Innelistan och kasslerlistan, vecka 32:

innelistan

1. Robert Hammarstedt (NY)

robban

Östersunds FK:s nyförvärv från Selånger var inte ens med i matchtruppen under Superettans första, vadå?, fem-sex omgångar. På bänken satt Christoffer Fryklund – nu utlånad till Division III – och på läktaren satt Robert.

Robert Hammarstedt verkade hålla på att dö Erik Löfgren-döden och, ja, jag var nog inte ensam om att föreställa mig en tillbakalåning till Selånger under sommaren.

Bara någon månad senare var 25-åringen helt plötsligt – lagkapten! Och helgjuten i startelvan, vad det verkar.

Men han har en förmåga att utvecklas och ta steg, Robert Hammarstedt. Jag minns hur jag mötte honom i IFK Sundsvall i Division III 2009, året Robban skulle fylla 22, och minns honom som en habil ytterback. Varken mer, varken mindre.

Tre år senare var han och tränade med GIF Sundsvall – och jag, som inte sett honom sedan 2009, förstod ingenting. Sedan tränade jag med Selånger några gånger – och förstod.

Det är oerhört inspirerande – kanske inte för mig, men för folk med grundtalang – att man kan ha den otroliga fotbollsutvecklingen långt efter man fyllt 20 år.

Och nu har han alltså gjort kometkarriär inom ÖFK: från uträknad läktarsittare till lagkapten och hyllad försvarsgeneral på bara någon månad.

Det hela är oerhört imponerande.

 

2. John Lehnberg (NY)

lehnarnSkärmavbild 2013-08-09 kl. 07.25.55

Innebandyn är på uppgång, men det är ännu inte en tillräckligt stor sport för att det inte ska finnas stora fördelar med att som innebandyspelare skaffa sig en tydlig koppling till en större sport.

John Lehnberg verkar ha förstått det här.

Han nischar därför sig själv skickligt som ”innebandyns Ilya Kovalchuk”. 

 

3. Rob McElhenney (NY)

Rob_McElhenney_by_Gage_Skidmore_3

När It’s Always Sunny in Philadelphia (inte sett? Plöj!) började spelas in under 2005 så bodde Rob McElhenney, då 28, i ett garage.

lowclass

Idag uppgår hans ”net worth”, enligt ”internet”, till 18 miljoner dollar.

Mitt 23-åriga jag, som enligt min bankir är ”klart garagekompatibelt”, är mycket glad i dessa historier.

Och om det stämmer (han kan ju egentligen, man får väl inte utesluta det?, bara ha tappat det helt, också) att han inför säsong 7 lade på sig flera tiotal kilo av fett bara för att ”alla karaktärer i alla serier blir snyggare och snyggare för varje säsong”, jag tror han nämnde att nördarna i ”The Big Bang Theory” till slut såg ut som relativa hunkar, och att han ville ”fula ner sig”; ja, då är det ju fantastiskt roligt gjort.

robbiefat

Och jag ser oerhört mycket fram emot den nya säsongen av It’s Always Sunny – efter förra säsongens odiskutabla flopp.

Det känns näst intill viktigt för mig och mitt liv att serien hittar tillbaks till sitt gamla slag efter den oförklarligt svaga åttonde säsongen.

 

4. Simon Mårtensson (NY)

simoon

Jag kommer nog aldrig förstå hur ingen svensk elitklubb nöp Umeå FC:s då 22-årige skytteligaledare under sommaren 2011. Simon hade gjort 10 mål i ettan under våren – och hans kontrakt gick ut i slutet av juni.

Under samma sommar värvade GIF Sundsvall, Norrlandslaget!, istället den två år äldre Pa Dibba från Division III i Stockholm.

Nåväl, kanske var det bäst så: Simon bröt, typ?, knät innan höstsäsongen skulle dra igång – och kanske är det hans väldigt skadedrabbade lekamen som gjort att han blivit kvar i Umeå FC.

Han kändes inte fulltränad efter skadan under fjolårssäsongen i Superettan – och inte heller i år var han redo från start; han började på bänken de första tre matcherna i våras.

Sedan dess har han – ganska precis som 2011 – gjort 10 mål på 12 matcher. Jag har inte sett honom alls, förutom mot oss (där han, likt hela UFC, var totalt iskall på ett sätt jag sällan sett honom), men jag kan inte förstå hur klubbar kan vara redo att bjuda flera hundratusentals kronor för IFK Luleås Daniel Ahonen – också 10 mål under våren – samtidigt som det är helt tyst om Simon Mårtensson.

 

5. Mando Diao (NY)

Jag ser mycket fram emot kvällens spelning ute i Fagervik.

Jag såg Mando Diaos ”Infruset”-konsert uppe på Umeå Open och gillade upplägget mycket.

Och Gustaf Norén är en av Sveriges allra coolaste och mest självklara scenpersonligheter.

 

kassler

1. Erik Löfgren (ÅT)

Har ”ont i foten”.

Och driver en portal vars största årliga satsning – truppen med svensk elitfotbolls bästa namn – tydligen var fylld till bredden med felaktigheter.

 

2. Kocklandslaget (NY)

Det kan knappt finnas något mer urvattnat varumärke än det svenska Kocklandslaget.

De verkar ha ett finger med i var och varannan Statoil-korv, vissa utvalda Gorbys-piroger och diverse andra färdigrätter som man inte alls förknippar med högkvalitativa anrättningar.

Att som handlare lyckas nästla ihop ett samarbete med kocklandslaget känns som det nya ”9 av 10 tandläkare rekommenderar” (där frågan för övrigt lär vara ställd som följer: ”Är det bättre att borsta tänder med Pepsodent/Sensodyne/Aquafresh eller att gurgla munnen med päronsoda morgon och kväll?”); ett totalt urvattnat faktum som inte säger någonting alls.

Inom några år spår jag en framtid där man måste nagelfara butikernas hyllor för att hitta någonting som inte har tagits fram i samarbete med Kocklandslaget.

 

3. Carl Bildt (NY)

calle1

Carl: ”He asked me if I still saw you, I said: ‘Sure, I see him all the time'”. 

calle2
Barack: ”Listen, Carl, I don’t think we should see each other any more. This friendship is not working. We’re just not suited to be friends. You’re a nice guy, we just don’t have anything in common”. 
calle3

Carl: ”I know I call you to much. But you’re one of the few people I can talk to. I always tell everybody about you. I’m your biggest fan! You’re my best friend!”

calle2

Barack: ”Best friend? I’ve never been to your apartment!”

Skärmavbild 2013-08-09 kl. 09.10.00

Carl: ”Thanks again for tonight, but next time, I’m taking you! How about next Tuesday?”

