In a much more real sense

Jag cyklade hem från krogen igår natt, många timmar efter att solen gått ner.

I tunn sommarjacka trampade jag mig hem utan att ens vara nära att huttra med uppdragna axlar – utan fortsatt bekvämt omsvept av den närmast kontinentala vårvärme som dragit in och blivit kvar även över nätterna. Jag hade haft en rolig kväll, lördagslivet lekte, pedaltrampen var lätta och få och jag gled fram över gatorna utan ett bekymmer.

Nu när jag kom hem från ett gassande varmt Gävle så behövde jag cykla till affären för att köpa knäckebröd och andra basvaror inför den stundande veckan. Jag gav mig ut efter solnedgången i samma lätta sommarjacka, tänkte det skulle vara samma behagliga upplevelse, lika få pedaltramp, samma medrull; att jag skulle vara fortsatt omsvept av samma kontinentala problemlöshet.

Icke. Konstant huttrande. Jobbiga tramp. Kalla fingrar. Krånglande i snabbkassan. En svår balansakt – iscensatt av lika delar snålhet som miljötänk – där bristen på köpt plastpåse tvingade mig att nypa fast den runda förpackningen med knäckebröd på den rangliga pakethållaren. Det var med nöd och näppe att en kom hem helskinnad.

Ser ni… kanske… var jag försöker krysta fram en liknelse???

Efter att GIF Sundsvall svepts fram av en kontinental vårvind under den obesegrade säsongsstarten så fick laget nu för första gången känna på hur det är att vara tillbaka i de gråkalla allsvenska vardagsbestyren.

Idag var en dag då de iberiska influenserna helt lyste med sin frånvaro, en dag när det mesta krånglade och där laget med nöd och näppe fick kämpa hem det som behövdes.

Själva laget ska förstås ha beröm för att ha bärgat en poäng på en dag där de åkt på en 0–2-trynstöt och där ingenting egentligen stämde (förlorar man inte sådana matcher som den idag vet jag inte riktigt vilka man tänkt förlora framgent), men Joel Cedergren kan knappast ta åt sig särskild ära för dagens upphämtning.

Det här var GIF-tränaren idag, när laget hamnade i ett det tidiga tvåmålsunderläget:

Det blev en poäng, men jag fattar inte riktigt hur. Linus Hallenius styrsköt in en viktig reducering innan en riktigt svag förstahalvlek var till ända (viktigt för honom att få spräcka nollan efter misskavalkaden senast), men i den andra halvleken fanns det i princip ingenting som tydde på att Giffarna var på väg att kvittera, förrän Maic Sema påpassligt knyckte fram ett 2–2-mål till Romain Gall med tjugo kvar.

Peter Wilson lallade omkring som vilsen innermittfältare och tappade boll på boll på boll (vad har den faktiske innermittfältaren Christian Rubio Sivodedov gjort för ont???), Linus Hallenius var så otroligt ensam på topp att han ofta sökte sig ut mot sidlinjen i vad som måste ha varit ett kontaktsökande med linjemannen och Juanjo och Batanero fick för första gången hittills i GIF-tröjan ingen ordning på kontrollen över mittfältet.

Och det så Pirkt.se-hyllade mittbacksparet med Carlos Moros Gracia och David Myrestam darrade plötsligt betänkligt – stundtals så till den grad att det kändes som att livsfarlig kalabalik utbröt varje gång motståndarna bara närmade sig defensivt straffområde.

Dalkurd ledde rättmätigt med 2–1 och var fortsatt bättre, även i andra. Det hade kunnat göras byten i paus (Peter Wilson kan bidra med djupledslöpningar från mittfältet, men det stod helt klart efter fyrtiofem att han är allsvenskans kanske sämsta startmittfältare när han blir djupt liggande), det hade kunnat göras förändringar efter femtio (Dennis Olsson var bra senast, men dagar som dessa då han ser ut som ett räddhågset rådjur igen borde väl likvärdige Samu kunna gå in och ersätta), efter femtiofem, efter sextio, sextiofem.

Men det hände ingenting. 

Flera av spelarna har varit inne på att tränarduon Cedergren och Sibila lärde sig mycket under förra säsongen och jag tycker helt klart man kan se många förbättringar (det spelas stundtals rakare, dynamiken känns bättre, med mera) – men vid underläge är det bevisligen samma stiltje.

Nu löste det sig ändå, det blev en fin pinne att ta med hem, en fullbordad upphämtning att glädjas åt, men det kan vi tacka Dalkurds sladdriga försvar och Maic Semas fortsatt rappa poängfötter för.

Tittar man på den stora bilden, hur matchen utvecklade sig, fanns det dock inte mycket alls som tydde på att Giffarna skulle hämta igen Dalkurds spel- och resultatmässiga övertag. Och Joel Cedergren utnyttjade två av sina tre byten: ett framtvingat på grund av skada (låt Sema spela med mitella om så behövs) och ett luddigt ytterbacksbyte i nittionde.

Nej, just som matchcoach har han fortsatt mycket att bättra på, Joel Cedergren.

Och det kan komma att behövas under säsongen, för när Batanero inte är på topp* och motståndare spelar med ett så bra presspel centralt så går det bevisligen att inte bara störa utan i det närmaste få stopp på de spanska rytmerna på GIF-mittfältet.

*= Han gjorde en del bra med sin passningsfot (hårdheten i framspelningen till Sema vid 2–2-målet hade hållit i en internationell fartmätartävling), men ett tag i andra slog han bort så enkla passningar att man misstänkte att han fått solsting, men så kom man på att en katalan som ganska nyligen hade blonderade toppar i sin frisyr torde vara immun mot det.

Dalkurd kommer att störa flera lag i den här serien – för en dryg vecka sedan, när de slog Östersund med 3–0, var de ju faktiskt ett av Daniel Kindbergs allra största bekymmer. Deras toppforward håller allra yppersta klass (det är närmast ett underbetyg till den allsvenska sportchefsfloran att Buya Turay inte spelar i ett topplag), japanen Yukiya Sugita såg stundtals tv-spels-rapp ut och deras isärrivande djupledsspel kommer i många matcher säkert övertrumfa deras skakiga defensiv.

Det är mycket starkt att lämna med en poäng, efter att den kontinentala vårvärmen man glidit runt i under hela april abrupt bytts ut mot ett huttrande kyligt 0–2-läge på en tom och grå betongkoloss i Gävle.

Joel Cedergren fick sitt för dagen skakiga bygge att hämta ikapp och ta en viktig poäng – men jag är inte riktigt säker på att han vet hur det gick till.

Poängen får istället tillskrivas den omtalade lagmoral som spelare efter spelare har lyft. Att ta poäng på bortaplan när ingenting stämmer är onekligen en väldig styrka.

Och jag har nyss varit ute på en isande kall cykeltur. Jag vill tillbaka till det kontinentalt omsvepade töcken jag varit inne i – så jag skäms inte för att försöka frammana det genom skriftlig GIF-slutkläm:

Maic Sema verkar dansa vidare till dess att hans uppbjudarnäve går fysiskt sönder, de tilltänkta målmakarna Gall och Hallenius har spräckt sina målnollor, det tas poäng på även de sämsta av dagar och GIF Sundsvall är fortsatt obesegrat i allsvenskan 2018.

himla snålt blåser det inte.

Ford Fiesta-springet

Den kanske allra mest intressanta detaljen från gårdagens match missade jag i min analys.

I den 95:e matchminuten ställde Giffarna om, Kim Skoglund slog en djupledsboll mot Linus Hallenius som fick löpa för att hinna hålla den kvar i spel, vilket fick Trelleborgs-tränaren Patrick Winqvist…

… att löpa parallellt med sidlinjen, precis inom sitt streckade tränarområde – varpå GIF-anfallaren använder hans stadiga kroppshydda för att trycka ifrån och ta fart av.

Jag vet inte om jag någonsin sett en tränare göra så, mitt under brinnande match.

Det naturliga är förstås att leta efter en anledning till beteendet. Skulle han psyka honom med ord? Hade han – om hans fryntliga fysik hade tillåtit – försökt hinna fälla Hallenius med en bensax? Ville han bara vara i vägen? Fick han hjärnsläpp?

