En dålig damfotbollsinsats är en dålig damfotbollsinsats

PiaSundhage_S.jpg

Vi fick oss en frejdig, offensiv, Pia Sundhagisk start på matchen och turneringen.

Fina tre minuter. 

Sedan följde – till tonerna av ett Hyundai-sponsrat kakofoni – en fullständig bedrövelse till premiärinsats. Det måste man säga. 

 

Å, äntligen!, tänkte jag. Vi har vant oss vid svenska landslag som tassar ut och doppar tårna i mästerskapskitteln (jag är ganska säker på att Marcus Allbäcks ”Players Manager”-roll främst går ut på att läsa spökhistorier för Rasmus Elm kvällen innan viktiga matcher): nu var det full fart framåt!, in i duellerna!, runt på kanterna!, in på mål!, från minut ett.

Till minut tre, ungefär.

Jag ska utan omsvep erkänna att jag inte ser särskilt många internationella damfotbollsmatcher i sin helhet per år. Jag är absolut inte lika insatt i damfotboll som jag är i herrfotboll; inte en tiondel – fan, kanske inte ens en hundradel så insatt.

Men jag har bland annat tränat med både Jenny Hjolman och Sofia Jakobsson och jag vill säga att jag vet vad som är en bra lagmässig damfotbollsinsats.

Och ingen ska säga att Sverige var ens nära en sådan i kväll.

Där Danmark rullade boll på offensiv planhalva – förvisso sakta, men tryggt och klokt – så såg de svenska anfallen gång på gång likadana ut: rull ut till den helt opressade högerbacken Jessica Samuelsson som tog fart – full kareta, som vore hon på väg mot öppet mål! – i tio-femton meter innan hon skickade iväg en totalt planlös färdballad.

Det stora problemet var inte, som kommentatorerna påstod, ”kvalitén i passningsspelet” – problemet var att det inte verkade finnas några tydliga, strukturerade planer på att ens bedriva ett passningsspel. Innermittfältarna var totalt isolerade och osynliga i uppspelsfasen och det verkade inte vara tal om att rulla runt bollen för att leta rätt på dem mot ett lågt liggande Danmark – nej, tålamodet räckte inte längre än till en tidig, lång pastej.

Tålamod, ja. Man brukar tala om att man ”försökte slå den avgörande passningen för tidigt”; i kväll kom det lyftningar så pass tidiga och dåliga att man inte visste om de skulle kategoriseras som ”försök till avgörande passning” eller ”allmänt hjärnsläpp”. Det togs pinsamt många felbeslut för ett damlandslag på den här nivån. Allt medan Danmark trillade boll mellan sig: kloka, lugna och trygga i all sin beskedlighet.

Och TV4:s satsning på en Lotta Schelin-cam måste ha varit detta års nittio sämsta teveminuter. Så där fullständigt iskall i så många av sina bollkontakter ska man inte kunna vara som upphaussad och av förbundskaptenen utpekad fixstjärna i ett svenskt landslag.

Det blev förstås ett väldigt snack om straffarna – det är inte ofta en målvakt som ägnat hela matchen åt att lajva grävling får nypa dubbla straffar – men de missade straffarna (en skevdömd frispark och en hands som hindrade en boll att träffa bänkrad 42) är i det långa turneringsloppet totalt oviktiga. Sverige kommer förstås att ta sig vidare från gruppen – men med kvällens spel, med den här till synes obefintliga spelidén, så kommer det behövas långt mycket mer än ett par ditprickade straffar för att ta sig ordentligt långt.

Det här var bedrövligt.

 

Matchens…

… djurliknelse: Josefin Öqvist har det defensiva positionsspelet hos ett rådjurskid. Och tillsammans med nya högerbacken Jessica Samuelsson kommer bättre lag än Danmark – som förvisso också hade ordentlig ruljans längs sin vänsterflank – att skapa en oerhörd oreda via attacker på Sveriges högerkant.

