Inredningsblogg: Eldstad i lägenheten

Jag har, för att uttrycka det milt, inte lagt särskilt mycket energi på inredningen av den lägenhet jag hyr. Väggarna är av den sortens kala tomhet som gör att det närmast ekar i hela fundamentet.

Förgäves har jag sökt på väggordstillverkares hemsidor efter färdigtryckta ord som ”KASSLERTISDAG” och därigenom inte hittat motivationen; kan jag inte få det precis som jag vill ha så känns det inte lönt.

Men de senaste veckorna har jag spottat upp mig en aning och åtminstone försökt att fylla vardagsrummet, som ligger intill den franska balkongen och som är inkorporerat med matsalen i min paradvåning, med diverse tingestar.

IMG_20130720_145620

Här har vi en hylla med utvalda LP-skivor som a) säger att jag är en douche men b) att jag är en douche med relativt god musiksmak.

(Alkberg, Arcade Fire, The National, Wu Lyf)

IMG_20130726_121417På den här väggen har vi min ekonomiska trygghet – den tavla som jag köpte på en auktion i Käckelbäcksmon, sommaren 2010. Jag och Sven var, efter ett par timmar, tvungna att åka hem och jag hade ännu inte fått lägga rabarber på något objekt när jag så kastade upp näven och alla mina medhavda slantar på denna sena 1700-talstavla i viktoriansk tappning. Den blev min och vi skyndade ner den i bilen.

När Antikrundan slutligen kommer till Sundsvall kommer alla mina ekonomiska bryderier att vara till ända.

Och så, givetvis, douchemarkören över alla andra douchemarkörer:

IMG_20130728_000919Gitarren som är upphängd på väggen, trots att jag inte kan ta mer än ett halvtrassligt G-ackord på en bra dag. Självklart med ett par strängar ständigt avslagna så att man aldrig någonsin ska kunna ställas inför någon direkt examination; och tyvärr heller aldrig träna sig bättre.

Och så nu  i dagarna fick jag med mig en gammal lasermaskin hem från Selångers naprapat Tommy ”Tommy Trollkarl” Lindgren – en strålkanon att använda för att hela min stukade fot under uppehållet.

Och, ja, den fyllde sin lilla plats i lägenheten, illustrerat i min Instagramvideo (följ ErikLofgren_ nu!) nedan:

Tack för allt, Ari

ariHan har lite ändrat den här fotbollsklubben i grunden, ändå, Ari Skúlason.

Det fanns många anledningar till att inte GIF ägnade sig åt passningsorienterad, bollinnehavsfotboll under den första 2000-talsvändan i Allsvenskan. En väldigt bra anledning; det fanns inte alls den typen av kvalitetsspelare i truppen.

Men år för år, ju mer Ari Skúlason fått växa in och ta över direktivet, taktpinnen, ja, nycklarna till fotbollsstaden Sundsvall så har GIF klivit längre och längre ifrån den där gamla norrländska sparka-och-spring-sinnebilden. Sören Åkebys sista två år i klubben ändrade radikalt allmänhetens bild av 2000-talets GIF Sundsvall; men jag är helt hundraprocentigt övertygad om att Sören aldrig ens försökt sig på att lansera den bollägande, passningsfotbollen om han inte haft Ari Skúlason i sin trupp.

När han nu lämnar klubben så gör han det inte bara som tvåmålsskytt; han lämnar dessutom efter sig en klubb som tydligen hämtar upp tvåmålsunderlägen i slutminuterna på bortaplan.

Lite ändrad i grunden, ändå.

Tack för det, Ari.

Tack för allt.

Lycka till.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 30:

innelistan

1. Pelle Olsson (ÅT)

pelle

Han har ju alltid varit något av en vardagsmagiker, Pelle Olsson, som år efter år hållit Gefle IF:s gråmelerade Matadormix till trupp kvar i Allsvenskan. Så fort det med desperation har behövts poäng så – poff!, har Pelle snabbt fixat fram ett par segrar och magiskt svävat upp i tabellen.

Men att han skulle hitta en 4–0-seger mot cypriotiska Anathorsis, som spelade Champions League-gruppspel senast 2008/2009 (ett gruppspel den samlade svenska fotbollsrörelsen inte nått på den här sidan San Siro-Sven), i rockärmen; det är någonting helt annat. Det är, till skillnad från det vanliga, habila trollkarlsslitet i Allsvenskan ett trick av absoluta världsklass – som att iförd ögonbindel såga itu en redan skäggig dam med en publiklånad Black&Decker.

Gästrikland måste adla Pelle Olsson.

