Närmast obegripligt mycket mer

Det insågs ganska direkt att det var en rejäl arbetsinsats som skulle krävas. En uppgift som alls inte lämpade sig för den som söndagsstrosar omkring i helgskjortan. Så man kavlade upp ärmarna, borrade ner huvudet och slet. Minut för minut, enträget och lojalt.

Till sist insåg man att det inte skulle räcka hela vägen med det lilla och snirkliga utan att man behövde gå rakare mot målet.

Det var i det skedet jag tog övergav de små snäckskalen, tog fram den stora sleven och envetet sörplade i mig de sista decilitrarna av den smaksatta grädden ur min djupa kastrull; den som någon halvtimme tidigare varit fylld med ett helt kilo blåmusslor. Jag hade känningar i alla slev-berörda muskelgrupper i sluttampen. Det var nästan mer av ett arbetspass än en njutbar anrättning.

 

Jahaja. Jag ser nog era rynkade miner. Här kommer ni inklampandes och tror att Pirkt.se är en portal som uteslutande skriver om GIF Sundsvall; som inte behöver känna sig tvungen att göra material av en fin halvdag i Uppland?

Det är klart att det finns en eller två sportjournalister i det här landet som kan göra riktigt material av att vara på plats i en matchstad några timmar innan match. De kan bakgrundsbygga upp en match med eventuella stämningar i staden, med referenser till relevant lokal historia, med vad de fått ut av att överhöra surret på deras favoritcafé.

Vi andra – och nu talar jag i princip till landets övriga sportjournalister, och till de portalägare som kanske åker iväg med pendeln och som plötsligt kanske finner oss strosandes tillsammans med fyra andra likasinnade unga män som råkar bära svarta kepsar och jackor vilket får en att undra ifall man kanske, kanske kan ha råkat gå med i någon sorts medelpadsk firma! – får försöka begränsa oss. Vi kan inte strosa runt och ta in uppländska intryck åt höger och vänster i tron om att vi ska kunna göra kåserande material av det.

På sin höjd tycker jag att man kan unna sig att blicka ner i sin lunchtallrik och eventuellt försöka använda sig av de referenser som ett enormt berg av vinkokta musslor kan tänkas erbjuda. Så det gjorde jag.

Och ni som kan er fotboll och era blötdjur vet kanske var jag är på väg:

När det inte funkar att snirkla sig fram med de små skalen tar man fram den stora sleven – och när det inte fungerar att snirkla sig fram med kortpassningar från egen planhalva så plockar man fram det rakare spelet mot Linus Hallenius.

Har man ett rejäl arbetsinsats framför sig tar man till slut fram alla de verktyg man behöver. Jag gjorde det och lite senare gjorde GIF Sundsvall det, till slut.

Det enda – ja, enda – som haltar i den här parallellen är att när du kämpat ner en halvliter gräddsky får du lite ont i magen; när du kämpat ner IK Sirius på bortaplan mår du bättre än du gjort på kanske hela GIF-året.

 

I paus var jag nöjd med den kollektiva arbetsinsatsen, med Carlos Gracias fördomskrossande (en iberisk man vars efternamn typ översätts till »graciös« kan flyga huvudstupa in i nickdueller och spela okomplicerat!) och med den om än passiva (hur många inlägg fick Carl Larson måtta?) men solida försvarsinsatsen.

Och att den rakt igenom lysande Kristinn Steindorsson kom till spel, sin knäskada till trots.

(Visst hade man kunnat uttryckt att det varit »spännande« om laguppställningen visat Carlos Gracia och Juadet Salih på innermittfältet borta mot Sirius, men det hade varit att göra saker med själva uttrycket som jag inte vet om uttrycket varit bekvämt med.)

Men jag muttrade fortfarande – som så många gånger förr – över hur laget inte verkade förstå att de var tvungna och justera spelidén, när naturgräset och den aggressiva och ofta skickligt orkestrerade Sirius-pressen gjorde det så uppenbart tydligt att Giffarna helt enkelt inte skulle kunna rulla ut hemmalaget från egen straffområdslinje.

Boll på boll spelades igång på Noah Sonko Sundberg vid egen hörnflagga – en gång, två gånger, tio gånger – utan något annat resultat än (i bästa fall) en planlös och stressad färdballad eller (i värsta fall) ett bolltapp på egen planhalva.

På topp sög en formfrustande Linus Hallenius ner det mesta av det lilla som kastades direkt mot honom och det som hamnade vid sidan stångades han stenhårt om i den slumpartade vätan.

När bollrullandet gått i baklås borde det ha varit uppenbart att fler bollar behövde gå mot honom. In med de menlösa ytteranfallarna närmre Hallenius, rakare uppspel, löpningar i djupled kring honom. När Sirius tvingades plocka ut Daniel Jarl och sätta in Kim Skoglund så fanns det dessutom konkreta ytor bakom Sirius-backlinjen, då Skoglunds fotisättning är ungefär lika långsam som jag gissar att hans hårvårdsrutin är.

Hade man dessutom sett vad lite fart och fläkt och raka linjer hade gjort med ett Örebro-försvar innan uppehållet – ja, då önskade man sig muttrande lite mindre smånätt bolltrillande i den långa kioskkön i paus.

(Då var ändå kiosken det som var närmast att hålla allsvensk klass på Studenternas IP, där den provisoriska [väl?] bortaläktaren var försedd med bajamajor, där matchklockan var halvtrasig och där halva arenan fortfarande är en byggarbetsplats – utan att någonting alls ser ut att byggas???)

 

Klipp till: Linus Hallenius sätts i spel med ett instick, spelar direkt ut bollen till David Myrestam som på ett tillslag skickar in bollen till en Eric Larsson som borde ha gjort 1–0 vid bortre.

Klipp till: det kvalitativt sämsta och GIF-känslomässigt bästa videoklipp Pirkt.se någonsin tagit sig friheten att publicera.

Linus Hallenius nickar, precis som i upptakten till 2–1-målet mot Örebro, ner bollen till Kristinn Steindorsson som väntar ut förstarörelsen och får Jesper Arvidsson att tjuva så pass att han bryter mot den mest råbarkade tjuvheder innan han serverar Eric Larsson ett friläge; innan tiden stannar på välfyllda bortastå.

Jag trodde från min synvinkel att Larssons förstatouch nästan förstörde läget; att Sirius-målvakten Joshua Wicks fäbless för att doppa chokladmuffins i chokladmjölk (källa: Offsides intervju från i våras) skulle ha fört med sig att den rejäle amerikanen täckt hela skottvinkeln.

Men nej: Eric Larsson hittar ju nästan alltid ett sätt att lösa situationen.

Bland många bra var han, tillsammans med Kristinn Steindorsson, bäst idag igen och sex av de nio poäng som vi lämnat nedflyttningsstrecket bakom oss med har hans fot direkt skjutit oss till; resterande 16 poäng som laget tagit har hans icke-svettluktande svett varit en nyckelkomponent i.

Jag skulle nog vilja hävda att en högst osannolik* förlängning av hans kontrakt vore det allra bästa som skulle kunna hända den här klubben under hösten.

*= Osannolik, ja: hur många slängkyssar upp mot publiken skickade han egentligen iväg efter sitt mål? Carlos Gracia, som är från Spanien och vet hur nedtonat man bör Raúl-kyssa upp mot läktarna, fick nästan ta ett vaktgrepp om honom för att han skulle sluta. Vi kan ju hoppas att det var det nykära fäktandet från en som hade en ny partner i publikhavet, men nog kändes det som att det var en 26-åring som tog måltillfället i akt att tacka av lite extra.