Skärmavbild 2013-08-09 kl. 09.07.16

Barack: ”Tuesday is no good. Because… we have… choir practice! Forgot about choir! We’re doing that thing about eastern European national anthems, you know, with the wall being down and all”. 

Carl: ”What about Thursday?”

Barack: ”Thursday is… not good because we have to go to the hospital to check if we qualify for organ donors.”

Carl: ”I should really try something like that”. 

Skärmavbild 2013-08-09 kl. 09.16.20

Carl (opening a calendar): ”Okay… let’s see here: we have fifty-two weeks here…”

Skärmavbild 2013-08-09 kl. 09.23.14

 

4. Way Out West (NY)

Det är svårt att utröna ifall Way Out West bara har en osagolik otur år efter år – eller om hela spektaklet drivs av holländska skojarmoguler med en outtalad lura-dit-folk-med-artister-som-aldrig-kommer-policy.

 

5. Wayne Rooney (ÅT)

wayne

Alldeles oavsett hur sinnessjuk Luis Suarez verkar; det är ändå en sak att vilja lämna Liverpool och att vilja spela Champions League.

Det är en annan att vilja lämna ligavinnarna, där man spelat sedan 17 års ålder, för en direkt rival bara för att man inte får vara den största stjärnan.

Detta efter att man för några år sedan velat lämna för Manchester City (!) på grund av att klubben inte satsat tillräckligt och inte tagit dit tillräckligt stora stjärnor.

Det är unikt fult ansikte utåt han blivit för den moderna fotbollen, Wayne Rooney.

(Och så, förstås!, hans osympatiska hårtransplantation på det.)

 

Se7en:

se7en

Jag hade inte sett Se7en!

Tänk!, en sådan smällkaramell att i åratal ha gått omkring och haft sparad i äppelknyckarbyxorna.

Nu har jag sett den.

Och ojvoj, frågan måste ställas:

Är ett Morden i Midsomer-avsnitt en fruktansvärt dålig Se7en-film eller är filmen Se7en ett otroligt bra Morden i Midsomer-avsnitt? 

Stjärnprofilerna rider ut till Erik Löfgrens försvar: ”Skadan är ingen bluff”

Den skada som hållit Erik Löfgren borta från träningarna under den hårda löpträningsveckan har ifrågasatts från flera håll. 

Men nu rider flera gamla superstjärnor ut till Selångerbackens försvar. 

– Gaffelbandsskador är inte att leka med. Min karriär höll på att förstöras av ett gaffelband, säger den gamla stjärnhästen Victory Tilly via sin uppfödare Stig-H Johansson. 

victory
– Det är bara nonsens, gnäggar Victory Tilly i Stig-H Johanssons öra.
Continue reading

”I hate hospitals. In my mind, they are associated with sickness”

Jag kliver alltid upp i ottan – det är en metod jag kallar för 07-metoden; vars enda komponent som gör den till en metod är att jag alltid, oavsett hur ledig jag är, kliver upp strax före 07.00 – men i dag hade jag en faktisk anledning till det; jag skulle ringa och boka en akuttid på Vårdcentralen.

Det blev, förstås, en heldag i sjukvårdens tecken.

Här är några höjd-… ehm, några punkter:

I Vårdcentralens väntrum visade man, med jämna mellanrum, gåtor på en storbildsskärm. Gåtor! På storbildsskärm!

Till läses dessutom hemsnickrade av någon, gåtfull?, medlem ur personalen (”vad är det som har fyra ben om dagen – men sex ben om natten? sängen!”).

Som vore det inte nog med problemen med n’lymfkörteln för Gördel, 82; nu ska hon inte ens kunna luta sin arma kropp tillbaka för ett textat avsnitt Aidensfield på torsdagsförmiddagen; nej, nu ska hon behöva irritera sig över detta skändande av den svenska gåtskatten.

Jag betalade nog 100 kronor  i minuten för mitt 150-kronors läkarbesök på vårdcentralen; som om jag lånat motsvarande tid av Falcao i Monaco. Men jag fick åtminstone min remiss till sjukhusets röntgenavdelning.

Och jag fick några smärtstillande tabletter utskrivna.

Oklart vilka.

 

IMG_20130808_110729

Jag förevigade därpå mig själv (i det vi råbarkade mittbacksresar känner som ”en bloggselfie”) under bussfärden till sjukhuset – allt för att kunna bildsätta det jag visste skulle utmynna i ett blogginlägg i trasslets tecken. Och bildsättningen säger väl ändå inte bara att jag är en usel människa – utan även att jag är en man av folket som, allt medan mina lagkamrater vältrar sig i taxiresor, åker buss.

Väl uppe på sjukhuset passerade jag utanför ingången en man som låg och vältrade sig i gräset, omgärdad av läskeblask. Mer om det senare.

Först gick jag och tog en kölapp i receptionen. Jag fick nummer 39. Nummer 38 betjänades. Jag är ensam där, men så smyger det upp en gubbe – uppskattningsvis 55-årsåldern – bakom mig. Och så plingar det till. Jag tittar upp mot skylten, står kvar – och det hinner gå aldrig mer än en sekund så hör jag gubben bakom mig skrika (ja! skrika!) ”39!”.

Inte ens en sekund. Jag lovar. Jag kan för all del vara disträ och en aning saktfärdig mellan gångerna, men nu hade jag inte ens med spikskor och startblock hunnit dit innan gubben öppnade näbben för att gasta.

När jag så börjat gått och är halvvägs till luckan – och det här är något av det märkligaste sociala beteende jag stött på – så gastar han igen, ännu högre, ”VAKNA!”. 

Jag vände mig om (jag hade alltså redan passerat honom) och gav honom ingen mindre än den här närmast patenterade ”okaaaaj?”-blicken:

IMG_20130808_154125

Det lär ha lärt honom en rejäl läxa.

Låt oss hoppas att gubben i fråga kom fram till luckan till sist och att han lotsades till förstas bästa mentalklinik medelst enkelbiljett.

Jag satt länge och väl i väntrummet på Vårdcentralen (åtminstone goda 40 minuter), men då hade jag åtminstone tillgång till viss internetuppkoppling via min mobiltelefon. Då var det relativt uthärdligt.

Inne på röntgenavdelningen är det, av förklarliga skäl, total radioskugga. Inga Twitterflöden, inga Instagrambilder, inga bloggar, inga webbtidningar. Ingenting.

Jag kan då, i all ödmjukhet, tycka att man kan erbjuda sina patienter – som satt i timtal i denna totalt stimulibefriade väntan på att bli uppropad – ett magasin.