 

2. Selångerklacken (NY)

SONY DSC

Jag har tänkt ge de tappra, rödblåa, högtskrikande själarna på IP:s läktare förstaplatsen på den här listan flera gånger – men varje fredag har jag suttit här och glömt.

Det känns ganska tomt och ödsligt att kliva ut till match mot en hundra-nånting-hövdad IP-läktare, men så – alltid bara några sekunder innan avsparken ska sparkas av – hör man ett avgrundsvrål från bakom läktaren; och då träder den oftast fem-sex man starka klacken fram.

Och fyller på något sätt den annars så tomt gapande läktaren.

Man är direkta föredömen när man kommer till skrivandet av ramsor – en bra ramsa behöver tydligen absolut inte beröra någonting som händer på planen, det kan vara en allmän förmaning om att ”låta bilen stå” – och i så många hemmamatcher har matchens lirare funnits på Norra sitt.

 

3. Torgny Lindgren (3)

I ”Legender” skriver Torgny Lindgren en novell om den modige, stolte liberon som till slut – i ett feghetens nyck – slår en bakåtpassning mot målvakten; en passning som dessutom blir för lös och som leder till ett baklängesmål.

Liberon blir – till skillnad från sina gelikar som fritt fick strosa hem från Jämtland i oktober 2010 – steglad till döds på torget.

Men Gud uppenbarar sig och återupplivar och återställer den stackars liberon.

2013-07-24 17.01.43

”dels för bakåtpassningens skull”.

 

4. Ludvig Sundström (NY)

ludd

Stod för en stabil insats på Hudiksvalls FF:s innermittfält i cupsegern mot Selånger – och bjöd sedan in för övernattning i sin paradvåning i centrala Hudiksvall.

Och när vi letade oss ut på stan under tisdagskvällen så visade det sig snabbt att Ludvig, som var en av Medelpads allra populäraste människor under slutet av 00–talet, bibehållit sin omistliga sociala stjärnstatus även i Hudiksvall.

Han fick inte gå mer än några få meter åt gången innan någon stannade honom och hade honom något att säga.

För en människa som senast stannades under senhösten –07, då jag fick ett ”förlåt, jag trodde du var nån annan” i plytet, så var det väldigt imponerande.

 

5. Emilia Ödling (NY)

emiliaödling

TV4:s nya hallåa är från Sundsvall och allt som får en hel släkt vid ett middagsbord att taktfast ropa ”Sundsvall! Sundsvall! Sundsvall!” när en lokal nuna läser meningar från en prompter på teve är av direkt godo för regionen och lokalpatriotismen.

 

kassler

 

1. Norrporten Arena (NY)

Som om det inte vore nog med att Gatufesten packat ihop för gott – nu får man dessutom reda på att Sundsvall berövas publikfesten vi känner som Qarabağ Ağdam FK hemma.

Norrporten Arena håller inte standarden för den tredje omgången i Europa League-kvalet och Gefle IF får istället åka ner till Stockholm. Och Sundsvall har sett ett europeiskt cupäventyr för sista gången på… ett tag.

 

2. Lars Ohly (NY)

LarsOhly

Försök inte; som att inte ni också har googlat ”Lars Ohly flashback bild” i dagarna.

Det är så mycket som är klandervärt i denna, tveksamt ofrivilliga?, snoppgate.

Självfallet både Liverpool-tatueringen och det blygt framkikande penishuvudet – men också att Lars Ohly, som verkar ha befunnit sig vid ett vattenbryn vid fototillfället, i efterspelet inte tog tillfället i akt att åberopa ”shrinkage” inför ett samlat pressuppbåd. Dels för sin egen lekamenskopplade stolthets skull, men framför allt för att raise awareness.

 

3. Pia Sundhage (ÅT)

tårar

Jag tycker att hon fått lite väl mycket beröm under detta mästerskap, Pia Sundhage. Fotboll är inte att vara en härlig, inspirerande människa: fotboll är till mångt och mycket resultat.

Det är inte mer än en knappt godkänd turneringsinsats och visst, en  tränare är bara x antal procent av ett lag, visst, man kan skylla mycket på det individuella beslutsfattandet (Josefine Öqvists beslut att skjuta är ingenting annat än frapperande), man kan peka på mycket; men jag tycker att Sverige saknade en tydlig spelidé när det väl bjöds på tufft motstånd.

Man har världens (överlägset?) bästa djupledslöpare i Lotta Schelin; ändå lyckas man inte spela sig fram till rättvända mittfältare som kan sätta in bollen bakom backlinjen särskilt ofta. Danmark, som jag såg i första matchen, hade ett helt annat lugn i sitt passningsspel än Sverige, de vårdade boll och spelade sig tålmodigt upp i banan.

