Det är tydligen här poängen ska tas – också

Giffarna var ett par brösthår ifrån poäng. Foto: CMore.

Inte alls nöjd? Inte med nåt? Nähä. Nä. Okej.

Det lovar ju gott. 

I åratal stod han och såg nöjd ut efter spelmässiga kölhalningar och taktiska byxnerdragningar. Ja, ett tag – kanske speciellt efter att han lämnats ensam med huvudansvaret – så kändes det som att någon skulle ha kunnat släppt en atombomb över Idrottsparken och att Joel Cedergren ändå hade kunnat vingla ner i katakomberna och ställt sig framför en CMore-kamera för att, något omtöcknad och vimmelkantig men med precis samma till synes inövade och stela leende, beskriva läget på IP med att »det ser bra ut, tycker jag«.

Inte längre.

Visst var jag besviken efter 0–1-förlusten borta mot Norrköping på onsdagskvällen, men jag var – frånsett sista kvartens forceringsförsök, som borde gjorts mycket bättre – snarare besviken på det där sättet som gränsar till bitterheten. Jag satt där med en känsla av att Giffarna i allra högsta grad kunde, ja, till och med nog borde ha fått med sig en poäng, om man såg till matchbilden, spelet och chanserna.

Det hade till och med kunnat blivit tre. Kanske inte om man räknade konkreta målchanser (där var det väl ganska precis jämnt?) – men om nu inte den assisterande domaren, som mig veterligen har instruktionen att hellre fria än fälla, hade beslutat sig för att räkna utstående brösthår på Linus Hallenius bringa i jakten på en offsideflaggning, när GIF-kaptenen dundrade in det 1–0-mål som nog borde fått fäste på resultattavlan.

Det var man lite bitter över: faktumet att Giffarna berövades utdelning (av såväl flaggor som långt glidtacklande Gerson-fötter) samtidigt som en sekunds slapphet i Christian Rubio Sivovedovs defensiva arbete gjorde att Simon Thern kunde rinna iväg och servera Simon Skrabb ett enkelt segermål.

Joel Cedergren verkade dock inte bittert besviken, över att den spelmässiga insatsen inte korrelerade med resultatet – utan helt enkelt bara besviken. Över allt.

Han var i CMore-intervjun tydlig med att han tyckte att spelet inte stämde (och visst: det var ju, delvis på grund av två-fronts-slarv, mer böljande än vad Cedergren eftersträvar), att han inte tyckte att laget kom upp i rätt nivå, att det kort och gott varit för dåligt.

Detta efter en knapp förlust borta mot det hemmastarka topplaget IFK Norrköping.

Det… måste man nog gilla. Det måste man tycka bådar gott inför framtiden.

För det var är ju ett Norrköping som hade gjort mål i arton raka allsvenska matcher och alltså inte lämnat en allsvensk arena mållöst sedan augusti månad i fjol, men när spelet öppnade upp sig i den andra halvleken och lagen stundtals bytte anfall – ja, då var det nog GIF-anhängarna som gladdes. För även om IFK Norrköpings offensiv mönstrade fjolårets skyttekung Kalle Holmberg tillsammans med ett par stekheta ex-proffs i Thern och Moberg-Karlsson så var det bortalaget som med Galls flinka fötter, Bataneros spelhjärna och… ja, hela Linus Hallenius kaptensliga uppenbarelse som kändes farligast, fram till det avgörande målet.

När hade Giffarna en så pass tydlig härförare på en fotbollsplan senast? Han springer på allt, men aldrig bara för sakens skull, utan efter att ha sprungit in nästan hela säsongens målskörd på de första åtta omgångarna så tar han varenda löpning med en tro på att han alltid ska springa åt sig bollen. Efter en trevande säsongsstart (minns ni att man ett tag var lite orolig?) så finns det närmast en magnetism runt Hallenius varje aktion. Det är han som snirklar sig förbi tre-fyra backar och är centimetrar från att kunna sätta dit ettan i slutet på första, det är han som dundrar in det tveksamt bortdömda 1–0-målet i andra, han som serverar när Kim Skoglund lekte älg på bortre stolpen.

Det är han som just nu, tvivelsutan, är en av seriens allra bästa anfallare.

Och det var lite roligt när han märkte precis hur mycket snabbare han var än Andreas Johansson, 36, och förmedlade detta till seriens vassaste vänsterfot:

Och visst blev det förlust till slut, men en av de många spelmässiga sakerna som gick att ta med sig var ju att alla lag onekligen inte kommer kunna använda sig av Graham Potters lika geniala som infantila sjumanna-punktning. Även om Jens Gustafsson lär ha varit nära att skrika »PUNKTA HONOM!!!«, med den arga rösten hos en slapp pappatränare i P9-slutspelet av Lilla VM i Matfors, när Batanero stod för den här prestationen i första halvlek:

(Jag hade en spaning på Twitter om att de allsvenska klubbarna kanske till slut går ihop och kartellbildnings-punktar bort honom framöver, bara för att inte andra »spelskickliga« innermittfältare i serien ska tappa sin självkänsla när de ser spanjoren leva ut sin spelförståelse för fulla tapastallrikar.)

Ja, det var stundtals slarvigt och även om (den stundtals oförklarligt passningsslarvande) Christian Rubio totalt sett höll ihop mittfältet bättre sätt än jag vågat hoppats så märktes det på matchbilden att Juanjos lugnande inverkan på rullandet saknades (småbarn skulle kunna vaggas till sömns av de dunsande tonerna av hur hans högerfot enkelt löser situationer på egen planhalva).

Men att vara konkret missnöjd med allt (även Hallenius var topp tunnor kokande i paus) efter en 0–1-förlust mot ett av seriens allra bästa hemmalag?

Det måste båda gott. Det tyder på att det här GIF-laget vill mer, anser sig kunna mer – och som inte tänkt ta en enda hedersam förlust med ro.

Och när de där bottengängen som var så ofantligt långt borta i säsongsinledningen – typ BP och Trelleborg – plötsligt börjar närma sig i tabellen så känns det verkligt skönt att veta.

Det är så lätt att sucka fram frasen »det är ju inte här poängen ska tas«, men den verkar inte finnas i det här GIF-kollektivets vokabulär.

Fredagsveven: Jag har skaffat Tinder

Härom veckan skaffade jag Tinder. Sist av alla, kändes det som, när alla andra sedan länge har lämnat mediet.

(Strax efter införskaffandet så köpte jag också en månads PRO till Lunarstorm och skickade iväg ett par :P-gubbar till en gammal högstadiebekant på MSN.)

Man vill ju fortsätta tro på det organiska mötet – men ett spontant möte av känslosvallande natur ter sig inte så troligt för en individ som varje gång han stöter på något som kan tolkas som en kvardröjande blick reagerar med att börja smörja sig över pann-, kind- och hak-partierna för att se ifall han har klickar av vit hudkräm utportionerade i anletet efter en glömskt skyndsam hudvårdsrutin.

Därför väljer jag nu alltså att istället försöka så riktigt genmodifierade frön i det storskaliga industriväxthus som jag förstått är Tinder.

(Jag antar att det formerats ett och annat riktigt bisarrt par via denna genmodifierande applikation; tvåsamhetsidkare som folk måste titta på med samma förbryllade min som man tittar på de där närmast kilotunga broccolihuvudena på Lidl.)

Jag önskar att jag hade exakt koll på vilket datum det var jag skaffade appen – att det varit en så pass överrumplande upplevelse så att datumet etsat sig fast som en emotionell milstolpe! – men jag tror att det nu är tre-fyra veckor sedan som jag via Facebook och Cambridge Analytica kopplade ett par bilder på mitt tryne till denna dejtingapp.

(Jag har inga bevis på att just Cambridge Analytica nyper åt sig all min data, men om företaget haft tankar på att använda sitt insamlade material för att skriva en »Anti-The Game«-bok med exempel på hur man verkligen inte ska göra för att lyckas med sina raggningsförsök så borde datan från mina konversationer vara sällsynt hårdvaluta!!!)

Jag vet inte om det här är en bra text att skylta med – det var vad jag hade top-of-mind vid installerandet och själva påståendet är sanningsenligt – men nu är det den jag har. Jag känner det lite som att man ristar in den där texten på gravstenen för ens romantiskt troende person — då kan man inte vara där och pilla i efterhand. Man får stå för sin initiala inristning, precis som de första runstensknackarna, som säkerligen (jag tänker mig att ribban för nedskriven spaning var hemskt låg då) hade ett par slappa ++-alster på sitt samvete.

Och apropå text så verkar det inte vara särskilt centralt för särskilt många som kopplat sin nuna till applikationen. De flesta har ingen text alls (kanske är alla »vanliga« gamla tusenåriga stenbumlingar bara runstenar som någon rimligt självkritisk runskribent valt att säga »äh, jag skiter i texten« åt) och de som har skrivit en text lyfter i regel alltid att de gillar »att resa«, »dricka kaffe« och kanske något om att de gillar ett pälsdjur över ett annat. Inte sällan adderar människor dessutom ren information om deras längd i centimeter räknat. Jag tänkte att Tinder-människor av 2018 skulle vara yvigare i de presentationsmässiga kanterna, men nej: de allra, allra flesta väljer i princip att utgöra schablonbilder för hur en Match.com-användare från 2005 skulle försöka framhäva sig.

Vissa skriver också bokstavskombinationer som är helt omöjliga att förstå för den som inte läst just den självhjälpsboken. Typ: »Jag är en ENFT-J« vilket de påstår betyder att de passar »bäst tillsammans med en som är ETJP eller redovisningskonsult från KPMG«.

Och nu skriver jag överdrivet förklarande till den enda delen av Pirkt.se-läskretsen som jag har ordentligt kartlagd (min farmor), men: efter att ha tagit en titt på bilderna och läst den eventuella texten så ska man alltså ta ett beslut om man gillar personen eller inte, med hjälp av en svepning med tummen åt det ena eller det andra hållet.

Det tog mig ungefär… tre svepningar med fingret – tjoff!, tjoff!, tjoff!: väck!, väck!, väck! – för att känna mig som en konkret sämre människa. Eller nej, okej: ska jag vara riktigt ärlig så påbörjades den inre försämringsprocessen kanske redan innan appen ens var fullt bruk. För när jag installerade appen så fungerade det inte att lägga upp nya bilder på mig själv i uppstartsprocessen, det blev fel, bilderna fastnade inte på profilen – vilket gjorde att jag gallskrek i skriftliga versaler till en tjejkompis  att »MIN GAMLA TRÖTTA FACEBOOK-PROFILBILDS-NUNA KAN BLI BORTSVEPT AV ALLA JAG GILLAR JUST NU!!!« och avkrävde henne någon slags Via Direkt-tjänstgöring, där hon i egenskap av gammal Tinder-räv genast skulle ordna upp mina nya bilder där jag istället kunde se missvisande bra ut.

