Kategori: Okategoriserade

Sambo-jag vs singel-jag

Jag som sambo, när alla kvällars matlagning innebar att någon annan skulle få smaka på alla middagar jag tillredde:

En väldig ambition – ja, närmast pretention! – och en utstrålad entusiasm och passion över varenda litet kryddflarn som sprinklades ner i anrättningarna.

Jag när jag ska laga mat till mig själv:

Jag vet att det är ett halvår gammalt och kanske ska man ha bannor för det, i detta tv-tittandets tidevarv, men jag fick höra om det här klippet igår, av en god vän som måste sett mer TV4-sändningar än någon annan människa i hela Skandinavien. Det finns nog inte en enda »van Veeteren«-rulle han inte har sett och återsett. Igår hade hans skjutglada TV4 Play-avtryckarfinger av någon oförklarlig anledning siktat in sig på ett mellanavsnitt av förra säsongens »Sveriges Mästerkock« och när min vän berättade om scenen med kycklingkrydda-kryddaren så kunde jag se hans håglöshet framför mig och kände mig tvungen att kolla upp det.

Det var något av det bästa jag gjort. Det allra roligaste, när man sett det ett par gånger, är förstås inte den kycklingkryddade kycklingen utan när den kycklingkryddande mannen står och sista-sekunden-garnerar tallriken med en medhavd plastpåse med riktigt icke-rostade pinjenötter. Jag trodde tidigare att pinjenötter bara kunde vara endera rostade eller icke-rostade, men de här – som panikhälls ut ur påse innan servering – är de första pinjenötter jag någonsin stött på som är riktigt icke-rostade.

Mats Grens totala FM-kokning

Det är svårt för en vanlig fotbollsintresserad att sätta sig in i hur stressande och svårt det måste kunna vara att arbeta som sportchef i en allsvensk förening.

Men kanske är det lite, lite lättare att försöka sätta sig in i sportchefstänket om man någon gång spelat ett parti Football Manager; simulatorn som är internationellt prisad för sin realism när det gäller att bygga fotbollslag.

Och har man någon gång genomlevt ett riktigt uselt FM-parti – ett där precis allting går emot en, så till den milda grad att man knappt fattar vad man gör för fel – så känner man väldigt mycket med IFK Göteborgs sportchef Mats Gren just nu, när man läser nyheterna som omger klubben.

För som en god vän konstaterade i eftermiddags: Mats Gren av idag är – av alla tillgängliga parametrar att döma – en verklighetens FM-spelare som befinner sig i total kokning över alltings osannolika jävlighet.

Efter att IFK Göteborg åkt på en rejäl kölhalning borta mot Örebro härom veckan så inleddes kokningen genom att ge sig på den matchens stora syndabock på en klassisk FM-manöver: ivägskeppningen.

Det spelade ingen roll att Mattias Bjärsmyr varit både lagkapten och gjuten startspelare i massa år: nej, Mats Gren hade i fullkomlig kokning uppstuds-klickat i »Erbjud till alla«-knappen och med ens bjudit ut mittbacken till alla sportchefer som velat stå för flygbiljetten. Och precis som på FM (där man, på ett närmast overkligt sätt, alltid kan skeppa meriterade allsvenska gamlingar till antingen Ryssland eller Turkiet) så kunde den kokande sportchefen hitta en turkisk klubb som var villig att ta emot Bjärsmyr.

Och i samma veva så gjorde Gren, vars klubb befinner sig i ekonomiska trångmål, det enda man kan göra som sportchef om ens klubb befinner sig i ekonomiska trångmål: han filtrerade spelarsökningen efter gratislirare och började leta.

Entré: Kristopher Da Graca, en svensk före detta Arsenal-talang som låg och skvalpade på öppet provspelshav sedan han blivit kontraktslös i somras.

Och idag kom så det slutliga beviset på att Gren befinner sig på fullskalig FM-kokning, det där utsatta läget där man börjar spela så pass yvigt att det endera blir succé eller (mycket troligare) sparken inom ett antal matcher: han blixt-lånade in en ung och oprövad mittfältare från Juventus.