Min vän Basse, som numera går under smeknamnet Den Bilburne Befruktaren, har en spaning om att TFF-tränare Winqvist har en utstrålning som formligen skriker att han jobbar med att sälja begagnade bilar:

Och hans teori var att Winqvist desperat ville sälja på småbarnspappan Linus Hallenius en kombi – och att han därför sprang och skrek följande längsmed linjen:

Det tyckte jag var en rolig teori.

Så bra ser det ut

Foto: Anders Thorsell, www.sundsvallsbilder.com

Trettioåttonde minuten. En rätt trög förstahalvlek mot en svag motståndare går mot ett mållöst slut. Juanjo Ciércoles står med bollen på offensiv planhalva, tittar hit, tittar dit, slår ut med armarna.

Förra säsongen hade en sådan scen följts av att innermittfältaren någon halvsekund senare rullat bollen i sidled eller snett bakåt, att det hörts en och annan djup suck över IP, att det blivit än längre till mål igen.

För det var väldigt långt till mål förra säsongen, längre än för alla andra klubbar – och inför den sista omgångens räddande urladdning mot Göteborg hade Giffarna gjort färre mål än både Halmstad och AFC.

Nu tog det två-tre sekunder, sedan hade Maic Sema flyttat sig femton meter i sidled, fått bollen på fötterna mellan motståndarnas försvar och mittfält – och tio sekunder och ett par rappa passningskombinationer senare hade en överlappande Jonathan Tamimi serverats en hygglig chans från kanten.

Inte mycket, kanske, men något.

Och jag vill tro att den lilla skillnaden kan bli väldigt, väldigt värdefull den här säsongen.

Den stora anledningen till att Giffarna inte gjorde mål ifjol var inte att Linus Hallenius inte rev och slet eller att Peter Wilson inte var snabb – det var ju just det att motståndarlagen alltid fick chans att samla sig.

Rull i sidled – samling, rull snett bakåt – än mer samling. Samling, samling, samling. Inga var mer samlade än lagen Giffarna mötte ifjol.

blir det få mål.

Ikväll var det inte ett överdrivet kringrullande som var problemet till ineffektiviteten. Rörelsen fanns där under stora stunder, TFF-försvaret flyttades i både sidled och höjdled och när en mycket pigg Maic Sema (lägg hela lagets nästa försäsongsläger i Indien) till sist tvåfotstrasslade sig till utdelning så var det ett mål som borde varit ett av många.

Jag kan väldigt lite om den »Ekkono«-metod som Ferran Sibila ägnat två år av att implementera i GIF Sundsvall, men jag har fått berättat för mig att det handlar mycket om fotbollstanke och rörelse. Om att man inte behöver vara varken fysiskt starkast eller snabbast – bara man tänker kvickare än de andra och tar sig till rätt ytor i rätt lägen.

Man ser det allra tydligast på spanjorerna när de väggpassar eller första-touch-viker av åt det vi svenskskolade fotbollskännare skulle kategorisera som »fel« håll – men det börjar sprida sig i hela laget.

De offensiva spelarna rör sig, ytor öppnas, chanser skapas. Den totala stiltjen uteblir. 

Hade Linus Hallenius bara nickat in tvåan på ribbreturen från Carlos Moros Gracias projektil (ingår det i det spanska medborgarskapet att kunna skjuta stillastående?) så hade det runnit på.

Men icke.

Och gör man inte mål på så pass klara lägen så blir förstås det alltid nerv och kittlande slutminuter, speciellt om skånska tränare med bilhandlarbufflighet uppmuntrar till tjyvkast och jagar ikapp GIF-anfallare längs linjen.

Det förtjänade att hålla och det höll – mycket tack vare mittbacksparet David Myrestam och Carlos Moros Gracia.

För det är inte bara det att de sätter så få fötter fel i defensiven – nej, jag vill också hävda att det nya tvåmanna-paret gör laget bra mycket bättre offensivt. Man såg det kanske framför allt i premiären mot Örebro: ett lag som också ville rulla boll centralt men som varje gång de pressades att rulla ner den i backlinjen blev tvungna att skyffla iväg långt, för att deras mittbackar var… som allsvenska mittbackar i regel är. Myrestam (gammal offensiv ytterback) och Gracia (spansk) stressas däremot inte de gånger mittfältsduon tvingas hemåt utan löser situationerna, som vore de en tredje mittfältare – och Giffarna kan fortsätta rulla.

(Förra säsongen fanns en possessionproblematik i att spela med Noah Sonko Sundberg som felfotad vänstermittback, rätt långt ut på kanten, där han inte sällan kunde pressas fast och tvingas till ivägskyfflingar med det egentliga stödjebenet.)

I samma backlinje var också Dennis Olsson  bättre än på väldigt länge, något som inte ska underskattas då han känns som hela det här truppbyggets kanske enskilt största chansning, trots att han gör sin sjätte säsong i a-laget. Jonathan Tamimi gör det helt okej till höger (solid defensiv, försiktig i överkant framåt) – men är det någonstans där laget har blivit konkret sämre så är det ju förstås där.

För det här må vara en aning hybrisinfluerat (Giffarna är obesegrat efter tre omgångar, uppe jämsides med Malmö FF i tabellen och klubben är för en stund inte ens i störst ekonomisk kris av de allsvenska klubbarna i mellersta Norrland), men av det jag sett av laget under de här tre första omgångarna så tror jag att de kunnat vara med och nosa i toppen hela den här våren med Eric Larsson kvar som ett ytterligare hot till höger.

Så bra ser det ut.

På väg åt rätt håll

Ibland är skott av den kalibern att man känner i hela kroppen att den där är på väg upp i krysset, redan när den lämnar vristen.

Jonathan Tamimis 1–0-skott senast var, öhum, inte riktigt ett sådant.

Men jag tror att ibland kan man på ungefär samma sätt känna att en säsong är på väg åt precis rätt håll, redan i omgång två.

Och att Giffarna dominerade hemma mot de regerande mästarna, en rätt vanlig +++-kväll där allt verkligen inte stämde, var en tydlig sån indikation.

Jag hade inte särskilt mycket att skriva hem om efter att ha sett premiären på plats på IP. Jag hade skrivit så mycket inför densamma, det familjära umgänget hade bortprioriterats tillräckligt, GIF-tecknen var slut.

Och när det spelas fredagsmatcher – som senast mot Malmö FF – samtidigt som solen gassar en hel vårdag så är det ju så väldigt lätt att man – i egenskap av halvledig student – råkar fastna på en uteservering i någon timme och att det medför en dävenhet som lägger sig som en hindrande hinna över all skrivmässig verksamhet.

Men det enda jag egentligen verkligen ville ha skrivet efter den oavgjorda premiären var att GIF Sundsvalls innermittfält fick ÖSK:s dito att se riktigt dåligt ut. Giffarnas spanska duo rutinerade lagkapten Nordin Gerzic gav ett av de mest otränade intryck jag sett från en innermittfältare på IP sedan Donatas Vencevicius lämnade ett rökmoln efter sig var han än lufsade under säsongen 2005. Gerzic försökte spela med samma höga svårighetsgrad som han gjort runt de allsvenska mittcirklarna i ett decennium, vilket var lite som att se en övergödd katt försöka kränga sig igenom en gammal kattlucka som den vuxit sig för stor för. Han blev av med bollen gång på gång, tappade och tappade, och jag tog för givet att det berodde på att han var slut och att nye tränaren Axel Kjäll bara vägrat inse det.

Sedan dess har samme Gerzic spelat nittio minuter mot både Norrköping och Trelleborg – och ÖSK har tagit fyra av sex möjliga.

Och efter MFF-insatsen i fredags – där Juanjo och Batanero höll jämna steg med Bachirou/Svanberg första fyrtio och direkt överglänste Svanberg/Lewicki sista sextio – så kanske man kan dra den växeln: att Nordin Gerzic nog inte plötsligt blivit väldigt dålig, utan att han i premiären helt enkelt mötte ett ovanligt bra allsvenskt innermittfält.

Linus Hallenius bedyrade ju inför säsongen hur han inte bytt Juanjo och David Batanero mot någon annan mittfältsduo i hela serien. Jag vill väl inte helt ge honom rätt i den spaningen riktigt än, men efter två omgångar framstår hans utspel inte direkt bisarrt.