 

Sista tjugo minuterna var förstås en ren pina, precis så som det ska vara då ett bottenlag med ovan och tröttkörd hand försöker försvara en ledning. Ett tag tycktes det råda en så fullskalig kalabalik i det nedtryckta GIF-kollektivet att det kändes som att fembackslinjen helt upplöstes i sina konturer, systematiken övergavs och alla som hade ett huvud och lite vilja kallades inför nickmässig tjänstgöring.

Men vem behöver systematik och lugn när man vinner duellerna.

Marcus Danielsson vann (som alltid) sina, Eric Björkander vann (som i våras!) allt och David Myrestam var plötsligt 2012-tryggheten själv när det singlades överlånga bollar mot hans ansvarsområde. Och Carlos Gracia, i egenskap av iberisk innermittfältare, kastade sig helhjärtat in i så många situationer att han höll på att bli av med sitt spanska medborgarskap.

Sirius skapade – med tanke på bollövertaget – »bara« tre riktigt bra chanser och visst trodde jag att två av dem gick in, men vem är jag att bedöma någonting när Giffarna leder på bortaplan: hade du frågat mig hade jag kunnat svära på att sista tio minuterna tog åtminstone en halvtimme att spela.

Jag trodde att jag skrikit sönder min röst när Romain Gall lyckades träffa en liggande Oscar Pehrsson (areal: en kvadratmeter) istället för det öppna målet (areal: 17,8 kvadratmeter) från en meters håll, men nog fanns det lite kräm kvar för ett glädjevrål när Glenn Nyberg sträckte armarna i luften och visslade slut på matchen.

Jag skrek rakt ut, så som man gör när ens lag plötsligt vunnit två raka matcher. Senast GIF Sundsvall gjorde det så hade laget Rúnar Sigurjonsson som spelmotor och en Stefan Silva som fick ordentlig snurr på det som så lätt hade kunnat bli en menlös extraforwardsroll. GIF Sundsvall hade – tro det eller ej (publiksiffran i det efterföljande mötet med Kalmar var dryga 4000) – en serieledning.

Det har man, ehm, inte nu.

Men vi har ett budgetbespottat gäng som äntligen lärt sig kämpa för varje höstruskig kvadratmeter, som tvingats lära sig att den rakaste vägen mot målet inte går via en bakåtpassning – och som plötsligt ser ut att ha en bra chans att klara sig kvar i allsvenskan. Vi har ett allsvenskt lag från Sundsvall som plötsligt ser ut som ett allsvenskt lag från Sundsvall brukar behöva göra.

Det är närmast obegripligt mycket mer än vi hade efter Kalmar-matchen för två omgångar sedan.

 

Glöm allt jag skrev om att vilja försätta sig i allsvenskt ide inför matchen. Kom an, AFC! Kom och ta oss, J-Södra!

Låt serien rulla på så snabbt det bara går. Och låt för all del Carlos Gracia fortsätta vara ograciös centralt och låt det rakare spelet mot Linus Hallenius räta ut alla snirkliga frågetecken i höst.

Låt inte Kristinn Steindorsson känna av sitt krånglande knä, låt inte Eric Larsson känna av sin onda höft.

Men låt mig fortsätta kunna känna den här stoltheten över årets GIF-upplaga.

Allsvenskt ide

Det var väl bara halvannan landslagsvecka sedan Linus Hallenius knyckte till som en bordshockeyspelare och Peter Wilson klev upp ur isvaken gjorde det som vi får hoppas blir hans nischade grej i GIF-karriären (att från ingenstans dyka upp under höstkanten och skjuta klubben kvar i högstaserien), men jag sa det till den vän som jag såg ÖSK-segern tillsammans med igår: att det känns som att det var en månad sedan.

Jag antar att jag helt enkelt passat på.

Passat på att njuta av andrummet eller, snarare, bristen på GIF-ångestframkallad andnöd.

Det logiska vore ju att vilja att en efterlängtad och livsnödvändig segermatch fått en att känna att man ville ha en ny match, direkt, så fort som möjligt. Hit me, liksom. Hit me! 

Och det kanske är möjligt att känna så, vissa av er kanske gjorde det, men nej: nog uppskattar man varje andningshål där man slipper fundera kring vem som egentligen är minst oförtjänt av den där tredje och fullkomligt menlösa anfallsplatsen eller vem som ska ta innermittfältsplatsen då David Batanero dumdristigt nog rivit sig till en helg på Udda tapasbar.

GIF Sundsvall är på säker mark i tabellen, just nu, och för min del skulle det gärna få räcka så. Stäng ner serien. Släck ner IP. Börja om på en ny kula. Väck mig till jul och säg att vi klarat oss. Jag såg att Annika Norlin uttryckte att hon hade velat gå i ide—

Vill också veta

A post shared by Annika Norlin (@saekert) on

—och hon spelar liksom in låtar åt Östersunds FK, som strax går in i Europa League-gruppspel. Vad vet hon om att vilja gå i ide i början av september?

 

Jag har inte skrivit ett GIF-ord sedan 2–1-segern mot Örebro SK, mest för att passa på att tänka på annat, inte för att det inte hänt någonting.

Det har ju nämligen dragits igång en kampanj. En kampanj från supporterled som handlar om att samla ihop pengar till föreningen, som för andra året i rad blöder miljoner ur den årliga driften. En kampanj som Pirkt.se, i egenskap av den kanske största fristående portalen som ägnar sig åt GIF-texter [källa?], tystat ner i en omfattning som kanske fått folk att dra öronen åt sig och tänkt att det kanske mjuggplaneras någonting storslaget och bombastiskt.

Folk har kanske spekulerat i ifall portalägaren – med sitt erkänt stora huvud, som gjort för tunga, ekande bastoner – snart kommer att tillkännage att han ger sig ut på en höstlång Band Aid-turné tillsammans med Kjell Lönnå och Helen Sjöholm, för att samla in pengar till Swish för GIF-kampanjen? Kanske har folk redan hunnit bygga upp förväntningar kring att stimpengarna från hitlåten »Do They Know It’s 3–4–3 At All?« (en låt skriven för att uppmärksamma världen om att en formation kan vara 3-4-3 även om en av anfallsplatserna är helt menlös) ska rädda klubben ur de ekonomiska bryderierna.

Men nej. Det vill jag bara dementera, lite snabbt.

 

Imorgon kväll, efter Uppsala-utflykten, har jag tänkt att skriva någonting rejält och ambitiöst om GIF Sundsvall igen.

Nu när människokroppen ännu inte kan gå i allsvenskt ide.

Avslutningen på min fredagskväll

Hade du ett tråkigt slut på din fredagskväll, menar du?

Jag råkade just, strax före klockan ett på natten, fick-blippa mig in på min mobiltelefons fotoalbum, den del där iPhonen sorterar bilder efter ansikten. Jag hade tryckt mig in på bilder sorterade efter mitt ansikte: en ansamling av bilder som nästan bokstavligen bara en mor kan älska, då min mor faktiskt tagit av många bilderna då hon fått mig att posera framför olika kända byggnader i Paris under sensommaren.

Väl vid telefonmässigt medvetande så reagerade jag särskilt på en av bilderna, där den köttsliga klump som är mitt anlete såg onormalt brett ut, ja, närmast ovalt, som en amerikansk fotboll. Med min popcornsaltiga tumme försökte jag trycka in bilden för att zooma in på mitt till synes milsvida anlete, men istället för att komma ens lite närmre så hoppar mobilen istället helt plötsligt över till något form av videoläge jag aldrig någonsin sett förut. »Skapar film«, meddelade iPhone över hela bildrutan.

Jag har lyckats sätta igång ett tonsatt bildspel med temat »Sentimental«.

