Västerbottens-Kurriren, 2012-04-27:

Umeå. 27 april, 2012, inför matchen mot Ljungskile SK hemma. 

 

Det gör fortfarande ont, va? 

 

Jag är inte härifrån. Och dessutom för ung.

Men jag har ju förstått det.

Att i Västerbotten läser de fotbollsintresserade föräldrarna inte sagan om De Tre Bockarna Bruse för sina barn. Man läser den om De Tre Bröderna Wålemark – och det är en synnerligen mörk berättelse. Så pass mörk att den till slut urartar i flera års sömnsvårigheter för de små liven då föräldern börjar vråla och gestikulera för att få fram hur pass ondskefull hela den Wålemarkska klanen är. ”Ni vet Lord Voldemort, ungar? Han är Tobbe Trollkarl i jämförelse med de här gubbarna”.

Okej, äldste brodern Jens verkar inte ha gjort Umeå FC något direkt ont den där kvalfyllda novemberkvällen 1996 (han var på en sejour i Qviding), men Jörgen och Bosse gjorde varsin balja i 3-2-segern som tog Ljungskile SK till Allsvenskan medelst bortamålsregel. Och pappa Bror Wålemark (som alltså, enligt bohuslänsk logik, inte är en fjärde bror utan en fader som heter Bror) som efter slutsignalen ska ha “sprungit barfota i snöslasket på Gammliavallen”. Det ska ha, enligt Wikipedia, ha varit “klassiska TV-bilder”.

Och där stod ni. Snuvade på den allsvenska konfekten av ett grönklätt kompisgäng som lekte Åshöjden, ledda av två bröder framavlade av en Bror.

Jag tror att även om de flesta av dagens lokala UFC-spelare inte var mer än tre äpplen höga den där kvalkvällen, senhösten -96, så mörknar det lite även i deras ögon när någon nämner “Ljungskile”. Och inte heller de utländska inslagen i truppen –norrmannen, bosnierna, afrikanerna, skåningen – har gått miste om den extra kryddan då kansliets “Mackan” Wikström i veckan tapetserat omklädningsrummet med planscher föreställande Erik Lundström i gladiatormundering och överskriften “REVANSCH”, skrivet i vad som i mina lekmannaögon förefaller vara blod.

Men Ljungskile hemma är ju, när allt kommer kring för Umeå FC:s spelartrupp anno 2012, egentligen bara tre tillgängliga poäng av totalt nittio över en hel säsong. Ljungskile hemma är en flintastek på den Superettagrill som glöder rätt fint av sig själv; efter folkfesten mot Hammarby och, framför allt, efter den första seger vi krigade hem från Degerfors i söndags.

Men för all del. Fyll läktarna på söndag med ert allra djupaste förakt för bröderna Wålemark, Starke Arvid, färgen grönt, långa inkast och allt som ni kan tänkas koppla till Ljungskile SK; och spruta dit en rejäl slatt tändvätska.

 

Varför ska spelbolag få skattelättnader?

Tidigare i vintras fick jag ett samtal på min mobiltelefon. Jag svarade och fick förklarat för mig att om jag satte in si och så många kronor på mitt gamla spelkonto – som inte kan ha varit aktivt på ett halvt decennium – så skulle jag få si och så många procent i bonus.

Jag fick mig alltså en personlig spelbolagsreklam – uppläst i örat.

Ett annat utländskt spelbolag har skickat sms, ett tredje har skickat ett fysiskt brev till min brevlåda. Och det här är företag som jag aldrig haft minsta samröre med, som inte borde ha haft mina telefonuppgifter eller min adress i sina register och som kan ha hetat allt från Cherry Berry Casino till Älg-Betting (då det verkar dyka upp ett nytt spelbolag på marknaden varje vecka).

Det räcker alltså inte med att de utländska spelbolagen tapetserar spalterna på nära nog varenda webbsida, att de skriker ut sina lockrop i varenda reklampaus på teven eller att de låter folkkära kändisar – exempelvis Alex och Sigge – tala gott om deras superbonusar och jättejackpots i sina podcasts. Nej, det här är bolag som alltså bedriver rent uppsökande verksamhet för att locka människor att kasta bort sina pengar.

Nästan var tionde man mellan 16 och 29 år har problem sitt spelande. Jag är inte en av dem som har problem – men det vet inte spelbolagen: de vet att bara att jag är en ung man. En i den största riskgruppen. En potentiell storkund, antar jag.

Så de ringer upp mig på min mobiltelefon.

Det här är, att döma av deras kampanjande, bolag som skulle vada över ett berg av räkningar och skuldbrev i hallen för att erbjuda den utblottad unge spelmissbrukaren på soffan ett par fria inledningssnurr på deras virtuella roulettebord.

Och det här är, enligt den nya spelutredningen, en typ av bolag som vi bör bjuda in till Sverige – med öppna famnar.

Det svenska spelmonopolet behöver säkert ses över och det låter förstås bra att spelutredningen slår fast att utländska spelbolag (som nu ska få skaffa sig licenser i Sverige) ska behöva anpassa sig till svenska lagar, ta ett större ansvar för spelmissbruket och att reglerna för spelreklamen ska skärpas. Men det är omöjligt att inte reagera på en detalj i spelutredningen: nämligen att dessa utländska spelbolag bokstavligen lockas hit med en bjussigt låg skatt. Bara 18 procent ska spelbolagen behöva skatta på sin vinst, enligt utredningen: mer än tio procent lägre av vad svenska undersköterskor och lagerarbetare skattar på sina intjänade kronor.

Regeringens utredare Håkan Hallstedt säger att de utländska spelbolagen vill komma hit och bli licensierade – men att de »inte är beredda att betala vad som helst«.

Jag har inte läst spelutredningens alla 1340 A4-sidor och jag har heller ingen magisterexamen i nationalekonomi – men jag kan knappast vara ensam om att ha svårt att förstå logiken i att de ska få skatta så väldigt lite. Jag kan knappast vara ensam om att reagera på att den vanliga bolagsskatten – som redan är lägre än den du och jag skattar på varje intjänad krona – beskrivs som någon absurt hög »VAD SOM HELST«-avgift när det kommer till utländska spelbolag.

Varenda skattekrona behövs för att täppa alla hål i välfärden. Och samtidigt som svenska pensionärer får kämpa länge för en skattelättnad på omkring 200 kronor i månaden så kommer de utländska spelbolagen kommer hit och erbjuds en rabatterad skatt på 18 procent.

Tror du att staten kommer gå miste om mångmiljonbelopp årligen? Spela live nu.