Jag blir så småningom mer och mer irriterad på denna lektyrbrist, skruvar mig mer och mer på stolen, kokar mer och mer över hur den enda tidning som ligger framför mig är en gammal Allers.

Då överhör jag hur den gamle mannen bredvid mig berättar om hur han lär behöva amputera benet. Kvinnan han pratar med ska, hon är ganska säker, tydligen också amputera benet.

Min första tanke är, förstås?, att ”kapar man alla pensionärers ben så fort det trasslar?” (varpå jag tänker på att försöka förse mina mor- och farföräldrar med någon stödhjulsanordning) – men sedan tänkte jag förstås ganska omgående på hur privilegierad man är som bara ska titta till sin fotled och som klagar sig harmynt över en tillfällig Wifi-läcka.

När en annan gubbe flikade in och började prata om hur ”sågen gått sönder under hans operation” så ilade det in i märgen på mig.

När jag efter röntgen, i väntan på röntgensvaret, gick genom katakomberna för att köpa mig en grillkorv så såg jag först en amputerad man rulla förbi i rullstol, och strax bakom honom gick en kvinna med en stor stålställning över axlarna för att stabilisera sitt huvud- och nackparti.

De är hemska, sjukhus, men kanske får de mig att med lite mindre agg och aggressiv otålighet dra tummen genom Twitter-appen efter uppdateringar i ett par dagar.

Det vore i sanning av godo. 

Med den något luddiga känslan gick jag ut ur sjukhusdörrarna – när jag så mötte något så mycket mer luddigt; något så luddigt att det närmast kullkastade min tillvaro. Ett ”kan-man-göra-så?”-ögonöppnande ögonblick.

Jag mötte nämligen denne samma man som jag nämnt och som jag mötte redan när jag kom till sjukhuset; en väldig koloss till man som låg på en gräsplätt utanför ingången.

Han väger, enligt mitt ögonmått, över 150 kilo – kanske 200, jag vet inte, men hans kropp vältrar sig över gräsmattan och jag är ganska säker på att när han nu väl har lagt sig där så tar han sig inte upp igen av egen maskin. Kanske inte ens av mänsklig hjälp. Kanske behövs det en faktisk maskin, om än inte en lyftkran, så kanske en pallyftare, för att lyckas förflytta honom. Han ligger där, på mage, som en strandad valross.

Det är inte av elakhet jag använder mig av den liknelsen, det är inte av överdrift – det är den mest korrekta beskrivningen av situationen.

Han har tre flaskor läskeblask intill sig – ett par 50-centiliters, en 1,5-liters Cola – och en Pressbyrånkopp med kaffe och ett knyte som kan ha varit en Subwaymacka.

Han ger en gråhårig, rank, minst 100 kilo lättare!, man en tjugolapp för att ”gå och köpa Pepsi”. Hans vän?, far?, okände Pepsihämtare?, välgörare? kommer slutligen också tillbaka med mer blask (jag i det här skedet har satt mig på en bänk för att försöka utröna om det här är en samhällskritisk konstinstallation eller en faktisk dag i en människas liv). Pepsihämtaren dricker själv några klunkar – ”ta så mycket du vill ha” – innan han lämnar över den till den på magen på gräset liggande mannen som då också häller i sig lite Pepsi.

Sedan ligger han där och samtalar med förbipasserande människor i en så hög, närmast skrikande, samtalston att det blir som att han håller låda inför hela den tiohövdade skaran på parkbänkarna intill. Han börjar – som en grand finale för den show jag bjöds på innan jag gick hem – röka en pipa.

Det var så hemskt… luddigt, alltihop.

Så luddigt att när jag till slut reste mig och gick hem, efter fem timmar i sjukvårdens grepp, så var det blott en liten bisak att min fot inte hade någon spricka i sig.

Svensk Elitfotbolls Namnelva: Vårsäsongen 2013

Målvakt:

Lars Cramer, Kalmar. 

lars cramer

Konkurrensen om förstaspaden i årets namnelva har verkligen varit mördande under våren; inte mindre än nio kvalitetsnamn togs ut i den ursprungliga truppen. Bland dessa stod till slut Lars Cramer ut från mängden med sin närmast unika treenighet av svenskhet, exotik och luddighet. Småländska språkvetare lär ha skrivit utredande doktorsavhandlingar om huruvida efternamnet ska uttalas på svenska – ”Kramer” – eller på Seinfeldska – ”Krejmer” – utan att komma till några konkreta slutsatser.

Man vill förstås att det uttalas ”Krejmer” efter Cosmo Kramer; för även om Seinfeld-karaktärens namn är det optimala för en excentrisk, frisinnad personlighet så finns det ingen motsättning, ingen brytpunkt i namnet. Förnamnet Lars – jordnära, trygga, potatisälskande bonnasonsnamnet Lars – är den perfekta kontrasten till ett efternamn som Cramer. Där finns en väldigt stark skärningspunkt som utmynnar i att man inte vet vart personligheten Lars Cramer ska ta vägen.

Cosmo Kramer kommer alltid att vara galen – det hör man direkt – men Lars Cramer kan lika gärna försynt stå kvar på mållinjen som han kan kasta sig huvudstupa ut i ett övermodigt afrikanskt boxningsförsök.

”Men om det uttalas [Kra:mer] då?”, undrar ni?

Ja, låt även det uttalet dansa runt i gomseglet ett par gånger så inser ni att Lars fortfarande har tröja nummer ett i det här laget.

 

Försvarare:

Joonas Tamm, IFK Norrköping. 

tamm

Norrköpings balt (till vänster av esterna i bild) gick från start i fjol också – som anfallare. Då delvis inkvoterad eftersom FN:s stadgar förordar att alla namnelvor måste innehålla ett inslag från Baltikum; och fjolåret var – bortsett från Tamm – ett svagt år för baltiska importer i svensk elitfotboll.

I år försvarar Joonas – o, så jag gillar dubbel–o:et – sin plats mycket just på grund av nedflyttningen; från sin plats i kedjan till att listas bland IFK Norrköpings försvarare. Jag älskar förutsägbarheten i att man skolar om sin stora, baltiska och offensivt iskalla murbräcka till försvarsspelare. Jag älskar dessa omskolningar generellt – vi minns alla när ”Herminator” gick som högerback i Allsvenskan, i svallvågorna efter att Alexander Östlunds märkliga framfart satt total inflation i omskolningssystemet – men framför allt gillar jag just baltiska anfallares kompatibilitet till dessa omskolningar.

Vi minns alla Tarmo Neemelo i GIF-tröjan – en given tank i 2007 års namnelva; alla vars normsmeknamn blir ”Tarmen” ska ha tian och en fri roll – och jag kan svära på att om han blivit kvar ett par år till så hade han, när målskyttet sviktat, gjort åtminstone en handfull matcher som mittback i GIF-blått.