Ett tjugotal bilder, som samtliga innehåller min nuna, rullar nu till tonerna av synnerligen sentimentala stråkar. I lugn takt och till sorgesam musik bläddrar bild efter bild förbi, där till och med känslan i den sepiafärgade bläddringsfunktionen är tydligt sentimental. Bilderna består dessutom uteslutande av mig och min allra närmsta familj, då det är de enda bilder jag för tillfället har kvar i min (av lagerutrymmesskäl) ofta rensade telefon.

Det var – förstår ni – som att se bildspelet till min egen begravning, liggandes hemma halvsjuk och ensam på soffan en fredagkväll.

Det var alltså – frånsett att jag tog upp datorn för att i terapeutiskt syfte smattra ner dessa rader (hade jag inte kunnat göra content av all misär vet jag inte hur jag tacklat oombedda begravningsbildspel) – avslutningen på min fredagskväll.

Ny sanning: är det någonting man inte vill bli liknad vid så är det en positivhalare

Jag har ju varit ute på marknaden ett tag. Säg sedan slutet av maj, början av juni månad.

Nej, inte den marknaden, där har jag fortfarande inte klivit ut (även om jag redan innan mitt inträde på den marknaden tror att jag kan ha lanserat ett för hela marknaden användbart begrepp, då jag formulerade att jag gärna kunde ät-äta men inte dejt-äta, när en »ska vi inte gå ut och äta middag nån gång?«-framstöt riktades mot min fumliga och ännu ej marknadssjösatta person. Så om ni får begreppet ät-äta kastat i era nyllen i era Tinder-konversationer framöver så vet ni vem som sjösatt det).

Nej, jag pratar om lägenhetsbytarmarknaden. En marknad jag fram tills i slutet av maj knappt visste existerade, men som formligen blomstrar av bytessugna individer med olika nivåer av lynnighet i frekvensen vad gäller mejlsvar.

En dag ska jag skriva det stora inlägget om mina månader på sajter som Lägenhetsbyte.se och den mycket luddigare men kanske till slut effektivare Björnsbytare. Så sent som härom veckan var jag med om en incident så luddig att jag vid återberättandet för mina vänner först glömde bort den allra mest bisarra detaljen – den som var helt uppåt väggarna dråplig, ja, närmast filmiskt övertydlig i sin komik; som om min hjärna skyddat sig med hjälp av den beprövade teorin om bortträngda minnen.

Den dagen är dock inte idag.

Idag vill jag bara meddela att jakten kan vara över. Jag gör mitt allra yttersta för att inte ta ut någonting i förskott, men hela natten sov jag oroligt för att jag oroade mig för ifall köket skulle vara för litet; mitt dröm-jag sprang oroligt runt i min potentiellt nya lägenhet och måttbandsmätte kylskåp och famlade efter ugnsluckor, så det verkar gå sådär. Hela mitt medvetna och mitt undermedvetna är tyvärr inställt på ett byte, som – för att det är som med lägenhetsbyten som med allt annat i livet – förstås kan spricka i precis vilken sekund som helst.

 

Jag tänkte skriva det här inlägget på universitetets bibliotek, men sanna mina ord: aldrig är du så ouppskattad som när dina näsgångar tvingar dig till aktiv mun-andning inne på en tyst avdelning i ett bibliotek.

 

Aldrig är du så ouppskattad (som vid mun-andning på bibliotek), allt man vill ha av livet (är ett bra förkylningsknep); det är stora sanningar den här portalen slänger sig med nu för tiden. På tok för stora, antagligen, men kanske är det ändå någonting nytt, det här med de stora sanningarna och det bombastiska fastnitandet av dem.

Och man vill alltid komma med någonting nytt.

På sistone har jag läst väldigt mycket. Tagit upp en bok här, bläddrat några sidor, plockat upp en annan, läst några kapitel, tagit upp och fortsatt på en gammal bok som jag varit halvvägs igenom, snabbläst någon tunnare pamflett: allt för att jag varit sugen på att läsa hur andra människor skriver. Jag har alltid velat lära mig hur man skriver av människor som är mycket duktigare än mig, alternativt jag (ni ser). Jag tror att det är därför jag läser förhållandevis långsamt: för att jag inte vill sluka i mig själva berättelsen och gå vidare utan stanna till vid författarnas användande av kommatecknen, mäta av deras längd på meningarna och kanske framför allt – och ni ser här och nu varför det är viktigt, ja, jätteviktigt för hela den här portalens fortsatta läsbarhet – fundera kring hur de undviker att skriva in så enormt många bisatser mellan två långa bindestreck.

Nu har den här typen av läsande intensifierats och jag tror jag vet varför.

Jag har på kort tid snubblat över ordet »positivhalare« flera gånger, på flera håll.

Och är det något man inte vill bli liknad vid – och håll i er nu, för här kommer ytterligare en hårt fasthamrad sanning, efter ännu en av dessa långa bisatser som jag själv (som skriver dem!) har börjat störa mig på och som ni antagligen strax också kommer störa er på! – så är det en positivhalare.

Och så ofta känner jag mig just som en positivhalare, som bara står och vevar och vevar i min lilla rullvagn så att samma gamla slinga pyser ut ur klaviaturen. Jag gillar ju begreppet vev väldigt mycket, för dess inneboende yvighet och oberäknelighet, men en positivhalare står för en av de allra sämsta vevformerna: en monoton och förutsägbar vev som följer ett förmallat mönster.

Och jag vill inte vara en positivhalare! Jag vill komma med nya slingor, nya ljud och inte minst missljud; jag vill inte veva runt, runt, runt, år efter år efter år som portalinnehavare – jag vill rycka och knycka i sidled till dess att spakarna blir skeva och hela möblemanget börjar låta annorlunda.

Det är en smädelse jag kommer börja använda: dels för att det är ett vackert ord och dels för att folk inte kommer att ta illa upp, tror jag. Så fort någon säger nej till någonting yvigt för att istället gå i gamla hjulspår så ska jag vara där med en »men din jäkla positivhalare!!!«-smocka i tryn- eller chatt-telefon-höjd.

 

Så på samma sätt om ni blir medbjudna ut av någon som tydliggör att det handlar om att ät-äta så vill jag att ni när ni i framtiden blir smädade med ny-smädelsen »positivhalare!!!« ägnar Pirkt.se:s språkliga sprängkraft en tanke.

 

Till saken igen. Man är ju, och det här vet ni redan, aldrig så ouppskattad som när man enkom använder munnen för andhämtning inne i en tyst bibliotekssal. Så istället för att sitta kvar som en levande reklampelare för såna där kinesiska SARS-masker så tog jag mig till mitt potentiellt nya område, via min potentiellt nya tunnelbanestation, för att promenera runt i närområdet och bekanta mig, ja, riktigt gona in mig i det som när som helst kan ryckas ifrån mig.

(Inte för att jag otrivs i mitt nuvarande område. Alls inte. Jag skulle gärna, om hyrorna och marknaden tillät, bo kvar i Solna- och Sundbybergs-området. När jag under visningarna med mina spekulanter lovprisar området som fint och härligt så följer jag helt klart god mäklarsed vad gäller sanningshalt.)

Redan i tunnelbanans rulltrappa upp så mötte jag en äldre man som hade en blå keps med ett gult- eller guldaktigt tryck centralt på skärmen. En GIF-supporter, hann jag tänka, innan jag rullade närmre och vid mötet kunde se att det stod »KB«. Han höll inte på Giffarna, han höll på Kungliga Biblioteket (antar jag).

Det är nog rimligt. Sannolikheten att Sirius-mittfältaren och app-utvecklaren Philip Haglund skjuter KB i sank redan på söndag torde vara låg.