Sverige var alldeles för ofta planlösa, pinsamt skeva uppspel från Sara Thunebro eller färdballader från Nilla Fischer. Det går ganska sakta i ett EM-slutspel för damer, det är bara att inse: speltempot måste ligga på Division III-nivå. Man borde därför ha tid att värdera lägen klokare, att spela sig fram tydligare för att till slut hitta rättvända mittfältare som kan mata Schelin med bollar. Det är skickliga bollspelare som skulle behövt ha en tydligare mental plan för att kollektivt spela sig fram till mål.

Allt kan inte vara ursinnig full-fart-framåt-mentalitet hela tiden.

Och Jessica Samuelsson ska under nästan inga omständigheter spela högerback på den nivån. Jag vet inte hur bra alternativet (Lina Nilsson?) är; men jag är ändå helt säker på att det är bättre. Samuelssons defensiva spelförståelse var totalt obefintlig och det borde Sundhage ha sett redan tidigt i våras.

Nej, hon har att jobba på, Pia.

4. Khazar Lenkoran (NY)

2–0-förlusten på bortaplan följdes upp med svaga 0–8 i hemmamatchen mot Maccabi Haifa i Europa League-kvalet.

Ska man nu lägga sig så skulle man först och främst kunna göra det smidigare – men framför allt kunde väl de azerbaijanska ruffel-och-båg-hjärnorna bakom kuppen ha spridit budskapet över Europa så att regionens allra fattigaste själar – däribland jag – hade kunnat sko sig.

 

5. Mittmedia (ÅT)

Ännu en dyster vecka för den lokala tryckta sportjournalistiken, och nu verkar man också ha överlåtit den ganska digra orienteringsrapporteringen från O-Ringen – till Per Nylander i Sundsvalls OK, som skriver tidningsartiklar om sina klubbkamrater.

En form av dold ”Läsarnas hörna” mitt i ST-sporten.

Det är kanske okej, jag vet inte, texten blir säkert mer givande för en orienterare om den skrivs av en i gänget än om, säg, en torsdagstrött Fredrik Ytterström ska tolka och sammanfatta via telefon – men att då ge det hela sidor: det känns… märkligt.

orient

Eller så kör man på det spåret helt; säger upp samtliga journalister och låter klubbarna själva skriva in allt i den redan färdigredigerade mallen. Ge alla länets lagledare en inloggning.

Varför inte. Kostnadseffektivt.

Allt är dock inte bedrövligt. Det ska sägas. ST:s Carole Tärnudd kan nämligen ha skrivit årets bästa notis:

Skärmavbild 2013-07-22 kl. 10.03.57

Det finns ingenting svårare än att leda med 3–0 på Norrporten Arena

Gefle IF skaffade sig ett riktigt slagläge nere på Cypern i Europa League-kvalet förra veckan.

gefle2

Det kan väl nämligen inte finnas många stabilare resultat att ta med sig in till Norrporten Arena än just 0–3 i baken.

GIF Sundsvalls två tappade 3–0-ledningar av inom loppet av ett år (IFK Göteborg förra hösten och GAIS nu i helgen) kan inte ha varit en slump; det måste ligga någonting i det konstlade gräset.

Och mycket riktigt.

gefle

Nu kan planskötare Ove Näslund ringa förläggarna bakom Guinness Rekordbok. Man behöver inte längre vara Håkan Södergren för att säga något om att ”det inte finns något svårare än att leda med 3–0 på IP”. 

Det finns ingenting svårare.

dahlan

Foto: Anders Thorsell, Sundsvallsbilder.com

 

Efter logiska 4–0 i Sundsvall i kväll – Micke Dahlberg med det sista avgörande målet i 87:e – så är Gefle vidare till den tredje kvalrundan där man äntligen bjuder Sundsvall och Norrporten Arena på lite stjärnglans; detta då man ställs mot publiklaget Qarabağ Ağdam FK från Azerbaijan.

Och det är förstås festligt. För svensk fotboll, för Gefle, för Pelle Olsson – ja, kanske till och med för Sundsvalls stad som får lite positiv exponering nere i Sydeuropa.

Men vi måste också skänka en tanke åt de cypriotiska eldsjälar som, efter 3–0-segern på hemmaplan, beslutade sig för att lägga semesterkassan på att ta sig de 330 milen till Sundsvall för att se det som skulle bli en ren defilering till returmatch.

anathorsis

Vi måste skänka dessa stackars själar en jättetanke. Om de bara vetat att Benny Anderssons Orkester höll hov med Orsa Spelemän lite längre upp på berget; då hade deras 330-milavallfärd varit mödan värd.

