Medelst språng mot hängmattorna

Det blev en ganska ohedersam 0–2-förlust mot Hudiksvalls FF på Glysis gräs i tisdags kväll, och Svenska Cupen-äventyret är över långt innan man ens hann kalla det för ett äventyr.

Det såg slitet och orkeslöst ut och bortsett från den första kvarten, då vi öppnade helt okej, så var hemmalaget klart bättre. 1–0-målet kom på en inläggsfrispark strax efter paus, en nick som gick över comebackande Markus Krutzén, som i semesterfirarduon Jonte Johansson och ”Sparris” frånvaro fått kliva in i den rödblå struten.

Semesterfirande, ja. Vi skulle egentligen ha gått på vår sommarledighet efter söndagens match mot Frej, men sedan kom det fram att det – medelst skohorn och hävkraft – skulle tryckas ner ett cupkval i kalendern strax därpå. Folk hann boka semesterresor, Högman var borta, vi hade en riktig avbytare och en inkallad veteran som slutat för en handfull år sedan.

Och vi spelade – framför allt – seriematch för två dagar sedan. Man brukar vara som mest sliten just två dagar efter en fotbollsmatch – och det syntes på många fötter.

Visst hade det varit coolt att få, säg, AIK på Selångers IP i höst och man vill alltid vinna allt man ställer upp i; men om vi fått ett Värnamo, ett Varberg – matcher vi borde förlora sex-sju av tio – på en vardag, mitt emellan två viktiga seriematcher, så var det kanske någonstans trots allt bra att det inte blev ytterligare matcher för vår tunna trupp i höst.

Vi kommer att behöva slåss med fulltankade näbbar och klor i varje seriematch för att hålla oss kvar i Division I; det är i min bok viktigare än att bjuda på en enskild folkfest.

Nu tar vi ett sällsynt välbehövligt uppehåll.

Jag ska vila min fot, jag ska fiska abborre, jag ska åka till Stockholm och jag ska se Håkan Hellström.

Vi avslutar med ett saxat utdrag ur Torgny Lindgrens novell om liberon och om ”bakåtpassningens vidriga frestelse”.

2013-07-24 17.00.05 

Kanske kommer uppehållet lägligt ändå

Jag försökte att värma upp och springa på min stukade högerfot. Tidigt. Länge.

Det gick inte. Alls. Jag kunde – trots att foten var i närmast total gipsvagga – inte mer än halta fram på den. Stappla under väldiga plågor. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna spela Division I-fotboll i eftermiddags. Det klarar jag ju nätt och jämnt i vanliga fall.

Och där fanns ju en fullvärdig – om än matchotränad – ersättare i Dennis Sjölén, som efter blott två-tre riktiga fotbollsträningar efter långtidsskada och en ganska nylig operation gick in och gjorde en storartad insats.

Och bredvid honom i mittlåset var Sebastian Sandberg bäst på plan.

Däri ligger dock också vårt problem: att en mittback kan vara bäst på plan i en match där vi släpper in tre mål.

Det händer för lite runt omkring store, starke Danne Andersson offensivt. För lite löpningar i djupled, för lite initiativ, för lite chansa-och-spring och därigenom – det kan vi konstatera efter 15 omgångar – alldeles för få enkla mål.

magnus-hedman

Foto: Anders Thorsell.

IK Frej är – trots en blytung Magnus Hedman i struten (man hade inte fått in en onsdagsupplaga av Dagbladet under honom vid upphoppen!) – klart bättre än oss över 180 minuter, förtjänar de totalt sex poängen och det känns som om vi behöver hitta på någonting inför höstsäsongen. Efter den propagandamässiga 4–1–utspelningen mot Umeå hemma och den starka trean borta mot VSK har det gått lite i stå, framför allt offensivt. I dag försökte vi med en aggressivare, högre pressande 4-4-2, men den effekten höll i stort sett bara i sig under matchens första tio minuter då Frej blev något tagna på sängen.

