Min farfar fyller år

Igår fyllde min farfar 87 år.

Jag ringde och sa grattis, ganska sent, efter nio, ringde på det där sättet som skvallrar om att någon bättre kalenderorienterad människa i ens närhet – kanske är det alltid mödrar? – har sista-minuten-påmint en om datumet.

Åttiosju är ju faktiskt ingen jämn siffra och farfar hade – enligt sin eget något svajiga utsago – också haft det väldigt lugnt på sin bemärkelsedag. »Nästan för lugnt«, sa han. Det hade inte varit mycket att skriva hem om, enligt honom.

Men härom månaden fanns det saker att skriva hem om, från min farmor och farfars front. Speciellt om man är en portalägare som bara halvt på skämt brukar låta påskina att det bara är min farmor som läser det som skrivs.

De firade sextio år som gifta – det som jag tror är ett diamantbröllop, om det inte finns än hårdare ädelmetaller där ute – och vi åkte till Amsterdam för att fira tillsammans med min för stunden flamländskt utflyttade syster.

Och det var väldigt mycket som var väldigt fint med den resan – men det jag tror att jag kommer bära med mig allra tydligast är de korta små stunder då min farfar blinkade till. De små korta, ja, sekundkorta stunder då han blev den som han brukade vara.

Jag gick runt och filmade en hel del med min mobilkamera under resan, tänkte väl i något stråk av ambition sammanställa någon slags video till mina släktingar efteråt, och jag vet att jag bland annat har fångat en sekvens när han fått sätta sig ner vid en bardisk och precis fått in en öl, varpå han skiner upp i en lycklig grimas samtidigt som han höjer glaset i en subtil skål mot kameran.

Jag lyssnar väldigt sällan på Kent längre, men under den knappa veckan i Amsterdam så gick jag och nynnade på en gammal strof inombords. Jag tror den är från Klåparen.

Och så blinkar det till

Och dom tänder alla ljus

Så kände jag, när han höjde glaset och gav ifrån sig det där genomnöjda grinet (ganska precis samma som det han gav ifrån sig då han med ett slugt sistakort besegrade sina barnbarn i Chicago) och vid ett tio-, tjugo- eller trettiotal andra tillfällen, när han liksom blinkade till. 

Som på den här bilden, som min kusin tog när jag och min farfar råkade sitta exakt likadant och – vill jag tro – med ungefär samma luriga leende över våra varsina anleten.

Min farfar ser ut som han alltid brukade göra, så som jag alltid kommer att minnas honom. Jag vet inte varför man säger att någon har en räv bakom örat, men jag tyckte alltid att det stämde in på min farfar. Han ser – i de stunder det blinkar till – ut att ha en räv bakom örat. Han ser, för att använda ännu ett uttryck jag inte heller helt bottnar i, ut att vara lite full i fan.

Jag gillar bilden väldigt mycket. Min farfar blinkar till, hans riktiga gamla jag skiner igenom – och så är det ju ett faktum att jag tycker att jag själv ser bra ut. Jag ser ut som jag vill se ut på bild: lite lurig, lite sprallig, kanske lite spjuveraktig – ja, lite som min farfar. Och mitt svaga hårfäste är dold under en huvudbonad. Annars hade den kanske inte lagts ut, annars kanske inte det här inlägget ens hade skrivits. Så är det nog, det ska motvilligt erkännas.

Det är en konst att tala gott om sig själv. En svår konst jag inte alls behärskar och varför jag istället försökt lägga någon sorts självironisk hinna över hela min person; ett beslut jag skulle ta i nästa liv och i livet efter detta, om tillfälle gavs. Så svår anser jag konsten att göra det motsatta är.

Men min farfar kunde den konsten. Kan fortfarande den konsten, när det blinkar till. Han är en av få människor jag träffat som verkligen kan hasplar ur sig det ena oklädsamma skrytet efter det andra på ett charmigt sätt; på ett sätt som får andra att tänka att han på sin höjd är lite full i fan.

Jag har hört historier om hur han skjutit sönder handbollsmål så att matcher fick avbrytas till dess att vaktmästare tillkallats så att krysset – smitt i hårdaste stål – kunnat svetsas samman igen, om hur samma handbollshall var fylld till bredden eftersom varenda ungmö i trakten var där för att kolla på farfars vader. Det var bara ett exempel, men i min bild av hur den manliga anatomin rangordnas hos det motsatta könet så tänker jag att det ger det en bild av hur han skrutit och skrävlat sig igenom kroppsdelarna till dess att inte ens vaderna lämnats därhän. Vader som han säkerligen tillskansade sig då han pulsade i meterhög snö till varje fotbollsträning – en längre sträcka för varje gång det återberättades – och till slut sprang sig till slut till en allsvensk bänkplats (Löfgrens är ett bänksittande släkte) efter att ha slagit gästrikländska målrekord på gästrikländska målrekord.

Hans skrävlande stil har säkerligen trampat på en och annan tå genom åren (ett tag fick han inte följa med på mina fotbollsmatcher, då hans – ehm – kravställande »MEN HUR KAN DEN DÄR FÅ SPELA?«-utrop inte föll i särskilt god jord hos småbarnsföräldrarna på läktarna) och kanske har hans sätt inte alltid varit lika charmigt som när man sitter tre öl in på en släktmiddag i en idyllisk sommarstuga och allas humör är på topp.

Men som jag har avundats hans karisma och varit avundsjuk på hans berättarkonst, hans sätt att så självklart ta över ett helt rum med sin frejdighet.

Nu på ålderns höst – när han blinkar till så pass sällan att man blir lycklig när man lyckas fånga det på bild, som att man lyckats kapsla in det för evigheten – så avundas jag honom främst en annan sak.

Att han träffade min farmor. Att hon alltid varit där intill och inte bara genom alla år har städat, dukat, diskat, lagat, donat och gjort i princip allt utom att grilla, alltmedan min farfar kunnat hålla låda om sina gamla vader, utan dessutom att hon oförtrutet fortsätter att försöka få honom att blinka till.

Att hon bakar honom en hjärtformad kaka på alla hjärtans dag, att han säkert blinkar till för en stund men sedan glömmer det med detsamma, att hon gör det igen nästa år. Det är som att hon målar sitt allra finaste varje dag, på ett papper som hon försöker sätta upp på kylskåpet med en magnet som inte riktigt fäster, som glider ner och trillar av.

Sitt allra, allra finaste, ja. För jag vet ingen som har samma kravbild på sig själv som min farmor. I påskas var vi där på en trerätters middag och ett tag trilskades hon med att servera efterrätten. »Den blev inte alls som den skulle«, bedyrade hon. Nej, den blev så helt olik hur den var tänkt att bli att det vore en välgärning att bara hiva den rakt ner i papperskorgen; en sådan styggelse till bakelse skulle inte serveras, klargjorde hon, innan vi till slut övertalade henne om att det inte kunde vara så illa. Sedan var jag tvungen att ta en bild på det faktiska resultatet och det förväntade, från receptförlagan, som hon halade fram med en suck om att »det var så här det var tänkt att bli«:

Hon får ju förstås alltid höra att hon gör det helt fantastiskt, alla säger alltid att de är förundrade över hur hon orkar, att de är mäkta imponerade – men jag tror inte att det går in; hon är som impregnerad mot all typ av beröm, som att hon stöter bort det med hjälp av sin kvinnogenerations skyddande hölje ihopsnickrat av helt orimliga krav på sig själva.

Kanske går det bättre i skrift. Jag för ju inte någon form av besöksstatistik på den här portalen (man vet dock att ett inlägg blivit bra läst när det efterföljs av automatiserat massmejl på engelska som frågar om jag skulle kunna tänka mig att applicera en reklambanner för penisförstoring på min webbplats) utan försöker ofta göra en komisk poäng av att det bara är min farmor som läser det jag skriver.

Det är ju inte så bara. Det roligaste med att skriva krönikor i Länstidningen i Östersund är att jag vet att det medför att min farmor får ta en promenad till Kulturmagasinet och läsa. Hon tycker alltid – oavsett hur jag själv tycker resultatet blivit mycket sämre än själva ursprungstanken och oavsett hur många gånger jag varit precis lika nära att hiva hela utkastet i den digitala papperskorgen som farmor varit nära att kasta ner efterrätter i den analoga – att det är »jättebra« och att hon förundras över hur jag kan komma på så »många bra saker att skriva om«.

Men att skriva är att flexa vaderna. Att skriva är att försöka kasta så hårt att ribbkrysset går av och målet ramlar ihop och någon måste springa och hämta svetsen. Jag har en jättelik bylinebild i tidningen, där jag står och försöker se naturlig ut med den närmast världsunika lösningen att ha en hand i fickan, och jag muttrar på allvar över när texterna inte delas en enda gång: när det lyser »0 delningar« längst uppe under rubriken.

Det är inte mycket att förundras över. Jag må säga att jag gör det för den progressiva sakens skull och till viss del är det sant, men jag gör det förstås mest för mig själv. För att jag tycker att det är roligt, för att jag tycker att jag i vissa stunder är rätt bra på det. Vad jag däremot kan förundras över är människor som gör saker för alla andra än just sig själv.

Min farmor är och har – åtminstone så länge mina ögon har varit med – alltid varit den människan.

Och ska jag skriva en enda sak som känns bra och viktigt på allvar så är det att min farmor är den människa i min närhet som jag beundrar allra mest. Den känslan har växt fram under de senaste åren, då min farfar bara orkat blinka till samtidigt som hon orkat stråla konstant:

Allra, allra mest.

Det är svagt av mig som portalägare som säger mig ha koll på min läsarkrets (min farmor) att inte ha skrivit det tidigare.

Så grattis, farfar. Grattis på alla sätt och vis.

Hundra mot Wille Crafoord

Det var rätt länge sedan jag gick igång på något som Hurula gjorde (efter att ha tillbringat ungefär hela kalenderåret 2014 åt att skrika och yvigt fläka mig runt framför hans scener), men det här hade något:

Ifjol samarbetade Annika Norlin med fackförbundet Vision och skrev en låt om arbetsmiljö – och är det några samarbeten jag skulle vilja se fler av i dessa Malta-miljonernas spelbolagstider så är det just den typen. Progressiva artister som slår sig i slang med aktörer som vill ha en progressiv samhällsförvandling: fler hyresrätter, rimligare arbetsvillkor.

Jag är ju en av Sveriges lättas medsvepta människor – behöver väl i princip bara ankeldjupt innan jag faller som en straffsökande spanjor – men jag var nog inte ensam om att notera hur Feministiskt Initiativ verkade få hela kultur-Sverige att forma en smärre tsunami under våren och sommaren 2014.

Och det är väl inte så att det inte görs bra saker med faktumet att nästan alla artister vars musik man inte förväntas pumpa med näven till står till vänster – jag tycker bara att det skulle kunna göras ännu mer.

Man borde förstås utnyttja alla sin sidas styrkor till max och just på den här fronten så har väl vänstern säkerligen några hundra coola artister på sin sida – samtidigt som högern har Wille Crafoord, som gitarrklinkandes och iförd en sån där övervintrad Date Mike-keps kan sjunga välfärdskapitalismens lov.

Själv är jag varken cool, kulturprofil eller artistiskt kunnig på något sätt – men jag försöker likafullt dra mitt lilla LTZ-strå till stacken inför höstens val. I söndagens text försökte jag skriva om det Hurula står och indirekt-gastar om: bostadsbristen.

Jag försökte skriva en text om det orimliga i att man som 27-åring ska behöva gå omkring på Stockholms gator och ducka för imaginärt flygande mortlar.

Senare i veckan ska jag försöka återkomma med en recension av min egen nya Date Mike-personlighet.

Fredagsveven: A world of darkness

Efter en vecka där man varit bakbunden av den propagandistiska pressetiken som råder inom medelpadsk fotboll veckorna innan en ödesdiger säsong drar igång så får man äntligen låta fingrarna flyta fritt och yvigt över tangenterna.

Det är äntligen dags för det rättshaveristiska smattrande som jag, ett par klasskamrater och min farmor känner från TV4 Nyheterna-sändningen härom veckan:

De rappt knappande fingrar som brukar kunna åstadkomma ganska precis den här effekten i väl valda delar av medie-Sverige:

Att spaningarna, tänkta att vara uppskattat bjudsnask som man gladeligen kastar ut till de jublande massorna, inte bara faller platt till marken – utan dessutom på en markyta som folk aktivt valt att lämna via snabb mänsklig kraterbildning.

Men det är med rollen som contentskapare på Pirkt.se som det är med rollen som ekonomiansvarig i Giffarna: man kan ju inte bara lägga sig ner och ge upp. Tids nog kanske någon skjuter till verksamheten några miljoner kronor av ren välvilja, så att den kan få skjuts uppåt.