Hur som helst: efter tio svepningar hade jag hittat någon jag gillat och svept åt det gillande hållet, någon jag tyckt verkat vettig och en handfull som bryskt skyfflats undan för att snabbt få fram det nya ansikte som lurar där bakom i algoritmens evigt rullande tombola – och analysen stod klar:

Tinder är en kärlekens Jack Vegas-maskin.

Man sveper till höger på någon man gillar, väntar en halvsekund — och så kommer beskedet! Endera är beskedet att: nej, tyvärr, ingen vinst denna gång (läs: »se bättre ut, din fule fan«), eller så blinkar det till med det eftersträvansvärda »It’s a match!«-beskedet som är tänkt att få det att rusa till i hela dopamincentralen.

Och nog smilar man upp den första, andra, tredje, ja, kanske till och med tionde gången det blinkar till. Kanske berg-och-dalbana-suger det också till i magen, de första gångerna. Precis som de första, andra, tredje eller tionde gången som det rasslar till vid vinst på en enarmad bandit.

Men ganska snart sitter man bara där.

Jag har bara varit på det statliga casinot i Sundsvall en eller två gånger, men jag minns starkt scenerna när en medelålders man satt totalt nedsjunken vid en enarmad bandit och bara tryckte och tryckte och tryckte, helt lealös i ansiktet, med ett ögonpar så trött att de kunde ha använts på posters under 90-talet, när det var på föräldra-modet att varna barn för »fyrkantiga ögon« vid för mycket skärmtid. Plötsligt hade den lika ihopkrumpne som ihärdige mannen tryckt till sig en storvinst så pass stor att hela närområdet började blinka och tjuta och ett digitalt pollettrassel började ljuda i halva lokalen, tonsatt av vad som måste vara en hel generation av musikaliska genier folkbokförda på Malta – men inte ens då sken han upp det minsta, utan satt där lika håglöst ihopkrumpen och fortsatte trycka på knappen. Han hade vunnit ett femsiffrigt belopp, jag tror det var uppemot 30 000 kronor, men allt han kunde tänka på var vad som kunde finnas bakom nästa tryck på den väldiga speldosan.

Lite samma känsla är det över Tinder-vevandet. Lite samma typ av (förstås inte lika allvarliga) beroendeproblematik. Ett tag, när spelboomen slog till Sverige som allra värst, som ett statligt sanktionerat bukslag på en hel generation gymnasieungdomar, hade jag en bekant som var så nersjunken i Jack Vegas-maskineriet att han börjat räkna allting i »tryck« på maskinen. Ett tryck kostade fem kronor och gav chans till den beryktade »bonusen«, där jag har för mig att man exempelvis kunde få hoppa omkring som en groda bland näckrosblad i jakt på ett pollettregn som jag inte tror kunde överstiga 500 kronor i vinst, men som med hjälp av en från tevespels-världen hämtad dramaturgi ändå tedde sig alldeles uppåt väggarna lockande för vissa stackars gymnasiala individer. Min bekante kunde därför höras säga sorgliga fraser som »en pizza? Det är ju tio tryck, det!«, ty det här var på tiden då man fick en Vesuvio för en femtiolapp (vilket i sin tur måste betyda att en Magnum Mandel – som i dag går loss på omkring 45 kronor – måste ha kostat ungefär tre-fyra kronor, med tanke på GB:s alldeles unika inflationstakt).

En erfaren tindrare, som jag antar tar emot varje ny matchning med samma hålögdhet som mannen på casinot tog emot jättejackpotten, kanske på samma sätt kan komma att räkna allt i »svepningar«, på ett likaledes deppigt sätt:

»Ett toabesök? Det är ju tjugofem svepningar!«

Jag vet att jag är sist av precis alla med att komma med en slapp utdömning av fenomenet appdejtande och jag borde – precis som de sunt självkritiska runskribenter som lämnat många stenar orörda från slappa spaningar – kanske till och med ha undvikit att skriva det här inlägget. Men jag har inte bara slapp kritik att utfärda mot appen; tvärtom har jag träffat trevliga individer som mitt organiskt nervösa jag (som börjar famla i ansiktet efter imaginära klickar av gel vid utdragna blickutbyten) nog aldrig hade stött på. Kanske stött på men aldrig stött på. Kanske – om jag ska fortsätta göra mig skriftligt oförståelig med betoningarna – velat stött på men aldrig stött på. Ja, ni fattar.

Min enda unika ingång som Tinder-vevande skribent är att jag kombinerar mitt ++-content i olika chattkonversationer med att samtidigt vara en enveten extrapris-letare. Jag är min storhandlande mors son: begåvad med en extrapris-letande snok som kan lukta sig till en förmånlig rabatt så till den milda grad att jag nästan skulle kunna kvala in till en svensk säsong av det där amerikanska teve-programmet »Extreme Couponing«.

(Jag cyklar ju i en sån Hövding-hjälm, vilket vid det här laget måste vara Internets mest klargjorda faktum, och min dröm är att bli den första som lyckas fälla ut den airbagen genom att ha glömt den påslagen när jag klivit in i en mataffär och sedan dykt för huvudstupa ner i en mejeridisk som erbjudit extrapris på en kiloförpackning med ost.)

Jag har faktiskt som regel att aldrig svepa åt det gillande hållet om en Tinder-person inte har någon text alls (för att man då inte kan ha någon som helst aning kring om personligheten är vettig), förutom om den textlösa individen också, precis som jag, har gillat Facebook-sidan »Ica Student« – för då tänker jag att vi åtminstone kan finna gemensam glädje i att hitta ett riktigt bra fynd till kylskåpet.

Hur som helst: Tinder-appen är röd på mobilskärmen och även om jag kanske lät lakoniskt avtrubbad innan så är det ju fortfarande en liten, liten kittling som infinner sig när »Du har en ny matchning!«-notifikationen blippar till i telefonen. Det kan ju handla om någon av de få människor man verkligen svept åt det gillande hållet efter att ha tänkt att »wow, sicken presentation, sickna bilder, sicken diger uppsättning av Facebook-likes som har med aktivt extraprisletande att göra!!!«.

Därför är det lite problematiskt att den är just röd.

För alla mina extraprisappar är i princip röda. Så när man tror att det man fått en ny notifikation i Tinder-appen – att man äntligen ska få svaret »JA! DEN HÄR MÄNNISKAN!« på alla gånger man sjungit med i den undrande Säkert!-textraden »JAG UNDRAR OM NÅN ÄLSKAR MIG SOM JAG INTE KÄNNER TILL/SOM INTE VÅGAT SÄGA NÅT« – så kan det istället vara att man fått en ny notifikation i den här nya appen »Karma«, som är en app som restauranger och caféer kan ansluta sig till för att rea ut halvgammal mat till halva priser, till studenter och andra ekonomiskt ansatta lösdrivare:

Så man hinner alltså – när det blinkar till i en röd app – få upp hoppet om att man äntligen fått uppskattning från vad som skulle kunna vara ens livs stora kärlek, men så är det (nästan alltid) bara någon mjuggskämd gammal räkmacka som ligger och väntar på en på Ica Sveavägen till rabatterat pris.

Ibland dyker de röda apparna till och med upp som alarmerande flash-rubriker i telefonen – precis som Tinder-flasharna brukar göra – och inte ens om man behandlar tindrandet som en ren köttmarknad av Garbos-i-Sundbyberg-vid-tre-rycket-karaktär så kan man undgå att bli lite nedslagen om man tittar ner i telefonen i hopp om ny matchning och finner—

—att man erbjuds ekonomisk matchning med en trassligare bit griskött.

Min nya klädkollektion

Förra tisdagen hade vårt lag Gruesome FourFourTwosome premiär i Stockholms-Korpens södra sjundedivision, efter ett år i Sundbybergs-Korpen där laget inte bara bestals på belysning under säsongens slutomgångar (euforin efter den heroiska 2–0-segern mot de seriesegrande gamla kroaterna i Kroatien Team i säsongsavslutningen förtogs något av att lyset slocknade med ett par minuter kvar) utan även på uppskattning för det fyndiga lagnamnet (skriver man gång på gång att någonting är fyndigt så kommer folk tids nog att uppskatta dess fyndighet), då de ansvariga för tabellen och spelschemat helt sonika valde att förkorta det till enkom »Gruesome«.

Hur som helst: vi spelar nu ute på Farsta IP, premiäromgången gick mycket bra, vi besegrade planenligt Hoyzer Boyz som hade lite att lära oss rent fotbollsmässigt men som inför och efter matchen gav oss en uppvisning i hur det ska se ut vid sidan av planen — med klack, banderoller och med en hemsida mer ambitiös än flera allsvenska klubbars.

Det enda orosmolnet hängde över förberedelserna, då det i Stockholms-Korpen är krav på tröjnummer – vilket fick vårt administrativt krånglande kollektiv att ta till tygtejpen. Allt gick bra, till slut, men hela projektet såg ett tag skakigt ut då en renrakad man stod på en idrottsplats i söderort och fipplade med tejp till vad som för en stund såg ut att kunna mynna ut i ett hakkors:

Annars var det en mycket fin premiär. Patrik Dokk, som syns ovan men som är mest känd på denna portal som det flintifierade ansiktet utåt för »att åka på gulblå« (att få sparken från en fotbollsklubb på Football Manager), stötte in en balja (antagligen efter en av de bandylovar han, märkligt nog utan bakgrund i bandysporten, har tagit in i fotbollsportens löpschema), jag smög dit en tvåa innan den samiskättade dribblern Erik Häggström visade att han besitter norra Europas mest tänjbara ljumskar då han stod för en tvåfotsdribbling som förflyttade honom ett par meter i sidled innan han ordnade slutresultatet 3–1.

(Pirkt.se ska nog inte bli portalen som redogör för alla Gruesome FourFourTwosomes förehavanden, så den snäva, snäva läsarkrets som har egenintressen i att få läsa matchrapporter gör nog bäst i att gotta sig medan chans finns.)

Det enda problemet med inledningsomgången var ett faktum som egentligen var känt på förhand: att matchen spelades just ute på Farsta IP.

Sedan knappa två veckor tillbaka har jag valt att inte förnya mitt SL-kort för att istället cykla överallt.

