Två hundra år sedan

Idag, den 29 maj, så är det »veterandagen«. Det är en dag för att hylla gamla svenska militärer och en dag som regeringen i veckan beslutade att göra till allmän flaggdag.

Och det sägs ju ofta att Sverige inte har varit i krig på två hundra år.

Men det är inte lika ofta det faktumet skriks ut, högt, som genom en megafon.

Men så kommer då veterandagen och svenska hjältar ska firas.

sverige

En flygkapten ska få medalj. För vilken typ av heroiskt hjältedåd?, undrar man. Har han från luften bistått Vita Hjälmarna i deras räddningsarbete i Syrien? Har han pimplat upp människor från kapsejsade flyktingbåtar i Medelhavet?

Nej.

sverige2

sverige3

Han har krockat med en tjädertupp och inte krockat.

Ingenting skriker »VI HAR INTE VARIT I KRIG PÅ TVÅHUNDRA ÅR« som det.

Hela 3-4-3-schabraket rämnade

Har vi spelat med ett formationsmässigt handicap under hela våren? 

Riktigt så långt kanske vi inte behöver sträcka oss.

Men när Stefan Larsson har nära till friläge är det nära till taktikbyte. 

 

Första tio såg faktiskt ganska lovande ut. Både Kristinn Sigurdsson och Linus Hallenius bekantade sig på nära håll med Lukas Hägg-Johanssons vänsterstolpe, där den förstnämndes avslut träffade densamma och den andres strök precis utanför.

Det såg så pass lovande ut spelmässigt under inledningen att jag, vis av Göteborgs-erfarenheten senast, konstaterade att det låg en 0–4-förlust och lurade i vassen.

Sedan greppade 18-årige Svante Ingelsson bollen med nävarna och gjorde som varenda talangfull småländsk mittfältspojk verkar kunna göra. Han hivade fotbollen omkring femtio meter, den studsade ner vid en Kalmar-fot, den studsade vidare till en annan, direktskotte tog på en tredje – och så var hemmalaget i en synnerligen oförtjänt ledning.

Ett lag med självförtroende hade spottat i nävarna, fortsatt rulla och trott på att faktumet att de dittills sett bättre ut än motståndet till slut skulle generera rättvisa.

Men GIF Sundsvalls 3–4–3–bygge är uppenbarligen byggd på en väldigt lös botten. Och med den överlägset viktigaste stöttepelaren borta så rämnade hela schabraket, skikt för skikt, efter det oturligt insläppta förstamålet.

Plötsligt var det svängdörrar mellan varenda lagdel och plötsligt blev det obarmhärtigt tydligt att GIF Sundsvall balanserar sin offensivt lagda 3-4-3-formation på två innermittfältare som nätt och jämnt kan stava till duellspel. Ingen annan allsvensk förening skulle unna sig att ha tre anfallare samtidigt som mittfältet balanseras upp av spelartyper som Smajl Suljevics och Kristinn Steindorssons.

Nu blev det uppenbart varför.

Emin Nouri var nära att genombrottssprinta in 4–0 och vid ett tillfälle var den lojale vänsterbacken Stefan Larsson framme och var en hårsmån ifrån att få ett friläge.

Jag tror att det är i exakt det läget som man i allsvenska sammanhang kan vara riktigt säker på att ens defensiva organisation har rämnat: när Stefan Larsson är och snuddar vid frilägen. Det var som att hela den defensiva formationen var i upplösning. Plötsligt fanns det ytor överallt – mellan lagdelar!, bakom backlinjen!, Ismael-luckan där han kunde stå och grillfest-bolla bäst han ville! – i det som tidigare såg ut som ett väloljat pressmaskineri.

Och det är tufft nog att hoppa in i en trebackslinje som gravt matchotränad i tjugosju-gradig värme – och bevisligen helt omöjligt att göra det i en match där hela strukturen vittrat sönder. Jag letar i minnet, men jag har nog aldrig sett den vanligtvis så stabile David Myrestam ha det så tufft på en fotbollsplan.

Vid 0–2-målet, där bollen hafsigt styrdes i djupled mot älgmänniskan Svante Ingelsson, fick man nästan upp bilder av hur Magnus Powell blev ifrånsprungen av Fredrik Jensen, senhösten 2008. Det är inte ett gott betyg: det betyder ungefär att man tappat två meter på en sprungen meter.

