Kategori: Okategoriserade

Allt jag önskar mig är en återinförd förmögenhetsskatt

Idag är det den fjärde juli och det kanske inte betyder något särskilt för er, men för en nybliven 27-åring betyder den dagen att man kliver upp extra tidigt, steker på sig en på tok för stor mängd bananpannkakor som man sveper i sig i giriga tuggor tillsammans med en magmunsbrännande mängd kaffe, samtidigt som man förbannat stirrar in i en Facebook-app som ännu inte börjat blinka av »grattis!«-notifikationer.

Sedan lyssnar man lite på P1 och hör att Donald Trump frågat Kim Jong-Un ifall han »inte har nåt bättre att göra med sitt liv« apropå  att han på nytt avfyrat kärnvapenmissiler utanför kusten sin och man tänker liksom »whoa, vänta nu«; den skjutglade diktatorn är antagligen (det verkar lite oklart) bara sex år äldre än mig och ska man nu få kritik för att man slänger bort sitt liv ifall man vid 33 års ålder sitter och fyrar av långdistansmissiler ut på internationellt vatten???

Som det ser ut nu, om jag tittar på min sociala och ekonomiska situation, skaffar jag inte min första långdistansrobot innan jag fyllt 40.

Kanske borde jag ha förberett ett inlägg för min bemärkelsedag för att se vad jag åstadkommit under det tjugosjunde levnadsåret, men nog kan vi snabbt konstatera att det är en del. Den uppbromsande effekt som 27-årsdagen trots allt har (jag har haft en viss ångest eftersom just siffran 27 för mig har symboliserat något sorts definitivt slut på ungdomen) kompenseras till stor del av den framåtrotation jag tycker att jag tillskansat mig genom att hoppa in i det snabbt snurrande hamsterhjul som är en fem-å’t-halvt-årig lärarutbildning.

Hur som helst: det här var mest en liten mjuggdold »gratulationer bedes«-lapp inför det som det här inlägget var tänkt att handla om.

Jag önskar mig inget särskilt i födelsedagsprocent, men som av en händelse så tryckte Länstidningen Östersund min senaste ledarkrönika just idag — så då får vi väl säga att jag önskar mig lite mer beskattning av de allra rikaste.

Jag läste boken »Jakten på skattepengarna« härom veckan och det på-nytt-politiserade mitt synfält; lade till ett skattepolitiskt filter över mina tappar och stavar.

Så här, ungefär, illustrerat genom content-återanvändande från Instagram:

Jag skrev en text med det här filtret för ögonen och ni får hemskt gärna läsa den här.

Och innan invändningarna kommer så vill jag peka på att det är den här individen och hans gelikar som bör beskattas:

Den som sett det klippet och efter det känner att den mannen skattar tillräckligt (jag skulle, enbart genom att skatta hans uppenbara nöjdhet, hans varggrin och hans gungande knäleder uppskatta att han betalar omkring fem procent i skatt) får invända mot artikeln i kommentarsfältet nedan.

Att betala för en O’Learys-korg när ens lag släpper in förlustmål

Du vet ingenting om deppighet förrän du bett om att få betala för din ++-burgare och dina +-strips på O’Learys och en servitris kommer och börjar härja med kortläsare och »totalbeloppet först«-kommentarer i precis samma veva som ditt favoritlag släpper in ett 1–2-mål i den nittiotredje matchminuten.

Totalbelopp? Totalmörker, menar du.

Läs mer

Ack, Sundbyberg

Det är ofta svårt att som norrlänning veta hur det egentligen är där nere i Stockholm, innan man flyttat dit och fått sig en egen bild. En god vän med norrbottniskt påbrå fick sig det här sms:et av sin ömma farmor när han skulle flytta in i Solna.

Man kan förstås lägga märke till den norrländskt karga sms-tonen, där varken emojis eller »kram«-avslutningar har någon given plats i kommunikationen. Men något som är än mer frapperande är att Stockholm bevisligen är så pass stort att den inhyser inte mindre än två kommuner som börjar på Sol-, vilket uppenbarligen gör situationen närmast oöverskådlig för en genomsnittlig norrländsk farmor som bara har barnbarnets bästa för de säkerligen kisande sms-skrivar-ögonen.

Jag har bott här tre och ett halvt år nu och har fortfarande knappt börjat lära mig hur staden hänger ihop. Tunnelbanan är förstås bra på många sätt, men när det gäller att lära känna en stad är den ett bedrövligt verktyg då man letar sig ner i underjorden för att sedan dyka upp – som en nyvaken grävling – på en helt annan plats.

Alla norrlänningarna har nog sina initiala svårigheter, men något av det som varit allra mest förvånande för mig personligen måste ändå ha varit skillnaden mellan hur Sundbyberg beskrivs i den gamla Oskar Linnros-dängan »Ack Sundbyberg« och hur området liksom… är.

Linnros sjöng, som jag minns det, om en brokig förort där folk kunde skjutas i trappuppgångar och där det uteslutande var »knas« involverat när området nämndes i nyhetssändningar.

Med tanke på hur mycket den låten snurrade under ett par somrar så satte sig Linnros bild av »Sumpan« typ som The Wire-bilden av Baltimore.