Det ska dock bli väldigt spännande att se hur de spanska bolltrillarna kan styra och domdera när de nu förväntas göra det, hemma mot Trelleborg. Nu när deras bolltrillande förväntas leda till fler konkreta målchanser (det har, trots allt, varit rätt tunt om sådana hittills), när bolltempot ska bryta ner ett Trelleborg-försvar som höll nollan borta mot Djurgården och när tre poäng… plötsligt känns som en mindre nödvändighet.

För all positiv stämning till trots: GIF Sundsvall står på två poäng efter två omgångar – ett enda slumpmål mot ÖSK följt av en planenlig och odiskutabel förlust mot MFF hade ju varit att föredra, tabellmässigt.

Men känslan är onekligen positiv. Där finns en upplevd framåtrotation i det här kollektivet, ett grundspel att tro på, en kontinental mittfältsduo att luta sig mot åtminstone under vårvarma brisar och samtidigt… ytterligare växlar att lägga i.

Jag minns när MFF besegrades med 2–0, säsongen 2004, och hur Giffarna stod för en närmast prickfri defensiv insats – samtidigt som »Herminator« satte precis allt framåt.

(Mina minnen av det ena målet justerar upp avståndet på »Herminator«-nicken för varje gång jag tänker tillbaka: nu tror jag att det var omkring 30-35 meter som den tjurnackade västerbottningen satte pannan till Mattias Nylunds skruvade vänsterinlägg, varpå nicken skruvade sig bort från en mjukbyxesnubblande Mattias Asper och in intill den bortre stolpen. Tiden stod stilla, minns jag, under de sekunder som bollen trevade sig mot bortre!)

Nu kunde, ja, kanske till och med borde Giffarna ha besegrat svensk fotbolls storhet – efter en helt vanlig bollrullar-insats. Det var knappast så att allt stämde senast (det bjöds på frilägen och en i övrigt fin Juanjo tappade både markering [1–1] och boll [1–2] på målen), men ändå lommade folk hem ifrån IP lite besvikna över en pinne mot MFF.

Nu ska tre poäng bara tas, när jordåkers-vana nykomlingen Trelleborg kommer på besök till IP:s plastmatta. Denna typ av matcher har ju alltid sammankopplats med en viss ångest i GIF-leden (»styra matcher? nej, men inte ska väl vi!«), men den här säsongen känns det verkligen helt okej inför den typen av match.

Tempot borde kunna skruvas upp, TFF borde kunna tröttas ut, Linus Hallenius borde få riva och slita sönder sin målnolla.

Giffarna är obesegrade, har rullat ut Malmö FF – och för en tisdag så har klubben inte ens behövt känna sig som den ekonomiskt mest krisande fotbollsföreningen i mellersta Norrland.

Vi får passa på att njuta i några timmar till.

Min farfar fyller år

Igår fyllde min farfar 87 år.

Jag ringde och sa grattis, ganska sent, efter nio, ringde på det där sättet som skvallrar om att någon bättre kalenderorienterad människa i ens närhet – kanske är det alltid mödrar? – har sista-minuten-påmint en om datumet.

Åttiosju är ju faktiskt ingen jämn siffra och farfar hade – enligt sin eget något svajiga utsago – också haft det väldigt lugnt på sin bemärkelsedag. »Nästan för lugnt«, sa han. Det hade inte varit mycket att skriva hem om, enligt honom.

Men härom månaden fanns det saker att skriva hem om, från min farmor och farfars front. Speciellt om man är en portalägare som bara halvt på skämt brukar låta påskina att det bara är min farmor som läser det som skrivs.

De firade sextio år som gifta – det som jag tror är ett diamantbröllop, om det inte finns än hårdare ädelmetaller där ute – och vi åkte till Amsterdam för att fira tillsammans med min för stunden flamländskt utflyttade syster.

Och det var väldigt mycket som var väldigt fint med den resan – men det jag tror att jag kommer bära med mig allra tydligast är de korta små stunder då min farfar blinkade till. De små korta, ja, sekundkorta stunder då han blev den som han brukade vara.

Jag gick runt och filmade en hel del med min mobilkamera under resan, tänkte väl i något stråk av ambition sammanställa någon slags video till mina släktingar efteråt, och jag vet att jag bland annat har fångat en sekvens när han fått sätta sig ner vid en bardisk och precis fått in en öl, varpå han skiner upp i en lycklig grimas samtidigt som han höjer glaset i en subtil skål mot kameran.

Jag lyssnar väldigt sällan på Kent längre, men under den knappa veckan i Amsterdam så gick jag och nynnade på en gammal strof inombords. Jag tror den är från Klåparen.

Och så blinkar det till

Och dom tänder alla ljus

Så kände jag, när han höjde glaset och gav ifrån sig det där genomnöjda grinet (ganska precis samma som det han gav ifrån sig då han med ett slugt sistakort besegrade sina barnbarn i Chicago) och vid ett tio-, tjugo- eller trettiotal andra tillfällen, när han liksom blinkade till. 

Som på den här bilden, som min kusin tog när jag och min farfar råkade sitta exakt likadant och – vill jag tro – med ungefär samma luriga leende över våra varsina anleten.

Min farfar ser ut som han alltid brukade göra, så som jag alltid kommer att minnas honom. Jag vet inte varför man säger att någon har en räv bakom örat, men jag tyckte alltid att det stämde in på min farfar. Han ser – i de stunder det blinkar till – ut att ha en räv bakom örat. Han ser, för att använda ännu ett uttryck jag inte heller helt bottnar i, ut att vara lite full i fan.

Jag gillar bilden väldigt mycket. Min farfar blinkar till, hans riktiga gamla jag skiner igenom – och så är det ju ett faktum att jag tycker att jag själv ser bra ut. Jag ser ut som jag vill se ut på bild: lite lurig, lite sprallig, kanske lite spjuveraktig – ja, lite som min farfar. Och mitt svaga hårfäste är dold under en huvudbonad. Annars hade den kanske inte lagts ut, annars kanske inte det här inlägget ens hade skrivits. Så är det nog, det ska motvilligt erkännas.

Det är en konst att tala gott om sig själv. En svår konst jag inte alls behärskar och varför jag istället försökt lägga någon sorts självironisk hinna över hela min person; ett beslut jag skulle ta i nästa liv och i livet efter detta, om tillfälle gavs. Så svår anser jag konsten att göra det motsatta är.

Men min farfar kunde den konsten. Kan fortfarande den konsten, när det blinkar till. Han är en av få människor jag träffat som verkligen kan hasplar ur sig det ena oklädsamma skrytet efter det andra på ett charmigt sätt; på ett sätt som får andra att tänka att han på sin höjd är lite full i fan.

Jag har hört historier om hur han skjutit sönder handbollsmål så att matcher fick avbrytas till dess att vaktmästare tillkallats så att krysset – smitt i hårdaste stål – kunnat svetsas samman igen, om hur samma handbollshall var fylld till bredden eftersom varenda ungmö i trakten var där för att kolla på farfars vader. Det var bara ett exempel, men i min bild av hur den manliga anatomin rangordnas hos det motsatta könet så tänker jag att det ger det en bild av hur han skrutit och skrävlat sig igenom kroppsdelarna till dess att inte ens vaderna lämnats därhän. Vader som han säkerligen tillskansade sig då han pulsade i meterhög snö till varje fotbollsträning – en längre sträcka för varje gång det återberättades – och till slut sprang sig till slut till en allsvensk bänkplats (Löfgrens är ett bänksittande släkte) efter att ha slagit gästrikländska målrekord på gästrikländska målrekord.

Hans skrävlande stil har säkerligen trampat på en och annan tå genom åren (ett tag fick han inte följa med på mina fotbollsmatcher, då hans – ehm – kravställande »MEN HUR KAN DEN DÄR FÅ SPELA?«-utrop inte föll i särskilt god jord hos småbarnsföräldrarna på läktarna) och kanske har hans sätt inte alltid varit lika charmigt som när man sitter tre öl in på en släktmiddag i en idyllisk sommarstuga och allas humör är på topp.

Men som jag har avundats hans karisma och varit avundsjuk på hans berättarkonst, hans sätt att så självklart ta över ett helt rum med sin frejdighet.

Nu på ålderns höst – när han blinkar till så pass sällan att man blir lycklig när man lyckas fånga det på bild, som att man lyckats kapsla in det för evigheten – så avundas jag honom främst en annan sak.