För den som vill känna sig rörlig och fri under sommarmånaderna finns det nog bättre känslor, för den som vill vara konstant orolig över att lukta lite, lite, lite svett så finns det garanterat ingen bättre. Jag har ju inte bott i de inre delarna av den här staden under någon längre tid och det känns som att jag fortfarande lär mig hur vägar och områden hänger samman för varje gång jag fäster min Silicon Valley-haklapp runt halsen och susar iväg.

Jag tror att årets hittills allra härligaste känsla måste ha varit när jag hämtade min cykel i Huvudsta och sedan rullade förbi St. Eriksplan, längsmed Odengatan och sedan hem till det nya område som jag börjar lära mig att kalla hem. Och då har ändå våren och försommaren varit fylld till bredden med härliga ögonblick; lediga stunder man till viss del velat redogöra för – som för att skicka en uppmuntran till allmänheten att säga upp sig för att börja plugga riktigt slapp humaniora!!! – men som jag inte direkt känt att jag behövt beskriva i detalj, då alla som sett min fysiska uppenbarelse på sistone har kunnat läsa av att jag är en person som till fullo kunnat dra nytta av solskenet.

(När jag skrev att jag skulle sticka ut näbben i dagens tjugofemgradiga hetta fick jag den här smädande Tanning Mom-gifen skickad till mig av en vän och lagkamrat:

För att lugna den del av läsarkretsen som oroar sig för mitt väl och ve kan jag lugna med att jag försöker hålla koll på om mina många födelsemärken börjar koka över i sina utkanter.)

Till saken: jag tänkte att det inte skulle vara några problem alls att cykla till Farsta IP inför premiären – under den något naiva föreställningen att allt som ligger söder om söder »ligger strax bakom Gullmarsplan«.

Jag bara tog sikte på den enorma globen i fjärran, cyklade och cyklade, tänkte att strax där bakom, förbi Gullmarsplan, där ligger planen.

Det gjorde den inte. Jag cyklade och cyklade och cyklade. Cyklade fel och cyklade rätt igen. Över stigar och små idylliska gatstumpar där Astrid Lindgren kunde ha valt att förlägga sin Bullerbyn, om hon bara tagit berättarteknisk höjd för att väva in hur alla belånade föräldrar konstant lusläste ekonomisidorna i jakt på nyheter om amorteringskrav.

När jag till slut klev av cykeln gjorde jag det med en cowboysk hjulbenthet mellan benen, med bedövande smärta i hela sittmuskulaturen och med glykogendepåer som ekade tomma.

Det är »bara« 1,5 mil mellan mitt hem och Farsta, det är väl egentligen ingen strecka för en cyklist, men jäklar vad jobbigt det var, för en vars cykel är enväxlad och vars egen cykelform i vårvintras var så usel att han i princip höll på att välta ett helt åbäke till cykel på ett spinningpass.

Det blev svettigt, flåsigt och allmänt ovärdigt – men det var tur att det var inför en fotbollsmatch ute i Farsta. Dylika scener vill man inte ska utspela sig i mina centrala kvarter där jag försöker att smälta in.

Därför har jag – efter en inledande veckas konstant cykling med icke-förlåtande jeans- eller manchestertyg om benen – kommit fram till en lösning. Inspirerad av alla kvinnor jag mötte längs cykellederna, så lätta och luftiga i sina fladdrigt och yvigt vida byxor eller kjolar, så klev jag med bestämda steg in på Stadsmissionen och började rota bland de riktigt vida, tunna, ja, rentav fladdriga kostymbyxorna.

För fyrtiofem kronor hittade jag ett par riktigt luftiga. Något italienskt gammalt märke. Som nya.

Fyrtiofem kronor! Det tog mig ungefär tre-fyra lätta, avslappnade cykeltramp vid premiäranvändandet av den flygiga byxan – högt uppdragen i midjan, åtsnörpt av ett bälte, upprullade för att blotta ett par rent salafistiskt kodade anklar – för att slå fast att det här var ett av mina bästa köp någonsin.

Man behövde knappast vara någon Jan-Emanuel Johansson- eller Barbara Bergström-figur för att se en affärsmöjlighet här. Alla vill cykla sig igenom den stockholmska sommaren. Alla känner hur svetten börjar lacka i uppförsbackarna – och ingen vill någonsin känna det klibba mot byxbenet.

Tanken slog mig genast att köpa upp mängder av gamla vida, fladdriga och hittills sett värdelösa kostymbyxor för en billig penning för att sedan märka om dem med ett nytt och läckert varumärke – specifikt nischat mot mjuggsvettande cyklister. Inte lycramännen, nej, de unga män som vill glida fram med lätta tramp och känna vinden i håret eller över skalpen och inte behöva oroa sig för jeansframtvingade odörer. Affärsidé: klar, målgrupp: klar, men för att verkligen lyckas i den kapitalistiska konkurrensen behöver man ju ett slagfärdigt namn.

Och till och med det har jag.

När jag tänkte på vilken typ av byxa det var jag hade köpt så tänkte jag att det var den typen av byxa som det aldrig hade uppstått några oklarheter kring om de hittats slängda på en stallbacke. »Vems är det här?«, hade någon ung novis till hästskötare på, säg, Mantorpstravet kanske frågat när han lyft upp de rekordvida byxorna – och genast hade han visat sin okunskap.

»Det ser du väl«, hade någon garvad gammal travkusk suckat, »det är ju Lufti Kolgjinis«.

Jag vet att han heter Lutfi, med t:et före f:et, men jag tror att blotta åsynen av ett par så luftiga byxor hade kunnat få det konsonantförhållandet att förändras för alltid. Folk hade noterat byxornas luftighet, tänkt på vilka i travvärlden de kunnat tillhöra, och så helt sonika råkat försäga sig på ett oåterkalleligt självklart sätt.

Ja, hade ett par så pass yvigt luftiga byxor hittats på en stallbacke, någonstans i trav-Sverige, så hade Lutfi Kolgjini varit tvungen att en gång för alla göra det efterlängtade bytet. Han bör ju heta Lufti, det är ett mycket bättre namn, ligger mycket bättre på tungan.

Och sedan, när jag strategiskt placerat ut ett par av mina nya byxor i Mantorpsbanans grus och fått travprofiler att börja så mycket på frågan »är det Lufti?« att Lutfi (sic!) inte orkar ta debatten utan helt enkelt omfamnar det – ja, kan han vara ansiktet utåt för min nya kollektion med luftiga byxor för manliga cyklister:

Lufti Kolgjini.

Fotnot: Jag hade den enda lilla namnmässiga ordvitsen i huvudet och tänkte att jag kort skulle redogöra för den – pang, pang, pang bara: tvåtusen rappa – men så blev det en smärre matchrapport för ett korplag, en essä om avståndet till Farsta Strand och ett inlägg så yvigt utdraget över 9 000 tecken att det till slut måste ha gränsat till det oläsliga.

Men jag tänker att om jag någon gång i tiden kommer att skriva någonting verkligt bra, någonting som är precist och språkligt skickligt samtidigt, så är det dessa yviga och planlösa vevningar – detta evinnerliga smattrande som jag antar att jag gör när alla andra hinner lyssna på alla poddar och se alla streamingutbudets serier – som kommer att ha legat till grund för det. Till dess får ni ha överseende.

GIF kan börja prata om »svagare motstånd«

Foto: Anders Thorsell, www.sundsvallsbilder.com.

I hur många år har man inte suttit och drömt om just den typen av segrar?

Joel Cedergren hade sett sitt lag bli översköljt av Hammarby på Tele2 Arena förra helgen, analyserat kollapsen och kommit fram till att det inte längre räckte med två mittbackar utan att laget skulle ställa upp med tre mot bottenlaget Brommapojkarna.

Var det ett tecken på en tränare som blivit skakig och gått på defensiven efter säsongens första förlust?

Tvärtom. Jag tror att beslutet om att överge 4-1-4-1-formationen lika mycket var baserat på segern mot ett uselt Trelleborg på hemmaplan för ett par veckor sedan. Då gav årets stundtals baktunga 4-1-4-1-formation bara en knapp, knapp 1–0-seger, trots att laget var speltekniskt överlägset i nittio minuter.

Nu, mot ett än sämre Brommapojkarna (sett till dagens insats var det svårt att förstå hur de kunnat ta en enda poäng hittills), så plockade man förvisso in ytterligare en mittback i elvan — men fick framför allt upp Romain Gall närmre intill Linus Hallenius på topp, närmre målet och närmre till att kunna bidra till den där luddiga »expected goals«-statistiken som alla fotbollsexperter börjat yra om.

Laget blev helt klart offensivare, förskjöt vikten framåt.

Det finns olika sätt att hantera faktumet att utländska proffsscouter plötsligt sitter och närstuderar allt man gör. Romain Gall, som för bara ett och ett halvt år sedan kånkade runt på solkiga division 1-arenor, hade förstås kunnat bli nervös och det hade kunnat knyta sig — men i stället såg fransk-amerikanen så otroligt motiverad ut att om man hade ansiktsscannat honom i en Flygresor.se-app så hade den automatiskt bokat en enkelbiljett till Heerenveen.

Och när Gall efter ett flygande GIF-anfall spelade bollen snett-inåt-bakåt till en Linus Hallenius som sparkade hål i luften började man nästan oroligt muttra att »det måste lossna för Linus snart«, efter endast ett toffligt mål (mot Dalkurd) på sex spelade.

Men som tur var är det bevisligen enklare att fånga in en boll som kommer kastad från hand än sparkad från fot — för jäklar vad kliniskt Hallenius tog tillvara på att Samú har hela den skandinaviska fotbollens kanske starkaste bål-och arm-koordination (en titel som varit vakant sedan LSK-backen Markus Senften lade skorna på hyllan). 30-meters-kastet sögs inte ner utan runt, BP-backen plockades upp på ryggen och i en rörelse dundrade GIF-kaptenen in 1–0 i nättaket från kast-dopat nära håll.

Och som ridande på en våg av nyvunnet självförtroende motläggade han till sig ett friläge där han – som eldade en hel bål av liknande chanser mot Trelleborg – plötsligt såg pånyttfödd ut och smäckert rundade den utrusande målvakten och placerade bollen i nät.

Två noll, tack och godnatt.

Brommapojkarna hade innan den halleniuska kavalkaden givits en chans att ta ledningen, då William Eskelinen bjudit Dif-dräparen Eric Omondi på ett friläge som 23-åringen förvaltade på det sätt som brukar känneteckna en betydelselös och prestigelös reservlagsmatch. Omondis trubbiga snubblande var minst sagt symptomatiskt för ett BP-lag som verkligen såg ut som att de kommit upp för att avverka en match i den avslagna U21-serien.

