Mina önskevärvningar till GIF Sundsvall ur ett rent hymnmässigt perspektiv:

Jag tycker mig ha märkt av en viss nedgång i den tidigare så rytm- och taktkänsliga låtskrivarrörelse som grodde på IP:s ståplats under 90- och början av 2000-talet och som gav oss, ehm, åtminstone unika, egna klassiker som ”Kalle Ståhl är vår idol”, ”Toumela-la-la-la-la-la-la” och ”OH! AH! Barkemo! Säg OH!, AH!, Barkemo!”. 

Det är förvisso inga klenoder i den svenska låtskalden, det var inte musikhistoria som skrevs av en ölbelupen Pappa Klack – men i dessa tider av ogenomarbetade förnamn-efternamn-klapp-klapp-klapp-ramsor så är det tider att minnas tillbaka till med värme.

I detta nådens klackår 2013 är Patronerna på låtskrivarfronten närmast omsprungna av den fyndiga, spontana uppstickaren till klack och låtskrivarsällskap som stöttar Selånger FK i Division I. Med låtar som ”Halleluja, han är från byn”, ”Nummer tjutre, får aldrig va me’, vald sist på gympan, va’ dålig han e'” och ”Låt bilen stå” har eldsjälarna i klacken inte sällan varit matchens lirare under vårens stråk av förlustmatcher på hemmaplan.

Det är ett väldigt viktigt transferfönster, detta. Jag skulle först och främst vilja hävda att denna höst är den bästa att chansen till uppflyttning, till återerövrandet av den allsvenska platsen, som GIF Sundsvall lär få på mången år.

Men det är också ett transferfönster som kan cementera förnamn-efternamn-klapp-klapp-klapp-ramsorna på vår ståplatsläktare för gott. Vi bör därför värva en spelare så pass lämpad för en egen hymn att den inte kan undgå att skrivas och sjungas. Annars kommer dessa standardiserade löpande-band-ramsor att bli så pass normbildande att vi snart inte minns att det ens går att göra unika, egna ramsor om spelare.

Vi vet att Ari Skúlason i detta skarpa läge lämnat efter sig ett hål på mittfältet, men att GIF:s ansträngda penningpung i samma veva vidgats med åtminstone några hundra tusen kronor. Polletter som förhoppningsvis, åtminstone till viss del, bör plöjas ner i nytillskott till spelartruppen; kanske allra helst i en ny anfallare.

Jag har listat tre potentiella namn på anfallare som inte bara skulle gå in och bidra på planen – utan även fonetiskt på läktaren i form av namnets hymnvänlighet.

1. Harry Kane, Tottenham Hotspurs Reservlag

harrykane

Hymn: ”Visst känns det fint nu, Harry Kane?”

Text och Musik: Håkan Hellström – Hurricane Gilbert.

Den gänglige anfallstalangen, född –93, har avstannat något i utvecklingen. Ifjol blev det bara två mål vid utlåningen till Leicester – och kanske skulle Harry må bra av en nystart i Norrland och Superettan?

Den norrländska GIF-läktarkulturen skulle i alla fall må väldigt bra av Harry Kane.

Inget annat namn har sådan hymnpotential inom den svenska fotbollen. Flera gånger när jag spelat med Tottenham på Football Manager har jag försökt att få upp den gode – men på spelet ganska medelmåttige – Harry i a-laget; in i startelvan – bara för att få ställa mig upp framför dataskärmen och (för min enmannakör till hejarklack) dra igång med ”har nån hört nåt om Harry Kane?”. 

Det säger mycket om mig, men det säger än mer om namnet Harry Kanes hymnvänlighet. Visst; Joel Alme gjorde ett bra jobb med att överföra fina ”A Young Summer’s Youth” till IFK Göteborgshymnen ”Snart Skiner Poseidon”, men tänk er då att ta en av den svenska låtskattens allra finaste låtar – Hellströms ”Hurricane Gilbert” – och i stort sett bara ljudlöst utbyta alla ”Hurricane” mot ”Harry Kane”.

Ojvoj. Vi skulle ha Europas finaste hymn.

”Du sköt GAIS i bitar – jag kanske gled emellan”.

Och sedan, till slut, när Harry gjort fyra mål under en allsvensk vårsäsong och helt plötsligt vill strula och spelvägra sig fram till en flytt till Herfölge:

”Och en tro på evig kärlek, ja, vem tror på den nu? Hur kan dom tro på evig kärlek, hur kan dom tro på den nu? Harry Kane?”

 

2. Robin Strömberg, Mjällby AIF

robban

Hymn: ”Har kommit för nära, den stora stjärnan, Robin Strömberg i min hjärna”. 