Jag läser den, vad–kan–det–vara, tredje eller fjärde av Bodil Malmstens bloggböcker just nu och där har hon dels flyttat till vad hon bara beskriver som en »tråkig stadsdel« i Stockholm, efter att ha bott i en fransk hamnstad som hon mig veterligen aldrig nämner vid namn.

Det hade onekligen någonting och kanske hade det även haft någonting i det här forumet, om jag hemlighållit mitt potentiella område utan istället bara försökt beskriva det i ord.

Jag märkte vid dagens promenad – som, via T-centralen och tåg till Sundbyberg och gång hem därifrån, var ungefär ett Lilla Drevet-avsnitt lång – att det är ett område där man (kanske åt vilket håll man än promenerar) till slut når ett Pom & Flora-café, vilket jag tror är någon form av högborg för den stockholmska eliten när det gäller mjuggsponsrade blogginlägg.

På vägen fann jag också den här skylten:

Och jag kan för lite om elektronik (i allmänhet, men framför allt efter att ha vuxit upp i en elektrikers hem*) för att slå fast det: men visst är det där ett subtilt pekfinger till PK-etablissemanget med deras miljömärkningar och watt-snåla men fula nya lampor???

*= Ett bra test för att testa din eventuella elallergi vore att tillbringa en helg i mitt föräldrahem. Allt som kan låta eller lysa på automatiserat kommando låter eller lyser på automatiserat kommando.

Mitt potentiella område (jag kommer behöva ta bort det här inlägget i efterhand ifall den här flytten inte går igenom; det kommer att vara för smärtsamt att se tillbaka på) innehåller alltså ett av alla creddiga bloggcaféer och gammal gubbig el-konservatism. Det borde ändå vara svårt att ta på uppstuds, tycker jag.

På vägen hem testade jag den nya Citybanan från T-centralen. Där saknades inte bara elektroniska skyltar om varifrån och när tågen skulle gå, utan hela vänthallen var helt befriad från stolar – som om någon nitisk folkhälsovetare fått fria tyglar i arkitekturen.

Alltså helt befriad. Helt!

Hur befriad?, frågar du fortfarande?

här befriad:

Någon-har-känt-sig-tvungen-att-släpa-med-sig-en-sån step-up-bänk-från-gymmet-för-att-få-sitta-befriad.

»Det funkar ju!«-argumentets svaghet

Vitaepro har en självklar plats i det svenska folkmedvetandet efter att företaget – med hjälp av Stig Strands norrländska beslutsamhet och den fina reklamplatsen i anslutning till TV4:s Nyhetsmorgon – hamrat in sitt budskap om att (nu parafraserar jag) den svenska folkstammen kommer att dö ut om folk inte börjar knapra deras till synes ständigt rabatterade piller.

Men på senare år har dessa skandinaviska pillernasare stött på patrull. Tidningen Expressen gick under 2015 på djupet och granskade ifall Vitaepro verkligen har stöd för allt de påstår i sina ständigt rullande reklamkampanjer.

Det hade de, ehm, inte.

Folk som fått krämpor av att lita på Stig Strands myndiga stämma klev fram.

Myndigheter lade sig i.

Reklamkampanjer stoppades.

(Även om det kom rapporter från trogna Nyhetsmorgon-tittare med plasma-tv om att den nu stoppade Vitaepro-reklamen ska ha rullat så pass frekvent att den varit fastbränd på skärmen, så att man såg Stig Strands huvud i bakgrunden på den ersättande blöjreklamen.)

Och visst orsakade Expressen-granskningen visst rabalder och nog skakade den om hela pillerkoncernen i dess grundvalar, men riktigt allvarligt blev förstås läget först när den förre ägaren av hotellet »Terraza« i Ljungby gick ut i lokaltidningen Smålänningens uppföljning av Expressen-artiklarna:

Det kanske säger någonting om hur sällan jag slår på TV4:s Nyhetsmorgon, men först imorse fick jag syn på reklamfilmen som måste vara Vitaepros svar på denna kritik från Expressen, myndigheterna, kunderna och Terraza-Rolf.

Vi kan väl titta på den tillsammans.

Jag är ingen reklamare, ingen marknadsförare, ingen krishanterare och inte heller någon direkt expert på kommunikation.

Men.

Verkar de inte lite väl måna om att få folk att »köra på«??? Det är som att Vitaepro, efter de här skandalerna, helt gett upp tanken på att värva nya pillerslukare utan bara vill se till att de som redan autogiroar iväg pillerpengar varannan månad inte ska få för sig att sluta med det. Kör på bara! Ni kanske inte känner någon direkt effekt åt rätt håll, men ni känner väl heller ingen direkt negativ effekt av våra piller? Nej, kör på!

Vi bevittnar ett imperium som blivit defensivt, som bara vill försvara det de har.

Och vad än värre är: vi noterar förstås också att en marknadsförare som gjort det stora misstaget att sänka sig till motståndarens nivå. 

Det blir extra jobbigt att bevittna då motståndarsidan är »forskning« och ens egen sida är »piller som helt saknar vetenskapligt bevisade effekter«.

Att bokstavligen skrika ut »det funkar ju!« flera gånger i rad om sin produkt måste vara det absolut säkraste sättet att få folk att ifrågasätta huruvida din produkt verkligen funkar.

Jag tror att reklamen hade kunnat passera ifall Stig Strands myndiga stämma bara lugnt förkunnade att »jag kör på med Vitaepro, det funkar ju« innan han med van och stabil norrländskt grovhuggen näve svepte i sig ett par piller och drog iväg på ett par gamla träskidor. Om den utstrålat det Norrlands Guld-iga lugn som ska förmedla att man inte behöver bry sig så mycket om kvällstidningarnas ständiga jakt på mat- och hälso-relaterade förstasidor.

Men att låta en okänd svensk man sjunga det i Finlandsfärje-omgivning???

Okänd, ja: för jag vet att jag en gång sett Nicklas Wahlgren sjungandes om Vitaepros alla fördelar i någon reklamvideo – och när även Nicke Wahlgren hoppat av den sjunkande Finlandsfärjan så börjar nog folk dra öronen åt sig. Nu är det alltså en okänd man som – på grund av Expressens och Terraza-Rolfs hårda ord – inte vågar nämna så mycket som en C-vitamin utan bara ägnar sig åt att försöka schlager-pumpa in budskapet om att folk som ska »köra på«.

Jag tänker försöka hålla koll på TV4 om vardagsmorgnarna framöver, för det känns som att det finns en intressant vidareutveckling på den här reklamkampanjen, då det är en sluttande PR-skala de gett sig ut på, i gränslandet där PR-kampanj övergår i rättsligt försvar inför världens mest icke-lyckta dörrar.

För det känns ju som att det finns en rejäl chans att nästa reklamrefräng innehåller en fras i stil med »Jag säger inte upp Vitaepro/För Vitaepro har inga vetenskapligt dokumenterat skadliga effekter«. 

Pirktnee Today

Jag vill ju gärna tro att Pirkt.se har samma makt i den medelpadska omnejden som Joan från Pawnee Today har i Pawnee med Eagleton-omnejd. Jag vill ju gärna tro att en Pirkt.se-kvalitetsstämpel kan få det allra mest obskyra ting att skjuta i den försäljningsmässiga höjden.

Men oavsett om det är så eller inte så kan jag inte sätta portalens kvalitetsstämpel på den »vitlöksmjölk« som signaturen »Bergersen« bidrog med igår, i kommentarerna till gårdagskvällens inlägg.

Jag vet inte vad det säger om mig, men trots att kommentaren kom vid 22-rycket och jag bestämt mig för att gå och lägga mig*, så avbröt jag läggningsprocessen för att istället ställa mig vid spisen för att besudla några deciliter mjölk med ett par klyftor vitlök.