Att han träffade min farmor. Att hon alltid varit där intill och inte bara genom alla år har städat, dukat, diskat, lagat, donat och gjort i princip allt utom att grilla, alltmedan min farfar kunnat hålla låda om sina gamla vader, utan dessutom att hon oförtrutet fortsätter att försöka få honom att blinka till.

Att hon bakar honom en hjärtformad kaka på alla hjärtans dag, att han säkert blinkar till för en stund men sedan glömmer det med detsamma, att hon gör det igen nästa år. Det är som att hon målar sitt allra finaste varje dag, på ett papper som hon försöker sätta upp på kylskåpet med en magnet som inte riktigt fäster, som glider ner och trillar av.

Sitt allra, allra finaste, ja. För jag vet ingen som har samma kravbild på sig själv som min farmor. I påskas var vi där på en trerätters middag och ett tag trilskades hon med att servera efterrätten. »Den blev inte alls som den skulle«, bedyrade hon. Nej, den blev så helt olik hur den var tänkt att bli att det vore en välgärning att bara hiva den rakt ner i papperskorgen; en sådan styggelse till bakelse skulle inte serveras, klargjorde hon, innan vi till slut övertalade henne om att det inte kunde vara så illa. Sedan var jag tvungen att ta en bild på det faktiska resultatet och det förväntade, från receptförlagan, som hon halade fram med en suck om att »det var så här det var tänkt att bli«:

Hon får ju förstås alltid höra att hon gör det helt fantastiskt, alla säger alltid att de är förundrade över hur hon orkar, att de är mäkta imponerade – men jag tror inte att det går in; hon är som impregnerad mot all typ av beröm, som att hon stöter bort det med hjälp av sin kvinnogenerations skyddande hölje ihopsnickrat av helt orimliga krav på sig själva.

Kanske går det bättre i skrift. Jag för ju inte någon form av besöksstatistik på den här portalen (man vet dock att ett inlägg blivit bra läst när det efterföljs av automatiserat massmejl på engelska som frågar om jag skulle kunna tänka mig att applicera en reklambanner för penisförstoring på min webbplats) utan försöker ofta göra en komisk poäng av att det bara är min farmor som läser det jag skriver.

Det är ju inte så bara. Det roligaste med att skriva krönikor i Länstidningen i Östersund är att jag vet att det medför att min farmor får ta en promenad till Kulturmagasinet och läsa. Hon tycker alltid – oavsett hur jag själv tycker resultatet blivit mycket sämre än själva ursprungstanken och oavsett hur många gånger jag varit precis lika nära att hiva hela utkastet i den digitala papperskorgen som farmor varit nära att kasta ner efterrätter i den analoga – att det är »jättebra« och att hon förundras över hur jag kan komma på så »många bra saker att skriva om«.

Men att skriva är att flexa vaderna. Att skriva är att försöka kasta så hårt att ribbkrysset går av och målet ramlar ihop och någon måste springa och hämta svetsen. Jag har en jättelik bylinebild i tidningen, där jag står och försöker se naturlig ut med den närmast världsunika lösningen att ha en hand i fickan, och jag muttrar på allvar över när texterna inte delas en enda gång: när det lyser »0 delningar« längst uppe under rubriken.

Det är inte mycket att förundras över. Jag må säga att jag gör det för den progressiva sakens skull och till viss del är det sant, men jag gör det förstås mest för mig själv. För att jag tycker att det är roligt, för att jag tycker att jag i vissa stunder är rätt bra på det. Vad jag däremot kan förundras över är människor som gör saker för alla andra än just sig själv.

Min farmor är och har – åtminstone så länge mina ögon har varit med – alltid varit den människan.

Och ska jag skriva en enda sak som känns bra och viktigt på allvar så är det att min farmor är den människa i min närhet som jag beundrar allra mest. Den känslan har växt fram under de senaste åren, då min farfar bara orkat blinka till samtidigt som hon orkat stråla konstant:

Allra, allra mest.

Det är svagt av mig som portalägare som säger mig ha koll på min läsarkrets (min farmor) att inte ha skrivit det tidigare.

Så grattis, farfar. Grattis på alla sätt och vis.

Hundra mot Wille Crafoord

Det var rätt länge sedan jag gick igång på något som Hurula gjorde (efter att ha tillbringat ungefär hela kalenderåret 2014 åt att skrika och yvigt fläka mig runt framför hans scener), men det här hade något:

Ifjol samarbetade Annika Norlin med fackförbundet Vision och skrev en låt om arbetsmiljö – och är det några samarbeten jag skulle vilja se fler av i dessa Malta-miljonernas spelbolagstider så är det just den typen. Progressiva artister som slår sig i slang med aktörer som vill ha en progressiv samhällsförvandling: fler hyresrätter, rimligare arbetsvillkor.

Jag är ju en av Sveriges lättas medsvepta människor – behöver väl i princip bara ankeldjupt innan jag faller som en straffsökande spanjor – men jag var nog inte ensam om att notera hur Feministiskt Initiativ verkade få hela kultur-Sverige att forma en smärre tsunami under våren och sommaren 2014.

Och det är väl inte så att det inte görs bra saker med faktumet att nästan alla artister vars musik man inte förväntas pumpa med näven till står till vänster – jag tycker bara att det skulle kunna göras ännu mer.

Man borde förstås utnyttja alla sin sidas styrkor till max och just på den här fronten så har väl vänstern säkerligen några hundra coola artister på sin sida – samtidigt som högern har Wille Crafoord, som gitarrklinkandes och iförd en sån där övervintrad Date Mike-keps kan sjunga välfärdskapitalismens lov.

Själv är jag varken cool, kulturprofil eller artistiskt kunnig på något sätt – men jag försöker likafullt dra mitt lilla LTZ-strå till stacken inför höstens val. I söndagens text försökte jag skriva om det Hurula står och indirekt-gastar om: bostadsbristen.

Jag försökte skriva en text om det orimliga i att man som 27-åring ska behöva gå omkring på Stockholms gator och ducka för imaginärt flygande mortlar.

Senare i veckan ska jag försöka återkomma med en recension av min egen nya Date Mike-personlighet.

Fredagsveven: A world of darkness

Efter en vecka där man varit bakbunden av den propagandistiska pressetiken som råder inom medelpadsk fotboll veckorna innan en ödesdiger säsong drar igång så får man äntligen låta fingrarna flyta fritt och yvigt över tangenterna.

Det är äntligen dags för det rättshaveristiska smattrande som jag, ett par klasskamrater och min farmor känner från TV4 Nyheterna-sändningen härom veckan:

De rappt knappande fingrar som brukar kunna åstadkomma ganska precis den här effekten i väl valda delar av medie-Sverige:

Att spaningarna, tänkta att vara uppskattat bjudsnask som man gladeligen kastar ut till de jublande massorna, inte bara faller platt till marken – utan dessutom på en markyta som folk aktivt valt att lämna via snabb mänsklig kraterbildning.

Men det är med rollen som contentskapare på Pirkt.se som det är med rollen som ekonomiansvarig i Giffarna: man kan ju inte bara lägga sig ner och ge upp. Tids nog kanske någon skjuter till verksamheten några miljoner kronor av ren välvilja, så att den kan få skjuts uppåt.

Den här veckans upplaga av Fredagsveven™ har jag tänkt fylla med så pass heta ämnen att jag borde omsluta hela inlägget i en behållare försedd med samma varningstext som Pressbyrån satt på sina kaffelock:

[Syntolkning: »Caution: Content’s Hot«]

Vi börjar veckan med en smal smädelse som egentligen bara lämpar sig för den snäva målgrupp av individer som är kritiska mot den empiriskt svajiga sjukdomen »elallergi« och som samtidigt har en stark relation till tv-serien »It’s Always Sunny in Philadelphia«.

Men när man såg den här bilden i Sundsvalls Tidning i veckan—

—så var det svårt att inte tänka på den här bilden:

Och apropå karaktären Charlie Kelly och hans mörkerleverne så har det ju känts som att man varit just den här människan – med den här uppsynen – varje gång någon glåmat åt ens håll de senaste månaderna:

Men att det nu – efter en krispigt solig vintervecka i Sundsvall – börjar ta sig: 

Man kanske fortfarande har ett lager sprayfärg under snoken, men ens sorgliga uppenbarelse har äntligen slagit an en vårig ton.

