Övriga frågor

Är det någonstans som nånting måste hända så är det ju inom det politiska.

Och igår tog jag mina första smäckra medlemstuggor hos Vänsterpartiet Solna.

Den vassögde noterar punkt elva på dagordningen där nere till vänster, »Övriga frågor«, och sedan jag läste den lilla Torgny Lindgren-romanen med samma namn förra sommaren har jag närt en dröm om att få beta av timmar i torr mötesrumsluft, slentrianrösta igenom lokala partibeslut, sörpla rivigt och massbryggt kaffe och känna nervositeten och handsvetten tillta när punkt nummer elva så sakteliga närmar sig, för att kanske någon gång – på något möte – till slut samla mod nog att ställa sig upp och säga några sanningens ord till mötesdeltagarna.

I den boken är den strävsamma duon Aron och Evan socialdemokrater, men hade Evan fått snurr på sin motordrivna rullstol år 2017 så hade den inte haft socialdemokratisk flagg utan vänsterpartistisk.

(Helvete vad välskriven den boken är, förresten. Det är nog den enda bok som någonsin tvingat mig att stanna upp, rent fysiskt!, medan jag gick!, på grund av en tvär och hastig vändning som träffade som en praktsmäll i solarplexus. Nu brukar jag inte så ofta promenera och läsa samtidigt, så det är en delförklaring; en annan är att jag aldrig läst en bok som plötsligt, efter 100 sidors gynn om hur det är att sitta i evighetslånga möten, bara smäller till.

Tänk om man en dag skulle kunna lära sig att skriva så: gynn, stoj, stim, ironiska skimmer, mer stoj, ytterligare gynn och sedan bara — pang!: allvarlig och omvälvande trynstöt.)

Jag säger inte att jag redan dag ett kommer att försöka införa Solna-lokal planekonomi och göra hela Mall of Scandinavia till ett enda stort Domus, men nog känns det bra att äntligen, efter några år som medlem, börjat engagera sig i det enda partiet i svensk politik som inte tycker att vi ska utvisa människor till döds och som samtidigt är tydliga med att de inte vill att åtta kostymgubbar ska äga mer än hälften av världens resurser.

Det kan jag gärna dela ut ett par flygblad om.

Nånting måste hända

Jag minns alldeles för lite av skolans mattelektioner – ungefär tillräckligt för att multiplicera ihop kostnaden för mejeriproduktskostnader vid en kyldisk – men jag minns hur exponentialfunktionerna stack iväg uppåt.

Inte hur man räknade ut dem eller vad de skulle vara bra för – men hur de stack iväg.

Tjoff, bara, upp, upp, upp och iväg.

Och precis på det exponentialfunktionella sättet har min vilja att något »ska hända« stuckit iväg på sistone. Upp, upp, upp och iväg — från en startpunkt nära nollan.

 

Jag började nog märka av det i början av förra veckan, då jag såg Francis And The Lights avrunda en fin nationaldag.

Jag hade spontanköpt biljett (singular) i våras efter att ha lyssnat igenom skivan en gång och redan här kan vi förstås skönja den »nånting måste hända«-vilja som nu slagit ut i full blom, men jag tänkte verkligen att jag måste ha en vän som också skulle fastna, tids nog.

Det hade jag inte, skulle det visa sig när nationaldagen var kommen.

Så vad göra? Ställa in? Sälja biljetten? Skänka den till pop-behövande?

Nej! Trots att jag varit ute i solen precis hela nationaldagen och var rödmelerad som en höhässjande bondpojk så spatserade jag med stolta, nåja!, kanske lite mjuggtassande steg in på Scandic Malmen för att se en konsert mol allena.

Och vilken konsert det var! Vilken stuns i steget jag hade när jag flanerade hemöver! Vilken himmel som bäddade ner sommarstaden Stockholm!

Där och då, med ovanstående utsikt i gluggarna, satte sig en orimlig målbild:

Att så här ska hela sommaren vara!!! Hela min sommar!!! Varje kväll!!!

Det var Seinfeld-scenen där George proclaimar sommarens som hans, precis innan han tvingas fäkta iväg en närgången geting.

 

Redan kvällen därpå skulle det hända saker igen, men när de planerna med kort varsel ställdes in så gav jag mig ändå inte. Det spelade inte någon roll att det var en vanlig blankonsdag och att jag med gott samvete kunnat slumra till något avsnitt framför teven – nej: saker skulle bestämt hända!!! Uppeldad över onsdagskvällens fiasko beslutade jag mig för att kompensera det genom att på uppstuds ställa in hela kvällen, helt och fullt, för att istället kliva upp i ottan – kanske till och med pre-ottan – för att bevittna en svensk sommarsoluppgång live.

(Det kan, i konkurrens med det eviga Expressen TV-sändandet, vara ett av de värre samtidsexemplen på vår tids live-fascination.)

Och med en målmedvetenhet jag inte känt sedan min tonåriga fotbollssjäl sakta men säkert lämnat min lekamen så ställde jag klockan på 03.15, ja: noll-tre femton!, och… bara klev upp. Jag promenerade, som i ett ogenomtänkt morgonrus, i en halvtimme till Hagaparken för att hamna i rätt vinkel – och sedan satte jag mig på en sten i vattenbrynet och läste bok och sneglade på soluppgången, läste och sneglade, läste och sneglade.

Jag tror inte att jag hittade exakt det jag sökte efter – vilket antagligen var de »timmar av isande klarhet« som P-O Enquist vevar om i sina memoarer – men jag skulle nog ändå säga att det var värt det, även om jag på grund av sömnunderskott var trött i dagar efteråt.

Ni ser. Ensam-konserten är en uppenbar inkörsport till tyngre carpe diem-ande.

Sedan dess har det rullat på. I lördags var det marknad, där min vän Sinan hittade en närmast perfekt duster—

—sånär på att Beyond Retro-personalen inte kunde gå i god för dess flamsäkerhet, varpå köp uteblev.