Och jag vet inte med er, men jag har i alla allsvenska år suttit och drömt om att Giffarna en dag ska kunna vara en klubb som går ut och från start bara är numret större; att GIF-spelarna kliver ut till hemmamatch med en pondus som gör att det framstår som att seniorer möter juniorer.

Det gjorde det stundtals under första halvan av 2012, det gjorde det rätt ofta under det Rúnar Sigurjonsson-drivna halvåret 2016 — och de gör det gång på gång nu.

Det har inte skett borta ännu (både Dalkurd och Hammarby fick matcherna dit de ville), men på hemmaplan så är det som så att David Batanero och Juanjo helt sonika bara greppar tag i matchbilden, hur enkelt som helst, som vore den en lågt hängande frukt i ett katalanskt fikonträd.

Klart är också att duon inte behöver icke-innermittfältaren Peter Wilson som tredjehjul på mittfältet (men det visste vi ju redan). Vad vi kanske inte visste (och vad vi inte fick några indikationer på under hans direkt svaga förstahalvlek) var att den fortsatt bara 21-årige Wilson kunde vika in långskott på det där läckra sättet. Och nog såg det ut som att den tidigare så stirrige GIF-talangen fick ett annat lugn i spelet efter att den 3–0-bollen letat sig in i det bortre krysset? Inför säsongen, när han sprang in ett par cupmål i Nordichallen, skrev jag att det kunde finnas en plats för en rent djupledslöpande Peter Wilson i en elva, och när ett sönderfallande BP rämnade ytterligare i den andra halvleken tyckte jag att han stundtals såg rätt naturlig ut på en av ytterplatserna i 3-4-3-formationen.

Gall som kreatör, Hallenius som nymålfarlig uppspelspunkt och Wilson som ren djupledslöpare — ja, det är nog ett tremannaanfall som kan skrämma många lag.

3-4-3-formationen fungerar än, spelarna är inkörda i den sedan fjolåret, och även om det inte blir den primära uppställningen under hela säsongen så finns det förstås en styrka att kunna ändra formation efter motstånd. Det hanns inte med när Bajen pumpade på senast (där borde nog något gjorts för att hindra läckaget), men bara att det hinns att bytas under träningsveckan mellan matcherna är ett klart fall framåt.

Och vi lär få se mer av just 3-4-3:an mot, håll i er nu, »svagare motstånd«. För jo: som GIF-supporter ser man ut att kunna börja röra sig med sådana termer, att som nån sorts bortskämd boråsare kunna sitta och räkna med att laget spelar ut gästande bottengäng.

För det var ett förvisso uselt BP som kom till IP (tränare Pimenta sa sig aldrig ha sett sitt lag så dåligt), men det går heller inte att komma ifrån att det var en konkret styrkedemonstration av årets GIF Sundsvall som helt enkelt bara städade av stockholmarna som en punkt på en dagordning. Det var aldrig någon fara på taket, så säkert att den mest surmulne GIF-gubben skulle kunna ha muttrat om att det blev tråkigt, och det känns konkret svårt att föreställa sig att de hittills gästande Trelleborg och BP skulle kampera om ungefär samma tabellplaceringar som Giffarna i höst.

Nu ska Östersunds FK komma och derbydansa om en vecka och det går nog att påstå att det var längesen det såg lika gynnsamt ut att möta ÖFK som just nu.

Men det går framför allt att slå fast att det sällan varit lika skrämmande för bortalag att ge sig på Giffarna i Sundsvall.

Inte den knappen, nej, men vilken knapp?

Jag vet inte exakt hur GIF Sundsvalls marknadsavdelning jobbar och jag vet absolut ingenting om marknadsföring, men jag vet att om någon inom en organisation så mycket som luftar idén om att »vi kanske ska rikta oss till målgruppen tjejer med en annons som är rosa och innefattar smink och bubbel« så borde vederbörandes chef snabbt vara på plats, luta sig över och med bestämd stämma ropa:

»Om du trycker på den publicera-knappen så kommer vi få ett rent helvete på Twitter!!! Alla människor som vill visa att de har minsta progressiva ådra i sin tyckarkropp kommer att kölhala oss offentligt!!!«

Marknadschefen Peter Nyh borde ha varit där och gallskrikit så fort någon på kansliet satt och målade »Ladies Day«-annonsen rosa.

Han borde inte tillåtit att någon ens sneglade på knappen.

Han borde absolut inte, oavsett om han hänvisar till att det var en individuell idé från en av säljarna, låtit någon trycka på den.

För har man inte bott under en faktisk sten det senaste halvdecenniet så kan man inte undgått vilken viralt nukleär knapp man stod i färd att trycka på när man valde att skicka den rosaskimrande och läppstiftsprydda kvinnoaffischen ut i en eter full av blodtörstiga like-letare.

Jag slog mig faktiskt fysiskt för pannan när jag såg kampanjen rulla ut — och vilken fest det blev för olyckskorparna där ute.

Det räckte med att kraxa för att håva in ett rekordantal stort likes och moderna ryggdunkar i fotbollsdelarna av exempelvis Twitter. Folk ställde sig upp och applåderade journalister som lyckades hålla en enda +++-tanke i huvudet, som om detta var stor och progressiv samtidskonst och som om dessa sedan länge stått på barrikaderna mot könsskillnader i idrotten.

Strömmen av »vad blir det nästa gång? En manlig kväll med backa-med-släp-tema???«-kommentarer fick Världsnaturfonden att gå ut och varna om att hela www-världens uppsjö av gråtskrattsemojis höll på att ta slut.

Det var så jävla enkelt att såga. Det var ett inofficiellt VM i enkla poänger.

Det enda riktigt intressanta, för alla oss som slog oss för pannan direkt, tyckte jag var en Twitter-tråd från Isabelle Widmark på organisationen FairPay, som lyfter orättvisor mellan manligt och kvinnligt idrottande.

Det var förstås klokt av BP-sponsorn. Och det hade förstås varit klokt av GIF Sundsvall att ta hjälp av någon med koll på genus och genusfrågor, eller som sagt: bara någon som inte bott under en sten, innan man basunerade ut flyern.

Men… jag saknade svaret på frågan. Vad svarade FairPay på frågan? Så jag ställde den frågan till Isabelle Widmark.

Vet ni vad hon gjorde, som imponerade på mig i detta tidevarv av snabba och inte minst enkla likes och retweets? Hon erkände att det inte var så jävla enkelt. Att frågan tvärtom var allt annat än enkel.

»Jag tycker helt ärligt att den här frågan är väldigt svår«, skrev hon. »För det jag har fått höra från sponsorer och klubbar som haft ”tjejkvällar” med smink, bubbel och underhållning är ju att många kvinnor kommer. Att de tycker att det är bra och roligt.«

Hon fortsätter:

»Så efter att jag hade reagerat en del på Ladies Day-grejen tänkte jag ett varv till och kände att det samtidigt är dumt av oss (alla som reagerade) att slå ner så hårt på hela grejen. Det blir ju faktiskt lite som att nedvärdera de som gillar dessa initiativ också. Det är lätt för oss (kvinnor) som redan är fotbollsintresserade och känner oss hemma i fotbollsmiljön, att enbart utgå ifrån oss själva.«

Hon dömer förstås ut själva kampanjens utformning som problematisk (för det krävs i princip en hjärna som kan tänka en tanke) och hon beskriver att »vi vill ju inte förstärka rådande föreställningar och stereotyper om att kvinnor inte är intresserad av fotboll«, men när hon går in på möjliga lösningar — hur det skulle ha kunnat utformas — så är svaret inte glasklart.

»Jag att en väldigt god idé är att använda sig av befintliga kvinnliga nätverk och supportergrupper för att få deras input på saker«, skriver Widmark. »De kan vara med och driva engagemang utifrån sitt perspektiv. Men samtidigt vill ju inte alla vara en del av fotbollen på det sättet. Många vill gå på match för att bara vara en del av det sociala, inte behöva vara så insatt. En del skiter ju i vad tränaren har att säga om spelsystemet. Och för att fotbollen ska växa så måste den ju bli inkluderande även för de som vill vara där av andra anledningar.«

Hon summerar med att hon »som sagt inte tycker att frågan är lätt«. Angående den konkreta utgångspunkten, frågan från BP-sponsorn som ville göra nåt för att locka tjejer, så blev svaret till slut så här till byggföretaget i fråga:

»Det jag frågade dem var: ›vad är syftet med kvällen?‹ Då fick jag svaret: ›vi vill locka fler kvinnor men vi vill framför allt ge inspiration. Och vi vill inte exkludera någon‹. Utifrån ett resonemang kring detta kom vi sedan tillsammans fram till att en kväll skulle kunna heta ›inspirationskväll‹ istället. Med öl, snittar och föreläsning med tips kring renovering, inredning, materialval och snack om fotboll.«

Inspirationskvällen har inte blivit av och Widmark vet inte om den kommer bli det heller.

»Men det jag framför allt gillade är att de tänkte till ett varv och frågade andra hur de eventuellt skulle kunna göra det annorlunda. Vi pratar alltså om fyra ›grabbar‹ som sitter och beslutar om sponsringssamarbeten här. Och risken är ju stor att dessa fyra grabbar faller in i ›tjejkvälls-tänket‹ om de inte bollar med andra först.«

I Giffarnas fall var det en kvinnlig anställd på marknadsavdelningen som drev på och genomförde idén och som får sägas föll i det stora, närmast »VARNING! GENUSKLAVER!«-skyltmärkta klaveret. Men jag blir lite less på sportjournalister som redan är intresserade av fotboll som beskriver hur självklart det borde vara att i princip bara erbjuda fotbollskopplade anledningar för en ny kvinnlig publik att börja gå på fotboll.

Jag har inga siffror på hur demografin ser ut på Giffarnas matcher på IP, men jag skulle gissa att uppemot åttio procent är medelålders män (eller gubbar om man så vill) i min fars ålder, som suttit på ungefär samma platser i ett decennium. Det är och har under tio års tid varit kärnan i en GIF-publik som  våren 2018 verkar ha lagt sig stadigt på dryga tre tusen åskådare.

Kvinnor, tjejer, icke-binära eller de som helt enkelt identifierar sig som annat än 55-årig gubbe med GIF-keps har haft möjlighet att sätta sig och frysa mot Örebro SK i alla år. Man kan köpa VIP-biljetter med mat, säkert bubbel om så önskas och så inför-match-snack med tränaren. Den möjligheten har alltid funnits. De gör det bara inte.

