Fredagsveven: Cutting down on small joys

Det är dags. Dags att sätta sig ner och smattra ihop ännu en rykande färsk upplaga av Fredagsveven™: medie-Sveriges nästan odiskutabelt minst uppskattade veckovisa tradition.

För trots att fenomenet »blogg« anses dött och begravet sedan många år så kan jag verkligen rekommendera att ha sig en portal där man lägger ut sina tankar, om man – som jag – vill ha ett rykte om sig att vara en riktigt yvig spanare. En ny vän som jag lärt känna det senaste halvåret tog nämligen upp ämnet ungefär så här, när han upptäckte att jag hade en bottenlös www-källa där jag bara hällde ner tankar och slappa spaningar: »du, jag la märke till din blogg«, sa han trevande, »och att du gör nån lista varje fredag?«. Jag nickade nervöst, så som jag alltid gör när någon för den här portalen på tal, och han fortsatte med att »det var… väldigt mycket text« och att det »gav lite rättshaverist-vibbar«.

Mycket yvigare intryck än så kan man inte göra på en ny bekantskap. Vi pratar Creed i The Office-yvighet:

Och rättshaverist är ju, enligt akademiens ordlista, en person som alltid hävdar sin rätt och… ja, jo, när jag i veckan fick chansen att ställa upp i TV4 i egenskap av »lärarstudent« för att prata pension så var ju jag – en rätt icke-påläst ung man som har fyrtio år till pensionen och som hatar att öppna brev, inte minst orangea – inte sen med att ställa upp och skjuta iväg bestämda pensions-spaningar från höften.

TV4-reportern [i telefon]: H—

Jag [gastandes, redan med ena handen nere i make-up-väskan för att pudra på mig det teve-smink jag alltid bär med mig]: JAG STÄLLER UPP!!!

Innan inslaget till slut sändes – precis innan den evighetslånga och reklambelupna 22-sändningen tog slut – så hann jag bli väldigt nervös över att ha blivit helt bortklippt. Jag hade ju nämligen sagt till min farmor att hon skulle sitta uppe för att få se sitt förstfödda barnbarn i teve och ångesten över att ha i onödan tvingat henne vaken till elva-rycket var betänklig. Ytterligare ångest tillkom dessutom vid tanken på att min farmor i sin tur kunde ha utlyst en TV-mässig skallgångskedja via några snabba samtal till damerna i hennes syjunta – och därmed tvingat ett koppel andra medelpadska tanter att hålla sig vakna – och tids nog skrek jag »MEN KLIPP BORT ROBERT COLLIN!!!« hemma i soffan när Aftonbladets gamle bilexpert knyckte tid genom att intervjuas om någon dieselfråga.

Men vid 22.57-bläcket, precis när hoppet höll på att lämna mig, så sändes det till slut.

Och om inslaget inte gav världen någonting annat så gav den åtminstone den här portalen en bra rättshaveristisk gif till Fredagsveven™:

Smatter-smatter-smatter, om och om igen, till dess att textmassor rejäla nog att fylla ut ett par hemtentor har vevats ihop till ett osammanhängande inlägg.

Nej, TV4-inslaget var inte svartvitt, utan svart-vit-görandet är ett publicistiskt beslut av den typ som flintifierade män brukar ta då belysningen är skarp och ens glåmighet påminner om Håkan Hemlins på precis det albumomslag där Håkan Hemlin själv kände sig så pass självmedveten kring sin egen vintriga glåmighet att han ställde sig halvt mjuggdold i skuggorna på sitt eget skivomslag:

Jag märkte under själva intervjun att jag inte uttryckte mig så kort och koncist som TV4-reportern ville; det märktes tydligt att hon ville att jag skulle säga »det är dåligt« om att min generation (enligt en Skandia-ekonom) kommer att behöva jobba tills vi stupar av ålderdom och dessutom spara en massa pengar i månaden i privat pensionssparande, medan jag mer ville uttrycka mig på det här viset: »NU SKA JAG BERÄTTA OM DE ARTON SKÄLEN TILL ATT REFORMERA PENSIONSSYSTEMET. ETT!«, och så vidare.