(Senare på lördagskvällen blev jag, som en del i ett större sällskap, särskilt utplockad för legitimering vid varje ny etablissemangsdörr. Och visst hade jag en spjuveraktig keps på mig och det hade ju förstås bara varit att ta av den – att visa upp mitt hårfästes konturer är ju som att hugga upp och visa årsringarna på en riktigt gammal gran – istället för att visa legget, men ändå: nog måste anledningen till det extensiva legitimerandet ha varit att jag hade en synnerligen ungdomlig »nånting måste hända!«-utstrålning som man sällan ser hos människor som passerat tonåren. Jag hade förstått ifall jag försökt strosa in med både den spjuveraktiga kepsen och de barnsligt kodade snickarbyxorna, men dessa var väl dolda under en jacka vid samtliga entréer.)

På söndagen okynnesbjöd jag hem folk till mig på middag, dels för att någonting skulle hända men också för att jag skulle få en anledning att laga mat.

Jag vet inte hur många gånger jag använde den Roland Järverup-parallellen när jag bodde uppe i mitt grävlingsgryt i Umeå, men referensen håller än (hur mycket Robert Gustafsson än likplundrat den gamla karaktären i sin pollettjakt):

Det här är känslan av att laga avancerad mat till sig själv. Varje gång. Jag kommer inte ifrån det.

(Fin detalj: hur han baddar ananasen med några snabba tryck, när den ligger där och vilar på fläskbiten.)

Men så fort en enda människa sitter till bords — då jäklar. Då har jag blivit en, inte bra, men åtminstone ambitiös bjudkock. Det var mycket trevligt.

Och nu till den egentliga saken, den som jag skrivit några tusen tecken för att komma till:

På måndagen var det SM. Ett svenskt mästerskap, undrar ni? Nej, de svenska mästerskapen har haft sin tid som synonymt med den förkortningen i den svenska folkgommen. De svenska mästerskapen har tappat det. Jag tror till och med att jag vet exakt när de svenska mästerskapen tappade SM-förkortningen; den sekund som någon planeringsansvarig för SM-veckan i Sundsvall kom på att de skulle kunna låta vattenpolon hålla till nere i Selångersån.

Är det ett av mitt 2010-tals starkaste »nämen vad i hela helvetet«-moment: när man sommaren 2015 passerade över bron från Fisktorget mot Hemköp och till sin stora förvåning ser ett tjugotal män iförda badluvor sprattla omkring nere i det mörkbruka vatten som enligt medelpadsk konsensus inte ens bör serveras till en abborre som håller på att torka i solsken? Nog är det där uppe och nosar.

Det här var följaktligen också en av de minst överraskande rubrikerna i modern tid, någon halvvecka efter att SM-turneringen avslutats:

Summa summarum: SM-begreppet är uppe för grabs, sedan den fadäsen.

Vad är då SM? Jo, det är min nya konceptkväll, som klubbades i helgen, då det över borden svors över att eventstaden Stockholm inte kunde tillhandahålla mycket mer än ett par »Håkan Hellström-efterfester« om lördagskvällen:

Texten är hämtad från ett event på Facebook som kan vara ett av de mer slutna och snäva som någonsin skapats på plattformen; ett event som sedermera skulle visa sig onödigt, då en majoritet av deltagarna vid premiär-SM smög sig in via hörsägen.

Men det skapade eventet känns ändå viktigt för att i förlängningen kunna lansera mig som en deppighetens Micael Bindefeld.

 

(Ikväll hände dock ingenting. Därför skrev jag tio tusen tecken menlös text.)

Fredagsveven: Kokande smilfink

När tog ens emojikarriär fart? Kan jag ha haft femton år som emojianvändare?

Minns jag ens vem jag var innan jag började uttrycka mig i smileys? »Jag bifogar en :P-gubbe efter något jag vill ska uppfattas som lättsamt, därför finns jag«, som den moderne Descartes skulle ha sagt. Eller skrivit. På MSN.

Jag tror att jag stod på min emojivevande topp redan som 13-14-åring, då när basutbudet såg ut så här:

Jag vet att min gode vän Sinan Akdag – som är delaktig i fler spaningar än han får beröm för på den här portalen* – av någon anledning har alla sina MSN-konversationer från 00-talets mitt sparade på någon gammal PC-maskin och jag antar att en Clockwork Orange-genomtittning av dessa konversationer inte bara hade fått en att vilja åka tillbaka i tiden och kväva ens tonåriga jag till döds med en kudde (kanske väsandes »bär inte vita trekvartsshorts hela sommaren!!!« ner i kudden samtidigt som lemmarna slutar sprattla). Nej, den hade också visat hur otroligt frekvent jag applicerade en :P-gubbe. Det var ju en ren okynnesgubbe som egentligen inte förmedlade någonting, om man nu inte ville smiley-säga »jag har just varit hos tandläkaren och fått lokalbedövning i västerhalvan av ansiktet, det är därför tungan bara hänger«, men jag antar att den var tänkt att få folk att uppfatta en som en avslappnad och härlig individ, som kan ta saker och konversationer med en klackspark eller med klacksparkens ansiktsmässiga alternativ: den hängande tungan.

Nu i efterhand noterar jag också att tungan släpar lite bakåt, som om :P-gubben är avbildad i farten. Och var det någonting man ville förmedla när man satt instängd på familjens kontor under ännu en lördagskväll, med ett par 33-centiliters tomburkar cola på skrivbordet och med ett evighetsparti Football Manager tuffandes i bakgrunden — ja, då var det ju just precis det: att man var en människa i rörelse.

Man satt helt still, mjuggchattandes med några människor man hade saker gemensamt med (som min fortsatt nära vän Sinan) och betydligt fler där den minsta gemensamma nämnaren kan ha varit fascinationen för :P-gubben, men man ville förmedla rörelse.

*= Apropå min nära vän Sinan Akdag så uppstod upphovsrättsligt tumult på redaktionen förra veckan, då Sinan i efterhand klagade på att han inte fått cred för en av tidernas bästa vev-gifar; den när vevaren Erik Häggström – mannen som helt kullkastat innebörden i begreppet »att bränna sig« för all framtid – med höjd högernäve står och hejar på ett par snurrande tivolistolar på Gröna Lund. Sinan uttryckte att han ofta känt sig cred-mässigt förbisedd på portalen på sistone, dels som gif-skapare men också som associate producer till flera spaningar.