Text och musik: Mattias Alkberg BD – Ragnar

Han har bara gjort två matcher från start i år, 21-årige Robin Strömberg, och borde således vara utlåningsbar till Superettan. Det har bland annat pratats om en flytt satsande Division I-klubben Sirius och, ja, jag ska villigt erkänna att jag inte sett Robin Strömberg i fotbollsaktion; men vi behöver en anfallare – och jag är väldigt imponerad över hans hymnkompatibilitet.

En hymnkompatibilitet som verkar i direkt symbios med en av de – i mitt tycke – bästa bitarna ur lyrikgeniet Mattias Alkbergs låtskatt.

Jag kan inte tänka mig den Patron som inte vill skräna – jo, skräna är verkligen vad man bäst gör till ”Ragnar” – med i den inledande textraden, en solig augustieftermiddag på IP:

”En sån dag,

fåglar sjunger,

man är glad.

Allt är fest. 

Grannen spelar punk,

och man är bäst”. 

Sedan skulle man direkt kunna klippa till refrängen:

”Har kommit för näraaa, den stora stjärnan, Robin Strömberg i min hjärna. Inget jag kan göra något åt”. 

Upprepa refrängen ett par gånger och man har en läktarsång av yppersta skandinaviska klass.

 

3. Rico, Alecrim Futebol Clube

rico

Hymn: ”Spring Rico”

Text och musik: Florence Valentin – Spring Ricco

Okej, jag börjar med att erkänna en sak: jag hade bara två låtar i åtanke när jag började plita ner det här blogginlägget. Så jag gjorde en snabb scrollning av min stora, allomfattande spellista med bra musik och fastnade vid Florence Valentins hit ”Spring Ricco”.

Jag vet att det i Patronkretsar varit tal om att använda ”Vårt hem är vår borg” från samma skiva i hymnsyfte; så Florence Valentin är ett gångbart band i sammanhanget.

Så jag tänkte att ”nog borde det finnas ett anfallsess som heter någonting åt ‘Ricco’-hållet”. Och jo, det gjorde det förstås.

Den 32-årige brassen Rico är ett namn som för stor respekt med sig i framför allt Mellanöstern. Efter bland annat 32 a-lagsmatcher och sju mål för Sao Paulo mellan 2002 och 2004 så sökte sig Rico, allt enligt en brasiliansk Wikipedia-sida (jag letar mig fram genom knagglig skolbrasilianska), ner mot Persiska viken där han gjorde stor succé under sina säkerligen välbetalda år. På totalt 91 matcher i Bahrains högstaliga gjorde han – smått otroliga! – 83 baljor.

Väl hemma i Brasilien används hans erkända målnäsa nu – om jag förstått Google Translate rätt – märkligt nog som försvarare i Alecrim; ett lag som enligt samma översättningshjälpmedel översätts till ”Rosmarin”.

Han borde – nu talar jag direkt till dig, Urban – gå att locka till Sverige och Superettan redan i sommar; och med sin målsökarnäbb, sin vinnarvana (Google Translate berättar att han tog hem många ”viktiga titlar” under sina år i Bahrain) och sin till synes buffliga uppenbarelse (han ser så där härligt Fabio Augusto-robust ut) så skulle han nog kunna gå in och bidra.

Se där, det där var mycket framtvingad text bara för att eventuellt – det känns lite långsökt – få skrika ”Spring Rico!” organiserat på IP:s läktare i höst.

Men det skulle vara en förpillat fin ramsa. Enkel, rak och synnerligen skrikvänlig. Kanske någon inledande vers också. Något enkelt:

”Latino Don Juan,

över trettio år,

har gjort en massa mål,

på Bahrains solkust.

Ååååh, Superettanbackar nu,

det kommer bli hårt,

det kommer bli hårt, så

Spring Rico! 

Spring Rico!

Spring Rico-o-o!”

Ja, kanske.

Medelst språng mot hängmattorna

Det blev en ganska ohedersam 0–2-förlust mot Hudiksvalls FF på Glysis gräs i tisdags kväll, och Svenska Cupen-äventyret är över långt innan man ens hann kalla det för ett äventyr.

Det såg slitet och orkeslöst ut och bortsett från den första kvarten, då vi öppnade helt okej, så var hemmalaget klart bättre. 1–0-målet kom på en inläggsfrispark strax efter paus, en nick som gick över comebackande Markus Krutzén, som i semesterfirarduon Jonte Johansson och ”Sparris” frånvaro fått kliva in i den rödblå struten.

Semesterfirande, ja. Vi skulle egentligen ha gått på vår sommarledighet efter söndagens match mot Frej, men sedan kom det fram att det – medelst skohorn och hävkraft – skulle tryckas ner ett cupkval i kalendern strax därpå. Folk hann boka semesterresor, Högman var borta, vi hade en riktig avbytare och en inkallad veteran som slutat för en handfull år sedan.