Mina önskevärvningar till GIF Sundsvall ur ett rent hymnmässigt perspektiv:

Jag tycker mig ha märkt av en viss nedgång i den tidigare så rytm- och taktkänsliga låtskrivarrörelse som grodde på IP:s ståplats under 90- och början av 2000-talet och som gav oss, ehm, åtminstone unika, egna klassiker som ”Kalle Ståhl är vår idol”, ”Toumela-la-la-la-la-la-la” och ”OH! AH! Barkemo! Säg OH!, AH!, Barkemo!”. 

Det är förvisso inga klenoder i den svenska låtskalden, det var inte musikhistoria som skrevs av en ölbelupen Pappa Klack – men i dessa tider av ogenomarbetade förnamn-efternamn-klapp-klapp-klapp-ramsor så är det tider att minnas tillbaka till med värme.

I detta nådens klackår 2013 är Patronerna på låtskrivarfronten närmast omsprungna av den fyndiga, spontana uppstickaren till klack och låtskrivarsällskap som stöttar Selånger FK i Division I. Med låtar som ”Halleluja, han är från byn”, ”Nummer tjutre, får aldrig va me’, vald sist på gympan, va’ dålig han e'” och ”Låt bilen stå” har eldsjälarna i klacken inte sällan varit matchens lirare under vårens stråk av förlustmatcher på hemmaplan.

Det är ett väldigt viktigt transferfönster, detta. Jag skulle först och främst vilja hävda att denna höst är den bästa att chansen till uppflyttning, till återerövrandet av den allsvenska platsen, som GIF Sundsvall lär få på mången år.

Men det är också ett transferfönster som kan cementera förnamn-efternamn-klapp-klapp-klapp-ramsorna på vår ståplatsläktare för gott. Vi bör därför värva en spelare så pass lämpad för en egen hymn att den inte kan undgå att skrivas och sjungas. Annars kommer dessa standardiserade löpande-band-ramsor att bli så pass normbildande att vi snart inte minns att det ens går att göra unika, egna ramsor om spelare.

Vi vet att Ari Skúlason i detta skarpa läge lämnat efter sig ett hål på mittfältet, men att GIF:s ansträngda penningpung i samma veva vidgats med åtminstone några hundra tusen kronor. Polletter som förhoppningsvis, åtminstone till viss del, bör plöjas ner i nytillskott till spelartruppen; kanske allra helst i en ny anfallare.

Jag har listat tre potentiella namn på anfallare som inte bara skulle gå in och bidra på planen – utan även fonetiskt på läktaren i form av namnets hymnvänlighet.

1. Harry Kane, Tottenham Hotspurs Reservlag

harrykane

Hymn: ”Visst känns det fint nu, Harry Kane?”

Text och Musik: Håkan Hellström – Hurricane Gilbert.

Den gänglige anfallstalangen, född –93, har avstannat något i utvecklingen. Ifjol blev det bara två mål vid utlåningen till Leicester – och kanske skulle Harry må bra av en nystart i Norrland och Superettan?

Den norrländska GIF-läktarkulturen skulle i alla fall må väldigt bra av Harry Kane.

Inget annat namn har sådan hymnpotential inom den svenska fotbollen. Flera gånger när jag spelat med Tottenham på Football Manager har jag försökt att få upp den gode – men på spelet ganska medelmåttige – Harry i a-laget; in i startelvan – bara för att få ställa mig upp framför dataskärmen och (för min enmannakör till hejarklack) dra igång med ”har nån hört nåt om Harry Kane?”. 

Det säger mycket om mig, men det säger än mer om namnet Harry Kanes hymnvänlighet. Visst; Joel Alme gjorde ett bra jobb med att överföra fina ”A Young Summer’s Youth” till IFK Göteborgshymnen ”Snart Skiner Poseidon”, men tänk er då att ta en av den svenska låtskattens allra finaste låtar – Hellströms ”Hurricane Gilbert” – och i stort sett bara ljudlöst utbyta alla ”Hurricane” mot ”Harry Kane”.

Ojvoj. Vi skulle ha Europas finaste hymn.

”Du sköt GAIS i bitar – jag kanske gled emellan”.

Och sedan, till slut, när Harry gjort fyra mål under en allsvensk vårsäsong och helt plötsligt vill strula och spelvägra sig fram till en flytt till Herfölge:

”Och en tro på evig kärlek, ja, vem tror på den nu? Hur kan dom tro på evig kärlek, hur kan dom tro på den nu? Harry Kane?”

 

2. Robin Strömberg, Mjällby AIF

robban

Hymn: ”Har kommit för nära, den stora stjärnan, Robin Strömberg i min hjärna”. 

