Setting fire to our back thighs for fun

Helvetet är inte eldsvådor och lava: det är att plaska runt med en flytdyna (Wet Vest kallad) snörad kring magpartiet i en simbassäng i ett evigt intervallpass till skärseld.

Det är förstås hemskt att träna på egen hand – jag är av den bestämda uppfattningen att alla konditionsformer där man inte direkt eller indirekt jagar en boll är av direkt ondo – men det är någonting extra tragiskt med just wet vest-träning i bassäng.

Jag körde 45–15-intervaller och det var hemskt jobbigt. Jag frustade och stånkade – med bara ett flytande, skalligt och inte så sällan kallsupande huvud ovanför ytan – så till den milda grad att en förbipasserande kvinna under min trettiotredje av de trettiofem intervallerna frågade ”du drunknar väl inte?”.

Och efter den sista intervallen – när hela kroppen skrek sig hes – lade jag mig på rygg, upphöjd av enkom flytvästen, och med små, små grodsparkar flöt jag omkring som en till sista svettdroppen uttömd flottanordning.

Att träna i wet vest i vatten måste vara den allra mest osexiga träningsformen av de alla.

(Svett!, förresten: svettas man under vatten? Jag, som är en av norra Europas allra svettigaste individer med svettningar som världens samlade klormängd inte kan rå på, skulle i sådana fall vara en sanitär olägenhet för andra besökare i Sporthallens utebad och…, någonstans här minns jag att jag sett håven användas i nämnda bassäng. Håven! Det är nog lugnt.)

Vi hann gassa lite i solen innan, jag och ett par lagkamrater. Och det var väl trevligt – även om jag noterade att jag snarast måste omförhandla mitt kontrakt.

Medan jag nätt och jämnt hade råd att rehabträna (35 kronor för badinträde och ytterligare 25 för lån av wet vest!) så berättade en av lagkamraterna nämligen att han tog sig till Sporthallsbadet på tisdagsförmiddagen – i taxi!

Inte konstigt att det inte finns pengar till nyförvärv i sommar (Högmans telefon ska tydligen ha ringt konstant i hela juli, berättade han, med en aldrig sinande sjö av erbjudanden om 10,5-på-hundra-meter-nigerianer och andra potentiella spetsförvärv).

Hästmannen möter Ormmannen

Jag fann inte tiden att skriva denna recension direkt efter spektaklet ägt rum. Jag rusade direkt till en träning och sedan åkte vi ganska omgående till Stockholm och… och sedan har den skjutits upp ett oräkneligt antal gånger; till slut så pass länge att aktualiteten måste ansetts som bortblåst (och då talar vi ändå om en så pass ständig aktualitet som ett möte mellan två djurmän) och jag har sedan dess letat efter en anledning att ta upp denna tappade tråd. Och för bara en knapp månad sedan så hittade jag den.

Så, på direkt förekommen anledning:

ormman

Nu åker vi.

Recension: ”Hästmannen möter Ormmannen”

Jag fick leta ett bra tag uppe på Norra Bergets vidder innan jag hittade till skådeplatsen ”danslogen”. Inte minst med tanke på att jag har ett av norra Europas allra trassligaste lokalsinnen – men också på grund av hur pinsamt och oansvarigt långt det är mellan gångerna jag försöker leta mig till danslogar.

Så jag anlände – trots att jag sett fram emot spektaklet i veckor, ja, månader! – fem minuter sent, och när jag kom upp till danslogen var där alldeles öde och tyst utanför.

Bara ett snabbt uppslaget korvstånd minde om att där pågick någonting celebert.

Visst var det lite pikant att försenad slå upp portarna på nytt och försynt tassa runt för i mörkret att leta efter någon att sticka en femtiolapp åt (jo, att Ormmannen helt plötsligt dök upp i Dagbladet är kanske en anledning till denna, förvisso ständigt aktuella!, texts uppkomst; men pirkt.se är framför allt ingen portal som så här i uppstartsfasen har råd att inte recensera tillställningar till vilka man betalar entrépeng), men samtidigt slogs jag av den glädje som bara kan drabba den som blickar ut över en slutsåld och till brädden fylld dansloge.