… andra djurliknelse: Det är frapperande hur Sverige inte kunde utnyttja att Danmark hade en väldigt kort målvakt – som dessutom verkade lajva en grävling i höjdduellerna där hon närmast dök neråt. Sverige hade två-tre inlägg som höll på att segla direkt in i mål; det är mycket märkligt att man inte försökte söka sig ut på kanterna i högre utsträckning för att – när de raka djupledspastejerna visade sig fruktlösa – bombardera Lykke i struten med inlägg.

… olycka: Förutom Lotta Schelin och Caroline Seger, som man åtminstone vet har kvaliteter egentligen, så gav Jessica Samuelsson ett trassligt offensivt intryck på sin högerbacksplats: det är för svagt på den här nivån att som ytterrock inte kunna få in ett enda vettigt inlägg på flera ostörda försök.

… beslutsfattare: Pia Sundhage borde ha gjort någonting åt anfallssituationen relativt tidigt – förslagsvis att man kastat in Sofia Jakobsson tidigare. Dessutom behöver man inte vara certifierad tillslagsanalytiker för att konstatera att Kosovare Asllani inte har en kvalitativ straffläggarfot nog för att spela ens en andrafiol.

… klack: Alla människor som inte stod i den vita, Hyundai-sponsrade gospelkören och drog ett löjets skimmer över den fina folkfesten till premiär. Jag skänker också en tanke till de som ville ha biljetter men som inte fick plats på grund av de inhyrda gycklare som skulle ”ha en långsida för sig själva för att uppträda med stämsång”. 

… expert: Hanna Marklund. Jag tror inte att Olof Lundh ser tillräckligt mycket damfotboll om året för att kunna fylla ut en tröja som expert i en studio i damfotbolls-EM. Jag är ganska säker på att vi aldrig någonsin skulle haft en uttalad expert i studion under fjolårets fotbolls-EM som ”såg lite på herrfotboll ibland, vid stora mästerskap och så”. Det finns säkert mängder av dugligt tevemässigt näbbade människor som följer damfotboll och damfotbollsspelarnas vardag – mygga genast på dessa.

… lirare: Kristin Hammarström.

Ur askan i elden – nästan

Jag gick till Intersport för att reklamera mina gula fotbollsskor: de som under säsongen vållat så stor uppmärksamhet för sin bristande kompatibilitet med en råbarkad mittbacksaura. De nätta skorna – som i en jämförelse med Copa Mundial kan liknas vid ett par sockeplast – har gått sönder inte mindre än två gånger hittills, en sprucken häl och en tappad dobb; som om skornas gulfärg och lätta syntetmateriel talar till mig att jag är för tung, för klumpig.

När jag så lämnade in de trasiga skorna så fick jag mig genast ett par nya tryckta i näven av försäljaren.

Inga mindre än dessa:

IMG_20130710_162209(Jag valde dock till slut ett par i grunden svarta, med bara lite grönt. Och när vi ändå för en gångs skull pratar fotbollsskor kan vi väl prata om hur man numera inte kan uttala ”Predator” på ett korrekt sätt utan att man för social acceptens måste acceptera och annektera det svengelska ”predääjtor”.)

 

Man skulle ha skapat sig en .se-portal kring 2001 istället

Det funkar inte optimalt med flikarna. Jag får inte till radbrytningarna. Det blir bara pannkaka av underrubrikerna.

Det är mycket som trasslar i nylanseringen av en portal, och i dessa designmässigt perfektionistiska och retuscherade dagar så är det pressande att veta att omslaget  på denna nylansering – det som möter den kräsne läsarens blick – inte är det allra sexigaste.

Så är det, detta nådens och 3D-TV-apparatens 2013. Jag skulle ha lanserat den här portalen för 12 år sedan istället. Kring 2001.

När man inte tänkte så mycket. När ett omslag bara var ett omslag.

IMG_20130703_163427

Från idylliska grillkvällar till Vilhelm Mobergska planer,

Vi har flyttat ut till Selånger i veckan. Vi möter ju nämligen Valsta på naturgräs till helgen och vill få lite grönska på knäna innan dess.

Och det är ju trevligt, hemskt trevligt, att ha någonting eget. Jag har haft min hemvist på IP under många säsonger, många andra i laget också har också ett GIF-förflutet, men det kan ju omöjligen räknas som hemma på riktigt i år. Vi har inget eget omklädningsrum, man kan inte lämna en pinal i omklädningsrummet – ens under själva träningen.