Text och musik: Mattias Alkberg BD – Ragnar

Han har bara gjort två matcher från start i år, 21-årige Robin Strömberg, och borde således vara utlåningsbar till Superettan. Det har bland annat pratats om en flytt satsande Division I-klubben Sirius och, ja, jag ska villigt erkänna att jag inte sett Robin Strömberg i fotbollsaktion; men vi behöver en anfallare – och jag är väldigt imponerad över hans hymnkompatibilitet.

En hymnkompatibilitet som verkar i direkt symbios med en av de – i mitt tycke – bästa bitarna ur lyrikgeniet Mattias Alkbergs låtskatt.

Jag kan inte tänka mig den Patron som inte vill skräna – jo, skräna är verkligen vad man bäst gör till ”Ragnar” – med i den inledande textraden, en solig augustieftermiddag på IP:

”En sån dag,

fåglar sjunger,

man är glad.

Allt är fest. 

Grannen spelar punk,

och man är bäst”. 

Sedan skulle man direkt kunna klippa till refrängen:

”Har kommit för näraaa, den stora stjärnan, Robin Strömberg i min hjärna. Inget jag kan göra något åt”. 

Upprepa refrängen ett par gånger och man har en läktarsång av yppersta skandinaviska klass.

 

3. Rico, Alecrim Futebol Clube

rico

Hymn: ”Spring Rico”

Text och musik: Florence Valentin – Spring Ricco

Okej, jag börjar med att erkänna en sak: jag hade bara två låtar i åtanke när jag började plita ner det här blogginlägget. Så jag gjorde en snabb scrollning av min stora, allomfattande spellista med bra musik och fastnade vid Florence Valentins hit ”Spring Ricco”.

Jag vet att det i Patronkretsar varit tal om att använda ”Vårt hem är vår borg” från samma skiva i hymnsyfte; så Florence Valentin är ett gångbart band i sammanhanget.

Så jag tänkte att ”nog borde det finnas ett anfallsess som heter någonting åt ‘Ricco’-hållet”. Och jo, det gjorde det förstås.

Den 32-årige brassen Rico är ett namn som för stor respekt med sig i framför allt Mellanöstern. Efter bland annat 32 a-lagsmatcher och sju mål för Sao Paulo mellan 2002 och 2004 så sökte sig Rico, allt enligt en brasiliansk Wikipedia-sida (jag letar mig fram genom knagglig skolbrasilianska), ner mot Persiska viken där han gjorde stor succé under sina säkerligen välbetalda år. På totalt 91 matcher i Bahrains högstaliga gjorde han – smått otroliga! – 83 baljor.

Väl hemma i Brasilien används hans erkända målnäsa nu – om jag förstått Google Translate rätt – märkligt nog som försvarare i Alecrim; ett lag som enligt samma översättningshjälpmedel översätts till ”Rosmarin”.

Han borde – nu talar jag direkt till dig, Urban – gå att locka till Sverige och Superettan redan i sommar; och med sin målsökarnäbb, sin vinnarvana (Google Translate berättar att han tog hem många ”viktiga titlar” under sina år i Bahrain) och sin till synes buffliga uppenbarelse (han ser så där härligt Fabio Augusto-robust ut) så skulle han nog kunna gå in och bidra.

Se där, det där var mycket framtvingad text bara för att eventuellt – det känns lite långsökt – få skrika ”Spring Rico!” organiserat på IP:s läktare i höst.

Men det skulle vara en förpillat fin ramsa. Enkel, rak och synnerligen skrikvänlig. Kanske någon inledande vers också. Något enkelt:

”Latino Don Juan,

över trettio år,

har gjort en massa mål,

på Bahrains solkust.

Ååååh, Superettanbackar nu,

det kommer bli hårt,

det kommer bli hårt, så

Spring Rico! 

Spring Rico!

Spring Rico-o-o!”

Ja, kanske.

Medelst språng mot hängmattorna

Det blev en ganska ohedersam 0–2-förlust mot Hudiksvalls FF på Glysis gräs i tisdags kväll, och Svenska Cupen-äventyret är över långt innan man ens hann kalla det för ett äventyr.

Det såg slitet och orkeslöst ut och bortsett från den första kvarten, då vi öppnade helt okej, så var hemmalaget klart bättre. 1–0-målet kom på en inläggsfrispark strax efter paus, en nick som gick över comebackande Markus Krutzén, som i semesterfirarduon Jonte Johansson och ”Sparris” frånvaro fått kliva in i den rödblå struten.

