Jag abundade till mig en kulturupplevelse

Jag [reser mig upp i ett fullsatt konferensrum där såväl Golden Globes representant som ett antal uppburna filmkritiker från några av världens mest ansedda tidningar redan lovprisat »Lady Bird« som en av det senaste årets allra bästa filmer, rycker åt mig micken och harklar mig redo för ett utrop, i egenskap av helt vanlig 27-årig snubbe]: »FA-AN VAD LADY BIRD VAR BRA!!!«

Nej, men jag gick relativt hårt åt Abundo och dess ukelele-orkester-täthet i Fredagsveven™ senast, men bara faktumet att min billiga prova-på-marsmånad nu givit mig den här filmupplevelsen helt gratis (utan att ens behöva rabattkupongs-veva särskilt tydligt och trugande i kassan) har faktiskt gjort det värt entrépengen.

(Sedan är det – ty det här är inte, tro det eller ej, branded content – en helt annan fråga ifall skulle välja att betala fullpriset på omkring 300 kronor i månaden för en tjänst som till så stor utsträckning består av biljetter till ukeleleplinkande och relativt okända ståuppare. Jag lutar åt att svaret är nej.)

Vilken berättelse. I ena stunden frustskrattade man, i den andra blev man kall som en ångestfylld och plötsligt självmedveten sten, i den tredje tårades ögongiporna. Så tvära kast borde inte gå att hålla ihop över nittio minuter, tycker man, men det gick. Satan så det gick.

Och mitt i denna känslomässiga Prästens lilla kråka-färd så var den stora berättelsen aldrig ens nära att slinka ner i dikesgrenen, utan förblev en väldigt linjär och rak men finstämd och realistisk uppväxtskildring av en arbetarklassuppväxt i USA.

Tror jag. Men jag har inte vuxit upp med en arbetslös pappa, har inte haft en problematisk relation till min mor och har aldrig behövt kämpa för att komma in på ett universitet, därför identifierade jag mig på ett privat plan mest med skolans fotbollscoach som vid ett tillfälle i filmen tvingas ta över ansvaret för dramagruppen och då börjar veva upp löpvägar på scenen över en whiteboard, som vore teater en match som vilken som helst, som vore en Strindberg-uppsättning på Dramaten samma sak som Trelleborg borta på Vångavallen. Precis som den malplacerade fotbollscoachen känner jag mig när jag (av mig själv) blir satt bakom de kulturrecenserande spakarna på den här portalen.

Hur som helst. Jag vill mest säga att ni borde gå och se den.

Fredagsveven: Kapitalismen abundar bort

Jag har en vän som jobbar i kundtjänsten hos en stor svensk internetleverantör och i veckan berättade han om att de blivit nedringda av belåtna bredbandskunder som ville uttrycka beröm över hur smidigt och fint allt verkade flyta på. Min vän – som hört att berömbelupna nedringningar även ska ha drabbat flera konkurrerande bolag i branschen – försökte förstås suga åt sig så mycket som möjligt av berömmet, men erkände utan omsvep att han och hans arbetskamrater nog inte kunde ta åt sig alltför mycket av äran.

»Till stor del«, förklarade min vän öppenhjärtligt för kunderna, »så beror det här nog på att landets bandbredd inte har kloggats upp av riktigt svagt innehåll, då förra veckans Fredagsveven uteblev«.

Men nu är det dags för svenska folket att göra sig redo för en vecka där rejäla klumpar av ++-content på nytt sätter sig som svullnader kring landets linor – för nu sitter jag på ett tåg mot Danmark och är försedd med mitt allra farligaste verktyg, vad gäller min förmåga att spotta ur mig slappa spaningar: tid och stiltje.

I veckan har jag, i egenskap av självupplevd influencer, provat på en ny tjänst som är tänkt att ta finkultur-Sverige med storm.

Sett till den senaste utvecklingen av olika apptjänster i Sverige, där man kan betala vem som helst att typ göra vad som helst som man inte orkar göra (cykla hem med mat åt en, slänga ens sopor på tippen) så borde väl den nya tjänsten handla om att man sitter i sin soffa och app-beställer hem en liten narr som i full bjällermundering cyklar hem till en och sedan står för en liten gycklarföreställning på vardagsrumsmattan. Den borde typ ha hetat Narrando och hade antagligen setts som det perfekta komplementet för medelklassparet som inte kan bestämma vilken Netflix- eller HBO-serie de ska ta sig an och som efter en halvtimme av negativt smågnabbande runt tv-dose-bläddrandet till slut kan enas om idén att »men fan, vi beställer hem lite lite gyckel?«.

Men nej, tjänsten Abundo Live är modern, men inte på det där nya app-sättet utan på det gamla. Den har nämligen planen att bli »ett Spotify för live-kultur«, där man betalar ett fast pris i månaden för att sedan kunna slinka in på diverse kulturella arrangemang i Stockholm och Göteborg.

Och det är som ett Spotify, om det vore så att Spotify bara bestod av sån musik som väldigt få gillar tillräckligt mycket för att betala pengar för.

Det är, lite kort sammanfattat, lite väl hög ratio av ukelele-orkester-biljetter per capita, åtminstone jämfört med min bild av hur central ukelelen är i det övriga svenska kulturlivet. Ration är högre till och med än på det här gamla vårschemat från Kulturmagasinet i Sundsvall, där den ursprungliga luddigheten i ukelelen förstärkts med ett befogat frågetecken:

Men det finns vissa godbitar, det ska sägas, och i tisdags gick jag till Bio Rio för att premiärnyttja mitt abonnemang på Tempo Dokumentärfestival.

Och det var en härlig upplevelse, för just kulturkonsumenten Erik Löfgren, då man behövde ställa till med en liten scen i kassan för att få sin gratisbiljett; lite som vore man en småbarnsmoder som bråkar i Coop-kassan över utebliven rabatt på en laxhelsida.

Detta då jag – till skillnad från många andra, belevade och världsvana kulturmänniskor i Stockholms innerstad– i praktiken är en rabattletande småbarnsförälder med råg i fyndryggen så lämpade det sig ypperligt att få tjatnästla sig in med den kulturella motsvarigheten till en urklippt rabattkupong.

Det var en film »om ingenting«, bilder från 60-70 länder sammanlänkade till tonerna av Iggy Pops berättarröst, regisserad av en yvig serb vid namn Boris Milic och slutet höggs olyckligt bort då en projektor slutade fungera. Efteråt serverades en plastkopp med raki till alla som ville fukta näbben.

