Innelistan och Kasslerlistan, vecka 36:

På grund av svår förkylning kunde inte dessa listor färdigställas enligt den säkerhetskontrollerade proceduren (att ledarskribent Erik Löfgren kliver upp i fredagsottan och spånar ur tomma intet).

Pirkt.se ber om överseende för förseningen. 

innelistan

1. Oskar Lund (NY)

oskar
All heder till Fredrik Söderberg som styrt Dagbladets sportskuta med storartad bravur väldigt länge.

Han har verkligen kämpat för att varje kväll konkurrera ut ST-sporten; för att vara före med nyheterna, för att göra de bästa sportsidorna.

Han ledde en sportredaktion som stod på tå och som väldigt ofta fick ST:s dito att se väldigt bekväma ut.

”Varför har ST hela tiden exakt samma grejer som Dagbladet – fast en dag efter?”, frågade ofta min far för ett par år sedan. För att ST accepterade det, antar jag. För att man var bekväma – ”vi har ju Rolles krönikor!”-mentaliteten? – medan ”Löta” skulle ha gråtit en skvätt blodvite om så vore fallet.

Men när man nu (i en genial nyck) slog samman de två sportredaktionerna så blev Fredrik Söderberg, efter decennier av blodig konkurrens om Timrå-skador och GIF-nyförvärv, förvisad bort från nyhetsarbetet – till att skriva två reportage om lokal fotboll i veckan: till att reda ut ”hur det står till med fotbollen i Norrhassel”.

När det inte fanns någon konkurrens alls längre, när ”Löta” inte fick gå och smyga med sina scoop, när han inte längre behövde vara paranoid och döpa sin påbörjade artikel till något kryptiskt för att ST inte skulle kunna hitta den och sno den – ja, då är det helt naturligt, närmast nödvändigt, med ett ombyte.

In kommer Oskar Lund som sportchef – och det är förstås det rätta valet. Det enda valet.

Det är kanske väldigt naivt, men jag hoppas han blir mindre bakbunden i sin roll: att han får ta ut sina svängar och skyffla ut sina (säkert många och intressanta) idéer över ett par sportuppslag.

Jag tror att han kan göra det riktigt bra.

Det känns – hur intressant ni än tycker det är att höra Pelle Nilsson prata i en webcam – som det bästa som hänt den lokala tidningssporten i den här staden på väldigt länge.

2. Karl Drais von Sauerbronns (NY)

Jag var på grund av min ringa allmänbildning tvungen att googla vem som uppfann cykeln, men det verkar ha varit denne tyske baron som 1817 lanserade någon form av tvåhjulig sparkcykel.

cykelll
Tack, Karl Drais, för det. Jag fick tillbaka min cykelnyckel när jag var uppe i Umeå i tisdags, och nu tänker jag aldrig kliva av den för att ta ett endaste promenadsteg i onödan.

Uppe i Umeå cyklade jag i ur och skur till träningen och alla andra evenemang – någon gång när jag kom genomblöt till en träning liknades jag vid en byfåne som alltid cyklade omkring (hette han Cykel-Bengt?) – och planerar att göra så även här.

3. Tilde Jansson (1)

tildee
Vi räknade in drygt 60 likes på vårt offentliggörande av förhållandet på Facebook. Jag konstaterade direkt att man inte får svika dessa likeande själar för omgående, och Tilde konstaterade att för var tionde likeare så är man tvungen att hålla ihop i en dag.

Drygt sextio likeare; minst sex dagar, alltså.

Nu har det gått nära på nio – och då har jag också varit svårt sjuk under de två senaste.

Och hon har inte bara stått ut med mig – en av världens jobbigaste människor redan som frisk; hon har dessutom bidragit till att bibehålla min näbbhygien under dessa prövande dagar.

För en av de största anledningarna till att ha en flickvän är väl att få ha någon som håller koll på när snoret rinner jämnsmed överläppen.

Dessutom lyckades hon i eftermiddags, när vi skulle fylla i en blankett, luska fram mina fyra sista siffror i personnumret.

Efter flera månader tillsammans!, knappt märkbart!, bara sådär!, hade hon kapat min identitet!

Och jag – och denna innelista – har den största respekten för en skicklig, långsiktigt jobbande sol-och-vårare.

4. Kitten Cam (NY)

Okej, jag visades denna live-webbkamera och, ja, det är förstås det mest geniala som Internet någonsin framkallat:

Jag vill ha denna video stående på teven hela dygnet runt; som den moderne mannens eldstad.

5. Arsène Wenger (NY)

Jag tror att någon enstaka – Daniel ”Knosen” Andersson? –  har gått direkt från Kasslerlistan till Innelistan från en vecka till en annan tidigare, men det är ett sällsynt hopp som kräver någonting alldeles extra:

Som att dra fram en Mesut Özil ur rockärmen.

En Mesut Özil gör ingen vinter, som man brukar säga, men det är ju en fullkomligt fantastisk värvning som lyfter hela föreningen på så väldigt många plan.

Jag trodde inte att det var ens i närheten av möjligt att ro i hamn en dylik värvning på den korta tid som var kvar vid förra veckans placering på Kasslerlistan. Jag trodde kanske framför allt inte att en Mesut Özil var villig att lämna den absoluta världstoppen.

Och nu ska jag inte sitta här och säga att Wenger skeppade iväg Gervinho till Roma med en tanke om att Roma skulle släppa Erik Lamela till Tottenham för att Tottenham skulle släppa Gareth Bale till Real Madrid för att Real Madrid skulle släppa Mesut Özil till honom – men han är, för en gångs skull, en transfervinnare utan dess like.