Det var ju (och nu skriver jag som om min målgrupp inte längre bestod av min farmor och ett antal GIF-intresserade medelpadska farbröder, utan en Stockholmscentrerad publik som inte har haft koll på den västernorrländska väderleken) helt bisarrt fint väder uppe i Sundsvall under påsken. Fem dagar av konstant sol över en helt molnfri himmel, vilket gav omedelbar effekt på den gamla läderhandske jag kallar anlete.

Jag är inte brunbränd, det vore förmätet att gå runt och vara i början av april – men jag har byggt upp en skyddande hinna mot glåmigheten.

Det är allt man vill ha och uppnå: en skyddande hinna mot glåmigheten.

För man vill ju inte gå runt och se ut som en opålitlig sol-och-vårar-figur, eller… ja, snarare som min bild av sol-och-vårar-figurer sett ut: att de är brunbrända och kontinentalt lockande.

En bild som dock inte visat sig vara helt sanningsenlig.

För en gång hade jag en blogginläggsidé om att skriva om Sveriges mest kända sol-och-vårare – och när jag bläddrar igenom mappen med de sparade bilderna så är det lätt att slå fast att det faktiskt finns två olika kategorier av sol-och-vårare.

Det finns den solbruna, kontinentalt scarf-osande typen av svensk sol-och-vårare:

Precis så som förväntar jag mig att en sol-och-vårare ska se ut. Detta är min föreställning av de två typerna som finns av en sol-och-vårare: endera elegant dirigentviftandes, med en scarf nätt uppstucken ur en orange kavajficka – eller halskedjeprydd och lutandes mot en röd sportbil. I båda fallen solkyssta, alternativt sol-grovupphånglade.

Men det finns också – märkligt nog – en marknad även för den konkret glåmige sol-och-våraren, illustrerat nedan med tre erkänt skickliga sol-och-vårande bedragare av bedagad, övervintrande natur:

Denne helt-vanlig-pappa-pimplar-aborre-på-isen-glåmige sol-och-våraren har märkligt nog rönt stor framgång.

Denne fryntlige och solöverkänslige individ likaså, trots att hans hud inte alls lovar sol och vår och bättre tider utan formligen skriker ut en vädjan om att få återvända till svenskt novemberslask.

Och till sist har vi en bedragare så glåmig att han bara måste ha bedrivit sitt lurendrejande gyckel väl dold bakom en dataskärm:

Nåväl: slutsatsen blir kanske att jag nu – efter min vecka i ett gassande Sundsvall – landat i ett sol-och-vårandets mellanförskap. Jag har nått den våriga icke-glåmighet som märkligt nog är den enda nivån av lyster som gör att man inte kan misstas för en sol-och-vårare av något slag; varken den glåmiga typen eller den brunbrända.

Så man vill två saker, i början av april: 1) bygga upp ett skyddshölje mot glåmigheten och därmed 2) nå det sol-och-våriga mellanförskapet.

Apropå fulländad glåmighet så vill Pirkt.se:s kulturredaktion ta tillfället i akt och rekommendera Roy Anderssons »En duva satt på en gren och funderade på tillvaron« som ligger på SVT Play fram till och med lördag. Jag tyckte inte att den kom upp i samma nivåer över nittio minuter som de två tidigare filmerna i trilogin – men däremot hade den ett par grånade scener som verkligen fick mig att kikna av skratt.

Igenkänningsfaktorn för en Fredagsveven™-skribent var heller inte svag vad gäller den glåmige och misslyckade huvudperson som kuskade runt och försökte nasa iväg ett sorgligt skralt utbud av skämtartiklar ur en brun koffert för att han »ville hjälpa folk att ha roligt«.

Hur som helst: i dessa tider av evighetslånga Netflix-scrollningar och simultana IMDB-googlingar så får man försöka vara påpasslig när SVT köper in någonting gediget.

Jag läste aldrig mer än den här rubriken:

Men kan rasistgänget som ligger bakom kampanjen mot matpåseleverantören vara ungefär samma grabbar som stod för detta ställningstagande härom veckan?

När jag var hemma i Sundsvall så fick jag ytterligare ett bevis på att min familjs huskatt blir allt äldre och gaggigare. Hennes tryne har sedan något år tillbaka sackat ihop och tappat spänsten och nu är hennes hörsel bevisligen så pass illa däran att hon inte längre känner någon rädsla för den tidigare så fruktade dammsugaren – med största sannolikhet på grund av att hon helt sonika inte längre hör sugljudet utan bara ser en kvast åka fram och tillbaka över golvet.

Och hon har, kanske på grund av hörselproblematiken, börjat jama konstant. Hela tiden.

Hon vill ingenting, hon bara skriker högre och högre och allt mer alarmistiskt.

Det är – var redo med trumpinnarna nu – som att hon förbereder en kampanj till höstens svenska riksdagsval.

För den som inte kan få nog av dylika politiska spaningar så kommer jag med en ny spaning i Länstidningen Östersund på söndag.

Det är ännu en i raden av ledartexter om att gå och huka sig från imaginära mortlar som man föreställer sig ska kastas ut genom köksfönster och landa i ens hjässlob.

Regeringen ska lägga fram en ny spellag och som jag förstått det så ska utländska spelbolag – som tidigare bedrivit verksamhet från maltesiskt flaggade piratskepp på internationellt vatten – nu få etablera sig i Sverige. De ska dock i och med etableringen behöva uppfylla vissa krav för att få sig en licens, vilket bland annat ska kunna leda till att spelreklamen regleras.

Och… ja, jo, det kan väl behövas. I går kväll blev jag uppringd av ett okänt nummer – som visade sig vara en robotröst som berättade för mig att jag hade femhundra procents bonus att hämta ut om jag satte in pengar på Expekt: ett konto som måste varit inaktivt sedan sju-åtta år tillbaka. Jag har fått brev hem i brevlådan från spelbolag jag aldrig ens hört talas om, fortsätter få sms från nåt casinoföretag där jag aldrig satt en musklickande näve.

I förra veckan belyste Sportbladet nyheten att den gamle allsvenske yttern Babis Stefanidis spelat bort hus och hem under spelarkarriären. Och det är ju alltid bra att belysa.

Men det är någonting som skaver med att Sveriges största sportsajts toppnyhet om spelandets baksidor är ungefär en fjärdedel så stor—

–som den gigantiska och omslutande reklambanner där Sveriges mest populära idrottare flinar upp sig för att locka ungdomar till spelandet.

Det är förstås pissigt på många olika sätt och vis, men något av det allra ruttnaste med dagens spelbolagsannonserande kändisar är att de inte längre verkar ha vett att skämmas det minsta. Zlatan säger sig – i egenskap av 36-årig MLS-profil – vara stor nog att kunna strunta i FIFA:s regler om att spelare som vill spela VM-turneringar inte får associeras med spelbolag och vad kanske än mer frapperande är: Patrick Ekwall försöker, trots att de journalistiska uppdragen sinat i en sådan ström att han valt att bli trynet utåt för spelbolaget Leo Vegas, fortfarande kränga röda skinnjackor för fyra tusen kronor under signaturen »Difficult by P«.

Vi avslutar veckans lista genom att utveckla denna yviga lista till en ren »Nära och kära«-sida i genomsnittlig lokaltidning. Vi vill nämligen skicka ett grattis till min nära vän som på sistone titulerats »Den Bilburne Befruktaren« i en chattgrupp, efter att ha offentliggjort nyheten att han hade lyckats ta körkort efter att han lanserat nyheten om att han skulle bli pappa.

För nu har han blivit pappa till en dotter som, enligt uppgift från honom själv, är »så gullig att inga faderskapstest behövs«.

Under påsken fick jag också för första gången se honom ta bilen upp till mina föräldrar på Sidsjön och i tider som dessa, när chattgrupps-smeknamn lättjefullt slängs för vinden, så känns det bra att ha hittat ett som är väl underbyggt.

Påskveckan bjöd dock också på ett personligt debacle, då jag överlämnade ansvaret för mina storvulna blomsterprojekt till min vän och contentkollega Putto (snart känd från Puttoportalen.se). Döm av min förvåning när jag är åter i lägenheten och tvingas rusa in mot fönsterbläcket och som en hjältemodig brandman börja forsla vatten över de stackars växterna, som Putto helt negligerat i en veckas tid och som därmed stod på randen till att kategoriseras som fnöske. Kanske var det bara glömska, kanske var det en undertryckt vrede mot Pirkt.se:s framgångar som bubblade i den aspirerande portalägaren och som han lät sippra ut genom denna veritabla tork-attack mot mina blomster.

