Allsvenskt i luften

Det var inget tåg som gick.

Det var absolut inget Degerfors som lämnades kvar på någon perrong. 

Det var väl egentligen inte mycket mer än ett fint, väl planlagt hörnmål och en halvlek av tappert fredande. 

Men fan: var det inte någonting så väldigt allsvenskt i luften? 

 

Jag var, som P-O Enquist skulle ha skrivit, alldeles skakut i benen när jag under slutsekunderna reste mig för att stående applådera dessa GIF-hjältars insats.

Det här var inte den bästa GIF-insatsen jag sett. Långt ifrån.

Det var stundom slarvigt, skakigt, tillbakapressat, nedtryckt i nervösa skoskaft – och alldeles, alldeles underbart.

Men det var den bästa match jag sett som GIF-supporter på väldigt länge.

 

Det var någonting i trycket på arenan (hur 3500 tappra regn- och rusk-trotsare lät som så många fler), någonting i hur de blåklädda kämpade och fredade sig i regnet, någonting om marginalerna – någonting i det självklara i det enkla hörnmål som så ofta avgör dessa täta toppmatcher.

Någonting om hur jag aldrig sett norra stå så mäktig som när vågen rullade i samklang med GIF-spelarna på planen efter matchen. Någonting storklubbsmässigt.

ståplatsFoto: Anders Thorsell, www.sundsvallsbilder.com.

Det var någonting som på allvar, för första gången den här säsongen (fan; jag tänkte ju nästan Division I efter J-Södra hemma), fick mig att tänka ordentligt och på allvar kring Allsvenskan.

Det kändes som att det var dags, på något sätt.

Att laget, klubben, läktarna är redo igen.

 

Det är alltid en oerhört stark prestation att slå seriens bästa lag. 

Det var en fin första halvlek, kryddat med det till synes enkla hörnmålet (jag tänkte senast mot J-Södra, när en Johan Eklund-nernick till slut mynnade ut i Marcus Danielssons 2–1-mål, att man alltid borde nyttja den överlånga hörnan på 193-centimetersmannen) – även om där fanns ett oroväckande utrymme mellan försvarslinjen och innermittfältet dit Örebros finfotade backlinje kunde snärta in inspel.

Ett utrymme som i den andra halvleken, där GIF-pressen nästan minut för minut föll samman, växte ut till en ambulerande, livsfarlig ÖSK-skyttegrav där Shpetim Hasani, Kalle Holmberg och Ahmed Yasin fick testa nog med gånger för att man till slut borde ha skjutit in sig.

Men det höll. Det höll.

Oscar Berglund var, även om han föll tillbaka i gamla fjolårsvanor i luftspelet vid ett par tillfällen (en gång var han så pass försiktig att han, likt så många gånger ifjol, skadade sig), förstås strålande i det stora hela. Han är onekligen Superettans bästa linjemålvakt och stod för säkert en handfull alldeles lysande parader.

Ålander var i vägen, Dennis Olsson täckte inlägg på inlägg och hela den offensiva mittfältstrojkan löpte slut på sig själva i långa, tomma och regntunga presslöpningar i ett kollektiv som föll längre och längre ner.

Det var, rent fotbollsstilistiskt, inte särskilt vackert i den andra halvleken – och till slut kanske inte så välförtjänt.

Men det var som behövdes mot vad vi nog, efter dubbla GIF-möten, får kora till seriens bästa lag och trupp (idag slängde man, som ett exempel, in Nordin Gerzic på mittfältet och båda! sina bänkanfallare Peter Samuelsson och William Atashkadeh).

Och jag gillar väldigt mycket lag som gör det som behövs.

 

Jag vet inte om det faktum att Simon Helg, som gjorde 12 poäng under fjolåret i Allsvenskan, sitter på bänken i Superettan är ett underbetyg till honom själv eller ett överdito till Giffarnas truppbredd; men det börjar se riktigt bra ut, detta.

engan

Pontus Engblom går ganska snart (redan mot Varberg?) in och river sina djupledssår intill Eklund och jag är ganska säker på att han har fyra, fem höstmål i sig. Och vi ska väl dessutom så småningom, i ett drömscenario, försöka få in den något luddige islänningen centralt.