Zourab Tsiskaridze, Jönköping Södra.

zourab

GIF förlorade hemmapremiären mot Jönköping Södra med 0–3, men i all bedrövelse kunde jag åtminstone bära med mig ett given startspelare till årets namnelva.

Redan innan jag tittade upp vad J-Södras hårdföre, rakade kroppsbyggare till mittback hette så visste jag vad han hette.  Typ.

Jag blev – i en tid där det svenska landslagets ordinarie mittbackar först och främst ska sköta uppspel och sedan, som andraprioritet om det finns ork och motivation över, försöka nicka undan inlägg – inte överraskad över att namnet i fråga var östeuropeiskt, med fler konsonanter än i en genomsnittlig tidningsnotis.

Olof Mård, Gefle. 

mård

Han må stundtals ha blivit åsidosatt av Pelle Olsson i Gefle – men i namnelvan behåller han utan minsta tvekan sin startplats som stomme i den trebackslinjen som säkert skulle kunna bli en fembacks- om bara Olof gastar ner yttrarna.

Jag uppskattar vissa människors likhet med mårddjur, men jag formligen älskar människor som går steget längre och heter som mårddjur. Olof Mård kan, i all sin naturnära enkelhet, vara svensk elitfotbolls allra bästa namn.

I alla skeden av livet piggar det upp att bara höra namnet uttalas på sportnyheterna och Pelle Olssons beslut att placera Mård på bänken kan i förlängningen vara ett indirekt hot mot folkhälsan.

Namnet Olof Mård är, efter ett par habila säsonger i Gefle, ett så pass starkt varumärke att starka krafter inom andra sporter försöker plagiera det för att rida på vågen: titta bara på hockeyspelaren Olof Mårs (!) plötsliga framfart i Björklöven i vintras.

 

Mittfältare:

Zeyn Alabidyn S–Latef, Ängelholm. 

z-latef

Fick en tillbakadragen plats i truppen ifjol; men det var innan jag hörde namnet uppläsas av en kommentator.

S–Latef.

”Ess–Lateff”.

Med det tillhörande förnamnet Zeyn.

Det är ett fascinerande mångfacetterat namn som jag slentrianmässigt skulle vilja klassificera som kontinentalt; men inte ens nere i Sydeuropa stöter man i särskilt hög utsträckning på kombinationen av ensamma konsonanter och bindestreck i efternamnen.

Det osar istället asiatiska klubbmästerskap över namnet; läckra överstegsfinter och klacktunnlar på pixliga Youtube-filmatiseringar, en cementering av sig själv som ”Asiens bästa spelare”, en Ali Karimi-mystik som till slut utmynnar i ett platt fall i ett upphaussat europeiskt proffsäventyr.

Det var länge sedan vi kände dessa os i Sverige.

Daniel Fernando Evangelista De Souza, Assyriska. 

danne

Det är skamligt att Sverigedemokraterna har ett tioprocentigt stöd.

Det är skamligt att våra skolor blivit rena uttagsautomater för kapitalister.

Att Stiftelsen säljer platina.

Att Ljungskile SK går hyggligt i Superettan.

Det är mycket som är skamligt med Sverige och det svenska; och till den listan måste vi nu också tillägga att ett spelgeni vid namn Daniel Fernando Evangelista De Souza, ”Danilo” kallad, har tvingats spela fotboll i Superettan inför en inte sällan blott hundrahövdad publik. Han borde förstås, bara på namnmässig hörsägen, direkt vid ankomsten till svensk fotboll ha värvats till de allsvenska seriesegrarna för att i närmast ensamt majestät leda deras offensiv i Champions League-äventyret.

Det är ett skört och något bräckligt namn – ”Danilo” var borta i åtta månader på grund av skada 2012, och 2013 rök korsbandet under försäsongen – men å, så läckert och kontinentalt, ja, internationellt!, gångbart.

Serge-Junior Martinsson-Ngouali, Brommapojkarna.

serge

Han har stått på tillväxt i ett antal år, men Serge-Junior är 2013 redo för att bli ett bofast namn i centrallinjen. Om det bara skulle finnas en boll i det här landet så skulle jag inte placera den i ett bankfack: jag skulle ge den till en grabb som lystrar till Serge-Junior.

BP:s korte innermittfältare motsvarar alla förväntningar som gemene man kan tänkas ha på en Serge-Junior. Jag har mött honom i U21-serien och jag minns honom närmast som en Riquelme-typ: den sorgligt utdöende spelartypen som sjunker ner och formligen knycker bollen från opålitliga mittbacksfötter för att själv styra bollinnehavsskutan från när den lämnar sin kajplats.

Vi har Serge-Junior, o, bara det! – men vi har också Martinsson–Ngouali! Det här är ett namn att aldrig någonsin tröttna på, ett namn fyllt med plötsliga vändningar – som vore han döpt av M. Night Shyamalan.

Jag kan se honom lägga rabarber på en nyckelroll på mittfältet i denna namnelva i åratal framöver.

Seon Min-Moon, Östersunds FK.

seon

Kompletterar sitt namn – Seon! Min! Moon! – med att vara stöpt i Ji-Sung Park-form och med en spelstil som hämtad från tv-spelets värld; smäckert tekniska fötter och ständigt flinka, rappa steg som om hans springa-fort-knapp fastnat i intryckt läge.

Ett namn som formligen osar kontinental framgång.

Och även om den unge Seon Min-Moon av idag främst är en central mittfältare så skulle jag inte alls bli förvånad om det här namnet på närmast egen hand hanterar en hel högerkant i Bundesliga i framtiden.

 

Anfallare:

Aleksei Kangaskolkka, J-Södra. 

kangas

Han är stor, han är stark, han har gjort mycket mål i den finska ligan – och han kommer ifrån Estland.

Och han heter Aleksei Kangaskolkka. Ibland är inte namn svårare än så.

Han är något av en drömbalt, Kangaskolkka, och även om det var tråkigt för svensk elitfotbolls namnuppsättning så var det ju långtifrån överraskande att hans namn (i all sin internationella tydlighet!, dess obestridliga man-vet-vad-man-får-faktor!) ganska snabbt skulle växa sig för stort för Superettan, något som blev ett faktum då estländaren skrev på för holländska Heracles i juli.

Dinko Felic, Syrianska. 

dinkos

En Dinko kan förstås nypa en startplats i vilken namnelva som helst, alldeles oavsett kontexten; men Syrianskas tvåmetersman är – precis som ifjol – oersättlig nia och uppspelspunkt i denna elva just på grund av sin närmast unikt passande namn-fysik-korrelation. I ett lag närmast uteslutande bestående av kortväxta syrianer tornar Dinko Felic upp sig som en blek, skallig flaggstång. Som en – just det; Dinko.