Till slut klipptes min med teve icke-kompatibla agitator-persona ner till tio-femton sekunder, där det starkaste citatet var detta, då TV4 kom och träffade mig i min skolmiljö, där jag i princip bara studerar med yngre individer och därför är livrädd för att verka gammal:

Åldern post-tjufem. Det är min ålder. När någon ung, hipp 96:a på universitetet frågar framöver så ska jag fortsättningsvis svara så: »huuur gammal jag är…? Euhm… post-tjufem? Såg ni förresten när Jockiboi gjorde det där sjuka på Youtube? LOL!«. 

Inslaget finns att se i sin helhet här, vilket jag rekommenderar främst för att uppleva min egentliga vithet, när den inte räddats hjälpligt av Giphy-verktygets svartvita filter. Hade TV4-kameramannen varit lika klipsk som min vän Erik Häggström så hade han kunnat ställa in vitbalansen mot min A4-ark-vita hud.

(Det är också en start på en vänskap: hur man upplever att en klasskamrat på journalistlinjen börjar ty sig till en och man tolkar det som ett vänskapligt närmande, men bakom ens rygg så pratar denne norrbottniske utilitarist vitt och brett om hur bra det är att välja samma TV-grupp som mig för att man – just det – kan ställa in vitbalansen på skalpen min.)

Glöm kanelbullarnas, semlornas eller våfflornas dag.

Idag, fredagen den 23:e mars, är det min dag. Det är dagen för alla oss som identifierar oss med den här satirartikelns huvudperson:

Det är matlådans dag.

Och visst: man ska vara kritisk mot vilka som ligger bakom det ena och det andra* och den här dagen verkar ICA ha ett rejält finger med i spelet kring (de skriver dessutom på hemsidan att 70 procent av allt matsvinn sker i hemmet vilket jag… har svårt att tro? Att en kvarglömd yoghurtförpackning längst in i kylskåpet nu och då skulle trumfa matbutikernas systematiska supersvinn), men som bespottad matlåde-entusiast så får man ta sina chanser att fira.

*= I veckan såg jag »forskning« finansierad av Svenskt Näringsliv som visade på vikten av »fler enkla jobb«, till underförstått lägre löner, vilket i princip måste vara motsvarigheten till mina forskningsrapporter om att ölen på Stockholms redan väldigt billiga krogar borde bli ännu billigare.

ICA släppte inför förra årets premiärupplaga av matlådans dag en liten SIFO-undersökning om matlådevanor och jag noterade en ofta bortglömd men likafullt utsatt grupp i vårt samhälle:

De femton procent av den svenska befolkningen som tvingas följa med sina kollegor till diverse olika +++-hak för att sleva i sig någon oombedd gräddstuvning. Så stark är ute-lunch-kulturen i Sverige, att vi har en förtryckt minoritetsgrupp som tvingas in i en lunchmässig tvångströja; individer som varje dag vid 11.30-rycket tänker att »idag är dagen då jag stålsätter mig och mular i mig min medhavda rest-wrap«, men som tvingas ge upp planerna så fort någon snidare i säljarskjorta kommer förbi och börjar hetsa upp hela kontorshörnan så till den milda grad att alla medarbetare till slut står vid deras stå-upp-skrivbord och bankar i den höj- och sänkbara bordsskivan och mässar »thai! thai! thai!«, varpå de moloket svassar iväg och sörplar ner några röd curry-frästa cashewnötter på en nudelbädd.

Kring lunch på torsdagen noterade jag en Facebook-uppdatering i flödet, om en man som påstod sig ha blivit påkörd med en spritt språngande häst med tillhörande sulky – vid en rondell mitt i Sundsvalls centrum.