Och strax därpå var det dags igen, då Myrestam först blev överspelad på mittplan och sedan inte kunde hänga med i Melker Hallbergs 3–0-resulterande löpning.

Det var en kollektiv kollaps – med ett matchotränat, västerbottniskt ansikte.

I paus fanns det inte annat att göra än just det byte som Joel Cedergren tog till: Myrestam ut, en anfallare in. Hade inte trebackslinjen övergetts i det läget – när Stefan Larsson sprang sig till frilägen! – så vet jag inte vad jag hade tagit mig till.

Och det är väl egentligen nära nog omöjligt att säga något om en avslagen halvlek där ett solgassande hemmalag mest ville att matchen skulle ta slut, men… såg vi inte åtminstone fragment av ett hyggligt lovande 4–4–2-lag?

Nog såg det bättre ut? Nog kändes det som att om den initiala pressen givit en reducering (både Hallenius och Sonko Sundberg var ju nära) så hade det trots allt kunnat blivit match av det hela; trots allt 3-4-3-haveriet ställt till med?

Exempelvis kom Eric Larsson och Dennis Olsson till klart fler inläggslägen som mer naturliga ytterbackar än de gjort på flera matcher. Det låter ju modernt och spännande med »wingbacks«, men nu var det länge sedan vi fick se fjolårets bästa allsvenska ytterback ha särskilt mycket fart under fötterna.

Och angående Larsson så kan han prata hur mycket som helst om att det är Giffarna som gäller och att han inte bryr sig om utländskt intresse – men det avslut som han tog med vänstern i ett 3-mot-2-läge tar ingen som inte har ett Young Boys-kontrakt hägrandes framför sig.

 

Två raka förlustmatcher. 0–7 i målskillnad. Ett sista derby innan uppehållet, mot ett lag vars tränare brukar bemästra »leken med siffror« bäst i hela Sverige.

Då vill jag nog se en klassisk 4-4-2-uppställning i Östersund.

Fredagsveven: Saker bara coola rappare kommer undan med

Vilken vecka den här portalen har bakom sig. Det är förstås en helt egen fråga ifall det är önskvärt att det vevas iväg så rappa inlägg, höftskjutna i farten!, men ett faktum är att tio inlägg på sex dagar kan vara något form av rekord.

Och nu Fredagsveven™, det yviga fredagsuppslag som liknats vid internet-versionen av det här godisregnet, där en man ovanpå en närbutik i Skoghall lyckas skapa en liten krater på torget med hjälp av en kastglad näve och ett par hårda karameller:

fredagsveven

Jag gillar den metaforen: att jag står på en höjd och gladlynt kastar ut AKO-gräddkola i riktning mot en åskådarmassa som gör allt för att ducka och hålla sig undan och som kanske helst skulle se att strösslandet upphörde.

Och precis på samma sätt som lokalbefolkningen i Skoghall helst skulle vilja kunna korsa torget utan att få en näve pastiller i plytet kanske den lilla Pirkt.se-skaran helst skulle vilja se trevliga bilder från den adriatiska solkusten eller läsa personliga anekdoter om Mike Palm-stinna förstadejter – men likt den gladlynte mannen ovanpå bankomatens tak så vägrar jag att lyssna.

Jag bara fortsätter strössla.

 

Den här veckan har jag tänkt att Fredagsveven™ ska handla om rappare och om vad de kommer undan med.

Jag har ju på senare år blivit karaktären i Office Space, när alla fönster är stängda kan jag rappa med ganska högt hemmavid, och jag tycker uppriktigt att Kendrick Lamars skiva är en av de absolut bästa som släppts under 2017.

Och han är ju onekligen väldigt cool, 29-årige Kendrick Lamar. Väldigt cool.

Hur cool? Så cool att han kommer undan med smeknamnet »Kung Fu Kenny«.