Och om han nu ändå skulle placeras på sidan i Real Madrid så var det nog till det bästa, detta.

För om Mesut Özil ska sitta på bänken någonstans i denna fotbollsvärld så vet jag inte om jag vill vara med längre.

kassler

1. Eric Saade (NY)

Eric-Saade

Vi hoppades väl lite till mans på att Eric Saade skulle myggas av en gång för alla efter sitt ”hashtag: milf”-debacle under Eurovision-finalen.

Men här i dagarna dök han upp och kränkte den för den arbetslöse så heliga Nyhetsmorgon-stunden.

Och sjöng denna låt. Oironiskt. Jag kopierar från en av alla tiders sorgligaste lyrics-sida:

”I’m in the club with my new sunglasses”

”I know what to do (I know I know)
Put these shades on you (you know you know)”

”I’ve got my shades on, you got your shades on, all day, all night long”

”I’m flashy, I know, I’m flashy, she flashy you know we flashy”

Ska man vara dålig så tycker jag att man måste ha en tydlighet i sin uselhet – men jag förstår inte ens vad Eric Saade är, försöker vara eller vad han ens verkar i för universum?

Är han en barnartist? Rullar hans låtar enkom på Nickelodeon? Hur kan man då, parallellt, spotta ur sig ett kontextlöst milf inför miljoner tittare?

Jag förstår mig inte alls på denna musikmässiga amöba.

2. Timrå IK (NY)

Det är alltså seriepremiär nästa fredag?

Å, fan.

3. Real Madrid (NY)

Det har blivit svårare och svårare att hålla på de marängvita under de senaste åren.

Speciellt som man av folket, som rotad djupt nere i klassamhällets nedre mylla.

Och om man nu finansierat den redan djupt osympatiska värvningen av Gareth Bale med vad som i förlängningen skulle kunna vara de arma spanska skattebetalarnas pengar – ja, då är måttet nog rågat.

4. Erik Hamrén (ÅT)

Hamren-01

Vi får väl se ikväll; men bara känslan jag har inför Irland på bortaplan (och inför hela hans förbundskaptensgärning!) berättigar en fjärdeplats på denna veckas Kasslerlista.

I detta nu ställde jag mig själv följande inre fråga: ”Såg jag inte Hamrén spexa på något evenemang härom sistens?”

Jag vill göra det till en minnesregel för mig själv varje gång jag ställer mig den frågan.

Minnesregeln skulle lyda: ”Ja. Har det varit ett tevesänt evenemang så har Erik Hamrén varit där och spexat.”

5. Daniel Andersson (ÅT)

danneandersson
Lider svårt av den psykiska åkomman ”dubbelnatur”: detta då Selångers anfallare slits mellan att å ena sidan följa all världslig logik som säger åt honom att nyttja sina 90 kilo till att vara en tung knos – eller att bryta helt mot vår galax alla naturlagar och försöka sig på att vara en ”trequartista”, ”som Özil”.

Aldrig tidigare har det illustrerats bättre på en fotbollsplan än när ”Knosen” Andersson hamnade i närkampsmässig polemik med en Umeå FC-spelare kring mittplan i tisdags.

Andersson trippade in, som på trequartistisk tå, och försökte sig på en snurrfint som osade långt mycket mer Özil än Jämtland. Men snurrfinten bröts, Umeå-spelaren läste situationen och sträckte ut ett ben och bollen fastnade.

Då – på en milisekund, som att klicka till en strömbrytare – skiftade Daniel Andersson med ens persona. Med en robust, knosig armbåge föste han Umeåspelaren flera meter på ren råstyrka och skapade sig på så sätt – genom klassisk jämtländsk knosighet! – lite andrum med bollen.

Det fungerar förstås inte i längden att ha en anfallare som går och bär på ett sådant psykiskt slitage under matcherna: Daniel Andersson måste en gång för alla välja väg – Knosens eller Trequartistans. Han är 22 år i år: det är dags att staka ut sin karriär.

Jag hoppas att denna plats på Kasslerlistan kan fungera som ett vägskäl.

Död åt Tengil och alla hans effektivare vänner

Släpper man in ett mål på tre matcher så borde man inte ta två poäng.

Men gör man inte mål så är det förpillat svårt att vinna fotbollsmatcher. 

Jag fick Umeå FC:s laguppställning på förmiddagen.

Jag tittade igenom den och tänkte att ”det här vinner vi”.

Det var med facit i hand inte rätt tänkt – men det var en högst befogad tanke.

Simon Mårtensson och Danny Persson är den här seriens överlägset bästa forwardspar, men där bakom (Vladimir Sudar i struten exkluderad) är dagens UFC – utan skadade trion Fredrik Wennebro, Erik Lundström och Johan Larsson – ett av seriens allra sämsta lag, i mina ögon.

ufc2

I inför-match-ringen sa jag någonting om att ”dom här har två riktigt bra spelare, men Sebbe och jag lovar att göra precis allt vi kan för att stoppa dom. Lovar vi varandra i den här ringen att göra det på varje position idag så är jag säker på att vi vinner det här”. Det brukar ofta vara krystade, uppdiktade grejer som jag i egenskap av kapten hasplar ur mig i den där ringen – men det här kände jag verkligen som självklart.

Men i Division I Norra räcker det tydligen med en bra anfallsduo för att helt plötsligt ta fyra raka segrar och säkra ett nytt kontrakt.