Hur som helst så har han nu betalat tillbaka, dels i gammeldagsa ursäkter — men framför allt i content till Fredagsveven™För veckans enda riktiga +++++-innehåll skapades i form av en meme-smädelse från just Putto, när han fick höra att jag siktat in mig på Debaser Strand-vevning ikväll, då bland andra Mattias Alkberg ska tolka Bob Hund-låtar:

Vi har Giffarna

[Säsongskortsinnehavare på östra läktaren, tittandes ner i sin biljett]: »Då ska vi se… I, vänster…«

»Ska jag…«, tänker jag. »Ja, okej då.«

Jag tar upp mobilen, öppnar anteckningsappen och smattrar ner några snabba punkter.

Tanken var att åka ner och snabbt träffa GIF-sportchefen Urban Hagblom för en kort intervju om vinterns arbete, inget krusidull runtomkring utan bara rakt på sak: hur han jobbat för att förbättra spelartruppen inför 2018.

Men när jag kommer in i barackerna bakom den norra läktaren, där Giffarnas sportsliga ledning sitter i en slags antites till påkostade och öppna Silicon Valley-kontorsytor, så noterar jag redan på avstånd hur whiteboardtavlan i Urban Hagbloms kontor är fylld med hafsigt nedtecknade anteckningar.

Där står bland annat »SOFFA JUHO«, antagligen åsyftandes att han ska hålla Blocket.se-koll efter en soffa till den finländske jättemittbacken Juho Pirttijoki. Där har han skrivit »FOOTBALL ANALYTICS???« med trippla och säkert befogade frågetecken och där står någonting om ett eventuellt boende för en av spanjorerna. Jag smattrar ner några punkter i anteckningsappen.

Samtidigt överhör jag Urban stå och förbanna sig över svensk fotbolls registreringsverktyg över telefon. »Det där jävla Fogis«, muttrar han till någon som delar hans intresse av att bekräfta låneövergången som tar Samuel Aziz till Brage.

Det är ett evigt pysslande.

Och jag vet att den här vinkeln är gjord. Om och om och om igen. Inte minst av mig.

Redan hösten 2014, när jag följde GIF Sundsvalls jakt på en allsvensk plats för fotbollsmagasinet Offsides räkning, så försökte jag porträttera exakt hur mycket som innefattades i Urban Hagbloms rekordomfattande roll som »sportchef« i GIF Sundsvall. Jag följde med honom när han walkie-talkie-styrde vattensprinklers inför matcherna och när han skruvade upp reklamskyltar på Idrottsparken, hur det var han som räddade Patronerna när deras trumma gått sönder inför superettanavslutningen mot Landskrona — för att han ändå »hade en stående ute i Fränsta«.

Sedan dess har nästan varje tillfälle där jag suttit mig ner med honom för att prata konkret sportchefsarbete kantats av alla hans andra sysslor. Det har varit människor som stövlat in med frågor, luddiga administrativa detaljer på whiteboard-tavlor som bara inte gått att ignorera. Och då har vi ändå suttit inomhus. Den här skärtorsdagseftermiddagen skiner solen så till den milda grad att jag föreslår att vi ska sätta oss och lapa D-vitamin på IP:s solgassande läktare. Jag tänker fortfarande att det ska bli en ren intervju om det sportsliga, om nyförvärven, om spelarrensingen, om värvningar som blivit och inte blivit av.

Men så kliver vi ut. Och Sundsvalls stad ligger under en meter snö. Idrottsparken under två. Och Urban Hagbloms sportchefsroll ser ut som Urban Hagblom sportchefsroll ser ut.

Vi hinner inte ut på läktaren innan en tant med ett par matkassar undrar varför inte kiosken som hon ska jobba i för U17-lagets räkning är öppen, varpå Urban springer och frågar. När vi till sist slagit oss ner på varsin plaststol berättar jag att Linus Hallenius och David Myrestam påstått att han »trollat« med spelartruppen i vinter.

Han hinner bara le brett, liksom gona sig i berömmet, för precis när han ska till att svara så gastar någon från läktarens ena ingång:

»URBAN! Är det du som parkerat bilen framför ingången?«, skriker mannen. »Traktorn som ska skotta kommer inte förbi!«

Och visst hinner vi prata lite fotboll, mellan varven, även om tanten med kassarna lommar förbi och säger att hon tagit fel på datumet med en månad och mannen som värnar om traktorns färdvägar kommer ut igen och gastar ut nya synpunkter på ytterligare en parkering. Men om vi satt en halvtimme i solen på läktaren så tillbringade vi säkerligen lika länge på baksidan av densamma, med snöskottningslogistik – där östra och västra läktaren ligger dolda under snötecken – och parkeringsbekymmer, där löst folk från If Skadeförsäkring och folk som ska luncha arenarestaurangen knycker platser från personalen i barackerna.

»Vi skulle ha haft fem litauer här igår«, säger Ove Näslund, kommunens man på arenan, »men de verkar ha tagit påsk för tidigt.«

Urban suckar. Han håller med om att det förstås kommer att fungera att folk som har biljetter på östra och västra, som inte verkar bli snöfria, går och sätter sig på den norra läktaren – men han tycker av förklarliga skäl inte att det ger ett vidare seriöst intryck. Det ter sig inte professionellt.

Och det är ju mycket med den där avvägningen, tänker jag.

I vissa lägen verkar Sundsvallspubliken tolka GIF Sundsvall som en förening som är alldeles för professionellt elitinriktad. Att det är som att någon, med ordföranden Johan Nikulas ord, »placerat en ostkupa över Idrottsparken«; en ostkupa under vilken det spelas elitfotboll, helt frikopplat från resten av stadens ve och väl.

I andra lägen är det inte snöfritt i tid till den allsvenska premiären, där Giffarnas bristande professionalitet får bära hundhuvudet även om det handlar om en kommunal snöbudget som inte ens varit nära att räcka till, om att kommunalt anlitade litauer som inte dykt upp.

Mitt i allt detta står Urban Hagblom, som med en fot på varje sida. Med ena handen ringer han samtal som ordnar ett iranskt riskkapitalistprojekt som placerar tilltänkte VM-målvakten Alireza Haghighi i Sundsvall, med den andra walkie-talkie-styr han en vattensprinkler som kanske ändå råkar skvätta ner någon stackars biljettköpare på den nedersta läktarraden.

Han har stått där ett tag, »Mister GIF Sundsvall«. Vissa säger att han »trollat« i vinter, andra att han varit oansvarigt naiv som inte bromsat spelartruppskostnaderna, själv är han både självkritisk och lite nöjd i en intervju som jag gärna haft tid att skriva ut ordentligt.

Men det är ju så: man får göra sitt bästa. Man får försöka ordna en allsvensk trupp, man får försöka få snöfritt. Har man en digital penna och en portal med GIF-intresserade läsare får man försöka klämma fram en extra påsktimme för att krysta ur sig en sista text innan säsongen drar igång.

Precis i detta nu nås jag av beskedet att Urban Hagblom lyckats traggla igenom prestigeförvärvet Maic Semas övergång genom »det där jävla Fogis« och att han därmed är spelklar i den allsvenska premiären. Solen glittrar, det är minusgrader ute och Örebro SK:s spelarbuss kommer att rulla in längs vägar omgivna av höga snövallar.

Norrlandsfönstret är öppet och GIF Sundsvall ska om några timmar kicka igång klubbens fjärde raka allsvenska säsong.

Den här stan har inte mycket, ändå blir jag glad och stolt varje gång folk nere i Stockholm stannar till och upptäcker att jag har någon form av medelpadsk dialekt. För det här kommer, alldeles oavsett vad jag tycker om stadens kulturscen eller uteliv eller osannolika optiker-täthet, alltid vara min stad och jag är tacksam för de dialektala ledtrådar som då och då undslipper mig.

Vi har ett par extra »ö«-ljud. Jag tycker varken det låter särskilt charmigt eller bra, men de är våra.

Och vi har allsvensk fotboll. Vi har Giffarna. Sundsvallsborna må ibland tycka att de är för professionella, ibland för lite.

Men jag tycker verkligen att de borde vara våra.

Hallenius: »Han har ju trollat ordentligt«

Linus Hallenius tindrar som ett barn.