Dinko är det perfekta, inte namnet – utan ordet för att beskriva en lång person. Det saknas väl ett sådant i svenskan? ”Oj, där gick en… lång person”. Nej. Omständigt. Osnärtigt. ”Långskånk?” Mäh. Lite oklart.

”Oj, det var en Dinko det där!”

Ja. Kort, koncist – tydligt.   Kanske borde alla föräldrar som ser sina 14-åringar skjuta i höjden och skena mot tvåmetersmarkören på väggen vara lagstadgat tvungna att döpa om sina söner till Dinko.

Nsima Peter, Varberg. 

nsima

Jag har få passioner i detta jordeliv, men något jag verkligen går igång på är när man vänder på förnamn och efternamn och uttalar dessa. Pröva tyst för er själva, exempelvis med ovanstående lista.

”Cramer, Lars”

”Tamm, Joonas”

”Mård, Olof”

Ni ser. Det blir lite festligare.

Namnet Nsima Peter är så pass internationellt festligt i ursprungsformen.

Och ingenting har varit fonetiskt roligare under denna fotbollsvår än när Varberg slängde in Nsima Peter hemma mot GIF Sundsvall och det var dags för kommentatorn att beskriva hans förehavanden på planen. Jag är helt övertygad om att det lät läckert när Nsima dunkade dit en balja i den nigerianska ligan och en afrikansk kommentator vrålade, säg, ”Nsima Piiiitaaahr scores!”, men när en helyllesvensk, cardiganprydd Csports-kommentator uttalar efternamnet Peter som just det svenska förnamnet Peter så blir det enkom väldigt festligt.

 

Bänken: 

Målvakter:

Otto Martler, Falkenberg.

Otto Martler låter som ett uppdiktat, på måfå taget tysknamn på ett fotbollsspel som inte har alla rättigheter; som när Football Manager döpte om Oliver Kahn till Jens Mustermann. Jag har aldrig sett denne Otto Martler i aktion – kanske är hela han rentav en grå, uppdiktad icke-spelare?

Hur som helst; ett tyskklingande namn som får en att tänka i dessa banor förtjänar allra minst en båsöppnarplats i detta lag.

Försvarare:

Sandeep Mankoo, Ljungskile. Vytautas Andriuskevicius, Djurgården. Hjörtur Logi Valgardsson, Göteborg. Mohammed Ali Kahn, Häcken.

Det råder en mördande konkurrens på backsidan i år, och internationella namn som Sandeep Mankoo – som låter som ett gammalt buddistiskt mantra – och Mohammed Ali Kahn får finna sig i att sitta på sidan.

Och ingenting säger väl så mycket om årets starka backsida som att AIK:s läckre yngling Noah Sonko Sundberg inte ens kan nypa en bänkplats.

Just Mohammed Ali Kahn träffade jag under en semester i Thailand härom vinteruppehållet och han berättade då att han, som kom från en fin säsong i Allsvenskan, tänkte skriva på för en arabisk shejkklubb och tjäna multum. Nu är han fortfarande kvar i Häcken, Mohammed Ali Kahn, men han borde verkligen få nå sina drömmars mål i Qatar, Saudiarabien eller Dubai, om inte för sin hårdförhet eller sin brytsäkerhet – så genom sitt högklassiga shejk-lige-namn.

I årets elva finns – tro det eller ej – inte plats för en enda islänning. Inte ens en Hjörtur Logi. Detta delvis på grund av att Islands och isländska namns rykte fortfarande lider svårt av de misstankar om namninavel och -doping som legat över landet sedan den stora namn- och bankkraschen 2008.

Vytauas Andriuskevicius är ingen Donatas Vencevicius, men inte så fasligt långt ifrån. Djurgården får hoppas på att han suger i sig något färre filterlösa Prince än den gamle korpulente GIF-mittfältaren.

 

Mittfältare: 

Paul Obiefule, Assyriska. Pierre Tillman, Varberg. Siim Luts, IFK Norrköping.

Är Paul Obiefule 2010-talets Paul Oyuga? Jag ser framför mig spindellånga Patrick Vieira-tentakler till ben som försöker sig på alldeles för svåra aktioner; precis som när hans föregångare – Örebros kenyanske anfallare Paul Oyuga (inte sällan omvänt till Oyuga Paul) – kom halvt fri med målvakten: då Paul på ett oerhört arrogant sätt vek upp kroppen (tänk Thierry Henry vid en klinisk bredsida intill bortre stolpen), lutade sig bakåt och smekte bollen i en hög båge som landade kring hörnflaggan.

Pierre Tillman är ett namn som gäckar mig. Det gäckar mig något oerhört. Jag känner mig nämligen ganska säker på att Pierre Tillman avgjort en VM-turnering för Tre Kronor med ett slagskott från blå. Pierre Tillman borde verkligen ha varit en habil elitserieback i tiotalet år.

Jag googlar och googlar men det verkar inte ha funnits någon trotjänare till hockeyback vid det namnet. Bara en 26-årig Superettaspelare från Varbergs BoIS. Pierre Tillman är ämnad för något större.

(Kanske är det namnkombinationen av Pierre Thorsson och Jennifer Tillman – två av våra mest pursvenska, helylle idrottsprofiler – som gör att jag ser en svensk landslagshjälte till hockeyback framför mig.)

Jag sken verkligen upp när IFK Norrköping gjorde klart med Siim Luts inför årets säsong. Det är ett namn av hög baltisk klass i all sin snärtighet.

 

Anfallare: 

Matteo Blomqvist-Zampi, Öster, Per Frick, Elfsborg.

Östers unge anfallare Matteo Blomqvist-Zampi tog en starttröja fjol på sitt dubbelbottnade namn. Jag skrev att det var ett klassiskt bästa-från-två-världar-namn – ”som en calzone fylld med kalops” – och det stämmer förstås fortfarande, men i årets konkurrens från tydliga estländare och förnamn-som-efternamn-afrikaner får han gott vänta på sin chans.

Blunda. Föreställ er en svensk, ung Elfsborgsanfallare. Han är ganska vekt byggd och rågblond av klassiskt svenskt pojksnitt. Väluppfostrad – men samtidigt lite spjuveraktigt busig. Han är lite käck, Per Frick. Ett par blyga fräknar kan under soliga dagar skönjas på näsryggen. Denne pojkspoling – som på fotbollsplan kan beskrivas som ”snabb och påpasslig” och ”lovande” men säkerligen ”lite vek i närkampsspelet” – heter Per Frick.