Men nej: trots gårdagskvällens bäljning av vitlöksmjölk (som inte var fullt lika äcklig som jag förväntat mig) så vaknade jag upp än sjukare imorse. Det är fullt möjligt att vitlöksmjölken hållit denne Bergersen frisk i uppemot tretton år, som hävdat, men i så fall måste det ha druckits i förebyggande syfte.

*= Läggningen skedde strax efter att jag sett en medelålders man i en alldeles för åtsittande scarf ta fram gitarren på en förstadejt i SVT-programmet Tro, hopp och kärlek, för att framföra en egenskriven låt som bland annat innehöll en fras i stil med »det är svårt att älska när snaran dragits åt«, vilket först och främst fick en att tänka att »DU KANSKE KAN LÄTTA PÅ DIN HÅRT ÅTSITTANDE SCARF BARA« och därefter framkallade den där känslan som jag så ofta kunde känna under mina tonår, när man på sitt pojkrum satt uppe så pass långt inpå småtimmarna att det till slut dök upp en svart bil som kunde samtala med David Hasselhoff på TV6-skärmen, vilket fick en att varken veta ut eller in utan bara tänka att »nej, nu måste det vara dags att sova«.

Jag vet inte om det mest av allt säger att jag är en portalinnehavare som älskar all form av portalbaserad interaktion (alla inlägg som lämnas okommenterade känns ju som ett gallskrik rakt ut i rymden), där förstås interaktion gällande just konceptet vitlöksmjölk är av den allra mest älskvärda yvigheten. 

Eller så säger det att jag är en ung man som litar på precis vad som helst som sägs av någon som döpt sitt alias efter den flärdfulle frisparksskytten Tommy Bergersen.

Om någon som döpt sig till »Barkemo« sagt åt mig att äta ett halvkilo grovsalt för att bli av med min förkylning hade jag nog gjort det också.

Det enda man vill ha av livet är ett riktigt bra förkylningsknep

Jag säger inte att jag har skäl att dra serietecknaren Pontus Lundkvist inför rätta.

Jag undrar bara.

Får han porträttera mig utan min aktiva tillåtelse?

Jag tog mig till biblioteket i Sundbyberg idag, för att lämna igen hans (mycket roliga) seriealbum innan bötesbeloppen skulle börjat ticka in: som ett vandrande bevis på att snålheten trumfar hälsan.

Halsen brann nämligen imorse. Inte som en eldsvåda, inte som en skogsbrand som river och sliter med sig allt i sin väg, utan som ett litet värmeljus. En litet retlig låga mitt bland halsmandlarna.

Jag har länge – säkert sedan jag råkat snubbla över någon Familjeliv.se-länk – trott på taktiken att varva hett och iskallt, när det gäller halsont. Att utsätta hela struphuvudet för en chockdoktrin av ömsom hetvatten, ömsom isvatten.

Jag har trott på detta utan större lycka och när jag dessutom varit tvungen att tro på denna teori till tonerna av diverse smädelser från vänner, som dömt ut den som både ovetenskaplig och nästan direkt farlig (»halsen behöver lugn och ro för att återhämta sig!!!«, bölar dem), så är jag inte mindre av en mjukisbyxeklädd vindflöjel än att jag är villig att överge den.

Idag gurglade jag istället halsen i saltat hetvatten, allt på inrådan från en vän som av ganska oklara anledningar – då han själv känns minst lika förkylningsbenägen som mig – självutnämnt som någon form av expert vad gäller sjukdomsreducering.

Till ingen nytta, ska sägas. Ingen! Det äckliga saltvattnet hade inte ens den svalkande placeboeffekt som något riktigt kallt åtminstone unnar struphuvudet.

(Är det här verkligen content, undrar du, men då har du inte ont i halsen just nu. När man däremot har ont i halsen är precis allt content man vill ha sådant som berättar för en vad som fungerar och inte fungerar när man ska reducera sitt halsont. Nästa gång en Pirkt.se-läsare får halsont – vilket kan eller till och med lär sammanfalla med att jag smittat dem på en släktmiddag – så ska den kunna gå hit och åtminstone få reda på vad som inte fungerar.

Kanske är det allt man vill ha av livet: ett riktigt bra förkylningsknep.

Just nu känns det så.)

 

Men jag tog mig alltså till Sundbyberg. Jag hade på mig den utstyrsel jag nu för tiden alltid har på mig när jag är sjuk och lämnar hemmet. Jag måste först ha haft den på mig under en förkylning, känt att »den här kombinationen av kläder balanserar perfekt på gränsen mellan pösig hemmasittare och samhällsnyttig medborgare« och sedan bara bestämt mig för att det är så jag ska se ut; för nu rycker jag den bara åt mig via muskelminnet så fort halsen bränner.

Ens kläder är dock inte det största problemet med att visa sig ute när man är sjuk (så svårt är det inte att balansera på rätt sida soffpotätgränsen), nej, det är ansiktet.

Det händer någonting i ansiktet. Jag har inte tittat tillräckligt noggrant på tv-reklamerna för ansiktskrämer för att veta vad det är de varnar för: är det matt hud man inte vill ha? Är det fet hud man ska passa sig för? Trött hud???

Vad de än varnar för: så ser jag ut när jag är sjuk. Man ser på långt håll att någonting är fel. Det spelar ingen roll om jag ler, om jag skrattar eller hur jag än försöker dölja det: vid sjukdom är jag ansiktet utåt för icke-välmående. Huden liksom både blänker och är torr på samma gång. Det är som att den lilla värmeljuslågan i halsen värmt upp hela den köttklump som är mitt ansikte och att min nysjuka hud är för dålig på att hantera den nya värmen, som vore huden en billig polyestertröja.

Jag tänkte på det när jag tog bussen hem, att jag kanske borde bli bättre på att lyssna på reklamerna om diverse hudkrämer. Huden är ju, tänkte jag (och känn er inte oroliga för om det knakar i bakhuvudet; det är bara er hjärnkapacitet som vidgas av att få tänka samma stora tankar som jag gör), både mitt ansikte och mitt hår. Eller åtminstone substitut för mitt hår.

All den tid och kraft och inte minst ekonomi som andra lägger på sitt hår borde jag förstås addera till tiden, kraften och ekonomin jag lägger på min hudvård. Vi pratar väl schampo, balsam, oljor?, ja, kanske till och med krämer??? Min hudvårdsbudget borde vara enorm. Jag borde ha en salva för varje problem: en för för fet hud, en för för torr hud, en för för trött hud.

Till och med en för sjuk hud borde jag ha.

 

Jag lånade hem alla Bodil Malmstens bloggböcker nu. Bibliotek, va. Vilken grej. Så fort man känner att man har lite svårt att skriva – så fort inspirationen tryter och man känner sig dålig, liksom trög i tangentfingrarna och ännu trögare i tanken – så kan vi i Sverige gå till ett bibliotek och med bara sitt personnummer som pant plocka åt sig böcker av människor som man tänker ska inspirera en till stordåd (men som man efter en–två–max tre sidor inser kommer att få en att aldrig ens försöka sig på att skriva igen, för att man bevisligen inte kan).

Jag har hunnit läsa en av dem, hunnit se tre olika SVT Play-dokumentärer och en film, hunnit bada. Ändå är det som att jag inte hunnit någonting. Som om jag simulerat hela dagen, så som man simulerade matcher när man spelade en karriär på något gammalt FIFA-spel.

Jag tror att det är för att det knappt går att räkna dagen i tid när man är sjuk. Timmarna och minuterna fungerar inte som de ska. Tiden går för sakta och för fort.

Den som har ont i halsen och som köpt sig ett paket små Magnum-glassar får räkna tiden i glass.

Jag har nu bara en jordnötsbelupen Magnum-glass kvar av den här dagen.