Syntolkning: Oskar Linnros på väg till Phils Burger.

 

Den bilden ter sig något främmande när man flanerar genom Sundbyberg, sommaren 2017. Kanske är det faktiskt så att gentrifieringen sköljt över de stockholmska närförorterna i en oerhörd takt och att den på sju år lyckats tsunami-svepa bort all kriminalitet och »knas« för att istället lämna efter sig ett nytt samhälle; fritt från män i skinnrockar med avhuggna hagelgevär utan i stället byggt kring etablissemang med högrevsburgare och cavabarer. Eller så kan Linnros, i ett försök att ge sin soul mer bakgrundstyngd, ha överdrivit en aning kring statusen för 2010 års Sundbyberg.

(Jag har ingen aning. Jag är från Norrland och kan nätt och jämnt skilja Solna från Sollentuna.)

Hur som helst: Sundbyberg är numera väldigt fint. När kvällssolen ligger på de gamla och lagom färglada fasaderna samtidigt som vinden blåser åt rätt håll från Arvid Norqvist-bryggeriet, så att hela den kommunala atmosfären fylls av doften av nymalet kaffe, så kan jag tänka att det knappt finns någon annanstans jag hellre skulle vilja bo.

Men. Med allt detta sagt:

Kanske är den gamla Linnros-omsjungna ruffigheten på väg tillbaka.

För när jag flanerade genom Sundbyberg i kväll så stannade jag till vid en skylt. Jag stannade till vid en skylt, mitt i centrum, som verkade försöka placera det gentrifierade och barnvänliga och mysiga Sundbyberg på den riktigt ruffiga, tuffa och hårdnackade kartan igen.

Det här är ingen mjäkig liten stad där man går och drar barnvagnar efter sig, säger skylten; ingen stad där man myser omkring och smakar trendiga sorbetsmaker tills det står ut genom de pappalediga öronen.

Nej, det här är den gamla ruffiga »Sumpan« som nu återlanseras, förklarar skylten. Det här, förklarar skylten: det är—

—e-ciggens stad.

»Vem i Panetoz?«

Det här är inte branded content, men idag var jag på Solna Cykelkök för att laga en punka på min cykel. Det är – som jag förstått det – en ideell förening till vilka man betalar en medlemsavgift, så får man komma förbi deras fina stuga och laga sin cykel på deras cykelbelamrade tomt, med hjälp av deras verktyg och expertis.

Och jag säger inte att ägaren av detta cykelkök är världens absolut snällaste man – Dalai Lama, 81, puttrar väl på nere i Tibet, bland annat – men trots att han precis var på väg att klappa ihop butiken och åka hem så stannade han kvar och lät mig, som promenerat i någon kilometer för att ta mig dit, laga min punktering. Han verkade besitta en vänlighet som jag tycker att man sällan finner hos så pass virila unga män.

»Det tar väl fem minuter«, sa han, men jag – som aldrig missar en möjlighet att vara tydlig och konkret när det gäller min oerhörda icke-händighet kring fordon – var tvungen att hissa varningsflagg för att det, med hjälp av mina centralt tumförsedda tassar, skulle kunna ta långt mycket längre tid än så.

Det gjorde det också, trots att han dels visade varenda steg och halvt om halvt gjorde arbetet åt mig; men för varje felbeslut jag tog, varje fippligt tappande av någon mutter, varje dum fråga, så fortsatte han bara att uppvisa samma stoiska lugn. Inga suckar, inget himlande med ögonen, inga grymtningar utan bara lugn och vänlig vägledning, trots att hans familj – tre pojkar och en kvinna – ganska snart dök upp på gården och otåligt väntade på att den fumlige unge mannen som stod lutad över den upp-och-ned-vända cykeln skulle bli klar så att pojkarnas far skulle få klappa ihop sin lilla verkstad och åka hem.

Jag småpratade lite med de tre pojkarna, som kan ha varit mellan tre och åtta år, medan jag mekade (det säger någonting om min icke-händighet att jag använder verbet »meka« här) och inombords-svor över cykeln och alla dess muttrar och kedjor.

Till sist blev jag klar, till allas stora glädje, och gick in för att tvätta händerna. När jag kom ut igen så skulle jag bara tacka cykelreparatören så hjärtligt jag bara är förmögen (++-hjärtligt, tyvärr), men då klev den äldste av pojkarna plötsligt fram med bestämda steg mot mig. Det var någonting som förändrats i hans blick när han tittade på mig, som att han plötsligt tittade på mig med en väldig entusiasm, med ögonen förväntansfullt uppspärrade av nyfikenhet.

»Är du med i Panetoz?«, frågade han.

Jag kunde se att både kvinnan och den vänlige cykelreperatören tittade upp på mig igen, men nu med en helt ny typ av förväntan i uppsynen. Visst hade de sett mig, men jag är ju en person av den typ man mest slänger ett snabbt getöga på, för att sedan vika av med blicken; en uppenbarelse där mottagarhjärnan nöjer sig med att kanske summera skalpformen och ett par ansiktsdrag och sedan får det vara bra. Det räcker så.