Och det räckte alltså mot oss, även om vi tidvis lyckades rulla upp ett… passivt?, svagt? UFC-försvar på ett sätt man inte brukar kunna förknippa med Selånger FK. Vi spelade inte lika bra som i hemmamatchen, där vi rullade upp Umeå FC fullständigt, men vi tillåts spela bättre fotboll mot Umeå-laget än något annat kollektiv i den här serien: så även i går.

Vi kom runt på kanterna, vi hittade jätteytor framför deras backlinje – och vi skapade mängder av inlägg och avslutslägen.

Inlägg och avslut som sett till dess kvantiteter borde räckt till åtminstone ett mål.

Men det är ju så: pulsen går knappt upp längre, hur mycket bollen än flipper-spelar i offensivt straffområde; man har blivit luttrad att bollen på ett eller annat sätt alltid till slut tryggt hamnar i en målvaktsfamn.

I hemmamötet borde vi gjort 3,4 (jo! faktiskt!) mål i första halvlek – men där fick vi åtminstone första målet i början av andra. Sedan trillade det på, två-tre-fyra av bara farten.

I går så klev – just det! – Danny Persson och Simon Mårtensson fram och blixtrade till under vår allra starkaste period i matchen. Under en fem-tio-minuters period där vi kommit till avslut i närmast vartenda anfall så slår Suad Gruda ett smart uppspel där jag tjuvar lite på insidan för att kunna bryta bollen framför Danny Persson (man måste ta en lov runt hans 95-kilos knoskropp): bollen chippas istället på insidan, Danny får någon halvmeter vid mittcirkeln och slår med ens en fin djupledsboll på Simon Mårtensson som direkt får någon meter på Sebbe Sandberg och istället för att skjuta med vänstern skottfintar han bort Sebbes täck, vänder upp i straffområdet och placerar dit bollen intill stolproten med högern.

Fullkomligt jävla ologiskt i just det läget – och ännu jävla tyngre.

Vi gav dem verkligen ett lillfinger (någon halvmeter vid mittplan) och Simon och den kroniskt glupske Danny glufsade i sig hela armen. Och även om de på närmast egen hand uppehöll hela vårt försvar under de nittio minuterna och var ständiga orosmoment så hade Danny i stort sett två skott i övrigt – ett i det absoluta hawaii-slutskedet – och Simon ett, som han placerade till innebandyparkeringen.

Men ja, jo – ett friläge är helt klart ett för mycket.

Danny berättade innan matchen att mot Athletic FC hade laget också varit svaga men gör man tre mål (Danny 1, Simon 2) så brukar man vinna matcher ändå.

”Vi gjorde tre mål på två och en halv chans”, sa Danny ödmjukt.

Selånger FK? Vi gör alldeles för ofta noll mål, närmast oavsett hur många chanser vi skapar.

Släpper man in ett mål på tre matcher så ska man inte ta två poäng.

Så är det bara.

För egen del? Jag tyckte att det här var en av säsongens allra svagaste insatser. Jag har spelat med känningar och krämpor länge – men jag hatar verkligen att spela med den här faktiska skadan. Jag kan verkligen inte hoppa (jag förlorade i stort sett varje nickduell i går eftersom jag blev kvar stående på marken), inte trycka ifrån med högerfoten och varje gång jag vrickar till den (vilket händer i var och varannan duell: i går landade Danny, knosarnas knos, på min högra vad två gånger om) så är jag bara en fingerrörelse mot bänken ifrån att byta.

Jag hatar inte själva smärtan – jag hatar att känna mig dålig och att inte kunna vara bra. Det går inte att lyfta bollarna längre än vad jag lyckas med med högerfoten, det går inte att hoppa – det är, tro det eller ej, inte ett aktivt val att stå kvar på marken i höjddueller – och det är hemskt tråkigt att spela fotboll då.

Nu var det roligare än vanligt spelmässigt under de nittio minuterna, vi fick ha mycket mer boll än brukligt och själva spelet såg bra ut, men till slut var det tråkigare än någonsin.

Jag skulle, kanske mycket på grund av att jag gjort ett och ett halvt år som bloggare i UFC-blått (vart var ”välkommen tillbaka”-tifot?), vilja säga att det var årets tyngsta förlust.

ufc1
Det är tur att man är snygg.

Plus-minus-noll för SFK

Jonatan ”Monsterräddningarnas Mästare Mot Resten” Johansson lämnade inte för IFK Mariehamn – utan blir kvar hela säsongen.  

Men samtidigt har anfallsknosen och Arsenal-supportern Daniel Andersson – som redan utnämnt sig själv och sina 90 kilo till ”trequartista” – drabbats av Özil-hybris. 

Deadline Day blev en plus-minus-noll-historia för Selånger FK. 

– Jag ska vara som Özil mot Umeå FC, säger Daniel Andersson naivt. 

Tokelo Rantie skakade om världsekonomin

Världsekonomin är i gungning. 

I går utbröt kaos på Nasdaq-börsen. 

Anledningen? Två fotbollsövergångar. 

– Ingen vet hur man ska värdera sina pengar längre efter att en Christian Eriksen värderats till bara tre Tokelo Ranties, säger en orolig börsmäklare till A-ekonomi. 

Det var den engelska fotbollsklubben Bournemouth – som på börsgolv världen över går under smeknamnet ”Bornmunnarna” – som skakade om världsekonomin tillfälligt i slutet av förra veckan när man gjorde klart med Malmö FF-anfallaren Tokelo Rantie.

Sydafrikanen, som gjort totalt 10 allsvenska mål på 35 matcher, kostade Championship-klubben 35 miljoner kronor.