Jag försökte förklara att jag med bestämdhet mindes hur han en gång, då hans namn figurerat i obskyra sammanhang på portalen, velat anonymisera sig själv; antagligen då han var i en anställningsprocess och inte ville att Pirkt.se:s starka Google-reach skulle sätta ett för starkt avtryck på hans internet-närvaro.

(Och nu, när den här lilla avstickaren blivit till en alldeles för lång vänskapspolitisk redogörelse kan jag lika gärna unna er en bild på honom—

—från nationaldagen, då han och jag volontärarbetade på Tillsammans Cup: en fotbollsturnering för nyanlända under vilken jag inte för en sekund tog av mig kepsen, på grund av rädsla för att min blottade skalle skulle få någon säkerhetsansvarig att ropa »NMR är här!!!« och bryskt brotta ner mig på någon halvsekund.

Nästan exakt samma skämt använde jag för att inleda den här ledartexten åt Länstidningen, som jag smattrade ihop efter det fina nationaldagsfirandet.

Snart har jag gått plus-minus noll på min flintifiering. Den fulhet jag fått stå ut med har jag snart kompenserat med lustigheter i textform.)

Tillbaka till emojisarna. Rörelse, ja. Det är någonting som jag först nu, ett drygt decennium senare, lyckats avläsa i den slappt hängande släptungan hos :P-gubben.

Kanske hade jag bara inte sinnesnärvaro nog där och då. Kanske var jag inte en lika stark smiley-kännare, kanske var jag inte lika besatt av att komma med spaningar, kanske tog jag bara det lite lugnare och lät en användbar smiley vara en användbar smiley.

(Inte visste jag att min vän Sinan satt på ett förtida FRA-kontor och sparade vartenda :P-gubbe-användande för eftervärlden. Kanske hade det fått mig att tänka till.)

Hur som helst: nu har jag — tillsammans med mina nämnda vänner Häggström och Akdag i den Fredagsveven-uppmuntrande chattgruppen Lunchpåsen* — identifierat någonting hos en dagsaktuell smiley. Ett underliggande budskap. En oförmedlad men förmedlad känsla.

*= Chattgruppnamnet Lunchpåsen kom, tackar som frågar, till efter att jag berättat om hur jag senvåren 2013 märkte att Erik Häggström hade märkt sin Lagerhaus-inhandlade lunchpåse med såväl namn som telefonnummer.

Här är den budskapsmelerade påsen i fråga:

Och på ena kortsidan fanns alltså såväl namn som telefonnummer prydligt uppskrivna.

Den lunchpåsemässiga försiktigheten måste dock förstås i ljuset av Häggströms släkthistoria, då hans mor – som ska ha varit den som skrivit dit kontaktuppgifterna – varit med om hur den samiskt besläktade familjen en gång blivit lurad på en hel hjord renar efter att ha åkt på en rejäl näbbdragning i sametinget. Antagligen är det därifrån försiktigheten sipprat ner i hela ens Häggströmska väsen, så till den milda grad att man kritar dit namn och nummer på lunchpåsar.

Tillbaka till ämnet.

Vi har identifierat någonting i en dagsaktuell smiley.

Och när man väl har sett det går det inte att o-se det. Då har man sett det och då är det det man ser.

Det handlar om den »glada gubben«. Den vanliga glada gubben. :)-gubben, den som hängt med i alla år. I vissa sammanhang när den smattras dit – kanske är det på iPhone, kanske på Android; jag är en spanare, ingen tekniker – så ser den ut så här:

Och här är ju allt i sin ordning. Det här är en glad gubbe. Han ser till och med både mätt och glad ut; lite som jag antar att Kalle Moraeus ser ut efter att han fått in ett fint pappa-skämt i en »Så ska det låta«-sändning. I den finns ingenting annat än glädje.

Inte ren, vild glädje, kanske – bara vanlig mysig glädje. »Jag är glad«, liksom. Att avsluta en text med en sån här rund, god och glad gubbe ser bara trevligt ut.

Detsamma gäller den här rackaren, som också figurerar i samma :)-sammanhang:

Där har emoji-tillverkaren till och med unnat gubben lite rosiga kinder. Glatt och trevligt. Glad gubbe.

Men så finns det en tredje spelare på marknaden. En tredje »glad gubbe«.

En glad gubbe som också dyker upp vid en :)-ivägskickning, i alla fall för mig i Facebooks chattfunktion. En gubbe som dock förmedlar någonting helt annat.

Jag talar om den här »glada gubben«:

Ser ni det? Ser ni? Ser alla?

Om någon inte ser vad jag syftar på så spänn fast er, för strax kommer ni för alltid att se det och ni kommer inte kunna se det på något annat sätt igen.

Den glada gubben ovan försöker hålla masken under en pågående kokning.

Titta på det ansiktet och säg mig att det inte är ett leende som försöker översläta att han fullkomligt kokar av ilska inombords. Det är svårt att sätta fingret på, men jag tror att det är någonting med ögonen. När du ler genuint blir det en naturlig liten böj kring ögonen: en liten rynka bildas som förmedlar genuinitet.

Den rynkan finns hos båda de andra :)-gubbarna ovan; de som verkligen är glada och vänligt sinnade. Men hos den här kokande emojin är ögonen helt döda.

Titta på den här fondväggen som någon på internet har tagit fram:

Det är en fondvägg som bara lämpar sig för ett väntrum hos en psykolog, som för att illustrera hur man känner sig innan man lägger sig på en soffa och låter allt som bubblar inombords komma ut. Det är en bildkavalkad som föreställer lika mycket människoansikten som tryckkokare.

Och det är möjligt att jag inte alls är först med den här spaningen, för jag tycker att folk har börjat använda just den här upplagan av :)-gubben i exakt rätt sammanhang.

För vid chattmeddelanden som »jag kommer vid åtta som bestämt ikväll!« tycker jag man ofta får ett »okej!« följt av någon av de vänligt inställda glada :)-gubbarna, de som är utrustade med skrattrynkor och utstrålar Kalle Moraeus-glädje.

Men om du istället skriver »Jag står i duschen nu, blir nog 20-25 minuter sen!«, ja, då kan du ge dig fan på att du får samma »okej!«, fast med den här lilla krabaten i tätt släptåg:

Okej.

Ingen fara.

Jag lovar.

Det är lugnt.

Verkligen.