Det var en mycket kväll för en individ som lätt känner sig instängd i sin hotellrumslilla lägenhet och som ofta har en luddigt underliggande känsla av att han skulle vilja göra något om kvällarna, även om han nätt och jämnt har några polletter eller något egentligt driv att sticka ut trynet i snöslasket.

Jag upptäckte ett nytt verb i svenskan: att »abunda bort« sin kväll.

Men det var egentligen inte det här som var tanken med den här kulturkrönikan, varken att sänka ukelele-orkestrar eller lyfta luddiga serbiska dokumentärfilmer. Nej, tanken med att lyfta Abundo Lives blotta existens var att göra det ur ett mer ideologiskt perspektiv.

Jag tänkte använda Abundo Live som ett tydligt exempel på att kapitalismen faktiskt är inne på den allra sista andningen.

Det här må låta högtravande, men ibland måste man gå tillbaka till de stora politiska tänkarnas källtexter och verkligen närläsa för att kunna förstå sin samtid.

Och läser man Das Kapital på orginalspråk och i orginalband från 1867 så är Karl Marx tydlig med att det som på engelska kallats för »the late stages of capitalism«, på tyska »die späten stadien des Kapitalismus«, kommer att kännetecknas av en verklighet där pigga kulturentreprenörer till slut inte kommer att kunna haspla ur sig en enda updiktad ordföljd som föreslaget namn på sitt företag – utan att råka trampa någon stackars nätverksföretagare på tårna.

Nu är vi där: en entreprenöriell kulturman (som bevisligen sitter på oerhörda mängder ukelele-orkester-biljetter) brainstorm-vevar ur sig ordföljden »ABUNDO!« och tänker att det har en härlig Spotify-käckhet över sig.

Men.

Där finns redan en Abundo-urhasplande företagare inom nätverksbranschen, som sedan länge hunnit registrera domännamnet Abundo.se och som nu bevisligen (»INGENTING«-versal-betoningar talar sitt tydliga språk) blir nedmejlad av Abundo Live-intressenter och – misstänker jag – ett och annat klagomål över att tjänsten är så belamrad med ukelele-plinkande.

Det betonas igen, på ytterligare en flik:

Och jag tror att när PRV inte kan upprätthålla lag och ordning på den företagsmässiga namnfronten, när oskyldiga nätverksföretagare drunknar i mejl över kokande men felnavigerade konsumenter som inte kommit över sina bokade biljetter till när Thomas Di Leva tolkar David Bowie, ja, då är kapitalismen inne på sin sista suck.

Det vintriga avgrundsdjupet mellan Kristineberg och Alvik

Syntolkning: En rosa lilja blommar ut.
Foto: Bo Rappne.

I tisdags åkte jag för att äta lunch hemma hos en klasskompis. Vi har en tradition, några stycken i klassen, där vi turas om att bjuda varandra på lunch en gång i veckan och jag tror att det har blivit en bestående tradition av tre anledningar. För visst är det är hemskt fint att 1) bli bjuden på lunch och visst är det 2) härligt med socialt samkväm även utanför skolan – men ytterligare en anledning 3) är nog också att själva bjudningen innefattar att man en dag i veckan, förutom under sin egen bjudningsvecka, slipper ha lunch-lagar-oket hängande över sig. Man behöver bara sätta sig på tunnelbanan strax innan lunchtid och susa fram, plinga på en dörr och slå sig ner till ett dukat bord.

(Det är kanske ämne för en senare text, förresten, där man problematiserar faktumet att en humaniora-students största vardagsproblem inte är att klara tentorna och seminarieuppgifterna utan att hen har så mycket ledig tid att hen hamnar helt ur de systematiska matlåde-gängorna, till skillnad från en KTH-student som bara mal på i sitt 8-till-17-inrutade pluggschema.)

Jag satte mig på gröna linjen västerut och ganska snart, det är väl så fort man kommer förbi Fridhemsplan, så smyger ju tunnelbanan ut ur tunneln för att istället susa fram i det öppna. Och det var som att jag där och då kom på att »just det: Kristineberg finns ju«. Där har jag ju spelat minigolf, tänkte jag, och blickade ut över den där moderna typen av bana som aldrig varit aktuell för att anordna SM i bangolf men som lämpar sig så väl för innerstadsstockholmare. Ni vet: den typen av bana som ska utstråla typ »sval skandinavisk design« och som har hål som omges av en ganska stor sluttande krater, vilket gör att alla bollar som slås inom en meters radie liksom rullar ner i hålet på ett sätt som gör att alla 18-hålsbataljer typ måste sluta oavgjort (kring 18–18), vilket antagligen är tanken då  inget 35-årig reklamargeni ska behöva lämna en Tinder-dejt som en bitter förlorare.

Jag såg plötsligt mig själv stå där, high-fiveandes någon vän efter att ännu ett halvt missriktat slag sakta rullat ner i koppen via den sluttande kratern. Det var väl inte en rent utomkroppslig upplevelse, det här är varken en text i Tidningen Nära eller ett andligt tv-inslag i TV4 Plus, men nog skulle jag vilja hävda att jag såg en annan version av mig själv stå där och spela minigolf.

Jag såg tidigare och kommande somrars jag. Kom på att den människan liksom… fanns.

Och det följde några fina minuter där hela Stockholm öppnade upp sig för mina ögon, när jag fantiserade iväg om hur samma somriga jag cyklade hem från minigolfen, såg framför mig hur samma sommar-jag stannade till och kvällsbadade vid Hornsbergs strand, såg hur den soliga sommar-individen med mitt (inte riktigt lika äggvita) tryne joggade längsmed vattnet vid Huvudstaleden, kanske stannade till vid den där klippan där solen går ner så fint (och där man, om man har tapparna och stavarna för det, kan sitta och bevittna olika typer av flygplan sväva in i solen och ner på Bromma flygplats:).

Den där somriga minigolfvevaren, framglidande cyklisten och avslappnade high-fivearen har ju varit jag och ska bli jag igen, tänkte jag. Den där somriga och välmående upplagan av mig själv ska komma tillbaka och en dag kännas som jag igen, steg för steg, som en hand som sakta kommer tillbaka från avdomning efter att man suttit på den ett längre tag.

Det slog mig att Stockholm om vintern är stängd som en genomskinlig vägg i ett dataspel. Ni vet (kanske): en sån där vägg som gör att man inte kan köra längre med sin bil i Midtown Madness, en vägg för dit världen sträcker sig, en vägg inom vilken man tvingas hålla sig. Och visst kan man även vintertid ta sig med tunnelbanan långt ut i ytterkanterna, visst är det fysiskt möjligt, men känslan är ändå att det bara är en smal strimma som öppnas upp, en förmallad väg att följa från tunnelbaneuppgång till någons port. Det finns spår i snön som man kan trampa i, steg för steg, och kliver du utanför och frivilligt plumsar ner i djupsnön så lär någon mötande gångtrafikant snabbt börja fingra på mobilnumret till akutpsyk.