– Det blev några skakiga timmar, säger en börsmäklare i New York som A-ekonomi har pratat med.

Än mer ofattbar blev siffran efter att börsmäklare världen över nåtts av information om att Tokelo Rantie under säsongen 2011 (då han fyllde 21 år) gjorde blott 10 mål på 12 matcher i svenska Division III. Marknaden fluktuerade kraftigt då dessa siffror förstås omgående jämfördes med att jämnårige Robin Bergman, nu i Kubikenborgs IF, gjorde 18 mål på 10 matcher i Division III – som 18-åring.

Men riktigt stark blev reaktionen på världsekonomin först några dagar senare, när Tottenham gjorde klart med danske 21-åringen Christian Eriksen, en av fotbollsvärldens mest spännande offensiva talanger.

Övergångssumman för Eriksen blev beskedliga 120 miljoner kronor – eller, som en börs i totalt haveritillstånd valde att sammanfatta det: motsvarande ”drygt tre Tokelo Ranties”.

– Då bröt förstås total anarki ut på börsgolvet. Folk sålde allt de ägde med gråten i halsen. Flera luttrade börsrävar, som sett flera stora internationella krascher, sprang hem med väskor fulla i sedelbuntar som de lade hemma i madrassen, berättar en källa.

Hela söndagen var kaosartad och många plockade alltså ut alla sina besparingar från den rasande börsen.

Men att lämna börsen och aktiemarknaden kan ha varit ett förhastat beslut, då världsmarknaden uppges ha stabiliserats igen under söndagsnatten.

Detta då Real Madrid värderade en 24-årig walesare till 872 miljoner kronor.

– Det verkar helt i sin ordning. Skönt att allt är bra och stabilt igen, säger en spansk börsmäklare.

Långa säsonger avgörs i frysdisken

I dag hade Selånger FK:s a-lag inventering av varor på Hemköp. Det var vår andra inventering för säsongen. Dessutom städade vi vägar en kväll i våras.

Jag tycker att man till viss del bör ha det i åtanke när man ser på våra prestationer i Division I. Det är nämligen en ojämn serie, rent resursmässigt, denna norra Division I-serie.

Jag har inte hundraprocentiga källor på detta, men av det jag har hört så ska både AFC Uniteds och Sirius a-lagsspelare bara ha behövt genomföra en enda inventering denna säsong – och ingen vägstädning!

Sjukt.

Många var, förståeligt, besvikna över att inte få sitta hemma på sofflocket under den tevemässiga supersöndagen (med Liverpool-Manchester United och Arsenal-Tottenham), men Jonatan ”Monsterräddningarnas Mästare Mot Resten” Johansson höll modet uppe…

IMG_20130901_191513
… detta då det förmodligen var målvaktens sista inventering i Selånger-rött. I morgon stänger nämligen det internationella transferfönstret och vi får helt sonika anta att Johansson under morgondagen skriver på för IFK Mariehamn.

Vår anfallsknos Daniel Andersson vägrade däremot, lite i egenskap av ”Arsenal-supporter” men framför allt i egenskap av ”egenutnämnd trequartista som gör lite som han vill”, missa det norra Londonderbyt och uteblev.

Trequartista? Ja, sedan ett par veckor tillbaka – när Danne misstolkade Högmans ”ligg marginellt bakom Nerkman”-ord inför Nyköpingsmatchen som ”gör vad du vill, du har en fri roll: jag lägger allt offensivt ansvar på dig, min trequartista” – har vår nära nittio kilo tunga anfallsknos lagt sig till med det epitetet. Titta bara på hans djupt osympatiska Twitterprofil:

Skärmavbild 2013-09-01 kl. 22.20.36
En poolbild! Och – värst av allt! – han verkar mena att Andersson ska uttalas med ett kontinentalt tyst sista-N!

Jag hade ju en inventering innanför västen och stärkt av den rutinen hade jag en ganska angenäm eftermiddag: detta då jag bunkrat upp med såväl kvalitetsmusik som den starka radiodokumentären Narkotikalandet. Lyssna på den. 

För er som inte inventerat varor på en mataffär tidigare så kan jag berätta att man räknar, säg, hur många lådor Matatormix som ligger på det för Matadormix avsedda hyllplanet – varpå man skriver det på en post-it-lapp som man fäster på etiketten.

Jag tänkte ett tag fota och recensera – betygsätta! – alla mina handskrivna siffror (jag hade bland annat en hemskt svag 8), men till slut hade jag bara ork att kort och gott delge läsarskaran lite viktig information.

Den allmännyttiga information som det anstår en portal som pirkt.se:

IMG_20130901_184939
D
et finns, inför veckans kasslertisdag, bara 6 bitar av Garants vinmarinerade kvar på Hemköp i centrum.

Ännu värre är det ställt med Scans benfria:

IMG_20130901_220559
Med andra ord; bor ni i centrum och vill lägga rabarber på er tisdagskassler, skynda er på. Det kan bli ett väldigt ryckande och slitande i det saltade nätköttet i dagarna.

Personalen från Hemköp pratade om att det var en dator som läste av all information och köpte in saker på automatik: så jag tänkte – för det svenska folkets välbefinnandes skull – felaktigt skriva dit att det fanns 10 000 korvar med blodpudding i hyllorna, så att datorn aldrig någonsin skulle köpa in denna förfärligt usla produkt.

När vi var klara hade affären stängt, och jag, som lovat att köpa med mig en enda produkt hem till söndagsmiddagen, fick ta mig ett 8-pack mjuka tacoskal – på krita!

Jag skulle komma in i morgon bitti för att betala.