Och vi spelade – framför allt – seriematch för två dagar sedan. Man brukar vara som mest sliten just två dagar efter en fotbollsmatch – och det syntes på många fötter.

Visst hade det varit coolt att få, säg, AIK på Selångers IP i höst och man vill alltid vinna allt man ställer upp i; men om vi fått ett Värnamo, ett Varberg – matcher vi borde förlora sex-sju av tio – på en vardag, mitt emellan två viktiga seriematcher, så var det kanske någonstans trots allt bra att det inte blev ytterligare matcher för vår tunna trupp i höst.

Vi kommer att behöva slåss med fulltankade näbbar och klor i varje seriematch för att hålla oss kvar i Division I; det är i min bok viktigare än att bjuda på en enskild folkfest.

Nu tar vi ett sällsynt välbehövligt uppehåll.

Jag ska vila min fot, jag ska fiska abborre, jag ska åka till Stockholm och jag ska se Håkan Hellström.

Vi avslutar med ett saxat utdrag ur Torgny Lindgrens novell om liberon och om ”bakåtpassningens vidriga frestelse”.

2013-07-24 17.00.05 

Tävling: #HalfMovieHalfFootballClub

IMG_20130722_180800Den där sorgliga skalpen i bildens nederkant är min, sittandes på sidan när vi igår eftermiddag genomförde vårsäsongens sista träning – närmast uteslutande bestående av kvadrat och fotbollstennis.

I kväll möter vi – två dagar efter Frej-matchen – Hudiksvalls FF på bortaplan i ett kval till Svenska Cupen; en planering bara en mor och Svenska Spel (som desperat ska fylla Europatipset med Division I-matcher genom juli) kan älska.

Jag följer med för att stötta, heja och – inte minst! – rapportera hem för pirkt.se:s räkning. Sedan tänkte jag stanna kvar i Hudiksvall, denna sommarmetropol, för en övernattning i Ludvig Sundströms paradvåning.

Tills vidare skulle jag vilja knycka hashtaggen #HalfMovieHalfFootballClub, som Andrev Walden startade i eftermiddags, från Twitter till pirkt.se.

Walden började själv med bland andra ”GAIS Wide Shut” och ”Schalke 04 Year Old Virgin”.

Och jag blev väldigt fäst – närmast fängslad – vid tanken på att komma på den bästa. Det här är ju faktiskt till hälften mitt gebit – att droppa obskyra fotbollsklubbar.

Mina två bästa:

grafschap

”Exit Through De Graafschap”. 

kwai

”Bron över Willem II”. 

Läser ni den här bloggen bör ni vara intresserade av att ägna er tankeverksamhet åt dylikt stimuli.

Se så. Era förslag i kommentarsfältet, tack. Evig pirkt.se-ära och -berömmelse i potten. 

Kort redogörelse för Jancker-formeln

hannes

Hannes Sigurdsson blev i dag klar för SV Görig i den österrikiska högstaligan.

Hannes har i sin utländska proffskarriär avverkat Norge, England, Danmark, Norge igen, Sverige, Ryssland, Kazakstan, Sverige igen – och nu alltså Österrike.

Om vi bortser från de längre hållplatserna – första sejouren i Viking (där det blev 15 mål på 65 matcher) och de tre åren i GIF (26 på 71) – så ståtar Hannes med följande målfacit, enligt Footballtransfers.com:

Stoke City: 1 mål, Bröndby: 2 mål, Viking: 4 mål, Spartak Nalchik: 0 mål, FC Atyrau: 3 mål, Mjällby AIF: 0 mål.

Detta är siffror som tagit Hannes, en anfallare som till mångt och mycket ändå har som uppgift att näta, vidare genom Europa. Det är siffror som gjort Hannes till en väldigt förmögen, sign-on-bonus-dränkt 30-åring.

Även om Hannes är en ytterst kompetent fotbollsspelare – jag gjorde ett år i GIF:s a-trupp med honom, han har många kvaliteter – så talar vi här förstås om den i fotbollsekonomiska kretsar så välkända Jancker-formeln.

 

Där finns nämligen alltid en ny klubb som tror att just de ska lyckas med att äntligen utvinna den där isländska urkraften ur det 90 kilo tunga malmberget och kunna omvandla den till mål och poäng. Klubbar som tror att de har hittat sin – just det – Carsten Jancker.

carstenjancker

Uppsjön av klubbar som behöver ”någon som gör målen” kommer aldrig att sina – och kommer du som en Hannes Sigurdsson-typ till provspelet så är du, till skillnad från någon luddigt halvteknisk sydeuropé, så oerhört rak och tydlig med vad din fotbollskropp och -psyke kommer att bidra med.