 

Och här kommer ett krystat försök till att knyta ihop en malbiten gammal överfylld säck, men kan det vara så att just den typen av :)-gubbe är den här chattgenerationens :P-gubbe?

Precis som vi nu tillsammans kan konstatera att det fanns en symbolisk vilja att utstråla rörelse i den oförklarligt uthängande tungan så kommer vi om några år kanske kunna blick tillbaka på 2017 års smiley-användande och konstatera att »ja, exakt så var det«.

Man ville utstråla glädje, att allt var bra, allt var lugnt, men under allt fanns en sådan oerhörd kokning.

 

Jaha, vi har med oss folk som fortfarande inte ser det? Som inte ser den underliggande kokningen? Låt mig illustrera med ett avslutande exempel.

Ikväll är det landskamp. Jag har frågat flera mig närstående individer om vi ska se matchen tillsammans, men folk ska umgås med flickvänner, folk ska jobba och vissa har till och med säkrat biljetter. Jag har försökt nå ut, men fått kall tass  från alla parter.

Så om ni frågar mig hur jag lär se matchen ikväll så skulle jag svara »äh, jag ser den nog själv bara«. Och i anslutning till svaret hade jag applicerat denna:

SÄG ATT NI INTE SER DET!!! NEJ, JAG TÄNKTE VÄL DET.

Branded Content: Svindyr icke-hjälm

Efter att villrådigt ha surfat runt på några av Sveriges just nu mest framgångsrika bloggportaler så slog det mig att det finns ett populärt inslag som Pirkt.se inte testat i sin kringelkrokiga jakt efter publicistiska framgångar.

Det sponsrade samarbetet. Överallt under min kringsurfning såg jag inlägg som avslutades med en liten och ofta mjuggdold brasklapp om att inlägget skrivits i samarbete med den eller den kommersiella aktören. Det var en sådan omfattning att jag misstänker att varenda 80-kronorsgröt-tugga som tuggas på kaféer i Stockholms innerstad är finansierad av externa finansiärer.

Och visst har även den här portalens ledning varit och nosat på storkapitalet, det ska erkännas. När ett mejl med den här rubriken…

… damp ner i inkorgen i vintras så tänkte jag uppstuds-ringa CSN och ställa in alla framtida lån och allt bidragstagande. En av världens allra största sajter för liveresultat måste ju omsätta mångmiljon-, kanske miljardbelopp årligen — då skulle det väl knappt vara märkbart ifall någon liten pollettkran varje månad stod och läckte till en portal som de en gång fått för sig var välbesökt, i utbyte mot en liten länk i marginalen?

Men nej. Man kan väl säga som så att konversationen – i vilken jag smattrade med en entusiasm man bara finner hos skribenter vars pupiller förvandlats till gröna dollartecken! – ebbade ut i samma veva som jag lyckades lirka ur PR-gynnaren vad han var villig att investera monetärt i det eventuella kalaset.

(Det var noll kronor.)

 

Trots uteblivet pollettregn tänkte jag försöka mig på det här med att skriva om produkter. Testa på samarbete utan sam-prefix.

Jag fick nämligen för mig att recensera cykelmarknadens klart dyraste icke-hjälm: Hövding.

Foto: Hövding.

Här ser vi icke-hjälmen illustrerad på en modell som är en av få i västvärlden som rakt av knyckt stilen från när Erton Fejzullahu frontade en klädkollektion i Kina:

Det nästan enda som skiljer de två stilarna är den lilla krage som den svartklädda modellen matchar sin luddiga outfit med. Den kragen är icke-hjälmen Hövding: cykelhjälmen som blir en cykelhjälm först när du ramlar.

Tanken är att kragen ska vecklas ut på 0,1 sekunder när du behöver skyddas från idioter i Saab-bilar:

Och till skillnad från en vanlig cykelhjälm, där du kan känna dig ful och töntig hela tiden, så kan du även i en utfälld Hövding-rackare kliva rakt ut på en yvigare mode-catwalk med lika högburet som omhuldat huvud:

Det om detta.

Denne portalägare, som inte lyckas snärja samarbetspartners mejlledes, kan alltid finna stöd i att hans ömma moder – som då och då kommenterar under ett pseudonym knyckt från familjens huskatt – fortfarande vill bedriva ett nära samarbete med sin son. Och i veckan fick jag känna mig som en bortskämd modebloggare då jag helt plötsligt hade ett paket att hämta ut från ett innovativt svenskt cykelhjälmsföretag, från en mor som bevisligen värdesätter min skalpsäkerhet till långt över två tusen kronor.

Imorse tog jag mig en premiärtur. För första gången på omkring ett decennium använde jag hjälm i tvåhjuliga sammanhang. Jag använde hjälm – utan att använda hjälm.

Det var bara att applicera kragen runt halsen och susa iväg.

För att undvika att bli kontaktad av Hövdings jurister så vill jag först och främst påpeka att deras uppblåsbara anordning ska vara åtta gånger säkrare än en vanlig cykelhjälm, att de vunnit massa priser och att jag verkligen tycker att alla som cyklar innanför tullarna – där folk är aggressivare än i ett allsvenskt straffområde – verkligen borde använda någon form av skydd för hjässan. Fan: på sträckan mellan stadshuset och Slussen har man understundom en fil som är uppskattningsvis sjuttio centimeter bred att cykla på – och i den motsatta filen så blåser folk på med maximal hastighet och tvekar inte att stå för vågade omcyklingar för att komma tjugo sekunder tidigare till jobbet.

För en dagdrivare som uppskattar det tillbakalutande cyklandet, gärna med en hand på styret och föredömligt pedaltramp, är det en relativt hemsk upplevelse och ingenting man egentligen bör utsätta sig för hjälmlöst om man bara har minsta lust att behålla sin hjärnsubstans i avsedd behållare.

Med allt det sagt och med det uppriktigaste av tack riktat till min allt för generösa moder så följer här – efter några tusen tecken, så många att Hövding-juristerna kanske hunnit zona ut – slutligen recensionen av en Hövding-icke-hjälm:

Kritik nummer ett: Jag tror att Hövding-hjälmen kan vara en inkörsport till tyngre prylnörderi. Blotta vetskapen om hur mycket den där lilla kragen kostar gör en benägen att vilja plöja ner ytterligare pengar på det antagligen dödfödda »jag ska cykla till jobbet varje dag«-projektet. Efter bara några hundra meter fick jag något flygfä i ögat och tänkte instinktivt, med det nyvunna prylnörderi som kragen skänkt mig, att jag kanske skulle investera i ett par glasögon.