Jag gillar för all del Nicklas Maripuu, han är en benådad bolltalang och besitter en väldig kyla med bollen, men det är någonting i det defensiva spelet – och samspelet med Kevin Walker – som inte fungerar riktigt som det borde. Han tar med sig sin lugna, närmast sävliga stil, in i försvarsspelet, saknar den där riktigt hundraprocentiga aggressiviteten och ikväll smällde det inte så som det borde göra på ett innermittfält i en match av den digniteten. Han släppte, tillsammans med en Walker som fortfarande letar med ljus och lykta efter fjolvårsformen, ytan bakom sig lite för enkelt och oorganiserat.

Jag hoppas att Rúnar Már Sigurjónsson (detta närmast oskrivna kort som man kan tillskriva mängder av önskeegenskaper) kan visa sig vara något av en bollvinnartyp och en defensivt uppstyrd strateg som skänker mittfältet stadga; även om det är stora förväntningar på en skadad spelare som aldrig gjort en klubblagsminut utanför Island.

Det är vad jag hoppas.

Vad jag kände, redan i kväll, det var att det här – det här vi såg just ikväll: förstahalvleken, kämpaglöden, de förtjänta marginalerna – mycket väl kan räcka.

Borde räcka.

Det var en mycket härlig, närmast skakut, känsla.

När det svartnar för Giffers blir det mål

sliper

Jag behövde inte se en enda bildruta från Daniel Slipers 4–1-mål (TV4 Sport bjöd på blixtorsakat beckmörker i minuterna tjugo) för att konstatera att det var ett oerhört vackert fotbollsmål.

4–1-mål borta mot J-Södra är alltid det.

Speciellt efter den första halvleken.

Ojvoj. Ge er på att analysera den 4–1-segern sett till den matchbilden, den som kan.

 

Tack för allt, Ari

ariHan har lite ändrat den här fotbollsklubben i grunden, ändå, Ari Skúlason.

Det fanns många anledningar till att inte GIF ägnade sig åt passningsorienterad, bollinnehavsfotboll under den första 2000-talsvändan i Allsvenskan. En väldigt bra anledning; det fanns inte alls den typen av kvalitetsspelare i truppen.

Men år för år, ju mer Ari Skúlason fått växa in och ta över direktivet, taktpinnen, ja, nycklarna till fotbollsstaden Sundsvall så har GIF klivit längre och längre ifrån den där gamla norrländska sparka-och-spring-sinnebilden. Sören Åkebys sista två år i klubben ändrade radikalt allmänhetens bild av 2000-talets GIF Sundsvall; men jag är helt hundraprocentigt övertygad om att Sören aldrig ens försökt sig på att lansera den bollägande, passningsfotbollen om han inte haft Ari Skúlason i sin trupp.

När han nu lämnar klubben så gör han det inte bara som tvåmålsskytt; han lämnar dessutom efter sig en klubb som tydligen hämtar upp tvåmålsunderlägen i slutminuterna på bortaplan.

Lite ändrad i grunden, ändå.

Tack för det, Ari.

Tack för allt.

Lycka till.

Mina önskevärvningar till GIF Sundsvall ur ett rent hymnmässigt perspektiv:

Jag tycker mig ha märkt av en viss nedgång i den tidigare så rytm- och taktkänsliga låtskrivarrörelse som grodde på IP:s ståplats under 90- och början av 2000-talet och som gav oss, ehm, åtminstone unika, egna klassiker som ”Kalle Ståhl är vår idol”, ”Toumela-la-la-la-la-la-la” och ”OH! AH! Barkemo! Säg OH!, AH!, Barkemo!”. 

Det är förvisso inga klenoder i den svenska låtskalden, det var inte musikhistoria som skrevs av en ölbelupen Pappa Klack – men i dessa tider av ogenomarbetade förnamn-efternamn-klapp-klapp-klapp-ramsor så är det tider att minnas tillbaka till med värme.