Du kan ta på det du får. Mäta omkrets. Försöka få armarna runt, som på en mäktig trädstam. Du kan som klubbdirektör konstatera att det ”är en jävla best!” och fråga dig själv ”vem ska kunna stångas med den där i straffområdet?”, skrocka ”ingen!”, tända en cigarr i förskottstriumf och sedan vända pollettpåsen ut-och-in för att säkra namnteckningen.

Man har verkligen en ”honom ska vi ha!”-faktor som stor, stark rakad och till synes galen anfallare från Nordpolen.

Om det finns fotbollsspelande ungdomar som läser denna blogg, och det borde det väl kanske göra?, så vill jag här och nu ikläda mig en roll som syokonsulent och rekommendera eder att redan tidigt raka av er allt hår och omskola er till en targetspelande anfallare. Ni kommer alltid att ha jobb. Alltid. Fan; Bobo Sollander – Jämtlands starkaste man (som förvisso inte är rakad, men galet stor och språngande galen på planen) – spelar i Superettan i höst, efter att ha ägnat hela våren åt att endast träna triathlon.

Och i dessa karga tider – där Ari Skúlason blir lyrisk över en vänsterbackströja i Odense, där Haris Laitinen spelar i Enskede – är ett fast jobb någonting väldigt fint.

Lista: Årets Bästa Skivor Som Nått Erik Löfgren Och Som Han Har Lyssnat På™

IMG_20130722_101207Det kommer att bli en fin vecka för pirkt.se detta. Jag känner det på mig. Det finns många, i stort sett färdiga, projekt som ligger och skvalpar.

Och i den arla, soliga, altangassande måndagsottan fick jag mitt hår på-nytt-rakat samtidigt som jag drack en – förvisso något hårbelupen – kopp kaffe. Och jag har i dag dessutom vaknat upp med det där åkersorksliknande näbbdraget jag alltid eftersträvar.

Jag tänkte att vi skulle börja veckan med en lista.

Årets Bästa Skivor Som Nått Erik Löfgren Och Som Han Har Lyssnat På™

1. Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

Efter två genomlyssningar var jag helt säker. Det här är ett album som inte rör mig i ryggen. Han har misslyckats. Äntligen.

Jag vill inte vara så beroende av någons produktion, jag vill inte veta att det springer runt människor där ute som gör allting med kirurgisk perfektion – som aldrig någonsin behöver ta ett steg bakåt utan bara skuttar fram med stormsteg.

Men så växte den. Och växte. Och växte, tills dess att jag knappt vad som var mina egna tankar eller Hellströmstrofer.  Och en vecka efter släppet var Det kommer aldrig va över för mig allt jag lyssnade på. Hade det funnits en tangent för att slå på ”Du kan gå din egen väg” så hade den varit nednött till oigenkännlighet.

Jag vet inte om man kan misslyckas när Björn Olsson har en musikalisk näve med i syltburken. ”Pistol” är rent lyrikmässigt en ganska ordinär låt – men refrängen fastnade på min hjärna som ingen annan Hellström-dänga någonsin gjort.

Den 3 augusti ska jag äntligen få skrika med och helt förstöra konsertupplevelsen för min ståplatsgranne.

2. The National – Trouble Will Find Me

I stort sett varenda av skivans 13 låtar är stora, mäktiga och innefattar mörkret från 1000-åriga, vättfyllda urskogar.

Det brukar vara enklare att skilja på Henrik och Daniel Sedin än på två The National-album; men det här är som ett crescendo på karriären, som om allt tidigare bara byggt upp till Trouble Will Find Me: som en dammlucka som krackelerar, bit för bit.

Ganska snart är det total fördämning.

3. Daft Punk – Random Access Memories

Åh, så dansant och härligt. Det svänger ju, som Disneys profilerade rockjournalist Baloo skulle ha sagt.

Och så gästspel av den gamle stöten Paul Williams i finfina ”Touch” och Julian Casablancas – fil.mag. i Coolhet – i skivans allra bästa spår ”Instant Crush”.

4. Mattias Alkberg – Mattias Alkbergs Begravning

Vi har pratat för lite om den här skivan, känner jag.

”Skända flaggan” är väl på sitt, detta prinsessbröllopsår,  sätt årets svenska låt. Och inledningen, ”Kungen bestämmer”, vill jag ska slå an tonen till mitt liv.

Ur ”Kungen bestämmer”:

Plockar målmedvetet ner alla tolvtaggarna från väggen,
ska ut i skogen och hitta en dunge där jag lägger mig
med horn på kepsen och hoppas att nån får syn på mig,
och blir misstagen för vilt, och blåser tjockskallen av mig

Alla skivor som refererar till män i hornkepsar som hoppas ”bli misstagna för vilt” är, närmast per definition, en fullständigt briljant skiva.