Semesterfirande, ja. Vi skulle egentligen ha gått på vår sommarledighet efter söndagens match mot Frej, men sedan kom det fram att det – medelst skohorn och hävkraft – skulle tryckas ner ett cupkval i kalendern strax därpå. Folk hann boka semesterresor, Högman var borta, vi hade en riktig avbytare och en inkallad veteran som slutat för en handfull år sedan.

Och vi spelade – framför allt – seriematch för två dagar sedan. Man brukar vara som mest sliten just två dagar efter en fotbollsmatch – och det syntes på många fötter.

Visst hade det varit coolt att få, säg, AIK på Selångers IP i höst och man vill alltid vinna allt man ställer upp i; men om vi fått ett Värnamo, ett Varberg – matcher vi borde förlora sex-sju av tio – på en vardag, mitt emellan två viktiga seriematcher, så var det kanske någonstans trots allt bra att det inte blev ytterligare matcher för vår tunna trupp i höst.

Vi kommer att behöva slåss med fulltankade näbbar och klor i varje seriematch för att hålla oss kvar i Division I; det är i min bok viktigare än att bjuda på en enskild folkfest.

Nu tar vi ett sällsynt välbehövligt uppehåll.

Jag ska vila min fot, jag ska fiska abborre, jag ska åka till Stockholm och jag ska se Håkan Hellström.

Vi avslutar med ett saxat utdrag ur Torgny Lindgrens novell om liberon och om ”bakåtpassningens vidriga frestelse”.

2013-07-24 17.00.05 

Tävling: #HalfMovieHalfFootballClub

IMG_20130722_180800Den där sorgliga skalpen i bildens nederkant är min, sittandes på sidan när vi igår eftermiddag genomförde vårsäsongens sista träning – närmast uteslutande bestående av kvadrat och fotbollstennis.

I kväll möter vi – två dagar efter Frej-matchen – Hudiksvalls FF på bortaplan i ett kval till Svenska Cupen; en planering bara en mor och Svenska Spel (som desperat ska fylla Europatipset med Division I-matcher genom juli) kan älska.

Jag följer med för att stötta, heja och – inte minst! – rapportera hem för pirkt.se:s räkning. Sedan tänkte jag stanna kvar i Hudiksvall, denna sommarmetropol, för en övernattning i Ludvig Sundströms paradvåning.

Tills vidare skulle jag vilja knycka hashtaggen #HalfMovieHalfFootballClub, som Andrev Walden startade i eftermiddags, från Twitter till pirkt.se.

Walden började själv med bland andra ”GAIS Wide Shut” och ”Schalke 04 Year Old Virgin”.

Och jag blev väldigt fäst – närmast fängslad – vid tanken på att komma på den bästa. Det här är ju faktiskt till hälften mitt gebit – att droppa obskyra fotbollsklubbar.

Mina två bästa:

grafschap

”Exit Through De Graafschap”. 

kwai

”Bron över Willem II”. 

Läser ni den här bloggen bör ni vara intresserade av att ägna er tankeverksamhet åt dylikt stimuli.

Se så. Era förslag i kommentarsfältet, tack. Evig pirkt.se-ära och -berömmelse i potten. 

Kort redogörelse för Jancker-formeln

hannes

Hannes Sigurdsson blev i dag klar för SV Görig i den österrikiska högstaligan.

Hannes har i sin utländska proffskarriär avverkat Norge, England, Danmark, Norge igen, Sverige, Ryssland, Kazakstan, Sverige igen – och nu alltså Österrike.

Om vi bortser från de längre hållplatserna – första sejouren i Viking (där det blev 15 mål på 65 matcher) och de tre åren i GIF (26 på 71) – så ståtar Hannes med följande målfacit, enligt Footballtransfers.com:

Stoke City: 1 mål, Bröndby: 2 mål, Viking: 4 mål, Spartak Nalchik: 0 mål, FC Atyrau: 3 mål, Mjällby AIF: 0 mål.

Detta är siffror som tagit Hannes, en anfallare som till mångt och mycket ändå har som uppgift att näta, vidare genom Europa. Det är siffror som gjort Hannes till en väldigt förmögen, sign-on-bonus-dränkt 30-åring.

Även om Hannes är en ytterst kompetent fotbollsspelare – jag gjorde ett år i GIF:s a-trupp med honom, han har många kvaliteter – så talar vi här förstås om den i fotbollsekonomiska kretsar så välkända Jancker-formeln.