Nu är det bara för Mats Gren att hets-trycka sig framåt, hålla tummarna och se det bära eller brista.

Foto: Mats Gren Fanfiction Archives

Blötlagd analys

Vad vet ni om hur det känns att ha pressen från tio-tolv medelpadska fotbollspappor hängande över sig, efter en 2–2-insats borta mot Halmstads BK? Vad vet ni om hur det är att avkrävas skarpa analyser och vitsiga formuleringar, samtidigt som du in i det längsta drar dig för att erkänna att du sett själva matchen i det här stadiet?

Foto: Erik Häggström

Men när en god vän som nyss fyllt år fått sig en flaska äkta champagne i födelsedagspresent av sin sågverksägande fader och därför bjuder till ett evenemang som han döper till något som bubblar så champagne-smått i gommen som »SumpanSkumpan« — ja, då ska det till en fotbollsanalytiker av oerhört torrt virke för att tacka nej på grund av ens den mest ångestladdade av GIF-matcher vid 16-rycket.

Min gode vän har ju inte bara stått modell för en av de främsta vev-gifarna i modern tid, utan också skrivit ett blogginlägg om vevkatten som blivit så kritikerrosat att han omgående lät framgången stiga honom över huvudet så till den milda grad att han skulle ha Patreon-polletter för att ens stiga ur bloggsängen framöver.

Vid ankomsten till evenemanget »SumpanSkumpan« försökte jag sammanföra dessa två element (vevaren och hans älskade vevkatt) i en rörlig bildserie:

Så jag såg helt sonika matchen på en liten mobilskärm, sittandes med en öl i näven och ett par glas bubbel innanför västen (en fin flaska där till och med min trassliga pallett kunde urskilja bubblornas litenhet!; en budgetflaska med något ungerskt glykolspetsat, som för att komma ner på jorden igen!) och iförd något så uppseendeväckande som en gulblå Sverige-tröja till min flintifierade skalle, då jag i mitt sommar-ovana vinterskinn hunnit svettat mig igenom mitt egna t-shirt-bestånd under förmiddagen.

Dessutom sågs matchen till tonerna av de yviga Bob Dylan-tolkningar som man ofrånkomligen alltid kommer att behöva lyssna till om du lämnar tre unga män ensamma i ett rum med några öl och en gitarr i mer än tjugo minuter.

Men jag vet samtidigt inte om jag ens vid det nyktraste och (nåja) skarpaste av sinnelag hade kunnat dra så många bättre slutsatser än denna enda: fyra poäng på två matcher mot Halmstad är så pass godkänt att alla »Avgå Joel«-sprejburkar borde plockas ur även de yvigaste av hölster?

Spaning: Diggiloo-gänget är allsvenskans åkersorkar

Under mina högstadieår spelade vi ett fotbollstränarspel av enklaste modell vid namn Xpert Eleven. Jag minns bara vagt vilka rena tränarfunktioner som fanns men jag tror att de var relativt simpla: köpa och byta spelare, slänga ihop en elva, släppa ut den på plan vid matchdags. Kanske kunde man sms-betala till sig någon lumpen liten fördel inför en match mot någon rival i klassen.

Det har, men nu spekulerar jag, knappast varit så att Xpert Eleven varit den realistiska fotbollstränarsimulator som format och byggt Sveriges nya, unga och spännande tränargeneration.

Däremot fanns en funktion som verkligen etsat sig fast i minnet. Bland alla någorlunda fotbollstaktiska knappar fanns ett kommando där man smög sig in på motståndarnas arena, nattetid och i skydd av mörkret, för att släppa ut åkersorkar på gräsmattan i saboterande syfte. Tanken var, som jag minns det, att åkersorkarna skulle gräva stora hål i motståndarnas gräsplan och helt omöjliggöra något som helst skönspel.

(Jag vet inte, men jag antar att spånmötet hos Sports Interactive-gänget inför varje nytt släpp av en Football Manager-årgång består av en enda punkt uppskriven på whiteboard-tavlan: »Släpp ut åkersorkar-knapp? Ja/Nej?«)

Och jag vill lika lite som någon annan likna Charlotte Perelli vid en åkersork – men faktum är att Halmstads BK:s ledning i veckan kom så nära som en allsvensk ledarstab någonsin kommer en »Släpp ut åkersorkar«-knapp.