Hur många nya supportrar, som tidigare inte velat frysa för Giffarnas överlevnads skull, hade dykt upp om man arrangerat en kväll där exempelvis Eva Andersson från Patronerna fått prata supporterskap? Det hade varit mycket bättre, ja, smädandet hade rättmätigt undvikits, men hade det lockat en enda potentiellt ny GIF-supporter?

De som jag sett plockat de enklaste poängen är de som redan är helt uppsnärjda i den allsvenska fotbollen, som älskar det genuina, hundraprocentiga och extremt manligt kodade supporterskapet. Och det finns ju något fantastiskt fint i det där, en otrolig kraft som kan vara fantastiskt mäktig när den kanaliseras åt rätt håll.

Men jag är 187 centimeter lång, har en ofrivilligt rakad skalle och jag är uppvuxen i en machopräglad omklädningsrumskultur som borde marinerat mig så till den milda grad att jag tror mina sårskorpor fortfarande bildas av levrad sexism och liniment.

Om någon borde kunna röra sig i miljön som uppstår inför eller efter exempelvis ett Stockholms-derby så tycker jag att det borde vara ungefär min typ av människa. Men jag ska utan tvivel erkänna att den miljön gör mig orolig, på gränsen till rädd. Jag känner verkligen ett obehag när jag går runt i miljöer där män är starkt påverkade och delvis drivs av ett hat mot oliksinnade fotbollssupportrar. Jag minns när Giffarna klarade 0–0 på Friends Arena mot AIK förra säsongen och en uppenbart tjackad man stod upp på den annars lugna sittplatsläktaren och med närmast fradgande näbb önskade domaren en ond bråd död över i princip vartenda felvinkat inkastbeslut. Jag, som redan får sägas älska fotboll i rätta mängder, ville typ sluta gå på allsvensk fotboll där och då. Jag skulle aldrig ta med mig barn, vänner eller ens ytligt bekanta på läktarplatser som de intill den allsvenskt dresserade kamphunden till människa.

Ja, Giffarna använde sin plattform som allsvensk förening för att idka stereotypiserande och det är ingenting annat än en marknadsföringsmässig skandal att just den kampanjaffischen fick se dagens ljus — men de som håvade in de allra snabbaste likesen får gärna peka på vad de gjort med sina plattformar för att ens försöka locka några andra än de redan frälsta.

Körsångens enda problem

Jag var på en körkonsert i söndags. Det var stundtals maffigt, stundtals fint, under hela timmen väldigt roligt att se mina vänner sjunga för full hals.

Men. Jag kunde inte sluta tänka på en sak.

Handproblematiken. Den som Andrev Walden redan beskrivit så roligt och precist vad gäller krönikörers byline-bilder.

Vad man ska göra med sin mun och med sitt magstöd är tydligt, när körledaren vevar med nävarna. Men vad förväntas man som körsångare göra med sina händer? Jag blev så perplext ställd av hur uppemot hundra körsångerskor stod handfallna inför handproblematiken i söndags, tvåhundra händer som bara hängde rakt ner, slappt intill sidorna, att jag var tvungen (som kommer från Kjell Lönnås hemstad och borde ha koll) att googla hur det brukar lösas.

Och just det: körsång är den enda gren där det är en objektiv fördel att verka vara dåligt förberedd.

Med en pamflett i nävarna kanske det kan tolkas som att man inte brytt sig tillräckligt för att lära sig sångerna utantill och det kan ju te sig slappt, om man ställer sig framför en betalande publik, men i egenskap av nybliven köråskådare kan jag säga att pamfletterna ändå uppmuntras. För nu gick onödig tankekraft, som kunde lagts på att njuta av skönsången, åt att sätta sig in i den utsatta situationen för de stackars sjungande som stod där och säkerligen var rekordmedvetna om tyngden i sina hängande underarmar.

Och är det någon som vet hur svårt det är att göra någonting av sina händer så är det jag.

Förrförra hösten var jag uppe i Östersund för att fyra av en stående byline-bild — och blev självmedveten inte bara om händernas hänsynslöst centrala roll i stillaståendet utan även om min egen lydnad inför auktoriteter.

Man vill ju gärna se sig själv som en potentiell Anne Frank-gömmare i det angiverisamhälle vi kanske är på väg att få med ytterligare SD-inflytande över svensk politik, men efter den Östersundsresan så blev jag pinsamt medveten om att jag är en medlöpare av bisarra mått.

Han sa, som kanske första människa genom historien, till mig att »testa att stoppa den ena handen i fickan«. Och jag lydde lika blint som direkt. Och en helt unikt märklig lösning på handproblematiken var född:

Jag har sedan dess blivit en mycket ängsligare människa, känner jag. Orolig för vad hur mycket våld på mig själv som mitt medlöpande jag skulle kunna utföra. Osäker på vad jag egentligen står upp för, här i livet, om jag inte ens vågar säga ifrån när någon ber mig singelspela fickpingis framför en kamera.

Vad hade han kunnat få mig att göra, den där fotografen? Gängtecken-forma ett »Y« med fingrarna, som för att hänvisa till mitt Västernorrlands länsbokstav? Jag vet inte ifall jag med bestämd stämma sagt »nej!« ifall han bett mig, jag-vet-inte, »testa hur det känns om du ställer dig med ena benet i den där hinken?«. Jag vet inte var mina gränser hade gått, vet inte ens ifall jag hade några, där och då.

Jag ska åka upp till Östersund i sommar, är tanken, och jag tänker kräva ett nytt möte med bylinefotografen.

Med mig bör jag ta åtskilliga timmar av stärkande psykoterapi. Och kanske en pamflett.

Offsideflaggan räddade mig från penispillren

Jag föll i lördags kväll.

På min cyklande väg hem från stan skulle jag stanna till och hälsa på min gode vän Sinan, som befann sig vid det tveksamma etablissemanget Olssons Skor vid Odenplan. Och tjugo meter ifrån stället så tänkte jag att jag skulle förbereda min inbromsning genom att börja knäppa av mig nackkrage till cykelhjälm (redogjord för här), officiellt för att bespara mig tid men inofficiellt för att bespara mig eventuella »vad fan har du runt halsen?«-smädelser från olyckskorpar i rökrutan. Mitt i avknäppandet av nackkragen, som för min fingerofärdiga person kräver arbete med båda händerna, så hör jag ett »ERIK!« snett bakifrån. Som en ren reflex så stampar jag på bromsen, cykeln tvärnitar – och jag har inte ett finger på styret.

Det hela går väldigt långsamt, så det finns – och nu skriver jag explicit till min mor och farmor, oroliga naturer som vill sitt förstfödda barn och barnbarns väl – ingen anledning att läsa detta med andan i halsen, men:

Cykeln girar till höger, den slår emot trottoarkanten varpå jag håller på att trilla näbbstupa in i ett träd på trottoaren. Men så lyckas jag vika tillbaka styret, återfå balansen och för några tiondelar av en sekund upprättar jag till och med ståndkraft nog för att lyfta blicken och notera Sinans och hans flickvän Saras fullständigt gapande miner – innan jag på nytt vinglar till, viker cykelstyret åt fel håll, sätter ner foten fel då jag försöker staga mig, trillar framåt på nytt, försöker parera, men till slut slår krokben för mig själv och faller bakåt ner i en pinsam, uppgiven hög.

Sinan, en millennial väl bevandrad i internetkulturen, sammanfattar det omgående med att det ›var som att se den där virala »man håller på att ramla i nio sekunder«-gifen i realtid‹:

Det var en papphammarsk scen som utspelade sig längs Odengatan, där det tidigt stod klart att jag nog skulle falla men där jag åtminstone försökte parera fallet på alla till buds stående sätt.  Jag hade en massa taktiker – fotisättningar, tyngdförflyttningar, hastiga bålrotationer – för att försöka förhindra fallet. Jag försökte, mitt i fallet, med samtliga av de motdrag jag hade.

Det är ju så man brukar göra.

Men när GIF Sundsvall på söndagen började falla ihop mot Hammarby hade de inte ett enda motdrag. Det blev en enda pinsam hög direkt.

Man ska inte försöka ge sig på att skriva om fotboll när Simon Bank är på samma match, det är en gammal fotbollsjournalistisk sanning (jag kan tänka mig hur svårt det måste vara att som Expressen-krönikör uttala »ah, Bank är här« till sin kollega på en allsvensk pressläktare utan att låta paniskt rädd och uppgiven samtidigt), och de sågande tecken som han unnade själva Sundsvalls-debaclet i sin annars hyllande Bajen-krönika höll allra, allra högsta klass:

Efter en fin start så föll Giffarna handlöst efter det extrembilliga 0–1-målet (fler lag lär kunna upptäcka att man kan volleybollserva bollar in framför en på linjen kvarstående William Eskelinen) och det enda man kunde säga om Joel Cedergrens agerande längsmed sidlinjen, mitt i fallet, var att han spankulerade omkring i ett par anmärkningsvärt tajta brallor.

Det var våg på våg på våg. Slag på slag på slag.

Min far – en rättskaffens man som en gång fäste sin GIF-halsduk i dragkroken och körde hem den släpandes i smutsen efter en 0–5-förlust mot IFK Göteborg – gick ut och klippte gräset efter att Hammarby tillåtits dansa in 4–0. Jag kan inte klandra honom.

Simon Bank överdriver knappt när han säger att känslan ett tag var att det kunde ha blivit uppemot tvåsiffrigt. Det fanns liksom ingen hejd. Det fanns knappt ens något motstånd för den grönvita offensivorkan som gång på gång svepte fram. När Björn Paulsen volleybollsmashade in ytterligare en boll till vad som (väl?) borde ha varit 5–0 så slog mig nästan tanken på att gå därifrån, då blotta tanken på att behöva vinka av laget efter matchen för mycket skulle kännas som att råka vinka till någon man trott sig känna men som man egentligen inte alls kände.

Jag trodde ju att jag kände David Batanero och Juanjo nog för att de aldrig skulle lämna walk-over i en mittfältsmatch, tänkte att jag hade koll på att det – Carlos Moros Gracias yvighet inräknad – trots allt fanns någon typ av grundstabilitet i mittförsvaret och jag hoppades att laget hade en tränare som åtminstone var kapabel nog att se att den lågt liggande innermittfältaren (sic!) Peter Wilson, 30 kilo, kanske borde byta plats med ytterspringaren Kim Skoglund, 100 kilo.