Jag var inte ensam i min entusiasm över detta unika möte. Jag var bland vänner. Förvisso väldigt gamla vänner – jag skulle uppskatta en klart pensionsmässig medianålder – men vänner.

Sundsvall vill. Sundsvall gör.

Vid min ankomst satt en glad speleman på scenen och besjöng en i sanning mysande hästman (vilken jag kände igen från inför-affischen) som satt tillbakalutad i en gungstol med händerna knäppta över bröstet.

Spelemannen – som jag i det här skedet helt sonika antar är Ormmannen – sjöng Emil i Lönnerberga-låten ”Fattig bonddräng” och när han kom till en speciell vers så kom det en liten tonartshöjning, samtidigt som han vände sig direkt mot Hästmannen och gav honom en menande blick.

”Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö”, sjöng Ormmannen.

Hästmannen lyste upp i den mån ett illrött, härdat djurskötarplyte kan lysa upp och skrockade – lite som en juletomte – av igenkänning.

Ormmannen hade mött Hästmannen.

Han hade besjungit honom om hans vedermödor.

Hästmannen hade skrockat.

Historia hade skrivits, tänkte jag, och kände mig väldigt tacksam över att ha varit på plats.

När sången klingat ut kom, förstås, applåderna från de ålderstigna nävparen.

Allt var så väldigt fint.

Då, från ingenstans, klev en gråhårig man in från scenens vänstra hörn.

Den gråhårige mannen har stått intill spelemannen och Hästmannen och lyssnat till sången, samtidigt som han stått med näbben ner i en liten stativförsedd videokamera och spelat in allt det historiska.

Den gråhårige mannen är, visar det sig, Ormmannen.

Spelemannen som just besjungit Hästmannen – han som nickade så finstämt in i Hästmannens smala mandelgluggar när han sjöng om att ”hässja sitt hö” – är en lokal musikant, säkerligen inhyrd för någon snabb svartmelerad femhundring i nävgipan.

Det var inte mötet. Nej, vid detta tillfälle stod Ormmannen och stirrade genom en kameralins i scenens utkanter.

Jag är i det här skedet nog inte ensam i logen om att börja fundera kring vad som faktiskt ska vara mötet mellan de tu. Kommer det till slut, som jag anat, bli en episk uppgörelse dessa två djurmän emellan? En kamp till det yttersta, där ormar bussas på hästar, där mäktiga ardennerkrakar reser sig på bakbenen, där huggormar väser och där luddiga besvärjelser kastas från båda håll?

Konferenciern, en lokal bokhandlare, tar då ton.

”Ja, det är ju så att vi har lovat något slags möte mellan er här idag”, börjar han trevande och blickar mot de två djurmännen som sitter på varsin stol på scenen. Den kontextlöse spelemannen är bortplockad.

Jag vet inte om hela publiken, som alla betalat femtio kronor för att se just detta möte, sitter som på nålar – men jag gör det.

”Och ja, jag tänkte att vi gör så att ni kommer fram och skakar hand”, säger konferenciern.

”Kan inte du, Stig-Anders (Hästman), överräcka ett exemplar av din bok så kan du Göran (Ormman) ge Stig-Anders (Hästman) den här skvadern, som ett minne från Sundsvall”.

Ormmannen förses med en skvaderreplika i trä.

IMG_20130511_112601

Sedan skakar de hand.

Det är all den direkta interaktionen mellan de två djurmännen under förmiddagen.

Det är mötet. 

Därefter följer en lång utfrågning av Hästmannen, ledd av den lokala bokhandlaren.

Ormmannen? Han ställer sig på sidan om, och filmar åter igen med sin videokamera.

Visst; hela logen exploderar i applåder när Hästmannen ropar ”Jag vill inte ha pension!” – men det är en av väldigt få begripliga haranger på den urskogssnåriga småländskan från den till överflöd skäggbelupna näbben.