Detta då Diggiloo-gänget var inbokade på Örjans Vall på fredagskvällen. Chansen fanns att tusentals hallänningar skulle stampa den allsvenska gräsmattan brun och gyttjig till tonerna av någon gammal Andreas Johnsson-dänga – inför mötet med GIF Sundsvall. Halmstads BK möter alltså ett av allsvenskans mest utpräglat bolltrillande lag – ett lag vars envetna kortpassningsspel spel nästan helt och hållet bygger på att gräsmattan inte är för studsig och hoppig – i en närmast avgörande bottenstridsbatalj.

Och så lyser knappen för Diggiloo-sponsrad sorksläppning upp.

Men vad gör klubben vid denna historiska möjlighet?

De låter den närmast unika* chansen glida dem mellan nävarna, som en våt slipprig sork.

*= Modifierad sorksläppning har dock förekommit tidigare i allsvenskan. GIF Sundsvalls sumpmarks-kompatibla fotbollstrupper under åren 2002 och 2003 hade knappast hållit sig kvar i allsvenskan om inte klubbledningen så skickligt tryckt på sorksläpparknappen i rätt lägen. 2002 kom sorksubstitutet nämligen Elton John till Idrottsparken för 1) att göra det gröna sommargräset brunt och 2) underhålla sittplatsgästerna och året därpå, det sista som spelades på naturgräs, var det dags för både Robert Wells och Per Gessles Mazarin-turné att ge sig på grönskan med det envetna hålla-takten-fottrampandet från tiotusentals medelpadingar.

Pirkt.se brukar kanske kunna anklagas för att vara driven av illa dolda medelpadsk fotbollssympatier, men detta är en rentav objektiv åsikt: allsvenska klubbar som styrs av ledare som inte har vett nog att klicka på moderna sorksläpparknappen när läget dyker upp – de förtjänar inte att klara sig kvar i högstadivisionen.

Dog train.jpg

Det skälls mycket på SJ, men av allt skällande så handlar väldigt lite skäll om just faktumet att det skälls.

Den enda SJ-sträcka jag frekventerar är egentligen Stockholm-Sundsvall och den måste jag säga är väldigt pålitlig och stabil, rent komma-i-tid-mässigt. Det brukar, enligt min erfarenhet, inte vara några särskilda förseningar och inga evighetslånga tågmöten. Sedan min tid i Umeå känns det också närmast lyxigt att kunna kliva på ett tåg och susa mellan sina två primära orter, då jag under vårvintern 2011 – när jag veckopendlade mellan Umeå och Sundsvall, innan jag hittat mig ett västerbottniskt grävlingsgryt – var tvungen att förlita mig på Ybussens wifi-lösa och saktfärdiga resor.

Så nej: när det gäller SJ-tågens primära uppgift (att rulla längs en räls, på avsatt tid) så tycker jag att de brukar sköta sig, vad gäller sträckan Stockholm-Sundsvall.

Däremot har jag vissa synpunkter på biljetterna. Visst är jag alltid ute i sista stund och visst nyttjar jag studentrabatten* och bokar i sista minuten, men för den sakens skull vill jag inte bokstavligen bli behandlad som en hund.

*= Mitt beslut att börja studera igen, hösten 2016, hade en del att göra med att jag ville byta spår i karriären men förstås också mycket att göra med att jag på det sättet sömlöst kunde övergå från att köpa ungdomsbiljett (upp till 26 år) på SJ-tågen till att istället, som nybliven 26-åring, köpa studentrabatterade biljetter. För en ung man som vuxit upp med en mor som kunnat ställa upp i tv-programmet »Extreme Couponing«** var det förstås en liten girighetsseger.

**= Det fanns inte en »Samla streckkoder — få en [pryl]«-utmaning som inte min mor tog sig an med största aptit. Jag minns att vi, trots att vi inte knaprade några abnorma mängder choklad, till slut hade en liten flottbas av Marabou-sponsrade flytdon ute i Långsjön; en chokladfinansierad armada stor nog att kunna sätta skräck i hela Norrlandskusten.