Nu passerade ett par fina sekunder för min gamla getögonvana person. I någon sekund eller två blev jag sedd som jag antar att en Panetoz-medlem blir sedd.

Men nej, det är jag ju inte, och det var jag ärlig med ganska snabbt (men inte så snabbt som det bara gick; nej, nog lät jag spänningen – »en Panetoz-medlem här i vår cykelbod???« – hänga i luften i någon härlig sekund; nog gonade jag mig i blickarna som såg på mig med en vördnad som bara den som potentiellt kan ha vunnit en delfinal i Melodifestivalen brukar skänkas).

Jag visste ungefär att Panetoz var ett band, men mycket längre än så sträckte sig inte min kunskap. Nej, min koll på bandet Panetoz, mest känt för låten »Dansa Pausa«, var bevisligen otroligt svag, för jag fläkte ganska direkt ur mig frågan »vem i Panetoz«.

De tittade på mig som om jag skämtat, men det gjorde jag inte.

»Det finns bara en vit kille i Panetoz«, sa kvinnan leende.

(»Förlåt, men jag ser inte Panetoz-färg«, hade jag kanske kunnat svara, men det gjorde jag inte.)

Det var dessutom en märklig dag att bli tagen för en Panetoz-medlem. Jag hade ju nämligen på mig en gubbig utstyrsel som – och det här säger jag efter att ha outat mig själv som en av Sveriges allra sämsta Panetoz-kännare – kändes fjärran från deras »Dansa Pausa«-sväng och deras dansanta scenkläder.

För första gången någonsin bar jag nämligen en röd pikéskjorta instoppad i ett par svarta jeans; den nykomponerade outfit som jag valt att kalla »Nyknullad Ron Swanson«.

Det är i efterhand svårt att veta ifall pojken verkligen fick för sig att jag kunde ha varit »han den vita i Panetoz-gänget« eller om det bara är någonting barn frågar när de fått slut på de allra vanligaste artighetsfraserna. Han och hans bröder hade ju exempelvis frågat hur länge jag haft cykeln, varför jag inte hade någon bil och hur gammal jag var och kanske är det go-to-frågan för den 2000-tals-ungdom som kört fast i samtalet med en vuxen: att dra till med en fråga ifall hen är »med i Panetoz«.

Det är jag ju inte. Jag vet det och jag sa det också till barnen, rakt och tydligt (efter några fina sekunder av kändispotentiell spänning). Men jag tror att jag kan ha betonat »tyvärr« på ett lite konstigt sätt: inte som i »tyvärr, det blir ingen selfie« utan som i »tyvärr, jag hade gärna varit han den vita i Panetoz«, men samtidigt: han den vita i Panetoz (Johan Hirvi heter han) lever ju på sin konst (Stim-pengarna från »Dansa Pausa« allena måste köpt honom en lägenhet!) medan jag sitter här och skriver långa inlägg om att ett okänt barn frågade ifall jag var han, så kanske var det rätt »tyvärr«-betoning jag använde.

 

När jag skulle till att gå så frågade det yngsta barnet ifall jag inte hade någon cykelhjälm och det hade jag ju inte, då jag lett cykeln till verkstaden. Vanligtvis hade jag hoppat på min cykel ändå, nu när den var försedd med nya däck och allt, men den här gången ledde jag den ett bra tag, åtminstone tills när jag var utom synhåll från verkstadens barnaögon.

Jag må kanske inte vara han den vita i Panetoz, men nog kände jag ändå att det ansvar som följer med kändisskapet, det som handlar om att man ska vara något av en förebild, hängde över mig. Kan jag vid gott mod cykla med vetskapen att jag kan ta heder och ära av en Panetoz-medlem, om någon skumögd ungdom misstar mig för han den vite? Nej.

Kanske cyklar jag aldrig utan hjälm igen.

Vi som aldrig sa balkonghora

Det räcker egentligen med en dörr i vardagsrummet. Eller egentligen räcker det nog med ett handtag under ett litet fönster.

Då förstår man. Då uppstudsklickar man i den gröna »Ja«-rutan.

Ja, jag är intresserad av ett lägenhetsbyte, ty jag anar konturerna av en balkong. Det finns någonting där utanför vardagsrumsfönstret; en potentiell oas av solgassande, av odlande, av läsande, av frukostätande. Jag behöver inte ens bläddra till själva bilden av balkongen (om den finns; ibland lägger väljer vissa psykopater inte ut en enda bild på sin balkong!!!) och se hur stor den är, den får vara hur liten eller stor som helst, det räcker med faktumet att själva dörren ut syns i vardagsrummet.

Jag vet inte hur många lägenheter jag autoanmält mitt intresse för bara det där handtaget ut från vardagsrummet synts i bild. Hundra? Tvåhundra? Därikring är det nog. Och jag vet inte, men jag är rädd att det kan ha börjat snickesnackas om mig i diverse subforum till Lägenhetsbyte.se.

Jag antar att det kanske finns vissa oskrivna förhållningsregler; kontrakt i osynligt bläck som man är tänkt att känna till. Jag misstänker det inte är socialt accepterat att vara precis hur lössläppt som helst med »Ja«-knappen utan att få en viss stämpel på sig och att det lätt börjar gå rykten om att man gör »vad som helst« för en balkong som man nätt och jämnt får ut minsta utemöbel på.