5. Vampire Weekend – Modern Vampires of The City

Man ska inte underskatta en riktigt trevlig skiva.

Den kommer aldrig att kunna vara bäst – men Modern Vampires of The City är nog årets allra trevligaste, trallvänligaste, stå-och-smådansa-medan-man-diskar-vänliga skiva.

Och ”Step” är en av årets tio bästa låtar.

Bubblare: Shout Out Louds – Optica, Hästpojken – En Magisk Tanke, Nord & Syd – Som En Människa. 

Nå. Vilka skivor har jag glömt – alternativt lyssnat alldeles för lite på?

Kanske kommer uppehållet lägligt ändå

Jag försökte att värma upp och springa på min stukade högerfot. Tidigt. Länge.

Det gick inte. Alls. Jag kunde – trots att foten var i närmast total gipsvagga – inte mer än halta fram på den. Stappla under väldiga plågor. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna spela Division I-fotboll i eftermiddags. Det klarar jag ju nätt och jämnt i vanliga fall.

Och där fanns ju en fullvärdig – om än matchotränad – ersättare i Dennis Sjölén, som efter blott två-tre riktiga fotbollsträningar efter långtidsskada och en ganska nylig operation gick in och gjorde en storartad insats.

Och bredvid honom i mittlåset var Sebastian Sandberg bäst på plan.

Däri ligger dock också vårt problem: att en mittback kan vara bäst på plan i en match där vi släpper in tre mål.

Det händer för lite runt omkring store, starke Danne Andersson offensivt. För lite löpningar i djupled, för lite initiativ, för lite chansa-och-spring och därigenom – det kan vi konstatera efter 15 omgångar – alldeles för få enkla mål.

magnus-hedman

 

Foto: Anders Thorsell.

IK Frej är – trots en blytung Magnus Hedman i struten (man hade inte fått in en onsdagsupplaga av Dagbladet under honom vid upphoppen!) – klart bättre än oss över 180 minuter, förtjänar de totalt sex poängen och det känns som om vi behöver hitta på någonting inför höstsäsongen. Efter den propagandamässiga 4–1–utspelningen mot Umeå hemma och den starka trean borta mot VSK har det gått lite i stå, framför allt offensivt. I dag försökte vi med en aggressivare, högre pressande 4-4-2, men den effekten höll i stort sett bara i sig under matchens första tio minuter då Frej blev något tagna på sängen.

Jag vet inte hur många gånger Högman betonat att om vi ska ta poäng i den här serien så behöver vi vara precis hundraprocentiga i arbetsinsatsen på samtliga fötter i nittio minuter och… ja, det känns inte riktigt som att vi har varit det på sistone; varken Frej borta, Valsta borta eller Frej hemma.

Kanske kommer uppehållet lägligt.

 

Men det var förstås väldigt tungt att gå till vila som förlorare. Att se Frej segla upp på 15 pinnar och själv stå kvar sist på 12.

Och efter matchen, när man är så där besviken som man inte varit på väldigt länge: när man varit tvungen att sitta på sidan – skakande nervös verkligen – och sett sitt lag förlora årets hittills viktigaste match, så gick jag ut från IP tillsammans med Daniel Andersson. Jag pratar samtidigt i telefon med min mor. Jag går förbi ST:s sportchef Rolle Engström, passerar honom med en par tre meter: jag har redan hejat på honom i katakomberna där jag i det snabba förbipasserandet berättade att jag ”stukat foten sist” och att ”det inte gick”.

Då tar människokännaren Rolle, som jag egentligen inte alls känner, några snabba steg i sidan för att han känner sig fullständigt nödgad att säga följande bevingade ord:

”En stukad fot kan man ju spela på. Det är bara att tejpa och spela”. Inget mer.

Som för att i detta skede, vadå?, spy galla över min smärttröskel; att påtala min vekhet; som en Kramer-attack på Keith Hernandez – halvt bakifrån, i steget, i telefonsamtalet!, utan chans till motreplik.

Det var, vill jag meddela Roland inför framtida interaktioner med idrottare (högre upp i seriesystemet då: Rolle är ju egentligen de fina salongernas krönikör), inte särdeles uppskattat.

GIF–GAIS: Det viktiga var inte att det blev en poäng

Jag tror att det är Gary Lineker som har sagt det: 

”Fotboll är ett spel där GIF Sundsvall spelar propagandafotboll i sjuttio minuter och tar en 3–0-ledning och efter nittiosex minuter är allt förstört och bränt och Jimmy Tamandi joggar ensam på innerplan till tonerna av ett coverband som spelar Stiftelsen.”

 

Det är ju egentligen inte så där som GIF Sundsvall öppnar matcher.

Det är ju egentligen inte så där som GIF Sundsvall kliver in och skoningslöst dödar viktiga sexpoängsmatcher.

