – Om ST skulle satsa på en ”Nicklas Maripuu-cam” under matcherna så skulle gemene man frapperas över hur minimalt med ansträngning den benådade teknikern lägger i det defensiva arbetet. Där Ari med fradga på läppen flög in med full kraft tassar Maripuu in på mellanhand och på tå – där har vi nästan den största skillnaden mellan de tu.

Daniel Sliper 1 – Man kan inte riktigt klandra tränarduon för att de inte plockade av Sliper, han har ju varit lagets bästa spelare i flera omgångar, men han fick ut väldigt lite på sin vänsterkant.

 

Pa Dibba 2 (ut 55) – Jag hade så gärna velat se Varbergsmatchen senast för att få beskåda honom riktigt bra live. I går var han, förutom att han känns lite starkare (bland annat en fin nernick till Chennoufi), den gamle Dibba – som det av oförklarlig anledning lyfts färdballader mot.

Johan Eklund 2 – Är väldigt stark i luften. Men inte så stark att allt spel alltid borde byggas kring det.

Avbytare:

Pontus Engblom 1 (in 55) – Han ser tyvärr ut att vara helt ur form, Pontus. Oerhört osynkad med det mesta och även när han fick trettio meter att löpa på med bollen, in mot straffområdet, så verkade det knapert med idéer. Jag tänkte att det bara var att slänga in honom från dag 1 – men han kommer behöva ett antal matcher.

Simon Helg 2 (in 55) – Gör det förstås oerhört bra när han rusar in i bollbanan framför Matt Prydrowski (fler borde göra det!), men i övrigt blev han ju gång på gång bortplockad på grund av att han är så oerhört vänsterbent. Han kanske kan stiga på bussen med högern – men han kan då inte gå till höger i Superettan, och det vet hela seriens backuppsättning om.

Rúnar Már Sigúrjonsson 5 (in 84) – På pirkt.se delar vi ut betyg om man åstadkommer så pass mycket på knappa tio minuters inhopp. Vi delar ut en femma. Och vi konstaterar att Rúnar Már Sigúrjonsson förmodligen – med största sannolikhet – är den bästa spelaren som någonsin dragit på sig en GIF-tröja.

Den Vite Ledley

Till gårdagens träning kom jag, tog lite laserbehandling hos naprapat, joggade bredvid när resten av laget spelade fotbollstennis – och bjöd på tre synnerligen försenade födelsedagstårtor (jag fyllde 23 år den 4 juli).

Sedan åkte jag hem.

Som en luddig, vit Ledley King-glassgubbe.

90 minuter – utan bladspenat

IMG_20130825_230932Det var match i dag, mot Västerås SK, och det här var min packning:

  • Fotbollsskor.
  • Benskydd.
  • Ett fryspack stuvad spenat.
  • En rulle plastfolie.

Tanken var att, som salig MacGyver, kunna bygga ihop en kylanordning för foten som skulle kunna sitta kvar under matchen. Detta på rekommendation av den välgörare som satte en handfull kanyler i mitt gaffelbensfäste i fredags.

Och ja, jag gick faktiskt in på toaletten och försökte – men lommade därifrån ganska snabbt. Frusen, hackad spenat är inte direkt självhäftande längsmed en fotled. Det säger de aldrig på matlagningsprogrammen: där är allt frid och fröjd. Där lommar ingen ut från en omklädningsrumstoalett med rester av bladspenat på fotknölen.

(Rester jag som tur var hann upptäcka och spola bort innan någon lagkamrat upptäckte det: och tur var väl det, inget kastar ett löjets skimmer över en viktig match som att lagkaptenen innan uppvärmningen sitter och leker med bladspenat)

Men det fungerade till slut även utan de egensmidda kylklamparna. Jag knaprade mig till ett skyddande töcken av Alvedon och varvade ispåsar med kylsprej för att låta tjälen gå i gaffelbandet – och kanske satt också en viss placeboeffekt från fredagens multipla injektioner kvar.