Man följer mallen, inga utsvävningar, det räcker inte det vintriga grafikkortet till.

Jag fick, inte bevis för, men kanske tyngd bakom min spaning när tåget skulle till och lämna just Kristinebergs station för att åka vidare mot Alvik. Precis när dörrarna slås igen så hör jag ett regelrätt avgrundsvrål från början av vagnen.

Har någon segnat ihop? Har någon fastnat i den igenslagna dörren så att hen kommer hänga dinglandes med näbben utåt när tunnelbanan nu ska ta sig över Tranebergsbron?

Nej, när jag sträcker på mig för att se vem eller vad som orsakat avgrundsvrålet ser jag en gubbe i pensionsålder som av allt att döma är vid sunda vätskor. Det enda som hänt är att hans partner, »KARIN!!!«, har råkat kliva av tunnelbanan utan honom och nu står han och gastar i högan sky. Han börjar slita i de stängda dörrarna och med den övernaturliga kraft som vanligtvis bara tillfaller mödrar som ser sina barn fastna under större fordon så lyckas han bända upp de stängda tunnelbanedörrarna; en uppgift jag dittills trott varit helt omöjlig för även den mest bitige bänkpressare, ett kollektivtrafikens krossa-en-läskburk-med-nävarna-partytrick för den yppersta Strongman-eliten.

Dörrarna bröts upp (han kan ha fått hjälp av ett knapptryck från lokföraren, men det såg ut att vara ren Magnus Samuelsson-styrka som bände upp dem) och »KARIN!!!«, som hon hette, kunde något vimset vandra tillbaka in i vagnen.

Och det kan ju ha varit så att »KARIN!!!« faktiskt inte gick att anförtro med lite egentid på Kristinebergs tunnelbanestation, att hon varit en fara för sig själv på perrongen, men det såg åtminstone inte så ut, när jag sneglade på gumman som återförenades med gubben.

Jag tolkade situationen som sådan att gubben helt sonika såg framför sig hur han dessutom skulle behöva kliva av i Alvik för att huttrandes vänta på tunnelbanan tillbaka till Kristineberg och att det framstod som en Tolkien-skriven sjumilafärd genom ett kargt vinterlandskap.

En ljuv sommardag hade den uppkomna situationen antagligen setts som en trevlig liten tur över Tranebergsbron för »KARIN!!!«. Med en mild bris i håret och milsvid och vacker utsikt över nejden hade hon kunnat njuta av en dråpligt uppkommen men trevlig spontan-promenad som de kunnat skratta åt när de väl återförenats, samtidigt som den gamle gubben i godan ro kunnat lägga det ena benet över det andra vid en bänk på Alviks station och läsa lite ur en medhavd bok.

Nu, i den bitterkyliga marsmånaden, sågs det som att en avgrundsdjup klyfta höll på att krackelera emellan det gamla paret, som att bara ett avgrundsvrål och ett övernaturligt dörrbändande kunde hindra Kung Bores frostbelupna näve skulle slita »KARIN!!!« bort från gubben för, om inte alltid, så för ett par riktigt dryga och bitkyliga och huttrande minuter.

Mitt vintriga, mentalt huttrande jag blev vittne till den här scenen, men jag hann också se en sommarversion av mig själv flimra förbi, high-fivendes någon efter att ha prickat en krater med en minigolfboll.

Personförteckning

Visste ni att det samiska språket har elvahundra olika ord för att uttrycka tränings-hashtaggen »min resa räknas«?

Detta innehåll hade nog kunnat saxa ++-ribban om det hade varit så att jag gjort slag i saken och faktiskt fullbordat den där personförteckningen som jag länge velat applicera på den här portalen. Jag vet inte om jag nämnt den planen i förbifarten tidigare (det är ju så mycket man smattrar iväg, inte sällan precis i det här läget: när man kommit hem trött om kvällen och lagt sig mot några kuddar i en anti-ergonomisk position – ihopkrummad som en räka – och bara låter fingrarna tangentbordsvalsa fram vad en dåsig hjärna tror den vill ha sagt), men när jag läste Ferrante-sviten förra året så slogs jag inte bara av den mustiga berättelsen över fyra böcker – utan också av hur härligt det var med en lagom koncis personförteckning i inledningen av varje bok. Inför varje ny bok så fick man sig en liten uppfräschning kring hur ägarförhållandena såg ut kring familjen Cerullos skoaffär och vilka sattyg bröderna Solara hade hittat på sedan sist.

Om jag bistått den här portalen med en sådan – där man snabbt nedtecknar olika Pirkt.se-profilers bakgrundshistoria, karaktärsdrag och leverne – så tänker jag mig att man inte hade behövt dra hela historien om Erik Häggströms samiska förflutna igen, så fort man vill lägga upp en ++-bildtext om honom från ett Friskis-golv. Man hade inte behövt gå tillbaka och berätta om hans barndoms näbbdragning i sametinget och heller inte behövt referera till situationen på en julmarknad i för-julas, då han med sammandraget anlete försökte kännar-kisa sig fram till ifall de som stod och nasade samiskt småkrafs under stugöverskriften »LAPPLAND« verkligen var äkta samer eller om de bedrev kulturell appropriering. Det hade bara varit att blålänka till hans del i personförteckningen.

Det hade inte bara behövt omfatta individer utan även förklaringar till diverse Pirkt.se-specifika uttryck, som att som GIF-sportchef bli »Öyvind Storflorad på konfekten«, hade funnits en blålänk bort.

Kanske är det satsningen som skulle kunna ge den här portalen lite schwung i tangentbordsvalsande steget igen.

I’ve got 6,9 million problems but Häcken borta ain’t one

I torsdags träffade jag min vän gode Per Bohman. Han hade varit uppe i Sundsvall och träffat Linus Hallenius för en intervju till Sportbladets allsvenska bibel. GIF-anfallaren hade hyllat klubben, sagt att spanjorerna höll »internationell nivå« och lyft Joel Cedergren till skyarna samtidigt som Bohman själv uppenbarligen hade drabbats av den härliga stämningen på GIF-kansliet så till den milda grad att han inte ens kom sig för att – sin vana trogen – såga staden Sundsvall jämsmed stensocklarna.