Han kan inte fatta att han »får spela internationell toppfotboll« i sin hemstad. Han kan inte fatta att han får springa på bollar från David Batanero och Juanjo Ciércoles.

– Jag skulle inte vilja byta ut det innermittfältet mot något annat. Aldrig i livet, säger Hallenius inför premiären.

En premiär för en allsvenska där GIF Sundsvall inte kommer att gå på knäna i matchernas slutminuter. 

Vi har suttit och pratat i säkert fyrtiofem minuter, uppemot timmen, om den trasslande ekonomin och om den bristande folkligheten. Det är jag, Linus Hallenius och David Myrestam och det är som att framför allt Hallenius under hela den här delen av samtalet varit fylld av en vuxen bestämdhet; att det är den 29-åriga pappan och husägaren som suttit framför mig och med medelpadsk målmedvetenhet pratat om att kavla upp ärmarna och helt sonika ta i tu med problemet.

Men till sist kommer vi in på det sportsliga inför 2018 – och då tindrar samme Linus Hallenius plötsligt som ett barn. Trots den akut krisande ekonomin har han fått se fjolårsfloppar som Kristinn Freyr Sigurdsson ersättas av meriterade poängspelare som hans före detta lagkamrat i Hammarby: Maic Sema. Trots att klubben hänger mot de elitlicensierade repen så har det – ganska objektivt sett – varit så att sportchef Urban Hagblom lyckats förstärka flera positioner under övergångsfönstret.

– »Ubbe« kan man inte klaga på det här fönstret i alla fall, han har ju trollat ordentligt, säger Hallenius.

– Vi får väl se nästa bokslut… Om han har trollat eller om han har sprängt allt, fyller Myrestam i med ett skratt. 

Det är framför allt det spanska innermittfältet som får 29-årige Hallenius att bli alldeles barnsligt till sig. Det är nog redan så att Sundsvallspubliken har stora förväntningar på David Batanero och Juanjo Ciércoles inför säsongen – och den nye GIF-kaptenen gör ingenting för att skruva ner kravbilden inför premiären:

– Jag kan inte fatta att jag får spela internationell toppfotboll i Sundsvall, säger han. Jag skulle inte vilja byta ut det innermittfältet mot något annat. Aldrig i livet. Sedan är det klart att (Oscar) Lewicki och (Fouad) Bachirou är ju fina på sitt sätt (på Malmö FF:s innermittfält), men de slår ju inte spanjorernas fötter, det gör de inte. Inte deras hjärnor heller.

Både Hallenius och Myrestam är noga att också lyfta Romain Galls utveckling under vårvintern och båda två har spelat tillsammans med den sista pusselbiten, Maic Sema; en spelare som båda säger sig ha »legat på« Urban Hagblom om att värva.

Dessutom har nye Chidi Omeje visat sig fin med fötterna under försäsongen och både Peter Wilson, 21, och Jonathan Morsay, 20, borde ha blivit ett år visare och klokare och kanske ett år närmre den slutgiltiga allsvenska etableringen.

Kort sagt: offensiven ser spännande ut. För att den ska få blomma ut och bli avgörande krävs två saker: dels att defensiven fungerar – och dels att laget orkar mer än ifjol.

För varken Linus Hallenius och David Myrestam har några problem att erkänna det som många GIF-anhängare med lätthet noterade från sidan: att laget ofta tappade i slutet av matcherna under 2017. Att laget gick ner sig, fysiskt.

– Absolut. Så var det. Det var en stor fråga för oss, säger Hallenius. 

Förra säsongen var ansvaret för GIF-truppens fysiska form till stor del överlämnad till individen: närmast ingen ren fysträning tillsammans – istället fullt ansvar för att var och en av spelarna såg till att fysträna på bästa sätt.

Ett ansvar som brast på flera håll.

– Det tyckte jag var det stora problemet förra säsongen, för jag kunde också läsa av från bänken eller från läktaren att »fan: vi går ju på knäna«, säger Hallenius och fortsätter:

– Jag kände att det fanns sju-åtta-nio stycken som inte tog eget ansvar; spelare man aldrig får med sig om man släpper det fritt. Jag litade förstås helt på att spelare som (Marcus) Danielsson och (Eric) Larsson tog det ansvaret och kom perfekt förberedda, men jag menar att vi har städat bort en del karaktärer som inte hör hemma i en allsvensk miljö – och fått in spelare som vet vad det handlar om.  

Giffarnas nya lagkapten föreslog under fjolåret att laget ändå skulle införa gemensamma fyspass och under 2018 kommer viss fysträning bedrivas gemensamt – men en stor del av fysträningen ska ske på fotbollsplanen, med boll, där konditionen ska komma av att spelarna tar ut sig maximalt.

Då gäller det att alla tar ut sig maximalt på bollövningarna.

– Det är fortfarande mycket eget ansvar: man ska fan se till att man kan spela en hel match när man är professionell fotbollsspelare, säger Hallenius.

David Myrestam fyller i:

–  Ja, det är klart det är frustrerande när man på träningarna ser att »nämen han tar inte sitt ansvar«, och sen på match så får man bara konstatera att »jahapp, nu är han trött efter sextio igen«.  

Linus Hallenius summerar: GIF Sundsvall ska inte gå att kämpa ner under 2018 på samma sätt som laget kunde kämpas ner under 2017.

– Jag tror inte folk kommer att se det så den här säsongen: att vi är dåligt tränade eller att vi inte orkar springa, för nu har vi spelare som tar ansvar. Och vi har även infört ett mer fysiskt tänk på träningarna. 

Ett fysiskt starkare kollektiv ska kunna hålla de taktiska ramverken intakta under samtliga nittio minuter. Och inom de ramverken ska David Batanero och Juanjo Ciércoles kunna briljera – och servera en i princip blint springande Linus Hallenius (»det är bara att löpa så har man bollen på insidan foten«) en och annan smäcker stickare.

Han säger sig ha en »riktigt stark tro« på att laget kan göra »ett riktigt starkt år«, men det är när de spanska passningspotentaterna kommer på tal som han verkligen får något barnsligt i blicken. Mycket av den rent sprudlande optimism han känner inför fotbollssäsongen 2018 har helt uppenbart att göra med att han får spela framför det på allsvensk nivå relativt oprövade paret med Batanero och Ciércoles.

Att han får spela »internationell toppfotboll« nedanför Norra Berget.

– Det är därför det känns som att det här året betyder så jävla mycket: man vill vara med på resan och inte missa någonting.  

Sektion Norr vill styra fotbollsintresset mot Idrottsparken

»Det är ju en mentalitet som genomsyrar hela stan. Det har aldrig funnits någon stolthet över att komma ifrån Sundsvall utan det har alltid varit den här skitstan där det inte funnits något att göra.«

Oscar Eriksson trycker ner händerna än djupare i jeansfickorna, krummar en aning med ryggen, som för att ta sats inför slutklämmen.

— Men fan: vi har Giffarna, vi har allsvensk fotboll — kom och hoppa med oss.

Han pratar snabbt och bestämt, nästan alla meningar han smattrar ur sig utvecklas till längre svador; ibland går det så snabbt i näbbpartiet att läppen fladdrar så att den ilagda snusen glider ner över tandraden. Han har bevisligen inte mycket till övers för stämningen i staden, däremot har han på nytt fått ordentligt starka känslor för stadens fotbollsklubb. Efter att ha gått på GIF-matcher i ungdomen så hade han några år där intresset falnade, men sedan förra säsongen är han engagerad i Sektion Norr: den nya utbrytarfraktionen hos GIF Sundsvalls klacksupportrar.

Ja: »dom«. Det där gänget som lanserat sig som tuffare och ungdomligare än Patronerna, som gärna vevar med pyroteknik och som anonymiserar ansiktena på medlemmarna på de bilder som läggs ut i sociala medier.

Tisdagen innan GIF premiärspelar mot Örebro SK är Oscar Eriksson på plats med Pontus Bäckström för att installera gruppens nya trumma på Idrottsparken. Och den som varit GIF-intresserad på 2010-talet har nog inte kunnat undgå att snubbla över Bäckströms namn på ett eller annat sätt. 23-åringen har länge haft en framträdande roll i Patronerna – där han till slut tröttnade på att vara yngst.

– Anledningen till att vi skapade den här gruppen var ju att återväxten var så himla dålig, säger han. Jag fyller 24 i år och har ju varit med i Patronerna i typ sju år – och jag var fortfarande yngst hela tiden.