Jag kunde inte trycka ifrån i språng med högerfoten, jag kunde nätt och jämnt hoppa, jag kände mig hemskt osynkad efter en nära på femveckors fotbolsfrånvaro och jag var faktiskt nära att signalera för byte ett par gånger – men jag kunde spela i nittio minuter.

Utan bladspenat, alltså.

Jag är oerhört glad för det. Det var väldigt roligt att vara tillbaka.

Vi höll nollan Jonte ”Monsterräddningarnas Mästare Mot Resten” Johansson höll nollan – igen! – och vi tog, om vi ska se det från den ljusa sidan, en viktig inte-förlora-poäng mot ett för dagen bra VSK (jag tror att de har gjort två av årets bästa prestationer mot oss; och något oförtjänt bara fått med sig en enda poäng).

Det var ingen bra insats, framåt fungerade inte särskilt mycket och defensivt hade vi väldiga problem när de överbelastade på flankerna, men det var – när allt kommer kring – en ganska bra poäng.

Mer i morgon, kanske. Nu ska jag gå och tvätta botten av min väska ren från en hinna av utsipprade, tinade fruktkluster.

Fortsätt mejla mig

Jag fick ett synnerligen intressant mejl ikväll. Ett av de bästa jag fått på länge.

Ett mejl av en typ som jag verkligen gillar. En typ av mejl som jag hoppas ska börja välla in mer frekvent till den här portalen vad det lider.

Skärmavbild 2013-08-24 kl. 22.43.26
Ser ni, exempelvis!, Umeå FC:s hårfagre ytter Johan Larsson – eller någon annan Division I Norra-profil – sitta vid en hamburgerbar och skrapa en lott; tveka inte! Skicka genast iväg ett mejl till pppirkt@gmail.com för vidare publikation ut i etern (om det är av allmänintresse, såsom ovanstående).

På tal om just den hårfagre UFC-yttern Johan Larsson och spel, det här är fortfarande en av mina favoritbilder i all sin enkelhet:

johanlarsson

Are you trying to say ”spaghetti day”?

spaghetti
Jag var på Himlabadets relaxavdelning idag, tillsammans med ett par Selångerspelare och annat löst folk.

Och jag gillar verkligen Himlabadets ”upplevelsedusch”.

Där finns en (1) duschknapp som genererar en skön och behaglig, närmast tropisk!, duschupplevelse som lämnar dig tillfredsställd och belåten med tillvaron.

Sedan finns det tre knappar som får dig att stå och frysa, i blå frostskymning med en ljudbild av vilsna karpar som gläfser åt dig i fjärran. Hemska upplevelser som lämnar dig kall, naken och i fysiskt ärrad.

Jag gillar Himlabadets upplevelsedusch för att den är lite som livet i stort: det går tre dåliga tryck på ett bra.

”En spruta i varje lem, tack”

Jag sprang därifrån, i full fart, mot IP, in genom portarna, ut på gräset, ett kort stopp för att knyta fotbollsskorna – sedan bara iväg, så långt benen skulle bära mig.

Och som de bar mig. 

Jag sprang, jag hoppade, jag sick-sackade, jag maxbelastade alla leder: och för första gången i min karriär som vedertaget saktfärdig mittbacksrese så skulle jag vilja påstå att jag flög fram.

Jag var fullständigt ostoppbar. Det var som om jag sprungit på en stjärna i Super Mario; fått det där skimrande höljet som håller snäckskal, utlagda bananskal och – skulle det nu alltså visa sig – luddiga gaffelbandsskador borta.

Det kändes som att jag skulle kapa mitt personliga rekord på 100 meter med 4-5 sekunder, som att jag skulle betvinga Christian Benteke på råstyrka – och när tränare Högman kom gående så sprang jag fram till honom, skrek ”TITTA!”, och hoppade så högt jag kunde (ett par meter rakt upp) bara någon halvmeter framför honom – som vore jag ett stackars eftersatt barn till en cirkusgycklare till far som just stövlat hem efter en flerveckors cirkusturné i Baltikum.