Det är ju inte så där en tabelltrea fullkomligt rullar ut, närmast förnedrar!, en tabellfyra.

Men det är precis så där som denna upplaga av GIF Sundsvall på något fullständigt ologiskt logiskt sätt lyckas tappa 3–0-ledningar.

 

Det borde verkligen ha stått 5–0 i paus.

GIF hade ett par bollar som dansade på mållinjen – efter klapp-klapp-anfall där man till slut spelat sig fram till inlägg från målområdskanten mot ett passivt, tragiskt GAIS.

Allting stämde. Alla var bra. GAIS tvingades till ett byte redan i den trettionde matchminuten på grund av kollektiv uselhet.

måljubelFoto: Anders Thorsell
 

När man talar om att ”vinna mittfältet” så menar man precis det Nicklas Maripuu gjorde i den första halvleken i går.

AIK-lånet var länge hundraprocentig i passningsspelet; en lång, blond Xavi i Unihoc-pannband. Först i den sjuttionde minuten smet slutligen en boll avsedd för Daniel Sliper iväg över sidlinjen. Innan dess slog han inte bort en passning. Inte en enda. Jag räknade.

Dessutom bröt han GAIS-uppspel på GAIS-uppspel i defensiven och klev in i precis rättan tid i alla motlägg; varenda boll verkade fastna vid hans fötter.

Ari Skúlason behövde bara flyta med – och fick, som man brukar få göra på bemärkelsedagar, göra lite precis som han ville. Han lufsade runt i ett enda långt ärevarv bland passiva grönsvarta motståndare.

Simon Helg var, efter en seg vårsäsong, åter kapabel att vända på en femöring, Adam Chennoufi gjorde de piggaste 20 minuter jag sett honom göra i GIF-blått och Daniel Sliper – han gjorde två mål på matchens första fem minuter.

Till och med Johan Eklund fyllde – trots att han inte sällan ser ut som en elefant i en porslinsbutik med alla små, nätta, fintouchande spelare kring sig – sin tydliga targetroll med bravur.

Det var sjuttio av de finaste GIF-minuterna man fått på väldigt länge. 

 

Och så, i efterdyningarna till en hörna, när man nästan glömt bort att GAIS a) faktiskt är på planen och b) kan göra mål, så stöter Joel Johansson (som dittills haft en ren åskådarplats) in 3–1.

Och, ja, sedan går det som det går för det här laget.

Jag tror att GIF Sundsvall under det senaste kalenderåret måste vara världsledande på att tappa 3–0-ledningar under sista halvtimmen.

 

Jag tror heller inte att man ska överintellektualisera saker. Var det ett tecken på plötslig nervositet att Eric Larsson skickade det första uppspelet efter 3–1-reduceringen långt; eller var det bara en långboll mot Johan Eklund som många andra? Antagligen det andra. Och en minut senare så stod det 3–2.

Ibland är två snabba mål bara två snabba mål: lite dålig fokus på en hörna här och en för högt stående backlinje där.

3–1 och 3–2-reduceringen är så mycket mer fotbollens nyckfullhet än mänsklig psykologi; kvitteringen är så mycket mer ett psykologiskt fenomen än ett fotbollsmål.

Där har Stig Wiklund, mental rådgivare, att jobba med på måndag. 

Skärmavbild 2013-07-21 kl. 11.37.46

Som GIF-supporter – som människa som på fullaste allvar började känna mig fysiskt sjuk när 3–2-målet föll – så skulle jag vilja att det fanns svar. Att det viktiga inte var att ”det blev en poäng”. Det blev en poäng mot IFK Göteborg också. 

 

Nåja. Ska vi vara positiva och se till matchens första sextiosex minuter (ur någon Håkan Söderbergskt naiv ”Det finns ingenting svårare än att leda med 3–0”-synpunkt) så går GIF Sundsvall upp i år. Det finns inget annat lag än Örebro SK i tabelltoppen som rullar ut och förnedrar ett GAIS på det där sättet.

Och Ari Skúlason firades av fint innan matchen.

Men den tusenhövdade massa som skulle stå kvar och applådera honom länge och väl efter segern – en plan som var skriven i sten efter en timmes spel – utbyttes till slut mot en helt tom arena där Jimmy Tamandi (denne utseendemässiga nyutgåva av Kleber Saarenpää) joggade omkring ensam på planen med pulsklocka samtidigt som ett coverband började spela Stiftelsen.

Det var väl härligt sedelärande för ungdomarna: det är så här det är att vara GIF-supporter.

gifsupporter

Bildutställningen ”Stockholm”:

IMG_20130714_172240Vid efter-match-pizzan (den man måste få trösttrycka i sig efter en fotstukning och ett blytungt 0–1-mål i 92:a) visade det sig att Tilde Jansson är den typen av människa som beställer pizzor med banan och curry på: vår relations allra tuffaste prövning hittills.