När jag i måndags åkte hem från Sundsvall fick jag mig en fin timme där jag kunde duka fram jobbdator, kaffe och verkligen njuta av det tågets allra främsta egenskap: att vara ett kontor i rörelse, i framåtrotation – med en storfönstrad utsikt som inte bara är vacker utan förändras, sekund för sekund.

Jag sitter i en kupé som är närmast tom, utöver en gammal medelpadsk man som börjat språka med sin unga skånska stolsgranne i den sortens härliga, generationsöverskridande samtal som en tågkupé kan uppmuntra till. Det är en fin stund. Jag skriver några rader, blickar ut över det förbisusande landskapet, överlyssnar lite på dialogen mellan gubben och skånskan.

Sedan stannar tåget till i Hudiksvall. Sedan är ingenting sig likt.

In klampar vad som måste vara Hudiksvalls Kennelklubb. Full kalabalik utbryter och ett ställningskrig mellan revirskällande hundkrakar tar sin början med ett envetet skällande från båda sidorna av mittgången. Stora hundar irrar in under borden, mellanstora hundar hoppar upp på säten och de allra minsta hundarna sätter sig och skäller i sina ägares knän.

Tågidyllen är som bortblåst. Min roll är nu knappt längre tågresenärens; det är som att jag plötsligt tagit mig an ett uppdrag som domare i en riktigt trasslig kvalrunda i hundsports-SM:s eventuella dressyr-deltävling.

Jag tittar ner på min biljett.

Jodå. Där, i det finstilta av allt det finstilta, har SJ klargjort att det minsann är tillåtet att valla in allsköns kreatur i vagnen. Kanske ska man vara tacksam över att det bara är hundar och inte diverse kräldjur som åmar sig omkring längsmed vagnsgolvet.

Jag är åtminstone tacksam över att hundarna i vagnen är av relativt små mått. Det här är nämligen inte första gången jag åker i en renodlad hundvagn, då man behöver ha stridspilot-syn för att lyckas urskilja »Djur tillåtet«-paragrafen i SJ:s bokningssystem, och en annan gång minns jag att jag fick sitta intill en jakthund som måste ha varit uppemot två meter i mankhöjd. Det var en mindre häst som satt på sätet intill och gläfsade; en krake så stor att om han ställt sig på två ben och promenerat iväg till bistron och köpt en kaffe och en biskvi så hade det folk reagerat på mest varit att hunden var så förbannat stor.

Jag vill, mitt i denna klagande över hundnärvaron, göra klart att jag inte är en person som ogillar djur. Tvärtom: ett par gulliga katter i kupén hade nästan kunnat lyfta tågupplevelsen.

[Även om jag kan erkänna att min personliga relation till just hundar väl är sådär. Den enda gång jag haft något sorts ansvar för en hund var när min familj skulle vakta en lastgammal Golden Retriever i en vecka. Visst var han både trevlig och fin, absolut, men det jag bär med mig från veckan var att den gamle kraken satt på vardagsrumsmattan och luktade oerhört illa ur munnen. Det var en stank så tydlig och frän att min unga pojkperson måste ha varit nära att där och då besluta sig för att viga sitt liv åt hundars munhygien (kanske hade jag då varit miljonär på några luddiga »dentasticks« idag?). Jag minns att jag missade flera avsnitt av Fresh Prince of Bel Air på grund av att det var stört omöjligt att uthärda en halvtimme i soffgruppen, med den gamle flämtande åldringen sittandes på mattan framför teven.]

Jag vet inte riktigt vilket inlägg det här är i vilken debatt, men jag tycker bara att SJ måste sluta dölja undan »Djur tillåtet«-informationen på samma sätt som jag antar att pensionsbolaget Allra mjuggskriver dit sina villkor i text så liten text att det flyger under åldringarnas läsbara radar.

Det är en sak att köpa en tågbiljett och komma för sent och kanske missa ett anslutande tåg: det är dåligt.