Men jag bryr mig inte. Kanske är det titeln på min första roman: »Vi som aldrig sa balkonghora«.

 

Förresten så har min intensiva lägenhetsjakt börjat gå allt bättre, eller åtminstone allt mindre dåligt. Kanske kan det bero på att jag sänkt mina förväntningar till en rimlig nivå. Efter att den här nyheten skakade om bostadsmarknaden och vår inställning till den—

—så förändrades förstås höjden på gemene mans förväntningsribba när det gäller boende.

Men nu, efter en månad nästan helt utan matchningar, har jag slutligen sänkt ribban igen och klickat bort—

—den nedersta punkten bland önskemålen.

Fellow sports fans

Jag studsade till på den här formuleringen i en DN-intervju med Anna Kinberg Batra:

Är det den sämsta sportmetafor som någonsin har yppats? Jag har läst den om och om igen och jag förstår inte alls vad hon försöker säga. Det är som att Mittmedias textrobot fått spunk och inte hållit sig till den färdiga mallen (slutresultat, följt av målskyttar och vilket motstånd de två lagen ska möta i nästa match och var och när den matchen ska spelas) utan bara börjat spotta ur sig allmänna sportbegrepp i försök att göra en analys.

Kan det vara så att hon noterat hur män i 30-årsåldern vallfärdat till Polen i veckan, för att U21-vråla ut sin blågula fotbollsnationalism på gator och torg och tänkt att »här, i fotbollspubliken, har vi potentiella moderatväljare i mängder« – varpå hon låtit någon stackars talskrivare smyga in lite textrobot-sport i hennes vokabulär?

Kanske.

Jag vet bara att jag såg citatet och att jag sedan ägnade säkerligen en kvart åt att göra det här Paint.net-montaget:

Och det står i Pirkt.se-stadgarna att allt content som tagit mer än tio minuter att skapa måste ut, i någon form, någon gång.

Hur svagt det än är.

(Och det här är nog svagt: responsen i mina chattgrupper, där nästan allt material korrvevas ut, har varit otroligt ljummen.

Jag kanske måste se över min chattpersona, förresten. Ja, kanske hela min roll som vän. Just nu är nämligen allt jag bidrar med ogenomarbetat ++-content, levererat med barska och stressade »HAR DET HÄR NÅT???«-frågor, samt eviga uppdateringar om att jag »matchat« med den och den — lägenheten!

Att få höra om matchningar känns ju tillräckligt passé när det gäller människor, men tänk då att ens kompis inte ens kommer släpandes med en bild på ett matchat människoansikte – som ändå kan vara mer eller mindre intressant – utan en suddig mobilbild på en taffligt ljussatt hallmöbel i Bandhagen.)

Flash: Pirkt.se är åter en GIF-portal

Under den andra halvleken i Norrlandsderbyt mot Östersunds FK packade jag ihop mina prylar och pinaler, pulade in allting i sändarbussen (intill min egengjorda »Jimmie = Rasist«-skylt) och rullade sedan sloknäbbad bussen allra längst ner i garaget, där jag kilade fast ett par stoppklossar vid däcken och satte ett rejälare rattlås över halva förarhytten.

Där skulle den få stå i en månad, tänkte jag. För helvete vad trött jag var på att skriva om eller ens tänka på GIF Sundsvall. Sedan dess har jag också helt kopplat ned mina GIF-tentakler; inte tänkt en tanke på vad mängder av Tranviken-glass skulle kunna göra med Smajl Suljevics aeroba förmåga eller huruvida Urban Hagblom skulle lyckas prata med Mittuniversitetet om att tvinga ekonomistudenterna Eric Larsson och Marcus Danielsson att göra en massa omtentor under senhösten.

Faktum är att jag nog drog en liten suck när jag till slut upptäckte att GIF Sundsvall spelade en av tidernas minst affischerade allsvenska träningsmatcher mot Hammarby på Grimsta på min lediga onsdag. Jag skulle behöva stiga upp ur min GIF-dvala – och gjorde det inte med någon särskild entusiasm.

Men så kom jag till slut till Grimsta IP och det första jag möttes av var den här synen:

Och då, precis då, sköljde verkligen entusiasmen över mig igen.

Från höger ser vi alltså Urban Hagblom, sportchef, Joel Cedergren, tränare – och ryggen på Stefan Silvafelaktigt utpekad råriskokare och Italien-proffs. De stod där i en god kvart medan de båda lagen värmde upp och visst har Silva ryktats till just motståndaren Hammarby i dagarna, men när jag såg Urbans rekordsoliga uppenbarelse så tänkte jag att det inte fanns en chans att GIF-sportchefen skulle släppa taget sin gamla anfallsstjärna ur greppet när han nu hade honom inom sin charmradie. Han var så pass juni-solig, Urban, att han verkade ha ett kraftfält kring sig. För ganska snart smög den skadade Hammarby-yttern Jiloan Hamad upp jämsides och hälsade och på väg upp på läktaren så tyckte jag mig se i Urbans ögon att han övervägde att kliva fram även till Turkiet-proffset Erkan Zengin som stod och hängde vid ett räcke intill.