Du måste tvinga mig ut

Jag har allt att skriva om och jag har inget att skriva om.

I måndags började studierna igen. Vi ska läsa om »hållbar utveckling« och kursen formligen rivstartades genom en filmvisning av »Darwins mardröm«, som genom en liten historia om fisket av nilabborre i Tanzania lyckas måla hela den världsliga näringskedjan i fyra nyanser av svart.

Det var som att se en omvänd Hans Rosling-föreläsning, där han istället för att tala om hur bra allting går runtom i världen berättade om det kolossala mörker som miljontals människor genomlider för att vår konsumtion ska kunna upprätthållas. En föreläsning där han till slut fått sätta sig på huk på scenen, sträcka sin pekande näve ner mot Gapminder-skärmens absoluta nederkant för att förklara att »HÄR, precis när vi inte trodde att det kunde bli mycket mörkare, så finns det ytterligare en nivå av mörker«.

Jag, som tidigare var väl enkelspårig i min pessimist kring jordens framtid, är efter den filmvisningen nu intersektionell pessimist.

 

På den efterföljande diskussionen pratade min klasskamrat Simon om »paradoxen i paradoxen«, angående filmtiteln, och det var som att det började värka i bakhuvudet mitt; som att jag i realtid kunde känna fysiskt hur vad som tidigare varit ett hålrum plötsligt fylldes med nya synapser.

Det var, efter en sommar av trevlig men hjärnmässigt icke-expansiv verksamhet på TT, en härlig känsla.

 

Vi har börjat 09.00 varje morgon och på fredagen kändes det som att jag var inne i vardagsgängorna igen. Jag slog på vattenkokaren till äggen, fyllde på med kaffe i filtret, hällde upp vatten, slog på bryggaren och gick in för att duscha samtidigt som vattnet kokade klart och kaffet bryggdes färdigt, för att spara tid (vilket känns bra för stunden, men olidligt deppigt att återge så här i efterhand, när man tänker efter, och kanske är det så man tar sig igenom vardagens små deppigheter: man får aldrig någonsin stanna upp och tänka efter). Men döm av min förvåning när jag sticker ut den nyduschade näbben i köket igen och får se hela köksgolvet fyllt av kaffe.

Jag hade, för första gången i min kaffekokarkarriär, inte ställt dit kannan. Kaffet hade runnit rakt ner på plattan, svämmat över och runnit ner på bänken och vidare ner på golvet. Och jag gör sådana mängder kaffe också (ungefär hälften av gångerna nynnandes på »GJORT FÖR MYCKET KAFFE SEN DAGEN DU STACK/FORTFARANDE HÄNDER DET ATT JAG DRICKER UPP ALLT«). Det var ett hav av kaffe; nästan stort nog för att jag skulle kunnat söka tillstånd för att slå upp en liten tax-free-butik.

Jag har alltså en bit kvar till den där riktiga vardagsformen. Men man vill heller inte bli alldeles för bra på vardag. Jag har en mycket god vän som är föredömlig vad gäller vardagseffektivitet och som en gång – när han tyckte att jag återsåg lite för många Seinfeld-avsnitt samtidigt som diskberget i mitt grävlingsgryt på Teg växte sig högre för varje besök – gav mig handboken »Få det gjort«, men han är också ett levande bevis på att det är en slippery slope. Hans små stegvisa landvinningar var imponerande till en början, då minuter tjänades både här och där, men ganska snart hade han eliminerat mjölk ur sin dagliga grötportion och innan det var över så hade även sylten fått stryka på foten av effektivitetsskäl, vilket gör att han nu startar dagen genom att med en beslutsam robotnäve sleva i sig vattniga havregryn ur djuptallrik.

 

Sommaren är slut nu. När jag i eftermiddags slevade ner Popaganda-armbandet i sopkorgen tillsammans med lite potätskal så var det officiellt.

Jag hann – om vi säger att sommaren började när skolan slutade – resa till Kroatien, jobba i två månader på TT, åka till Way Out West, resa till Milano för att träffa min syster, inse att i princip hela staden Milano var stängd på grund av semester, se Como-sjön (som med tanke på mina överdrivna förväntningar inte vara mer än +++!!!), resa med det världsarvsskyddade alptåget Bernina Express, inse att Schweiz har dödshjälp inte bara för människor utan också för studentikosa ekonomier, tillbringa en vecka i Paris och till sist hann jag alltså avsluta sommaren med att inte kunna hålla mig ifrån att köpa sig till en tredje Säkert!-spelning för året.

(Spelning och spelning: den på Dramaten var en spelning, ja, även den sena på Way Out West, men Popaganda bjuder ju tyvärr mest på små munsbitar av olika artister. Jonathan Johansson, som gjorde den kanske bästa spelningen av alla, fick ju nästan elkabeln urdragen ur sin gitarr av en arg roddare när han tänkte bjuda på ytterligare en låt.)

 

Det var inte min allra bästa sommar någonsin, det tror jag inte, men då förväntningarna inte direkt var på någon »Summer of George«-nivå så är det inte den här känslan inför att septembers grånad har tryckt in sin stora höstkänga i dörrspringan:

Det var en bra sommar, ja, kanske till och med en mycket bra sommar. Jag har hunnit göra mycket, se mycket, till och med veva mycket. Det borde därigenom också ha varit en stark sommar för portalen Pirkt.se, då mycket av det som genomlevts varit väldigt content-vänligt, men ändå har den här plattformen stått och trampat vatten under sommarmånaderna.

Och de stora publicistiska frågorna – vad är innehåll??? och hur privat kan innehåll göras??? – är ännu obesvarade inför hösten.

Jag tror på hösten, jag tror att mörkret och de konkret icke-spännande höstkvällarna kommer att tvinga fram starkt innehåll (vad ska man liksom göra av en blanktisdagskväll i oktober?), men jag vågar inte lova något. På frågan om Pirkt.se kommer bli bättre framöver så svarar jag som den fria världens högste ledare gör på frågan om det kommer utbryta ett världsutplånande kärnvapenkrig inom den närmsta framtiden:

»Vi får se.«

Birgit Nilssons besvikelse till arvinge

Foto: Instagrams story-funktion, dit allt för många Pirkt.se-ämnen höftslängs ut i etern.

Jag var på ett dop i lördags och iklädde mig för första gången på väldigt länge en kavaj. Vid 27 års ålder tycker jag mig vara bekväm i de flesta klädesplagg som jag bestämt mig för att köpa – i sommar har jag gått omkring i en puffärmad tröja som jag tror är tillverkad för ganska små barn, samt en t-shirt som är hämtad från en ganska smal 30 Rock-meme – men kavajen blir nog aldrig mitt plagg.

Jag antar att det går att känna sig som en Expressen-sportjournalist på det bra sättet – typ att man går runt och känner att »ja, visst, han som är här från Aftonbladet skriver inför en mycket större läsarkrets och hans texter ges inte ut på en sajt som är ett layout-mässigt myrornas krig – men vad har han på sig för gammal sliten collage-tröja?« i sin dresscode-påtvingade kavaj – men jag känner mig alltid som en Expressen-sportjournalist på det dåliga sättet. Att situationen liksom kräver av mig att jag ska klä ut mig i vuxenkläder.

Det är en nackdel med att gå på dop.

Den andra är sången. Psalmsången. Det spelar ingen roll hur fina och kända och passande psalmer som väljs åt en – det är helt omöjligt för mig att hitta rätt.

Och det är väl ingenting att skämmas för, tänker ni: men då har ni inte heller samma förväntningar på er. Nej, den genomsnittlige dopbesökaren behöver inte känna någon press; behöver inte skämmas när hen pressar fram ett falskklingande »tryggare kan ingen vara«-bröl i fel tonart.