I detta nådens klackår 2013 är Patronerna på låtskrivarfronten närmast omsprungna av den fyndiga, spontana uppstickaren till klack och låtskrivarsällskap som stöttar Selånger FK i Division I. Med låtar som ”Halleluja, han är från byn”, ”Nummer tjutre, får aldrig va me’, vald sist på gympan, va’ dålig han e'” och ”Låt bilen stå” har eldsjälarna i klacken inte sällan varit matchens lirare under vårens stråk av förlustmatcher på hemmaplan.

Det är ett väldigt viktigt transferfönster, detta. Jag skulle först och främst vilja hävda att denna höst är den bästa att chansen till uppflyttning, till återerövrandet av den allsvenska platsen, som GIF Sundsvall lär få på mången år.

Men det är också ett transferfönster som kan cementera förnamn-efternamn-klapp-klapp-klapp-ramsorna på vår ståplatsläktare för gott. Vi bör därför värva en spelare så pass lämpad för en egen hymn att den inte kan undgå att skrivas och sjungas. Annars kommer dessa standardiserade löpande-band-ramsor att bli så pass normbildande att vi snart inte minns att det ens går att göra unika, egna ramsor om spelare.

Vi vet att Ari Skúlason i detta skarpa läge lämnat efter sig ett hål på mittfältet, men att GIF:s ansträngda penningpung i samma veva vidgats med åtminstone några hundra tusen kronor. Polletter som förhoppningsvis, åtminstone till viss del, bör plöjas ner i nytillskott till spelartruppen; kanske allra helst i en ny anfallare.

Jag har listat tre potentiella namn på anfallare som inte bara skulle gå in och bidra på planen – utan även fonetiskt på läktaren i form av namnets hymnvänlighet.

1. Harry Kane, Tottenham Hotspurs Reservlag

harrykane

Hymn: ”Visst känns det fint nu, Harry Kane?”

Text och Musik: Håkan Hellström – Hurricane Gilbert.

Den gänglige anfallstalangen, född –93, har avstannat något i utvecklingen. Ifjol blev det bara två mål vid utlåningen till Leicester – och kanske skulle Harry må bra av en nystart i Norrland och Superettan?

Den norrländska GIF-läktarkulturen skulle i alla fall må väldigt bra av Harry Kane.

Inget annat namn har sådan hymnpotential inom den svenska fotbollen. Flera gånger när jag spelat med Tottenham på Football Manager har jag försökt att få upp den gode – men på spelet ganska medelmåttige – Harry i a-laget; in i startelvan – bara för att få ställa mig upp framför dataskärmen och (för min enmannakör till hejarklack) dra igång med ”har nån hört nåt om Harry Kane?”. 

Det säger mycket om mig, men det säger än mer om namnet Harry Kanes hymnvänlighet. Visst; Joel Alme gjorde ett bra jobb med att överföra fina ”A Young Summer’s Youth” till IFK Göteborgshymnen ”Snart Skiner Poseidon”, men tänk er då att ta en av den svenska låtskattens allra finaste låtar – Hellströms ”Hurricane Gilbert” – och i stort sett bara ljudlöst utbyta alla ”Hurricane” mot ”Harry Kane”.

Ojvoj. Vi skulle ha Europas finaste hymn.

”Du sköt GAIS i bitar – jag kanske gled emellan”.

Och sedan, till slut, när Harry gjort fyra mål under en allsvensk vårsäsong och helt plötsligt vill strula och spelvägra sig fram till en flytt till Herfölge:

”Och en tro på evig kärlek, ja, vem tror på den nu? Hur kan dom tro på evig kärlek, hur kan dom tro på den nu? Harry Kane?”

 

2. Robin Strömberg, Mjällby AIF

robban

Hymn: ”Har kommit för nära, den stora stjärnan, Robin Strömberg i min hjärna”. 