Jag hade just tryckt en handfull sprutor i högerfoten – ”i gaffelbenets fäste”, gnäggar jag förklarande – och mådde nog bättre än jag någonsin gjort, rent fysiskt, och jag ville – på stående, flygande fot! – rekommendera alla människor att unna sig åtminstone ett par sprutor i varje lem.

Jag fick mig några av de 40 fysiskt bästa fotbollsminuterna i min karriär – och lyckan från att ha gått från fem veckor som närmast totalt indisponibel till att kunna springa som aldrig förr var förstås total.

Sedan gjorde det ju, förstås, väldigt ont igen – men kanske, kanske ett annat ont. De medicinskt kunniga hoppades på det.

En mer molande verk, som förmodligen skulle kunna bedövas genom ett töcken av Alvedon.

På söndag. På söndag när Västerås SK kom.

Anledning att följa mig:

Jag är bäst och snabbast på nyheter om det svenska fotbollslandslaget.

Skärmavbild 2013-08-23 kl. 20.13.29
Först fyra minuter senare fick Sportbladets Patrik Sjögren ut det.

Olof Lundh var marginellt snabbare, men skrev att det handlade om en bägare (en uppgift som korrigerades i efterhand).

Först fyra-fem timmar senare skrev Johan Esk en krönika om hur han inte tyckte att jordgubbstopping hör hemma i en vaniljstrut.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 34:

 

innelistan

1. Pa Dibba (NY)

dibba
Jag har, som många andra, varit mycket skeptisk till Pa Dibbas 3,5-årigt kontrakterade vara i GIF Sundsvalls trupp.

Med rätta. För av det man fått se på planen, i matcherna, har nämligen inte 25-åringen – som hux flux värvades direkt från Division III under sommaren 2011 – varit en särskilt färdig Superettanspelare.

Alls.

Förrän nu. Nu är han, enligt omdömen från i söndags, ”bäst i GIF”, den ”som bryter mönstret” och en spelare med ”en touch av hög allsvensk klass”. 

Och allmänt vedertagen tvåmålsskytt och frekvent chansskapare.

Som håller Pontus Engblom på bänken.

En lidnersk knäpp eller hårt, långsiktigt och beslutsamt träningsarbete? Jag vet inte – men jag gläds alltid, som gammal åsidosatt och imploderad Erik Sandvärn, åt folk som helt plötsligt bara exploderar.

 

2. Kevin Walker (NY)

walker
Bytte matchtröjan mot den vita farfarströjan – och en svensk sexsymbol var född i en hårt jobbande, sittande GIF-mittfältare.

Jag skulle på rak arm vilja påstå att det är det största sexsymbolsgenomslaget en GIF-spelare fått sedan Sundsvalls Tidning drog upp den här bilden över en helsida efter en träningsmatch mot Djurgården 2010:

jagmotkennedy

Skärmavbild 2013-08-23 kl. 08.27.00
(En gång diskuterades mitt namn, av mycket oklar anledning, på Hammarbys SvenskaFans-forum – en människa vid det tillförlitliga namnet ”Rövner” ville värva mig! – där frågan kring min ålder snabbt lyftes: ”Hur gammal är han egentligen?”, frågade någon som letat fram ovanstående bildruta. ”Han ser ut att vara äldre än Fredrik Söderström och Astrid Lindgren – tillsammans!”, skrev en annan och det blev aldrig något samtal från ”Rövner” som vi får anta är högt uppsatt i Hammarbys scoutingorganisation.)

Jag är väl egentligen inte mannen att recensera framförandet (jag trodde länge att ”Galvin Den Grå” var en Tolkien-karaktär), men det lät bra – och där fanns en sug i blicken och ett smäckert hårfäste. Det borde kunna räcka långt. Det räckte onekligen mycket långt på Twitter.