(Halvstelt i kassan: ”Hej… du, jag… tog den här igår. Kan jag betala nu?”)

Ni vet att det finns sponsrade blogginlägg, där folk får betalt för att skriva om företag?

Det här är tvärtom: ett inlägg där en bloggare offentliggör sin skuldsatthet (tacoskals-skuld!) hos ett företag som nu kan använda inlägget mot honom (om han skulle glömma i morgon bitti) för att medelst cigarrknipsare driva in de 18,90 kronorna.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 35:

innelistan
1. Tilde Jansson (ÅT)

Kom hem oskadd från sin tågluff – till synes orörd av alla dessa läderprydda belgare som frekventerar ”Europa” – och bara det borgar ju för en förstaplats på denna lista.

Men dessutom gick hon, efter en inte alltför utdragen övertalningskampanj, med på att offentliggöra vårt förhållande i vad som är lika mycket en kärleksförklaring som ett ohämmat like-fiskande.

Skärmavbild 2013-08-29 kl. 22.51.40

(Jag tänkte skriva ”Like now, or forever hold your peace”, men jag hittade inte vart man gjorde det)

2. Jonatan Johansson (ÅT)

jonte

Hans enmanna-lag höll nollan hemma mot Västerås SK:s elva spelare i söndags och han fick dessutom sitt smeknamn omskrivet till Jonatan ”Monsterräddningarnas Mästare Mot Resten” Johansson.

Det är ett bra namn att ha.

Dessutom växer sig ryktena allt starkare om att han ska ansluta till IFK Mariehamn innan det åländska transferfönstret bommar igen.

Och i nästa vecka vågar jag nästan utlova ett bildreportage om Selångers haussade målvakts vardag.

3. Rúnar Már Sigúrjonsson (NY)

Gjorde inte bara ett piggt, frenetiskt tiominuters-inhopp som höll på att generera tre poäng mot Ängelholm – han twittrar också:

Skärmavbild 2013-08-29 kl. 23.03.01
O
ch han gör det, om vi ska lita på Google Translates isländska avdelning, väldigt luddigt, närmast som en poetnatur:

Skärmavbild 2013-08-29 kl. 23.01.37
En absurd värld var. 

Det kan vara det mest poetiska en GIF-spelare framkallat sedan Tom Kåre Staurvik smekte iväg sitt sista uppspel.

4. Rolf Nilsson (ÅT)

rolf nilsson
Jahapp. Då har vi – efter ett antal storförluster – fått något sorts hum om hur pass det är ställt med den gråmelerade budgetmassa som är Timrå IK:s trupp anno 2013.

Det verkar inte så bra ställt. Det här är ett lag som kommer att få slita och kämpa hårt för sina segrar, ett lag vars spelare kanske inte har råd att stå med näbben under Svenssons öltapp varje helg.

Det här kommer att behöva vara ett lag av folket, ett grundad samling av hockeyns fotfolk som arbetar för varandra.

Det känns då väldigt tryggt att ha en Rolf Nilsson i båset.

5. Antikrundan (NY)

På torsdag kommer de till Sundsvall för inspelning.

Och mina finansiella bekymmer, mina ekonomiska hämningar, blotta tanken på att det ens finns pollettmässiga restriktioner här i världen!, kommer aldrig att besvära mig mer.

Detta då jag äntligen får en chans att få min tavla föreställande en eka och dess tillhörande guldram, som jag köpte på auktion i Käckelbäcksmon sommaren 2010, värderad av TV-expertis.

IMG_20130726_121417
Det kommer att bli annorlunda, ett annat liv, men det kommer nog också att bli fint.

kassler

1. Willys (NY)

IMG_20130827_171156
Min odiskutabla fattigdom till trots så hade jag aldrig suttit min fot inne på Willys i Skönsberg, fram tills i tisdags när jag och Tilde (som tycker att komplimangen ”du är så söt när du är fattig” är den finaste hon fått av mig) gjorde en välorganiserad räd mot inte mindre än fyra av länets matvarubutike – utrustade med flyktbil och inte mindre än fyra extrapris-blad.

Jag tyckte på fullaste allvar att det var en direkt hemsk upplevelse.

IMG_20130827_163309 (kopia)
Det var som att flanera butikshyllorna i forna Sovjet, där folk – medelst näbbar, klor och ransonkuponger, får vi anta – gjort taberas på alla vettiga extrapriser.

Allt som fanns kvar var en grå betongbunker, uppbyggd som ett överskottsbolag, med en verkligt unken doft.

Nog för att man är utan inkomst och relativt rankt byggd ekonomiskt; men om man inte bor i den absoluta närheten så borde man i alla möjligaste mån försöka bojkotta Willys. Att köpa basvaror för de fåtaliga och ack så surt förvärvade slantarna behöver inte vara roligt och upplyftande – men det behöver inte, i dagens civiliserade Sverige, vara ett direkt hån.

2. Svenska Fotbollsförbundet (NY)

Vi mötte Nyköping borta på söndagen och bärgade hem en något turlig poäng.

Kanske på grund av att hemmalaget hade tankarna lite på cupmatchen mot allsvenska BK Häcken på den efterföljande onsdagen – bara tre dagar senare.

Nyköping höll också bra jämna steg med Häcken – man torskade bara med 1–0  i vad som torde ha varit en ordentlig holmgång.

Därpå, på fredagen – två dagar senare! – hade Svenska Fotbollsförbundet, som styr över både serien och cupen, planerat in en bortamatch i Division I Norra för Nyköping igen: en match man förlorade mot Eskilstuna City med 2–1 efter ett avgörande sista kvarten.