Det blir något annat ute i Bergsåker. Igår blev det så väldigt mycket annat som det bara blir, från IP:s skynda-dit-skynda-hem-stress till – hamburgergrillning.

IMG_20130708_185539Mikael Andersson hade tagit det trevliga initiativet att till träningen medtaga dubbla klotgrillar, ett antal storpack burgare och ett några tjog bröd – och hamburgerdressing, sån där härlig hamburgerdressing.

Det hela var mycket överraskande, men ännu trevligare. Närmast idylliskt. Säga vad man vill om att Sirius budget säkert är tjugofalt större än vår; jag tror inte Kim Bergstrand släpat med sig klotgrillar till träningen. Hade vi kunnat haft det så här förpillat trevligt under säsongen så hade lagmoralen – som förvisso redan är vid mycket god vigör – varit så pass stark att vi nog säkrat kontraktet vid det här laget.

IMG_20130708_184436Andremålvakten och sportfiskaren ”Sparris” försåg sig med en liten dressingstinn rackare innan han åkte iväg på sin tre månader långa fiskeresa runt Kolahalvön.

Å, så trevligt vi kan ha det i Selånger.

Och så till kvällens träning då, där mitt lag blev så pass pinsamt överkört under det stora 10-mot-10-spelet att bara ett stängsel vid Bergsåkers IP:s bakkant hindrade mig från att vandra direkt ut från planen, raka vägen ner i den närliggande tjärnen där jag säkert var i psykiskt stånd att begå ett Vilhelm Mobergskt vandra-rakt-ut-i-vattnet-och-dränka-sig-dåd mot min för dagen (?) usla fotbollspersona.

Nu lade jag mig bara i gräset och stirrade upp i den vita skyn under goda tio minuter; ni vet, så där som psykiskt labila människor ofta gör över en misslyckad träning.

Det var en väldig tur att Håkan Hellström underhöll storartat från Skansen kvällen igenom – ingen annan svensk artist skulle kunna göra det han gjorde ikväll: flytta på Konstapel Barnaby på självaste sommartisdagskvällen! – annars hade man nog stoppat näbben i en ugnsäker gammal kasslerform.

På återhörande: jag tänkte satsa mot att, inom en treårsperiod, göra den här fliken (”Selånger”) till en av länets allra bästa portaler om Selånger FK.

 

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 27:

1. Kristian Gidlund (ÅT)

Sommarens starkaste prat är levererat från en man som tyvärr måste dö ifrån oss. Nu ska jag inte säga att det säger så mycket alls – ögon har vattnats av att Michael Scott slutar i The Office – men jag grät lite när Frank Sinatra började sjunga.

2. Jaktfalken (NY) 

Gymnastikföreningen Jaktfalken är på något sätt – jag ska erkänna att jag skummade igenom artikeln – involverade i att det satsas på en parkourpark i Sundsvall.
Jag älskar detta, då jag alltid med egna ögon velat uppleva den känsla Andrev Walden skrivit en tweet om:
 Kanske ska man också själv leta sig dit och, som man säger, volta sina lurviga.

3. Jonas Sjöstedt (NY)

Twitter påminde mig under Almedalsveckan om detta:
Det är ett något av det bästa som sagts på väldigt länge.

4. Daniel Majstorovic (NY)

Nog för att han uppträder med en sorts barnslighet som nätt och jämnt en strokepatient skulle kunna komma undan med. Men man måste, som gammal fjärdemittback och mitt-i-säsongen-avhoppare, hysa respekt för den mängd air-time en 36-årig allsvensk medelmåtta lyckas tillskansa sig. Han toppade alltså Sportbladets hemsida i ett webbklipp där han tar med ett helt pressuppbåd på en powerwalk över stock och sten och yppar uppskattningsvis tolv ord som inte säger någonting alls.
Jag hade velat se Fredrik Holster dra med sig en andfådd, diktafonförsedd Roland Engström uppför Sidsjöbacken under mittfältarens GIF-uppbrott i våras.