Vi pratade om Bataneros uppenbart internationella vänstertass, huruvida Pirttijokis icke-internationella utan ytterst skandinaviska otymplighet kan räcka till och om det ändå inte är så att Urban fortfarande sitter och scannar wingbackmarknaden i jakt på Jonathan Tamimi-kompletterande fynd.

Vi hade ett mycket trevligt och muntert samtal, eftersom vi pratade om det som ska ske på de allsvenska fotbollsplanerna. Där har jag hopp om att GIF Sundsvall ska kunna prestera saker och ting i år; att det andra spanskinfluerade året har en god chans att kunna bli bättre och mer stabilt än det rätt skakiga första.

Men sedan passerade ett GIF-årsmöte och man var tvungen att titta tillbaka på sitt gamla, relativt bekymmersfria för-nån-timme-sen-jag som den komiska meme-figur som vi på den här portalen så ofta återkommer till i GIF-sammanhang:

GIF Sundsvall gick alltså back med 6,9 miljoner kronor under 2017. Inte fem miljoner, som det PowerPoint-presenterades i höstas (och som den här portalens webbshop-avdelning höll på att trycka upp tröjor om), nej, det han sticka iväg till sex komma nio.

Det minusresultatet innebär att klubben – som ägnade hela 2016 åt att sanera ekonomin med en spelarförsäljningsdriven högtryckstvätt – plötsligt har ett negativt kapital på 6,3 miljoner kronor. För att klara elitlicensen så får man egentligen – fråga Örebro SK – ha noll.

Och jag är nog den siste man borde fråga om större verksamheters ekonomiska förehavanden norr om Mossack Fonseca-högkvarteret i Panama (jag har en enda återkommande dröm och det är att Skatteverket ska SWAT Team-sparka in ytterdörren och kräva att få nagelfara min F-skattepärm), men jag vet så mycket att 6,3 miljoner är mycket pengar för en medelpadsk fotbollsförening att jobba ihop illa kvickt.

Däremot har jag, med risk för att låta både tjatig och lat samtidigt, länge tänkt åka upp och ta ett ordentligt Pirkt.se-publicistiskt grepp om just det som (den på årsmötet omvalde) ordföranden Johan Nikula benämner som det underliggande problemet för GIF Sundsvall: den lokala icke-folkligheten. Kanske får det lov att hinnas med nu innan seriestart.

Nu ska föreningens målsättning alltså skrivas om på nytt och jag minns att jag gjorde en grej av just det när magasinet Offside gav mig 40 000 tecken att porträttera min favoritförening på: hur många gånger den kansliväggen har målats om, på grund av att visionerna som stått skrivna på den bytts ut med jämna mellanrum under det senaste decenniet. Det har varit »spel i Europa« hit, »vinna allsvenskan« dit och en sådan strid ström av målare som sprungit in och ut på GIF-kansliet för övermålningar att grannarna på försäkringsföretaget måste ha trott att Urban Hagblom jobbat som inredningsinfluencer.

Det reportaget skrevs under höstsäsongen 2014, när klubben fortfarande hade en graffitivägg och ett kansli inuti Idrottsparkens katakomber. Det var inte bara en säsong då klubben tog steget upp i allsvenskan igen, utan också en då klubben jagades av den elitlicensutdelande fogden på ungefär samma sätt som nu. 5,8 miljoner kronor saknades i det egna kapitalet och för att rädda det ekonomiska så tvingades klubben sälja sina båda villor intill IP och så småningom – efter avancemanget till allsvenskan – säga upp hyresavtalet inuti arenan och flytta klubbens administration till baracker bakom ena läktaren.

Man kan välja att se det som något positivt: att ganska nyligen var vi nästan lika nere i den ekonomiska kvicksanden men kravlade oss upp med licenspapperna i behåll.

Men det nyktra sättet att se på det är väl att titta på läget precis tvärtom – och konstatera att de här ekonomiska bekymren verkar gå i cykler. Det hjälper inte ens med att vi etablerar oss i högstaserien, får till en rivalitet med ett gäng högtflygande jämtar eller säljer en av de finare backtalanger (Joakim Nilsson) och den kanske finaste fotbollsspelare (Rúnar Mar Sigurjonsson) vi fått fram på ett bra tag. Problemen återkommer, det går helt enkelt inte runt.

Och nu finns inga villor att sälja, inga hyresavtal att säga upp.

Den där »snackisen på stan«, som Urban Hagblom betonade var på väg att etablera sig under den där hösten 2014, har uppenbarligen inte varit stark nog. Visst var det utsålt när det allsvenska kontraktet säkrades den hösten, visst var det lapp på luckan när ÖFK 5–0-krossades och visst måste många i Bredsand och Granloholm ha tyckt det varit väldigt roligt att se Peter Wilson och Jonathan Morsay spela allsvenskt under de här senaste säsongerna.

Men ändå. Det räcker ju inte.

Fortfarande är det väl ungefär samma tre tusen människor som verkligen sitter där i ur och skur. Jag har svårt att glömma att det var fyra tusen på plats i serieledning, våren 2016. Då kan man både hävda att det svårt att bedriva allsvensk förening, men också att de som bedriver den allsvenska fotbollsföreningen måste ha gjort det på fel sätt.

Nu ska det tas ett folkligt omtag, men det lär krävas mer än några Instagram-kameror närvarande vid klubbens hedervärda integrationsprojekt i utanförskapsområdena för att skramla ihop 6,3 snabba miljoner.

Som tur var så avgörs ens allsvenska öde också till en viss portion ute på själva fotbollsplanen. Och efter en torsdag och fredag helt i moll så kunde man dels tänka sig att GIF-spelarna skulle smygtassa på planet till Göteborg lite skamsna (»borde vi inte… åka buss istället, Joel?«) och dels att deras stridslust hamnat ytterligare på sned under matchgenomgången, när det förkunnades för alla närvarande att »jaha, jag tillhör ett allsvenskt ›projekt‹ som spelar med Kim Skoglund som ytterforward«.

(Jag vet inte ens vad den där »interior«-rollen i 3-4-3-formationen betyder i förstaläget, men nog måste det vara en urvattning av begreppet att rollen kan tilldelas en gänglig slitvarg med marsglåmighet och fingerräta handskar.)

Men nej, trots att Giffarna kom till spel med en ekonomisk stjärnsmäll i bakhuvudena och utan lagets enskilt viktigaste spelare på topp så klev laget ut och höll jämna bollinnehavs-steg med det Andreas Alm-uppskruvade Häcken-lag som gått som en gulsvart slåttermaskin genom försäsongsschemat.