Han hade en stuns i steget som man sällan ser hos allsvenska sportchefer vars kassabok är rödmålad, sida upp och ner.

Men så fick han syn på mig och vek av.

»Han är klar«, skojade Urban och syftade på Silva. Jag var ändå – nyuppvaknad som jag var i mitt GIF-journalistiska ämbete – tvungen att fråga om det fanns någon som helst chans att han skulle kunna locka Silva till Sundsvall.

Och Urban Hagblom vill ju inte säga nej i onödan, när det handlar om vad GIF Sundsvall kan åstadkomma. Det skulle gå att driva en partikelaccelerator enbart på Urban Hagbloms vilja att entusiasmera människor kring GIF Sundsvall och ändå få lite kräm över till en bordsfläkt.

Svaret dröjde ett par sekunder, där jag i realtid fick se hur han tragglade sportchefsmatematiken i huvudet; hur han knep ihop ögonen och räknade varenda liten slant som kunde tänkas ligga bortglömd i något kansliskrymsle.

Men när ansiktet sakta vecklades ut igen så blev svaret ändå ett »nej«.

Men så lade han till en brasklapp om att det ju faktiskt kan trilla in lite pengar eftersom det »kan hända saker på internationell nivå som vi inte kan styra över« och jag antar att han syftar på en av tre saker:

  1. IK Start betalar pengarna för Bala Garba-stölden, vintern 2004.
  2. FIFA:s jurister ankelskakar klubbchefen i Antaliasgencersiakspor (stavningen på turkiska klubbar blir aldrig helt rätt, men heller aldrig helt fel, hur man än skriver) på övergångssumman för Erkan Saglik-köpet 2010.
  3. Emil Forsberg säljs för en par tre hundra miljoner kronor, varpå GIF Sundsvall erhåller nära fem procent av summan.

 

Det kan alltså hända mycket utanför planen i sommar – tänk er ett rekordlång rad med dominobrickor mellan Milanello och baracken ovanför IP där Urban sitter – men på Grimsta IP hände det också en hel del innanför densamma.

GIF Sundsvall kom till spel med ett helt ordinarie lag, förutom ett par backar som stukat fötterna (Myrestam, Pirktjocke), en back som blivit sjuk (Sonko Sundberg) och en mittfältare som fått tjall runt ena knät (Steindorsson), och mötte ett Hammarby som kanske ännu mer behandlade matchen som en träningsmatch* – men vars elva innehöll de allra flesta ordinarie nunorna.

*= Imad Khalili byttes både ut och in, som under en pojklagsmatch med fria byten, men så har han förvisso också verkningsgraden hos en pojkspelare.

Och GIF Sundsvall vann. Helt rättvist.

 

Lars Krogh Gerson var tillbaka efter att ha missat nästan hela våren på grund av skada – och som det syntes på det tidigare så veka tvåmannamittfältet. Jag är den första att skriva under på att Kristinn Steindorsson gjort det bra intill Smajl Suljevic i 3-4-3-formationen – långt mycket bättre än förväntat! – men i matcher där det fallerat, som exempelvis borta mot Kalmar, så har avsaknaden av en skicklig duellspelare varit oerhört tydlig.

Lars Krogh Gerson är den duellspelaren. Det visade han med eftertryck i dag.

Jag har nog inte saknat honom så aktivt under våren, mest för att Kristinn tjänstgjort på ett bra sätt, men också för att Krogh Gerson såg närmast tafflig ut under de insatser han hann med innan skadan, på våren. 3-5-2-systemet, med tre innermittfältare, klädde honom inte alls utan han flängde runt på halvdistans mest hela tiden och den tidigare så stabile tvåvägsspelaren lyckades med konststycket att bli överglänst av icke-mittfältare som Jonathan Morsay och Kristinn Freyr Sigurdsson.

Men nu, med två innermittfältare i 3-4-3-formationen, var han sitt gamla jag igen. Den beneluxiske mittfältsbrottaren vann mängder av viktiga bolldueller centralt, fördelade boll enkelt och klokt och fyllde på i anfallet när Linus Hallenius serverade honom ett snett-inåt-bakåt-läge som han placerade dit med vänsterfoten till 1–0.

På tränarbänken stod Joel Cedergren och myste i solen.

– Han var överraskande bra. Jag trodde inte det. Han har ju varit borta länge och på en sådan position, i mitten, där måste besluten vara väldigt precisa – och han gör det bra direkt. Det var väldigt glädjande och… lite överraskande för tränaren, sa GIF-tränaren efter matchen, då Pirkt.se:s utsände för en sekund tvekade på ifall han verkligen skulle orka tycka någonting eller om det inte bara skulle vara lättare att ta några citat.

Men han orkar tycka!!! Om det här och så mycket mer!!! Men här kommer först ett citat till:

– Hans defensiv är väldigt viktig för laget. Vi får en bra balans, då han är duktig på att balansera laget. Där är han duktig, sa Cedergren efter den luxemburgske landslagsmannens succéåterkomst.

Det var förresten ingen slump att framspelningen till 1–0-målet kom från Linus Hallenius högertass. Bland många som utmärkte sig i den första halvleken var nästan anfallaren den som såg allra hetast ut, längst fram i nummer nio-rollen.