Jag vet inte hur många gånger Högman betonat att om vi ska ta poäng i den här serien så behöver vi vara precis hundraprocentiga i arbetsinsatsen på samtliga fötter i nittio minuter och… ja, det känns inte riktigt som att vi har varit det på sistone; varken Frej borta, Valsta borta eller Frej hemma.

Kanske kommer uppehållet lägligt.

Men det var förstås väldigt tungt att gå till vila som förlorare. Att se Frej segla upp på 15 pinnar och själv stå kvar sist på 12.

Och efter matchen, när man är så där besviken som man inte varit på väldigt länge: när man varit tvungen att sitta på sidan – skakande nervös verkligen – och sett sitt lag förlora årets hittills viktigaste match, så gick jag ut från IP tillsammans med Daniel Andersson. Jag pratar samtidigt i telefon med min mor. Jag går förbi ST:s sportchef Rolle Engström, passerar honom med en par tre meter: jag har redan hejat på honom i katakomberna där jag i det snabba förbipasserandet berättade att jag ”stukat foten sist” och att ”det inte gick”.

Då tar människokännaren Rolle, som jag egentligen inte alls känner, några snabba steg i sidan för att han känner sig fullständigt nödgad att säga följande bevingade ord:

”En stukad fot kan man ju spela på. Det är bara att tejpa och spela”. Inget mer.

Som för att i detta skede, vadå?, spy galla över min smärttröskel; att påtala min vekhet; som en Kramer-attack på Keith Hernandez – halvt bakifrån, i steget, i telefonsamtalet!, utan chans till motreplik.

Det var, vill jag meddela Roland inför framtida interaktioner med idrottare (högre upp i seriesystemet då: Rolle är ju egentligen de fina salongernas krönikör), inte särdeles uppskattat.

Ryktet: Jonatan Johansson drabbad av vattenskalle

Som om inte Selångers skade- och sjukdomssituation inför söndagens match mot Frej var nog problematisk så kommer nu rapporter från Bergsåker om att lagets målvakt Jonatan Johansson har drabbats av en hybrisartad vattenskalle.

Olyckan ska ha varit framme när Johansson fick följande citat, saxat från UNT:s väluppdaterade Division I-blogg, uppläst för sig strax innan gårdagens träning:

”Selånger har en av seriens kanske vassaste målvakter i Jonathan Johansson och lever högt på honom – men jag är tveksam till om han ensam kan hålla nykomlingen kvar. Det är lite så det känns vad gäller Sundsvallslaget: Johansson mot övriga lag.”

På den efterföljande träningen ska Johansson ha pressat Selångertränaren Anders Högman om att få ”spela jag mot rubbet hela träningen” och en spelare, som vill vara anonym, berättar om att målvakten nu bara tänker lystra till Jonatan ”Johansson mot rubbet” Johansson.

pirkt.se nådde Jonatan Johansson sent under torsdagskvällen och bad målvakten kommentera de rykten som säger att Frejs målvaktstränare, den förre landslagsmålvakten Magnus Hedman, kan komma att vakta bortakassen på söndag.

– Det vet jag ingenting om. Allt jag vet är att det är en viktig match för mig som lag men att man måste se den som vilken som helst: det är jag mot Frej. Johansson mot Frej, säger Jonatan Johansson.

Från idylliska grillkvällar till Vilhelm Mobergska planer,

Vi har flyttat ut till Selånger i veckan. Vi möter ju nämligen Valsta på naturgräs till helgen och vill få lite grönska på knäna innan dess.

Och det är ju trevligt, hemskt trevligt, att ha någonting eget. Jag har haft min hemvist på IP under många säsonger, många andra i laget också har också ett GIF-förflutet, men det kan ju omöjligen räknas som hemma på riktigt i år. Vi har inget eget omklädningsrum, man kan inte lämna en pinal i omklädningsrummet – ens under själva träningen.

Det blir något annat ute i Bergsåker. Igår blev det så väldigt mycket annat som det bara blir, från IP:s skynda-dit-skynda-hem-stress till – hamburgergrillning.