Längst bak spelade David Myrestam med pondusen hos någon som både blivit förälder och som (i Linus Hallenius frånvaro) fått dra på sig en kaptensbindel, på mitten både kickade och kaxade David Batanero och Juanjo föredömligt mot Alexander Faltsetas och Erik Friberg och under matchens första tjugofem minuter verkade det helt omöjligt att ta utan osjystheter bollen ifrån Romain Galls fötter.

Ingen av Häckens alla fina passningsfötter lyckades identifiera några särskilda luckor i den täta 3-4-3-formationen (säga vad man vill om en ytterflank med Eric Björkander och Kim Skoglund, men den är inte offensiv så att det gränsar till naiviteten) och William Eskeleinen fick mest ägna sig åt att enkelt skopa upp lika förlupna som framtvingade chansbollar bakom den solida trebackslinjen.

Och så, plötsligt, så stannade tiden för någon halvsekund, ganska precis som det kändes att den gjorde för tretton och ett halvt år sedan:

Nej, men vilket anfall vi fick se. Två trixande spanjorer på mittplan, en offensivt medföljande yttermittback, en i full fart och utstrålad övertygelse överlappande Dennis Olsson och en språngnickande Kim Skoglund läckert språngnickande på förstaytan (antagligen förbisedd av sin Häcken-markering med motiveringen att »den där kan väl ändå inte vara en forward«).

Det var en riktigt fin förstahalvlek mot ett allsvenskt lag som antagligen kan komma att vara bra med och hugga om Europaplatser i år. Ett decimerat GIF-lag höll Häcken väldigt kort.

Att det inte höll hela vägen och att det blev ett halvsnöpligt respass till slut vet jag riktigt inte vad man ska skylla på. Häcken växlade upp ett snäpp direkt efter paus (Eskeleinen gjorde en jätteräddning direkt), höjde bolltempot och när odödlighetsstjärnan runt bollhållaren Romain Gall slutat lysa så hade Giffarna bara Peter Wilson (renodlat djupledslöpande forward) och Kim Skoglund (renodlat språngnickande dito) att hoppas på. Anfallen blev obefintligt korta, Häcken kunde etablera press och när Carlos Moros Gracia inte nickade in 2–0-bollen vid halvöppet mål och när inte domaren gav Alexander Faltsetas ett andra gult kort för sitt brottargrepp på Romain Gall så kändes det som en tidsfråga innan kvitteringen skulle komma.

Och nog var det lite talande att det var Alhassan »Crespo« Kamara som fick sätta dit 1–1-målet strax efter inhoppet.

För när anfallsbjässen hoppade in, med knappa halvtimmen kvar, så satt jag som bäst och studerade namnen GIF-bänken och tänkte att om två-tre stycken av de juniorfigurerna skulle kunna ställa sig på varandras axlar och vira en blå trenchcoat runt sig – ja, då skulle vi kanske kunna få ihop något som kunde likna en allsvensk inhoppare.

(Erik Granat hoppade in, la sig ner i plågor och det var verkligen hemskt ledsamt att se 22–åringen, som just kämpat sig tillbaka från en korsbandsskada, ta sig åt knät och rullas ut på bår igen. Låt oss hoppas att det inte är allvarligt.)

Joel Cedergren har genom åren fått rättmätig kritik för sin oförmåga att ruska liv i en matchbild (eller ja: snarare för att han ofta inte ens orkar välta över den i framstupa sidoläge), men här gjorde han nog det han kunde, då han ganska tidigt skickade upp den väldige Pirttijoki på topp för att spela rekordrakt stor-liten-anfallsspel tillsammans med Wilson.

Det räckte inte, 1–1 mot Häcken innebär att Giffarnas cupäventyr är över och att drömmen om en bortaresa till typ Limassol för att åka på däng mot några förstarunda-kvalande cyprioter är död och begraven för den här vårvintern. För enkla insläppta mål mot Norrby och Värnamo och fällde avgörandet. Segersiffrorna blev för små.

Och siffror är ju viktiga. Men i en tid där det finns 6,3 miljoner skäl att oroa sig så får man försöka glädja sig åt att orosmolnen är betydligt färre rent spelmässigt.

Driv för att inte orka

Så här känns det. Visst har man ett egetansvar för sin egen dum-i-huvet-ighet, men resten av februari-Sverige då?

Idag vaknade man upp till notiser om att SMHI, Trafikverket och ungefär alla med tillgång till en myndig stämma och en plattform uppmanade en som stockholmare att stanna inne. Om detta kan man tycka vad man vill (konstpaus-parantes för att alla medelpadska män som någonsin manövrerat en snöslunga ska hinna skrocka syrligt) men för oss som faktiskt bor i staden och som är i besittning av en rejäl dunjacka så bidrar faktumet att det svenska samhället inte längre kan hantera rätt vanligt februariväder till att man får känna sig som en Ola Skinnarmo-äventyrare när man drar upp dragkedjan upp över näbbpartiet och ger sig ut i de tio minusgraderna och det ganska nätta snöfallet.

(Rejäl dunjacka, ja: jag borde verkligen försöka hitta något sorts mellanting mellan den här typen av vinterjacka:

Och den här typen av vinterjacka—

—som fått en deltagare på en polarexpedition att skämmas lite för sin överdådiga försiktighet inför sina kollegor.)

Det är kanske det enda bra med den globala uppvärmningen: att förväntningarna på det svenska, eller åtminstone stockholmska vintervädret har förskjutits så pass åt det varmare hållet att varje dag som nu omsluts i en rejält krispigt vinterskrud ger varje kotte som tar sig utanför dörren chansen att känna sig heroisk.

Jag tog mig till en klasskompis för att skriva hemtenta, jag tog mig till ett möte med Lärarförbundet Student, jag tog mig hem. Allt med en känsla av att jag för varje taget steg, för varje frostbelupen meter jag skar mig igenom med de blottade delarna av mitt torra tryne, visade upp ett väldigt driv.

Nu sitter någon och skakar på huvudet, men teorin om att det krävs driv att göra nästan vad som helst i februari månad har någonting. På vägen hem såg jag nämligen en människa som utstrålade driv medan hon plockade hem en hämtpizza från sin lokala pizzeria; en gärning som vanligtvis – åtminstone en blankonsdag vid femrycket – utstrålar ett tillfälligt brist på driv.

Men gärningen som vanligtvis utstrålar att »just den här kvällen ger jag upp, matmässigt« och som inte sällan utförs i ett par jag-har-varit-hemma-och-vänt-och-bytt-om-till-mjukisar-mjukisbyxor tvingades nu, i februarikylan, utföras med det driv som man vanligtvis bara ser hos Ted Talk-konsulter som varje dag är uppe och joggar vid 04.30.