Text och musik: Mattias Alkberg BD – Ragnar

Han har bara gjort två matcher från start i år, 21-årige Robin Strömberg, och borde således vara utlåningsbar till Superettan. Det har bland annat pratats om en flytt satsande Division I-klubben Sirius och, ja, jag ska villigt erkänna att jag inte sett Robin Strömberg i fotbollsaktion; men vi behöver en anfallare – och jag är väldigt imponerad över hans hymnkompatibilitet.

En hymnkompatibilitet som verkar i direkt symbios med en av de – i mitt tycke – bästa bitarna ur lyrikgeniet Mattias Alkbergs låtskatt.

Jag kan inte tänka mig den Patron som inte vill skräna – jo, skräna är verkligen vad man bäst gör till ”Ragnar” – med i den inledande textraden, en solig augustieftermiddag på IP:

”En sån dag,

fåglar sjunger,

man är glad.

Allt är fest. 

Grannen spelar punk,

och man är bäst”. 

Sedan skulle man direkt kunna klippa till refrängen:

”Har kommit för näraaa, den stora stjärnan, Robin Strömberg i min hjärna. Inget jag kan göra något åt”. 

Upprepa refrängen ett par gånger och man har en läktarsång av yppersta skandinaviska klass.

 

3. Rico, Alecrim Futebol Clube

rico

Hymn: ”Spring Rico”

Text och musik: Florence Valentin – Spring Ricco

Okej, jag börjar med att erkänna en sak: jag hade bara två låtar i åtanke när jag började plita ner det här blogginlägget. Så jag gjorde en snabb scrollning av min stora, allomfattande spellista med bra musik och fastnade vid Florence Valentins hit ”Spring Ricco”.

Jag vet att det i Patronkretsar varit tal om att använda ”Vårt hem är vår borg” från samma skiva i hymnsyfte; så Florence Valentin är ett gångbart band i sammanhanget.

Så jag tänkte att ”nog borde det finnas ett anfallsess som heter någonting åt ‘Ricco’-hållet”. Och jo, det gjorde det förstås.

Den 32-årige brassen Rico är ett namn som för stor respekt med sig i framför allt Mellanöstern. Efter bland annat 32 a-lagsmatcher och sju mål för Sao Paulo mellan 2002 och 2004 så sökte sig Rico, allt enligt en brasiliansk Wikipedia-sida (jag letar mig fram genom knagglig skolbrasilianska), ner mot Persiska viken där han gjorde stor succé under sina säkerligen välbetalda år. På totalt 91 matcher i Bahrains högstaliga gjorde han – smått otroliga! – 83 baljor.

Väl hemma i Brasilien används hans erkända målnäsa nu – om jag förstått Google Translate rätt – märkligt nog som försvarare i Alecrim; ett lag som enligt samma översättningshjälpmedel översätts till ”Rosmarin”.

Han borde – nu talar jag direkt till dig, Urban – gå att locka till Sverige och Superettan redan i sommar; och med sin målsökarnäbb, sin vinnarvana (Google Translate berättar att han tog hem många ”viktiga titlar” under sina år i Bahrain) och sin till synes buffliga uppenbarelse (han ser så där härligt Fabio Augusto-robust ut) så skulle han nog kunna gå in och bidra.

Se där, det där var mycket framtvingad text bara för att eventuellt – det känns lite långsökt – få skrika ”Spring Rico!” organiserat på IP:s läktare i höst.

Men det skulle vara en förpillat fin ramsa. Enkel, rak och synnerligen skrikvänlig. Kanske någon inledande vers också. Något enkelt:

”Latino Don Juan,

över trettio år,

har gjort en massa mål,

på Bahrains solkust.

Ååååh, Superettanbackar nu,

det kommer bli hårt,

det kommer bli hårt, så

Spring Rico! 

Spring Rico!

Spring Rico-o-o!”

Ja, kanske.

GIF–GAIS: Det viktiga var inte att det blev en poäng

Jag tror att det är Gary Lineker som har sagt det: 

”Fotboll är ett spel där GIF Sundsvall spelar propagandafotboll i sjuttio minuter och tar en 3–0-ledning och efter nittiosex minuter är allt förstört och bränt och Jimmy Tamandi joggar ensam på innerplan till tonerna av ett coverband som spelar Stiftelsen.”