Men jag? Folk tittar på mig. Folk tittar på mig och förväntar sig saker. Folk vänder sig om i kyrkbänkarna. Inte helt om, förstås, men lite: sneglar i sidan, mot mig, för att de tänker att därifrån – från mannen där borta – kommer det att komma någonting extraordinärt ur struphuvudet. Någonting varmt, någonting kraftfullt, någonting maffigt; ja, någonting storartat.

Nej, förväntningarna bygger inte på att min morfar på ålderns absoluta höst hux flux – från ingenstans och, som jag minns det, helt kontextlöst! – berömde min sångröst (han var väldigt mentalt spänstig nästan hela vägen in i slutet, min älskade morfar, men det här måste verkligen ha yttrats som ett första tecken på att åldern började ta ut sin rätt).

Förväntningarna bygger på att folk, alla människor, folk som aldrig tidigare har sett mig, tittar på mig och ser Birgit Nilssons arvinge.

 

Jag ska förklara.

Ni minns hur glad och uppspelt man var stora delar av den vår då man gick mot studenten? Till och med det logistiska var plötsligt helt präglat av stoj och stim. Som att välja ut sin studentmössa. Jag minns att hela klassen satt lutade över de tjocka katalogerna och under stoj och stim valde exakt vilken storlek de skulle ha, vilket typsnitt deras namn skulle skrivas i och ifall det skulle stå någonting roligt smeknamn på baksidan av mössan.

(Gymnasiala smeknamn som alla sedan kunde släppa, i sina nya och vuxna liv, medan jag – vars smeknamn utvecklades redan på högstadiet, där Erk blev Perk innan allt smeknamnande tappade alla proportioner* till dess att jag plötsligt tagit det ologiska utvecklingssprånget till Pirkt – redan hade döpa min portal efter mitt smeknamn och därigenom kedjat fast mig vid ett av de allra fulaste.

På tal om proportioner: en god vän jag känner sedan högstadietiden heter i grunden Sebastian men kallas nu – via små, små steg som vart och ett har verkat logiska – för »Musselmannen«. Inte för att han uttryckt ens minsta gillande gentemot musslor, utan för att det varit den gång som tidens tand haft på hans ursprungsnamn Sebastian, som med tiden helt eroderats bort till oigenkännlighet. Så jag har kommit ganska lindrigt undan.)

Det var kort sagt en glädjens tid för alla mina klasskamrater. En enkel beställning bort fanns den personligt designade studentmössa som i praktiken var en symbol för steget ut i vuxenlivet. Man fyllde i sin storlek, sin preferens vad gällde snirkliga bokstäver och sin eventuellt putslustiga text till mössans baksida – sedan var det bara att vänta på att få hem det i brevlådan: huvudbonadsbeviset på att man var på väg att bli vuxen.

Det var en glädjens tid – för alla som rymdes inom normen vad gäller storlek på sina huvuden.

Mina minnen är förvisso hämmade av traumat, men som jag minns det – och det här behöver inte stämma till hundra procent – så sökte läraren, mitt under denna stojiga och stimmiga timme i klassrummet, min ögonkontakt och fick den, varpå hon gav mig en menande liten nick mot dörren. Vi gick tillsammans ut i korridoren och under tystnad – med en känsla av outtalad förståelse som jag inte upplevt varken innan eller efter – så vandrade vi igenom korridorerna utan att behöva uttala ett enda ord. Hon gick, jag följde efter och utan att alls veta var jag skulle så visste jag ganska exakt var jag skulle.

 

Jag hade ju inte ens börjat bläddra i katalogerna. Inte ägnat dem en blick. När mina klasskamrater frågat »ska du inte kolla lite, i alla fall?« så hade jag bara givit dem en snabb liten huvudskak och ett lätt forcerat leende och de hade tittat på mig; först i mina ögon, sedan vidare upp mot pannan, upp mot det väldiga kraniet, det som var så stort att det redan vid 18 års ålder knappt kunde täckas md tillräckliga mängder hår och så hade de förstått.

Nej, han ville inte ens titta, förstod klasskamraterna. Det var inte lönt.

 

När vi väl vek av från korridoren, jag och läraren, så kom vi in på ett litet kontor där det stod en gammal PC och brummade. När läraren gick fram och skakade lite på datorns mus för att få bort skärmsläckaren så var den redan uppe.

Hemsidan. Den som jag – utan att utbyta ett ord med läraren – visste att vi var på väg emot, hon och jag, för att göra beställningen.

Det är det jag minns. Resten har jag försökt förtränga. Jag minns att jag tänkte på hur mina normhövdade klasskamrater satt i ett klassrum inte långt därifrån och under stoj och glam valde bland ett studentmössemässigt överflöd i alla de vanliga storlekarna – och att jag satt framför en gammal brummande PC i ett litet, trångt kontor och försökte navigera mig fram på en gammal, till synes 90-tals-kodad, portal för jättehuvuden i jakt på något som kunde motsvara en studentmössa av svenskt snitt som sedan skulle skeppas till Sundsvall från andra sidan jorden. Det var som att jag navigerade mig fram på en deep web för icke-normativa huvuden.

Det sista jag minns – eller har valt att minnas: en hjärna klarar bara så mycket trauma – är att läraren klickade sig in på den här fliken på sidan (som fortfarande är i bruk: alla skärmdumpar är autentiska):

Jag har bara vaga minnen av att det första applicerade måttbandet inte gick hela vägen runt, utan att läraren fick resa sig upp med ett »jag ska se ifall vi har ett längre«, men sedan är det svart.

 

Jag har till dags dato aldrig provat en hvuudbonad ute i butik, vilket brukar vara kutym. Jag behöver ett provrum, jag behöver dubbelkolla att skynket sitter tätt mot provrumsväggen, att insynen är obefintlig: jag klarar inte att bland folk stirra tillbaka på en spegelbild där den till max uppknäppta kepsen sitter som en liten kalott längst ut på huvudet.

 

Tillbaka till lördagens dop. Jag vet mindre om svensk opera än de allra flesta, men precis som många andra vet jag en enda sak om vårt lands stora internationella operastjärna Birgit Nilsson: att hon hade ett gigantiskt huvud. Jag är nog inte ensam om att tänka det. Folk tänker på Birgit Nilsson och tänker »stort huvud – ännu större röst« eller kanske tvärtom: »stor röst – ännu större huvud, alltså helt bisarrt stort«.

Tänk då när jag gör entré i en kyrka, eller i något sammanhang egentligen, där man kan förvänta sig högstämd sång. Jag behöver ju bokstavligen bara visa näbben innanför kyrkdörrarna för att förväntningarna från de övriga kyrkbesökarna ska skjuta i höjden.

Folk tittar storögt – kanske till och med flämtande av förväntan, beroende på hur mycket de uppskattar operasång – på det bowlingklot av kött jag balanserar på min nacke, som av naturen varit nödgad att bli tjurliknande för att klara med vikten.

»Tänk«, säger någon, nickar mot mig och petar febrigt på sin stolsgranne, »hur bastonerna kan studsa i den rymd som ryms inne i det gapet.«

»Det måste bli som en enda stor ekokammare«, säger någon annan som knappt kan stänga den häpet vidöppna munnen av egen kraft.

»Det här måste bli någonting i hästväg«, säger en tredje. Kanske berättar någon om hur »en i deras gymnasieklass« fått gå iväg och beställa hem en specialdesignad studentmössa från Internet i »vad som måste ha varit storlek 70-75« (jag vill ju tro att jag inte var ensam, även om jag kan ha varit och tangerat 80-strecket; jag minns inte exakt).

