Västerbottens-Kurriren, 2012-05-11:

Umeå. 11 maj, 2011, inför en vecka med tre Superettanmatcher för Umeå FC. 
 

Tre matcher på åtta dagar.

Öster hemma imorgon. Jönköping Södra borta på onsdag och Halmstad hemma på söndag igen.

Hade vi tiodubblat våra löner och lagt oss till med mer frekventa alkoholvevningar hade man kunnat ta oss för Elitseriespelare.

 

Men ni såg ju vad vi, ehm, tjänar (presens). Det basunerade ju tidningarna ut härom veckan och, ja, om den redogörelsen går väl inte att säga så mycket annat än att jag hoppas att ni har stannat upp och köpt en Majblomma i vår för stackars Henrik Sennströms skull.

Det är inte vilka matcher som helst vi har uppradade. Öster har öppnat strålande och deras satsning på ett allsvenskt återtåg verkar vara på riktigt. Laget är obesegrat och när till och med Freddy Söderberg, efter flera år av skickligt kurragömmalekande på Söderstadion, har börjat spotta in mål är det läge att dra öronen åt sig.

Jag minns när J-Södra inte förknippades med annat än en grå, robust Olle Nordin-mustasch. Nu är det supertalanger (Hrgota!), 27-åriga svenska VM-spelare (Kalle Svensson!) och ett frejdigt (13 mål på fem matcher) topplag vi ställs mot mitt i veckan.

Och sedan avrundar vi den närmast NHL-tighta veckan med anrika Halmstads BK på hemmaplan.

Vi ser ut att behöva ta oss an åtminstone den närmsta framtiden utan Hampus Wallgren, som på tisdagens internmatch fick höra hur det knakade till tre gånger i ena knäet efter att ha fastnat i konstgräset. Hela knäleden har när detta skrivs varit för svullen för att magnetröntgas, och vi får tills vidare sväva i den ovisshet som lekmannadiagnosen “trippelknaken är ju inte bra” skänker.

I någon sorts oklarhet svävar även min mittbackskollega – reaktioner som “Kollega? Spelar han Erik Löfgren också fotboll?” appliceras med fördel här – Karl Morten Eek som fick kliva av senast med någon liten känning i ljumksen. Men jag, som tvingats lära mig något sorts trönderskt trollspråk under våren, har kunnat utläsa att han “inte tror det var så allvarligt” och att han “hoppas att det ska gå att spela redan mot Öster”.

Vi går in i denna karaktärsdanande Superettanvecka med två raka förluster i ryggen. Ljungskile-matchen har vi i Clockwork Orange-anda tvingats videoanalysera, vi övergick till två anfallare igen mot Trelleborg och vann skotten klart men som jag har förstått det slarvade vi för mycket defensivt.

Tidigare har jag lockat med värdeord som “publikfest” (Hammarby) och “revansch” (Ljungskile) i mina kom-till-Gammlia-pläderingar. Den här gången? Jag vet inte om ni känner till kriget om epitetet Norrlands Huvudstad – men den blev väldigt idrottsligt infekterad i veckan.

Umeå måste vaknat upp i en idrottsexistentiell kris när Dalen-backen Robin Nilsberth kritade på för Sundsvallslaget Granlo BK.

“Ta våra narkosläkare, våra hjärnkirurger – men, snälla, rör inte våra innebandyspelare”, lär någon ha bedjat med gråten i halsen och med sammanflätande, Unihoc-svettbandsprydda nävar.

Hur Västerbotten revanscherar sig? Jo; vem bryr sig om innebandy?

GIF Sundsvall hade p-i-n-s-a-m-m-a 2500 på läktarna mot regerande mästarna Helsingborg i Allsvenskan.

Snälla slå det, så ska vi försöka nypa våra första hemmapoäng.

Västerbottens-Kurriren, 2012-04-27:

Umeå. 27 april, 2012, inför matchen mot Ljungskile SK hemma. 

 

Det gör fortfarande ont, va? 

 

Jag är inte härifrån. Och dessutom för ung.

Men jag har ju förstått det.

Att i Västerbotten läser de fotbollsintresserade föräldrarna inte sagan om De Tre Bockarna Bruse för sina barn. Man läser den om De Tre Bröderna Wålemark – och det är en synnerligen mörk berättelse. Så pass mörk att den till slut urartar i flera års sömnsvårigheter för de små liven då föräldern börjar vråla och gestikulera för att få fram hur pass ondskefull hela den Wålemarkska klanen är. ”Ni vet Lord Voldemort, ungar? Han är Tobbe Trollkarl i jämförelse med de här gubbarna”.

Okej, äldste brodern Jens verkar inte ha gjort Umeå FC något direkt ont den där kvalfyllda novemberkvällen 1996 (han var på en sejour i Qviding), men Jörgen och Bosse gjorde varsin balja i 3-2-segern som tog Ljungskile SK till Allsvenskan medelst bortamålsregel. Och pappa Bror Wålemark (som alltså, enligt bohuslänsk logik, inte är en fjärde bror utan en fader som heter Bror) som efter slutsignalen ska ha “sprungit barfota i snöslasket på Gammliavallen”. Det ska ha, enligt Wikipedia, ha varit “klassiska TV-bilder”.

Och där stod ni. Snuvade på den allsvenska konfekten av ett grönklätt kompisgäng som lekte Åshöjden, ledda av två bröder framavlade av en Bror.

Jag tror att även om de flesta av dagens lokala UFC-spelare inte var mer än tre äpplen höga den där kvalkvällen, senhösten -96, så mörknar det lite även i deras ögon när någon nämner “Ljungskile”. Och inte heller de utländska inslagen i truppen –norrmannen, bosnierna, afrikanerna, skåningen – har gått miste om den extra kryddan då kansliets “Mackan” Wikström i veckan tapetserat omklädningsrummet med planscher föreställande Erik Lundström i gladiatormundering och överskriften “REVANSCH”, skrivet i vad som i mina lekmannaögon förefaller vara blod.

Men Ljungskile hemma är ju, när allt kommer kring för Umeå FC:s spelartrupp anno 2012, egentligen bara tre tillgängliga poäng av totalt nittio över en hel säsong. Ljungskile hemma är en flintastek på den Superettagrill som glöder rätt fint av sig själv; efter folkfesten mot Hammarby och, framför allt, efter den första seger vi krigade hem från Degerfors i söndags.

Men för all del. Fyll läktarna på söndag med ert allra djupaste förakt för bröderna Wålemark, Starke Arvid, färgen grönt, långa inkast och allt som ni kan tänkas koppla till Ljungskile SK; och spruta dit en rejäl slatt tändvätska.