Jag säger inte att Eskilstuna City inte hade vunnit ändå – men det var ju förstås inte till bottenlagets nackdel att få möta serietrean två dagar efter deras cupmatch.

Söndag, onsdag – fredag! Med bara viktiga tävlingsmatcher. Säg i vilken fotbollsserie för vuxna, på vilken nivå som helst!, man någonsin har dylika matchveckor.

3. Johan Ranner (NY)

johanranner
H
an är, tydligen, en engelsk stand up-komiker, Johan Ranner, och jag läste om honom för första gången i Sundsvalls Tidning härom dagen, när han skulle gästa Railway Saloon:

IMG_20130829_135440
Johan Ranner är, så vitt jag kan förstå av denna text, hela världens jobbigaste människa.

Stand up på den här nivån är förpassad till luddiga westernsalonger av en anledning; för att det inte ska drabba vanliga civila, för att det enkelt ska gå att hålla sig undan. Tänk er då att man löpt i någon halvmil – man börjar känna av en molande värk i sidan, ett skavsår äter upp ena foten och du har flera mil kvar – och då, helt plötsligt!, från ingenstans, hoppar en engelsman fram med ett högtalarsystem och kastar… begränsad stand up – på dalmål! – i ens svettiga näbb och du har inte ens ork att fäkta bort honom.

4. Jazzklubben (NY)

Skärmavbild 2013-08-29 kl. 23.21.13
Ändra aldrig ett vinnande koncept.

Att Jazzklubben, vars måndagar snittat betyget 4,8 i lokaltidningarnas recensioner under flera års framgångssaga, väljer att ändra ens det minsta i sitt upplägg är ingenting annat än en skandal.

Är det månne Anna Frisk som, glad i hågen efter att en utvecklande och spännande konkursförvaltning, klivit in och doppat sina fingrar i ännu en av Sundsvalls allra viktigaste nöjesarrangemang?

Jag vill hur som helst, vem som än ansvarar, ta tillfället i akt att öppet vädja till beslutsfattarna:

Ändra ingenting någonsin. 

5. Arsène Wenger (NY)

arsene
Jag har inget favoritlag i Premier League – hade jag fått börja om mitt liv så hade jag väl 1) skaffat mig ett favoritlag i England och 2) börjat hälla Regaine i frukostflingorna från åtta års ålder – men jag tycker att det är hemskt tråkigt att se det totala sönderfallet av Arsenal FC.

Inte ens med en transfermiljard till sitt förfogande kan Arséne Wenger lämna ett transferfönster som någonting annat än en fullkomligt löjeväckande, frånsprungen förlorare.

De senaste åren har han alltså tappat Cesc Fabregas, Alex Song och Robin van Persie och denna sommar, när allt skulle åtgärdas och spelartappen ersättas med hjälp av en monstruös transferbudget – då har han hittat Yaya Sanogo på Football Manager och hämtat hem Mathieu Flamini från dödsriket.

Och inte direkt strösslat slantar i buden på de spelare han verkligen vill ha, utan bjudit långt under marknadsvärdet; som vore han en skambudshaj och hälare på Blocket.

Och visst: han har fyra dagar på sig, men med tanke på förutsättningarna är det är för sent för att komma ut ur detta transferfönster som en vinnare.

När ”nu ska vi visa dom”-känslan ebbat ut

Det kommer alltid att komma poängtapp.

Serien är lång, man kan inte alltid vinna och vissa gånger ska man inte analysera 2–2 hemma mot Ängelholm särskilt ingående, inte dra för stora växlar. 

Men vissa gånger ska man det. Som i kväll. 

Efter två omgångar pratades och skrevs det om att ”göra en Trelleborg”, om att rasa igenom, om Division I.

Och jag tror någonstans att den här gruppen har levt mycket på det. På att motbevisa. På att sluta sig samman i ett  Fredrik Holster-fritt vi-mot-världen-upplägg.

Man har slitit lite hårdare. Tagit den extra metern för sin lagkamrat. Bökat hem bortapoängen med vilken grisfotboll som än krävts.

Men nu, när alla är övervunna, när hela staden litar till ett avancemang, när laget hemmaslagit Örebro och bortabesegrat Degerfors, när det inte är så mycket ”vi mot världen” som ”vi mot ett lågt liggande Ängelholm och allt att förlora” – ja, vad hade vi då?

Vi hade en pigg start, innan gästernas försvarsspel hann sätta sig.

Sedan inte mycket. Sedan alldeles för lite.

gåfotboll
Kevin Walker idkar gåfotboll. Foto: Anders Thorsell.  
 
 

Othman El Kabir började presspelet någon förutbestämd halvmeter in på egen planhalva och Stefan Ålander och Marcus Danielsson fick nyttja en hel planhalva åt att hitta uppspelsvägar.

Utan lycka. Bolltempot var lågt, utan-boll-löparna för bekväma, hela offensiven för stillastående och, ja, trots att det inte kunnat komma som någon överraskning att Ängelholm skulle lägga sig lågt mot seriens formstarkaste lag – så skulle jag vilja påstå att det saknades en plan.

En lång boll från bakplan mot en lång, stark dalmas – är detta det enda vi, post-Ari, förfogar över mot ett lågt försvarsspel; det enda vi ritar upp på taktiktavlan?

Frånsett några naiva instick direkt till Ängelholmsfötter från Dennis Olsson – han har gjort det väldigt bra som så sällan tidigare avslöjat att han är en junior; men i dag hade hans passningsfot väldigt… ungdomliga tendenser – så verkade denna färdballad vara grundidén; inte sällan efter ett långsamt och tempofattigt rullande i sidled.