5. Torget Brasserie (NY)

Högsta betyg till såväl burgartallriken som hela uppenbarelsen.
Jag kan nu – även vid det värsta skrovmålssuget – med enkelhet fortsätta bedriva min bojkott mot både O’Learys och Allstar.

1. Johnny Skalin (NY)

Skärmavbild 2013-07-05 kl. 15.41.55
Ni, kära medmänniskor, har bestämt att den här individen – som stod för den här insatsen under Almedalsveckan – ska sitta och tjäna 58 300 kronor av våra skattepengar varje månad.
Och ni, kära medmänniskor, verkar fortsatt inställda på att det är vettigt och att det beslutet ska tas igen nästa år.

2. Gatufesten (3)

Jag tror att det var ett av mitt livs allra klokaste bojkottsbeslut (ni ska bara veta hur jag ständigt fingrar på avtryckaren när det gäller bojkotter) att inte betala 1050 kronor för att få gå in på det nya, omgjorda Gatufestområdet.
Jag får heller inte ihop ekvationen som å ena sidan berättade om rekordförsäljning av biljetter och å andra sidan nu vittnar om relativt folktomma scenområden och krögare som vevar i tidningarna om att ha varit tvungna att skicka hem anställda på grund av folkbristen.
Och nu siktar man på att ”satsa på elektronisk musik” inför nästa år.

3. Åsa Romson (NY)

Asa-Romson-11-210x300
Vart var hon när Gustav Fridolin talade i Almedalen? Vad har hon för viktigt för sig?
Vem är hon?

4. Erik Löfgren (NY)

Fyllde 23 år i torsdags och de där födelsedagarna börjar – hur trevliga de än är – att stapla upp sig som bevis på hur lite man har åstadkommit här på jordelivet.
Min största gärning under det gångna året måste varit att jag rakade mitt huvud.
Dessutom var jag avstängd i helgen, och en människa som byggt hela sin uppenbarelse på att spela fotboll i Division I Norra är aldrig längre än en avstängning ifrån en plats på Kasslerlistan.
Och sist men inte minst så misslyckades jag, trots att stora delar redan tidigt var färdigskrivna, att publicera Innelistan och Kasslerlistan på fredagen som utlovat. Inte heller på lördagen, söndagen – inte ens på den lediga måndagen.
Jag ska vara tacksam att jag kommer undan med en fjärdeplats.

5. ICA Esplanad (NY)

Deras reklamblad (jag tillhör socialgrupp ”Längta tills extrapriserna dimper ner i brevlådan för att kunna hålla hungern stången några dagar till”) lockade mig tvärs över staden för att inhandla kassler till det – för saltat, nätta fläsk – facila priset 29 kronor per kilo. Det var en tisdag, en molnig kasslertisdag, och jag såg mycket fram emot att gå hem och tillreda Puck Janssons ”Festkassler” i mikrovågsugn; ett transparent bloggprojekt jag gått och ruvat på länge.
Jag har länets kortaste avtryckare när det gäller bojkotter och ICA Esplanad är efter kasslerbluffen väldigt nära att slippa mina småsinta, extraprisletande ögon i sin butik.

Det känns så bra att inte vara behövd,

selånger2Jag satt på läktaren i gårdagens hemmamatch mot Valsta Syrianska. Avstängd.

Och där satt jag ganska bra. 

Jag var ju aldrig orolig för själva mittbacksfrågan; Patrick Bolin hade även mot Dalkurd hoppat in i mittlåset – då intill mig, i Sebbe Sandbergs frånvaro – och gjort det med stor ära.

Men kanske lite orolig överlag inför matchen – ni vet, så där orolig som man automatiskt blir av att sitta på sidan; utan chans att påverka. Mycket på grund av vi kom ifrån den ganska genomsvaga insatsen mot Frej i lördags. Dessutom hade jag ingen koll alls på vad Valsta Syrianska skulle visa sig vara för ett rövargäng. Jag minns bara att vi slog dem två gånger om med Umeå FC 2011, när Valsta åkte ut med ett ganska uddlöst, baktungt lag. Jag hade förstått att knappt någon var kvar sedan dess, och den enda rapport jag tillskansat mig örledes berättade om ett lag ”korta, tjocka men tekniska spelare”: en av de luddigare formuleringar jag någonsin hört om ett lag på den här nivån.