Ni hör ju: sån tydlig inkörsport. En slippery slope. När man tittar på en man i hypersnabba oljebrillor och undrar »hur hamnade han här?« så är det hit man måste gå tillbaka. Till det första inköpet. Den första lilla snöbollen.

Kritik nummer två: Jag satte på mig min krage i hallen. Därifrån är det omkring hundra gångmeter till cykeln och på denna korta lilla promenad hann jag känna mig som en astronaut på väg mot sin rymdraket.

Syntolkning: Strypsex-fetischist som vill ha lite kittling i vardagen.

 

Och det värsta var att astronautkänslan inte släppte på själva cykeln. Jag såg ut att vara så pass förberedd på fysisk skada – kolossen till nackskydd är inte att leka med! – att jag blev besviken på min gamla, saktfärdiga och enväxlade cykel. Den borde ha varit en mountainbike med dragen variatorbricka och jag borde ha susat nerför en slalompist – inte söndagspedalat till jobbet.

Efter ett tag, när jag mötte cykelhjälmsbärare efter cykelhjälmsbärare, blev jag nästan avundsjuk på de som såg vanligt hederligt fåniga ut. Vanlig, hederlig fånighet går att uthärda och kanske till och klara sig undan med – nyfånigheten är däremot helt omöjlig att bära upp.

Och om vi ändå ska gå in på utseende så kan jag ju meddela att min känsla inte alls var den modellindustriella känsla som företaget vill förmedla i sina pressbilder. Det var, antar jag, som att försöka bära upp en sjal som alla vet är svindyr – kanske genom att Marc Jacobs tapetserat sitt namn på den – men som alla är överens om sitter ganska dåligt och som många också tycker är ganska ful.

Kritik nummer tre: I ett avsnitt av den amerikanska podcasten The Great Debates (som jag börjat gilla och som jag gärna rekommenderar) så debatteras frågan ifall en mans pungkulor är optimalt placerade på utsidan av kroppen eller om de skulle sitta bättre någon annanstans. Där debatteras den ena parten för att de skulle lämpa sig allra bäst på var sin sida om adamsäpplet på halsen. Liksom hängande där, som två små halsbölder.

Låter det obehagligt? Mmhm, men samtidigt svårt att tänka sig exakt hur obehagligt, va?? Testa Hövding-icke-hjälmen så får du en förnimmelse av hur det skulle vara att ha någonting slappt dinglandes kring halsen.

Det felet kan dock delvis ligga på mig, då jag sitter på en hals vars bredd nog ligger under genomsnittet för svenska män – samtidigt som jag besitter norra Europas allra största huvud. Medan min gymnasieklass glatt kunde beställa studentmössor ur den ordinarie katalogen fick jag gå till en suspekt östeuropeisk handlare som under disk smög åt mig en gammal vitsvart keps som en gång ska ha gjorts åt Karelin, men som blivit för stor.

Kritik nummer fyra: Okej, det här ligger nog mest på mig, men under min jungfrufärd så trodde jag att jag vevat igång elektroniken (som sköter uppblåsandet av nackkudden) och jag cyklade så pass fort (inte så fort) och yvigt som det tillstår en ung man som litar till det skalpmässiga skyddet från en cykelhjälm.

Väl framme på jobbet märker jag dock att den inte alls varit påslagen, utan att jag susat fram genom de trånga gränderna med hjässan oskyddad.

Och ja, jo, jag borde kanske ha läst bruksanvisningen, men blotta tanken på att jag kunde ha dött av en cykelskada medan jag trodde att jag hade en cykelhjälm på mig är för deppig för att inte rabblas upp.

Bra dock att icke-hjälmen är försedd med en svart låda, likt ett flygplan, för att man i efterhand ska kunna följa vad som hänt och vad som gått snett. Jag gillar nämligen tanken på att en ung man som tror att han cyklar med hjälm dör på grund av cykelhjälmsbrist och att den svarta lådan inte behöver ange de vanliga detaljerna, att den inte behöver bry sig om faktorer som kilometertid, fart eller fallhöjd, utan att den bara behöver återge en enda mening: »här vilar en idiot«.

If it could happen once it could happen twice/right?/right?/right?

Jag räknade det häromdagen till 22 inlägg på 21 dagar på den här portalen.

Rekordmånga! Rekordtempo! Rekordvev!

Och närmast rekordstiltje.

 

Vanligtvis hade det inte rört mig i den publicistiska ryggen, då jag sedan länge utgår ifrån att texterna på den här portalen når väldigt få som inte har möjlighet att interagera med mig på andra sätt än via kommentarsfält (familj och släkt via telefon, nära vänner via diverse chattgrupper).

Men nu smyger sig faktiskt en oro på. En oro över att folk har lessnat på mig. Den fanns inte där för ett halvår sedan, men den finns sannerligen där nu. Jag visste det inte förut men jag vet det nu: det går bevisligen att lessna på mig.

Eller okej: det där om att jag inte skulle ha vetat det förut är en sanning med viss modifikation. Jag själv lessnar nämligen på mig själv mest hela tiden. Varje gång jag går tillbaka och läser någonting jag skrivit så ledsnar jag på att läsa mig själv efter två-tre rader. Jag ledsnar på formuleringar, ord som återkommer, sättet jag bygger upp meningar, på hur jag kommaterar, ännu mer på hur jag semikolonnerar; ja, ni ser ju.

Det spelar ingen roll om det är en text jag skrivit för tre år sedan, för en månad sedan eller en dag sedan: jag blir less på mig själv för att det inte är bättre, för att jag skrev så och för att jag inte gjorde så, så eller så. Ibland är jag less på att jag ens fått för mig att skriva texten. »Behövdes det en sjunde krönika om vad som fattas GIF Sundsvall i anfallsspelet 2017?«, liksom. Hur många metaforer för GIF-anfallaren Peter Wilsons tunnhet kan en människa försöka sig på att hitta?

https://instagram.com/p/BVB_-BdDAbz/

Så ja, jo: nog visste jag att det gick att lessna på mig.