 

Det är ju egentligen inte så där som GIF Sundsvall öppnar matcher.

Det är ju egentligen inte så där som GIF Sundsvall kliver in och skoningslöst dödar viktiga sexpoängsmatcher.

Det är ju inte så där en tabelltrea fullkomligt rullar ut, närmast förnedrar!, en tabellfyra.

Men det är precis så där som denna upplaga av GIF Sundsvall på något fullständigt ologiskt logiskt sätt lyckas tappa 3–0-ledningar.

 

Det borde verkligen ha stått 5–0 i paus.

GIF hade ett par bollar som dansade på mållinjen – efter klapp-klapp-anfall där man till slut spelat sig fram till inlägg från målområdskanten mot ett passivt, tragiskt GAIS.

Allting stämde. Alla var bra. GAIS tvingades till ett byte redan i den trettionde matchminuten på grund av kollektiv uselhet.

måljubelFoto: Anders Thorsell
 

När man talar om att ”vinna mittfältet” så menar man precis det Nicklas Maripuu gjorde i den första halvleken i går.

AIK-lånet var länge hundraprocentig i passningsspelet; en lång, blond Xavi i Unihoc-pannband. Först i den sjuttionde minuten smet slutligen en boll avsedd för Daniel Sliper iväg över sidlinjen. Innan dess slog han inte bort en passning. Inte en enda. Jag räknade.

Dessutom bröt han GAIS-uppspel på GAIS-uppspel i defensiven och klev in i precis rättan tid i alla motlägg; varenda boll verkade fastna vid hans fötter.

Ari Skúlason behövde bara flyta med – och fick, som man brukar få göra på bemärkelsedagar, göra lite precis som han ville. Han lufsade runt i ett enda långt ärevarv bland passiva grönsvarta motståndare.

Simon Helg var, efter en seg vårsäsong, åter kapabel att vända på en femöring, Adam Chennoufi gjorde de piggaste 20 minuter jag sett honom göra i GIF-blått och Daniel Sliper – han gjorde två mål på matchens första fem minuter.

Till och med Johan Eklund fyllde – trots att han inte sällan ser ut som en elefant i en porslinsbutik med alla små, nätta, fintouchande spelare kring sig – sin tydliga targetroll med bravur.

Det var sjuttio av de finaste GIF-minuterna man fått på väldigt länge. 

 

Och så, i efterdyningarna till en hörna, när man nästan glömt bort att GAIS a) faktiskt är på planen och b) kan göra mål, så stöter Joel Johansson (som dittills haft en ren åskådarplats) in 3–1.

Och, ja, sedan går det som det går för det här laget.

Jag tror att GIF Sundsvall under det senaste kalenderåret måste vara världsledande på att tappa 3–0-ledningar under sista halvtimmen.

 

Jag tror heller inte att man ska överintellektualisera saker. Var det ett tecken på plötslig nervositet att Eric Larsson skickade det första uppspelet efter 3–1-reduceringen långt; eller var det bara en långboll mot Johan Eklund som många andra? Antagligen det andra. Och en minut senare så stod det 3–2.

Ibland är två snabba mål bara två snabba mål: lite dålig fokus på en hörna här och en för högt stående backlinje där.

3–1 och 3–2-reduceringen är så mycket mer fotbollens nyckfullhet än mänsklig psykologi; kvitteringen är så mycket mer ett psykologiskt fenomen än ett fotbollsmål.

Där har Stig Wiklund, mental rådgivare, att jobba med på måndag. 

Skärmavbild 2013-07-21 kl. 11.37.46

Som GIF-supporter – som människa som på fullaste allvar började känna mig fysiskt sjuk när 3–2-målet föll – så skulle jag vilja att det fanns svar. Att det viktiga inte var att ”det blev en poäng”. Det blev en poäng mot IFK Göteborg också. 

