Ledare: Minns ni smaken av en Max-burgare?

Kan ni också sluta era ögon ibland och fantisera fram en imaginär tyngd i ena handen, som ni sedan sakta för mot munnen för att – försiktigt, långsamt: ja, närmast sensuellt – ta några läppjande tuggor ut i tomma luften?

Kan ni då också känna hur era läppar omsluter det imaginära brödet, hur framtänderna tuggar sig igenom köttets perfekta stekyta och hur hela gommen helt plötsligt exploderar i en kakofoni av olika smakupplevelser; hur brödet och köttet i tur och ordning möter dressingen, den krispiga salladen och den stora skivlingen av bifftomat?

Jag tror att vi är en hel del människor som fortfarande gör det här, då och då: vi blundar, fantiserar, lufttuggar och vi minns smaken av Max hamburgare. Vi minns hamburgarna från restaurangkedjan Max och därigenom minns vi smaken av en öppen och fri marknad; av en tid då man kunde få välkomponerade hamburgare till låga priser i nästan var och en av Sveriges städer.

När vi låter minnet av köttet, brödet, dressingen, salladen och bifftomaten mötas i minnet så blir det till en fest för gomseglet, som genast börjar fradga som på en svulten hundkrake, men en sorgestund för hjärnan.

Vi som levde i ett överflöd av välstekta köttbitar och luftiga bröd och som kunde bada i fontäner av smält ost och en variation av dippsåser – hur kunde vi rasera alltsammans?

Det går inte att skylla på att vi inte visste vad som höll på att hända. Varningsklockorna formligen ringde i öronen och de allra ljudligaste larmen kom från hamburgerkedjans egna ledning. Om det rödgröna blocket skulle vinna valet, förklarade ledningen i ett brev till de anställda i januari 2014, så skulle deras förslag om att höja arbetsgivaravgiften för unga och höja restaurangmomsen kullkasta hela den affärsidé som gjort Max framgångsrikt.

Det vore ”en fullständig katastrof”, skrev Max-ledningen, som skulle ”få stora konsekvenser” för burgarkedjans tillväxt.

Varför lyssnade vi inte?

Trots de välmenande varningarna från Max-ledningen så vann de rödgröna valet, och visst: löftet om att höja restaurangmomsen övergavs – men arbetsgivaravgiften för unga höjdes tillbaka till sina gamla nivåer. Strax efteråt var, som alla vet, Max kedja av hamburgerrestauranger ett minne blott. Den slopade avgiftsrabatten för kedjans unga personal åt upp marginalerna och färgade de svarta siffrorna i bokslutet röda, tills att Max-restaurang efter Max-restaurang snabbt fick klappa igen. Nu finns det ingen kvar. Det höjda skattetrycket fick hela det imperium som de Max-grundande bröderna Richard och Christoffer Bergfors sakta men säkert byggt upp att snabbt rasa samman. Det senaste jag hörde om de stackars Max-bröderna var att de fått flytta hem till sina pojkrum uppe i Luleå. Den ene sägs lida av posttraumatiskt skattsyndrom.

Det blev precis som Max-entreprenörerna och alla högermänniskor förvarnade om, när man återställde arbetsgivaravgiften för unga till tidigare nivåer: det blev inga fler smäckert dressingbelupna hamburgare – det blev kommunistiskt hårdstekta kolbullar från staten, då bara statligt ägda Clock – som återupptagit verksamheten igen – kan överleva i sossarnas Sverige.

Nu kan det hända igen, varnar högern. Flygskatten på 80 kronor per resa kommer sänka hela den svenska flygindustrin och den höjda skatten på 200 kronor för den som tjänar över 56 000 kronor i månaden kommer göra det konkret ovärt för höginkomsttagare att kliva upp på morgnarna.

Jag hoppas innerligt att vi lyssnar på deras välmenande varningsklockor den här gången.