Det är en annan sak att boka en tågbiljett, se fram emot en rogivande stund och plötsligt befinna sig i en kakafoni av hundskall och gläfsande krakar: det är… bara märkligt.

sex poäng ner

Den framåtrotation som en knapp 1–0-seger mot en bottenkonkurrent ger kan man inte slänga bort på att sätta sig ner och styltigt försöka formulera fram plattityder om betydelsen.

Återkom imorgon. Gå ut i lördagskvällens solsken, GIF-sympatisör, och lev som om du hade sex poäng ner till kvalstrecket.

Hönan och det långsvärdsfäktande ägget

Visst lusläste jag uppslaget om GIF Sundsvalls förlustmatch mot Djurgården i gårdagens ST, men den sida i Sundsvalls Tidning som verkligen fångade mitt intresse.

Få saker gäckar nämligen mitt gravt ospänstiga intellekt som en riktigt klurig tankenöt och just en sådan tyckte jag mig finna på en av sportsidorna som handlade om den för mig okända sporten »historisk fäktning« och den om möjligt än mer obskyra under-grenen »långsvärd«.

Tankenöten ser ut som följer: Är det så att den som sedan länge–

–hållit på och vevat med »långsvärd« har enklare att–

–döpa sin son till Gandalf?

Eller är det så att den som redan har döpt sin son till Gandalf har förbaskat mycket enklare än genomsnittet att råka följa med–

–på en träning i »långsvärd«, för att sedan fastna för sporten?

Sundsvall är litet och kanske har vi några långfäktare i läsarkretsen; jag lämnar kommentatorsfältet öppet för klargöranden eller spekulationer.

Bränn alla »avgå!«-banderoller! (Eller spara dem åtminstone tills efter Halmstads-matcherna)

Det gör mig förstås ledsen att GIF Sundsvall förlorat fem raka matcher i allsvenskan. Mycket ledsen.

Men något som gör mig än mer ledsen, mitt i krisen, att GIF-supportrar inte kan uppföra sig som riktiga GIF-supportrar.

Hur är man egentligen fotbollsfuntad om man hissar »avgå!«-flagg efter en uddamålsförlust med en man mindre borta mot Djurgården? 

Läs mer

Fredagsveven: Flintifieringens status, nådens år 2017

I remember when your head caught flame
 It kissed your scalp and caressed your brain
 Well you laughed, baby, it's okay
 It's buzzcut season anyway

 

Ja, den är sannerligen här nu, sedan ett par veckor, kanske månader tillbaka, sedan solen blivit kapabel att färga en annars kritvit skalp: denna Lorde-omsjungna buzzcut season. Säsongen för att snagga sig. Den frivilliga flintifieringens säsong.

Årstiden då medvetet folk – som aldrig någonsin skulle uttala cowboyernas motpart i den gamla leken längre – approprierar som om det inte fanns någon morgondag.

Så: var har vi statusen på den rakade skallen, i juli månad 2017?

I söndags kom ett synnerligen negativt formbesked, när jag i sällskap med några vänner skulle slå ihjäl sex timmar på Gröna Lund inför en Elton John-spelning.

Titta bara:

Titta på den trygga och stoiskt lugna uppenbarelsen hos min såväl hår- som skäggbelupne vän Sinan; det är ett ansikte så tryggt inramat av hår i alla dess former att inte ens berg-och-dalbanan Twisters alla g-krafter kan få själva ansiktsformerna ur sina gängor. Jämför sedan detta med—

—denna bild på ett anlete som lyckas med konststycket att förmedla såväl oro som sorg i ett och samma ögonpar. Det här är, om vi ska fatta oss kort, ett ansikte man inte vill ha som ansikte utåt för den mänskliga kroppsdelen ansikte.

Sorg, ja: bottenlös sorg, utstrålas det — mitt i en framåtsusande berg-och-dalbana.

Den uppmärksamme, nej, den icke-blinde noterade förstås tomheten till höger om min sorgsna lekamen. Den lediga stolen i det parsäte som den tvåsamhetsnormativa nöjesparken tvingar på sina besökare.