Men det visade sig väl vara, ehm, ganska ackurat. Det första jag tänkte när jag klev ut på planen för att bevittna uppvärmningen var verkligen ”oj! Det här är ett lag vi måste kunna nöta ner över nittio solgassande minuter”.

Det var dribbla-som-sista-man-mittbackar med en svår kombination av långsamhet och ställa-offside-lättja. En ordentligt korpulent innermittfältare som mest bara stod – men stod klokt, ack så klokt, så att han inte behövde springa en meter i onödan.

selånger9Jag trodde nog att över nittio minuter så skulle Per Nymans avsaknad av trivselkilon nöta ner Valstas innermittfältare, men han stod så pass klokt att det snarare var Selångermittfältet som tappade positionerna på mitten under de dramatiska hawaii-slutminuterna.

Valsta hade också den här internationellt osande vänsterbacken…

selånger17… som det tog Selångerklacken två matchminuter att börja häckla för sin pagefrisyr.

Lägg till ett par snabba afrikaner på vardera kant – en kort, sprintertyp och en lång, gänglig av Bala Garba-fysik – och en anfallare som tydligen enbart gick och gnällde och skällde och var totalt osynlig – fram tills att bollen närmade sig straffområdet då han tände till på alla cylindrar.

Det var kort och gott ett härligt gäng, Valsta. Ett knacka-boll-och-ha-kul-gäng vars träningar man skulle vilja bevittna. Det känns som att det mest rullas ut en boll och spelas.

Men med det sagt; jag tycker att vi, sett till matchbilden, borde ha nypt tre poäng.

Det är, som så många gånger förr, det där första målet som aldrig kom.

Dannes friläge, Bromans låga, pressade skott från innanför straffområdet, Nymans tå som rullade utanför bortre, Khreis nick som nickades undan på mållinjen, Khreis styrning. Det skapades nog med högkaratiga lägen för att göra ett mål.

En ineffektivitet som, framför allt på hemmaplan, varit lite av en röd tråd under våren.

Det ska dock också sägas att Valsta också hade sina lägen, absolut!, inte minst under matchens sista minuter när det blev något av ett trötthetsorsakat kaos i vår defensiv, när vi tappade mittfältet och lämnade backlinjen vind för våg och lät Jonathan Johansson poängrädda med två suveräna parader och ett par totalt orädda utfläkningar.

Nåväl. 0-0 är, efter två sura sista-minuten-torskar, en poäng och jag tror att vi har en riktigt bra chans att plocka tre borta på deras gräs på lördag. 

Vi avslutar med några härliga bilder från den av pirkt.blogg.se flitigt anlitade frilansfotografen Tilde Jansson som nu också kan stoltsera med pirkt.se som uppdragsgivare.

selånger3Valsta hade sannerligen sina chanser. Här osar det ju inte bara katt, här är ju alla Selångersympatisörers näbbar nere i kattlådan.

selånger5Gyllenlockiga gossebarnet Patrik Broman smällde på. Hade en rakad mittback kommit in så där i duellerna hade man väl blivit landsförvisad.

selånger8Jensa Gustafsson var åter i startelvan för första gången på ett tag och firade bland annat med vad som måste vara skolboksexemplet på en ”tvåfotssula”.

selånger10Sebbe Sandberg var sitt vanliga galna, brytningssäkra jag och…

selånger12… tillsammans med kloke, trygge och spelskicklige Patrick Bolin – han spelade sig ut ur så många situationer jag skulle ha sparkat mig ur – fick han mig att känna mig helt behövd där uppe på läktaren.