Smaka på det smeknamnet, blunda gärna och föreställ er en man som kallar sig Kung-Fu-Kenny och säg att det inte är just den här bilden som dyker upp:

kungfukenny

Jag säger inte att just det här är beviset på hur smarta dagens moderna datorer har blivit, men att internet genast letade upp den här bilden åt mig när jag googlade efter »Kung Fu Man« är ju nästan Westworld-läskigt. För det här är ju exakt den bild jag var ute efter: själva sinnebilden av hur en kung-fu-intresserad man vid namn Kenny borde ser ut.

Det där är Kung-Fu-Kenny, som tränar hoppsparkar på vardagsrumsgolvet, som kan alla repliker i »Crouching Tiger, Hidden Dragon« och som minst en gång gjort sig väldigt illa då han ropat till sig delar av släkten för att visa att han minsann kan karate-slå igenom den plank som farbror Allan nyss köpt för att timra en gillestuga med.

Och att då självmant välja just det smeknamnet, »Kung Fu Kenny«: det kräver sin coolhet.

 

En annan som uppenbarligen är väldigt trygg i sin egen coolhet är den svenske rapparen Michel Dida. Han kan onekligen skriva somriga hits, på det sätt somriga hits ska skrivas i denna post-Markoolio-era: för två år sedan var det med »Höru mej bae?« (som fick Sveriges mest uppburne musikjournalist att tänka till!), i år är det med »Gucci Song«.

Den här gången är Michel Dida så pass trygg i sitt sommarhittande och i sin coolhet att han unnar sig att ta ut svängarna – med något så fundamentalt ocoolt som schamanism.

Jag har många gånger gått och nynnat med i »Gucci Song«, det är en bra låt!!!, men varje gång jag kommer till det här lilla partiet så spricker jag upp i ett brett leende och ger ifrån mig ett litet skratt:

Låt gå för att han påstår sig ha sett sin framtid i en sten(ish), det tror jag den lite allmänt skrockfulla svenska radiopubliken kan svälja, men att kunna unna sig att ha med en schaman som väser »FUTURA« efteråt – då har man en stor tilltro till sin coolhet.

Det krävs ett oerhört självförtroende och en ordentligt grundmurad coolhet för att i något sammanhang slänga in en schaman, helt okommenterat.

(Kanske finns det en given och etablerad koppling mellan rap och schamanism. Jag kanske är Jan Gradvall nu: kommer med en spaning – han om tunnelbanelinjer, jag om schamanism – som alla andra redan fattat på uppstuds. Som tur är har jag ingen redaktör jag behöver lämna in texten till, som Gradvall måste ha gjort för två år sedan, då han – och nu föreställer jag mig – med stuns i steget vandrar bort till kulturredaktören och säger »du vet den här låten som hela Sverige går och nynnar på? Jag har hittat nåt i den!« och lämnar över sitt A4-ark.)

 

Jag måste också tillägga att jag helt hade missat firandet av VM-guldet på hemmaplan och de komplikationer som uppstod, då någon fått för sig att skicka fram Stefan Löfven inför en brölig hockeypublik som bara ville få en glimt av Kung Henrik.

Därför var de första tio-femton minuterna av veckans Lilla Drevet, där Ola Söderholm gick igneom Åke Ungers räddningsaktion, något av det mer smärtsamt roliga jag hört på ett bra tag.

Och i veckan noterade jag att Stefan Löfvens PR-team har styrt om kosan 180 grader, knäckta efter den usla tajmingen med hockeysnubbarna:

img_4762.jpg

För visst är en möhippa nästan den exakt diametrala motsatsen till den enorma svensexa som ett hockey-VM-guldfirande måste kunna beskrivas som?

(Nu läste jag inte artikeln, där jag antar att det framgår hur hon reagerade på överraskningen, men det är omöjligt att inte ömma för Löfven när han står där – innan ögonbindeln tas av – och antagligen är livrädd för ännu ett negativt mottagande.)

Ute på marknaden igen

Det är klart att jag inte gav mig ut direkt, dag ett, utan att jag väntade ett tag. Visst: jag kanske skapade mig ett konto ganska tidigt, kollade runt lite och inspekterade utbudet – men jag skulle inte säga att jag gav mig ut på marknaden igen förrän jag kom hem från min veckolånga rekreation längs den kroatiska solkusten.

Först nu, solkysst och utvilad, har jag orkar konkretisera mitt letande och vågat ta kontakt.