Den här veckans upplaga av Fredagsveven™ har jag tänkt fylla med så pass heta ämnen att jag borde omsluta hela inlägget i en behållare försedd med samma varningstext som Pressbyrån satt på sina kaffelock:

[Syntolkning: »Caution: Content’s Hot«]

Vi börjar veckan med en smal smädelse som egentligen bara lämpar sig för den snäva målgrupp av individer som är kritiska mot den empiriskt svajiga sjukdomen »elallergi« och som samtidigt har en stark relation till tv-serien »It’s Always Sunny in Philadelphia«.

Men när man såg den här bilden i Sundsvalls Tidning i veckan—

—så var det svårt att inte tänka på den här bilden:

Och apropå karaktären Charlie Kelly och hans mörkerleverne så har det ju känts som att man varit just den här människan – med den här uppsynen – varje gång någon glåmat åt ens håll de senaste månaderna:

Men att det nu – efter en krispigt solig vintervecka i Sundsvall – börjar ta sig: 

Man kanske fortfarande har ett lager sprayfärg under snoken, men ens sorgliga uppenbarelse har äntligen slagit an en vårig ton.

Det var ju (och nu skriver jag som om min målgrupp inte längre bestod av min farmor och ett antal GIF-intresserade medelpadska farbröder, utan en Stockholmscentrerad publik som inte har haft koll på den västernorrländska väderleken) helt bisarrt fint väder uppe i Sundsvall under påsken. Fem dagar av konstant sol över en helt molnfri himmel, vilket gav omedelbar effekt på den gamla läderhandske jag kallar anlete.

Jag är inte brunbränd, det vore förmätet att gå runt och vara i början av april – men jag har byggt upp en skyddande hinna mot glåmigheten.

Det är allt man vill ha och uppnå: en skyddande hinna mot glåmigheten.

För man vill ju inte gå runt och se ut som en opålitlig sol-och-vårar-figur, eller… ja, snarare som min bild av sol-och-vårar-figurer sett ut: att de är brunbrända och kontinentalt lockande.

En bild som dock inte visat sig vara helt sanningsenlig.

För en gång hade jag en blogginläggsidé om att skriva om Sveriges mest kända sol-och-vårare – och när jag bläddrar igenom mappen med de sparade bilderna så är det lätt att slå fast att det faktiskt finns två olika kategorier av sol-och-vårare.

Det finns den solbruna, kontinentalt scarf-osande typen av svensk sol-och-vårare:

Precis så som förväntar jag mig att en sol-och-vårare ska se ut. Detta är min föreställning av de två typerna som finns av en sol-och-vårare: endera elegant dirigentviftandes, med en scarf nätt uppstucken ur en orange kavajficka – eller halskedjeprydd och lutandes mot en röd sportbil. I båda fallen solkyssta, alternativt sol-grovupphånglade.

Men det finns också – märkligt nog – en marknad även för den konkret glåmige sol-och-våraren, illustrerat nedan med tre erkänt skickliga sol-och-vårande bedragare av bedagad, övervintrande natur:

Denne helt-vanlig-pappa-pimplar-aborre-på-isen-glåmige sol-och-våraren har märkligt nog rönt stor framgång.

Denne fryntlige och solöverkänslige individ likaså, trots att hans hud inte alls lovar sol och vår och bättre tider utan formligen skriker ut en vädjan om att få återvända till svenskt novemberslask.

Och till sist har vi en bedragare så glåmig att han bara måste ha bedrivit sitt lurendrejande gyckel väl dold bakom en dataskärm:

Nåväl: slutsatsen blir kanske att jag nu – efter min vecka i ett gassande Sundsvall – landat i ett sol-och-vårandets mellanförskap. Jag har nått den våriga icke-glåmighet som märkligt nog är den enda nivån av lyster som gör att man inte kan misstas för en sol-och-vårare av något slag; varken den glåmiga typen eller den brunbrända.

Så man vill två saker, i början av april: 1) bygga upp ett skyddshölje mot glåmigheten och därmed 2) nå det sol-och-våriga mellanförskapet.

Apropå fulländad glåmighet så vill Pirkt.se:s kulturredaktion ta tillfället i akt och rekommendera Roy Anderssons »En duva satt på en gren och funderade på tillvaron« som ligger på SVT Play fram till och med lördag. Jag tyckte inte att den kom upp i samma nivåer över nittio minuter som de två tidigare filmerna i trilogin – men däremot hade den ett par grånade scener som verkligen fick mig att kikna av skratt.

Igenkänningsfaktorn för en Fredagsveven™-skribent var heller inte svag vad gäller den glåmige och misslyckade huvudperson som kuskade runt och försökte nasa iväg ett sorgligt skralt utbud av skämtartiklar ur en brun koffert för att han »ville hjälpa folk att ha roligt«.

Hur som helst: i dessa tider av evighetslånga Netflix-scrollningar och simultana IMDB-googlingar så får man försöka vara påpasslig när SVT köper in någonting gediget.

Jag läste aldrig mer än den här rubriken:

Men kan rasistgänget som ligger bakom kampanjen mot matpåseleverantören vara ungefär samma grabbar som stod för detta ställningstagande härom veckan?

När jag var hemma i Sundsvall så fick jag ytterligare ett bevis på att min familjs huskatt blir allt äldre och gaggigare. Hennes tryne har sedan något år tillbaka sackat ihop och tappat spänsten och nu är hennes hörsel bevisligen så pass illa däran att hon inte längre känner någon rädsla för den tidigare så fruktade dammsugaren – med största sannolikhet på grund av att hon helt sonika inte längre hör sugljudet utan bara ser en kvast åka fram och tillbaka över golvet.

Och hon har, kanske på grund av hörselproblematiken, börjat jama konstant. Hela tiden.

Hon vill ingenting, hon bara skriker högre och högre och allt mer alarmistiskt.

Det är – var redo med trumpinnarna nu – som att hon förbereder en kampanj till höstens svenska riksdagsval.

För den som inte kan få nog av dylika politiska spaningar så kommer jag med en ny spaning i Länstidningen Östersund på söndag.

Det är ännu en i raden av ledartexter om att gå och huka sig från imaginära mortlar som man föreställer sig ska kastas ut genom köksfönster och landa i ens hjässlob.

Regeringen ska lägga fram en ny spellag och som jag förstått det så ska utländska spelbolag – som tidigare bedrivit verksamhet från maltesiskt flaggade piratskepp på internationellt vatten – nu få etablera sig i Sverige. De ska dock i och med etableringen behöva uppfylla vissa krav för att få sig en licens, vilket bland annat ska kunna leda till att spelreklamen regleras.

Och… ja, jo, det kan väl behövas. I går kväll blev jag uppringd av ett okänt nummer – som visade sig vara en robotröst som berättade för mig att jag hade femhundra procents bonus att hämta ut om jag satte in pengar på Expekt: ett konto som måste varit inaktivt sedan sju-åtta år tillbaka. Jag har fått brev hem i brevlådan från spelbolag jag aldrig ens hört talas om, fortsätter få sms från nåt casinoföretag där jag aldrig satt en musklickande näve.

I förra veckan belyste Sportbladet nyheten att den gamle allsvenske yttern Babis Stefanidis spelat bort hus och hem under spelarkarriären. Och det är ju alltid bra att belysa.

Men det är någonting som skaver med att Sveriges största sportsajts toppnyhet om spelandets baksidor är ungefär en fjärdedel så stor—

–som den gigantiska och omslutande reklambanner där Sveriges mest populära idrottare flinar upp sig för att locka ungdomar till spelandet.

Det är förstås pissigt på många olika sätt och vis, men något av det allra ruttnaste med dagens spelbolagsannonserande kändisar är att de inte längre verkar ha vett att skämmas det minsta. Zlatan säger sig – i egenskap av 36-årig MLS-profil – vara stor nog att kunna strunta i FIFA:s regler om att spelare som vill spela VM-turneringar inte får associeras med spelbolag och vad kanske än mer frapperande är: Patrick Ekwall försöker, trots att de journalistiska uppdragen sinat i en sådan ström att han valt att bli trynet utåt för spelbolaget Leo Vegas, fortfarande kränga röda skinnjackor för fyra tusen kronor under signaturen »Difficult by P«.

Vi avslutar veckans lista genom att utveckla denna yviga lista till en ren »Nära och kära«-sida i genomsnittlig lokaltidning. Vi vill nämligen skicka ett grattis till min nära vän som på sistone titulerats »Den Bilburne Befruktaren« i en chattgrupp, efter att ha offentliggjort nyheten att han hade lyckats ta körkort efter att han lanserat nyheten om att han skulle bli pappa.

För nu har han blivit pappa till en dotter som, enligt uppgift från honom själv, är »så gullig att inga faderskapstest behövs«.

Under påsken fick jag också för första gången se honom ta bilen upp till mina föräldrar på Sidsjön och i tider som dessa, när chattgrupps-smeknamn lättjefullt slängs för vinden, så känns det bra att ha hittat ett som är väl underbyggt.

Påskveckan bjöd dock också på ett personligt debacle, då jag överlämnade ansvaret för mina storvulna blomsterprojekt till min vän och contentkollega Putto (snart känd från Puttoportalen.se). Döm av min förvåning när jag är åter i lägenheten och tvingas rusa in mot fönsterbläcket och som en hjältemodig brandman börja forsla vatten över de stackars växterna, som Putto helt negligerat i en veckas tid och som därmed stod på randen till att kategoriseras som fnöske. Kanske var det bara glömska, kanske var det en undertryckt vrede mot Pirkt.se:s framgångar som bubblade i den aspirerande portalägaren och som han lät sippra ut genom denna veritabla tork-attack mot mina blomster.

Hur som helst så har han nu betalat tillbaka, dels i gammeldagsa ursäkter — men framför allt i content till Fredagsveven™För veckans enda riktiga +++++-innehåll skapades i form av en meme-smädelse från just Putto, när han fick höra att jag siktat in mig på Debaser Strand-vevning ikväll, då bland andra Mattias Alkberg ska tolka Bob Hund-låtar:

Vi har Giffarna

[Säsongskortsinnehavare på östra läktaren, tittandes ner i sin biljett]: »Då ska vi se… I, vänster…«

»Ska jag…«, tänker jag. »Ja, okej då.«

Jag tar upp mobilen, öppnar anteckningsappen och smattrar ner några snabba punkter.

Tanken var att åka ner och snabbt träffa GIF-sportchefen Urban Hagblom för en kort intervju om vinterns arbete, inget krusidull runtomkring utan bara rakt på sak: hur han jobbat för att förbättra spelartruppen inför 2018.

Men när jag kommer in i barackerna bakom den norra läktaren, där Giffarnas sportsliga ledning sitter i en slags antites till påkostade och öppna Silicon Valley-kontorsytor, så noterar jag redan på avstånd hur whiteboardtavlan i Urban Hagbloms kontor är fylld med hafsigt nedtecknade anteckningar.

Där står bland annat »SOFFA JUHO«, antagligen åsyftandes att han ska hålla Blocket.se-koll efter en soffa till den finländske jättemittbacken Juho Pirttijoki. Där har han skrivit »FOOTBALL ANALYTICS???« med trippla och säkert befogade frågetecken och där står någonting om ett eventuellt boende för en av spanjorerna. Jag smattrar ner några punkter i anteckningsappen.

Samtidigt överhör jag Urban stå och förbanna sig över svensk fotbolls registreringsverktyg över telefon. »Det där jävla Fogis«, muttrar han till någon som delar hans intresse av att bekräfta låneövergången som tar Samuel Aziz till Brage.

Det är ett evigt pysslande.

Och jag vet att den här vinkeln är gjord. Om och om och om igen. Inte minst av mig.

Redan hösten 2014, när jag följde GIF Sundsvalls jakt på en allsvensk plats för fotbollsmagasinet Offsides räkning, så försökte jag porträttera exakt hur mycket som innefattades i Urban Hagbloms rekordomfattande roll som »sportchef« i GIF Sundsvall. Jag följde med honom när han walkie-talkie-styrde vattensprinklers inför matcherna och när han skruvade upp reklamskyltar på Idrottsparken, hur det var han som räddade Patronerna när deras trumma gått sönder inför superettanavslutningen mot Landskrona — för att han ändå »hade en stående ute i Fränsta«.

Sedan dess har nästan varje tillfälle där jag suttit mig ner med honom för att prata konkret sportchefsarbete kantats av alla hans andra sysslor. Det har varit människor som stövlat in med frågor, luddiga administrativa detaljer på whiteboard-tavlor som bara inte gått att ignorera. Och då har vi ändå suttit inomhus. Den här skärtorsdagseftermiddagen skiner solen så till den milda grad att jag föreslår att vi ska sätta oss och lapa D-vitamin på IP:s solgassande läktare. Jag tänker fortfarande att det ska bli en ren intervju om det sportsliga, om nyförvärven, om spelarrensingen, om värvningar som blivit och inte blivit av.