Det kändes som att vi kunde rulla runt bollen i backlinjen så mycket mer än vi brukar. I merparten av årets matcher har jag haft bollen vid fötterna högst ett par gånger, uppspelen har varit betydligt mer lätträknade än de skeva, planhatande rensningarna. Nu kunde vi rulla runt, runt och äga boll – fan, till och med vila med boll! – och försöka organisera anfall från bakplan. Det var trevligt att se. Och lite oroande, med tanke på att dessa tendenser inte synts till med mig på planen (förutom mot ett genomuselt Umeå FC).

selånger13Nymans jätteläge. Bollen rullade precis utanför den bortre stolpen.

 

selånger14Khreis nick som togs bort på mållinjen.

selånger16Hade Oliver Widahl bara tittat upp i det här läget – orienterat sig, som det heter på nytränarsvenska – så hade han sett att han var ett smekande tillslag ifrån att lyfta bollen i nät över en helt malplacerad Valstamålvakt.

 

 

 

 

 

 

 

Varför ska spelbolag få skattelättnader?

Tidigare i vintras fick jag ett samtal på min mobiltelefon. Jag svarade och fick förklarat för mig att om jag satte in si och så många kronor på mitt gamla spelkonto – som inte kan ha varit aktivt på ett halvt decennium – så skulle jag få si och så många procent i bonus.

Jag fick mig alltså en personlig spelbolagsreklam – uppläst i örat.

Ett annat utländskt spelbolag har skickat sms, ett tredje har skickat ett fysiskt brev till min brevlåda. Och det här är företag som jag aldrig haft minsta samröre med, som inte borde ha haft mina telefonuppgifter eller min adress i sina register och som kan ha hetat allt från Cherry Berry Casino till Älg-Betting (då det verkar dyka upp ett nytt spelbolag på marknaden varje vecka).

Det räcker alltså inte med att de utländska spelbolagen tapetserar spalterna på nära nog varenda webbsida, att de skriker ut sina lockrop i varenda reklampaus på teven eller att de låter folkkära kändisar – exempelvis Alex och Sigge – tala gott om deras superbonusar och jättejackpots i sina podcasts. Nej, det här är bolag som alltså bedriver rent uppsökande verksamhet för att locka människor att kasta bort sina pengar.

Nästan var tionde man mellan 16 och 29 år har problem sitt spelande. Jag är inte en av dem som har problem – men det vet inte spelbolagen: de vet att bara att jag är en ung man. En i den största riskgruppen. En potentiell storkund, antar jag.

Så de ringer upp mig på min mobiltelefon.

Det här är, att döma av deras kampanjande, bolag som skulle vada över ett berg av räkningar och skuldbrev i hallen för att erbjuda den utblottad unge spelmissbrukaren på soffan ett par fria inledningssnurr på deras virtuella roulettebord.

Och det här är, enligt den nya spelutredningen, en typ av bolag som vi bör bjuda in till Sverige – med öppna famnar.

Det svenska spelmonopolet behöver säkert ses över och det låter förstås bra att spelutredningen slår fast att utländska spelbolag (som nu ska få skaffa sig licenser i Sverige) ska behöva anpassa sig till svenska lagar, ta ett större ansvar för spelmissbruket och att reglerna för spelreklamen ska skärpas. Men det är omöjligt att inte reagera på en detalj i spelutredningen: nämligen att dessa utländska spelbolag bokstavligen lockas hit med en bjussigt låg skatt. Bara 18 procent ska spelbolagen behöva skatta på sin vinst, enligt utredningen: mer än tio procent lägre av vad svenska undersköterskor och lagerarbetare skattar på sina intjänade kronor.

Regeringens utredare Håkan Hallstedt säger att de utländska spelbolagen vill komma hit och bli licensierade – men att de »inte är beredda att betala vad som helst«.

Jag har inte läst spelutredningens alla 1340 A4-sidor och jag har heller ingen magisterexamen i nationalekonomi – men jag kan knappast vara ensam om att ha svårt att förstå logiken i att de ska få skatta så väldigt lite. Jag kan knappast vara ensam om att reagera på att den vanliga bolagsskatten – som redan är lägre än den du och jag skattar på varje intjänad krona – beskrivs som någon absurt hög »VAD SOM HELST«-avgift när det kommer till utländska spelbolag.