Jag känner ju av de här förväntningarna, ser i ögonvrån hur folk halvt vänder sig emot mig när det är dags att ställa sig upp och greppa psalmböckerna och vill ingenting hellre än att min röst ska resa sig, mullrande och stark – och ta över hela kyrkan. Jag vill att den ska vara formad av min Cro Magnon-formade baslåda till käke och upphöjd och förfinad genom att ha kunnat eka i den världsrymd som är mitt huvuds innanmäte. Att den ska vara allt det där som mina bänkgrannar förväntar sig att den ska vara; att jag ska ha den röst som det anstår en Birgit Nilsson-skalle.

 

Men så står jag bara – obekvämt utklädd till Expressen-sportjournalist – och hummar försiktigt, i fel tonart. Jag må ha gjort folk besvikna på många sätt genom åren, på många plan – men aldrig som i högstämda sångsammanhang.

Min morfar hörde väldigt dåligt när han blev gammal. Ibland knappt alls. När han berömde min sångröst så får vi helt sonika anta att han bara granskade storleken på mitt huvud och antog.

En av de som bryr sig

Foto: Anders Thorsell.

Det kändes som att vi var nere i botten av nästa års superetta och vände. 

Vi är för få som verkligen bryr oss om GIF Sundsvall; så få att det egentligen inte finns underlag för en allsvensk verksamhet.

Det är tur att en av de som visar att han verkligen bryr sig heter Linus Hallenius. Då kanske det kan gå, ändå. 

 

Vinner man inte den här typen av avslagna tillställningar, som bottenlag i desperat poängbehov – då vinner man inga. Örebro SK kom upp till Sundsvall för att ta farväl av huvudtränaren Alexander Axén, som under sin tid i klubben stundtals fått laget att se ut som utmanare till SM-guldet – men som allt för ofta inte lyckats hindra att alla beståndsdelarna som de facto finns i laget (farten!, tekniken!, målfarligheten!) malts ner till en enda gråmelerad pölsa.

Det var det sistnämnda Örebro SK som kom till Idrottsparken på söndagskvällen. Ett segt, trögt och till synes oinspirerat ÖSK kom till spel med en så pass bristande energi att det hade kunna varit Jeb Bush – det ofrivilliga ansiktet utåt för en »low energy person« – som stått vid sidlinjen.

Det gick ganska tidigt att slå fast att ÖSK bjöd på en sån där slapp bortainsats som mittenlag utan särskilt mycket att spela för ibland står för; den typen av insats som gör att hemmasegern egentligen bara är att hämta för ett desperat kollektiv i skriande poängbehov.

Sporten fotboll är ofta svår att generalisera kring, men då och då dyker det ju upp trötta, avslagna matchbilder där det syns på långt håll att de som vill lite mer kommer att vinna. Där de som springer lite mer och kämpar lite hårdare får sin belöning.

Men GIF Sundsvall behandlade den inte som en sådan fotbollsmatch. Nej: de behandlade det knappt som en fotbollsmatch alls, det såg snarare ut som att de spelade ett parti cricket.

Jag har aldrig sett cricket och kan mindre än de flesta om sporten – men jag vet att avgörandena brukar kunna dröja flera dygn. Och nog kändes det i den första halvleken som att Giffarna hade kunnat spela flera hundra minuter – ja, kanske tusen – utan att göra mål. Inte en omställning, knappt ett djupledshot och när dessutom Eric Larsson har det jobbigt (hans förstahalvlek måste vara hans svagaste sedan AIK borta i våras) så fanns där ingenting som hotade, förutom ett par halvmesyrer till distansskott från duktige Kristinn Steindorsson (han blir en absolut nyckelspelare i höst, i Krogh Gerson och Suljevics frånvaro).

 

Det blev bättre direkt efter paus, vilket till fullo korrelerade med att Eric Larsson plötsligt hittade rätt, men så klev en defensiv analfabet till spanjor in i bilden.

Han har en hygglig passningsfot, David Batanero, men jag tycker att han ska vara seriens överlägset bästa offensiva spelare för att – som en av två innermittfältare – kompensera för sin närmast obefintliga defensiv. Känslan är att 2005 års floppvirtous Donatas Vencevicius hade gjort ett bättre defensivt arbete med en cigg i högernäven.

Efter en timme höll Batanero – med sin Papphammar-insats i defensiven – på att skicka hela klubben ner i dyn. Jag vet att en höstförlust mot Örebro i allsvenskan 2017 inte automatiskt kan leda till att man harvar i botten av superettan 2018 – men det var känslan inför den här matchen.

3818 åskådare i 1–3-förlusten mot Kalmar senast hade blivit till precis över tretusenstrecket inför nästa nyckelmatch i allsvenskan: formkurvan för det medelpadska fotbollsintresset lutade, precis som för lagets prestationer och som för klubbens ekonomi, bryskt utför. Röd pil, rakt nedåt.

Den som vill veta vad som kan finnas i änden av en så pass illröd pil kan med fördel titta mot Gävle.

En förlust idag hade nog en gång för alla stuckit hål och pyst ut den lilla, lilla slatt luft som fanns kvar i Joel Cedergrens bollinnehavsballong och när Nahir Besara – som förra sommaren näbbdrog Urban Hagblom på en bjudlunch uppe i Sundsvall innan han kritade på för just Örebro istället – stänkte upp 0–1 så kändes det symboliskt deppigt.

Det blir inga Nahir Besara-figurer för klubbar som inte ens vid serieledning kan locka mycket mer än fyra tusen personer (Kalmar FF hemma ifjol: 4028). Det blir tröstlösa Samuel Aziz-chansningar, det blir Mauricio Albornoz-reserver och det blir stort jubel ifall man får en underskrift från en oprövad 25-årig islänning med rejäla och välkända ljumskproblem.

Det är helt enkelt för få som bryr sig för att ekonomin ska gå ihop, för att truppen ska kunna se meritmässigt skaplig ut och för att ens man ska kunna våga drömma om vad som nu kan tänkas stå skrivet på någon kanslivägg.

Men vi är trots allt några som bryr oss väldigt mycket – och när Linus Hallenius är en av dem så kan det räcka till ytterligare ett allsvenskt år. Med en spanjor mindre på banan så tvingades GIF Sundsvall göra avkall på sitt envetna sidledsrullande och spela rakare och det missgynnade näppeligen lagets enda riktigt riviga spelartyp.

Närmast helt utan offensiv assistans var han tvungen att lita till sin vänsterfot och plötsligt bände han – ensam med tre ÖSK-försvarare – upp 1–1-målet i första krysset med den typen av märklig snärt som man vanligtvis inte ser utanför bordshockeyns rinkar. Och av bara långbollsfarten nickade han läckert ner bollen till en 21-åring som kanske klokt nog inte läst Pirkt.se i en sådan utsträckning att han helt tappat tron på den förmåga som fanns bevisligen där ifjol.

Det var inte bara beviset på vad ett rakare spel och två riviga djupledsanfallare kan åstadkomma tillsammans, om den helt menlösa ytterforwardsrollen som Kristinn Freyr Sigurdsson besitter skulle slopas: Peter Wilsons fina och kliniska 2–1-strut kan också ha varit 2010-talets viktigaste GIF-mål.

 

Joel Cedergren har i egen majestät fortfarande bara vunnit fem allsvenska matcher på 29 försök och hans lag spelar fortfarande alldeles för omständligt och saktfärdigt (åtminstone med elva man) för att laget ska kunna göra mycket med det som truppmässigt är väldigt lite.

Men det till synes sjunkande skeppet – där kaptenen är gravt ifrågasatt, där sjukstugan är överfylld och där lynniga spanjorer okynneshoppar över bord – har på något sätt lyckats kraschlanda sig upp på säker mark.

Det får vi vara väldigt nöjda med, vi som bryr oss.