På söndagen tänkte jag att, utöver de varma och iskalla fotbaden, så är ”lite belastning på foten nog är bra” – så jag togs följaktligen med på en sjumilavandring över stock och sten. Här är tre amatörknäppta mobilbilder och den prisvinnande ”Vi går över rapsdränkta fält, fallera” från Fotografiskas utställning ”Män i keps vandrar”.

IMG_20130715_125010

IMG_20130715_125313

IMG_20130715_125409

raps

Stå kvar. Applådera.

Ett av mina allra sorgligaste GIF-minnen är Pelle Nilssons sista GIF-match; när jag som 11-åring inte kunde förstå varför inte alla ville stanna och applådera och hylla den, för AIK lämnande, unga mittbacken. Till och med pappa ville skynda iväg hem efter förlusten.

Än i dag kan jag tänka på det. Kanske var Pelle Nilsson värd det – jag var för ung för att förstå det tidiga 2000-talets övergångstvister och Bosman-regler: för ung för att förstå att världen består av giriga Glenn Schiller-typer – men jag minns det som så väldigt tragiskt när Pelle gick runt där och applåderade mot en läktare som skyndade bort för att varmköra bilen.

Jag hoppas verkligen att Ari Skúlason – även vid oavgjort eller till och med förlust mot GAIS – får era avskedsapplåder. Han är, alla dumma avstängningar och alla utdragna kontraktstvister till trots, 2010-talets hittills största GIF-spelare och dagens 11-åringar ska inte behöva gå hem och grubbla.

PS. Jag har tänkt fylla den här fliken med GIF-material från och med nu; med början i en efter-match-krönika efter dagens GAIS-match. Håll utkik.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 29:

innelistan

1. Joakim Gissberg (NY)

giss

Jag sa det senast när Tobbes Ukeleleorkester nöp en plats på innelistan då man skulle åka till Bremen och spela; all medelpadsk musikexport som inte innefattar någon av Takida- eller Stiftelsen-medlemmarna är av väldig godo.

Och det är väldigt trevligt att det är Joakim Gissberg – en av Sundsvalls kanske trevligaste unga människor – som får släppa singlar och figurera i mediebruset.

Jag försökte se honom på Udda Tapasbar under Gatufestveckan, men nekades i dörren.  Denna gång inte på grund av fylldom utan på grund av att den lilla takterassen var fullsatt. Så jag, Sven, Tilde fick lomma hemöver – tillsammans med uppskattningsvis ett tjog tjejer som länge stått och ropat att ”vi måste få se Jocke!”.

Hade Gatufesten tryckt in honom på sitt område hade man nog gått runt finansiellt.

 

2. Tomas (NY)

IMG_20130524_134154Vi kommer att behöva fler människor som Tomas, insändarskribent i Sundsvalls Nyheter för ett antal veckor sedan, i Sundsvall om den här sorgliga nedrustningen av staden håller i sig.

Folk som bara – utan angiven anledning – tycker att allt är bra.

 

3. Torgny Lindgren (NY)

torgny

Av alla Sveriges veckovisa innelistor så måste detta vara den allra osexigaste. Men med det sagt; ska ni bara läsa en enda författare i sommar så borde ni läsa Torgny Lindgren.

Börja med Pölsan. Fortsätt sedan genom katalogen.

 

4. Jonas Månsson (NY)

Jag har haft svårt för vissa av Sundsvalls Nyheters sportkrönikörs texter. När han tyckte att utomhusmatchen och folkfesten mellan Brynäs och Timrå i vintras inte borde vara en tävlingsmatch – hockeyn har bara 55 stycken sådana i grundserien! – utan en träningsmatch på försäsongen så tangerade han nästan Kenneth Fahlbergs klassiska Selångerskrönika från i våras i märklighet.

Men nu under sommarens semestertider så trycker Sundsvalls Nyheter upp gamla för-skrivna reportage där Jonas Månsson spenderar en dag tillsammans med lokala sportprofiler. I förra veckan simmade han tillsammans med Johannes Skagius.

IMG_20130712_151738

IMG_20130712_151713

Och man måste älska människor som på eget bevåg trycker upp dylika bilder på sig själv i tidningen.

 

5. Mittmedia (NY)

Har frekventerat kasslerlistan under våren; men nu har koncernen tydligen kopplat landslagsbacken Pelle Nilsson till sporten i någon form av webb-tv-roll; förhoppningsvis som någonting mer än som sidekick i redan etablerade programmet ”Engströms arena”.

Intressant. Och i dessa deprimerande tidevarv för den lokala sportjournalistiken så måste varje litet steg som inte osar total nedrustning prisas.