Få namn bär med sig så mycket av sin klubb – han bär hela den allmänna schablonbilden av vad fotbollsklubben IF Elfsborg är på sina sköra axlar – som Per Frick.

Jag har, sedan jag för första gången vilade ögonen på namnet i Football Manager (där jag, förstås, slet mitt hår för att få in den blott tonårige kulturbäraren Frick i Elfsborgs a-lags startelva), lovat mig att aldrig någonsin bildgoogla Per Frick för att se hur han ser ut.

Varför skulle jag? Jag vet ju redan.

 

Bubblare:

Mac Johansson, försvarare, Falkenberg.

Freddy Winsth, försvarare, Värnamo.

Tyler Ruthven, försvarare, IK Brage.

Tom Siwe, försvarare, J-Södra.

Max Mölder, försvarare, Landskrona.

Mohammed Zaaroura, försvarare, Landskrona.

Boris Lumbana, försvarare, Örebro.

Philip Sparrdal Manilla, försvarare, Djurgården.

Sive Pekezela, försvarare, Gefle.

William Leandersson, försvarare, Mjällby.

 

Nikolas Ledgerwood, mittfältare, Hammarby.

Andi Toompuu, mittfältare, IK Brage.

Haiwei Zhu, mittfältare, J-Södra.

Binliang Tan, mittfältare, J-Södra.

Liridon Leci, mittfältare, Landskrona.

Christoffer Tapper Holter, mittfältare, Landskrona.

Peiman Eliassi, mittfältare, LSK.

Robert Bagger, mittfältare, LSK.

Monday Samuel, mittfältare, Ängelholm.

Alexis Fernando Mendiola Arroyo, mittfältare, Östersund.

May Mahlangu, mittfältare, Helsingborg.

Henning Hauger, mittfältare, Elfsborg.

 

Billy Schuler, anfallare, Hammarby.

Abdel Kolawole Bouriama, anfallare, Häcken.

Christian Kouakou, anfallare, Mjällby.

Mattias Mete, anfallare, Åtvidaberg.

Setting fire to our back thighs for fun

Helvetet är inte eldsvådor och lava: det är att plaska runt med en flytdyna (Wet Vest kallad) snörad kring magpartiet i en simbassäng i ett evigt intervallpass till skärseld.

Det är förstås hemskt att träna på egen hand – jag är av den bestämda uppfattningen att alla konditionsformer där man inte direkt eller indirekt jagar en boll är av direkt ondo – men det är någonting extra tragiskt med just wet vest-träning i bassäng.

Jag körde 45–15-intervaller och det var hemskt jobbigt. Jag frustade och stånkade – med bara ett flytande, skalligt och inte så sällan kallsupande huvud ovanför ytan – så till den milda grad att en förbipasserande kvinna under min trettiotredje av de trettiofem intervallerna frågade ”du drunknar väl inte?”.

Och efter den sista intervallen – när hela kroppen skrek sig hes – lade jag mig på rygg, upphöjd av enkom flytvästen, och med små, små grodsparkar flöt jag omkring som en till sista svettdroppen uttömd flottanordning.

Att träna i wet vest i vatten måste vara den allra mest osexiga träningsformen av de alla.

(Svett!, förresten: svettas man under vatten? Jag, som är en av norra Europas allra svettigaste individer med svettningar som världens samlade klormängd inte kan rå på, skulle i sådana fall vara en sanitär olägenhet för andra besökare i Sporthallens utebad och…, någonstans här minns jag att jag sett håven användas i nämnda bassäng. Håven! Det är nog lugnt.)

Vi hann gassa lite i solen innan, jag och ett par lagkamrater. Och det var väl trevligt – även om jag noterade att jag snarast måste omförhandla mitt kontrakt.

Medan jag nätt och jämnt hade råd att rehabträna (35 kronor för badinträde och ytterligare 25 för lån av wet vest!) så berättade en av lagkamraterna nämligen att han tog sig till Sporthallsbadet på tisdagsförmiddagen – i taxi!

Inte konstigt att det inte finns pengar till nyförvärv i sommar (Högmans telefon ska tydligen ha ringt konstant i hela juli, berättade han, med en aldrig sinande sjö av erbjudanden om 10,5-på-hundra-meter-nigerianer och andra potentiella spetsförvärv).

Hästmannen möter Ormmannen

Jag fann inte tiden att skriva denna recension direkt efter spektaklet ägt rum. Jag rusade direkt till en träning och sedan åkte vi ganska omgående till Stockholm och… och sedan har den skjutits upp ett oräkneligt antal gånger; till slut så pass länge att aktualiteten måste ansetts som bortblåst (och då talar vi ändå om en så pass ständig aktualitet som ett möte mellan två djurmän) och jag har sedan dess letat efter en anledning att ta upp denna tappade tråd. Och för bara en knapp månad sedan så hittade jag den.

Så, på direkt förekommen anledning:

ormman

Nu åker vi.

Recension: ”Hästmannen möter Ormmannen”

Jag fick leta ett bra tag uppe på Norra Bergets vidder innan jag hittade till skådeplatsen ”danslogen”. Inte minst med tanke på att jag har ett av norra Europas allra trassligaste lokalsinnen – men också på grund av hur pinsamt och oansvarigt långt det är mellan gångerna jag försöker leta mig till danslogar.

Så jag anlände – trots att jag sett fram emot spektaklet i veckor, ja, månader! – fem minuter sent, och när jag kom upp till danslogen var där alldeles öde och tyst utanför.

 

Bara ett snabbt uppslaget korvstånd minde om att där pågick någonting celebert.

Visst var det lite pikant att försenad slå upp portarna på nytt och försynt tassa runt för i mörkret att leta efter någon att sticka en femtiolapp åt (jo, att Ormmannen helt plötsligt dök upp i Dagbladet är kanske en anledning till denna, förvisso ständigt aktuella!, texts uppkomst; men pirkt.se är framför allt ingen portal som så här i uppstartsfasen har råd att inte recensera tillställningar till vilka man betalar entrépeng), men samtidigt slogs jag av den glädje som bara kan drabba den som blickar ut över en slutsåld och till brädden fylld dansloge.

Jag var inte ensam i min entusiasm över detta unika möte. Jag var bland vänner. Förvisso väldigt gamla vänner – jag skulle uppskatta en klart pensionsmässig medianålder – men vänner.

Sundsvall vill. Sundsvall gör.

 

Vid min ankomst satt en glad speleman på scenen och besjöng en i sanning mysande hästman (vilken jag kände igen från inför-affischen) som satt tillbakalutad i en gungstol med händerna knäppta över bröstet.