Jag gjorde det också och efter flera år av snabba smädelseutbyten online har jag lärt mig att man själv måste äga alla typer av situationer där man lagt upp bollen för en smash från meningsmotståndaren, så på uppstuds — nästan innan jag hunnit ut från Gröna Lund-grindarna — tillverkade jag denna självsmädande meme:

Men vi kan faktiskt inte låta det här nederlaget för de flintifierade stå som facit över hur den rakade skallen står sig, sommaren 2017.

Nej: trots detta, trots styggelsen av människokött som fastnade på Twisters kameralins, så skulle jag vilja hävda att den rakade skallen är på – inte frammarsch, kanske (det är aldrig bra med rakade skallar och just marscher), men på väg uppåt.

I år har jag nämligen märkt av denna frisyrmässiga årstid, denna buzzcut season, på ett tydligare sätt än kanske någonsin tidigare.

Redan för en månad sedan så kom en vän till en träning med Gruesome 442-some – eller om det var ett mer allmänt lattjande, det går aldrig riktigt att skilja dessa två ting åt – i just en rakad skalle. Visst hade han kanske en centimeter hår till godo på mig – vilket alltid är klokt: allt under centimeterlinjen är ju, för den hårbemedlade, som att åka runt i en rullstol för skojs skull – men han hade valt att raka av sig håret och han hade gjort det trots att den här bilden hade figurerat på honom sedan tidigare:

(När man sitter på en portal av de här magnituderna får man passa sig och väga sina ord- och bildval på guldvåg, för vid en googling på min väns namn dyker nu den där bilden – där han hans arbetslösa Football Manager-profil flintifierats digitalt – upp som nummer fyra på bildsidan, trots att han har en blomstrande musik- och journalistkarriär igång simultant. Då den här portalen för tillfället saknar publicistisk styrsel så kanske ett av delmålen med dess verksamhet kan vara att få upp den här bilden som nummer ett på listan, så vi unnar oss en okynnes-pingback för att försöka lyfta den ytterligare.)

Nåväl. När han, efter att ha sett den bilden på sitt potentiellt flintifierade jag, kom till en träning eller ett lattjande med håret rakat – då visste man att buzzcut-säsongen var här på allvar.

(Han passade också, det ska sägas, väldigt bra i rakat i det verkliga livet, till skillnad från i den virtuella världen.)

 

Jag har också själv märkt av denna buzzcut season-trend; detta den rakade skallens pånyttfödelse. Jag har ju sedan länge varit en frekvent användare av diverse huvudbonader. Eller länge och länge: mitt användande sköt nog i höjden ganska precis i samma ögonblick som jag tog och gjorde mig av med de sista sorgliga skärvorna av det som en gång i tiden – vi pratar kanske… 2007-2008, senast – var en fulltalig formation av hår. Mitt kepsanvändande stack iväg som en exponentialfunktion uppåt: upp och iväg. Från noll till nära på hundra.

Inte på grund av att jag varit särskilt missnöjd med mitt flintifierade yttre, egentligen, men det är någonting som händer med den rakade, kritvita skallen i relationen med bylsiga ytterkläder under precis alla andra månader än just sommarmånaderna. Den liksom lyser som en vitmålad fyr; gör att hela ens lilla vita huvud ser ut som ett ställningstagande.

Man ser ut som ett vandrande ställningstagande på samma sätt som den här byggfirman, vars bilar jag ser åka runt mina kvarter stup i kvarten, ser ut att göra någon form av diffust ställningstagande med den här loggan:

Det kan ju bara vara så grundaren av SHK Entreprenad ser ut, men det ser ändå… lite märkligt ut. Man reagerar. Det ser… inte konstigt ut, nej, men det ser ut som ett ställningstagande. Sätt på en keps på den SHK-mannen och det ser ut som vilken markanläggningsfirma som helst. Men nu: nja. Lite konstigt.

Men så kommer sommaren och det vita ägg man går omkring och balanserar på axlarna kan med fördel bytas ut mot ett sånt där folkligt brunt ägg. Jag vet inte varför, men de har en så mycket varmare framtoning, de bruna äggen, än de där helvita.