 

Nåja. Ska vi vara positiva och se till matchens första sextiosex minuter (ur någon Håkan Söderbergskt naiv ”Det finns ingenting svårare än att leda med 3–0”-synpunkt) så går GIF Sundsvall upp i år. Det finns inget annat lag än Örebro SK i tabelltoppen som rullar ut och förnedrar ett GAIS på det där sättet.

Och Ari Skúlason firades av fint innan matchen.

Men den tusenhövdade massa som skulle stå kvar och applådera honom länge och väl efter segern – en plan som var skriven i sten efter en timmes spel – utbyttes till slut mot en helt tom arena där Jimmy Tamandi (denne utseendemässiga nyutgåva av Kleber Saarenpää) joggade omkring ensam på planen med pulsklocka samtidigt som ett coverband började spela Stiftelsen.

Det var väl härligt sedelärande för ungdomarna: det är så här det är att vara GIF-supporter.

gifsupporter

Stå kvar. Applådera.

Ett av mina allra sorgligaste GIF-minnen är Pelle Nilssons sista GIF-match; när jag som 11-åring inte kunde förstå varför inte alla ville stanna och applådera och hylla den, för AIK lämnande, unga mittbacken. Till och med pappa ville skynda iväg hem efter förlusten.

Än i dag kan jag tänka på det. Kanske var Pelle Nilsson värd det – jag var för ung för att förstå det tidiga 2000-talets övergångstvister och Bosman-regler: för ung för att förstå att världen består av giriga Glenn Schiller-typer – men jag minns det som så väldigt tragiskt när Pelle gick runt där och applåderade mot en läktare som skyndade bort för att varmköra bilen.

Jag hoppas verkligen att Ari Skúlason – även vid oavgjort eller till och med förlust mot GAIS – får era avskedsapplåder. Han är, alla dumma avstängningar och alla utdragna kontraktstvister till trots, 2010-talets hittills största GIF-spelare och dagens 11-åringar ska inte behöva gå hem och grubbla.

PS. Jag har tänkt fylla den här fliken med GIF-material från och med nu; med början i en efter-match-krönika efter dagens GAIS-match. Håll utkik.

Ingen breddpotät!

Tidigare idag fann jag mig själv säga ”nej, J-Södra ville ju ha in Marcus Pode istället för Kangaskolkka, men Pode tackade nej” när jag satt på IP:s läktare och diskuterade kring det svenska övergångsfönstret.

Om man sitter och håller koll på till vilken Superettanklubb Marcus Pode, inte gått, utan kunde ha gått så skulle man kunna säga att man är ganska intresserad av just den svenska silly season-säsongen. Det dyker nog inte upp en luddig Footballtransfers.com-länk som jag inte direktklickar mig till på Twitter.

(Haris Laitinen blev i dag exempelvis klar för Enskede)

Och det ska nu bli några väldigt intressanta timmar?, dagar?, veckor?, månader? innan Ari Skúlasons ersättare är i hamn – förhoppningsvis som kugge på det centrala balansmittfältet. Jag blev lite orolig när Urban berättade om att ersättaren skulle vara ”en central mittfältare som också kan spela högre upp i banan: både som ‘tia’ och på en kant”. Det låter inte om en spetsspelare. Spetsspelare som kan spela på, typ, alla positioner borde vara för dyra för GIF:s ansträngda penningpung.

Jag vill ha in en renodlad central mittfältare som är tänkt att starta; inte en breddpotät. Vi har yttrar och vi spelar inte med någon Holster-tia– Chennoufi är att räkna som en marginellt tillbakadragen andraforward.

Jag tror tyvärr inte att Nicklas Maripuu, tillsammans med en (åtminstone under våren) däven Kevin Walker, kan styra den här skutan till Allsvenskan under den kommande, alltid lika karga, hösten.

Vad gäller Ari så har jag redan uttryckt mina allra största lyckönskningar i hans fortsatta karriär. Det var verkligen dags att gå redan i vintras (det kändes oerhört märkligt att han blev kvar) och det är verkligen dags nu. Man kan inte annat än att ödmjukt tacka för allt han åstadkommit, allt han växt upp till att bli och symbolisera i GIF-blått.