Visst hade han ett vänsteravslut vid halvt friläge som landade någonstans på parkeringen till Statoil i Vällingby Centrum, men i allt annat än avslutslägena gjorde Hallenius det mesta rätt – och visade upp en annan rättframhet i på den sista tredjedelen.

Jag har vid flera tillfällen sammanfattat det som att han »ser rivig ut«, mer än att han faktiskt utövar någon egentlig rivighet – men idag var han rivig. Han trängde sig förbi, vågade utmana, kämpade och slet och var en stor del i att hela GIF-offensiven kändes farligare än på länge.

Joel Cedergren höll med:

– Vi är ju bra på att hålla i bollen, det har vi varit ganska länge. Men vi har haft svårt att skapa målchanser, och nu är det ju inte så att bara för att det gick bra idag så är det lugnt, men jag tycker vi fick bra svar på det vi jobbat med. Vi var distinkta i den delen av spelet idag.

En snabb GIF-omställning i djupled så lyckades Kristinn Freyr Sigurdsson skaka av sig en Hammarby-back i straffområdet efter inte mindre än tre vridningar och vändningar och förhoppningsvis så kan islänningens 2–0-mål, som han bände upp i nättaket, få honom att skaka av sig den olycksbådande hemåtpass som ledde till Östersunds derbyseger senast.

2–0-ledning i paus för ett GIF Sundsvall som alltså såg rakare ut än brukligt, som hade sin viktigaste mittfältare tillbaka med besked och som faktiskt lyckades hota från båda kanterna.

Den här portalen har varit ganska hård mot Dennis Olssons wingbackspel under det senaste året och när jag var hemma i Sundsvall över helgen så höll jag på – HÖLL, säger jag! – att göra mig lustig över det här faktumet:

Jag höll – fortfarande höll! – på att skriva någonting om att »JAHA! Nu ska Dennis Olsson inte bara låta sin hall för padeltennis ta fokus från hans fotbollskarriär i allsvenskan – nu vill han få ligga på det också!!!«, men besinnade mig.

Kanske var det inte mer än rätt att hålla inne med den smädelsen (som jag alltså fortfarande håller inne med) – för att döma av idag så verkar Dennis Olsson på rätt köl. Visst var det kanske framför allt när Eric Björkander skickade perfekta färdballader på Eric Larsson (som måste fått sprickor längsmed underläppen i den första halvleken, då alla bollar satt så perfekt) som det kändes mest pirrande – men även vänsterkanten, som Olsson hade helhetsansvar för, bidrog med inlägg och inspel idag.

I den andra halvleken kom Hammarby ut bättre, pressade det bolltrillande GIF-laget både tillbaka i planen och till misstag, men från ingenstans slog det vanligtvis så baktunga laget – som okaraktäristiskt nog kontrat in 2–0-målet – till med ännu ett kontringsmål, då Smajl Suljevic med hjälp av en lätt touch på försvarsben kunde vika dit 3–0-målet i bortre gaveln.

 

Inför den andra halvleken var det framför allt en detalj man var sugen på att se: hur den i ett halvår lufttorkade Batanero-skinkan skulle smaka den här väldisponerade GIF-smörgåsen. Inte alls, visade det sig. Den uppsnackade mittfältaren David Batanero hoppade in och fick sig en halvtimme, men det enda som osade Spanien om hans insats var nog att hans passningsprocent var ungefär densamma som den spanska ungdomsarbetslösheten ligger på.

Felbeslut, svaga passningar och en rätt vilsen uppsyn präglade Bataneros halvtimme på planen – som dock sammanföll med att hela matchens strukturer föll samman, i samband med att båda lagen bytte så pass hejvilt att speakerbåset nätt och jämnt fick ut namn och nummer på hemmaspelarna.

– Nej, det var inget vidare. Det var nog hans sämsta insats hittills, sa Joel Cedergren om 28-åringen, som suttit i spelmässig karantän under våren.

– Men det är en bra fotbollsspelare och det kommer han att visa, tillade han.

 

Mer av intresse? Jodå. Den som står och snickesnackar med Urban Hagblom vid ett räcke under nittio spelminuter saknar inte Pirkt.se-content, men det gäller att sålla och det som är tveklöst viktigast för GIF Sundsvalls allsvenska existens just nu är hur det blir med Eric Larsson och Marcus Danielsson.

Det kan inte ha undgått någon fotbollsintresserad norr om Dalälven eller någon sportchef i Skandinavien att den duon sitter på utgående kontrakt med klubben – och då det internationella övergångsfönstret för höst-vår-delen av fotbollsvärlden har varit öppet i omkring en månad så frågade jag ifall det kommit några »konkreta propåer« kring någon av spelarna.

Försök håll tillbaka er entusiasm nu – men det hade det inte, bedyrade Urban. Till skillnad från ifjol, då jag inbillar mig att internationella sportchefer svärmade som gamar över Runar Mar Sigurjonssons lekamen, så har inte en enda sportchef i hela den vida fotbollsvärlden lagt någonting som liknar ett bud på varken Larsson eller Danielsson.