 

Jag visste bara inte att andra kunde göra det, så sakta men säkert. Jag visste inte att man lessnade på någon så smygande; att det inte skulle komma som en slägga utan som en svagt upplutande backe, som Annika Norlin sjunger i någon låt på senaste skivan.

 

Det känns allt bättre kring faktumet att just en människa ledsnat. Men samtidigt känns vetskapen om att det kan hända – folk kan ledsna! när som helst! – allt mer oroande.

För om man knappt, bara oerhört knappt, som en otroligt vag förnimmelse, kan lyckas märka när den ledsna–på–någon-processen sker hos någon som man umgås med hela tiden – hur ska man då någonsin kunna hålla koll på liknande processer hos människor man bara umgås med någon gång i veckan?

Det där är jag nu, fast inte på det självsäkra Larry David-sättet utan på ett ocharmigt nervöst sätt, där jag nagelfar varenda litet chattsvar på jakt efter tveksamheter. En inåtvänd Larry David-nedstirrning, där jag försöker se mig själv genom andra.

Och mitt i allt denna oro: den här portalen. Ännu ett ställe där folk ofta har goda skäl att lessna. Samma språk, samma ton, samma (för) personliga gnäll varvat med samma typ av slappa spaningar. Samma upplevda känsla av att jag sakta men säkert nöter ner folk.

 

Kanske börjar jag skriva i Word-dokument istället.

Kanske återkommer jag imorgon.

Fredagsveven: Begreppet vev

Fredagsveven är här igen!

[Konstpaus för klang och jubel]

[Det svaga ljudet av ett enda, men uppskattat!, »åh, vad kul!«-läte från min farmor som nätt och jämnt går att urskilja ur ett besviket sorl]

gif

Likt en Christer Ulfbåge som förbannar sig över att han är för tidigt ute med den interaktiva tv-upplevelsen under sommar-OS 2000 så har jag förbannat mig över att konceptet Fredagsveven™ inte satt sig som fredaglig surfrutin för de stora folkmassorna.

Och precis som Christer under sensommaren 2000 lär ha suttit och stirrat in i en vägg och funderat på hur det kunde bli ett sånt magplask – »när jag till och med satte den inledande hoppklacken!« – så har även jag försökt rannsaka mig själv.

Fredagsveven.

Fredags-veven.

Fredags… veven?

I veckan blev jag uppmärksammad på att det kan finnas vissa oklarheter kring begreppet vev. Inte ordet vev, som syftar till någonting man tar i näven och snurrar på för att åstadkomma funktionalitet i en motor eller inhalning av en större gädda medelst Abu Garcia-spö. Nej, jag talar om begreppet vev, så som det har kommit att brukas, alternativt missbrukas, av mig och vissa av mina närstående vänner.

Jag skulle vilja hävda att begreppet vev bara är en liten volang på min vågade språkdräkt (som jag vill ska vara som en djupt urringad Roger Pontare-kostym; både vågad och lite kulturellt approprierande), men i diskussion med en vev-användande vän och en relativt ny bekantskap gick det upp för mig att begreppet helt tappat sina ursprungliga konturer och former och att det nu sipprar igenom alla språkliga lager, som rinnande vätska.

Vi pratade arbetsmiljöer och jag slängde ur mig frågan »hur var riksgränsen-vevet?«, syftandes till hur min vän upplevt sitt halvår som säsongsarbetare i fjällen.

Den nya bekanten högg direkt, med rätta. »Vevet?«, ifrågasatte han och för första gången på länge – vi talar månader, halvår, kanske helår – tvingades jag stanna upp och definiera det odefinierbara.

 

Men så, i torsdag, skrev en av Sveriges allra mest uppburna krönikörer en krönika i Dagens Nyheter – där det här utgjorde den intresseväckande ingressen:

veven3

Vev! I en DN-ingress!

Min gode vän Erik Häggström, som också låtit begreppet »vev« bli solen i sitt språkliga solsystem, gjorde direkt en sökning i mediearkivet och jodå: det var första gången någonsin som Strage lät fingrarna smattra över bokstäverna v-e-v innan han lämnade in en text till en redaktör.

Han fortsatte sedan sin mediala arkivsökning genom att försöka hitta fler exempel på vev-användande och hittade bland annat en beckmörk sida av användandet, där ungdomar filmar misshandlar och kallar det för »vev«, och en mycket ljusare:

veven5

Och imorse tog jag vid det rigorösa arkivletandet, men jag behövde inte alls gräva ner mig djupt för att hitta exempel som inte kom från tidningar om motorer eller gäddfiske – för dagen efter Strages vevande i etablerad och upphöjd kulturmedia så fick Expressens Anders Nunstedt feeling och skrev idag, fredagen den 2 juni, så här:

veven1

Turbo-veven!

pappapop

Och jag vill ju ogärna utmåla mig som någon sorts språklig hipster, men jag gillar ju verkligen begreppet vev och har inga planer på att sluta överanvända det – men nog drar man öronen till sig när det börjar ligga bekvämt i Pappa Pops krönike-vokabulär.

Nåväl: det letar sig in. En vidare sökning visar att begreppet »vev« knappt har använts alls i svensk press under 2017 – förutom de senaste två dagarnas popkulturella exempel.

Det kan man ju försöka glädjas åt, som vev-användare, men i ärlighetens namn så ska det sägas att det är varianter av vev-ordet som dykt upp. I Strages fall det huliganiserade »vev«-ordet i betydelsen slagsmål, i Nunstedts fall antar jag att det är den pumpande stekar-vev-rörelsen som åsyftas – den typen av »vev« som min vän Häggström med sällsynt precision uppvisar i den här +++++-gifen:

vevengif

(Förra veckan, när vi sett Henrik Berggren på Gröna Lunds scen, så stannade Häggström till vid staketet intill de snurrande disco-vagnarna och sade någonting om att det var »helig mark«. Det måste man hålla med om, som meme-skapare, om man någonsin vilat ögonen på den i alla avseenden perfekta gifen.)