Men så kliver vi ut. Och Sundsvalls stad ligger under en meter snö. Idrottsparken under två. Och Urban Hagbloms sportchefsroll ser ut som Urban Hagblom sportchefsroll ser ut.

Vi hinner inte ut på läktaren innan en tant med ett par matkassar undrar varför inte kiosken som hon ska jobba i för U17-lagets räkning är öppen, varpå Urban springer och frågar. När vi till sist slagit oss ner på varsin plaststol berättar jag att Linus Hallenius och David Myrestam påstått att han »trollat« med spelartruppen i vinter.

Han hinner bara le brett, liksom gona sig i berömmet, för precis när han ska till att svara så gastar någon från läktarens ena ingång:

»URBAN! Är det du som parkerat bilen framför ingången?«, skriker mannen. »Traktorn som ska skotta kommer inte förbi!«

Och visst hinner vi prata lite fotboll, mellan varven, även om tanten med kassarna lommar förbi och säger att hon tagit fel på datumet med en månad och mannen som värnar om traktorns färdvägar kommer ut igen och gastar ut nya synpunkter på ytterligare en parkering. Men om vi satt en halvtimme i solen på läktaren så tillbringade vi säkerligen lika länge på baksidan av densamma, med snöskottningslogistik – där östra och västra läktaren ligger dolda under snötecken – och parkeringsbekymmer, där löst folk från If Skadeförsäkring och folk som ska luncha arenarestaurangen knycker platser från personalen i barackerna.

»Vi skulle ha haft fem litauer här igår«, säger Ove Näslund, kommunens man på arenan, »men de verkar ha tagit påsk för tidigt.«

Urban suckar. Han håller med om att det förstås kommer att fungera att folk som har biljetter på östra och västra, som inte verkar bli snöfria, går och sätter sig på den norra läktaren – men han tycker av förklarliga skäl inte att det ger ett vidare seriöst intryck. Det ter sig inte professionellt.

Och det är ju mycket med den där avvägningen, tänker jag.

I vissa lägen verkar Sundsvallspubliken tolka GIF Sundsvall som en förening som är alldeles för professionellt elitinriktad. Att det är som att någon, med ordföranden Johan Nikulas ord, »placerat en ostkupa över Idrottsparken«; en ostkupa under vilken det spelas elitfotboll, helt frikopplat från resten av stadens ve och väl.

I andra lägen är det inte snöfritt i tid till den allsvenska premiären, där Giffarnas bristande professionalitet får bära hundhuvudet även om det handlar om en kommunal snöbudget som inte ens varit nära att räcka till, om att kommunalt anlitade litauer som inte dykt upp.

Mitt i allt detta står Urban Hagblom, som med en fot på varje sida. Med ena handen ringer han samtal som ordnar ett iranskt riskkapitalistprojekt som placerar tilltänkte VM-målvakten Alireza Haghighi i Sundsvall, med den andra walkie-talkie-styr han en vattensprinkler som kanske ändå råkar skvätta ner någon stackars biljettköpare på den nedersta läktarraden.

Han har stått där ett tag, »Mister GIF Sundsvall«. Vissa säger att han »trollat« i vinter, andra att han varit oansvarigt naiv som inte bromsat spelartruppskostnaderna, själv är han både självkritisk och lite nöjd i en intervju som jag gärna haft tid att skriva ut ordentligt.

Men det är ju så: man får göra sitt bästa. Man får försöka ordna en allsvensk trupp, man får försöka få snöfritt. Har man en digital penna och en portal med GIF-intresserade läsare får man försöka klämma fram en extra påsktimme för att krysta ur sig en sista text innan säsongen drar igång.

Precis i detta nu nås jag av beskedet att Urban Hagblom lyckats traggla igenom prestigeförvärvet Maic Semas övergång genom »det där jävla Fogis« och att han därmed är spelklar i den allsvenska premiären. Solen glittrar, det är minusgrader ute och Örebro SK:s spelarbuss kommer att rulla in längs vägar omgivna av höga snövallar.

Norrlandsfönstret är öppet och GIF Sundsvall ska om några timmar kicka igång klubbens fjärde raka allsvenska säsong.

Den här stan har inte mycket, ändå blir jag glad och stolt varje gång folk nere i Stockholm stannar till och upptäcker att jag har någon form av medelpadsk dialekt. För det här kommer, alldeles oavsett vad jag tycker om stadens kulturscen eller uteliv eller osannolika optiker-täthet, alltid vara min stad och jag är tacksam för de dialektala ledtrådar som då och då undslipper mig.

Vi har ett par extra »ö«-ljud. Jag tycker varken det låter särskilt charmigt eller bra, men de är våra.

Och vi har allsvensk fotboll. Vi har Giffarna. Sundsvallsborna må ibland tycka att de är för professionella, ibland för lite.

Men jag tycker verkligen att de borde vara våra.

Hallenius: »Han har ju trollat ordentligt«

Linus Hallenius tindrar som ett barn.

Han kan inte fatta att han »får spela internationell toppfotboll« i sin hemstad. Han kan inte fatta att han får springa på bollar från David Batanero och Juanjo Ciércoles.

– Jag skulle inte vilja byta ut det innermittfältet mot något annat. Aldrig i livet, säger Hallenius inför premiären.

En premiär för en allsvenska där GIF Sundsvall inte kommer att gå på knäna i matchernas slutminuter. 

Vi har suttit och pratat i säkert fyrtiofem minuter, uppemot timmen, om den trasslande ekonomin och om den bristande folkligheten. Det är jag, Linus Hallenius och David Myrestam och det är som att framför allt Hallenius under hela den här delen av samtalet varit fylld av en vuxen bestämdhet; att det är den 29-åriga pappan och husägaren som suttit framför mig och med medelpadsk målmedvetenhet pratat om att kavla upp ärmarna och helt sonika ta i tu med problemet.

Men till sist kommer vi in på det sportsliga inför 2018 – och då tindrar samme Linus Hallenius plötsligt som ett barn. Trots den akut krisande ekonomin har han fått se fjolårsfloppar som Kristinn Freyr Sigurdsson ersättas av meriterade poängspelare som hans före detta lagkamrat i Hammarby: Maic Sema. Trots att klubben hänger mot de elitlicensierade repen så har det – ganska objektivt sett – varit så att sportchef Urban Hagblom lyckats förstärka flera positioner under övergångsfönstret.

– »Ubbe« kan man inte klaga på det här fönstret i alla fall, han har ju trollat ordentligt, säger Hallenius.

– Vi får väl se nästa bokslut… Om han har trollat eller om han har sprängt allt, fyller Myrestam i med ett skratt. 

Det är framför allt det spanska innermittfältet som får 29-årige Hallenius att bli alldeles barnsligt till sig. Det är nog redan så att Sundsvallspubliken har stora förväntningar på David Batanero och Juanjo Ciércoles inför säsongen – och den nye GIF-kaptenen gör ingenting för att skruva ner kravbilden inför premiären:

– Jag kan inte fatta att jag får spela internationell toppfotboll i Sundsvall, säger han. Jag skulle inte vilja byta ut det innermittfältet mot något annat. Aldrig i livet. Sedan är det klart att (Oscar) Lewicki och (Fouad) Bachirou är ju fina på sitt sätt (på Malmö FF:s innermittfält), men de slår ju inte spanjorernas fötter, det gör de inte. Inte deras hjärnor heller.

Både Hallenius och Myrestam är noga att också lyfta Romain Galls utveckling under vårvintern och båda två har spelat tillsammans med den sista pusselbiten, Maic Sema; en spelare som båda säger sig ha »legat på« Urban Hagblom om att värva.

Dessutom har nye Chidi Omeje visat sig fin med fötterna under försäsongen och både Peter Wilson, 21, och Jonathan Morsay, 20, borde ha blivit ett år visare och klokare och kanske ett år närmre den slutgiltiga allsvenska etableringen.

Kort sagt: offensiven ser spännande ut. För att den ska få blomma ut och bli avgörande krävs två saker: dels att defensiven fungerar – och dels att laget orkar mer än ifjol.

För varken Linus Hallenius och David Myrestam har några problem att erkänna det som många GIF-anhängare med lätthet noterade från sidan: att laget ofta tappade i slutet av matcherna under 2017. Att laget gick ner sig, fysiskt.

– Absolut. Så var det. Det var en stor fråga för oss, säger Hallenius. 

Förra säsongen var ansvaret för GIF-truppens fysiska form till stor del överlämnad till individen: närmast ingen ren fysträning tillsammans – istället fullt ansvar för att var och en av spelarna såg till att fysträna på bästa sätt.

Ett ansvar som brast på flera håll.

– Det tyckte jag var det stora problemet förra säsongen, för jag kunde också läsa av från bänken eller från läktaren att »fan: vi går ju på knäna«, säger Hallenius och fortsätter:

– Jag kände att det fanns sju-åtta-nio stycken som inte tog eget ansvar; spelare man aldrig får med sig om man släpper det fritt. Jag litade förstås helt på att spelare som (Marcus) Danielsson och (Eric) Larsson tog det ansvaret och kom perfekt förberedda, men jag menar att vi har städat bort en del karaktärer som inte hör hemma i en allsvensk miljö – och fått in spelare som vet vad det handlar om.  

Giffarnas nya lagkapten föreslog under fjolåret att laget ändå skulle införa gemensamma fyspass och under 2018 kommer viss fysträning bedrivas gemensamt – men en stor del av fysträningen ska ske på fotbollsplanen, med boll, där konditionen ska komma av att spelarna tar ut sig maximalt.

Då gäller det att alla tar ut sig maximalt på bollövningarna.

– Det är fortfarande mycket eget ansvar: man ska fan se till att man kan spela en hel match när man är professionell fotbollsspelare, säger Hallenius.

David Myrestam fyller i:

–  Ja, det är klart det är frustrerande när man på träningarna ser att »nämen han tar inte sitt ansvar«, och sen på match så får man bara konstatera att »jahapp, nu är han trött efter sextio igen«.  

Linus Hallenius summerar: GIF Sundsvall ska inte gå att kämpa ner under 2018 på samma sätt som laget kunde kämpas ner under 2017.

– Jag tror inte folk kommer att se det så den här säsongen: att vi är dåligt tränade eller att vi inte orkar springa, för nu har vi spelare som tar ansvar. Och vi har även infört ett mer fysiskt tänk på träningarna. 

Ett fysiskt starkare kollektiv ska kunna hålla de taktiska ramverken intakta under samtliga nittio minuter. Och inom de ramverken ska David Batanero och Juanjo Ciércoles kunna briljera – och servera en i princip blint springande Linus Hallenius (»det är bara att löpa så har man bollen på insidan foten«) en och annan smäcker stickare.

Han säger sig ha en »riktigt stark tro« på att laget kan göra »ett riktigt starkt år«, men det är när de spanska passningspotentaterna kommer på tal som han verkligen får något barnsligt i blicken. Mycket av den rent sprudlande optimism han känner inför fotbollssäsongen 2018 har helt uppenbart att göra med att han får spela framför det på allsvensk nivå relativt oprövade paret med Batanero och Ciércoles.

Att han får spela »internationell toppfotboll« nedanför Norra Berget.

– Det är därför det känns som att det här året betyder så jävla mycket: man vill vara med på resan och inte missa någonting.  

Sektion Norr vill styra fotbollsintresset mot Idrottsparken

»Det är ju en mentalitet som genomsyrar hela stan. Det har aldrig funnits någon stolthet över att komma ifrån Sundsvall utan det har alltid varit den här skitstan där det inte funnits något att göra.«

Oscar Eriksson trycker ner händerna än djupare i jeansfickorna, krummar en aning med ryggen, som för att ta sats inför slutklämmen.

— Men fan: vi har Giffarna, vi har allsvensk fotboll — kom och hoppa med oss.

Han pratar snabbt och bestämt, nästan alla meningar han smattrar ur sig utvecklas till längre svador; ibland går det så snabbt i näbbpartiet att läppen fladdrar så att den ilagda snusen glider ner över tandraden. Han har bevisligen inte mycket till övers för stämningen i staden, däremot har han på nytt fått ordentligt starka känslor för stadens fotbollsklubb. Efter att ha gått på GIF-matcher i ungdomen så hade han några år där intresset falnade, men sedan förra säsongen är han engagerad i Sektion Norr: den nya utbrytarfraktionen hos GIF Sundsvalls klacksupportrar.

Ja: »dom«. Det där gänget som lanserat sig som tuffare och ungdomligare än Patronerna, som gärna vevar med pyroteknik och som anonymiserar ansiktena på medlemmarna på de bilder som läggs ut i sociala medier.

Tisdagen innan GIF premiärspelar mot Örebro SK är Oscar Eriksson på plats med Pontus Bäckström för att installera gruppens nya trumma på Idrottsparken. Och den som varit GIF-intresserad på 2010-talet har nog inte kunnat undgå att snubbla över Bäckströms namn på ett eller annat sätt. 23-åringen har länge haft en framträdande roll i Patronerna – där han till slut tröttnade på att vara yngst.