Skärmavbild 2013-08-19 kl. 23.00.51
Jag kan inte komma på när en GIF-spelare trendade i de sociala medierna i dylik skala senast: förmodligen när Andreas Ingel chippade in en boll via ribban från distans, sensommaren -06.

En sökning på Walkers namn tog bjöd mig in i en värld av raka obsceniteter. Det var ”kom och ta mig” hit och ”klapp, klapp” dit, som hade dagens unga möer ordförrådet hos en genomsnittlig Brandsta City Släckers-medlem.

Jag tyckte att Kevin Walker var så pass bra förra våren i Allsvenskan att han borde ha kunnat lämna för åtminstone Belgien (Charleroi? Genk?); i år har det gått tyngre, han har långa stunder spelat under sin förmåga, och kanske är den närmsta vägen till flamländerna i nuläget en singer-songwriter-turné.

Och det är inte det sämsta.

 

3. Johan Martinsson (NY)

johanmartin
Under EM-premiären förra sommaren satt jag i en soffa med Johan Martinsson och gav honom ett enkelt förslag.

”Du, du borde börja twittra”, sa jag.

Jag propsade detta på honom, fick honom att lova (LOVA!) att han skulle döpa sitt konto till @OyugaPaul, och till slut satt han där med sina fåtaliga följare och, som det blir, sms:ade ut i rymden.

I dag, bara ett år senare, har han alltså nått över 1000 följare.

Förra fredagen tog han sig in på den här prestigefyllda veckolistan, där hans tweet (som retweetades flera hundra gånger om) kamperade mot (och besegrade!) bland annat Erik Niva och Soran Ismail.

Detta samtidigt som min största Twitterframgång fortfarande är när jag en gång fick en sympatifavoritmarkering från Tilde Jansson.

Dessutom leder Martinsson FPL-ligan och ska tydligen (äntligen!) lämna rallarslagsmålens Härnösand och återvända till sitt kära Sundsvall.

 

4. Jimmy Nordin (NY)

jimpannorda
En eftermiddag i våras, när jag satt och lurminade över borden med Tilde Jansson på fiket Tant Anci och Fröken Sara, så satt där en gammal skandalomsusad kulstötare och sippade på en stor eftermiddagsstark.

Han hade en gitarr under bordet, och dels undrade jag vad han gjorde där – dels blev jag alldeles glad inombords.

Jimmy Nordin som, skulle det visa sig nu i veckan, hade varit på Idol-audition är en förebild.

Det är nämligen aldrig för sent att byta bana här i livet. Ena dagen kulstötare, andra suput – tredje singer-songwriter som (faktiskt!) lever något av drömmen när man kör land och rike runt och då och då unnar sig en ensamöl på ett fik en eftermiddag.

Det var skönt att se för någon som i flera år nu har haft blicken maniskt fixerad på att ordna fram ett vintrigt provspel med Sandnes Ulf.

Kanske kommer det en dag någonting annat. Kanske är jag någon gång någon annan. Kanske tar även jag mig någon gång en ensamöl en eftermiddag.

 

5. Pirkt.se (ÅT)

IMG_20130821_111042
Titta på denna författarnatur som sätter sig ute i solgasset, på en parkering!, med en kanna bryggkaffe i presskanna och en dator – och snabbt bara smattrar ner 14 000 tecken om en luddig spaning kring IFK Mariehamns transfervanor.

Dessutom fungerade det löpande arbetet, med viktigt förklarande texter om bland annat knosar, också förhållandevis bra.

Men det är ju dessa långa – för så många så totalt ointressanta – epos man vill gotta ner sig i. Jag har ett par ytterligare spaningar på lager som jag hoppas kunna lyfta fram i det skumma halvljus som är pirkt.se.

Hade redaktionen bara haft resurserna att bistå sin profilerade skribent med frekventa cafébesök så hade portalen kunnat lyfta ännu högre.