 

 

kassler

1. Anna Frisk (NY)

annafrisk

Jag skrev den här virala succén till krönika i söndags. Vad jag i all hast glömde att smattra dit var den totala oödmjukhet som Anna Frisk och Gatufestledningen valde som framtoning inför årets fest.

När Anna Frisk figurerade i tidningen inför sommarens spektakel så var det alltid ”besöksrekord” hit och ”försäljningsrekord” dit. Alltid med ett gladlynt, självklart leende över näbben. Och för en enkel gymnasieekonom som ansåg det som en självklarhet att ingen människa med ansvar för sin egen privatekonomi kunde lägga 1050 kronor på ett band som berättigar dig inträde till… en stadskärna tonsatt av Eva Dahlgren. Jag blev arg. På riktigt.

Det här kan ju omöjligen stämma. Är folk så dumma?, tänkte jag och irriterade mig väldigt på att Anna Frisk verkade komma undan med sin bluff till festival.

Jag irriterade mig så mycket på de oödmjuka, kaxiga inför-skriverierna detta år att jag inte bara bojkottade festivalen på grund av entrépriset – nej, när jag väl fick en gratisbiljett till lördagskvällen så bojkottade jag ändå. Detta trots att jag vet att det varit festligt att se Teddybears, att jag träffat massa människor, att det säkert varit roligt.

Bara på grund av att jag ogillade allt som Gatufesten försökte vara i år. Det var långt ifrån någon gatufest; det var en festival med den trassligaste ration mellan kvalitetsartister och entrékronor någonsin.

Hade man bara varit ödmjuka, sagt att ”vi gick tre miljoner back i år, vi vet att det är tufft, men vi hoppas att Sundsvallsborna sluter upp” och anpassat kostymen (kanske en billig festlighet – ett mellanår, ett räddningsår – utan, säg, Teddybears som i stort sett bara gick ut på öldrickande; bara det händer någonting på stan) så är jag säker på att Sundsvallsborna slutit upp.

Nu satt Anna Frisk och skröt om försäljningsrekord och nya spännande områden (det var förstås trassligare än någonsin) och det skrämde iväg åtminstone mig så till den milda grad att jag tackade nej till gratisbiljetter.

Det tas för enkelt på konkurser i dessa dagar. 26 års tradition kördes i total, icke-reparerbar sank och Anna Frisk stod där i webb-tv-klippet efteråt med ungefär samma leende som innan festivalen och lovade att hon skulle komma tillbaka i någon viktig roll för Sundsvalls nöjesliv, som vore det det folk var oroliga över.

 

2. Wayne Rooney (NY)

rooney

Han verkar vilja lämna Manchester United, den hårtransplanterade 27-åringen.

Och en del talar tydligen för att han ska flytta till Chelsea.

Manchester United mot Chelsea är redan ett äckligt, motbjudande möte där man inte vet vad man ska sitta och hoppas på för resultat; förmodligen att matchen avbryts av publiktrassel från båda håll och att båda lagen tilldöms grava poängavdrag.

Tänk att slå på teven i höst och i detta redan bedrövliga möte se Wayne Rooney – i blått.

Jag tror att det skulle vara nådastöten; det slutgiltiga beviset för allt som är fel med… världen.

 

3. Stiftelsen (NY)

Skärmavbild 2013-07-19 kl. 00.03.31

För ett tag funderade jag om inte Stiftelsens inställda gig på Allsång på Skansen var ett ämne för innelistan.

Men bara att de skulle dit, till Håkan Hellströms scen, är ju sorgligt.

Och på tisdag kommer det i Sverige, detta nådens år 2013, finnas människor som sitter hemma och är besvikna över att inte få se Stiftelsen på nationell miljonteve.

Det är inte innelista.

 

4. Känn ingen sorg (NY)

Jag har bara sett trailern, men jag tror väldigt lite på exempelvis Aftonbladets femplus-recension av Håkan Hellström-filmen.

Och jag tror väldigt mycket på Expressens Johan Wirfälts dito som prickade in ungefär exakt vad jag kände när jag såg trailern.

 

5. Mino Raiola (NY)

Om det är så att Zlatan Ibrahimovic ska lämna Paris i sommar – det får vi väl verkligen hoppas – så förstår jag inte hur han i förstaläget kunde tillåtas att gå dit ifjol. Jag förstod det förvisso inte heller där och då, men då tänkte jag ändå att Zlatan, något naivt, trott på ett långtidsprojekt mot en CL-titel som 33-34-åring.

Om han ska lämna nu så har Mino Raiola, denne kontinentala girigbuk, slarvat bort vår största idrottsstjärna i modern tids kanske allra bästa säsong i karriären (jag har aldrig sett Zlatan så spelmässigt dominant i Champions League som i våras) i den obskyra franska ligan.