 

Där finns nämligen alltid en ny klubb som tror att just de ska lyckas med att äntligen utvinna den där isländska urkraften ur det 90 kilo tunga malmberget och kunna omvandla den till mål och poäng. Klubbar som tror att de har hittat sin – just det – Carsten Jancker.

carstenjancker

Uppsjön av klubbar som behöver ”någon som gör målen” kommer aldrig att sina – och kommer du som en Hannes Sigurdsson-typ till provspelet så är du, till skillnad från någon luddigt halvteknisk sydeuropé, så oerhört rak och tydlig med vad din fotbollskropp och -psyke kommer att bidra med.

Du kan ta på det du får. Mäta omkrets. Försöka få armarna runt, som på en mäktig trädstam. Du kan som klubbdirektör konstatera att det ”är en jävla best!” och fråga dig själv ”vem ska kunna stångas med den där i straffområdet?”, skrocka ”ingen!”, tända en cigarr i förskottstriumf och sedan vända pollettpåsen ut-och-in för att säkra namnteckningen.

Man har verkligen en ”honom ska vi ha!”-faktor som stor, stark rakad och till synes galen anfallare från Nordpolen.

Om det finns fotbollsspelande ungdomar som läser denna blogg, och det borde det väl kanske göra?, så vill jag här och nu ikläda mig en roll som syokonsulent och rekommendera eder att redan tidigt raka av er allt hår och omskola er till en targetspelande anfallare. Ni kommer alltid att ha jobb. Alltid. Fan; Bobo Sollander – Jämtlands starkaste man (som förvisso inte är rakad, men galet stor och språngande galen på planen) – spelar i Superettan i höst, efter att ha ägnat hela våren åt att endast träna triathlon.

Och i dessa karga tider – där Ari Skúlason blir lyrisk över en vänsterbackströja i Odense, där Haris Laitinen spelar i Enskede – är ett fast jobb någonting väldigt fint.

Lista: Årets Bästa Skivor Som Nått Erik Löfgren Och Som Han Har Lyssnat På™

IMG_20130722_101207Det kommer att bli en fin vecka för pirkt.se detta. Jag känner det på mig. Det finns många, i stort sett färdiga, projekt som ligger och skvalpar.

Och i den arla, soliga, altangassande måndagsottan fick jag mitt hår på-nytt-rakat samtidigt som jag drack en – förvisso något hårbelupen – kopp kaffe. Och jag har i dag dessutom vaknat upp med det där åkersorksliknande näbbdraget jag alltid eftersträvar.

Jag tänkte att vi skulle börja veckan med en lista.

Årets Bästa Skivor Som Nått Erik Löfgren Och Som Han Har Lyssnat På™

1. Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

Efter två genomlyssningar var jag helt säker. Det här är ett album som inte rör mig i ryggen. Han har misslyckats. Äntligen.

Jag vill inte vara så beroende av någons produktion, jag vill inte veta att det springer runt människor där ute som gör allting med kirurgisk perfektion – som aldrig någonsin behöver ta ett steg bakåt utan bara skuttar fram med stormsteg.

Men så växte den. Och växte. Och växte, tills dess att jag knappt vad som var mina egna tankar eller Hellströmstrofer.  Och en vecka efter släppet var Det kommer aldrig va över för mig allt jag lyssnade på. Hade det funnits en tangent för att slå på ”Du kan gå din egen väg” så hade den varit nednött till oigenkännlighet.

Jag vet inte om man kan misslyckas när Björn Olsson har en musikalisk näve med i syltburken. ”Pistol” är rent lyrikmässigt en ganska ordinär låt – men refrängen fastnade på min hjärna som ingen annan Hellström-dänga någonsin gjort.

Den 3 augusti ska jag äntligen få skrika med och helt förstöra konsertupplevelsen för min ståplatsgranne.

2. The National – Trouble Will Find Me

I stort sett varenda av skivans 13 låtar är stora, mäktiga och innefattar mörkret från 1000-åriga, vättfyllda urskogar.

Det brukar vara enklare att skilja på Henrik och Daniel Sedin än på två The National-album; men det här är som ett crescendo på karriären, som om allt tidigare bara byggt upp till Trouble Will Find Me: som en dammlucka som krackelerar, bit för bit.

Ganska snart är det total fördämning.

3. Daft Punk – Random Access Memories

Åh, så dansant och härligt. Det svänger ju, som Disneys profilerade rockjournalist Baloo skulle ha sagt.

Och så gästspel av den gamle stöten Paul Williams i finfina ”Touch” och Julian Casablancas – fil.mag. i Coolhet – i skivans allra bästa spår ”Instant Crush”.

4. Mattias Alkberg – Mattias Alkbergs Begravning

Vi har pratat för lite om den här skivan, känner jag.

”Skända flaggan” är väl på sitt, detta prinsessbröllopsår,  sätt årets svenska låt. Och inledningen, ”Kungen bestämmer”, vill jag ska slå an tonen till mitt liv.