– Anledningen till att vi skapade den här gruppen var ju att återväxten var så himla dålig, säger han. Jag fyller 24 i år och har ju varit med i Patronerna i typ sju år – och jag var fortfarande yngst hela tiden.

Lösningen på den dåliga återväxten: Sektion Norr.

– Det kom inte så mycket yngre, så då surrade vi om hur vi skulle kunna få hit yngre folk och få det att bli coolt att hålla på Giffarna och inte som det är i stan nu: att alla ska prata skit om Giffarna och att det är skittöntigt och att alla ska hålla på Stockholmslagen, säger Bäckström.

Redan i 2017 års säsong andra hemmamatch blev det upprört i diverse forum, då tumult uppstått efter att Sektion Norr kört igång ramsan »Hata Östersund!« vid underläge och total stiltje hemma mot BK Häcken. Jag minns att jag satt på IP och tyckte att det var… lite märkligt, att köra precis den ramsan där och då, men en annan GIF-besökare reagerade mer än så:

– Vi körde den ramsan för att visa att »vi står här och vi kommer sjunga vilka sånger vi vill«. Men jag blev ju slagen då, säger Bäckström.

Han spricker upp i ett leende när han förklarar:

– Det kom en kille… eller… gubbe och slog till mig när vi körde den sången. »Håll käften!«, skrek han och så slog han till mig. Det blev ett jävla liv om det, säger han glatt, men sedan tynar leendet bort något.

– Efter det så har det verkligen varit det snacket: att allt dåligt som hänt har det varit vi som stått för. Var det saker som hände på stan: ja, då var det vi som gjorde det. Så fort det varit något med fotboll och stök så har det kopplats till oss – fast det inte varit vi. Men den bilden tyckte jag tinade bort på slutet. Jag tror det mest var för att det var nytt.

Jag nåddes också av den bilden under 2017. Att Sektion Norr ville vara lite väl mycket som Stockholmsklackarna, vad gällde fylla och våldsromantik. De blurrade, anonymiserade bilderna som fraktionen själv vill kabla ur i sina egna forum gör förstås dessutom sitt till.

Oscar Eriksson skakar på huvudet.

– Det finns inget våldsintresse alls från vår sida eller från någon i gruppens sida. Inte alls. Det intresset finns inte och kommer aldrig att finnas. Så såna spekulationer kan man ju bara lägga ner.

Han är tydlig, men hans yviga men bestämda sätt att prata så att snusen rinner sprider knappast någon konkret gullighet runt fraktionen.

Den funktionen fyller Polly, sex månader.

Pontus Bäckström med chihuahuan Polly.

»Hon har fått frysa på en del träningsmatcher redan.« Foto: Johan Löfgren.

Det kan vara ett effektivt sätt att lura en avdankad gammal journalist: att se till att bli fotad med en lätt huttrande liten knähund i famnen inför säsongen – för att så fort kameraljuset vänts bort kunna kasta knallskott omkring sig och leva rövare i fred.

Men jag… tror verkligen inte det.

Patronerna har sagt att de »absolut inte« har några problem med utbrytarfraktionen utan att »alla jobbar åt samma mål«. Och enligt Bäckström så har Sektion Norr-gruppen vuxit till »omkring tjugofem-trettio» supportrar, i åldrar mellan 20 och 32 och det finns dessutom finns en ytterligare gruppering med ungdomar, som står med den ursprungliga gruppen i klacken — men som ännu inte har åldern inne att dricka öl på den lokala baren Svenssons vid torget.

För är det någonting som gruppen älskar förutom Giffarna så är det öl. Pontus Bäckström och Oscar Eriksson beskriver matchdagarna som åtminstone halvdagar fyllda med fotboll, supporterskap och alkoholhaltig dryckjom.

– Förr har man tagit bilen hit vid tio i, som alla andra stadsbor, sjungit sina sånger och sedan tagit bilen hem tio minuter efter. Nu ses vi vid fyra och dricker öl, vi står här innan matchen och går gärna ut efter matchen också. Det ger en helt annan sammanhållning; det blir mycket mer än bara fotbollen, liksom, säger Bäckström. Folk har känt folk och det har dragits med mer hela tiden. Man bara »häng med på match idag, det blir grymt kul«.

– Det blir en social grej. Det är mer än bara fotbollen, det här sträcker sig långt över bara nittio minuter, fyller Oscar Eriksson i.

Sektion Norr beskrivs ursprungligen som två olika kompisgäng som glidit samman på Norra Stå: ett gäng från Alnö, som han förklarar kallar sig »Alnö Nice Guys«, och så har Pontus Bäckström »ett gäng kompisar som bor ute i Alby«. Han lyfter upp Polly i famnen igen, som för att maximera sin egen gullighet innan de lyfter upp trumman och går bort till ståplats där räckena är tapetserade med klistermärken för ett »Alby Hooligans«.

Han skrockar till. Oscar Eriksson fattar tag i trumpinnarna och bränner av en rejäl salva på den nya trumman, samtidigt som GIF-träningen pågår nedanför. »Vilket jävla tryck«, utbrister duon, närmast i kör.

Och just trycket är nyckeln.

– Nyckeln till att någon gång i framtiden kunna ha slutsålt mot, säg, Halmstad: det är ju att ha en stämning här som du inte kan uppleva framför teven. Och nyckeln till det är ju ståplats. Får man bra tryck där så blir det bra tryck på hela IP, förklarar Pontus Bäckström och fortsätter:

– Du kan ju se samma match hemma–  så varför ska man då sitta här och frysa om det är dålig stämning?

Pontus Bäckström gillar faktumet att det börjar poppa upp olika GIF-relaterade konton i sociala medier. »Det finns så jävla många konton nu. Det finns hur mycket som helst! Det är bra för intresset: det händer grejer!«, säger han. Då tror jag inte ens han räknat in alla iranska fan-konton för landslagsmålvakten Alireza Haghighi. Foto: Johan Löfgren.

Trumman, som de fått av en musiker i supportergruppen, passar perfekt på en av de gröna plaststolarna. Pontus Bäckström lutar sig över en stolsrad för att få till en bra vinkel för bilden som åker upp på gruppens Instagram-konto.

Oscar Eriksson blickar ut över GIF-träningen. Det är Maic Semas andra i en GIF-dress, Linus Hallenius ser ut att vara i fullgott slag efter sin lindrigare knäskada och David Batanero styr det icke-västade lagets tempo med sin vänsterfot.

– Jag har en jävla bra känsla inför årets säsong. Vi kommer chocka alla, hela jävla fotbolls-Sverige. Jag tänker att inför nästa år så kanske det kommer vara en stadig media-avrunkning av Giffarna istället för Östersund, säger han och ler.

Östersund, ja. Det sitter ett par klistermärken riktade mot den klubben på ståplatsräcken och pelare på Idrottsparken. Men båda verkar överens om att den nya norrländska rivalens framgångar i Europa League har bidragit på ett bra sätt: att det pratas mer fotboll i Mellannorrland.

– Det snackas mer fotboll på stan nu än det någonsin gjort. Men när det gått så bra för Östersund så håller väl folk på stan lika mycket på dem, säger Pontus Bäckström, som i sitt arbete säger sig träffa »uppemot hundrafemtio Sundsvallsbor per dag«.

– Det finns mer energi i den här stan, när det handlar om fotbollen, men den kommer inte ut, säger Bäckström.

Nu är klubbens uppgift att få de fotbollsintresserade massorna till IP, i GIF-kepsar och mössor och halsdukar.

Varken jag, Pontus Bäckström eller Oscar Eriksson är några ekonomer, men det behöver man inte vara för att inse att läget är otroligt pyrt för klubben. Kanske – för att använda en ekonomisk term – pyrigaare än det någonsin varit tidigare.

Men rent fotbollsmässigt är vi överens om att det var längesedan läget såg så ljust ut inför en säsong, att det var svårt att dra sig till minnes när spelartruppen såg så här pass intressant ut. Vi pratar om spelschemat, om att Giffarna möter samtliga nykomlingar och har flera andra lämpliga uppgifter första sju-åtta omgångarna, ja, någon nämner till och med att det bottentippade krislaget kanske inledningsvis skulle kunna haka på i toppskiktet, till och med.

Oscar Eriksson skiner upp igen och blottar den snusvattnade tandraden igen; den som verkar åka fram när han pratar med allra störst inlevelse.

– Jag säger som en skrev på forumet: fan, om det är så här att vara pank så vill jag alltid vara black!

Ambassadör Hallenius: »Tror det finns en jävla fin framtid här«

Ett helt annat tänk och en helt annan karaktär på gruppen.

GIF Sundsvalls nye härförare lovar att årets GIF-upplaga kommer att kämpa hårt för att bli folkliga – både utanför och på fotbollsplanen.

– Jag var lite chockad att jag kom till en grupp med så få ledare ifjol, säger lagkapten Linus Hallenius. 

Linus Hallenius slår sig ner på en stol i den loge på tredje våningen som är döpt efter Leif »Lill-Foppa« Forsberg. Han frågar om jag precis satt och åt lunch med ordföranden Johan Nikula. Jag nickar.

»Och grät?«, frågar han.

Jag rynkar på ögonbrynen; knycklar ihop ansiktet till en tydligt oförstående grimas. David Myrestam, som slagit sig ner intill Giffarnas anfallsstjärna, ser också oförstående ut.

»Har du grävt efter nyheter?«, förtydligar Hallenius. Jag har hört fel. Han frågade inte om vi satt och grät tillsammans, jag och Nikula, men det är knappt att jag kan klandra mina hörselgångar. För det är ungefär så jag har uppfattat att spelare och ledare inom GIF Sundsvall tycker att bilden av klubben målats upp under vårvintern 2018: att allt är piss och skit och kört. Ja, att alla som bryr sig om Giffarna bara borde sätta sig ner, luta pannan i handflatan och gråta en skvätt.

Vi landar där i ett missförstånd, men jo: nog är det i den bristande folkligheten och negativiteten vi måste börja. Bilden av Giffarna må vara som allra sämst just nu – men den har aldrig varit folklig och bra, medger Linus Hallenius:

– Nej, så har det väl alltid varit. Det har man säkert varit en del av själv också. Det är väl inte jättemånga som bara tänker positivt om Giffarna och brinner för det, säger han och utvecklar:

– Så är det väl med våra lokala medier med. De väljer ju lite hur de ska vinkla saker och ting och jag tycker att allting har varit åt det dåliga hållet.

David Myrestam, Umeå-sonen som ifjol återvände till klubben efter en längre sejour i norska Haugesund, har inte heller lyckats undgå att GIF Sundsvall inte är »stadens« eller »folkets lag«.

– Nej, det har jag märkt, absolut. Det jag jämför mycket med är Haugesund, där vi var ett mindre lag – men verkligen stadens lag. Folk smällde upp flaggor, gick med stolthet i halsdukar och tröjor. Det ser man knappt här, säger han och utvecklar:

– Där i Haugesund var det verkligen en känsla av ett »vi«. Där kände folk på läktaren att »jag är också en del av den här klubben« – man kommer till läktaren och ser någon annan i halsduk och »fan, det är vi«, liksom. Det är en jävligt härlig känsla, men det är svårt att veta hur man får till den.

Linus Hallenius gör under intervjun själv ingen hemlighet av att han inte heller riktigt höll på klubben under uppväxten och förnekar inte alls att det fanns en rätt ordentlig portion av bitterhet och missnöje gentemot klubben när han lämnade för Hammarby, sommaren 2009. Och på frågan om han kan sätta fingret på varför Giffarna är så märkbart icke-folkliga i sin egen stad så svarar han fortfarande med en väldig bestämdhet – som om hans gamla 20-åriga, besvikna jag sipprar fram – att klubben till stor del har sig själv att skylla.

– Det är väl kanske så att det gjorts för mycket dåliga beslut genom åren. Att man helt enkelt tycker att det är mycket som skötts dåligt. Jag tror att det är många saker som gör att folk har en negativ bild av föreningen, eller att de inte känner något alls för föreningen.

Nu, snart ett decennium senare, är det dock en helt annan Linus Hallenius som representerar GIF Sundsvall. Som centertank, som lagkapten i Tommy Naurins skadefrånvaro – och som sprudlande engagerad ambassadör. Sidsjö-sonen, som fyller 29 dagen innan premiären, formligen lyser när han talar om allt han vill göra för att öka klubbens »folklighet«. Han sprudlar av det engagemang som jag antar att man vanligast finner hos en volontär som känner att den kämpar för en riktigt viktig sak, eller hos en delägare i ett start-up-företag som inte bara jobbar för ett företag, vilket som helst, utan verkligen är personligt investerad i sitt projekt. Och hans projekt är att få GIF Sundsvall att bli folkets lag i Sundsvall.