Lösningen på den dåliga återväxten: Sektion Norr.

– Det kom inte så mycket yngre, så då surrade vi om hur vi skulle kunna få hit yngre folk och få det att bli coolt att hålla på Giffarna och inte som det är i stan nu: att alla ska prata skit om Giffarna och att det är skittöntigt och att alla ska hålla på Stockholmslagen, säger Bäckström.

Redan i 2017 års säsong andra hemmamatch blev det upprört i diverse forum, då tumult uppstått efter att Sektion Norr kört igång ramsan »Hata Östersund!« vid underläge och total stiltje hemma mot BK Häcken. Jag minns att jag satt på IP och tyckte att det var… lite märkligt, att köra precis den ramsan där och då, men en annan GIF-besökare reagerade mer än så:

– Vi körde den ramsan för att visa att »vi står här och vi kommer sjunga vilka sånger vi vill«. Men jag blev ju slagen då, säger Bäckström.

Han spricker upp i ett leende när han förklarar:

– Det kom en kille… eller… gubbe och slog till mig när vi körde den sången. »Håll käften!«, skrek han och så slog han till mig. Det blev ett jävla liv om det, säger han glatt, men sedan tynar leendet bort något.

– Efter det så har det verkligen varit det snacket: att allt dåligt som hänt har det varit vi som stått för. Var det saker som hände på stan: ja, då var det vi som gjorde det. Så fort det varit något med fotboll och stök så har det kopplats till oss – fast det inte varit vi. Men den bilden tyckte jag tinade bort på slutet. Jag tror det mest var för att det var nytt.

Jag nåddes också av den bilden under 2017. Att Sektion Norr ville vara lite väl mycket som Stockholmsklackarna, vad gällde fylla och våldsromantik. De blurrade, anonymiserade bilderna som fraktionen själv vill kabla ur i sina egna forum gör förstås dessutom sitt till.

Oscar Eriksson skakar på huvudet.

– Det finns inget våldsintresse alls från vår sida eller från någon i gruppens sida. Inte alls. Det intresset finns inte och kommer aldrig att finnas. Så såna spekulationer kan man ju bara lägga ner.

Han är tydlig, men hans yviga men bestämda sätt att prata så att snusen rinner sprider knappast någon konkret gullighet runt fraktionen.

Den funktionen fyller Polly, sex månader.

Pontus Bäckström med chihuahuan Polly.

»Hon har fått frysa på en del träningsmatcher redan.« Foto: Johan Löfgren.

Det kan vara ett effektivt sätt att lura en avdankad gammal journalist: att se till att bli fotad med en lätt huttrande liten knähund i famnen inför säsongen – för att så fort kameraljuset vänts bort kunna kasta knallskott omkring sig och leva rövare i fred.

Men jag… tror verkligen inte det.

Patronerna har sagt att de »absolut inte« har några problem med utbrytarfraktionen utan att »alla jobbar åt samma mål«. Och enligt Bäckström så har Sektion Norr-gruppen vuxit till »omkring tjugofem-trettio» supportrar, i åldrar mellan 20 och 32 och det finns dessutom finns en ytterligare gruppering med ungdomar, som står med den ursprungliga gruppen i klacken — men som ännu inte har åldern inne att dricka öl på den lokala baren Svenssons vid torget.

För är det någonting som gruppen älskar förutom Giffarna så är det öl. Pontus Bäckström och Oscar Eriksson beskriver matchdagarna som åtminstone halvdagar fyllda med fotboll, supporterskap och alkoholhaltig dryckjom.

– Förr har man tagit bilen hit vid tio i, som alla andra stadsbor, sjungit sina sånger och sedan tagit bilen hem tio minuter efter. Nu ses vi vid fyra och dricker öl, vi står här innan matchen och går gärna ut efter matchen också. Det ger en helt annan sammanhållning; det blir mycket mer än bara fotbollen, liksom, säger Bäckström. Folk har känt folk och det har dragits med mer hela tiden. Man bara »häng med på match idag, det blir grymt kul«.

– Det blir en social grej. Det är mer än bara fotbollen, det här sträcker sig långt över bara nittio minuter, fyller Oscar Eriksson i.

Sektion Norr beskrivs ursprungligen som två olika kompisgäng som glidit samman på Norra Stå: ett gäng från Alnö, som han förklarar kallar sig »Alnö Nice Guys«, och så har Pontus Bäckström »ett gäng kompisar som bor ute i Alby«. Han lyfter upp Polly i famnen igen, som för att maximera sin egen gullighet innan de lyfter upp trumman och går bort till ståplats där räckena är tapetserade med klistermärken för ett »Alby Hooligans«.

Han skrockar till. Oscar Eriksson fattar tag i trumpinnarna och bränner av en rejäl salva på den nya trumman, samtidigt som GIF-träningen pågår nedanför. »Vilket jävla tryck«, utbrister duon, närmast i kör.

Och just trycket är nyckeln.

– Nyckeln till att någon gång i framtiden kunna ha slutsålt mot, säg, Halmstad: det är ju att ha en stämning här som du inte kan uppleva framför teven. Och nyckeln till det är ju ståplats. Får man bra tryck där så blir det bra tryck på hela IP, förklarar Pontus Bäckström och fortsätter:

– Du kan ju se samma match hemma–  så varför ska man då sitta här och frysa om det är dålig stämning?

Pontus Bäckström gillar faktumet att det börjar poppa upp olika GIF-relaterade konton i sociala medier. »Det finns så jävla många konton nu. Det finns hur mycket som helst! Det är bra för intresset: det händer grejer!«, säger han. Då tror jag inte ens han räknat in alla iranska fan-konton för landslagsmålvakten Alireza Haghighi. Foto: Johan Löfgren.

Trumman, som de fått av en musiker i supportergruppen, passar perfekt på en av de gröna plaststolarna. Pontus Bäckström lutar sig över en stolsrad för att få till en bra vinkel för bilden som åker upp på gruppens Instagram-konto.

Oscar Eriksson blickar ut över GIF-träningen. Det är Maic Semas andra i en GIF-dress, Linus Hallenius ser ut att vara i fullgott slag efter sin lindrigare knäskada och David Batanero styr det icke-västade lagets tempo med sin vänsterfot.

– Jag har en jävla bra känsla inför årets säsong. Vi kommer chocka alla, hela jävla fotbolls-Sverige. Jag tänker att inför nästa år så kanske det kommer vara en stadig media-avrunkning av Giffarna istället för Östersund, säger han och ler.

Östersund, ja. Det sitter ett par klistermärken riktade mot den klubben på ståplatsräcken och pelare på Idrottsparken. Men båda verkar överens om att den nya norrländska rivalens framgångar i Europa League har bidragit på ett bra sätt: att det pratas mer fotboll i Mellannorrland.

– Det snackas mer fotboll på stan nu än det någonsin gjort. Men när det gått så bra för Östersund så håller väl folk på stan lika mycket på dem, säger Pontus Bäckström, som i sitt arbete säger sig träffa »uppemot hundrafemtio Sundsvallsbor per dag«.

– Det finns mer energi i den här stan, när det handlar om fotbollen, men den kommer inte ut, säger Bäckström.

Nu är klubbens uppgift att få de fotbollsintresserade massorna till IP, i GIF-kepsar och mössor och halsdukar.

Varken jag, Pontus Bäckström eller Oscar Eriksson är några ekonomer, men det behöver man inte vara för att inse att läget är otroligt pyrt för klubben. Kanske – för att använda en ekonomisk term – pyrigaare än det någonsin varit tidigare.

Men rent fotbollsmässigt är vi överens om att det var längesedan läget såg så ljust ut inför en säsong, att det var svårt att dra sig till minnes när spelartruppen såg så här pass intressant ut. Vi pratar om spelschemat, om att Giffarna möter samtliga nykomlingar och har flera andra lämpliga uppgifter första sju-åtta omgångarna, ja, någon nämner till och med att det bottentippade krislaget kanske inledningsvis skulle kunna haka på i toppskiktet, till och med.

Oscar Eriksson skiner upp igen och blottar den snusvattnade tandraden igen; den som verkar åka fram när han pratar med allra störst inlevelse.

– Jag säger som en skrev på forumet: fan, om det är så här att vara pank så vill jag alltid vara black!