Och prisa Gud eller Tim Berners-Lee, men internet, alltså: vilken grej. Redan efter ett par trevande inledningsmeddelanden i nån app, när man knappt hunnit etablera att det finns ett konkret ömsesidigt intresse, så står det klart att vi ska ses.

Ses! Uppstyrt! Stela hälsningar (handslag?, kram?, fistbump???), höga förväntningar och granskande blickar!!!

Jag har aldrig varit ute på marknaden i denna internet-era, så därför skulle jag vilja påstå att det här är den första formellt uppstyrda träff jag varit på. Visst: en gång kom en tjej jag bestämt att jag skulle träffa till Sporthallen – där vi skulle se Dragons möta Plannja – i sällskap med en annan kille. En träff som utmynnade i att det mest intressanta muntliga utbytet som min kanske 15-åriga person fick ta del av inte alls involverade utbyte av saliv – utan handlade om Mike Palms returtagning.

Men det var ändå inte samma sak. Det här är något annat. Här är premisserna ännu tydligare, förväntningarna mer utpräglade och det finns – hoppas jag – inget utrymme för att Mike Palm ska tränga sin svettiga 210-centimeters-lekamen emellan oss.

Och jag ska inte, under denna min första dag ute på marknaden, bli Sex & The City-Carrie – men jag måste säga att jag har väldigt svårt att veta vad jag ska ha på mig. 

Jag tycker mig ha mycket fina kläder, såväl smäckra skjortor som coola t-shirts!!!, men ingenting är köpt för det här syftet. Ingenting jag äger är köpt med en medvetenhet om att det kommer att nagelfaras in i minsta detalj, redan vid mötet. 

Jag har aldrig behövt fundera på vad var och ett av plaggen signalerar.

Vad har man på sig på ett första möte med en helt ny person, om man vill att sin klädsel ska vara lite utmanande och liksom säga »jag vill jättegärna göra detta lägenhetsbyte«, men samtidigt ändå inte verka för desperat?

(Här är min profil, förresten, om någon skulle vilja byta en mindre och billigare lägenhet mot en jättefin och stor – så stor att du garanterat får stå värd för alla festligheter i bekantskapskretsen – tvåa i Huvudsta.)

Upprättelse till Chris Cleaver

Kanske var det inte Chris Cleavers fel. Kanske låg heller inte felet i att Owen Prices inlägg inte satt lika precist som de gjorde då han var 14 (och högerfotsprickade till sig reklamkontrakt med Nike).

Kanske var Hrvoje Bubalo inte en så pjåkig vänsterback egentligen. Kanske var det rätt av tränaren David Wilson att låta laget ligga och plaska i vatten hela försäsongen, som om man förberett sig för ett kortbane-SM.

Kanske var det bara tröjorna.

Kanske var det matchtröjorna som lade grunden till 2006 års miserabla GIF-säsong, då laget länge fick kämpa för att hålla sig undan Superettans bottenskikt.

Jag var ute och kickade boll i svensk försommarvärme idag (kan det ha varit 18-19 grader?), iförd denna matchtröja från 2006 års säsong, och det var i det närmaste outhärdligt. Det var som att den var sydd i syntetisk lammull.

Jag har aldrig riktigt trott på kraften i AdiCool, NikeBreath, Puma AntiWarmth och allt vad de tröjmässiga kylsystemen, de som sägs ventilera bort svett och som ska låta kroppen andas, kan tänkas heta – förrän jag nu sprang runt i en tröja från pre-AdiCool-eran.

Giffarna tog steget upp i allsvenskan året därpå; en säsong då till och med min gamla mattelärare Mika Sankala unnade sig ett par luftiga shorts på tränarbänken.

Kanske hade de kunnat göra det redan säsongen innan, om någon i organisationen bara känt på tröjmaterialet mellan tummen och pekfingret och därefter – och här kommer en referens som min vän Datrik Pokk (som nu har sommarsnaggat sig och inte är olik den här gamla FM-bilden!!!) slängde ur sig i fotbollsfarten – haft George Costanza-stake nog att föreslå lite bomull i matchtröjorna.