– Och jag upplever att det kanske faktiskt är på väg att bli en förändring. Jag försöker alltid prata gott om klubben och allt som händer när jag träffar folk – och vi som spelare har ett stort ansvar. Och jag verkligen tror att klubben är på helt rätt väg när man nu vill bli mer »folkliga«, säger Hallenius.

Han berättar om hur han försöker göra precis allt som klubben vill att han ska göra ute i stan (»vi gör vad som helst, hyr ut oss till högstbjudande«) – men att han dessutom tagit sig an ett läxläsningsprojekt med ett gäng unga killar på helt egen hand.

– Jag gör verkligen allt jag hinner med. Och har man många såna spelare så tycker jag det bara är att använda. För ju mer vi syns, inte minst bland yngre som kanske kan se upp till en, så kan det kanske bli coolt att vara Giffare, istället för pinsamt, typ.

Han hänvisar tillbaka till David Myrestams bild av den folkliga fotbollsgemenskapen i Haugesund:

– Tänk om det kunde bli så att man sätter på sig en GIF-keps eller en -halsduk för att det är coolt. Nu är ju stämningen snarare att den som gör det får skämmas.

När vi sitter ner och pratar så kommer jag mycket riktigt från en sittning med Johan Nikula. En sittning där vi inte förvisso inte satt och grät, men där det med rynkade pannor och vissa suckar spekulerades i den uppenbart bristande folkligheten. GIF-ordföranden summerade till sist ett par nycklar för att uppnå folkligheten. En av dessa var mycket riktigt att synas mer ute på stan, vilket både Myrestam och Hallenius betonar att de väldigt gärna gör, men en annan var att ordföranden ville se fler »blodiga knän« på spelarna.

Det kommer han att få. Det var – om vi nu accepterar denna relativt konstgräs-utdaterade omskrivning för hårt arbete – för lite blod på knäna förra säsongen, erkänner båda spelarprofilerna.

– Ja, det var det, säger Linus Hallenius utan att blinka. Det var för lite fokus på att vinna fotbollsmatcherna. Där har alla blivit ett år klokare, både från spelar- och ledarhåll. Man får en jävla skjuts av att vinna fotbollsmatcher, som man kan bygga vidare på, istället för att få höra att »ni spelade rätt bra fotboll« när man inte vunnit eller skapat speciellt många chanser.

Han fortsätter, kanske fortfarande utan att blinka. Han talar hur som helst med en väldig bestämdhet.

– Det är helt solklart: det är ett annat tänk i år. Vi ska vinna fotbollsmatcher och då ska det även fajtas och krigas och vinnas andrabollar och hela den biten.

Skillnaden på 2018 års knäblödande upplaga av spelartruppen och fjolårets variant, som kunde rulla boll men som med få undantag upplevdes lite vek och försiktig? Mängden tydliga ledarfigurer.

– Jag var lite chockad att jag kom till en grupp med så få ledare ifjol, säger Hallenius. Jag tänkte att de som var lite äldre och viktiga spelare skulle vara sådana som tog mycket plats och hördes och syntes, men förra året var de spelarna – som hade flest matcher och var viktiga inför säsongen – inte riktigt den typen.

David Myrestam tror att höstens kämpasegrar kan ha fått flera spelare att få upp ögonen för att det finns annat i fotbollslivet än imponerande kortpassningsspel.

– Sirius borta var en av de skönaste vinsterna för säsongen och jag spelade inte fotboll för fem öre i den matchen, säger han.

– Och jag tror att folk började känna det då: »fan, mycket hellre vinna så här med 1–0 och en mysig bussresa hem än att åka på en 2–0-torsk där vi är spelmässigt bättre än motståndarna«.

Foto: Johan Löfgren.

Giffarnas tilltänkta mittbacksgeneral blir lite fotbollsfilosofisk för en stund.

– Och det är väl lite det: vad är »attraktiv fotboll«? Är det att spela runt bollen eller är det en stor och stark Giffare?

Han utvecklar:

– Där kan jag kolla på mitt norska lag: vi var inte »sexiga«, vi sparkade och sprang och kämpade hårdare än motståndarna och vi var egentligen säkert ett mittenlag – men tog Europaplats båda åren. Och folk kom på matcherna för att de visste att vi skulle slåss för det och offra oss. En tackling där var ju värd mer än två tunnlar och ett skott i krysset. Och så är det ju: om jag går på match så vill jag ju se folk som slåss och verkligen vill vinna.

Linus Hallenius fyller i:

– Och i år är vi ett lag som jobbar jävligt hårt för varandra. Vi är många som kommer ha blodiga knän: David, Carlos (Moros Gracia), jag hoppas jag får nåt blodigt knä, sedan har vi även lirare som kan dra två tunnlar och ett skott i krysset. Så man ska få lite av varje.

Jag har själv haft Joel Cedergren som tränare och tycker – precis som många andra vittnat om – att han är otroligt bra på att se människor och verkligen oerhört skicklig på att utveckla individer. Men jag har också minnen av att han – märkligt nog, sett till hur han var som spelare – inte var den som fick spelare beredda att offra ett pannben för tre poäng i en match.

De båda GIF-profilerna – som självklart har en väldigt förbättrad och allsvenskt rutinerade upplaga av tränaren Joel Cedergren än den nybakade Tipselit-version jag fick känna på under 2009 och 2010 – lyssnar på min utläggning, skruvar på sig den aning som jag misstänker att man brukar kunna skruva på sig när en spaning inte varit helt ackurat men inte heller helt ute och cyklat, innan diplomaten Linus Hallenius tar till orda.

– Det jag tycker är väldigt bra med vårt ledarteam det är att de också vill utvecklas och lära sig. Och de lärde sig sjukt mycket av förra året, det är jag helt övertygad om. För om vi är äldre spelare som kommer med idéer så tar det till sig det och jag tycker att det blivit tydligare det här året: att det ska vinnas. Vi tränar och spelar för att vi ska vinna. Sedan tror vi att vi ska nå dit genom att ha mer boll än motståndarna och dominera matcherna, men det handlar om att göra fler mål än motståndarna och att vi kanske kan frångå vissa saker ibland för att ta resultaten.

David Myrestam:

– Det är inte alla tränare som skulle sitta där och ta emot tips och råd, men de (Joel Cedergren och Ferran Sibila) är väldigt öppna med att de inte är de perfekta tränarna utan är väldigt öppna kring vad de kan göra bättre för gruppen.

Jag nämner att många GIF-supportrar dessutom blivit väldigt frustrerade genom åren, när laget ligger under och inte skapar några målchanser – men där Joel Cedergren stått och låtit nöjd över, säg, några luddiga passningsmönster i paussnacket.

– Självklart är det de spelmässiga prestationerna som tids nog kommer ge resultaten – men det handlar ju i slutändan om att vinna matcherna. Och där har vi nog vänt på det litegrann. Det har blivit en tydligare kravbild, det har blivit bättre och jag tycker att man känner en förändring. Och det har inte bara att göra med tränarna – det ligger mycket på oss spelare också och där har vi fått en annan grupp i år. Det känns annorlunda – det känns bättre, säger Hallenius.

Två av ledarna i den nya, starkare gruppen är onekligen Linus Hallenius och David Myrestam: två rutinerade herrar som fick tassa in lite på tå i förra årets gruppdynamik, då båda började den allsvenska våren som bänkspelare.

Hallenius förklarar:

– Det blev ju en konstig situation för både mig och David förra våren. Man hamnar ju i en hierarki i ett omklädningsrum utifrån vad man presterar på planen, och både jag och David var ju utanför elvan. Och där blev det nog… lite skevt. Man kan vilja väldigt mycket, som vi gör, men man behöver vara på planen för att nå den nivån i hierarkin som gör att man kan påverka.

Båda beskriver vårsäsongen 2017 som frustrerande – men i efterhand kan Linus Hallenius känna en stor tacksamhet.

– Så här i efterhand så var det nog det bästa som kunde hänt mig. Det här har ju på något sätt varit sista chansen för mig, det har varit jävligt rörigt och jag höll ju ett tag på att skita i allt. Så jag gick in med den inställningen att om inte jag gör det jag ska, rättar in mig i leden mer än jag är känd för att göra – ja, då har jag nog inte så många arbetsgivare kvar.

Den struliga perioden i Helsingborg säger han själv att han inte kunnat göra så mycket åt, men:

– Jag har kunnat göra saker och ting annorlunda, både i Hammarby och även utomlands, där jag varit lite för… egocentrisk och haft skygglappar på och kanske inte sett saker utifrån.

Linus Hallenius brinner för att öppna upp GIF-famnen för folket i Sundsvall. Foto: Johan Löfgren.

Nu kliver han ut till premiären som lagkapten och given »nia« i GIF Sundsvall: en härförare och en eldsjäl till ambassadör för klubben. Han säger att både han och David »startar på en annan platå« den här säsongen, att de kan ställa krav redan från säsongsstart. Och att de två – som är rotade i staden – nu ska göra allt för att få staden rotad i Giffarna.

– Vi jobbar stenhårt på det. Jag tror att det finns en jävla fin framtid för det här. Vi ska bara få de röda siffrorna att bli lite grönare, sen så ska vi få en positiv anda i den här jävla—, säger Hallenius och är nog precis på väg att fyra av en sågning mot det bristande engagemanget bland hans hemstads invånare, när David Myrestam snabbt bryter in:

– Vi tycker att det är svinkul att få spela ett lag där man verkligen brinner för någonting mer än att bara vinna en match. Det är jävligt roligt att känna det.

Linus Hallenius nickar. Han vänder på sin mobiltelefon, utbrister »Shit! Fyra nya sms!«. Det är fyra nya bud som har trillat in på det hus han ska sälja. Sommaren 2015 ringde jag upp honom när hans lägenhet i Stockholm låg ute till försäljning, i tron om att han kanske var på väg hem till Sundsvall.

Det tog ett tag till, men nu är han mer hemma än någonsin.

– Ja, nu vill man ju spela hur länge som helst. Jag börjar för första gången börja tänka på åldern, säger han och sticker upp fingrarna framför sig och räknar. Tjugonio, trettio, trettioett, trettiotvå… fan: ett par år till borde jag ha.

GIF ska bli folkligt – med blodiga knän

Det är en tränares ansvar att ha hand om det taktiska.

Men när hela klubbens existens står på spel kan även en ordförande få önska taktiska justeringar – och Johan Nikula vet vad han tror är nyckeln till »folkligheten«.

– Fler blodiga knän, säger GIF-ordföranden.

Jag reagerar på att när han uttalar »väder« så låter det på hans grötiga skånska att han diskuterar slokörade tamkaniner.
Jag kommer precis från en tågresa som var så norrländskt vykortskrispig att jag mitt under resan – som i ett ny-norrländskt trans – gick iväg och ryckte åt mig en renklämma och betalade för det SJ-prissatta kalaset med en näve som agerade så beslutsamt vid kortterminalen att den knappt längre kan ha tillhört min studentikost prismedvetna person.

Det var någonting i luften under resan som fick mig att smattra ihop en text som glimrade av medelpadsk identitetspolitik och som drog oförsiktiga paralleller till det förhållandevis ur-norrländska sparka-och-spring-gäng som etablerade sig i början av 2000-talet. Här finns ju en norrländsk prägel att bygga på, slog jag fast, tog en ordentlig och kanske kulturellt approprierande tugga av min renklämma och susade vidare igenom det kritvita vinterlandskapet tills jag kom till ett Sundsvall där de meterhöga snödrivorna badade i ett iskallt solljus.

Senare under dagen visste jag att jag hade bokat in en intervju med Linus Hallenius och David Myrestam, där vi skulle prata just norrländsk folklighet, och om jag hade fått fortsätta surfa på den upplevt nynorrländska våg jag ridit på hela vägen från Stockholm till Sundsvall så vet jag inte verkligen inte var den hade hunnit ta mig innan jag nyktrat till; kanske hade jag frusit ihjäl i ett försök att idka polarexpedition upp för det viralt omtalade Nacksta-fjället.

Det är därför säkert bra att jag fick mellanlanda. Att jag fick börja min vistelse i Sundsvall med lite snack om bland annat »väudur« i Idrottsparkens lunchrestaurang med Johan Nikula: den 61-årige skåning vars blotta uppenbarelse blivit en påminnelse om att långt innan någon eventuell norrländsk folklighet kan hinna uppnås kring GIF Sundsvall så är hela fotbollsföreningens existens i akut fara.

Hans gråskäggiga anlete fungerar som en påminnelse över varför jag red hem genom det vintriga landskapet så pass tidigt inför påsk, varför jag tänkt hinna skriva så mycket om Giffarna inför just den här säsongen, varför jag den här gången varit så ambitiös att jag engagerat min kusin som fotograf i detta knapplästa bloggprojekt.