Det hela bekräftades senare av Sundsvalls Tidning, kraken hade fått djuriskt gashäng, men för den påkörda personen ifråga måste det kring lunch ha varit ett, hm, svårt samtal till dennes försäkringsbolag: att förklara att en travhäst i fullskalig mundering helt sonika kört på honom i full kareta mitt i centrala Sundsvall.

Jag har i veckan ansökt om att få göra min kommande lärarpraktik utomlands till hösten. Jag fick välja favoritdestination av ett antal alternativ och som etta valde jag den svenska skolan i Nairobi i Kenya, som andraalternativ den i Maputo i Moçambique.

Så om ni vill komma i kontakt med mig i sommar, så leta inte efter den glåmige Nordman-figur ni såg svart-vit-ifierad längre upp i inlägget. Nej, som för att förbereda mig för den (eventuella) praktiken lär jag ge Putto (snart känd som grundare av Puttoportalen.se) rätt i sin spaning från i vintras:

Hopp om sparkel

Det har gått att kritisera den relativt färske allsvenske huvudtränaren Joel Cedergren, 43, på en del punkter genom åren. Ett av skälen har helt klart varit hans relativa oförmåga att ändra på matchbilder, den frustrerande synen av att han bara står där och ser matchen rinna iväg, en annan att han ofta gett ett… ganska håglöst intryck i intervjuer. Det har aldrig verkat som att han ens haft minsta intresse av att sälja klubben och varumärket GIF Sundsvall på något sätt,  när tevekameror har riggats och mikrofoner stuckits fram. Det har inte sällan varit ganska slätstruket, mjäkigt och – som det heter på journalistspråk – svårrubbat.

Sedan kom upptaktsträffen 2018. Joel var ju på plats, klubben skickade ingen »Human Urber« (jag fick vidarebefordrat mig en skärmdump på att GIF-intresserade individer kokade mot den satiren???), och han var på plats med en nyinstasllerad och rapp citatnäbb.

Vad sägs om den här sågningen av den allsvenska mediekåren, som han bjöd Sundsvalls Tidning på???

Jag tyckte också att det var konstigt att Giffarna placerades sist i tipptabellen (bara en av de tre raka säsongerna i allsvenskan har det väl känts bättre inför en säsong – och den säsongen hakade klubben på i toppen fram till Rúnar-försäljningen), men jag tyckte inte att det var konstigare att föreställa sig än den här scenen:

Att Joel Cedergren plötsligt kallas in för att bli utfrågad om amerikansk inrikespolitik av CNN-ankaret Wolf Blitzer.

Jag tyckte också att citatet om spanjorernas emoji-ilska mot bottentippandet hade något.

Vi har en whatsapp-grupp i laget. När tabellen kom så kom alla spanjorer vi har med arga gubbar, knivar och yxor. Så tack för det alla journalister.

Först och främst ska jag erkänna att jag har svårt att inte hänfalla åt rasistiska Tjuren Ferdinand-stereotyper när man ser hur ett gäng spanjorer brister ut i fullskalig kokning hemma framför en webb-teve-sändning:

Men det är en fin insikt att emojis kan skapa språkliga bryggor mellan spanjorer (där bara Carlos Moros Gracia, som jag förstått det?, pratar vettig engelska av de fyra spelarna) och medelpadingar. Och även om jag tycker att det ser helt okej ut, spelartruppsmässigt, inför säsongen så lär det behövas en kniv-, yx- och arg gubbe-inställning för att kriga sig kvar i allsvenskan ytterligare ett år.

Jag är ingen tifoskapare och sannerligen ingen grafiker, men Pirkt.se:s Paint-redaktion har slängt ihop ett förslag till inför-ÖSK-tifo vars själva idé väl ändå hade varit +++-skoj:

Och apropå det spelartruppsmässiga så blev truppen onekligen än starkare idag, då det stod klart att den iranske landslagsmålvakten Alireza Haghighi ansluter för att utmana William Eskeleinen om förstaspaden under våren.

En värvning som inte bara förstärker försvaret utan—

—otvivelaktigt även folkligheten.