Spela Shorline eller dra ett riktigt bra hundskämt

Tack vare en gravt försenad flygbuss [Branded content: Flygbussarna från Arlanda till Sundbyberg är alltid försenade]  hann jag bara hem och skölja av mig det värsta av solskydds- och flygplatslukten innan jag genast skyndade mig ut i den närmast kontinentalt varma Stockholmskvällen.

Var det mest på grund av att Henrik Berggren spelade på Gröna Lund?

Eller på grund av att jag ville visa upp min nya soliga persona för mina vänner?

Nej, allra troligast skyndade jag mig ut i Kristi »Jag ska packa lätt, trots att jag kan bli borta i över tvåtusen år«-onsdagskvällen för att jag ville… öva på att socialisera med andra människor.

Det höll på att gå ordentligt snett direkt, då jag från spårvagnen såg en man i mörkt, längre hår och en mockajacka sitta i den park jag trodde vi kommit överens om att vi skulle sitta i. Jag var så övertygad att det var min vän Sinan – signalementen var exakta bakifrån – att jag först kanske sju meter ifrån individen, med vilken jag glatt sökt solig ögonkontakt under hela min bestämda femtiometerspromenad, hann vika av, då jag upptäckte att det bara var en vanlig stockholmare. Nu satt han som tur var med ryggen halvt emot mig, men hans kompis – som såg min bestämda gång och min hastiga höger-gir – måste ha trott att de precis slapp undan, om inte ett rånförsök (därtill såg jag för glad och uppsluppen ut), så väl ett sol-och-vårar-försök.

När jag väl nådde fram till rätt sällskap gick det okej, ändå, sett till att jag inte samtalat med ett par människor under 60-årsstrecket på en dryg vecka. Det var lite trevande, lite osamspelt, men långt senare på kvällen fick jag in ett hundskämt som var uppe och nosade på ++++.

Min sociala insats var – och håll i er för här kommer en säckknytning av stora mått – lite som Henrik Berggrens spelning. Det var lite trevande inledningsvis (Grönan och dess publik – som stod så orörliga att de inte ens verkar ha varit på sockervadden – gör ju ingenting lättare), men den gamla BD-fyrling han kom ut och extranummer-brände av är ju något alldeles extra, oavsett miljö.

(Jag skriver det här i mobilen från frukostbordet, likt en Pavlov-jycke som ännu inte lärt sig att han har tillgång till internet i alla miljöer.)

WORLD HERITAGE HOPPER

Visst är det »groundhoppers« de kallas, individerna som åker runt och samlar på besökta fotbollsarenor? Som vill ha sett en match på varenda liten sketen division 3-läktare för att kunna bocka av den på sin hipstriga lista?
Finns det »världsarvshoppers«? För igår kände jag mig som något liknande. Detta då jag via en nätt liten bussresa på fem timmar tog mig från Dubrovnik till Split, vars flygplats jag ska flyga hem från idag, men ändå inte nöjde mig vid att stanna i den mullriga och utåt sett betongbelupna storstaden under min sista kväll — utan satte mig på en ny lokalbuss.

(Detta efter att ha snabbmulat i mig en yvigt ihopslungad risotto alldeles vid busscentralen; lite på grund av hunger, mycket på grund av wifi-beroende. Det är nog resans enda ++-måltid.)

Till den lilla medeltidsstaden Trogir: Unesco-listad som världsarv sedan 1997.

Det… ångrade jag inte.

Nu är inte detta någon fotoblogg (den här ensamsegligen har lärt mig att visst: åk ensam, men åk aldrig med en gammal iPhone som enda reseskildringsverktyg), men jag tycker att ett par bilder är på sin plats.

Den här dubbelfiliga strandpromenaden (en på vardera sida det segelbåtsstinna vattnet) var värd att fångas upp av skarpare pixlar. 

Att vara nöjd vid tremålsunderläge

Det brukar koka inombords när jag ser en pausintervju där en GIF-tränare står och säger sig vara nöjd med spelet, samtidigt som man själv skulle vilja byta ut halva laget och hela ledningen. 

Igår stod Joel Cedergren och var nöjd – vid 0–3-underläge på hemmaplan.

Jag borde förstås ha Gunnar Hökmark-vevat teven ut genom hotellrumsfönstret, men… nej, jag kunde förstå honom.