För att det kan vara sista chansen. För att föreningens hela framtid står på spel under 2018.

»Det kallas villkorat kapitaltillskott«

Som ordförande var Johan Nikula ytterst ansvarig för förra årets ekonomiska fiasko, där klubben gick med hela 6,9 miljoner kronor i förlust och försattes i en ekonomisk knipa där 6,3 miljoner kronor måste in under 2018 för att rädda elitlicensen. Han ställde sin plats till förfogande och sitter alltså delvis kvar för att ingen tog chansen att nypa ordförandeklubban – men någon oro för föreningens fortsatta överlevnad känner han inte.

– Nej. Måhända att det är lika delar övertygelse som någon typ av naivitet, jag vet inte, men det finns inte i min världsbild att klubben skulle försvinna. Det finns inte, säger GIF-ordföranden mellan lunchtuggorna.

Den 31 mars ska en handlingsplan in till elitlicensnämnden. För att på egen hand radera ut allt negativt kapital under säsongen 2018 skulle GIF Sundsvall göra ett resultat som var drygt tretton miljoner kronor bättre än under 2017. 6,9 miljoner kronor bättre bara för att hamna på plus-minus noll i budgeten för 2018 – och sedan ytterligare 6,3 miljoner kronor bättre för att radera ut det befintliga underskottet.

Ett resultat som är omkring tretton miljoner kronor bättre än ifjol behöver man vara mer än naiv för att tro på – så planen är en annan. Johan Nikula tar en stor tugga, tar ett andetag och lägger bestämt ut texten:

– Man kan ta in något som kallas »villkorat kapitaltillskott«. Då bokför man det direkt mot det egna kapitalet, pengarna kommer in och man tar bort det negativa egna kapitalet. Sedan när det ska återbetalas till de som har stoppat in pengarna så är det… när föreningen kan göra det, utan att äventyra fortsatt drift av verksamheten. Och det är inte behäftat med någon ränta, utan de som skjuter till kapitalet lånar ut gör det utan någon som helst vinst. Och med en risk också: för tänk om föreningen aldrig kan betala tillbaka.

Men… har ni den typen av långivare under 2018?

– Det… ska vi det ska vi rekrytera, har vi tänkt. Det finns ingenting klart, men vi håller på att jobba på en långsiktig finansieringsplan som vi ska kunna visa för långivare, där vi har framtida intäkter och att det inte är ett stort svart hål.

Härom veckan satt min gode vän Per Bohman och skrev om Giffarna till Aftonbladets allsvenska bibel. Han formulerade där en mening om att »klubben spelar högt och hoppas överleva fram till att de allsvenska klubbarnas intäkter ökar 2020«. Han bad om min åsikt och jag opponerade mig, sa att »nja, så kan man nog inte göra riktigt«; försökte – med den upplevda tyngden av att ha 15 makroekonomiska högskolepoäng i ryggen – förklara att »så fungerar det nog inte«.

Men när jag sitter med Johan Nikula så låter det som att Bohman har ungefär rätt. När klubben låg riktigt illa till under hösten 2014 – minus över fem miljoner kronor i det egna kapitalet – så var de inte tillbaka på plus igen förrän efter säsongen 2016.

Nu, precis som då, verkar siktet vara inställt på ett par år framåt. 2020 ökar tevepengarna rejält, erkänner Nikula, och då ska också storsatsningen på en allsvensk app, som Föreningen Svensk Elitfotboll utvecklat åt klubbarna, vara i fullt bruk.

– Man ska kunna sälja reklamplats på den här nya GIF-appen som kommer, bland annat. Men det där hänger ju på att vi måste vara skickliga på att verkligen få in de intäkterna också, för att det finns en app och att den har en massa funktioner ger ju inga pengar i sig, utan där måste vi vara så kloka och professionella som möjligt.

Klubben har budgeterat för att göra ett positivt resultat på omkring 1,5 miljoner kronor under 2018 – och täcka resten av det negativa egna kapitalet med lån. Nu är den stora frågan om elitlicensnämnden kommer att acceptera det upplägget.

– Det vet vi väl inte, men det är den plan vi har och sedan ska ju den godkännas av elitlicensnämnden, men det har jag svårt att se att de inte skulle godkänna.

– Sedan är det ju upp till oss att vi lyckas genomföra det också.

Snön på IP blästras bort med hetvatten inför premiären. En premiär som det sålts dåligt med biljetter till. »Vi kanske hade haft mer publik om vi spelat uppe i Vemdalen«, säger Johan Nikula skämtsamt om att Sundsvallsborna är iväg till sina fjällstugor. Foto: Johan Löfgren.

En del i en kämpande massa

På längre sikt är det förstås ohållbart att cykliskt, om och om, hamna i lägen där hela föreningens existens är hotad. Och i det längre perspektivet har Nikula varit öppen och tydlig med en ny vision: klubben ska inte sikta på att vinna allsvenskan längre, inte drömma om färöiska cupäventyr – utan helt enkelt fokusera på att bli mer folklig.

Giffarna ska ha som uttalat mål att bli staden Sundsvalls lag.

– Hur vi når dit?, frågar Johan Nikula sig själv.

– Jag tror personligen inte att våra supportrar har några egentliga problem med att vi slår felpassningar eller skjuter utanför eller till och med torskar matcher – så länge spelarnas knän är blodiga och det är lite sönderrivna tröjor när matchen är klar: att vi i nittio minuter i varje match ger hundra procent. Det är att vara folklig; att visa att vi är en av en kämpande massa i den här stan.

Har det varit för få blodiga knän i Giffarna på sistone?

– Understundom… ja. Jo, det har det varit.

Det är ändå någonstans en taktisk fråga, vilken typ av fotboll man vill spela. Kan man som förening ta upp det med tränaren: att man som ordförande vill ha fler blodiga knän på planen?

– Ja. Och det har vi gjort. Och Joel (Cedergren) vill ju naturligtvis också ha fler blodiga knän. Det hänger väl ihop med att vi inte har haft tillräckligt med ledare på plan. Nu har vi Linus (Hallenius) längst fram, (David) Myrestam i backlinjen och Carlos (Moros Gracia) som också driver på. Där har vi tydliga ledare som vill ha blodiga knän.

Johan Nikula lyfter speciellt fram Linus Hallenius, den snart 29-årige hemvändaren som lär få bära kaptensbindeln i premiären, som en nyckel för folkligheten:

– Nu är väl inte blodiga knän så aktuellt längre, det var väl vanligare på grus än konstgräs, men om vi tar det mer metaforiskt så har Linus blodiga knän efter varje match – och han driver ju på de andra också.

Liknar IP vid en ostkupa

I satsningen på folkligheten ingår dock fler parametrar än blodvite på knäskålar. Klubben ska bli bättre på att visa upp att den bedriver mer än elitverksamhet under Idrottsparkens strålkastare.

– Det ska inte kännas som att det är en ostkupa här över, säger han och pekar ut över gräsmattan och läktarna och formar en liten kupa med nävarna som han vevar mot fönstret. Det ska inte vara den känslan: att här spelas det elitfotboll och förs en elitistisk tillvaro, utan vi ska vara en del av folket.  Vi gör ju väldigt mycket bra ute i samhället, men det har vi varit väldigt dåliga på att nå ut med.

Han tänker på sociala projekt i områden som Nacksta, Ljustadalen och Bredsand, på klubbens fotbollslag för funktionsvarierade, på läxläsning. Ja, han tänker på allt det där som gemene idrottsintresserad Sundsvalls-bo – inklusive mig själv – förknippar med en annan idrottsförening från staden: nu nedlagda Sundsvall Dragons.

– Saligt insomnade Sundsvall Dragons hade ju ett PR-geni i (klubbdirektören) Anders Jansson. Vi kunde ibland få bilden av att Dragons räddade inte bara Sundsvall utan hela Sverige och halva den afrikanska kontinenten, säger Nikula.

Saligt insomnade var dock ordet. Trots att SM-guldvinnande Dragons lyckades sprida prångla ut bilden av sitt goda samhällsengagemang till alla och envar så räckte det inte: klubben försattes i konkurs under 2016. Och när jag börjar rabbla fler elitklubbar som gått samma eller ungefär samma möte som Dragons till ödes i idrottsstaden Sundsvall – dambasketlaget, båda elithockeylagen, innebandylaget – så börjar Johan Nikula skrocka något.

– Ja, jag är ju pinsamt medveten om det… och… ja, det kan man ju konstatera. Och tar man det vidare så är det svårt med evenemang också i Sundsvall. Vi har haft Gatufesten och Drakrodd och sånt som inte heller finns längre, utvecklar han.

– Då skulle man kunna dra slutsatsen att Sundsvallspubliken är svårflörtad och… det kanske den är – men vi måste också dra slutsatsen att vi då måste anstränga oss ännu mer.

»Dyrt att vara fattig«

Jag frågar vad Johan Nikula tycker vore ett rimligt publiksnitt för GIF Sundsvall i allsvenskan. Hittills under intervjun har han alltid dröjt något med genmälet – eftertänksamt tuggat sig igenom lunchrestaurangens kycklinglår lite extra noggrant – och sedan trevat sig fram till ett svar. Nu kommer det direkt.

– Sextusen tvåhundra!, säger han och ler, väl medveten om hur överraskande precis han just varit. Jag har nämligen räknat på det där, säger han.

Han går in i en relativt invecklad räknesnurra där han räknat ut snitt baserat på de allsvenska städernas invånarantal – minus ett par storlag och Stockholms-klubbarna – och helt sonika kommit fram till att 6200 åskådare är den matematiskt korrekta siffran. Det skulle placera Giffarnas siffror ganska precis där Örebro SK:s och Kalmar FF:s siffror låg under 2017.

Men även om ökade publiksiffror via ökad folklighet skulle göra mycket för ekonomin så hymlar Johan Nikula inte om att en annan punkt kommer att vara fortsatt väldigt viktig för en klubb på GIF Sundsvalls position i näringskedjan: spelarförsäljningar.

När läget var ekonomiskt becksvart under hösten 2014 så löstes den allra värsta krisen av att klubben sålde en villa och att de flyttade ur kansliet till baracker bakom den norra läktaren. De åtgärderna kan inte tas till igen.

– Ja, det enda vi har kvar att sälja nu… det är ju spelare, då. Det vi har tagit med oss (från läget 2014) är att spelarförsäljningar måste vara en del av verksamheten och de år där de uteblir så blir det… illa. Så vi ska bli väldigt mycket duktigare på det.

I budgeten för 2018 finns en budgetpost på en dryg miljon för spelarförsäljningar.

– Det är mer av en målsättning. Och då kan man få frågan »hur kan ni budgetera med något ni inte vet om ni får in?«, men… vi kan inte veta hur mycket publikintäkter vi får in eller hur mycket sponsorpengar som kommer in, men vi måste ju ha ett mål att försöka nå – för annars händer det ju inget.

I vinter har två GIF-stjärnor lämnat klubben – helt utan kostnad.

Och om Johan Nikula fått önska så hade Eric Larsson och Marcus Danielsson sålts inför säsongen.

– Ja, det är ju två riktiga klasspelare som gick utan att vi fick en krona.

Borde man ha försökt sälja de två inför förra säsongen, när det stod klart att de inte ville förlänga sina kontrakt?

– Jag är övertygad om att Urban försökte sälja dem. Sedan finns det ett uttryck som lyder »det är dyrt att vara fattig«, säger Nikula.

Ja, för Danielsson och Larssons gratis-sortier är inga unika historier. Av de spelare som GIF Sundsvall lyckats sälja det senaste decenniet – efter jätteaffären då Mikael Lustig gick till Rosenborg – så kan jag bara dra mig till minnes att Emil Forsberg, Joakim Nilsson och Stefan Silva haft mer än ett halvår kvar på sina kontrakt.

Spelare som Arí Skulason, Runar Sigurjonsson, Pa Dibba och Robert Lundström har exempelvis alla köpts loss med ett halvår kvar på deras respektive kontrakt, vilket betytt att klubben inte längre kunnat hindra dem att börja förhandla med andra klubbar.

– Med den typen av spelare måste man tidigt försöka förhandla fram ett nytt avtal. Då säger spelaren: »gärna, vad får jag för ny lön och vad får jag för sign-on-bonus?« och det är då Urban varit tvungen att säga »nej, tyvärr, jag har inte riktigt råd«. Då blir det inga nya kontrakt. Man skriver liksom inte på av gammal lojalitet, utan det är en affärstransaktion. Så att inte ha råd att göra de där förlängningarna… det straffar sig i längden.

Då blir det svårt att ta betalt när förädlingen väl har skett.

Han nämner att de allsvenska klubbarna totalt gick back med fyra miljoner under det senast tillgängliga bokslutet för serien, 2016, men att ligans klubbar gått back med hela 180 miljoner om det inte vore för spelarförsäljningar.

