Jag började tänka med underlivet

Jag kanske är av en överdrivet känslig natur, men när jag i veckan lyssnade på ett P1-inslag om prostatacancer så kröp det i hela kroppen på mig. Det räcker bevisligen med att höra någon prata om något som helst ingrepp i den regionen för att det i princip ska ila i hela mitt kroppsliga fundament.

Nu handlade inslaget dessutom om komplikationer! Kirurgerna som genomförde operationerna för att få bort prostatacancern var för ovana vid att utföra just denna typ av ingrepp, vilket fick till följd att många män – som förvisso räddades undan cancern – lämnade operationssalen med inkontinenta urinvägar eller sterila sädesgångar.

Var femte man blev inkontinent, rapporterade reportern! Varannan steril!

En svårdefinierad och sällsynt upprördhet bubblade upp inom mig; en upprördhet som inte kändes nedsipprande från hjärnan och tankeverksamheten utan som kom krypande nerifrån, från den kroppsliga skyddsapparaten.

Det finns så många orättvisor här i världen, så otroligt mycket att bli arg på, men helt plötsligt – från en sekund till en annan – kändes det instinktivt som att det var denna fråga jag brann som allra mest för. Det var som att alla fotbollar man fått mellan benen genom åren – alla gånger man legat och kvidit av könslig smärta – talade till mig: låt aldrig någonsin någon ovan kirurg sköta knipsandet i närheten av mitt underliv.

En nyfödd aktivist stod plötsligt och skrek på en barrikad inom mig om att bara gräddan av världens mest utbildade och nischade prostatakirurger borde få äntra operationssalen när jag halat ner byxorna. »Hur kan vi tillåta att män behandlas så här?!«, skrek den nyfödde aktivisten inom mig. »Att unga män ska behöva gå runt med den här oron i Sverige 2017!«, gastade jag inombords, med en barsk och bestämd ton som kom hela vägen nerifrån prostataregionen.

En lång debatt följde på inslaget, om hur prostataoperationerna borde omfördelas för att färre oerfarna prostataknipsare skulle få ett för stort ansvar. Jag brann helhjärtat – så som man brinner för ett favoritlag i en favoritsport – för den ena debattören och hans föreslagna förbättringspunkter för den manliga prostatavården.

Det var ett par minuter där tankarna enkom styrdes av en djurisk vilja att skydda sitt allra heligaste; en upprördhet som bottnade i känslan av att bara det bästa och mest avancerade som den moderna sjukvården har att erbjuda är gott nog åt mitt ömtåliga underliv.

Jag tänkte – som så många män innan mig blivit anklagad för att göra – med mitt kön.

Sedan tänkte jag med hjärnan igen. Och så gick det upp för mig att prostatacancer absolut är en hotande risk för män (det är den allra vanligaste cancerformen), men en snabb googling gav vid handen att nära hälften av de 9000 drabbade årligen är över 70 år gamla och att det är väldigt ovanligt att någon under 50 drabbas.

Klipp till: 27-årig man som stannar upp, står som ett fån med öppen mun och slås av tanken »tänk om jag varit kvinna«.

Runt 110 000 kvinnor i omkring min ålder föder barn varje år och de går alltså runt med vetskapen om att de (och här är jag inte helt säker på de medicinska termerna) ska pressa fram en tre kilo tung levande varelse ur sitt underliv – och att det finns en risk att de kan komma att få göra det helt utan professionell assistans alls i den akuta barnmorskebristens Sverige.

Och som om regeringen kunde känna av min underlivsdrivna sekundärångest så kom det i tisdags äntligen en vänsterpartistiskt framdriven miljardsatsning på den oförlåtligt eftersatta förlossningsvården.

Det var inte en dag för tidigt.