 

Det här skrivs på tisdagen då jag vill vara förvissad om att det inte var morgonslurkarna med grappa, eftermiddagsölen eller solens stingmelerade strålar som gjort mig på ett sådant förlåtande humör igårkväll.

Men nej: även när grappan, ölen och i viss mån solen (jag har suttit i en buss hela förmiddagen) har lämnat systemet så står jag fast vid att GIF Sundsvall som fotbollslag och som 3-4-3-bygge hade rätt att vara belåtna med hur de genomfört den första halvleken mot IFK Göteborg.

Jag satt och var nöjd – trots underläge med 0–3 i paus.

Hade jag varit en luffare i en pilsnerfilm hade jag tittat ner på grappaflaskan, upp igen på resultatet, ner igen på flaskan, och skakat bekymrat på huvudet.

Nöjd. Trots noll-tre. I paus.

 

Men precis innan Sören Rieks skickade in bollen så där överrumplande tidigt mot Tobias Hyséns måljubilerande fot så hade man ju summerat en väldigt fin förstahalvtimme från hemmalaget; antagligen säsongens hittills bästa.

Bollinnehavet var detsamma som i den sömndruckna tillställningen mot J-Södra, men nu fanns där ett helt annat offensivt driv i passningsspelet. Smajl Suljevic vände och vred inte lika omständligt, Kristinn Steindorsson tryckte iväg bollar på ytor och vid ett tillfälle – jag tror att det var strax innan Hyséns 1–0-mål – så gick bollen som på ett relativt rakt utlagt snöre mot motståndarstraffområdet; det var någon fin kombination centralt, spel upp på felvänd forward, på ett tillslag ut på en wingbackliknande Dennis Olsson som på ett tillslag tryckte in bollen i straffområdet.

Stundtals bjöds vi på 3-4-3-fotboll när den är, inte som bäst, men riktigt bra.

 

Det blev dock inget av just det nämnda Olsson-inlägget.

Och det var ju lite av grejen. Det blev ingenting av någonting för det fint rullande hemmalaget – samtidigt som gästerna lyckades göra tre mål på två chanser.

När luckan mellan Dennis Olsson och Noah Sonko Sundberg öppnade sig på vid gavel så väntade inte Sören Rieks utan smällde in bollen direkt, utan att tveka. Han visste var han hade sin anfallare, eller var han förväntades vara. När motsvarande, närmast identiska läge dök upp för Eric Larsson i den andra halvleken så väntade han och väntade och väntade – och satte sedan bollen rakt på David Boo-Wiklanders fot.

IFK Göteborg behövde en enda lucka längs en flank för att få fram ett matchavgörande; GIF Sundsvall hittade luckor precis överallt i ett virrigt, svagt och sedermera också Rogne-löst Göteborgsförsvar, men inte ens med fem anfallare på banan (i vad som stundtals liknade en 2–2–6–formation) kunde de forcera in ens en reducering.

 

Sedan går det inte att komma ifrån att IFK Göteborg inte behövde vara lika kliniska den andra gången som samma Olsson-Sonko-lucka uppenbarade sig, bara minuter efter 1–0-målet – för då klev domare Kristoffer Karlsson in i handlingen och hjälpte det då misslyckade inspelet på traven.

Marcus Danielsson gör vad precis varenda försvarare i den organiserade fotbollen gör vid ett inspel, men hundra kilo tunge (obs: uppskattning) Mikael Boman väljer att inte ens försöka göra sin uppgift – det vill säga kämpa sig förbi försvararen i kampen om ytan – utan lägger sig.

Och vad Kristoffer Karlsson gör när han greppar pipan… det hoppas jag att en domarbas har synpunkter på.

 

Det här kan ha varit grappan som kände, men jag trodde att det fortfarande fanns en chans till upphämtning vid 0–3-underläge och så lite som en halvtimme kvar. Så pass usla tyckte jag att gästerna verkade och så pass dominant var hemmalaget, vars offensiv inte bara var bollinnehavande utan relativt böljande.

Fotboll är inte sällan en ologisk sport. Efter en oavgjord träningsmatch mot J-Södra i mars månad ville jag skrota 3-5-2-formationen på direkten; efter en 0–4-förlust på hemmaplan känner jag en viss entusiasm kring 3-4-3-framtiden.