(Kim Skoglund kämpar och sliter, men han ser ungefär lika naturlig ut som jag skulle göra på ett yttermittfält och… det är inget bra betyg.)

Det blev inte sju- eller åtta-noll. Det blev sinnessjukt nog match, ja, det blev till och med ett av mitt livs vildaste jubel.

Som GIF-supporter är man förstås egentligen så pass präglad av motgångar och olyckor att det sitter i ryggraden att alltid blicka ut mot den assisterande domaren innan man firar ett mål – men den här gången var jag helt uppsvept i en tro på tron. Jag hann skrika mig hes och hoppa och riva tag i okända människor i min närhet (förlåt för det) innan jag såg återfick synen och såg Jonas Eriksson stå med offsidenäven i luften.

Kanske var det bäst. För om Peter Wilsons mål hade godkänts, om Giffarna hade hämtat upp 0–4 till 4–4 på en slutkvart utan att egentligen göra särskilt mycket alls för att förtjäna det – då hade jag nog kunnat börja tro på allt och ganska snabbt lurats på hem och hus av vilken dörrknackande sol-och-vårare som helst. Jag hade kanske börjat klicka hem penisförstoringsmedel från nätannonser, gått igenom skräpfiltret och svarat på alla mejl från nigerianska avsändare, ja, helt sonika anammat en helt ny och vidöppen personlighet som bara känt att allt kan gå, allt är faktiskt möjligt, efter att ha sett Giffarna hämta ikapp fyra bollar mot Hammarby utan att knappt gå upp på två forwards.

Det var en märklig match, kanske en av de märkligaste jag sett. Och känslan efteråt vet jag inte om jag någonsin fått känna tidigare.

Efter snart två decennium av GIF-supporterskap tänkte jag att jag upplevt precis alla typer av tomhet.

Men tomheten som uppstår efter att man först blivit bestulen på en trevlig eftermiddag (ett tag fick jag nästan skämmas över att jag lördagslurat dit två nya supportrar) och sedan dessutom blivit rånad på ett av sitt livs allra märkligast mäktiga GIF-ögonblick… den var ny.

Hur som helst. Smekmånaden är över, men det som varit bra under de första fem omgångarna försvinner inte i och med en totalkollaps borta mot Hammarby. Här kommer fler lag att svepas av banan, här kommer Jiloan Hamad och Serge-Junior och de andra rulla bort fler mittfält och här kommer kanske till och med fler ytterbackar än Dennis Olsson se så barnsligt rädda ut att deras tränare tror att det kan vara ett brott mot Barnkonventionen att ha kvar dem på planen.

Och faktum är ju att av alla uddamålsförluster så är det nog så att den som är mentalt enklast att hämta sig ifrån sjukt nog (det kändes som sagt att det hade kunnat bli tvåsiffrigt) är den där som man avslutar genom att vara snubblande nära en historiskt heroisk upphämtning.

Men att Giffarna – som varit spelmässigt bättre än lag som Malmö och Elfsborg på hemmaplan – för andra gången på två bortamatcher tappar greppet om matchbilden är dock något som redan nu borde oroa.

Wolf Cola – The Right Cola For Closure

Igår kväll, runt tiorycket och med ett par ynka timmar till godo, så skickade jag slutligen in min deklaration. Och jag tror att det gick en lika hastig som styv kuling genom hela innerstan av min slutliga suck av lättnad.

Jag har nämligen fortfarande ett F-skattenoterat företag (Annie Lööf tittar in i kameran och talar direkt till Sveriges småföretagare så känner jag att det blossar till en aning i kindpartiet då jag känner att hon talar till just mig). Jag skaffade F-skattsedeln hösten 2012 och även om det inte alls var så att jag skaffade företaget med några planer om ett frilansjournalistiskt världsherravälde (nej, jag gjorde det nästan enkom för att smidigare kunna sälja habila matchtexter till norrbottniska dagstidningar varje gång Plannjas guard Håkan Larsson stod och måttade trepoängsförsök på medelpadsk mark) så är jag ändå besviken på utfallet.

Jag visste inte att man i egenskap av företagare skulle tvingas gå runt med en sådan kronisk ångest över att Skatteverket när som helst ska slå in ens papier maché-artade dörr, storma in och vända upp och ner på hela ens bohag innan någon hårdför revisor håller upp ett sju år gammalt skrövligt SJ-kvitto mot kökslampans ljus för att se ifall man verkligen bokfört de 18 kronorna i moms på korrekt sätt. Jag vet inte varför jag har den känslan, att de skulle bära iväg en med händerna i bojor bakom ryggen om momsen egentligen skulle ha varit 19 kronor, men jag antar att den kommit till efter att man sett hur enkelt riktiga skattesmitare — sådana som gömt undan tiotals miljoner kronor på kontinenten i årtionden — kommit undan genom åren.

(Vi minns exempelvis Uppdrag Granskning-avsnittet, Pirkt.se-redogjort för här, där skattejuristen Staffan Andersson skyddade sig mot kritiska frågor medelst det gamla paraplytricket:

Den där lilla handledssnurren lär de inte ut under första terminen på Handels, direkt.)

Om Skatteverket bevisligen låter de stora hajarna simma rakt genom det stormaskiga nätet så måste de ju istället harpunera en och annan stackars liten mört som bara försöker sälja några jämtländska ledartexter på faktura och bokföra detta efter bästa förmåga.

Nåväl. Jag skickade till slut in deklarationen. Jag skulle få tillbaka jättemycket pengar enligt det första beskedet men efter att jag bokfört mitt företags relativt blygsamma vinster så var jag nära nog nere på noll – så om jag råkat fiffla så har jag åtminstone fifflat åt fel håll, om det nu spelar någon roll när den mellannorrländska ekobrottsmyndigheten till slut vänder sitt sökljus bort från en jämtländsk fotbollspamps förehavanden.

Jag borde verkligen ha gjort allt rätt, tycker jag, men när jag knappade i bank-ID-bekräftelsen så kändes det ändå — och här kommer en smal referens för finkännarna — som att jag stod och svepte en Wolf Cola-burk på en skenbegravning framför ett par skeptiska åhörare:

Jag hatar verkligen administration och pappersarbete i alla former, även om jag nu med viss lycka försökt att digitalisera hela min brevmottagande person, så att jag inte längre ska behöva vara rädd i mitt eget hem (av att det ligger ett myndighetsbrev på hallmattan).

I dagarna såg jag en halvviral meme som jag gillade (bra mening att skriva, om du är en 27-åring som genom din blogg vill peka på att du kommit någonstans i din personliga utveckling). Den föreställde en krigare omgiven av två drakar eller motsvarande fantasikreatur (fortfarande mycket bra, fortsätt Erik, du är på rätt väg), men jag glömde att spara ner den och nu har jag därför tillbringat en rejält pinsamt lång stund med att försöka hitta den; vadat igenom rejält trassliga flöden av Dragonball Z-memes och slamsugit olika ockulta bloggar i internets allra grumligaste farvatten. Utan lycka (klimax).

Den föreställde i alla fall mer specifikt en krigare som just hade fått den ena besten på fall — samtidigt som en större krake, objektivt ännu farligare och till synes ännu argare, tornade upp sig bakom krigarens rygg.

Jag tänkte att den var perfekt, för det är precis så jag känner just nu: där den fallna draken är den inskickade deklarationen med det tillhörande F-skatte-vevandet — samtidigt som en än större administrativ fara lurar i vassen.

Ikväll blev jag nämligen vald till ny ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm!!!

(Jag och min vän och klasskompis Lukas hade ansvaret för fika och lekar på välkomstminglet inför mötet — och kort inpå mötet försågs jag med ett kreditkort från Lärarförbundet för att springa iväg på ICA och köpa »nån vetelängd«. Livrädd för alla former av illegitima Toblerone-debacle inför det stora ordförandevalet så tog jag fram kameran och fotade den fnösketorra kanellängd som bageriavdelningen kunde bjuda på, för att på så sätt i efterhand kunna försvara mitt kontroversiella val att bojkotta längden för att istället gå för den något dyrare men ojämförbart mycket saftigare och prismässigt nedsatta Daim-tårtan. Ingenting skulle få kosta mig ordförandeklubban, tänkte jag, i ett eget litet mentalt Game of Thrones-spel uppbyggt av spelpjäser av vete och choklad.)

I egenskap av ny ordförande vill jag ha sagt att jag fortfarande att läraryrket kommer att vara ett yrke som jag lär komma att älska — senast idag fick vi se en UR-film som påminde en om varför, där den porträtterade läraren verkligen brann för sina elever (även om filmen förstås också visar att hennes arbetsbörda är helt orimlig) — men jag hatar att utbildningen på SU ofta är så pass dåligt utformad för den som ska bli just gymnasielärare.

I inga andra utbildningar till skyddade och legitimerade titlar kan det väl vara så att man under ett halvårs tid typ tillåts glömma vad det är man pluggar till? Så är det i princip på Stockholms Universitet för den som läser till gymnasielärare i samhällskunskap och som under långa perioder vallas runt i exakt samma akademiska hage som de rena statsvetare och andra som inte ska gå ut i klassrum och undervisa efter sin examen.

Det, och mycket annat, hade jag tänkt försöka göra något åt, som ny ordförande i en förening med massa drivna lärarstudenter!!! Det ska bli väldigt roligt.

Om inte administrationen och pappersexercisen tar mig. Men varje gång jag suckar över en administrativ syssla i det här uppdraget kommer jag att veta att jag gav mig in i detta på grund av att jag ville uppnå förändring — och inte för att jag ville göra lätta pengar på Håkan Larssons lay-up-lycka.

2018-05-01

Imorse hängde jag in min nya rödsvarta flanellskjorta längst in i garderoben. Jag köpte den i förra veckan, fyrtiofem kronor på Stadsmissionen, och nu hade den fyllt sitt syfte för den här säsongen, efter en solid insats framför en Valborgs-brasa på Riddarholmen på måndagen följt av en än viktigare insats på tisdagen, då jag lyckades se rekord-Göran Greiderlig ut på första maj.

Vi blev ett ganska stort gäng vänner som gick i Vänsterpartiets i sin tur rekordstora tåg.

En av dessa vänner i tåget har gjort sig känd för att ha en närmast extrem hållning vad gäller att försöka hålla sig utanför det mediala sökljuset, efter att han på en antirasistisk demonstration på torget i Sundsvall tackat nej till att vara med på bild i Dagbladet – i en sån liten fråga-svar-enkät – med motiveringen att »det kan bara bli fel«. Jag tror att den hållningen är i princip intakt, men när vi passerade det kungliga slottet och massorna mässade »var ska vi bo?/där ska vi bo/ockupera slottets åttahundra rum« så tog min vän tag från tårna när han skanderade »där ska vi bo!!!« för full hals, yvigt vevandes med en liten Vänsterpartiet-flagg i riktning mot slottet, som vore han en blåmålad Mel Gibson-figur på hästrygg.