För det mesta hör man, eller åtminstone förstår man, ingenting.

Det tar mig inte många minuter att inse att jag verkar ha betalat pengar för att se en medelålders bokhandlare och en närmast totalt oförståelig vilde från det småländska höglandet spela in en relativt ostrukturerad podcast.

Därpå är det Ormmannens tur att utfrågas av den lokala bokhandlaren.

Han berättar om sina guidade ormturer på berget, om framför allt om hur dessa turer stängts ner av kommunen inför årets sommar. Och Ormmannen levererar i denna veva den mest bitska samhällskritik jag hört på mången år:

”Jag betraktar nog kommunens huggormar som värre än naturens huggormar!”, säger han med höjd stämma och publiken – som unisont älskar och stöttar landets samtliga djurmän – stämmer upp i en liknande applåd som den Hästmannen fick när han ville stå utanför pensionssystemet och istället leva på att kränga svarttimmer.

När Ormmannen sedan börjar redogöra för det lokala huggormsbeståndet så reser sig Sundsvalls Tidnings reporter från sin bänk, tar med sitt block och sin penna och lommar ut från logen för att aldrig återvända.

Han har fått nog – han har blivit beordrad att komma hem med en helsida och nu har han äntligen allt material han behöver, känner han.

Och tacka för det.

Det här är en av mina absoluta favoritartiklar av alla årets lokaltidningsartiklar:

hästvsorm

Själva essensen av evenemanget sammanfattas med fakta om vilken såg Hästmannen använder för att fälla sina träd om vintern (svanssåg eller vanlig såg), information om att ”Hästmannens tågresa upp till Sundsvall gick bra”, att Hästmannen ”dock var förvånad över hur stenigt det var i naturen, inte minst i närheten av Gävle” och till slut – och här kan vi nästan skönja ett möte? – att ”Hästmannen uppgav att han inte var rädd för ormar” men att han hade ”full respekt för reptilen”.

När man läser en sådan nyhetsartikel – skriven av en erfaren nyhetsjournalist – om ett evenemang med entrépeng: då vet man att man varit med om något… ja, unikt.

Men även om ST-journalisten Jan-Arne Bäckström stannat ett tag till i logen så hade han haft svårt att sammanställa någonting som petade informationen om Gävles steniga landskap.

Ormmannen intervjuas ett tag till, berättar bland annat om att det finns en ”sluten grupp av ormmän och -kvinnor i Sverige”, innan ljuset i logen helt släcks.

Det bjuds på filmvisning: en tio minuter lång film där Ormmannen under total tystnad följt efter en väldigt långsamt ringlande orm med sin handkamera. Antagligen på Norra Berget.

Ormen ringlar lite. Ormmannen följer efter och filmar.

Ingenting annat händer.

Jag vet inte om Ormmannen kröp på alla fyra i blåbärsriset, om han hasade sig fram, om han kanske till och med har snappat upp någon form av slingrande förflyttning från sina nollbenta vänner; men jag skulle ha velat se en människa som filmade Ormmannen när han filmade ormen.

Ormmansmeta.

Det hade varit närmast prisvinnande scener.

Fem minuter in är det till slut så pass tråkigt att inte ens det enda kvarvarande mediet på plats – den numera uppköpta pirkt.blogg.se – kan förmå sig att stanna kvar för hela den nedsläckta filmstunden.

Jag känner mig fysiskt nödgad – på grund av akut brist på stimuli och inte på något sätt av ormrädsla – att gå ut i den friska luften.

Det har helt uppenbart regnat ute.

En väldigt stor svart häst står ute med ett släptåg efter sig; ett släptåg tilltänkt för barn att åka med. Plädarna på släpet är dyblöta. Det finns heller knappt några barn i ladan; möten mellan djurmän är en pensionärssyssla, vad det verkar.

IMG_20130511_124027

Jag går in igen när filmen är slut.

När filmen är slut är också – visar det sig; gudskelov – hela showen slut.

Hela logen applåderar åt någonting vi har sett. Kanske åt allt sammantaget. Åt hela showen.