Den iranska folkligheten, förvisso, men ändå: en folklighet.

GIF Sundsvalls instagram-konto exploderade under måndagen med iranska lyckönskningar och hyllningar:

Det är mycket som är märkligt med dessa sociala medier-tider, men att det finns flera olika rena fan-konton för en iransk andra- eller tredjemålvakt i landslaget är ändå extra speciellt. Det är svårt att föreställa sig att det bara skulle vara tekniska landvinningar som hindrade att Magnus Kihlstedt fick sig ett antal egna hyllningskonton under tidigt 00-tal.

Men all folklighet är onekligen bra folklighet.

Och jag hoppas också att både Haghighi och Giffarna ska sparkla i vår.

Lösningen i krisen: Skickar »Human Urber«

På onsdag genomförs den allsvenska upptaktsträffen.

Men efter tuffa kritiken mot klubbens Spanien-resa tar ekonomiskt krisande GIF Sundsvall beslutet att inte flyga ner någon fysisk representant till Stockholm.

Pirkt.se kan avslöja att klubben istället kommer att skicka två exemplar av klubbens nya satsning: »Human Urber«.

Urban Hagblom och Joel Cedergren »på plats« på upptaktsträffen via Human Urbers.

Efter att privatpersoner börjat köra taxi i sina egna bilar, hyrt ut sina lägenheter till främlingar och cyklat omkring på glashala vägar med värmeskåp på ryggarna så har delningsekonomin nu nått nästa steg i utvecklingen.

Den allra nyaste tekniken har möjliggjort en tjänst där människor ska kunna vara på plats – utan att behöva vara på fysisk plats. Genom att andra människor lånar ut sin egen fysiska kropp mot betalning och helt sonika snörar på sig en hjälm med en surfplatta framför ansiktet så kan du koppla upp dig via webbkamera på huvudet och därmed använda deras fysiska kropp.

Idén har utvecklats på ett universitet i Japan och har fått viss spridning i olika teknikmagasin, men tekniken är fortfarande relativt oprövad och ännu har varumärket »Human Uber« inte registrerats hos det svenska patentverket.

Därför har ekonomiskt pressade GIF Sundsvall slagit till — och lanserat »Human Urber« lagom till den allsvenska upptaktsträffen på Clarion Hotel vid Arlanda på onsdagen.

– Det vore entreprenöriellt självmord att inte slå till. Vi har ett starkt ansikte utåt i Urban Hagblom, »Urb« kallad, och samtidigt så får vi bannor för att vi gör för dyra resor när ekonomin ser ut som den gör. Nu slår vi två flugor i en smäll: vi slipper resekostnaderna – men vi kan fortfarande erbjuda en liveversion av Urban via »Human Urber« , säger klubbens ordförande Johan Nikula till Pirkt.se.

»Fan: Urban är ju här… eller… där«

Under vintern har »Giffarna« fått motta svidande kritik för att klubben valt att genomföra en försäsongsresa till Spanien – mitt i den akuta ekonomiska krisen. GIF Sundsvall gick med rejäl förlust förra säsongen och med ett negativt kapital på hela 6,3 miljoner kronor behöver klubben inte bara spara in pengar utan också öka intäkterna drastiskt.

– Här tror vi att satsningen på »Human Urber« kan hjälpa till med både och. Urban kommer nu inte själv kånka runt längsmed hela Norrlandskusten för att scouta spelare i sommar, utan vi kommer att kunna ha lokala kroppar som står där längsmed räckena, i Junsele och Ytterhogdal och var det nu är, men ändå med Urbans ansikte på plats bland de fotbollsintresserade norrlänningarna. Det tror jag är viktigt för den här folkligheten som vi har pratat om.

Blir det en särskilt folklig känsla med ett webcam-nuna applicerad på en motorcykelhjälm?