Spelemannen – som jag i det här skedet helt sonika antar är Ormmannen – sjöng Emil i Lönnerberga-låten ”Fattig bonddräng” och när han kom till en speciell vers så kom det en liten tonartshöjning, samtidigt som han vände sig direkt mot Hästmannen och gav honom en menande blick.

”Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö”, sjöng Ormmannen.

Hästmannen lyste upp i den mån ett illrött, härdat djurskötarplyte kan lysa upp och skrockade – lite som en juletomte – av igenkänning.

Ormmannen hade mött Hästmannen.

Han hade besjungit honom om hans vedermödor.

Hästmannen hade skrockat.

Historia hade skrivits, tänkte jag, och kände mig väldigt tacksam över att ha varit på plats.

 

När sången klingat ut kom, förstås, applåderna från de ålderstigna nävparen.

Allt var så väldigt fint.

Då, från ingenstans, klev en gråhårig man in från scenens vänstra hörn.

Den gråhårige mannen har stått intill spelemannen och Hästmannen och lyssnat till sången, samtidigt som han stått med näbben ner i en liten stativförsedd videokamera och spelat in allt det historiska.

Den gråhårige mannen är, visar det sig, Ormmannen.

Spelemannen som just besjungit Hästmannen – han som nickade så finstämt in i Hästmannens smala mandelgluggar när han sjöng om att ”hässja sitt hö” – är en lokal musikant, säkerligen inhyrd för någon snabb svartmelerad femhundring i nävgipan.

Det var inte mötet. Nej, vid detta tillfälle stod Ormmannen och stirrade genom en kameralins i scenens utkanter.

 

Jag är i det här skedet nog inte ensam i logen om att börja fundera kring vad som faktiskt ska vara mötet mellan de tu. Kommer det till slut, som jag anat, bli en episk uppgörelse dessa två djurmän emellan? En kamp till det yttersta, där ormar bussas på hästar, där mäktiga ardennerkrakar reser sig på bakbenen, där huggormar väser och där luddiga besvärjelser kastas från båda håll?

 

Konferenciern, en lokal bokhandlare, tar då ton.

”Ja, det är ju så att vi har lovat något slags möte mellan er här idag”, börjar han trevande och blickar mot de två djurmännen som sitter på varsin stol på scenen. Den kontextlöse spelemannen är bortplockad.

Jag vet inte om hela publiken, som alla betalat femtio kronor för att se just detta möte, sitter som på nålar – men jag gör det.

”Och ja, jag tänkte att vi gör så att ni kommer fram och skakar hand”, säger konferenciern.

”Kan inte du, Stig-Anders (Hästman), överräcka ett exemplar av din bok så kan du Göran (Ormman) ge Stig-Anders (Hästman) den här skvadern, som ett minne från Sundsvall”.

Ormmannen förses med en skvaderreplika i trä.

IMG_20130511_112601

Sedan skakar de hand.

Det är all den direkta interaktionen mellan de två djurmännen under förmiddagen.

Det är mötet. 

 

Därefter följer en lång utfrågning av Hästmannen, ledd av den lokala bokhandlaren.

Ormmannen? Han ställer sig på sidan om, och filmar åter igen med sin videokamera.

Visst; hela logen exploderar i applåder när Hästmannen ropar ”Jag vill inte ha pension!” – men det är en av väldigt få begripliga haranger på den urskogssnåriga småländskan från den till överflöd skäggbelupna näbben.

För det mesta hör man, eller åtminstone förstår man, ingenting.

Det tar mig inte många minuter att inse att jag verkar ha betalat pengar för att se en medelålders bokhandlare och en närmast totalt oförståelig vilde från det småländska höglandet spela in en relativt ostrukturerad podcast.

 

Därpå är det Ormmannens tur att utfrågas av den lokala bokhandlaren.

Han berättar om sina guidade ormturer på berget, om framför allt om hur dessa turer stängts ner av kommunen inför årets sommar. Och Ormmannen levererar i denna veva den mest bitska samhällskritik jag hört på mången år:

”Jag betraktar nog kommunens huggormar som värre än naturens huggormar!”, säger han med höjd stämma och publiken – som unisont älskar och stöttar landets samtliga djurmän – stämmer upp i en liknande applåd som den Hästmannen fick när han ville stå utanför pensionssystemet och istället leva på att kränga svarttimmer.

När Ormmannen sedan börjar redogöra för det lokala huggormsbeståndet så reser sig Sundsvalls Tidnings reporter från sin bänk, tar med sitt block och sin penna och lommar ut från logen för att aldrig återvända.

Han har fått nog – han har blivit beordrad att komma hem med en helsida och nu har han äntligen allt material han behöver, känner han.

Och tacka för det.

Det här är en av mina absoluta favoritartiklar av alla årets lokaltidningsartiklar:

hästvsorm

Själva essensen av evenemanget sammanfattas med fakta om vilken såg Hästmannen använder för att fälla sina träd om vintern (svanssåg eller vanlig såg), information om att ”Hästmannens tågresa upp till Sundsvall gick bra”, att Hästmannen ”dock var förvånad över hur stenigt det var i naturen, inte minst i närheten av Gävle” och till slut – och här kan vi nästan skönja ett möte? – att ”Hästmannen uppgav att han inte var rädd för ormar” men att han hade ”full respekt för reptilen”.

När man läser en sådan nyhetsartikel – skriven av en erfaren nyhetsjournalist – om ett evenemang med entrépeng: då vet man att man varit med om något… ja, unikt.

 

Men även om ST-journalisten Jan-Arne Bäckström stannat ett tag till i logen så hade han haft svårt att sammanställa någonting som petade informationen om Gävles steniga landskap.

Ormmannen intervjuas ett tag till, berättar bland annat om att det finns en ”sluten grupp av ormmän och -kvinnor i Sverige”, innan ljuset i logen helt släcks.

Det bjuds på filmvisning: en tio minuter lång film där Ormmannen under total tystnad följt efter en väldigt långsamt ringlande orm med sin handkamera. Antagligen på Norra Berget.

Ormen ringlar lite. Ormmannen följer efter och filmar.

Ingenting annat händer.

Jag vet inte om Ormmannen kröp på alla fyra i blåbärsriset, om han hasade sig fram, om han kanske till och med har snappat upp någon form av slingrande förflyttning från sina nollbenta vänner; men jag skulle ha velat se en människa som filmade Ormmannen när han filmade ormen.

Ormmansmeta.

Det hade varit närmast prisvinnande scener.

 

Fem minuter in är det till slut så pass tråkigt att inte ens det enda kvarvarande mediet på plats – den numera uppköpta pirkt.blogg.se – kan förmå sig att stanna kvar för hela den nedsläckta filmstunden.