Sedan är det autografskrivning och försäljning av Hästmannens bok.

Jag går fram. Tar ett par bilder. Köper ingen bok.

IMG_20130511_125242

IMG_20130511_125640

Det blev ordentlig huggsexa och tanterna formligen viftade med sedlarna.

Sammanfattning:

Jag vet inte riktigt vad det är jag har sett. Hur jag ska sammanfatta allt. Hur jag ska gå vidare.

Då öppnar en gammal man bakom mig näbben till sin kögranne:

– Jaha, då har man sett de här männen också.

Ja, det är exakt vad man har gjort.

När jag åter stack ut näbben ur danslogen så öste regnet ned.

Hästkraken stod där och slokade med nacken, plädarna i släptåget var dyblöta och folk flydde hals över huvud hem från berget, från regnet, från djurmännen, från hela spektaklet.

Jag tycker att det här är den bästa bild jag tagit.

Jag vill hemskt gärna trycka upp den på väggen. Som en påminnelse om hur grått livet kan vara.

IMG_20130511_125947

En affärsidé mitt i all bedrövelse

Jag har fortsatt hemskt ont i min högra fotled.

Det har gått dryga tre veckor sedan det knakade till mot Valsta borta – och en lättare stukning (foten svullnade inte upp ett endaste litet dugg!) borde väl ha gett med sig vid det här laget; men jag kan fortfarande inte springa rakt fram utan väldiga smärtor.

Jag är, ehm, lite orolig. Och besviken och arg på hela den mänskliga anatomin.

Finns där i läsarkretsen (finns där en läsarkrets? Detta är en faktisk fråga som står obesvarad fram tills att teknikerna installerat Google Analytics) någon läkekunnig individ som kan ställa en diagnos på stående fot; speak now or forever hold your peace, för på onsdagsmorgonen hoppas jag få en kunnig diagnos av naprapat Krister Olsson.

(Kan han förresten vara bäst i Sundsvall, Krister? När jag funderade på vem man skulle anförtro sin fot åt var den gamla GIF-naprapaten av någon anledning faktiskt det självklara förstavalet. Finns där några kandidater?)

Nåväl. Jag haltade, verkligen haltade!, runt fyra varv av ”slingan” i söndags, och när jag vaknade upp imorse var foten – som Patrik Isaksson skulle ha sjungit – tillbaks på ruta ett; som vore det dagen efter Valstamatchen.

Så jag stod på sidan i dag. Tränade överkropp och vänsterben och mitt i all bedrövelse så kunde jag ändå tänka ut en affärsidé:

Jag tänkte producera videofilmer om ynkedom som ska verka för att stärka unga mäns självförtroende.

Filmerna ska bara vara några tiotal sekunder långa.

De ska filmatisera hur jag – med mina 187 centimetrar, 82 kilo och med min rakade skalle – gör mina ynkliga försök till chins.

De kommer att stärka hela manssläktets självförtroende.

Det är jag. Det är mig man talar om.

Om ni någonsin hör folk tala om ”samhällets parasiter” så tror jag att ni kan vara ganska säkra på det är mig och mina gelikar de talar om.

I går fick jag ett vykort från ICA Bergsgatan som ”ville bjuda mig på en sallad”.

Jag var förstås lite på min vakt.

Jag var förstås lite orolig att det hela skulle visa sig vara ett listigt knep från Kommandoran; att någon form av nätanordning skulle fällas ned över mig och tillfångata den vandrande ekonomiska kris som är jag – så fort jag greppade plocksalladsspaden? Hade ICA Bergsgatan månne ställt upp att agera bulvan åt Fattighuset i Katthult dit jag efter nätrasslet omgående skulle deporteras?

Nej. Faktiskt inte. Jag trängdes istället med mången andra hungriga gamnäbbar vid buffén vid lunchtid; en tant fyllde sin skål till rågning med räkor – nästan så till den grad att en ”the ocean called, they’re running out of shrimp” varit på sin plats.