– Vi har ju nått den nivån i utvecklingen nu att det digitala nästan är mer folkligt än det analoga. Där gäller det att vi som fotbollsförening hänger med. Jag tror det kan vara riktigt bra för vår norrländska förankring att fotbollsintresserade människor kan titta på vår utsända »Human Urber« och tänka att »fan, Giffarna bryr sig om vår match och våra spelare« och liksom peka på skärmen, på det glada Urban-ansiktet som kanske vinkar in i kameran, och så kan de säga att »Urban är ju här!, eller… ja, åtminstone… där«.

Enligt Johan Nikula så ska den nya tekniken redan ha testats, då en »Human Urber« ska ha skött förhandlingarna med den nye mittfältaren Christian Rubio Sidovedov, 20, på plats i Norge:

– Men för dagens ungdomar är gränsen mellan digitalt och analogt så utsuddad att jag inte är helt säker på om han märkte att Urban inte var fysiskt på plats.

Jämför med Flaminis levulinsyra

Men den allsvenska upptaktsträffen blir den officiella lanseringen för produkten, inför skribenter från såväl Fotbolltransfers.com som Fotbolldirekt.se, och Johan Nikula erkänner att han är nervös – men tror på potentialen i »Human Urber«-satsningen, inte minst vad gäller nya intäkter.

– Kan Mathieu Flamini (fransk mittfältare, tidigare i bland annat Arsenal, reds anm.) grunda ett kemiföretag som kan komma att rädda världen från den globala uppvärmningen genom att producera nån luddig levulinsyra så ska väl en medelpadsk fotbollsklubb kunna vara först med att lansera nästa miljard-app inom delningsekonomin.

Är inte namnet »Human Urber«, med dess subtila anspelning på Urban Hagbloms smeknamn, lite väl svårtytt för att kunna leda till kommersiell succé? 

– Då har du inte varit i Sundsvall på länge. Var jag än går på stan så är det människor som ropar »säg åt Urb att urba in en till mittfältare!« hit och »nu urbar ni iväg den där olyckan i nästa övergångsfönster!« dit. Jag tror verkligen att »Urb«-varumärket håller på att sätta sig och att det här lanseras i precis rätt tid.

Till sist: vad önskar du dig mest av allt just nu? 

– Att wifi-uppkopplingen på upptaktsträffen är så pass stark att våra iPad-ansikten av Urban Hagblom och Joel Cedergren fortfarande, trots ett avstånd på 38 mil, inte behöver vara mindre färgstarka på scenen än exempelvis Trelleborg, Kalmar, Sirius och Brommapojkarna.

Tre slappa spaningar från GIF-Gefle:

1. Radera allt rörligt material på David Batanero

Förra säsongen behövde allsvenska klubbar knappast ens ladda ner dyra scoutingprogram till sina dataanalytikers datorer för att ha järnkoll på att det var Eric Larssons högerkant man behövde se upp med inför ett möte med GIF Sundsvall. Det räckte liksom med att kasta ett getöga på Sportnytt då och då för att det skulle vara uppenbart att man som motståndarlag gjorde bäst i att ställa upp defensiven så att den pekade GIF-uppspelen åt vänster med en tydlighet som fått Sven Wolter att verka vag:

I år är 2017 års version av Eric Larsson ersatt av vad som ser ut att motsvara ungefär 2014 års upplaga, i den något försiktige och oprövade Jonathan Tamimi. Och tilltron till att årets ytterbacksutbud ska kunna Eric Larsson-äga varsina wingback-kanter är bevisligen så pass låg att den inspelade 3-4-3-formationen verkar hänga löst inför premiären.

4-1-4-1-försöket är säkerligen tänkt att istället öppna upp ytterligare för den spelare i truppen som kan sitta på den där Eric Larsson-oktaniga spetsen: David Batanero. Med två man intill sig på innermittfältet, där städkarlen Juanjo ligger och trålar efter bollvinster i kölvattnet, så ska Bataneros vänsterfot kunna fokusera ännu mer på att breda smörslungade mackor till sina medspelare.