Där fanns en rädsla att tappa bollen. En bekvämhet. En ”gör-det-du!”-tanke. Första-blicken vid bollmottaget bakåt. Missnöjt mummel från läktaren. Lång boll utan tanke.

Då blir det förstås kaos när så Oscar Berglund – från ingenstans, men ändå från någonstans – tappar in ett långskott på ett fullkomligt obegripligt, oförklarligt och oförlåtligt sätt som borde få GIF-supportrar att vallfärda mot Malous morgonsoffa för att gråta ut över hur man blivit själsligt sol-och-vårade av en mörk, skäggig tvåmetersman i Uhlsporthandskar.

Det lösa skottet går mitt på honom, framför ansiktet, och han glömmer – kanske redan tänkande på vad han ska göra av den följande utsparken – att lägga tummarna bakom bollen. Bollen går nästan rakt igenom handskarna.

Ridå ner – för matchen (han såg förstås väldigt osäker ut därefter) och i värsta fall hösten (när backlinjen äntligen kunnat lita på honom en längre tid så går det där som ett rivningsklot genom förtroendet).

chennouff
Adam Chennoufi var pigg, alert och – viktigast! – en mönsterbrytare under sina första 55 och jag blev överraskad när 1-1-målskytten plockades ut. 
 

Nu hittade Marcus Danielsson till slut fram med ett öppnande, uppluckrande chipp-uppspel innan paus (det som i förlängningen ledde till att Nicklas Maripuu lyfte fram Pa Dibba som nickade ner Chennoufi till kvitteringen), och ett 1–1-mål är inte att förringa – men det var ett enda av jag-vet-inte-hur-många uppspel som verkligen öppnade det lågt – men alltid rätt och aggressivt – liggande ÄFF-försvaret.

Det var tråkigt att se. Det var oroande att se.

Men det var inte det värsta.

Mer upprörande för mig var hur slappt och bekvämt det kändes i själva arbetsinsatsen.

När GIF väl tappade boll så sjönk man – som för att ytterligare sänka tempot i denna sävliga tryckare – också tillbaka och lade sig väldigt lågt. På hemmaplan, som serieledare.

Men man var ändå inte där. Man tog inte den där sista metern in i presspelet, den där sista metern upp i (ja, nästan in i) motståndaren, den kanske viktigaste metern på en fotbollsplan.

Värst i det avseendet var Nicklas Maripuu som närmast tassade runt – försiktigt och bekvämt – på det slagfält i mitten där så många fotbollsmatcher vinns och förloras. Han har fina fötter, Maripuu, han är klok och står ofta rätt – men han är rent dålig i det fysiska och psykiska ställningskrig som är innermittfältet.

Han kommer inte in med kraft i duellerna, eller ännu värre – han tar sig inte ens dit. Han tappar mittfältet. Och Kevin Walker är inte i fjolårsform nog (kanske vokalt, men inte fotbollsmässigt) att reda upp det.

Jag såg det mot Örebro, när ytan framför backlinjen släpptes, och jag såg det i går, när det var salongsdörrar i djupled.

Ängelholm kunde, till skillnad från GIF, snabbt leta sig igenom förstapressen med en-två enkla passningar och komma stormande i hög fart. Inte för att ÄFF är ett bättre fotbollslag med bättre passningsspelare, absolut inte – utan för att GIF-spelarna inte var där.

Det kändes som att det, efter en vår av ”nu ska vi visa dom!”-känsla, kanske gått lite, lite för bra och lätt på sistone.

Lite för många segrar, lite för fint väder, lite för många Idol-succéer.

Det var först under de sista tio minuterna som det kröp fram desperation efter tre poäng i hemmalaget. Men även om Rúnar Már Sigúrjonssons dubbla chanser (en slängnick! och ett lågt, pressat skott!) eller Johan Eklunds smäckra stolpskottsvolley letat sig in till 3–2 så hade detta varit väldigt oroande 90 minuter för Joel Cedergren och Roger Franzén.

Alla lag med självinsikt kommer att lägga sig egen-planhalva-lågt mot detta nya, ”raka” GIF Sundsvall – och då måste där finnas någonting annat än att ”hoppas på en skarv”. Då måste någon av Nicklas Maripuu och Kevin Walker (eller Rúnar Már?) axla åtminstone ett par tygbitar av den försvunna Ari-manteln och ta över ansvaret för speluppbyggnaden från begränsade mittbacksfötter.

Då måste det finnas en tydligare tanke.

Men framför allt måste man hitta tillbaka till den ödmjukhet och det hårda jobb som tagit laget från en inledande nedflyttningsplats, via alla dessa riktiga karaktärssegrar till en åtminstone tillfällig serieledning.

Betygen:

Oscar Berglund 1 – Låt oss hoppas att inte hela hösten raserades.

Eric Larsson 3 – Pigg och offensiv med ett par fina inlägg.

Marcus Danielsson 3 – Den av mittbackarna som klev fram och spelade aggressivt (och direkt-erövrade boll!) mot ÄFF:s enda forward och den som hittade de bättre uppspelen.

Stefan Ålander 2 – Habil, men chef över ett försvar som borde varit stabilare hemma mot Ängelholm.

Dennis Olsson 1 – Blandade några riktigt fina genomskärare – plus 2–2-lyftningen som Helg sprang in – med desto fler naiva uppspel rakt i ÄFF-gapen. Fick inte till det tidigare så fina samarbetet med Sliper.