(Men då står man ju där med en Jerkstore-kontring i nyllet)

Min plan – att få mig en gratis lunch (jag betalade förvisso ett par kronor för bestick- och servett-paketet) – fungerade till perfektion; ICA Bergsgatans luddiga marknadsföringsplan (att locka mig in i affären för att när jag ändå är där köpa på mig mer varor?) fungerade inte.

Jag är aldrig ändå där. 

(Kanske var bara fattighusnätet ur funktion. Vi kan inte utesluta det.)

IMG_20130805_153252

Sedan satte jag mig vid en bryggavsats i det sällan skådade solgasset, åt min sallad, läste min bok. Förevigade det hela – och skickade ut det i ett socialt medium i dessa arma tillbaka-efter-semester-tider.

(Det är förstås som upplagt för en Lars Ohly-fadäs, men jag tror att jag säkerställt att alla lemmar i bild är bensliga, och ej könsliga, förgreningar)

Jag måste i sanning räknas som en samhällelig parasit.

MEN! Hav förtröstan!

Hållplatser för inlägg på pirkt.se i veckan: 

Tisdag, 08.00: Ständigt aktuella evenemanget och, framför allt, upplevensen ”Hästmannen möter Ormmannen” recenseras i tusentals tecken.

Onsdag, 08.00: Svensk elitfotbolls namnelva, vårsäsongen 2013.

Åtta låtar jag lyssnar mycket på just nu:

charlie

För att fira denna förpillat vackra sommardag tänkte jag bjuda på en åtminstone relativt somrig spellista, bestående av åtta låtar som dansar omkring på min hjärnbalk för stunden:

Här är den. Förhoppningsvis kan den skänka er någon halvtimmes förströelse örledes.

Nu ska jag gå och hämta en utlovat gratis plocksallad på ICA Bergsgatan – vad är väl 500 gram bortskänkt lunch mot dylikt annonsutrymme på pirkt.se? – och lägga mig i solen tillsammans med P-O Enquist.

Jag tror att jag måste flytta hem igen

Det är inte på grund av att jag inte har några pengar – jag lyckas alltid hålla hungern stången; det är mitt mål med varje dag (även om jag nog inte suttit här idag om det inte vore för knäckebröd och smör och eventuellt – till fint! – någon bordskrydda).

Nej, jag måste nog flytta hem till mor och far igen mest för att styra upp saker och ting.

När jag i afton var hemma i Sidsjön och åt upp mig så bjöds jag efter maten på underhållning i form av – ett inspelat avsnitt ”Engelska Antikrundan”! Ett initiativ framhejat av min 21–åriga syster.

På min synnerligen arbetslösa – men o, så händelserika – tid i hemmet förra hösten hände det ju grejer.

Ja? Kanske?

I fredags avnjöt jag en kväll som för en gångs skull inte hade det sedvanliga oset av kassler över sig. Jag blev nämligen – som en försenad födelsedagspresent – medbjuden på en kråssmörjning av sällan skådat slag på restaurang Torget, tillsammans med min vän Sven, hans bror Anton (känd från pirkt.blogg.se:s flyktiga satsning på Antons Filmfredag) och n’Tobbe.

Efter den smäckra grillbuffén på nämnda Torget – fyra starka solar?, jag gillar väldigt mycket att bli mätt och att få nyttja min personliga ”ät precis så mycket du orkar alltid”-diet till fullo – rörde vi oss för att försöka nästla oss in i societetens nya högborg: Udda Tapas Bar, den ganska nyligen invigda terassen längs Esplanaden.

(Det är verkligen som att tapasbaren är gjord för att inhysa medlemmar ur diverse societeter och borgerliga syndikat – detta då man från en position lutad över terasstaket i en närmast optimal vinkel skulle kunna spotta ner skalet från pistagenötter och dyra mandlar i hårbotten på de stackars arbetarna på gatan.)

Nåväl. Jag beställde givetvis en Coors direkt vid första anblicken – enkom på grund av den direkta It’s Always Sunny in Philadelphia-kopplingen.