Det här var, om vi räknar bort de två straffområdena, den bästa offensiva insats jag sett Giffarna göra i år.

Det är bara typiskt att det är där – kommer han säga det???, nej!!!, det kan han väl inte våga påstå!!!, är det en DN-krönikör som knyckt pennan???? – matcherna avgörs.

 

Betygen:

Tommy Naurin ++

Noah Sonko Sundberg +

Eric Björkander +

Marcus Danielsson +

Eric Larsson ++

Smajl Suljevic +++

Kristinn Steindorsson +++

Dennis Olsson ++

Jonathan Morsay +

Linus Hallenius ++ (+++ i själva spelet, men skjuter man över vid det reduceringsläget så är man närmre underkänd som toppforward)

Romain Gall ++

En terass och en router

Det förra inlägget – som smattrades ihop över en bättre frukost på ett ställe vars wifi är beprövat (ibland ställer jag mig muren deras bara för att se ifall Instagram-likesen tickar in!!!) – skrevs av en individ som stod mellan boenden.

Men nu har jag ett igen, och det är inte vilket som helst.

Det är 70-årige Vlados enda lägenhet, förutom den lilla han själv bor i, och till den hör lite – javadskavikalladet – extrautrymmen.

»Ingen annan i hela Dubrovnik har en sån här terass«, sade Vlado innan han hällde upp morgonens andra glas kroatisk grappa (eller vad man nu får kalla det när det inte är från Italien). Själv sade han sig ha behövt lugna ner sig med drickandet efter en stroke, men nog var hans glas med morgongrappa lika rågade som mina.

Jag är beredd att tro honom. Överallt ser man brandgul tegelsten – några plattor gulare än andra, då några är flera hundra år gamla och några bara tjugofem, då de satts dit efter bombningarna under kriget – men mitt bland dessa tak finns alltså en terass och för en dag och en kväll är den inte bara Vlados utan också min.

Och det är klart att terassen spelade in, när Vlado – som kände hotellägaren jag bodde hos härom dagen – lät mig titta in hans ägor.

Men jag ställde nog fler frågor om wifi-situationen, och bestämde mig nog att slå till (kontant, näve till näve) först när han visade upp att han låtit sätta in en egen router i rummet; som om han anade att en större terass i Dubrovniks gamla stadskärna inte skulle räcka för den som har intresse för hur det går för ett medelpadskt fotbollslag långt borta om måndagskvällarna.

Vaknar upp som världsmästare


Det var nästan som om det var menat. Lägenhetens wifi hade varit oerhört lynnigt hela vistelsen, som om själva internetkällan flyttade på sig; som om ägaren sprang runt med routern i en liten skinnpung på sin vindsvåning. Men nu, vid tiorycket på söndagskvällen, när jag just kommit hem från en bättre kolgrillsmiddag, så var det som att jag äntligen hittade en luftburen direktlina mellan min dator och ägarens router. Jag kunde plötsligt inte bara googla fram en stream till VM-finalen – när jag klickade in mig på den mjuggförmedlade kanadensiska sändningen så var bilden knivskarp och utan minsta laggande. 

Det var som menat
Och visst var det fina tre-fyra minuter av ishockey jag fick mig, innan jag trynade i mitten av den tredje perioden. 

För det kan vi konstatera: att det går att göra mycket själv. Man kan åka utomlands själv, man kan äta frukostar, luncher, middagar mol allena*, man kan hotellslumra i ensamhet. Det mesta fungerar, ja, mer än så: det är riktigt fint.

Men ishockey, gott folk, det kan man inte se utan gemenskap.

*= Just igår kväll var dock middagen i singular lite jobbigare än brukligt, då jag lyckats nästla åt mig ett bord på det som enligt TripAdvisor är hela Dubrovniks bästa etablissemang. Jag satt med näbben ut mot den kö av människor som ringlade utanför grindarna och det var som att hungriga köare stod och kommenterade varenda liten tugga jag tog. »Nu har han bara en liten kyckling kvar!«, typ, eller »måtte han inte den där ensamseglaren ta upp sin bok igen nu, när han har så mycket potäter kvar att jobba sig igenom!!!«.