IMG_20130708_185539Mikael Andersson hade tagit det trevliga initiativet att till träningen medtaga dubbla klotgrillar, ett antal storpack burgare och ett några tjog bröd – och hamburgerdressing, sån där härlig hamburgerdressing.

Det hela var mycket överraskande, men ännu trevligare. Närmast idylliskt. Säga vad man vill om att Sirius budget säkert är tjugofalt större än vår; jag tror inte Kim Bergstrand släpat med sig klotgrillar till träningen. Hade vi kunnat haft det så här förpillat trevligt under säsongen så hade lagmoralen – som förvisso redan är vid mycket god vigör – varit så pass stark att vi nog säkrat kontraktet vid det här laget.

IMG_20130708_184436Andremålvakten och sportfiskaren ”Sparris” försåg sig med en liten dressingstinn rackare innan han åkte iväg på sin tre månader långa fiskeresa runt Kolahalvön.

Å, så trevligt vi kan ha det i Selånger.

Och så till kvällens träning då, där mitt lag blev så pass pinsamt överkört under det stora 10-mot-10-spelet att bara ett stängsel vid Bergsåkers IP:s bakkant hindrade mig från att vandra direkt ut från planen, raka vägen ner i den närliggande tjärnen där jag säkert var i psykiskt stånd att begå ett Vilhelm Mobergskt vandra-rakt-ut-i-vattnet-och-dränka-sig-dåd mot min för dagen (?) usla fotbollspersona.

Nu lade jag mig bara i gräset och stirrade upp i den vita skyn under goda tio minuter; ni vet, så där som psykiskt labila människor ofta gör över en misslyckad träning.

Det var en väldig tur att Håkan Hellström underhöll storartat från Skansen kvällen igenom – ingen annan svensk artist skulle kunna göra det han gjorde ikväll: flytta på Konstapel Barnaby på självaste sommartisdagskvällen! – annars hade man nog stoppat näbben i en ugnsäker gammal kasslerform.

På återhörande: jag tänkte satsa mot att, inom en treårsperiod, göra den här fliken (”Selånger”) till en av länets allra bästa portaler om Selånger FK.

Det känns så bra att inte vara behövd,

selånger2Jag satt på läktaren i gårdagens hemmamatch mot Valsta Syrianska. Avstängd.

Och där satt jag ganska bra. 

Jag var ju aldrig orolig för själva mittbacksfrågan; Patrick Bolin hade även mot Dalkurd hoppat in i mittlåset – då intill mig, i Sebbe Sandbergs frånvaro – och gjort det med stor ära.

Men kanske lite orolig överlag inför matchen – ni vet, så där orolig som man automatiskt blir av att sitta på sidan; utan chans att påverka. Mycket på grund av vi kom ifrån den ganska genomsvaga insatsen mot Frej i lördags. Dessutom hade jag ingen koll alls på vad Valsta Syrianska skulle visa sig vara för ett rövargäng. Jag minns bara att vi slog dem två gånger om med Umeå FC 2011, när Valsta åkte ut med ett ganska uddlöst, baktungt lag. Jag hade förstått att knappt någon var kvar sedan dess, och den enda rapport jag tillskansat mig örledes berättade om ett lag ”korta, tjocka men tekniska spelare”: en av de luddigare formuleringar jag någonsin hört om ett lag på den här nivån.

Men det visade sig väl vara, ehm, ganska ackurat. Det första jag tänkte när jag klev ut på planen för att bevittna uppvärmningen var verkligen ”oj! Det här är ett lag vi måste kunna nöta ner över nittio solgassande minuter”.

Det var dribbla-som-sista-man-mittbackar med en svår kombination av långsamhet och ställa-offside-lättja. En ordentligt korpulent innermittfältare som mest bara stod – men stod klokt, ack så klokt, så att han inte behövde springa en meter i onödan.

selånger9Jag trodde nog att över nittio minuter så skulle Per Nymans avsaknad av trivselkilon nöta ner Valstas innermittfältare, men han stod så pass klokt att det snarare var Selångermittfältet som tappade positionerna på mitten under de dramatiska hawaii-slutminuterna.