– Vi sitter i det där dilemmat allihopa. Och det är en del av fotbollsaffären, att köpa och sälja spelare, och är man så långt ner i näringskedjan som GIF Sundsvall är så måste man bli riktigt bra på det där: att man rekryterar, förädlar och säljer vidare.

På det området har GIF Sundsvall varit för dåliga. Vad gäller att få ut budskapet om allt klubben gör utanför »ostkupan« som omsluter elitverksamheten på Idrottsparken likaså.

Och så har knäna alldeles för ofta varit intakta efter GIF-match.
Långivare med GIF-hjärta tror klubben sig kunna hitta under 2018 – men folkligheten kommer att ta längre tid.

– Vi når självklart inte ett läge där vi är »folkets lag« i slutet av 2018, det kommer säkert att ta flera år, men vi hoppas förstås att det ska vara en märkbar skillnad vid utgången 2018 jämfört med nu.

På väg hem mot min stad, mot mitt lag

Jag promenerade hem från universitetet igår. Jag brukar försöka göra det när solen skiner, men den här gången lurade jag mig fram via en ny liten skogsväg som slingrade sig förbi något luddigt laboratorium utslängt mitt i skogen och som övergick i en grusväg så smal att jag höll på att bli överkörd av en skåpbil som fraktade småsnask till Selecta-automaterna och som till slut letade sig ut till ett vattenbryn. Sedan kunde man bevisligen promenera därifrån, längsmed vattnet och nästan hela vägen hem till mig. Jag vandrade med solen gassande i nyllet och det var som att ännu en liten del av Stockholm öppnade upp sig för min lokalsinneligt begränsade hjärna, som att minnes-synapserna från den gången jag gick där och den gången då jag gick där sammanfogades och bildade någon slags helhetsbild över var det och det och det låg och hur allt hängde samman.

Jag tänkte att när det blir lite varmare, då man inte längre behöver gå och dra axlarna upp mot öronspetsarna för att hindra kylan från att sippra in utan kan unna sig att okynnes-strosa långsamt till skolan – då ska det här bli min väg. I vår och sommar ska gå den varje dag, göra den till min.

Jag tänker ofta så, när jag har solen i trynet, ett leende över näbben och precis lyckats utöka den icke-gråa delen av min personliga Stockholmskarta med någon promilles promille – men i samma sekund som den tanken slår mig så drabbas jag också av insikten att jag aldrig kommer att kunna känna den här staden på det naturliga sätt som jag känner min hemstad.

Jag sköt den här bilden från höften på en halvsekund, lite för att inte vara en sån som sitter och fotograferar ett tågfönster men mycket för att alla bilder – höftskjutna eller noggrant planerade – hade fyllt samma funktion. Det är vitt och det är blått, det är alldeles oerhört krispigt, och det känns nästan oförtjänt mycket som att jag är på väg upp till Norrland.

Jag ska ju bara till Sundsvall. Detta mellannorrländska mellanting som jag alltid känner att jag behöver nyansera bilden av när någon introducerar mig som vore jag först och främst »norrlänning«.

»Ja, jo«, skruvar jag mig, »alltså, jag är från Sundsvall«. Med eftertryck, som att ett Sundsvall sagt med eftertryck skulle säga någonting för gemene stockholmare, som om det direkt skulle nåla dit en röd knappnål 38 mil upp längs kusten i deras inre mentala Sverige-karta.

Det gör det ju inte, för de flesta. För alldeles för många är den övre halvan av den mentala Sverige-kartan i princip avkapad. Precis som den allsvenska fotbollskartan var regelmässigt avkapad en bra bit in på femtiotalet, då fotbollslag från norra Sverige helt enkelt inte fick kvalificera sig för spel i den högsta serien.

GIF Sundsvall var första klubb att bända upp Norrlandsfönstret och genom min och mina jämnårigas uppväxt så satte klubben staden på kartan genom sin allsvenska representation i Sportnytt och Fotbollskväll, så till den milda grad att många i min ålder ändå hasplar ur sig någonting om »Giffarna« när man nämner sin hemstad.

Ja, under det tidiga 2000-talet kablades Sportnytt-bilder efter Sportnytt-bilder ut av Sundsvall som en stad med ett fotbollslag som kämpade stenhårt, som spelade på en veritabel jordåker dit absolut ingen ville åka och där en vänsterback kunde spela allsvenskt med ett närmast snusförvridet anlete och en spelstil som skulle kunna tituleras anti-modern. Om jag flyttat till Stockholm för femton år sedan är det mycket möjligt att jag inte hade skruvat på mig.

»Ja, jag kommer från Norrland«, skulle jag kanske sagt, »såg du inte hur kargt ›Fimpen‹ rensade till inkast igår kväll?«.

Sedan dess har ett antal nyckelfigurer varit med och förvandlat bilden av GIF Sundsvall som fotbollsklubb. Jag tänker på aktörer som Gefle IF, individer som Sören Åkeby, Arí Skulason och inte minst på en omkring 50 000 kvadratmeter stor plastmatta. När Urban Hagblom ska hämta hem yttermittfältare åker han ner till Stockholm och träffar en Simon Helg-figur på ett fik, inte upp till Västerbotten och träffar Jon Ericsson i en bivack.

Det är ett annat lag än det jag började heja på, helt klart.

Men precis som i början av 2000-talet så har laget nu lyckats hålla sig kvar i allsvenskan flera år i rad. Och var det faktumet att laget spelade tufft och hårt som jag föll för? Låg någon del i stoltheten över att vara GIF-supporter i Idrottsparkens Robert Wells-konsert-förstörda grässtrån?

Var inte det som jag var allra mest stolt över var att ett lag från min lilla stad kunde mäta sig med de största klubbarna i Sverige? Att min klubb gjorde det absolut maximala av sina ytterst begränsade resurser? Att den kämpade i en motvind av samma styrka som den snålblåst som alltid tycks vina (i alla riktningar) mellan gränderna i stenstan – men ändå höll sig fast med näbbar och klor?

Jo. Jag vill nog hävda det.

Den som följt fotbollsutvecklingen det senaste decenniet – eller bara noterat att mer än hälften av de allsvenska matcherna spelas på konstgräs – har noterat att det blivit extra svårt att inkast-rensa sig kvar i allsvenskan. GIF Sundsvall har ställt om, byggt isländskt, byggt spanskt, byggt passningsskickligt och spelförande – och det har (med viss nöd och viss näppe) hållit i tre raka säsonger.

Och inför 2018 ser det sportsligt bättre ut än på länge. David Batanero kan – för att tala Urban Hagblomska – bli en attraktion i allsvenskan, Romain Gall har alla möjligheter att explodera, Linus Hallenius lär fortsätta bära offensiven på sina hemvändaraxlar och David Myrestam ser ut att kunna växa ut till en försvarsgigant framför den iranske VM-aspirant som Urban Hagblom hittat i en »bortskänkes mot avhämtning«-annons.

Och alldeles nyss presenterades Maic Sema.

Det finns alla förutsättningar att klara sig kvar för även en femte säsong i allsvenskan.

GIF Sundsvall kämpar fortfarande med ytterst begränsade resurser, spelartruppen är åter igen relativt hemvävd (Dennis Olsson, Jonathan Morsay, Peter Wilson och Linus Hallenius kommer alla att kämpa om startplatser i GIF-ikonen Joel Cedergrens elva) och det är precis samma klubb som förr: den anrika förening som grundades 1903 och som var först av alla att springa igenom Norrlandsfönster och öppna upp vår landhalva för allsvenskt fotbollsspel.

Jag har inte varit riktigt nykter kring GIF Sundsvall sedan senhösten 1999, det ska jag villigt erkänna, men jag tycker att en nykter blick på uppräknade faktorer ovan borde ge vid handen att förutsättningarna är bra och att läget är ljust.

Men det – konstpaus för dramatisk plot-twist-effekt – är det ju inte.

Det är ju kaos, kris, panik. Klubben ser ut att ligga och förblöda ihjäl ekonomiskt. Läget är liksom inte detsamma som på det tidiga 2000-talet – och inte för att mittfältarna nu kommer från Katalonien istället för från Norge, utan för att det diffar 6,3 miljoner kronor i den ekonomiska balansen.

Klubben kan gå i konkurs. Allra minst förlora elitlicensen. Så illa är det, av alla siffror att döma.

Och jag vill så gärna kunna hålla på GIF Sundsvall om femton år också. Jag vill kunna jämföra framtidens upplaga av spelartruppen med denna spanskinfluerade passningsperiods lag.

Snart är tåget framme – snart kommer det att göra kanske hela Sveriges fulaste stadsentré genom att rulla förbi Kubal-skorstenarna – och jag ska i en hel veckas tid få gå på de gator som, till skillnad från nyupptäckta vägar i Stockholms innerstad, alltid kommer att vara mina på riktigt.

Det kommer att blåsa snålt, jag kommer att ha haft med mig en för tunn jacka och jag räknar med att det sitter plywood för ytterligare något butiksfönster i den allt mer spöklika stadskärnan. Kanske kommer jag leta mig ut och bli serverad en öl för 75 kronor av någon som kallar mig »maestro« och med ens förstå varför jag skruvar på mig när någon frågar mig om jag är från Norrland, för ibland är Sundsvall så stockholmskt att även riktiga stockholmare skulle bli illa till mods.

Jag gillar verkligen inte allt med Sundsvall, alltså verk–lig–en inte, men det är min stad.

Och jag gillar verkligen inte allt med hur GIF Sundsvall sköts, är helt med på bilden av att klubben till stor del har sig själv att skylla och har skarp kritik att rikta mot både det ena och det andra – men det är och kommer alltid att vara mitt lag.

De närmsta dagarna ska jag prata med spelare, med ledare och med andra involverade i och runt Giffarna och försöka få svar på varför det inte är hela Sundsvalls lag.

För det börjar bli väldigt bråttom att bli det.

GIF ska bli folkligt – via blodiga knän

Det är en tränares ansvar att ha hand om det taktiska.

Men när hela klubbens existens står på spel kan även en ordförande få önska taktiska justeringar – och Johan Nikula vet vad han tror är nyckeln till »folkligheten«.

– Fler blodiga knän, säger GIF-ordföranden.

Jag reagerar på att när han uttalar »väder« så låter det på hans grötiga skånska att han diskuterar slokörade tamkaniner.

Jag kommer precis från en tågresa som var så norrländskt vykortskrispig att jag mitt under resan – som i ett ny-norrländskt trans – gick iväg och ryckte åt mig en renklämma och betalade för det SJ-prissatta kalaset med en näve som agerade så beslutsamt vid kortterminalen att den knappt längre kan ha tillhört min studentikost prismedvetna person. Det var någonting i luften under resan som fick mig att smattra ihop en text som glimrade av medelpadsk identitetspolitik och som drog oförsiktiga paralleller till det förhållandevis ur-norrländska sparka-och-spring-gäng som etablerade sig i början av 2000-talet. Här finns ju en norrländsk prägel att bygga på, slog jag fast, tog en ordentlig och kanske kulturellt approprierande tugga av min renklämma och susade vidare igenom det kritvita vinterlandskapet tills jag kom till ett Sundsvall där de meterhöga snödrivorna badade i ett iskallt solljus.

Senare under dagen visste jag att jag hade bokat in en intervju med Linus Hallenius och David Myrestam, där vi skulle prata just norrländsk folklighet, och om jag hade fått fortsätta surfa på den upplevt nynorrländska våg jag ridit på hela vägen från Stockholm till Sundsvall så vet jag inte verkligen inte var den hade hunnit ta mig innan jag nyktrat till; kanske hade jag frusit ihjäl i ett försök att idka polarexpedition upp för det viralt omtalade Nacksta-fjället.

Det är därför säkert bra att jag fick mellanlanda. Att jag fick börja min vistelse i Sundsvall med lite snack om bland annat »väudur« i Idrottsparkens lunchrestaurang med Johan Nikula: den 61-årige skåning vars blotta uppenbarelse blivit en påminnelse om att långt innan någon eventuell norrländsk folklighet kan hinna uppnås kring GIF Sundsvall så är hela fotbollsföreningens existens i akut fara.

Hans gråskäggiga anlete fungerar som en påminnelse över varför jag red hem genom det vintriga landskapet så pass tidigt inför påsk, varför jag tänkt hinna skriva så mycket om Giffarna inför just den här säsongen, varför jag den här gången varit så ambitiös att jag engagerat min kusin som fotograf i detta knapplästa bloggprojekt.

För att det kan vara sista chansen. För att föreningens hela framtid står på spel under 2018.

Som ordförande var Johan Nikula ytterst ansvarig för förra årets ekonomiska fiasko, där klubben gick med hela 6,9 miljoner kronor i förlust och försattes i en ekonomisk knipa där 6,3 miljoner kronor måste in under 2018 för att rädda elitlicensen. Han ställde sin plats till förfogande och sitter alltså delvis kvar för att ingen tog chansen att nypa ordförandeklubban – men någon oro för föreningens fortsatta överlevnad känner han inte.