Jag känner mig fysiskt nödgad – på grund av akut brist på stimuli och inte på något sätt av ormrädsla – att gå ut i den friska luften.

Det har helt uppenbart regnat ute.

En väldigt stor svart häst står ute med ett släptåg efter sig; ett släptåg tilltänkt för barn att åka med. Plädarna på släpet är dyblöta. Det finns heller knappt några barn i ladan; möten mellan djurmän är en pensionärssyssla, vad det verkar.

IMG_20130511_124027

Jag går in igen när filmen är slut.

När filmen är slut är också – visar det sig; gudskelov – hela showen slut.

Hela logen applåderar åt någonting vi har sett. Kanske åt allt sammantaget. Åt hela showen.

Sedan är det autografskrivning och försäljning av Hästmannens bok.

Jag går fram. Tar ett par bilder. Köper ingen bok.

IMG_20130511_125242

IMG_20130511_125640

Det blev ordentlig huggsexa och tanterna formligen viftade med sedlarna.

 

Sammanfattning:

Jag vet inte riktigt vad det är jag har sett. Hur jag ska sammanfatta allt. Hur jag ska gå vidare.

Då öppnar en gammal man bakom mig näbben till sin kögranne:

– Jaha, då har man sett de här männen också.

Ja, det är exakt vad man har gjort.

 

När jag åter stack ut näbben ur danslogen så öste regnet ned.

Hästkraken stod där och slokade med nacken, plädarna i släptåget var dyblöta och folk flydde hals över huvud hem från berget, från regnet, från djurmännen, från hela spektaklet.

Jag tycker att det här är den bästa bild jag tagit.

Jag vill hemskt gärna trycka upp den på väggen. Som en påminnelse om hur grått livet kan vara.

IMG_20130511_125947

 

En affärsidé mitt i all bedrövelse

Jag har fortsatt hemskt ont i min högra fotled.

Det har gått dryga tre veckor sedan det knakade till mot Valsta borta – och en lättare stukning (foten svullnade inte upp ett endaste litet dugg!) borde väl ha gett med sig vid det här laget; men jag kan fortfarande inte springa rakt fram utan väldiga smärtor.

Jag är, ehm, lite orolig. Och besviken och arg på hela den mänskliga anatomin.

Finns där i läsarkretsen (finns där en läsarkrets? Detta är en faktisk fråga som står obesvarad fram tills att teknikerna installerat Google Analytics) någon läkekunnig individ som kan ställa en diagnos på stående fot; speak now or forever hold your peace, för på onsdagsmorgonen hoppas jag få en kunnig diagnos av naprapat Krister Olsson.

(Kan han förresten vara bäst i Sundsvall, Krister? När jag funderade på vem man skulle anförtro sin fot åt var den gamla GIF-naprapaten av någon anledning faktiskt det självklara förstavalet. Finns där några kandidater?)

Nåväl. Jag haltade, verkligen haltade!, runt fyra varv av ”slingan” i söndags, och när jag vaknade upp imorse var foten – som Patrik Isaksson skulle ha sjungit – tillbaks på ruta ett; som vore det dagen efter Valstamatchen.

Så jag stod på sidan i dag. Tränade överkropp och vänsterben och mitt i all bedrövelse så kunde jag ändå tänka ut en affärsidé:

Jag tänkte producera videofilmer om ynkedom som ska verka för att stärka unga mäns självförtroende.

Filmerna ska bara vara några tiotal sekunder långa.

De ska filmatisera hur jag – med mina 187 centimetrar, 82 kilo och med min rakade skalle – gör mina ynkliga försök till chins.

De kommer att stärka hela manssläktets självförtroende.

Det är jag. Det är mig man talar om.

Om ni någonsin hör folk tala om ”samhällets parasiter” så tror jag att ni kan vara ganska säkra på det är mig och mina gelikar de talar om.

I går fick jag ett vykort från ICA Bergsgatan som ”ville bjuda mig på en sallad”.

Jag var förstås lite på min vakt.

Jag var förstås lite orolig att det hela skulle visa sig vara ett listigt knep från Kommandoran; att någon form av nätanordning skulle fällas ned över mig och tillfångata den vandrande ekonomiska kris som är jag – så fort jag greppade plocksalladsspaden? Hade ICA Bergsgatan månne ställt upp att agera bulvan åt Fattighuset i Katthult dit jag efter nätrasslet omgående skulle deporteras?

Nej. Faktiskt inte. Jag trängdes istället med mången andra hungriga gamnäbbar vid buffén vid lunchtid; en tant fyllde sin skål till rågning med räkor – nästan så till den grad att en ”the ocean called, they’re running out of shrimp” varit på sin plats.

(Men då står man ju där med en Jerkstore-kontring i nyllet)

Min plan – att få mig en gratis lunch (jag betalade förvisso ett par kronor för bestick- och servett-paketet) – fungerade till perfektion; ICA Bergsgatans luddiga marknadsföringsplan (att locka mig in i affären för att när jag ändå är där köpa på mig mer varor?) fungerade inte.

Jag är aldrig ändå där. 

(Kanske var bara fattighusnätet ur funktion. Vi kan inte utesluta det.)

IMG_20130805_153252

 

Sedan satte jag mig vid en bryggavsats i det sällan skådade solgasset, åt min sallad, läste min bok. Förevigade det hela – och skickade ut det i ett socialt medium i dessa arma tillbaka-efter-semester-tider.

(Det är förstås som upplagt för en Lars Ohly-fadäs, men jag tror att jag säkerställt att alla lemmar i bild är bensliga, och ej könsliga, förgreningar)

Jag måste i sanning räknas som en samhällelig parasit.

MEN! Hav förtröstan!

Hållplatser för inlägg på pirkt.se i veckan: 

Tisdag, 08.00: Ständigt aktuella evenemanget och, framför allt, upplevensen ”Hästmannen möter Ormmannen” recenseras i tusentals tecken.

Onsdag, 08.00: Svensk elitfotbolls namnelva, vårsäsongen 2013.

Åtta låtar jag lyssnar mycket på just nu:

charlie

För att fira denna förpillat vackra sommardag tänkte jag bjuda på en åtminstone relativt somrig spellista, bestående av åtta låtar som dansar omkring på min hjärnbalk för stunden:

Här är den. Förhoppningsvis kan den skänka er någon halvtimmes förströelse örledes.

Nu ska jag gå och hämta en utlovat gratis plocksallad på ICA Bergsgatan – vad är väl 500 gram bortskänkt lunch mot dylikt annonsutrymme på pirkt.se? – och lägga mig i solen tillsammans med P-O Enquist.