Kvinnan som kom cyklandes förbi mig på vägen hem var nämligen klädd från topp till tå i en längdåkningsmundering, hon kan till och med ha haft en balaklava under mössan och hjälmen, och hon cyklade i full fart över snön med hämtpizzan placerad på styret framför henne samtidigt som hon höll i den lilla burken med pizzasalladen i näbben. Antagligen hade hon bitit fast lockets ena kant mellan tänderna, men riktigt säker på den balansakten kan nog bara en som dresserar sjölejon i trynmässiga bollkonster vara.

Det var ett i sanning imponerande driv hon utstrålade, med båda de grovt handskbeklädda händerna på styret och blicken fäst i fjärran.

Det är kanske februari sammanfattad: en månad då man behöver ett oändligt driv för att orka inte orka laga någon mat.

Mobilabonnemangs-nasar-fotboll

Det här initiativet måste uppmärksammas:

Har du glömt bort att förnya ditt säsongskort för 2018 och vill ha kvar samma plats?Lugn, ikväll kommer dessa grabbar…

Opslået af GIF Sundsvall på 26. februar 2018

I måndags kväll så satte sig alltså ett antal GIF-spelare ur a-truppen och ringde upp de säsongskortsinnehavare som ännu inte förlängt sina kort inför 2018. Och jag uppmuntrar verkligen initiativet å det varmaste.

Den riktigt stora frågan för GIF Sundsvall inför den här allsvenska  säsongen är ju inte hur Jonathan Tamimi ska klara wingbackrollen utan hur klubben ska lyckas etablera en folklig förankring som gör att den ekonomiska skutan inte tvingar fram nya »Vi behöver låna 5 Mkr«-slajds på någon skyndsamt ihophafsad powerpointpresentation. Då är det nog väldigt bra att försöka inkorporera a-lagsspelare i all typ av marknadsföring och visar att den här allsvenska truppen minsann inte bara är några världsfrånvända Espresso House-stammisar utan personer med kött, blod och sneakers som inte är rädda för att kavla upp pullover-ärmarna för att engagera lokalbefolkningen i föreningen.

Men det här är förstås inte ett rent Branded Content-inlägg om hur välskött föreningen har blivit. Min vän och Sportbladet-skribenten Per Bohman var uppe i Sundsvall idag för att skriva GIF-intervjuer till årets allsvenska bilaga och socialiserade en stund med min gode vän Johan Martinsson, som sedan förra vintern är anställd på kansliet, och återkom med den här analysen av läget:

Den traditionen vill man ju upprätthålla. Så nog ska den här portalen – driven av den kanslistfruktade GIF-smädaren Erik Löfgren – kunna ha en spinn även på detta succékoncept som bär syrlighetens prägel.

Här kommer den (och jag vill varna känsliga läsare för att de kanske aldrig kommer att kunna se på Dennis Olsson, Linus Hallenius och William Eskeleinen på exakt samma sätt igen):

Spaningen om att hur bra den här trion än presterar på de allsvenska fotbollsplanerna i år—

Opslået af GIF Sundsvall på 26. februar 2018

—så är känslan att de skulle ha gjort det ännu bättre i en Phone House-butik, nasandes finstilta mobilabonnemang.

Kanske är det den enklaste analys man kan göra av den fotbollsfilosofiska resa som GIF Sundsvall gjort de sedan laget senaste höll sig kvar i allsvenskan så här många år i följd? Att då hade Fredrik Sundfors, Magnus »Fimpen« Svensson och Leif Forsberg suttit på samma platser och kanske på sin höjd kunnat misstas för ett lokalt säljteam på Beijer Byggmaterial.

Nu spelar vi mobilabonnemangs-nasar-fotboll.

Act your age

Jag har blivit 27 år gammal. Jag borde verkligen ha vuxit upp, insett att jag inte är tjugo längre och sedan länge lärt mig vad min kropp klarar av, vad gäller helgmässiga utsvävningar.

Men när jag vaknade upp med konkret halsont på lördagsmorgonen så visste jag att det bara var rättvist, för att jag hade frångått allt jag lärt mig och agerat huvudlöst och ansvarslöst på fredagskvällen, att jag svängt runt på ett sätt som inte tygen håller för.

Det var nämligen så att jag hade suttit och kollat På Spåret hos en kompis i en lägenhet där det drog från balkongdörren.

Och är det någonting jag lärt mig att min kropp inte kan hantera så är det ett kylslaget dragläge. Med samma bestämdhet som min farfar alltid hävdat att det är lönlöst att ens sticka ner metkroken i Långsjön när det blåser nordanvind så vill jag slå fast att utsatthet för ett nättare drag från en dörrglipa eller oduglig fönstertätning aldrig någonsin har skonat mig från sjukdom.

Nästa fredag är det jag som håller mig i skinnet och ser På Spåret i min vältätade och icke-dragiga lägenhet.

(Det ska dock sägas att jag, trots halsont och allmänt slitage, pallrade mig till en födelsedagsfest på lördagen. En födelsedagsfest med 80-talstema, där man gärna fick klä ut sig och där jag – innan sjukdomen – hade storslagna planer på att hitta mig en jättekostym, gå in för en seriöst utformad axelvaddning i papp eller annat materiel och därigenom lyckas skapa en perfekt replika av den här favoritscenen från just 80-talet, när Talking Heads-sångaren David Byrne bar sin jättekostym i syfte att få sitt huvud att se mindre ut:

Nu gjorde den sjukdomsmedföljande håglösheten att jag – istället för att gå på ambitiösa Myrorna-turer och bygga en liten papp-workshop i lägenheten – blev hemmasittande och bara tog min största jeansjacka och helt sonika pulade in en avlång kudde ovanför axelpartiet innan jag hängde en lapp med den ovanstående texten runt halsen. Men det såg ändå… rätt bisarrt ut. Det blev väl kanske mer Quasimodo än David Byrne, kanske, men nog förstorades kroppsmassan, inte minst på bredden, samtidigt som huvudets blev mindre per axelcapita.

Det blev rätt bisarrt för de som känner mig och har sett – men också objektivt rätt bra, tror jag, då många för mig okända människor kom fram och ville berömma mina nu mycket rimliga huvud-axlar-proportioner.)

Kreativa kriser för folk som inte är kreativa

Man bör alltid vara trött på sig själv i efterhand. Så fort någonting är färdigställt och förevigtgjort och publicerat tänker jag mig att det ofta är en fördel att se tillbaka på det man åstadkommit med en kritiskt nagelfarande blick och vilja ändra det och det och det, stryka det där, ändra den lökiga tonen i det där; kanske irritera sig på det bisarra överanvändandet av semikolon.