 

Jag minns inte exakt vad jag svarade, när min nye bekant stannade upp och ifrågasatte mitt yviga vev-användande. Det var säkert inte särskilt förtydligande eller ens begripligt, men jag vill tro att mitt skriftspråk är, eller åtminstone har varit (på tiden då det här var en levande portal, läst av fler än de allra närmast sörjande), starkare än mitt begränsade munläder, så jag tänkte försöka ge mig på en grundlig förklaring.

Vev kan vara allt. Så enkelt är det. Så vitt är begreppet.

Igår var det ett »Zara Larsson-vev« på Gröna Lund, en persons säsong i fjällen kan vara dennes »riksgränsvevande« och frågan »blev det nån vev igår?« behöver inte luska efter ifall kvällen innefattat slagsmål eller yvigt dansande på bord. Svarar man »ja« på den frågan behöver man heller inte redogöra för någon Little Jinder-helkväll i flera akter.

Vev behöver inte innebära våldsam framåtrotation, extrem yvighet eller ens någon tydlig riktning.

Kanske betydde det det, ursprungligen. Kanske har något gått förlorat. Kanske har överanvändandet fått begreppet att helt tappa innebörd.

Kanske är det därför Fredagsveven™ tappat styrfart.

Jag tänkte att jag skulle ägna den här veckans upplaga åt att reda ut begreppet vev, som ett första led i en längre process. Nästa gång någon skulle stanna upp och ifrågasätta användandet av ordet så tänkte jag att jag skulle säga »vänta«, titta ner i telefonen, knappa lite med tummarna och sedan säga »så, nu har jag skickat dig en länk«.

Men det här inlägget lyckades inte alls vara så uppklarande som jag hade velat.

I nästa steg i processen hade jag tänkt gå runt och (om möjligt) ytterligare utvecklat överanvändandet – i en jeansjacka med en QR-kod till inlägget ingraverat på ryggen.

Det hade varit något! En enda stor QR-kod över hela ryggtavlan!

Om man ändå hade kunnat skriva.

 

Kanske fick inlägget åtminstone med något av den riktningslöshet som gärna får vara kännetecknande för ett vev. Det var ju också ursprungsidén till Fredagsveven: en veckovis text där man vinglade en slankan dit och en slankan dit på en relativt riktningslös färd.

Därför tänkte jag avsluta veckans upplaga med några korta spaningar:

Robinson-ifieringen av svensk politik!!! På den sjunde lappen har Birgitta Ohlsson skrivit:

janne

[Med tillgjort moloken Anders Lundin-röst]: Janne.

Och har något svenskt politikernamn någonsin varit så Robinson-kompatibelt som det som Moderaternas petade partisekreterare Tobias Tobé sitter på? Det dubbel-T-namnet har sådana uppenbara Robinson-Robban-kvaliteter.

Varför måste allt vara ett spel i svensk politik? Varför kan inte svensk politik vara mer äkta, som den brittiska politiken? Där Jeremy Corbyn knaprar in på Theresa May…

… Pringles-chips för Pringles-chips.

crying

Är det här, den gråtande skratt-emojin, den nya radbrytaren i Fredagsveven™? Jag tror det. Jag älskar att hålla in gråtskratts-emojin riktigt länge i Facebook-chatten, så att den blir större och större (till tonerna av en ballong som blåses upp), innan man släpper den och får ett härligt smackande ljud i belöning.

Apropå gråtskratts-emojin så snubblade jag in på den här bilden på Instagram, då jag har för vana att klicka mig in på bilder på flintifierade individer som jag tycker lyckas balansera på rätt sida det farliga, nynazistiska sidan strecket; som någon form av rekorddeppig inspiration för den som inte har många fler alternativ när det gäller att ändra sitt utseende än genom att ta till ögonbrynsnoppningen.

Halstatuering brukar ju automatiskt få flintifierade män att tippa över till den allt för farliga utseende-sidan, men en tatuering av Camilla Läckbergs namn på halsen kan vara knepet som gör att den här individen håller sig precist balanserandes på den vassa eggen.

ÖFK:s episka tårtfiasko inför derbyt

Östersunds FK radar upp segrar just nu, smyger bekvämt med i ligatoppen (som en sån där obehaglig V75-krake som obemärkt lägger sig i andrapar utvändigt) och som GIF-supporter har man varit tvungen att greppa efter schamanistiska halmstrån för att försöka behålla hoppet inför lördagens derby.

Men på torsdagen släppte ÖFK, som verkar göra precis allt rätt nu, ner garden – då de släppte en bakelse.

klubbens nyhetssajt gick det att se hur bakelsen gick från ofärdig men lovande tårtbotten till ett rödsvart åbäke till bakverk som en glupsk Daniel Kindberg slevade in i näbben.

Pirkt.se vill ju ogärna vara portalen som eldar på någon form av hatstämning inför lördagens derby i Jämtland (efter 5–0-derbyt ifjol tryckte jag ju tvärtom på hur härlig den här knallskottsfria rivaliteten var!), men med det sagt så är det min journalistiska plikt att påtala hur otroligt deppig den här bakelsen ser ut:

öfkbakelsen

Syntolkning: Vi ser en sprejmålad kupol med estetiken taffligt knyckt från de populära hallon-lakritsskallarna, samtidigt som någon valt att toppa anrättningen genom att balansera en bit okokt tagliatelle ovanpå.

Visst höll klubbchef Daniel Kindberg fin låda när han skulle tala sig varm om bakelsen (hur många allsvenska klubbchefer kan hitta det träffsäkert mjuggironiska tonläget?), men när det var dags att föra anrättningen till näbben kunde han inte längre låta sin rappnäbbade trut skyla över bakverkets alla brister med ståtliga formuleringar.

I rörlig bildform har jag här lyckats återge de första skälvande sekunderna när den första biten av det otympliga bakverket har nått Kindbergs gomsegel:

gif

Titta mig i ögonen, jämtländska presschefer, och säg mig att det där är en man vars smaklökar dansar gladlynt schottis bakom den där malande mulen. ÖFK:s klubbchef ser närmast plågad ut; som en man som just fått uppleva hur något så gott som hjortron (som ska ha funnits i bakelsens innanmäte) kan skära sig vid mötet med svart sprejfärg.

Om man tittar riktigt noga på ögonen tycker jag att man till och med kan skönja ånger i de vanligtvis så självsäkra Kindbergska gluggarna. Det är ögon som förtvivlat försöker skrika »vad har jag nu lånat ut ÖFK-namnet till« med sina tappar och stavar.