Urban uteslöt förstås inte att båda skriver nytt, vilket knappast säger någonting i sig (jag nämnde väl att man skulle kunna sätta dioder på Hagbloms panna, utvinna GIF-positivismen och få rejäl snurr på CERN-maskineriet?), men däremot sa han att han visste att flera klubbar varit på plats och närstuderat Larsson under en och samma match mot AIK – en där han underpresterade å det grövsta och för första gången på två år inte ens… var lite bra.

»Ritcsch«, lär det ha låtit på läktaren då tre-fyra spelarscouter simultan-strök över hans namn i sina värvarblock.

Trist att höra för Larsson – som man nästan, men bara nästan, unnar en utlandsflytt – men desto mer hoppfullt för den GIF-vurmande individ som inte litar fullt och fast på att Sebastian Rajalakso kan ha ensamansvar för en högerflank under en hel höst.

Marcus Danielson vet jag däremot inte hur vi ska lura kvar, då han inte verkar sätta en fot fel någonsin (inte heller mot Hammarby idag, där han briljerade). Eller jo, just det: han gjorde ju en riktigt tafflig insats hemma mot Häcken, där han dels blev ifrånsprungen och dels bjöd på en straff!

Om jag bränner CD-skivor så kanske vi tillsammans kan posta runt den matchfilmen till alla nu aktiva sportchefer i Schengen-området?

Klart är att Joel Cedergren hoppas att han får behålla samtliga spelare i sin allt bredare trupp. För när vi stod på Grimstas läktare och pratade om den förbättrade konkurrenssituationen så tystnade han plötsligt, mitt i en mening:

– Får vi behålla truppen det här fönstret…, började han och tittade upp mot skyn, strax bakom mig, och började sträcka upp händerna.

Jag hukade mig, kröp ihop med axlarna och tänkte att en missriktad fotboll var på väg att träffa mig i nackpartiet. Men nej: han hade inte höjt armarna och blicken för att fånga en läderkula.

– Jag ber till gud, förklarade Joel. Så att vi får behålla alla spelare, för då har vi ett starkare lag än i våras. Men det är ju en del av vårt sätt att överleva, att sälja spelare, så det är ju fullt möjligt att det händer något.

 

En sista sak: Jag var på First Aid Kit på Gröna Lund i veckan och upptäckte då att min Po Tidholm-radar – eller Po-dar, om ni så vill – är närmast bisarrt stark. Från en position snett bakom scenen kunde jag identifiera Norrlands- och glesbygdsprofilen från – jag överdriver inte – 70-80 meter. Det liksom lyste om honom. Jag bara okynnesblickade ut över publikhavet, svepte med blicken – och pang: Po!

Idag upptäckte jag att jag också besitter en annan inbyggd radar: att kunna identifiera fotbollsagenter. De är, tror jag (det här är en spaning jag kom på ute på Grimsta och då stämde den!!!), de enda som bär Dolce & Gabbana-jeans och som samtidigt är antingen lite för plufsig och för gammal eller för späd för att vara fotbollsproffs (vilket är den andra yrkesgruppen som jag antar bär Dolce & Gabbana-jeans). Genom att ta rygg på en sådan man och fälla ut örlobarna till maximalt vingspann så vet jag nu allt om hur GIF Sundsvall kommer att ersätta vid en somrig spelarflykt.

(Nej, en sista: Jag skriver detta med en bankande huvudvärk; en huvudvärk som infann sig ganska snart efter att jag ätit rester av en kylskåpskyckling som måste ha legat där sedan innan jag åkte till Sundsvall. Så om jag skulle somna in för gott inatt, i hjärnhinneinflammation eller dengue-feber eller vad man nu kan dra på sig, så vill jag att ni ska veta att det var en skämd kycklingbit som blev mitt fall.

Kanske kan denna vetskap göra att jag tilldelas ett Nobelpris postumt, som den förste att någonsin lyckas framställa ett arseniksubstitut genom att mentalt destillera fram det genom att blanda snålhet och lathet.)

Myggbett, vattkoppor och Grindr

Jag var hemma i Sundsvall över helgen för att fira min kusin som tog studenten.

(Vilket är jätteroligt för honom, men också lite, lite, lite deppigt för mig då faktumet att min allra yngsta kusin – född 1998: en halv livstid efter mig – plötsligt tar studenten gör att min 27-årskris accelereras ytterligare.)

Även om resorna dit och hem, som båda avgick vid 06-rycket, lär ha förstört min dygnsrytm för hela sommarhalvåret (det känns, inbillar jag mig, som om någon lekt med en strömbrytare som växlar sommartid och vintertid: på-av-på-av-på-av, klick-klick-klick-klick, tills man varken vet fram eller bak) så var det väldigt fint att komma hem. Studentmottagningar är kanske den allra finaste av släktträffar, för där finns en naturlig uppsluppenhet och en framåtanda som inte finns på ++++-tillfällen som jul och födelsedagar; samtalsämnena är framåtblickande och fyllda av entusiastiskt »vad ska det bli av n’lillpajken«-flyt.