 

kassler
1. Stiftelsen (ÅT)

Skärmavbild 2013-08-22 kl. 23.05.15
Jag vet inte om ni såg Idol i måndags (jag gjorde det för att se Kevin Walker, jag brukar inte kolla, aldrig!, jag vill verkligen kokettera med det), men där fanns en ung grabb från Ånge som klev in och nöp sig ett avancemang i tävlingen.

Detta gjorde han genom att spela låten ”Vart jag än går” med ett påklistrat (frikyrkligt!, enligt Alexander Bards korrekta analys) leende över näbben.

Och det är förstås mycket oroande att Stiftelsen startat upp en Tipselit-verksamhet som i framtiden ska slussa upp nya Takida-Robban genom de egna Ånge-leden.

Skärmavbild 2013-08-22 kl. 23.05.57

 

2. Mittmedia (ÅT)

Jag har båda lokaltidningarnas E-upplagor i datorn.

Jag har all tid i världen.

Och så många – fan, nästan alla nu för tiden – morgnar glömmer jag helt bort (eller väljer undermedvetet bort) att läsa tidningen.

Jag blir ju bara arg. Och alla andra verkar arga.

Jag skulle säga att majoriteten av de samtal jag har med medelålders eller äldre människor brukar någon gång, på grund av att man vet att jag ”jobbat på tidningen”, komma in på hur dåligt allt har blivit.

Nu i dag såg jag förvisso att en nyhet från Härnösands match mot Helsingborg – skriven av någon på en Mittmediaägd Härnösandstidning, får vi anta – fanns på en sida i ST:s sport.

En luddig, luddig fördel – fast bryr jag mig egentligen om Härnösands FF:s cupframfart? – bland så oräkneliga nackdelar.

 

3. Erik Löfgren (5)

erikgf1
Har fortfarande ”ont i foten”.

Har fortfarande problem med ”något med gaffelbenet”.

Ska man vara ”tveksam till start på grund av problem med gaffelbenet” i Sundsvalls stad i helgen så ska man vara det till Sundsvall Open Trot – inte till en Division I-match i människofotboll.

Men det gör ju fortsatt så jävla ont. Jag tror att jag sprang runt och, typ, grät lite grann under smålagsspelet på träningen i går.

Och det har nätt och jämnt blivit marginellt bättre under de fem (!) veckor som nu snart har passerat sedan Valsta borta.

Nu ska man tydligen gå in och smälla dit en spruta i foten för att se ifall jag kan vara hundraprocentig i nyckelmatchen mot Västerås SK på söndag.

Vi får se. Är jag bara bra till 97,2% så är jag inte nog bra för att spela i Division I.

 

4. Mingla.nu (NY)

Härom natten, när jag egentligen borde sovit, så snubblade jag in på mingla.nu – vattenhålet för mingelbilder från Sundsvalls krogar.

Jag tittade runt ett kort, kort tag – och sedan kunde jag ju absolut inte sova.

Om jag inte spelat fotboll utan känt mig nödgad att frekventera stadens uteliv på helgerna så hade jag omöjligen kunnat bo kvar i Sundsvall.

O-möj-lig-en.

Att vissa ställen tar hundra kronor i inträde – utan artister, utan underhållning, med en Spotifyklickande lokal DJ – för att… ehm, vistas på en lokal (och kanske få göra hårdrockstecknet och hålla om sin killkompis framför en mingla.nu-fotograf) är ingenting annat än absurt.

 

5. Revan FC (NY)

När svenska spelare går utomlands så brukar man ha tagit sig dit för att klubbarna vill ha ”lojala, hårt jobbande spelare med bra arbetsmoral” och att man ”vet att man får precis det i svenska spelare”.

Det är sedan gammalt.

Azerbaijanska Revan FC värvar också svenskt – i Fredrik Holster och Sebastian Castro-Tello!

Man har helt klart missförstått hela konceptet.