IMG_20130802_202046

”Den smakar som Loka”, sa Tobbe.

”Som Loka med ölsmak?”, frågade jag.

”Nej, vanlig Loka naturell har mer ölsmak än den här ölen.”

Den 4.0-procentiga ölen var en väldig 53-kronorsbesvikelse.

Vi trängde oss hur som helst ner vid ett bord och ganska omgående så började två medelålders kvinnor att samtala med vårt sällskap.

Det var ett härligt möte.

Det absolut mest intressanta som utvanns ur mötet för mig personligen var att jag misstogs för en lokal sportprofil av, ehm, stora mått.

ottoOtto Wallin. Otto! Wallin!

Jag har för ändamålet letat upp en selfie från mobilen – o, det var alldeles för lätt att hitta sådana än vad det enligt norm borde vara för en mittback och lagkapten – för att jämföra.

IMG_20130804_230429

Ja? Kanske?

Jag blir i sådana fall lite orolig. Sedan mången år – långt innan jag var rakad utan fortfarande sportade frisyren ”Clinging to some scraps”! – har jag fått höra att min gångstil minner om en farlig människas; det har sagts att jag går ”som att jag precis är på väg att slå ner någon”.

Lägg därtill att jag tydligen kan misstas för en 195 centimeter lång och 95 kilo tung proffsboxare.

Ojvoj.

När det svartnar för Giffers blir det mål

sliper

Jag behövde inte se en enda bildruta från Daniel Slipers 4–1-mål (TV4 Sport bjöd på blixtorsakat beckmörker i minuterna tjugo) för att konstatera att det var ett oerhört vackert fotbollsmål.

4–1-mål borta mot J-Södra är alltid det.

Speciellt efter den första halvleken.

Ojvoj. Ge er på att analysera den 4–1-segern sett till den matchbilden, den som kan.

Erik Löfgrens semester: Laxfestivalen i Sollefteå

Jag bjöd, som brukligt, in mig själv när min vän Sven berättade att han skulle åka på Laxfestivalen i Sollefteå för andra året i rad.

Jag missade ju årets Hultsfredsfestival och vad kompenserar en sådan miss av Arctic Monkeys, Frightened Rabbit och Phoenix som att äta laxklämmor till tonerna av Nanne Grönvall i Sollefteå?

Dessutom visste jag att min vän Sven hade revansch att fodra efter att han ifjol nekats inträde till stadens enda krog i vad som får betecknas som en fylldomsfadäs. Jag ville således väldigt gärna vara med på detta revanschens ångermanländska korståg.

IMG_20130726_150552Festivaldouchig korsfarare.

Vi bodde hemma hos föräldrarna till Svens – och min? Jag vill tro att han även är min – kompis ”Dompa”, en märklig individ som lystrar till det närmast adliga efternamnet Domeij men som bestämt propagerar för att få kallas ”Dompa”.

Familjen hade dukat – lite å min ära, som jag uppfattade det, med närmast tårfylldt rörda ögon– till fredagskassler (ett synnerligen smäckert recept som jag måste lägga rabarber på) vid middagsbordet och sedan hade ”Dompa” ordnat så att vi var bjudna på, inte en, utan två förfester.

Jag och Sven blev förstås alldeles till oss av entusiasm; detta då närmast samtliga av våra ”förfester” (befogade citationstecken) de senaste åren har förflutit i form av att vi två sitter ensamma i en mindre lägenhet eller ett studentrum och dricker öl till valda avsnitt av It’s Always Sunny in Philadelphia.

Och det blev också en mycket fin kväll.

IMG_20130726_232217

Jag vet inte vad de officiella kriterierna för en femplus-spelning är; men en recension bör ta i beaktning är ifall spelningen  i fråga får en människa som vanligtvis har en ganska nördigt elitistisk hållning till musik att hela nästföljande vecka gå omkring och nynna på ”du får göra som du vill, men aldrig förråda den som lever inpå din själ”. 

Det fick Patrik Isakssons spelning.

Fem plus.