Gott så, inget konstigt i det, han är vänstersympatisör så fort det mediala sökljuset är bortvänt – men efter utfallet mot det kungliga slottet så noterar denna medieskygga individ till sin fasa hur det stått en fotograf precis vid sidan om honom, framåtlutad, startklar och med fingret på avtryckaren.

Min gode vän har precis börjat ett nytt jobb, på vilket han alls inte vill lansera sig som politisk Braveheart-vilde, och det var intressant att följa hur »det kan bara bli fel«-rädslan i honom tilltog allt eftersom under promenaden. Det var som om man i hans ansikte kunde avläsa fantasier om hur fotot på honom gallskrikandes och bryskt flaggpekande mot slottet skulle få Tess Asplund-virala vingar och bli ikonisk; att den till slut skulle bli en motsvarighet på den där Banksy-tavlan där en maskerad huligan kastar en blombukett och sitta på väggarna hemma hos republikaner världen över; att han – som varit livrädd för minsta Dagbladet-enkät – skulle bli det ofrivilliga ansiktet utåt för en hel rörelse. Man kunde nästan se hur en svettpärla formades och i sedan sakta gemak rullade nerför pannloben medan han – mitt i det progressiva tågandet – scrollade Vänsterpartiets olika sociala medier för att medelst antiviralt vodoo-mumlande be till högre contentmakter att den inte basunerats ut.

(Jag tror att han klarade sig. Mig veterligen har han ännu inte blivit republikansk wall-art.)

Jag lyckades också få med mig några nya tågare, som mig veterligen aldrig satt sina arbetande fötter framför varandra i första maj-sammanhang förut. Efter tågandet, ungefär när Beatrice Elis sista toner ebbade ut i Kungsträdgården, så frågade en av mig ifall jag skulle rösta på Vänsterpartiet i höst. Och jag bara knycklade ihop ansiktet till en oförstående grimas (något jag beskrev i min senaste LTZ-text som min främsta akademiska egenskap), tittade förvånat på min vän och svarade någonting i stil med »eeeh, ja, självklart?«.

Vi hade ju precis lyssnat på Jonas Sjöstedts tal, tänkte jag, och även om han inte var i sin allra bästa talarform så hade han väl med all önskvärd tydlighet gjort klart att Vänsterpartiet är det enda riktiga vänsteralternativet i septembers val.

Men min vän verkade inte hundraprocentigt övertygad, så jag borde förstås stannat till och förtydligat ytterligare.

För det är ju ett steg för många: att lägga sin röst på Vänsterpartiet. Jag är rätt övertygad om att ett nytt parti med precis samma politik som Vänsterpartiet hade kunnat ta den svenska väljarkåren med Podemos-artad storm under 2018. Det är onekligen en faktor att Jonas Sjöstedt i nästan alla djuplodande intervjuer får förhålla sig till när K:et i partinamnet togs bort, om det inte togs bort för sent, om det alls någonsin borde ha varit där eller om inte bokstaven K egentligen är fulast i hela alfabetet och därmed borde förlora sin plats bland de tjugonio.

Jag borde därför ha stannat till, vecklat ut mitt russinskröpliga anlete och i lugn och sansat ton ställt min vän ett par sakliga frågor.

Vill hen att riskkapitalister ska kunna sko sig på svensk skola, vård och omsorg och plocka ut skattepengar i vinst som de skickar iväg till utländska skatteparadis? Nähä, nej, då är det bara Vänsterpartiet som gäller.

Tycker hen att Sverige – det land där ojämlikheten växer i princip snabbast av alla OECD-länder – ska fortsätta vara ett veritabelt skatteparadis för de allra rikaste? Nähäpp: Vänsterpartiet.

Vill personen tro på en framtid där sex timmars arbetsdag är norm på svensk arbetsmarknad och där inte folk behöver jobba sig hela vägen in i kaklet? Ja, jo, hen hade nog förstått var jag velat komma vid det laget.

Jag borde ha hanterat den situationen bättre, som personlig agitator i min närmsta vänkrets. Nu tror jag att det landar rött rätt ändå, med tanke på vilken härlig folkfest det bjöds på i tisdags.

Men kanske borde jag också hantera Pirkt.se på ett bättre sätt, vad gäller att online-agitera för en politisk vänster-gir.

Jag borde allra minst göra bättre reklam för mina alster i Länstidningen Östersund. Jag är så väldigt glad att jag fått fortsätta skriva ledartexter i den tidningen i snart två år, trots att hela den svenska klick- och delningsekonomin har gjort den här gesten i riktning mot LTZ:s redaktionsledning sedan starten:

Men kanske borde det tas ytterligare grepp som får alla liberala eller konservativa fotbollspappor i Mellannorrland att gå i kommentarsfälts-taket.

Jag har ett grepp som jag skulle vilja testa – och det gäller att utmana bilden av M-ledaren Ulf Kristersson som löpare.

I vår förra kurs läste vi bland annat en text som beskrev hur en ny typ av nyliberal supermanlighet växte fram bland dagens politiker, där de gärna skulle ha precis samma livsstil som framgångsrika företagargenier. »International business masculinity« kallade artikelförfattaren det. Manliga politiker skulle utstråla den där nivån av supereffektivitet som alla TED-talkande affärsmän gör: att man kan se på deras blotta uppenbarelse att »den där mannen var ute och sprang en mil vid 04.30 imorse och svarade på några jobbmejl under stretchingen efteråt«. Att de osar effektivitet så till den milda grad att de i kassan på stammis-juicestället inte ens behöver fråga ifall man ska ta acai-smoothien »to-go« för att blotta tanken på att man skulle ha tid att bara sitta ner och dricka samtidigt ter sig bisarr. 

Ulf Kristersson är »international business masculinity«. Som exempel på det tog en klasskompis upp en text i tidningen Café på ett seminarium, där Moderaternas partiledare gladeligen berättar att han springer milen på 41 minuter och 15 sekunder. I samma intervju svarar han »nej, usch!« på frågan ifall han är »en sån där där näringslivsman som skriver maratontider i ditt cv«, strax efter att han självmant tillagt att det minsann var med 1,5 procents lutning på löpbandet som han sprang sitt rekord på.

Samma klasskompis länkade mig nyligen också det här klippet, där Ulf Kristersson får demonstrera sitt löpsteg i en Instagram-reklam för Moderaternas hurtighet:

Och jag tycker att det kastar ett skumt ljus över löparen Ulf Kristersson.

Först och främst: vill han göra sken av att han brukar löpa i den frillan? Jag har inte sett honom i en torrare och mer tv-fixad frisyr ens i en livesänd SVT-debatt.

Och nu är inte jag någon expert på långdistans-löpsteg – men ser det inte… lite konstigt ut? Han springer med nävarna intill höfterna, armbågarna tryckta bakåt, samtidigt som han trycker bröstet framåt, så att hela armarna hamnar liksom bakom honom? Det kan inte vara det mest effektiva sättet för en femtioåring att springa en mil på??? Klarar man verkligen av milen på dryga fyrtio minuter med den löptekniken? Han ser ut att stupa framåt för varje steg!

[Konstpaus. Precis så lång som den som hinner passera från det att Ulf plockar ur sina nya iPhone-hörlurar och innan han– som efter ett klartecken från kameramannen –kliver in i bild  och säger »hej alla moderater!«.]

Och varför klipper kameramannen bort slutet på den omständliga knytning som Kristersson gör av sina löparskor? Gick den märkligt utformade rosetten verkligen ihop? Har han ens knutit ett par löpardojor förut?

Så många frågor.

Jag hymlar inte med att jag är part i mål här: jag vill verkligen att den märkliga framgångsvåg som Ulf Kristersson verkar rida på ska avta. Och då jag inte tycker att budskap som  »lägre löner för typ alla som inte redan är rätt rika« och vaga »vi ska inte samarbeta med Sverigedemokraterna, bara vara ett light-SD«-utspel borde vara sådant som leder till opinionsmässig framgång så kan jag inte härleda Kristersson-succén till mycket annat än att många vill ha en man som utstrålar »international business masculinity« som ledare för sitt land.

Jag skulle vilja se Ulf Kristersson testas på just den punkten: att någon skjutjärnsreporter vågar sträcka fram ett par löpardojor och säga att de har ställt in löpbandet på rätt hastighet och lutning för ett milspass.

Jag antar att det skulle kunna utmynna i sådana här scener:

Nej, här är jag ogint elak mot löparen Ulf Kristersson. Ovanstående scener är från när han får frågor om den lägenhet – avsedd för svårt sjuka, hemlösa och utsatta kvinnor – som han tillskansat sig via sina kontakter som socialborgarråd. Det är ju politikern Ulf Kristersson som försvinner iväg (kanske i 41-minuter-på-milen-tempo?) där, inte löparen.

Det om det. Nu ska jag bara se på när fotbollsintresserade fäder, som under våren kunnat gotta sig i ett flöde av rena, opolitiska GIF-texter, bildar små M-löplag och joggar iväg från den här portalen för gott.

Nu är det väl revolution på gång

Foto: Anders Thorsell. www.sundsvallsbilder.com

Jimmy Thelin har länge utmålats som en revolutionernas man i svensk fotboll av diverse fotbollskrönikörer – och det verkar uppenbarligen ha skett en smärre revolution, vad gäller förhållandet mellan GIF Sundsvall och Elfsborg.

För IF Elfsborg har alltid haft vanan att åka upp till Sundsvall för att utmana Giffarna i en kortpassningsduell och därefter vänt hem med tre bekvämt tagna poäng efter att de helt enkelt visat sig skickligare och bättre. Såväl under våren 2012 som 2016, vårsäsonger då Giffarna formligen flög fram genom allsvenskan, så minns jag att Elfsborg åkte upp och avmätt konstaterade att »jaha, ni försöker spela bollrullande konstgräsfotboll här uppe nu för tiden?« innan de under nittio minuter tydliggjorde att det har de minsann gjort nere i Borås i ett decennium.

Giffarna kändes båda gångerna mitt uppe i projekt som gick ut på att kanske sikta på att bli som Elfsborg – spelförande, passningsskickliga och trevliga att titta på – sedan kom de gulklädda upp och visade hur långt de hade kvar.