Krönikan jag skrev i Dagbladet inför GIF-säsongen:

Sundsvall, 5 april. 
 

GIF Sundsvall har till stora delar en trupp av allsvensk kvalitet. 

Men många fotbollsmatcher avgörs i straffområdena.

Tyvärr.

 

Man får nästan gnugga sig i ögongipan när man ser att Ari Skúlason, ordinarie isländsk landslagsman, fortfarande springer omkring i GIF-blått och genrepar mot Selånger FK.

Då också Simon Helg, Kevin Walker och Fredrik Holster blivit kvar har GIF ramarna till ett mittfält av klart allsvenskt snitt; ett mittfält som med sitt passningsorienterade, bollhållande spel tog Fotbollssverige med, om inte storm, så med en frisk bris under fjolårsvåren och sommaren.
Men.
Problemet är att så få fotbollsmatcher vinns genom ett idogt bolltrillande på mittplan.
Matcher vinns genom att göra mål, inte sällan i offensivt straffområde, och i den offensiva frontlinjen står GIF Sundsvall med en anfallsuppsättning som i dagsläget ser Division I-mässig ut.
Jag gillade verkligen Johan Eklunds vår i Allsvenskan ifjol; han snubblade in ett par bollar, han var en jobbig, fysisk närvaro i motståndarnas straffområde och han åstadkom ganska mycket med få uppenbara egenskaper. Med andra ord; en anfallare stöpt i klassisk, populär GIF-modell.
Men under hösten tappade han det mesta och under våren har formspiralen fortsatt nedåt. Dagarna efter att Tommy Nilssons ”Black”-jippo visade sig vara sponsrat av en chokladkaka väntade jag bara på att Johan Eklund skulle kliva fram och berätta att hans försäsong varit en PR-kupp för isglassen Calippo.

Inget ont om Petter Thelin, men att GIF Sundsvalls supportrar satt och höll tummarna för att man skulle lyckas knyta till sig en 18-årig Division III-målkung under transferfönstrets sista dag säger en hel del om klubbens anfallssituation.
För att ta steget upp i tunga, täta, jobbiga Superettan behöver man någon som petar dit avgörandet i snålblåsten på Domnarsvallen eller i hällregnet på Stora Valla.
Ifjol gjorde Brommapojkarnas Pablo Piñones-Arce 18 mål, Östers Freddy Söderberg 16 och kvalvinnande Halmstads BK hade både Gudjon Baldvinsson, 16, och Mikael Boman, 13, längst fram.

Jag har vänt min kulram upp-och-ner och ut-och-in under våren för att försöka räkna ut hur Pa Dibba eller Johan Eklund (i dagens försäsongsform) skulle kunna vara i närheten av de siffrorna i år.
Jag lyckas inte.
Min lösning?
För alla som såg Simon Helg löpa sönder Örebros backlinje från en forwardsposition i höstas borde svaret, under rådande omständigheter, vara glasklart: upp med honom på topp. Han är truppens bästa djupledslöpare och truppens mest kliniske avslutare.
Men det är tyvärr inte bara i den offensiva frontlinjen det känns osäkert.
Oscar Berglund är säkert Superettans bästa reflexräddare – han räddade åtskilliga frilägen ifjol, det får man inte glömma – men som sista utpost ger han fortfarande ett oerhört instabilt intryck. Han måste, sett till spelet i luftrummet, vara Sveriges kortaste tvåmetersman.
Bilden av den taffliga utboxningen i Rickard Magyars höftparti i höstas kommer att ta tid att sudda bort från alla GIF-sympatisörers näthinnor och det var tur att fingerslaget i bitkylan hemma mot Öster i cupen inte sågs av fler än ett hundratal åskådare.

Man har fått behålla stora delar av det som ifjol länge var en bra allsvensk trupp och ekonomin är ännu inte så pass körd i botten att man behövt placera kassakon Ari Skúlason i en fyndlåda av wellpapp på fotbollens bakgata.

Är det någon gång man ska gå upp igen så är det nog i år.

Men jag tror tyvärr inte på det.