– Nej. Måhända att det är lika delar övertygelse som någon typ av naivitet, jag vet inte, men det finns inte i min världsbild att klubben skulle försvinna. Det finns inte, säger GIF-ordföranden mellan lunchtuggorna.

Den 31 mars ska en handlingsplan in till elitlicensnämnden. För att på egen hand radera ut allt negativt kapital under säsongen 2018 skulle GIF Sundsvall göra ett resultat som var drygt tretton miljoner kronor bättre än under 2017. 6,9 miljoner kronor bättre bara för att hamna på plus-minus noll i budgeten för 2018 – och sedan ytterligare 6,3 miljoner kronor bättre för att radera ut det befintliga underskottet.

Ett resultat som är omkring tretton miljoner kronor bättre än ifjol behöver man vara mer än naiv för att tro på – så planen är en annan. Johan Nikula tar en stor tugga, tar ett andetag och lägger bestämt ut texten:

– Man kan ta in något som kallas »villkorat kapitaltillskott«. Då bokför man det direkt mot det egna kapitalet, pengarna kommer in och man tar bort det negativa egna kapitalet. Sedan när det ska återbetalas till de som har stoppat in pengarna så är det… när föreningen kan göra det, utan att äventyra fortsatt drift av verksamheten. Och det är inte behäftat med någon ränta, utan de som skjuter till kapitalet lånar ut gör det utan någon som helst vinst. Och med en risk också: för tänk om föreningen aldrig kan betala tillbaka.

Men… har ni den typen av långivare under 2018?

– Det… ska vi det ska vi rekrytera, har vi tänkt. Det finns ingenting klart, men vi håller på att jobba på en långsiktig finansieringsplan som vi ska kunna visa för långivare, där vi har framtida intäkter och att det inte är ett stort svart hål.

Härom veckan satt min gode vän Per Bohman och skrev om Giffarna till Aftonbladets allsvenska bibel. Han formulerade där en mening om att »klubben spelar högt och hoppas överleva fram till att de allsvenska klubbarnas intäkter ökar 2020«. Han bad om min åsikt och jag opponerade mig, sa att »nja, så kan man nog inte göra riktigt«; försökte – med den upplevda tyngden av att ha 15 makroekonomiska högskolepoäng i ryggen – förklara att »så fungerar det nog inte«.

Men när jag sitter med Johan Nikula så låter det som att Bohman har ungefär rätt. När klubben låg riktigt illa till under hösten 2014 – minus över fem miljoner kronor i det egna kapitalet – så var de inte tillbaka på plus igen förrän efter säsongen 2016. Nu, precis som då, verkar siktet vara inställt på ett par år framåt. 2020 ökar tevepengarna rejält, erkänner Nikula, och då ska också storsatsningen på en allsvensk app, som Föreningen Svensk Elitfotboll utvecklat åt klubbarna, vara i fullt bruk.

– Man ska kunna sälja reklamplats på den här nya GIF-appen som kommer, bland annat. Men det där hänger ju på att vi måste vara skickliga på att verkligen få in de intäkterna också, för att det finns en app och att den har en massa funktioner ger ju inga pengar i sig, utan där måste vi vara så kloka och professionella som möjligt.

Klubben har budgeterat för att göra ett positivt resultat på omkring 1,5 miljoner kronor under 2018 – och täcka resten av det negativa egna kapitalet med lån. Nu är den stora frågan om elitlicensnämnden kommer att acceptera det upplägget.

– Det vet vi väl inte, men det är den plan vi har och sedan ska ju den godkännas av elitlicensnämnden, men det har jag svårt att se att de inte skulle godkänna.

– Sedan är det ju upp till oss att vi lyckas genomföra det också.

På längre sikt är det förstås ohållbart att cykliskt, om och om, hamna i lägen där hela föreningens existens är hotad. Och i det längre perspektivet har Nikula varit öppen och tydlig med en ny vision: klubben ska inte sikta på att vinna allsvenskan längre, inte drömma om färöiska cupäventyr – utan helt enkelt fokusera på att bli mer folklig.

Giffarna ska ha som uttalat mål att bli staden Sundsvalls lag.

– Hur vi når dit?, frågar Johan Nikula sig själv.

– Jag tror personligen inte att våra supportrar har några egentliga problem med att vi slår felpassningar eller skjuter utanför eller till och med torskar matcher – så länge spelarnas knän är blodiga och det är lite sönderrivna tröjor när matchen är klar: att vi i nittio minuter i varje match ger hundra procent. Det är att vara folklig; att visa att vi är en av en kämpande massa i den här stan.

Har det varit för få blodiga knän i Giffarna på sistone?

– Understundom… ja. Jo, det har det varit.

Det är ändå någonstans en taktisk fråga, vilken typ av fotboll man vill spela. Kan man som förening ta upp det med tränaren: att man som ordförande vill ha fler blodiga knän på planen?

– Ja. Och det har vi gjort. Och Joel vill ju naturligtvis också ha fler blodiga knän. Det hänger väl ihop med att vi inte har haft tillräckligt med ledare på plan. Nu har vi Linus (Hallenius) längst fram, (David) Myrestam i backlinjen och Carlos (Moros Gracia) som också driver på. Där har vi tydliga ledare som vill ha blodiga knän.

Johan Nikula lyfter speciellt fram Linus Hallenius, den snart 29-årige hemvändaren som lär få bära kaptensbindeln i premiären, som en nyckel för folkligheten:

– Nu är väl inte blodiga knän så aktuellt längre, det var väl vanligare på grus än konstgräs, men om vi tar det mer metaforiskt så har Linus blodiga knän efter varje match – och han driver ju på de andra också.

I satsningen på folkligheten ingår dock fler parametrar än blodvite på knäskålar. Klubben ska bli bättre på att visa upp att den bedriver mer än elitverksamhet under Idrottsparkens strålkastare.

– Det ska inte kännas som att det är en ostkupa här över, säger han och pekar ut över gräsmattan och läktarna och formar en liten kupa med nävarna som han vevar mot fönstret. Det ska inte vara den känslan: att här spelas det elitfotboll och förs en elitistisk tillvaro, utan vi ska vara en del av folket.  Vi gör ju väldigt mycket bra ute i samhället, men det har vi varit väldigt dåliga på att nå ut med.

Han tänker på sociala projekt i områden som Nacksta, Ljustadalen och Bredsand, på klubbens fotbollslag för funktionsvarierade, på läxläsning. Ja, han tänker på allt det där som gemene idrottsintresserad Sundsvalls-bo – inklusive mig själv – förknippar med en annan idrottsförening från staden: nu nedlagda Sundsvall Dragons.

– Saligt insomnade Sundsvall Dragons hade ju ett PR-geni i (klubbdirektören) Anders Jansson. Vi kunde ibland få bilden av att Dragons räddade inte bara Sundsvall utan hela Sverige och halva den afrikanska kontinenten, säger Nikula.

Saligt insomnade var dock ordet. Trots att SM-guldvinnande Dragons lyckades sprida prångla ut bilden av sitt goda samhällsengagemang till alla och envar så räckte det inte: klubben försattes i konkurs under 2016. Och när jag börjar rabbla fler elitklubbar som gått samma eller ungefär samma möte som Dragons till ödes i idrottsstaden Sundsvall – dambasketlaget, båda elithockeylagen, innebandylaget – så börjar Johan Nikula skrocka något.

– Ja, jag är ju pinsamt medveten om det… och… ja, det kan man ju konstatera. Och tar man det vidare så är det svårt med evenemang också i Sundsvall. Vi har haft Gatufesten och Drakrodd och sånt som inte heller finns längre, utvecklar han.

– Då skulle man kunna dra slutsatsen att Sundsvallspubliken är svårflörtad och… det kanske den är – men vi måste också dra slutsatsen att vi då måste anstränga oss ännu mer.

Jag frågar vad Johan Nikula tycker vore ett rimligt publiksnitt för GIF Sundsvall i allsvenskan. Hittills under intervjun har han alltid dröjt något med genmälet – eftertänksamt tuggat sig igenom lunchrestaurangens kycklinglår lite extra noggrant – och sedan trevat sig fram till ett svar. Nu kommer det direkt.

– Sextusen tvåhundra!, säger han och ler, väl medveten om hur överraskande precis han just varit. Jag har nämligen räknat på det där, säger han.

Han går in i en relativt invecklad räknesnurra där han räknat ut snitt baserat på de allsvenska städernas invånarantal – minus ett par storlag och Stockholms-klubbarna – och helt sonika kommit fram till att 6200 åskådare är den matematiskt korrekta siffran. Det skulle placera Giffarnas siffror ganska precis där Örebro SK:s och Kalmar FF:s siffror låg under 2017.

Men även om ökade publiksiffror via ökad folklighet skulle göra mycket för ekonomin så hymlar Johan Nikula inte om att en annan punkt kommer att vara fortsatt väldigt viktig för en klubb på GIF Sundsvalls position i näringskedjan:

Spelarförsäljningar.

När läget var ekonomiskt becksvart under hösten 2014 så löstes den allra värsta krisen av att klubben sålde en villa och att de flyttade ur kansliet till baracker bakom den norra läktaren. De åtgärderna kan inte tas till igen.

– Ja, det enda vi har kvar att sälja nu… det är ju spelare, då. Det vi har tagit med oss (från läget 2014) är att spelarförsäljningar måste vara en del av verksamheten och de år där de uteblir så blir det… illa. Så vi ska bli väldigt mycket duktigare på det.

I budgeten för 2018 finns en budgetpost på en dryg miljon för spelarförsäljningar.

– Det är mer av en målsättning. Och då kan man få frågan »hur kan ni budgetera med något ni inte vet om ni får in?«, men… vi kan inte veta hur mycket publikintäkter vi får in eller hur mycket sponsorpengar som kommer in, men vi måste ju ha ett mål att försöka nå – för annars händer det ju inget.

I vinter har två GIF-stjärnor lämnat klubben – helt utan kostnad. Och om Johan Nikula fått önska så hade Eric Larsson och Marcus Danielsson sålts inför säsongen.

– Ja, det är ju två riktiga klasspelare som gick utan att vi fick en krona.

Borde man ha försökt sälja de två inför förra säsongen, när det stod klart att de inte ville förlänga sina kontrakt?

– Jag är övertygad om att Urban försökte sälja dem. Sedan finns det ett uttryck som lyder »det är dyrt att vara fattig«, säger Nikula.

Ja, för Danielsson och Larssons gratis-sortier är inga unika historier. Av de spelare som GIF Sundsvall lyckats sälja det senaste decenniet – efter jätteaffären då Mikael Lustig gick till Rosenborg – så kan jag bara dra mig till minnes att Emil Forsberg, Joakim Nilsson och Stefan Silva haft mer än ett halvår kvar på sina kontrakt.

Spelare som Arí Skulason, Runar Sigurjonsson, Pa Dibba och Robert Lundström har exempelvis alla köpts loss med ett halvår kvar på deras respektive kontrakt, vilket betytt att klubben inte längre kunnat hindra dem att börja förhandla med andra klubbar.

– Med den typen av spelare måste man tidigt försöka förhandla fram ett nytt avtal. Då säger spelaren: »gärna, vad får jag för ny lön och vad får jag för sign-on-bonus?« och det är då Urban varit tvungen att säga »nej, tyvärr, jag har inte riktigt råd«. Då blir det inga nya kontrakt. Man skriver liksom inte på av gammal lojalitet, utan det är en affärstransaktion. Så att inte ha råd att göra de där förlängningarna… det straffar sig i längden.

Då blir det svårt att ta betalt när förädlingen väl har skett.

Han nämner att de allsvenska klubbarna totalt gick back med fyra miljoner under det senast tillgängliga bokslutet för serien, 2016, men att ligans klubbar gått back med hela 180 miljoner om det inte vore för spelarförsäljningar.

– Vi sitter i det där dilemmat allihopa. Och det är en del av fotbollsaffären, att köpa och sälja spelare, och är man så långt ner i näringskedjan som GIF Sundsvall är så måste man bli riktigt bra på det där: att man rekryterar, förädlar och säljer vidare.

På det området har GIF Sundsvall varit för dåliga. Vad gäller att få ut budskapet om allt klubben gör utanför ”ostkupan” som omsluter elitverksamheten på Idrottsparken likaså.

Och så har knäna alldeles för ofta varit intakta efter GIF-match.

Långivare med GIF-hjärta tror klubben sig kunna hitta under 2018 – men folkligheten kommer att ta längre tid.

– Vi når självklart inte ett läge där vi är »folkets lag« i slutet av 2018, det kommer säkert att ta flera år, men vi hoppas förstås att det ska vara en märkbar skillnad vid utgången 2018 jämfört med nu.