Jag vet inte tillräckligt om ägg för att ens förstå varför vissa ägg är vita och vissa är bruna – men där de vita äggen formligen skriker dåliga värpförhållanden och medföljande höftledsproblem för de stackars överdimensionerade hönorna så utstrålar de bruna äggen en helt annan, naturnära härlighet.

Och den här sommaren började jag tidigt, redan i mitten av maj, med att ge det vita ägg som är mitt huvud lite solig omsorg via en vecka på den kroatiska solkusten. Ganska tidigt bytte det också skepnad: från vitt ägg till det där eftersträvansvärda bruna ägget.

Sedan dess har jag faktiskt nätt och jämnt tagit på mig en huvudbonad. En av gånger jag burit keps var – förstås – på nationaldagen, så att jag, och det här har jag redan berättat, inte skulle bli nedbrottad efter att någon skrikit »NMR är här!« på den fotbollsturnering för nyanlända som jag flanerade omkring på.

Annars har jag stått upp för min flintifiering, mycket tack vare att den här Larry David-inställningen till »the hat people« har etsat sig fast:

Och nog är det en faktor att jag nu – för första gången på, vadå?, fyra år? – har incitament att försöka ge en rättvisande bild av mitt utseende för främlingar.

Man vill ju inte mjuggrepresentera sig själv.

 

Nu ska jag till sist komma till saken. Det här var ju egentligen tänkt att bli en renodlad kulturartikel, om hur den flintifierade skallen har porträtterats i mainstreamkulturen på sistone, men ännu en gång har självcentreringen hos Pirkt.se:s kulturchef kommit i vägen med en personlig utläggning på några tusen tecken om tvåsamhetsnormativa nöjesfält, om ens subjektiva uppfattning om olika äggfärger och till och med gett sig på en psykoanalytisk teori kring sitt eget kepsbärande.

Jag hade kort och koncist tänkt skriva om hur Girls med all rätt utmålats som en serie som varit rent banbrytande när det gäller synen på kvinnokroppen – jag tror det var Liv Strömqvist som sa att någonting i stil med att den »gjort att medvetna killar ens förstått att det går att ha sex med en tjej som inte är jättesmal« – och det är förstås den stora kroppsligt politiska bedriften som den fantastiska serien åstadkommit över sex säsonger.

Men under den sjätte säsongen så var det omöjligt för mig och mina identitetspolitiskt nischade ögon att inte stanna vid en annan detalj:

Beskrivningen av den flintifierade Dill-karaktären!!! Hur ofta får en man med en icke-frisyr där man ser krans-konturerna beskrivas som »supersexig« – speciellt i en serie som kantas av rent objektivt supervackra människor???

En litet historieberättande steg för Girls-tittaren, ett jättekliv för den flintifierade rörelsen.

Men allt det som den amerikanska populärkulturen bygger upp kan de också riva ner. Efter Girls modiga ställningstagande och det momentum som det gav den flintifierade communityn så lanserade Veep den här nya Jonah Ryan-uppenbarelsen:

Det var länge sedan någonting var så direkt skadligt för den rakade skallen som alla penis-relaterade smädelser som haglar mot denne fullblodsidiot till kongressledamot, vars flintifiering inleddes med cancer men som sedan – ROLIGHETS-SPOILER ALERT – övergick till själv-renrakning för att kunna bibehålla flödet av cancer-sympatin från väljarna.

(Veep är nog världens allra bästa serie när det gäller rappa smädelser och kan med fördel ses för den som behöver ammunition till diverse smädelsestinna chattgrupper.)

Smädelserna haglar så tätt att inte bara den fiktive kongressledamoten erkänner sitt penisartade utseende i serien—

—utan det går så långt att även skådespelaren bakom Jonah-karaktären gått ut och smädat sitt eget ny-flintifierade jag:

Jag borde förstås – som avslutning – ha förberett en Sisyfos-gif där jag rullar upp ett kalt huvud för ett berg, bara för att se att det rulla ner igen.

Red Bull-embargot hävt för en kväll

Förlåt mig, för jag har syndat.

Igår var jag på Trädgården, för att se Unge Ferrari, Arif (två norrmän som jag försökte förklara för mina vänner var erkänt bra sedan gammalt, men som förstås avfärdades som »Skam-musik«, som om det i sig vore någonting dåligt!!!) och Cherrie.