Adam Chennoufi 3 (ut 55) – Märklig individ att byta ut. En av få som vågade försöka göra sin gubbe och som hade en ganska lyckad dag med bollen.

Kevin Walker 2 – Borde ha unnat sig att ta första-blicken framåt vid ett antal tillfällen och vågat åtminstone snegla efter ett offensivt alternativ innan man vänder och rullar hem till mittback. Har en del i att det blev närmast total gåfotboll under stunder.

Nicklas Maripuu 1 – Om ST skulle satsa på en ”Nicklas Maripuu-cam” under matcherna så skulle gemene man frapperas över hur minimalt med ansträngning den benådade teknikern lägger i det defensiva arbetet. Där Ari med fradga på läppen flög in med full kraft tassar Maripuu in på mellanhand och på tå – där har vi nästan den största skillnaden mellan de tu.

Daniel Sliper 1 – Man kan inte riktigt klandra tränarduon för att de inte plockade av Sliper, han har ju varit lagets bästa spelare i flera omgångar, men han fick ut väldigt lite på sin vänsterkant.

Pa Dibba 2 (ut 55) – Jag hade så gärna velat se Varbergsmatchen senast för att få beskåda honom riktigt bra live. I går var han, förutom att han känns lite starkare (bland annat en fin nernick till Chennoufi), den gamle Dibba – som det av oförklarlig anledning lyfts färdballader mot.

Johan Eklund 2 – Är väldigt stark i luften. Men inte så stark att allt spel alltid borde byggas kring det.

Avbytare:

Pontus Engblom 1 (in 55) – Han ser tyvärr ut att vara helt ur form, Pontus. Oerhört osynkad med det mesta och även när han fick trettio meter att löpa på med bollen, in mot straffområdet, så verkade det knapert med idéer. Jag tänkte att det bara var att slänga in honom från dag 1 – men han kommer behöva ett antal matcher.

Simon Helg 2 (in 55) – Gör det förstås oerhört bra när han rusar in i bollbanan framför Matt Prydrowski (fler borde göra det!), men i övrigt blev han ju gång på gång bortplockad på grund av att han är så oerhört vänsterbent. Han kanske kan stiga på bussen med högern – men han kan då inte gå till höger i Superettan, och det vet hela seriens backuppsättning om.

Rúnar Már Sigúrjonsson 5 (in 84) – På pirkt.se delar vi ut betyg om man åstadkommer så pass mycket på knappa tio minuters inhopp. Vi delar ut en femma. Och vi konstaterar att Rúnar Már Sigúrjonsson förmodligen – med största sannolikhet – är den bästa spelaren som någonsin dragit på sig en GIF-tröja.

Den Vite Ledley

Till gårdagens träning kom jag, tog lite laserbehandling hos naprapat, joggade bredvid när resten av laget spelade fotbollstennis – och bjöd på tre synnerligen försenade födelsedagstårtor (jag fyllde 23 år den 4 juli).

Sedan åkte jag hem.

Som en luddig, vit Ledley King-glassgubbe.

90 minuter – utan bladspenat

IMG_20130825_230932Det var match i dag, mot Västerås SK, och det här var min packning:

  • Fotbollsskor.
  • Benskydd.
  • Ett fryspack stuvad spenat.
  • En rulle plastfolie.

Tanken var att, som salig MacGyver, kunna bygga ihop en kylanordning för foten som skulle kunna sitta kvar under matchen. Detta på rekommendation av den välgörare som satte en handfull kanyler i mitt gaffelbensfäste i fredags.

Och ja, jag gick faktiskt in på toaletten och försökte – men lommade därifrån ganska snabbt. Frusen, hackad spenat är inte direkt självhäftande längsmed en fotled. Det säger de aldrig på matlagningsprogrammen: där är allt frid och fröjd. Där lommar ingen ut från en omklädningsrumstoalett med rester av bladspenat på fotknölen.

(Rester jag som tur var hann upptäcka och spola bort innan någon lagkamrat upptäckte det: och tur var väl det, inget kastar ett löjets skimmer över en viktig match som att lagkaptenen innan uppvärmningen sitter och leker med bladspenat)

Men det fungerade till slut även utan de egensmidda kylklamparna. Jag knaprade mig till ett skyddande töcken av Alvedon och varvade ispåsar med kylsprej för att låta tjälen gå i gaffelbandet – och kanske satt också en viss placeboeffekt från fredagens multipla injektioner kvar.

Jag kunde inte trycka ifrån i språng med högerfoten, jag kunde nätt och jämnt hoppa, jag kände mig hemskt osynkad efter en nära på femveckors fotbolsfrånvaro och jag var faktiskt nära att signalera för byte ett par gånger – men jag kunde spela i nittio minuter.

Utan bladspenat, alltså.

Jag är oerhört glad för det. Det var väldigt roligt att vara tillbaka.

Vi höll nollan Jonte ”Monsterräddningarnas Mästare Mot Resten” Johansson höll nollan – igen! – och vi tog, om vi ska se det från den ljusa sidan, en viktig inte-förlora-poäng mot ett för dagen bra VSK (jag tror att de har gjort två av årets bästa prestationer mot oss; och något oförtjänt bara fått med sig en enda poäng).

Det var ingen bra insats, framåt fungerade inte särskilt mycket och defensivt hade vi väldiga problem när de överbelastade på flankerna, men det var – när allt kommer kring – en ganska bra poäng.

Mer i morgon, kanske. Nu ska jag gå och tvätta botten av min väska ren från en hinna av utsipprade, tinade fruktkluster.