(Fördelen med att få Batanero högre upp i planen kompenserades dock till viss del av att nackdelen i att behöva se tredjeinnermittfältaren Kim Skoglund behandla en fotboll omkring mittcirkeln. Skoglunds förstatouchar under lördagen var ett systematiskt misshandlande av läder som gjort att han kunnat få hela den internationella djurrättslobbyn efter sig.)

För det är de mackorna som ska lösa upp knutarna, det var nästan smärtsamt tydligt under lördagen. Utan Romain Galls trixighet på ena flanken och utan Linus Hallenius rivighet (även om Chidi Omeje på nytt såg intressant ut) så fanns där bara David Bataneros vänsterfot att ty sig till, vad gällde kreativitet och offensivlusta.

En scen från en NBA-match blev viral relativt nyligen, då samtliga spelare börjar löpa i exakt samma milisekund, vilket gör att matchsekvensen ser ut att vara tagen ur ett binärt gammalt tevespel:

Scenen hade dock nästan kunnat vara hämtad från Idrottsparken, för så där ser det ut när David Batanero får vrida upp rättvänd med bollen vid vänstertassen: fyra-fem man som genast ger sig av, springer i blindo och hoppas bli träffade av Bataneros fotbollsmässiga alley-oop-kast.

Det är förstås bra med djupledslöpningar, gudarna ska veta att Joel Cedergrens lag hade för lite av sådana i fjol, men det finns förstås en fara i att precis hela anfallsspelet ska bygga på att David Batanero har förmågan att prickskjuta en bröstkorg från fyrtiofem meter.

På samma sätt som lag kunde Sven Wolter-peka hela GIF-spelet åt vänster i fjol, för att förvägra Eric Larsson boll och yta, så borde varenda motståndartränare kunna identifiera det gäller att ligga tätt på Batanero för att stanna upp »NBA 97«-animationerna som GIF-offensiven bygger på.

Och utan hans briljans så går det ofta lite för långsamt, rullas lite för mycket i sidled. Medelpadsk allsvensk fotboll tenderar, för att parafrasera Gary Lineker, att vara ett spel där elva GIF-spelare rullar runt bollen i sextio minuter innan David Batanero okynneslyfter i en boll från halvplan.

Det vore fint om vi kunde rensa nätet från allt rörligt material på David Batanero innan seriestart, så att motståndare fortsätter bli överraskade att det finns en spelare på planen som verkar spela enligt andra regler än de övriga, vad gäller bollmässig precision; likt en klasskamrat som fått tillåtelse att kasta på brännbollen och med enkelhet vevar varenda boll upp på gymnastikhallens tak.

Men nåväl: främst ska vi väl glädjas åt att 29-åringen ser ut att vara i ett helt annat fysiskt slag den här säsongen. Kvickare, rappare i steget och ännu mer bolltrygg. Och hans kompanjon Juanjo visade ju faktiskt, vid 2–0-målet, att han också — precis som mot Norrby — kan servera fram djupledsbollar av finaste märke.

2. Hur långt kastar »Samu«?

Kan den spanske vänsterbacken kanske utmana om ett DM-tecken i diskus uppe på Baldershov? Det är nästan den nivån han måste upp på, kastmässigt, för att hans beryktat långa inkast ska kompensera för hans fotbollsform så till den milda grad att han ska ha sig en startplats i allsvenskan när säsongen drar igång.

För rent fotbollsmässigt imponerade han inte alls mot Gefle (där unge MFF-talangen Anton Kralj, som ska ha varit ett lånealternativ för Giffarna under vintern, såg mycket mer intressant ut).

Han ska ju vara så väldigt offensiv, denne meriterade »Samu«, men han har då ett väldigt märkligt sätt att uttrycka sin offensivlusta. Det är lite som att säga »jag älskar att träffa nya människor!« för att sedan mjuggtassa längsmed väggen på ett mingel. Han ser så väldigt försiktig ut med allt han företar sig, bollberöringarna ser stela ut och det råder inget tvivel om att han har en bra bit till matchformen.