Varenda skattekrona behövs för att täppa alla hål i välfärden. Och samtidigt som svenska pensionärer får kämpa länge för en skattelättnad på omkring 200 kronor i månaden så kommer de utländska spelbolagen kommer hit och erbjuds en rabatterad skatt på 18 procent.

Tror du att staten kommer gå miste om mångmiljonbelopp årligen? Spela live nu.

En dröm om att slippa tandkrämssmaken

Det punkigaste på den svenska musikscenen just nu är en lågmäld psykologstudent från Jämtland som med sävlig mellannorrländsk stämma sjunger om att ligga kvar och snooza på morgonen och som drömmer om att få komma lite, lite för sent till jobbet.

Jag syftar på Östersundsbördiga Annika ”Säkert!” Norlin, som i dag släpper sitt tredje album på svenska och som på en av de redan släppta singlarna vågat göra något så punkigt och på tvärs med tiden som att sjunga om att våga vägra arbetslinjen.

Hon sjunger om att ens jobb antagligen kommer att överleva ifall man ligger kvar och trynar i fem minuter till på morgonen och hon lyckas sätta fingret på den där allmänna drömmen om att livet måste kunna få vara någonting mer än att ”rusa till bussen med tandkrämssmaken kvar i munnen” om morgnarna.

Sveriges allra bästa låtskrivare sjunger att ”nån måste gå i bräschen mot det här samhället, som kräver att man ska va så satans effektiv” – och som jag hoppas att Socialdemokraterna skulle vilja gå i den bräschen.

Om sossarna vill föreställa någon form av ledstjärna för det stora arbetarkollektivet i framtiden så hoppas jag att de snarast möjligt vågar ta tag i frågan om sex timmars arbetstid.

Fram till och med 70-talet gjorde en stark och visionär arbetarrörelse det kontinuerligt lättare för svenska arbetare att lyckas lägga det som på medelklassvenska idag kallas för ”livspusslet”, men på de snart 45 år som gått sedan 40 timmar blev en normalarbetsvecka 1973 så har knappt någonting alls hänt på den tidsmässiga fronten.

Den svenske snittarbetaren springer fortfarande till bussen för att hinna fram till åtta. Väl framme sköljer de stressat ner den där kvarvarande tandkrämssmaken med dagens första snabbsvepta kopp jobbkaffe; står ut med den metalliska smaken för att få i sig koffein nog för de åtta timmar som väntar. Har de tur får de jäkta hem strax efter fem och försöka hämta ungar, laga mat eller kanske – i bästa fall, någon gång i veckan – unna sig någon halvtimmes ”egentid” på något gympass med ett gäng gapiga mellanchefer.

”Vi får skitliv”, som Annika Norlin summerar det i sin låt.

Men ändå lämnas debatten kring arbetsdagens längd orörd. Detta trots att produktiviteten för snittarbetaren mer än fördubblats sedan 70-talet och trots att vinsterna för företagen har skjutit i höjden. Ändå vägrar Socialdemokraterna – som av sin egen historia borde veta att det faktiskt går att pressa ner arbetstiderna – att trycka på för en sex timmar lång arbetsdag.

Härom veckan intervjuades sociologen och arbetskritikern Roland Paulsen i SVT:s program ”Idévärlden”, där han fick lägga ut texten kring sina uträkningar om att var och en i snitt bara borde behöva jobba fyra timmar om dagen i Sverige. Och visst: han har säkert inte samtliga svar på hur vi ska lyckas omforma samhället så att det inte behöver bäras upp av miljontals åttatimmarsarbetande karriärister – men han har åtminstone idéer och visioner om ett samhälle där människor kan få tid över till att göra det de tycker är meningsfullt. Annika Norlin har mig veterligen inte heller alla svar: bara en dröm och en vision om att få snooza och kanske bara för en stund slippa ett skitliv helt inrutat i arbetets ramar.

Och i dessa trumpna tider, där fascismen lockar allt fler vanliga arbetare, känns det viktigare än på väldigt länge att måla upp en tydlig vision och en klar målbild om hur framtiden för den svenske arbetaren ska kunna se ut.

Socialdemokraterna? De verkar fortsätta trycka på den ideologiska snooze-knappen.