Ur ”Kungen bestämmer”:

Plockar målmedvetet ner alla tolvtaggarna från väggen,
ska ut i skogen och hitta en dunge där jag lägger mig
med horn på kepsen och hoppas att nån får syn på mig,
och blir misstagen för vilt, och blåser tjockskallen av mig

Alla skivor som refererar till män i hornkepsar som hoppas ”bli misstagna för vilt” är, närmast per definition, en fullständigt briljant skiva.

5. Vampire Weekend – Modern Vampires of The City

Man ska inte underskatta en riktigt trevlig skiva.

Den kommer aldrig att kunna vara bäst – men Modern Vampires of The City är nog årets allra trevligaste, trallvänligaste, stå-och-smådansa-medan-man-diskar-vänliga skiva.

Och ”Step” är en av årets tio bästa låtar.

Bubblare: Shout Out Louds – Optica, Hästpojken – En Magisk Tanke, Nord & Syd – Som En Människa. 

Nå. Vilka skivor har jag glömt – alternativt lyssnat alldeles för lite på?

Kanske kommer uppehållet lägligt ändå

Jag försökte att värma upp och springa på min stukade högerfot. Tidigt. Länge.

Det gick inte. Alls. Jag kunde – trots att foten var i närmast total gipsvagga – inte mer än halta fram på den. Stappla under väldiga plågor. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna spela Division I-fotboll i eftermiddags. Det klarar jag ju nätt och jämnt i vanliga fall.

Och där fanns ju en fullvärdig – om än matchotränad – ersättare i Dennis Sjölén, som efter blott två-tre riktiga fotbollsträningar efter långtidsskada och en ganska nylig operation gick in och gjorde en storartad insats.

Och bredvid honom i mittlåset var Sebastian Sandberg bäst på plan.

Däri ligger dock också vårt problem: att en mittback kan vara bäst på plan i en match där vi släpper in tre mål.

Det händer för lite runt omkring store, starke Danne Andersson offensivt. För lite löpningar i djupled, för lite initiativ, för lite chansa-och-spring och därigenom – det kan vi konstatera efter 15 omgångar – alldeles för få enkla mål.

magnus-hedman

 

Foto: Anders Thorsell.

IK Frej är – trots en blytung Magnus Hedman i struten (man hade inte fått in en onsdagsupplaga av Dagbladet under honom vid upphoppen!) – klart bättre än oss över 180 minuter, förtjänar de totalt sex poängen och det känns som om vi behöver hitta på någonting inför höstsäsongen. Efter den propagandamässiga 4–1–utspelningen mot Umeå hemma och den starka trean borta mot VSK har det gått lite i stå, framför allt offensivt. I dag försökte vi med en aggressivare, högre pressande 4-4-2, men den effekten höll i stort sett bara i sig under matchens första tio minuter då Frej blev något tagna på sängen.

Jag vet inte hur många gånger Högman betonat att om vi ska ta poäng i den här serien så behöver vi vara precis hundraprocentiga i arbetsinsatsen på samtliga fötter i nittio minuter och… ja, det känns inte riktigt som att vi har varit det på sistone; varken Frej borta, Valsta borta eller Frej hemma.

Kanske kommer uppehållet lägligt.

 

Men det var förstås väldigt tungt att gå till vila som förlorare. Att se Frej segla upp på 15 pinnar och själv stå kvar sist på 12.

Och efter matchen, när man är så där besviken som man inte varit på väldigt länge: när man varit tvungen att sitta på sidan – skakande nervös verkligen – och sett sitt lag förlora årets hittills viktigaste match, så gick jag ut från IP tillsammans med Daniel Andersson. Jag pratar samtidigt i telefon med min mor. Jag går förbi ST:s sportchef Rolle Engström, passerar honom med en par tre meter: jag har redan hejat på honom i katakomberna där jag i det snabba förbipasserandet berättade att jag ”stukat foten sist” och att ”det inte gick”.

Då tar människokännaren Rolle, som jag egentligen inte alls känner, några snabba steg i sidan för att han känner sig fullständigt nödgad att säga följande bevingade ord:

”En stukad fot kan man ju spela på. Det är bara att tejpa och spela”. Inget mer.

Som för att i detta skede, vadå?, spy galla över min smärttröskel; att påtala min vekhet; som en Kramer-attack på Keith Hernandez – halvt bakifrån, i steget, i telefonsamtalet!, utan chans till motreplik.

Det var, vill jag meddela Roland inför framtida interaktioner med idrottare (högre upp i seriesystemet då: Rolle är ju egentligen de fina salongernas krönikör), inte särdeles uppskattat.