I brist på tid för en ordentlig Fredagsveven™-upplaga påbörjade jag naivt nog en liverapportering – med mitt nya gratisverktyg som har fördelen av att det är billigt och nackdelen av ungefär allt annat – som dock knappt hann få styrfart innan den självdog på eftermiddagen; ungefär i jämnhöjd med att den första bjuddrinken på mottagningen serverades.

Jag hann bara utdela betyg till tre av mina levnadsår efter studenten – 2009: +++, 2010: ++ och 2011: ++++ – men jag hade nog givit 2012 betyget + och 2013, då jag bodde i Sundsvall hela året, betyget ++++.

Och i ljuset av det ++++-betyget, tillsammans med det ++++-betyg som delades ut till Umeå-året 2011!, så hade det kanske tett sig märkligt att jag inför 2014 tagit det bergfasta beslutet att flytta ner till Stockholm.

Men då ska man också veta att 2013 var året då jag till sist – efter, vad?, tre-fyra-fem år av våndande och evighetslånga sittningar i dyra frisörstolar där det lyftes på tesar och blottlades luckor, men där ingen sa någonting!!! – omfamnade min flintifiering och rakade av mig håret för att ersätta min halvyllefigur till frisyr med en helt kal hjässa.

Vilket varit ett klokt beslut i efterhand, baserat på en ovetenskaplig Grindr-studie.*

*= Antal gånger min flintifierade nuna använts som luddigt lockbete på Grindr: 1.

Antal gånger den här bilden använts som luddigt lockbete på Grindr:

0 (mig veterligen).

 

I helgen kom kanske svaret på varför denne unge 23-åring, efter ett drygt halvår med huvudformen av en nakenkatt, tog beslutet att flytta bort från Norrland:

Myggbetten.

Jag hade glömt myggbetten. Jag hade framför allt glömt att ingenting är heligt för dessa bokstavliga blodsugare. Inte ens en blottad och från alla håll redan utsatt skalp. Jag tillbringade en kväll ute i stugan och strax efter solnedgången såg det ut som att jag fått vattkoppor i skallbasen.

Kanske är det därför jag bor här nere.

Allt kommer att multna medan jag står med händerna i fickorna

Finns det någonting som känns krispigare än att vakna upp i en sommarstuga?

Det behöver inte ens vara krispigt ute, man behöver inte ens vakna särskilt tidigt, nej, inte ens solen är en nödvändighet: det är någonting med själva stuguppvaknandet som bara är krispigt i sig självt.

Den upplevda krispigheten är den enda sanna krispigheten och sällan upplever jag en sådan krispighet då jag unnat mig att sova över ute i min farmor och farfars stuga i Långsjön. Det känns som att vakna upp inkapslad i en daggdroppe.

(Det riktiga Långsjön, alltså: på väg till Matfors, någon kvart utanför Sundsvall. Det uppstod vissa kommunikativa komplikationer i helgen då det tydligen finns medelpadska varumärkessnyltare ute i Njurunda som vill hävda sin sjölängd genom att appropriera samma Långsjö-namn.)

Men all upplevd krispighet var som försvunnen bara några timmar senare, när jag såg två generationer män ge sig på att stadga upp sommarstugeföreningens brygga, som isen givit sig på och varit stygg emot under vinterhalvåret.

Utan att tveka hämtade dessa hobbybyggherrar en domkraft och hävde upp hela brygganordningen, varpå de matade in stenblock (som de passande nog »hade liggande«) under bryggan för att stadga upp. På någon halvtimme såg bryggan ut som ny.

Och jag stod där, med händerna i fickorna: lika överflödig som imponerad. Men jag hade velat höja handen, harkla mig och säga att »ni vet väl att min generation ändå kommer att låta bryggan falla i vattnet, tids nog?«. Visst: det är bra och viktigt för stunden, allt det där, men jag vill bara att ni ska »veta att det finns en reell chans att jag kommer stå här med händerna i fickorna medan varenda planka i bryggan och stugan och hela detta imperium multnar och dör?«.

Jag menar verkligen inte det på något skönt, avslappnat »den typen av kunskap är onödig i vårt nya contentsamhälle!!!«-sätt, utan på det mest ångestladdade av sätt.

(Idag gjorde jag den här bilden—

—för att någon gång i framtiden kunna skriva, typ, »golvet är kontraktsförlängningar med nyckelspelare« och om inte ens det kan skänka en contentmål och -mening; ja, då är det illa.)

Jag vet inte, men jag tror att det är avsaknaden av utbildningen nu under sommaren och den med utbildningen medföljande känslan av att vara på väg någonstans, mot att kunna någonting!, som gjorde att jag blev så nedslagen i skoskaften av att stå där med händerna i fickorna och känna att jag inte behärskar någonting av riktigt värde; ingenting man kan ta på.

Slut på debatt

Ibland unnar man sig ett skiljetecken i onödan.

Som här, där ST-krönikören Björn Brånfelt unnat sig ett helt onödigt frågetecken efter vad som borde vara ett glasklart konstaterande: att Sundsvall är Sveriges bästa musikstad.

För några frågetecken kan det väl inte finnas kvar efter det här stycket:

Gamla Getbenet är ute på en lång turné och Takida ska uppträda tillsammans med Stiftelsen.

Bort med frågetecknet. Langa hit titeln.