Han kan säkert komma igång (har man spelat hundra matcher i spanska andraligan bör man hålla en viss kvalitet) men trist då upplägget är sådant att kontraktet bara sträcker sig fram till sommaren – då det just nu ser ut som att han kan behöver fram till sommaren på sig att komma in i gängorna.

3. Runar-försäljnings-hoppet lever inför sommaren!

Matchen mot Gefle var inte intressant nog att borga för tre punkter (Rubio såg helt okej ut, men hann inte visa jättemycket); inte i en tid och en verklighet där klubben håller på att gå under av ekonomiska skäl.

Då hände en mer intressant grej nere i Schweiz, där ex-giffaren Runar Mar Sigurjonsson daskade på en boll från i princip stillastående position:

Det innebär att den från Grasshoppers utlånade islänningen nu gjort tre mål och ett assist för sitt St. Gallen på de fyra senaste matcherna i den schweiziska ligan.

Och jag vet inte med er, ni kanske litar helhjärtat på att en klubb som gått back nästan sju miljoner under 2017 plötsligt inte bara ska sluta gå back utan också tjäna in motsvarande summa under 2018. För oss som har vissa tvivel om att det kommer att gå som en dans genom lite justeringar i budgeten så finns ju nödräddningen att någon gammal spelare säljs.

En försäljning av Emil Forsberg är förstås drömmen, men GIF Sundsvall ska också ha fått in vidareförsäljningsprocent– som borde ligga i storleksordningen femton-tjugo? – vid försäljningen av Sigurjonsson till Grasshoppers.

Och en het 27-årig storskytt borde väl någon halvrik alpklubb kunna haspla ur sig ett par tiotal miljoner för i sommar? Varpå några stycken av dessa trickle downar ner till GIF-kansliet? Det tycker jag att man i dessa karga tider kan få hoppas på utan att låta för naivt drömsk.

Jag vet inte. Ett långskott i Schweiz har väl allt och ingenting att göra med det som utspelar sig ungefär samtidigt på ett frostbitet IP i Sundsvall. Det är jobbigt nog att behöva tänka på bara alla fotbollsmässiga bestyr runt GIF Sundsvall; i år kommer man behöva parallellplugga en negativt laddad grundkurs i föreningsekonomi.

Jag har hur som helst tänkt åka hem till Sundsvall nästa vecka, måndagen den 26:e mars siktar jag på, och ta ett grepp om situationen runt klubben inför nådens säsong 2018. Intervjua folk, försöka analysera läget, såväl fotbollsmässigt som ekonomiskt och bjuda på en och annan långläsning. Tanken är att det, för första gången i Pirkt.se-historien, ska bli ambitiöst på riktigt. Jag har till och med börjat småtalla lite på ett WordPress-format tema anpassat för »längre content«.

Det är dags nu, både av gamla vanliga anledningar (jag har rätt lite att göra i skolan, min familj blir glad om jag kommer hem) och nya (nästa år kanske det inte finns någon förening att greppa tag om).

Detta sammanfaller (tyvärr) med att det inte skett något GIF-relaterat vevande i kommentarfältet sedan Joel begick höjdhoppskram i november, men om det är så att det skulle finnas önskemål om viss läsning, om ni sitter på intressanta uppslag eller vinklar eller bara har en idé om en rolig rörlig gif så är alla kommentarsfält och svårförklarade mejladresser öppna (om jag fått en krona för varje gång jag skamset sagt »tre pee:n, i, err, kå, te… ja, jo, det ska se ut så där« så hade jag nästan på egen hand kunnat pynta upp och löst den ekonomiska GIF-krisen).

Fredagsveven: Världens mest uppkopplade

På torsdagskvällen gick jag på ett yogapass på Friskis och Svettis, för att — som jag uttryckte det för en av de få läsarna av denna medie-Sveriges mest ouppskattade tradition – försöka »hitta mig själv inför Fredagsveven«.