Då kan man göra det bättre nästa gång, tänker jag.

Men det viktigaste för att, inte producera någonting bra (om hur man gör det vet jag ingenting), men producera någonting alls är att man åtminstone skjuter självföraktet framför sig så till den milda grad att man inte ser alla fel och brister i realtid, i samma sekund som man hamrar ner tangenterna och ser bokstäver bli till ord som blir till… taffliga formuleringar och meningar som dryper av allt som de inte är tänkta att drypa av.

Så har jag känt hela veckan. Och det må väl vara hänt, om det bara är den här portalens förehavanden som blir lidande och några mig närstående individer som nöter ner sina f5-tangenter utan utdelning.

Men varannan torsdag har jag deadline för mina ledarkrönikor i Länstidningen Östersund och där vill jag ju verkligen komma med något.

Varje textlämning så vill jag gärna komma med något som sträcker sig bortom den här nivån, som är den egentliga nivån på min politiskt analyserande hjärnhalva—

—som nätt och jämnt kan fastslå att »det här är bra« (typ gratis-glasögon-till-barn-reformer) eller »det här är dåligt« (jobbskatteavdrag).

Jag vill ju leva upp till den här bilden av mig själv, som jag nyss fick skickad till mig av min vän Sinan:

En bild av en individ som grubblat på saker och ting innan den öppnar näbben, eller fattar pennan.

(Man kan vid en första anblick lätt få för sig att det är bilden av en ung aktivist, av den rött flaggviftande kontexten att döma. Men tittar man lite noggrannare så ser man – som min vän Sinan noterade – att det alls inte är ett ansikte tillhörande en ungdomlig barrikadklättrare utan ansiktet utåt för en sossig gubbe som uppgivet suckar över hur oåterkallelig New Public Management-doktrinen inom välfärden ter sig.)

Nåväl. I tisdags, när jag satt och skulle färdigställa det dittills minst dåliga av alla de bloggutkast som jag varje vecka döper till »Ledare: [Valfritt ämne]«, så gick verkligen allt i baklås.

Jag visste vad jag ville skriva, på ett ungefär, visste hur jag ville uttrycka mig, vad jag ville att folk skulle bära med sig när de läst texten. Men det gick bara inte.

Det var som om allt kloggat igen, som på den där gamla hjärt- och kärl-sjukdomsreklamen när någon dricker milkshake ur ett sugrör och så ser man hur det bara tar stopp. Da-dunk. Da-dunk. Saker ville komma ut, milkshake ville rinna igenom, men det hade bara tjocknat ihop till en orörlig smet, allting.

Och jag tyckte att jag provade allt. Jag gick och tränade: blev bara ännu tröttare och dummare. Gick en lång promenad: blev bara kall och frusen och boka en enkelbiljett till Portugal och bosätta mig där, bland alla åldrade skattesmitare, på mina typ tusen ihopsamlade pensionskronor och lämna allt vad LTZ-textlämningar och lärarutbildningar heter bakom mig. Gick till stadsbiblioteket för att få ett miljöombyte och för att min hjärna skulle kicka igång av blotta åsynen av så mycket ackumulerad kunskap: satt bara och tänkte på att de som satt bakom mig, och teoretiskt kunde titta mig över axeln, såg hur jag satt och hålögt stirrade in i ett skriande vitt ark.

På onsdagskvällen försökte jag till och med hoppa badet i ett sista desperat Arkimedes-försök att komma till nya insikter, men den enda slappa spaning det gav var en gammal en; om att ribban för uppburna spaningar var så bisarrt låg på de gamla grekernas tid, där ett plumsande i ett badkar kunde räcka till evig ära.

(Apropå badlösningar har ett mycket avancerat upplägg där jag balanserar en dator på en bricka som i sin tur balanserar på ett handfat, allt för att jag ska kunna tillgodose mig tv-program i badkaret; men inte kommer det att finnas något utrymme i historieböckerna för denna princip, inte.)

Jag hade förvisso en text färdig på onsdagen, det ska sägas. Men den kändes inte bra. Och hur jag än pillade och mejslade så gick den inte till sig.

Men så på onsdagskvällen nåddes jag så av den jämtländska lokalnyheten att min gamle lagkamrat Bobo Sollander – som från första plastgräsparkett fick se sin inlånade klyktattare till mittbackskollega nicka ner klubben i division två, hösten 2010 – skulle ge sig in i politiken. Jag hörde av mig direkt, men Bobo var i London inför ÖFK:s returmatch mot Arsenal, så jag kunde inte ringa förrän vid 23-rycket.

Så jag ringde upp först på nattkvisten. Han svarade, vi pratade nog nära timmen, det var trevligt, jag fick – vad viktigast är – på pränt att jag gav klubben den nystart den behövde (»jag hade ju aldrig suttit här i London nu om det inte vore för dig«), men just som intervju betraktat så blev det nog den vanliga ++-nivån som mina intervjuer brukar hålla. Men den gav ändå det viktigaste: nu hade jag en grund att stå på och jag visste ju sedan tidigare vad jag ville ha sagt om Bobos osjälviskhet och hur det kunde lämpa sig i det politiska och bla, bla, bla.

Men så satte jag mig för att skriva och det… gick inte riktigt. Inte nu heller. Det blev väl en okej grund, man fattade väl hyggligt vilka paralleller jag ville dra, men det var stolpigt och yxigt och kantigt och helt… utan finess.

Och jag vet inte om jag någon gång under 2018 mått så pissigt som jag gjorde den natten. Jag hade en hel vecka av textmässig fördämning i huvudet och jag visste att jag skulle behöva lämna någonting under förmiddagen som följde; endera en rätt svag text om bostadspolitik eller en ännu svagare, rent hafsig och ofärdig, text om Bobos engagemang.

Jag somnade till slut, efter att ångesten vaggat mig till sömns. Vaknade efter fem timmars svag och orolig sömn.

Och då bara lossnade det. Jag visste exakt vad jag ville och behövde få ner. Smatter-smatter-smatter. Klipp det stycket dit och det dit. Ta bort det. Avsluta med det där. Allt var plötsligt tydligt.

Om vi liknar texten vid ett isblock så var det som att jag nu gick på med figursågen för att få fram vad jag ville ha, istället för att som tidigare ha blåst på med en eldkastare tills allt runnit ut i en enda stor oformlig vattenpöl.