Jag var så sugen på att se den trion att jag förbisåg faktumet att eventet var Red Bull-sponsrat. Och jag betalade för inträde, öl och sedan flera öl till. Ett tag blev jag nästan sugen på att nypa mig en burgare.

Ja, jag har ju sagt förlåt.

Behöver jag förklara förlåtet? Okej då.

Även om det inte gått ut någon promemoria till alla GIF-supportrar så förstår väl alla medelpadska fotbollssympatisörer som är vid någorlunda sunda vätskor att tiden sedan länge varit inne för ett handelsembargo riktat mot Red Bull-koncernen. Och att detta embargo blivit särskilt viktigt att fullfölja nu under sommarmånaderna, då företagets ena fotbollslag verkar sätta sig på tvären kring att sälja sin största stjärna Emil Forsberg och genom det — via ett faktiskt fungerande trickle down-system — rädda ekonomin för Forsbergs moderklubb GIF Sundsvall.

Senast idag, fredag, gick ju läskeblaskgängets sportchef Ralf Rangnick ut och proklamerade att inga nyckelspelare skulle säljas och att det inte fanns något (hundratals miljoner inkluderade, antar jag) som kunde få klubben att vika sig på den punkten.

Men även om det gigantiska läskföretagets fotbollsmässiga förgreningar är kaxiga just nu, när pengarna formligen flödar in och Red Bulls varumärke har expanderat från renodlad oxpiss-läskförsäljning till att innefatta flygtävlingar, rymdvevande och (uppenbarligen) coola »events« under stockholmska broar, så tror jag att även den största av koncerner inte kan stå opåverkad inför ett fullskaligt embargo i den viktiga och penningstinna regionen Västernorrland.

Efter gårdagens återfall ska jag omgående återgå till regelrätt bojkott igen och om bara alla GIF-sympatisörer gör detsamma (vi borde väl vara en 3-4000 som skulle offra vårt sockriga koffeinpåslag för Giffarna?) så är jag säker på att denne kaxige Ralf Rangnick kommer att mjukna. Han kommer, om bojkotten bara fullföljs, behöva rusa in på den Medelpads-bördige kollegan Pelle Nilssons kontor, riva sig i håret och börja gasta i lika delar panik som ilska i riktning mot den assisterande sportchefen Nilsson:

»DINA VÄSTERNORRLÄNDSKA VÄNNER HÅLLER PÅ ATT KANTRA HELA RED BULL-IMPERIET!!! DOM DÄR MEDELPADSKA TORRGOMMARNA VERKAR INTE UPPHÖRA MED SITT LÖJLIGA EMBARGO SIG FÖRRÄN VI SÅLT FORSBERG!!!«

Pelle Nilsson kommer säkerligen att bli ombedd att medla med sin förra klubbs supporterförening, för att försöka häva embargot och rädda såväl dryckesföretag som fotbollsklubb, men då räknar jag med att den IFK Timrå-fostrade Nilsson, vars familj säkerligen fått steka på en och annan burgare på Mittnorden Cup genom åren, är nog av en föreningsmänniska för att vägra följa megaföretagets order.

»Är det inte läge att gå med på deras krav?«, kommer Nilsson truga. »Jag har hört av vänner att priset på en 33-centilitersburk Red Bull sjunkit till under fem kronor på Hagmans Tobak. Det måste vara skadligt för varumärket.«

Till sist, när hyllorna på Statoil Norrmalm bakom IP:s östra läktare formligen svämmar över av inkommande Red Bull-produkter som folk vägrar köpa, hur mycket merförsäljning Statoilpersonalen än lär tvingas till av Red Bulls säkerligen jättejobbiga PR-personer (»ska det inte vara en Red Bull-cola till spolarvätskan?«), så kommer huvudägaren till slut, innan augusti månad är över, att tvinga Rangnick och hans kaxiga koffeinkollektiv att börja sälja av ägodelar.

Så förlåt mig min svaga moral. Nu torrlägger vi Mellannorrland igen.