Så är det inte längre.

Inför matchen läste jag gästernas laguppställning nedifrån och upp och nog noterade jag med illa dold skadeglädje att Elfsborg tvingats till tre ändringar i försvarslinjen. Men glädjen försvann helt när man fortsatte upp genom laget och snubblade över namn som Simon Lundevall, Issam Jebali och Alex Dyer.

Giffarna hade å sin sida tänkt bjuda upp till bollinnehavstävling mot detta meriterade mittfält med hjälp av en debuterande Christian Rubio Sidovevov, en fortsatt malplacerad Peter Wilson och en Romain Gall som under säsongsupptakten – Dalkurd-målet senast till trots – hade haft svårt att hitta försäsongsformen.

Det såg på förhand ut som att även ett icke-geni på bortalagets tränarbänk skulle kunna ro hem kampen om bollinnehavet, men Thelins gäng var inte alls intresserade av att göra som Elfsborg brukat göra uppe i Sundsvall. Han skickade istället ut sitt lag väldigt lågt liggande och lät Giffarna utan större konkurrens ta hand om bollinnehavet. Och när Romain Gall trollade fram en straff ur Daniel Gustavssons icke-högerbackiga försvarsagerande (via snabba fötter och ett synnerligen teatraliskt fall) – ja, då föll Elfsborg närmast ännu lägre.

Spelskickliga och kreativa spelare som Jebali och Lundevall fick lufsa omkring på egen planhalva och hoppas vinna någon boll för att kunna använda sin individuella briljans till att ställa om snabbt, men trots att David Batanero stundtals länge var oväntat oprecis i passningsspelet (han skulle komma att, ehm, kompensera för det senare) så uteblev de riktigt farliga Elfsborgs-omställningarna nästan helt.

Det presspel som Thelin gjorde sig allra mest känd för i J-Södra gav ingen utdelning. Det såg inte särskilt »tränardrivna« ut, Elfsborg – snarare tränaråterhållna.

»Vi har pratat mycket om att ligga rätt och inte bli för sugna att gå bort oss«, förklarade straffbjussaren Daniel Gustavsson till CMore i paus.

IF Elfsborg kommer alltså till Sundsvall och fruktar att Giffarnas kortpassningsspel ska såra dem, så till den milda grad att deras allsvenska spelgenier får heltidsjobba med att ligga lågt i försvaret. Och klubbens spelare låter inte ens särskilt besvikna i paus, vid både resultat- som spelmässigt underläge och knappt en enda skapad målchans.

The times they are a-changing.

Om det någonsin görs en spelfilm om Jimmy Thelins revolutionerande storhet i framtiden så tänker jag mig att någon samtida sportkrönikör kommer att Renee Zellweger-gråta fram ungefär den här scenen:

Men jag tänker också att många av bilderna från när Elfsborg var tvunget att föra spelet och jaga en kvittering på IP, söndagen den 29 april 2018, kommer att vara bortklippta:

Jag tycker verkligen inte Giffarna gjorde någon stormatch under första timmen. Linus Hallenius fick inte fast bollen, Batanero var slarvig, Peter Wilson var fortsatt så uppenbart seriens allra minst naturliga centrala mittfältare, Christian Rubio Sidovevov hade inte alls nog med matchform för att ens kunna vara nära att fylla ut de stora Maic Sema-skorna och Dennis Olsson fick åter igen en att tänka tanken att »David Myrestam skulle ju kunna flyttas ut till vänster«.

Ändå var de ganska klart bättre än ett planlöst Elfsborg.

Då bjöd David Myrestam (i övrigt mycket bra) på en klumpig kvittering i både straffar och mål – men så klev David Batanero fram och visade stod för en av de mest högkvalitativa aktioner jag någonsin sett en GIF-spelare göra.

I en rätt tumultartad situation på mittplanen, där bollar vanns och tappades om vartannat, så studsade bollen till en i all väsentlig mening felvänd David Batanero.

En central del i dagens mittfältsroll är att »orientera sig«. Att scanna av med blicken var med- och motspelare rör sig, medan bollen är någon annanstans: vrida på huvudet, hålla koll. Joel Cedergren gillar det där, det vet jag. När han tog över vårt Tipselit-lag 2009 så kändes det ett tag som att det var det enda vi tränade på. Alla skulle orientera sig, innan varje bollmottag så skulle det tittas åt sidan. Målbilden var att se ut som Frank Lampard, som alltid sprang runt och ryckte och knyckte som om han hade spasmer i nacken. Fascinationen var en period så total att det ett tag kändes att det fanns ett egenvärde i huvudvridandet; som om det inte spelade någon roll vad man egentligen hann uppfatta där bakom en, så länge man sprang runt och knyckte med huvudet som en pickande höna.

Så Joel Cedergren förväntar sig säkerligen att hans mittfältare ska orientera sig – men knappast i den utsträckning som David Batanero gjorde på 2–1-målet. Jag kan för mitt liv inte förstå när och hur han kunde registrera exakt i vilken rörelse Romain Gall befann sig i, när bollen kom studsande till hans felvända person. Det var en kännedom om Galls löpvägar som måste ha gränsat till det integritetskränkande; bakom-ryggen-information som inte ens Cambridge Analytica kunnat få fram.

Och om Romain Gall fick lite hjälp av icke-högerbacken Daniel Gustafsson och den jämndålige domaren Magnus Lindgren på det första målet så kanske han fick lite hjälp av målvakten Kevin Stuhr Ellegaard på det andra (som väl ska ta alla skott mot första stolpen ur den vinkeln?). Men mest verkar Gall ha fått självförtroendemässig hjälp av målet mot Dalkurd. Äntligen såg han ut som den spelare han växte fram som under den strålande försäsongen. Den stillastående, närmast Kurre Hamrin-promenerande spelaren från exempelvis premiären var borta – nu var det fart, fläkt och självförtroende, raka spåret mot målet.

»Där har du en spelare att sälja för tjugo miljoner«, sa Linus Hallenius till mig inför säsongen. Urban Hagblom nämnde att han redan gärna hade skrivit ett nytt kontrakt med fransk-amerikanen (det nuvarande går ut efter 2019), men att det – i likhet med alla andra utgifter i en fotbollsklubb som balanserar på den ekonomiska ruinbranten – är »dyrt« att förlänga även befintliga kontrakt. Det är sign-on-bonusar och nya lönenivåer och agentavgifter och det är förstås sant och dyrt.

Men det lär… inte bli billigare.

Efter 2–1-målet rämnade nästan samtliga strukturer och om Giffarna var lite bättre första timmen så var det Elfsborg som var mycket bättre under hela kvitteringsjakten. Där finns en stor förbättringspotential i dagens GIF-lag, vad gäller att kunna få grepp om matchbilden igen när man väl tappat den en gång. Juanjo och Batanero är förstås nog bra för att kunna lugna ner GIF-rytmen igen och få lite ordning på passningsspelet igen – för under sista halvtimmen idag var det lugna kortpassningsspelet som bortbytt mot ett panikartat rensande.

Elfsborg kunde skicka in erkände GIF-dödaren Viktor Prodell och miljontalangen Jesper Karlsson, Cedergren fick hjälpligt staga upp med en bitig upplänning och en fortsatt vilsen spanjor.

Det ska vara skillnad mellan IF Elfsborg och GIF Sundsvall och det har nästan alltid brukat vara en tydlig och klar differens, oavsett om det varit Magnus Haglund eller Jörgen Lennartsson som suttit på bänken. Det brukar vara under ordnade former – när de två lagen är uppställda för prydlig bollinnehavsbatalj – som det märks att Elfsborg är numret större, dyrare, färdigare, men nu var det först i den totala oordningen som gästerna tog över.

Men det höll. Jag har ju varit öppet kritisk till Joel Cedergrens matchcoachande genom säsongerna, men mot Elfsborg såg han relativt tidigt hur Elfsborg stormade fram i våg på våg i ytan mellan backlinje och mittfält – varpå han plockade bort en mittfältare för att få in en extra mittback. Och jag tyckte att det gav viss effekt, som om någon tryckt på nödstoppsknappen på Himlabadets surfmaskin: det fortsatte skvalpa hela matchen ut, men de allra värsta vågorna fick man stopp på.

GIF Sundsvall fredade sig, tog tre nya poäng och är fortsatt obesegrade efter fem omgångar. Östersunds FK har förlorat tre matcher, Elfsborg fyra, Malmö FF två – Giffarna noll.

Bara tre andra lag har klarat sig genom serien obesegrat hittills och märkligt nog sammanstrålar denna information med att också bara tre andra lag (Sirius, Brommapojkarna och ett mjugg-gästrikländskt Dalkurd) har sämre publiksnitt.

David Batanero slår bollar som aldrig förr har kunnat slås på IP, en fransk-amerikan snurrar upp motståndarförsvarare samtidigt som lokalpatrioten Linus Hallenius har bindeln,  Giffarna äger boll och matchbild mot Elfsborg, solen skiner, det är söndag, en långhelg – och 3 287 människor i Sundsvall pallrar sig till IP.

Jag förstår att det går att kritisera klubben GIF Sundsvall på flera punkter, både i nutid och i relativ dåtid, och allt sköts verkligen inte helt perfekt. Men det börjar bli svårt att inte kritisera själva Sundsvall som idrottsstad, om publiken inte ens kan sluta upp just nu, när det halvt internationellt kvalitativa och halvt hemvävda laget vägrar förlora i allsvenskan (jag kan se hur William Eskeleinens inför-match-rutiner blir allt skrockfullare ju längre den här sviten håller i sig, så till den milda grad att han till slut vaktar målet iförd schamanskrud och med ett pärlband av vitlökar runt halsen).

Giffarna kan bevisligen bli det nya Elfsborg, rent spelmässigt. Det kanske är slutstationen för det här allt mer anmärkningsvärda Joel Cedergren-projektet, som bara en skribent på Synskadades Riksförbunds medlemstidning borde kunna påstå är mindre intressant än Jimmy Thelins.

Men om de inte får med sig Sundsvallsborna på den resan så spelar det verkligen ingen roll.

Då kan Emil Forsberg säljas runt, runt i en Nicolas Anelka-kedja av halvdana övergångar, då kan Ferran Sibilla slamsuga hela Katalonien efter män födda med ögon i nacken och då kan Joel Cedergren perfektera det här bollrullandet bäst han vill.

Det kommer inte att verkligt lyfta förrän Giffarna stöttas av sin stads invånare.

Och just nu, under säsongsupptakten 2018, så fattar jag verkligen inte varför den inte gör det.