Kan det här, att slå sig i slang med Törners konditori, vara ÖFK:s första riktigt stora misstag på flera år? Jag tror det. Jag tror att det kan vara ett misstag som får konsekvenser, kanske redan på lördag. Graham Potter har varit bisarrt skicklig på att få spelare som Ghoddos, Sema och Nouri att lyfta sig; delvis, tror jag, genom att få dem att känna att de representerar hela fotbollssagan ÖFK, hela staden Östersund, ja, kanske hela Jämtland.

Men nu på lördag kommer de för första gången representera en sprejmålad styggelse till bakelse.

Jag är ingen allsvensk fotbollshistoriker, men jag tror att det här kan vara första gången någonsin i allsvenska derbysammanhang som favoritskapet har skiftats på grund av ett bakverk.

Gick jag för snabbt fram?

Nu var det förvisso väldigt länge sedan jag var på en konkret dejt.

För kännedom bör sägas att när jag senast verkade i en dejtmiljö var det på en pre-Tinder-arena, där konkreta dejter – dit två människor kommer med vissa förhoppningar på varandra – var ungefär lika sällsynta som den tidens GIF-bortasegrar i allsvenskan.

Men ändå. Med det sagt så skulle jag vilja påstå att det finns stora likheter mellan en regelrätt dejt och en lägenhetsvisning vid ett potentiellt lägenhetsbyte.

Jag var på en visning igår, för en lägenhet som låg oerhört centralt, nära Odenplans tunnelbana. Och jag ska erkänna att jag var lite nervös, ganska precis så som jag föreställer mig att man är inför en dejt, då just Odenplan är det ställe i Stockholm där jag sett flest extremcreddiga människor per capita.

Nej, inte Söder, där känner jag mig mest osäker för att det känns som att alla runtomkring har sådana ytperfekta reklamar-liv (ute-brunch fyra dagar i veckan-livet!) – utan Odenplan. Där har jag sett mest uppenbar credd.

En gång såg jag en ung man vid Odenplans tunnelbana bära upp ett par Sundsvallsbyxor (Adidas-långbrallor i syntet med trippelrevärer längs sidan) tillsammans med en cape.

En cape!!!

Sedan dess har jag förstås rört mig med en viss försiktighet i just det närområdet och när jag igår skulle ta mig dit för en lägenhetsvisning så tog jag på mig min stora, vida regnjacka; delvis för att det duggregnade, men delvis också för att den snabbt skulle kunna gå att omvandla till en capelösning om man bara knäpper den översta knappen.

Hur som helst.

Lägenheten var väldigt liten, men väldigt fin och läget var närmast bisarrt: jag tror att man med en bättre kastarm, som fått formtoppas under en brännbollssommar, nästan kunnat ägga Handelshögskolan från balkongen. Jag var mycket nöjd och jag tyckte allting gick väldigt bra. Jag hade dessutom fått samma typ av signaler då min motpol i det eventuella lägenhetsbytet hade varit på besök i min lägenhet i fredags; att både hen och hens sambo tyckt att den varit både stor, luftig, fräsch och fin.

Så då stod vi där, i trappuppgången. Jag hade inte bara fått sett lägenheten, utan dessutom fått detaljstudera vindsförrådet, tvättstugan och cykelrummet. Kanske såg jag det som ett tecken. Och vi hade ju haft så trevligt. Jag hade dragit några mjuggskämt, det hade skrattats, det hade varit avspänt.

Och då tror jag tyvärr att jag kan ha gjort det.

Lägenhetsvisningarnas svar på »framlutet«.

Jag tror att jag kan ha stått för ett framlut, men till skillnad från på Tinder-arenan – där framlutet är ett så tydligt, oåterkalleligt make-or-break-moment – så vet man inte riktigt om man gjort dess motsvarighet på Lägenhetsbyte.se-arenan.

Men när jag gick därifrån, när jag unnade mig en liten promenad in till T-centralen (som för att stega ut hur långt det var), så kände jag mig orolig för att ha varit för på, där i slutet. För påflugen. För intresserad. Att jag varit lite för tydlig med att jag väldigt gärna ville ta nästa steg.

Jag menar: bara frågan »ska man kanske höra av sig till hyresvärdar och så?«. Jösses. Det kan ju vara lägenhetsbytets »vill du träffa mina föräldrar?«.

Och nog backade hen lite, när man kunde känna min entusiasm sprudlandes genom regnjackan (som förblev en regnjacka, inte en cape). Nog blev det något »ja, vi får se« och något »vi får hålla kontakten« och sedan skildes vi åt, varpå jag ägnade hela promenaden åt att analysera vartenda undsluppet ord.

Nästa gång ska jag ta det lugnare. Nästa gång ska jag försöka känna en större trygghet att mina sextiosju kvadrat duger; att om det finns ett intresse så kommer hen att höra av sig. Försöka utstråla storlägenhetslugnet.

Men med det sagt har jag inte gett upp just det här potentiella bytet, min för uppenbara iver till trots. Jag hoppas fortfarande. Även om det förvisso kanske hade sabbat hela min person, att bo så centralt, så tänker jag mig att all cape-relaterad ångest hade kunnat göra att jag formligen smattrar ihop en generationsroman – för en liten, liten generation nittiotalister från Medelpad som flyttat till Stockholm (vi pratar en tvåsiffrig utgåva) – på ren kokning.

Nåväl. Jag väntar tre dagar, sedan hör jag av mig till hen igen.

Trolldryckskittel på kansliet

Vad har vi som talar för GIF Sundsvall inför derbyt mot Östersund på lördag? På vilket sätt ska Giffarna, som kommer från en 0–3-förlust mot Kalmar, kunna rubba ett Östersund som till och med har börjat ta cyniska 1–0-segrar i tuffa bortamatcher?

Kanske genom att försöka nyttja att ÖFK:s allra största stjärna just nu känner så här:

ghoddos

Inred genast kansliet med lite dämpad belysning, hyr in ett par djur från Norra Bergets inhägnad som får råma omkring längs golven och installera en större häxkittel mitt på kansligolvet.

Sätt Urban Hagblom på att mumla förbannelser på jamtska ner i brygden.

urbbelike

Då kanske.