Valsta hade också den här internationellt osande vänsterbacken…

selånger17… som det tog Selångerklacken två matchminuter att börja häckla för sin pagefrisyr.

Lägg till ett par snabba afrikaner på vardera kant – en kort, sprintertyp och en lång, gänglig av Bala Garba-fysik – och en anfallare som tydligen enbart gick och gnällde och skällde och var totalt osynlig – fram tills att bollen närmade sig straffområdet då han tände till på alla cylindrar.

Det var kort och gott ett härligt gäng, Valsta. Ett knacka-boll-och-ha-kul-gäng vars träningar man skulle vilja bevittna. Det känns som att det mest rullas ut en boll och spelas.

Men med det sagt; jag tycker att vi, sett till matchbilden, borde ha nypt tre poäng.

Det är, som så många gånger förr, det där första målet som aldrig kom.

Dannes friläge, Bromans låga, pressade skott från innanför straffområdet, Nymans tå som rullade utanför bortre, Khreis nick som nickades undan på mållinjen, Khreis styrning. Det skapades nog med högkaratiga lägen för att göra ett mål.

En ineffektivitet som, framför allt på hemmaplan, varit lite av en röd tråd under våren.

Det ska dock också sägas att Valsta också hade sina lägen, absolut!, inte minst under matchens sista minuter när det blev något av ett trötthetsorsakat kaos i vår defensiv, när vi tappade mittfältet och lämnade backlinjen vind för våg och lät Jonathan Johansson poängrädda med två suveräna parader och ett par totalt orädda utfläkningar.

Nåväl. 0-0 är, efter två sura sista-minuten-torskar, en poäng och jag tror att vi har en riktigt bra chans att plocka tre borta på deras gräs på lördag. 

Vi avslutar med några härliga bilder från den av pirkt.blogg.se flitigt anlitade frilansfotografen Tilde Jansson som nu också kan stoltsera med pirkt.se som uppdragsgivare.

selånger3Valsta hade sannerligen sina chanser. Här osar det ju inte bara katt, här är ju alla Selångersympatisörers näbbar nere i kattlådan.

selånger5Gyllenlockiga gossebarnet Patrik Broman smällde på. Hade en rakad mittback kommit in så där i duellerna hade man väl blivit landsförvisad.

selånger8Jensa Gustafsson var åter i startelvan för första gången på ett tag och firade bland annat med vad som måste vara skolboksexemplet på en ”tvåfotssula”.

selånger10Sebbe Sandberg var sitt vanliga galna, brytningssäkra jag och…

selånger12… tillsammans med kloke, trygge och spelskicklige Patrick Bolin – han spelade sig ut ur så många situationer jag skulle ha sparkat mig ur – fick han mig att känna mig helt behövd där uppe på läktaren.

Det kändes som att vi kunde rulla runt bollen i backlinjen så mycket mer än vi brukar. I merparten av årets matcher har jag haft bollen vid fötterna högst ett par gånger, uppspelen har varit betydligt mer lätträknade än de skeva, planhatande rensningarna. Nu kunde vi rulla runt, runt och äga boll – fan, till och med vila med boll! – och försöka organisera anfall från bakplan. Det var trevligt att se. Och lite oroande, med tanke på att dessa tendenser inte synts till med mig på planen (förutom mot ett genomuselt Umeå FC).

selånger13Nymans jätteläge. Bollen rullade precis utanför den bortre stolpen.

selånger14Khreis nick som togs bort på mållinjen.

selånger16Hade Oliver Widahl bara tittat upp i det här läget – orienterat sig, som det heter på nytränarsvenska – så hade han sett att han var ett smekande tillslag ifrån att lyfta bollen i nät över en helt malplacerad Valstamålvakt.