Efter en dryg timme så hade en dålig text förvandlats till en som jag tycker blev bra. Och nu på söndagen gick den i tryck:

Och jag vill väl egentligen bara säga två saker med det här inlägget (förutom att ni hemskt gärna får läsa texten – och alla andra LTZ-texter jag står för varannan söndag):

Ibland är allt som behövs bevisligen en riktigt rutten natts sömn. Det är sällan man får höra det.

Och så vill jag med det här inlägget försöka ändra bilden av kreativa kriser som någonting som bara kan drabba excentriska genier av alla de slag. Kreativa kriser kan också drabba redan vanligtvis icke-kreativa medelmåttor, som plötsligt har helt omöjligt att skriva ++-texter.

Fredagsveven: En dyster känsla

Som jag har förstått det så har många OS-tittare stört sig på kommentatorn Roberto Vacchi. Jag vet inte, jag har sett för lite, men det kan inte vara något bra betyg för Kanal 5:s kommentatorer att min klart bästa kommentatorsupplevelse under de här olympiska spelen sker just nu, när jag sitter på ett café och får herrarnas skidskyttestafett oombett återberättad till mig av en tant som får tävlingen liverapporterad till sig i telefon och som i sin tur bidrar med expertkommentering som ekar ut över cafét.

Från höften skjuter hon iväg ett initierat »ja, Svendsen är ju bra i stående!« här och ett långt mycket mindre initierat »hur många extraskott är det de har med sig?« där.

Kanske är det målet med Fredagsveven: att hitta sig en cafélokal som blir så Cheers-familjär att man kan behandla det som sitt eget vardagsrum, där man kan sitta och ta emot samtal från folk som vill ringa in sista-minuten-content som de hoppas ska kunna ta en plats på listan. Och att jag sitter och gastar ut över cafét, kanske något i stil med »en bild på Wolfgang Pichler? Som kramas? Med förvridet ansikte?« varpå jag lägger pannan i djupa veck, grubbel-hummar högljutt och säger, »mhmm, jag förstår tanken, men är det content?« innan jag ger Landet Runt-inringaren ett »vi får se« och slänger på luren och fortsätter smattra.

Content, ja: Pirkt.se:s egen Resumé.se-slamsugare har gjort sitt sedvanliga kringsurfande i veckan och snubblat över denna drabbande insikt:

De verkar vara något på spåren, för även om den contentstinna Fredagsveven™ kan verka passera helt obemärkt förbi – att döma av delningar och uppskattande kommentarer – så damp det ner ett mejl i veckan, där en engelskspråkig individ (som nätt och jämnt kan ha knölat sig förbi spam-filtret) hade läst ett tidigare inlägg av Fredagsveven™ och snubblat över dess innehåll om Beck-filmer som inofficiell valuta i alla brottmål rörande fildelning.

Mejlet handlade om att den här portalen skulle kunna bistå sin internationella läsarkrets med en strid ström av svenska kriminalserier :

Och det enda som hindrar mig från att lägga ut en skärmdump av mejlet i sin helhet, inklusive den luddigt långa blålänk som skulle ge läsarna »chansen att se serier som Jordskott och Bron«, är att WordPress-upplösningen omöjliggör det.

Jag är nämligen en av Sveriges tacksamma personer att sol-och-våra, märkte jag idag. Jag ringde min bank, då jag skulle beställa ett nytt företagskort till den F-skatts-registrerade organisation som inte är ett företag lika mycket som det är en konstant ångest över att Skatteverkets insatsstyrka ska sparka in min nya papier maché-dörr, väcka mig mitt i natten och frusta »VARFÖR HAR DU BOKFÖRT DEN INGÅENDE MOMSEN PÅ KREDIT I VERIFIKATION FJORTON???«. Tidigt i samtalet utspelade sig en scen som skulle kunna bli bortklippt ur en statlig informationsfilm om faran i att låta sig luras av tele-nasare – på grund av att skådespelaren ter sig för orealistiskt naiv:

Telefonisten: »Kan du din fyrasiffriga mobilkod för att logga in på banken, f–«

Jag [med rösten hos en som just förälskat mig i en solbrun man med guldkedjor och som just står i färd att teckna ett lån på några hundra tusen kronor för att tillsammans med honom investera i ett strandhus i Faros]: »Ja, det är [fyra siffror].”

Telefonisten: »–för då ska du få slå in den här i telesvaret.«

Det här är jag, varje gång jag går in för en kram:

Jag ska verkligen inte klaga på responsen på den här portalen (internets respons är hård men rättvis; man får de gråtskrattsemojis man förtjänar) och i veckan fick jag dessutom ett av de finare hedersbetygelser som jag antar att man kan få som allsvensk analytiker, våren 2018: en individ som jobbar för en »betting consultancy« hörde av sig och ville ha veckovisa uppdateringar om GIF Sundsvall.

Knappt ens när man uttalat ber om content i sina olika chattgrupper så får man annat än smädelser tillbaka. Jag har vid tillfällen liknat min hårda chattgruppssituation som en där man tassar omkring försiktigt, men att var man än sätter ner fossingarna så lyckas man–

–åka dit.

Men kanske hittade jag en än bättre referens till läget i veckan, när jag sonderade terrängen på en krimskramsbutik. Det är snarare så att man rör sig i sina chattgrupper med en sådan här korg fäst på huvudet, fast för smädelser istället för bollar:

Men när det gäller Fredagsveven™ så är det faktiskt ett par namn som man kan lita på i ens sociala mediekanaler. Ett av dessa är den eminente Sinan Akdag, som är en av få som behandlar det här forumet som den mörka Landet Runt-textversion den så gärna vill vara. I veckan snubblade han över detta väldigt lågmälda mörker:

Det kräver sitt närmast stoiska lugn för att motta sitt eget dödsbud från skattemyndigheten med, inte panik, inte upprördhet – utan bara en dyster känsla.

»Jaha… jag har alltså gått bort? Det var ju… dystert.«

Jag tycker att den här portalen alltid håller sig inom de pressetiska ramarna, men nog kan man då och då orolig för att man ska skriva något som kan tolkas som ogint eller till och med elakt gentemot någon stackars privatperson.

Då tänkte jag att det bara fanns ett sätt att hålla sig inom det juridiska ramverket: att aldrig bli för elak, aldrig skriva för hårt och sårande.

Men efter att ha läst den här notisen i onsdagens ETC–

—så öppnar sig förstås den andra, hittills okända möjligheten: att kränka alla, vid exakt alla tillfällen, för att undkomma likabehandlingsproblematiken och därmed smita igenom mobbingmotståndets bevisligt grovmaskiga skyddsnät.

Det är inte okej att vara ett fullkomligt svin mot andra människor – om man inte är otroligt konsekvent.