Och det var ett mycket bra pass för att hitta sig själv. Det var lugnt, avslappnat och hade det där »fokuset på andningen« som man faktiskt kan uppskatta efter ett tag, när man tvingats acceptera faktumet att man djupandas ljudligt och rossligt som en kolsjuk valross. Det avslutades med en sån där tjugo minuter lång viloperiod där man bara ligger på rygg, omstoppad med en filt, och vaggas till sömns av en berättarröst som får en att bli märkligt medveten om kroppens tyngd och som gör en känslig för hur varenda kroppsdel som rör vid golvet faktiskt rör vid golvet. Närvarande i tröttheten, skulle man kunna säga.

Samma sak slår mig varje gång jag reser mig upp från en sådan avslutning på ett kvällspass yoga (nu låter det som att jag gör det väldigt ofta, men så är det inte, för då hade jag inte haft en höftmobilitet i klass med Tommy Söderbergs): så här skulle man avsluta varje kväll.

Varje gång jag lämnar en yogasal om kvällen med den där känslan av att vara helt uppe i avslappningen – både psykiskt fri från ångest och fysiskt lealös, som om någon hällt kaustiksoda i både ens kropp och själ – så bestämmer jag mig.

Hädanefter ska jag alltid koppla ner på vardagskvällarna, bestämmer jag. Efter klockan 20.00 ska jag aldrig bära ett enda klädesplagg som inte är gjort av vallmo eller hampa, tänker jag, och efter klockan 21.00 ska det inte få förekomma ett enda mobil-pling, teve-skrän eller podcast-skrattande i en enda hörlur. Nej, när klockan slår nio så ska ingenting få ljuda i min lägenhet förutom tonerna från valsång, ursprungsbefolknings-flöjtmusik köpt på CD-rom eller ljudet av en yogainstruktör som – med den lugna stämman hos någon som man hör gillar ett riktigt grönt te – berättar om hur ens lemmar en efter en domnar bort.

Notifikationerna ska stängas av, den själsliga närvaron ska slås på och varje natt ska jag falla i den avgrundsdjupt kvalitativa sömn som gör att man vaknar av sig själv i den arla gryningen, som en pensionär eller som en ny människa.

Så tänker jag. Så tänkte jag senast idag, vid 21.00.

Sedan går det lite tid. Nu har det gått ett par timmar.

Och nu är klockan halv tolv, det är läggdags – och det här är jag:

Världens mest uppkopplade människa.

De rörliga bilderna har jag lånat från en Youtube-video som Chris Dancy, mannen som ett tag blev känd som just »världens mest uppkopplade människa«, frivilligt har försett den vida webben med. Jag vet inte om gräddan av internets meme-makare redan har gjort sig lustiga till leda över denne stolte Google Glass-bärare (brill-blippet på den andra gifen är för starkt!), men det finns en del som tyder på att denne Dancy kan bli en framtida favorit på den här portalen.

Att havremjölkslobbyn är stark i Sverige är ingen nyhet. Att bo i Stockholm är som att bo i tredjehand i en lägenhet där ägaren tagit det enhälliga beslutet om att varannan vägg ska vara täckta av fondtapeter med text om havremjölkens överlägsenhet över komjölken.

Men trots alla de miljoner som Oatly måste plöja ner i sin PR-budget så har de missat sin allra bästa chans till att en gång för alla sänka kossornas vita guld.

Den chansen finns på ICA Maxi Lindhagen, där jag hittade denna mjölkmaskin ståendes rakt upp och ner i mejerigången:

För vill man en gång för alla visa på hur skev svenskarnas inställning till att bälja i sig enorma mängder mjölk är (jag har själv skrivit en stark uppväxtskildring, där jag i princip låg i en Matrix-tank full av mellanmjölk) så borde man ta en närbild på den här maskinen, som alltså ska bistå mjölksugna med ett glas kall mjölk under storhandlingen.

För visst, bara det, att den tjänsten finns (att någon skulle kånka sig fram, släppa sina tunga bärkassar och stanna till, ignorera barnaskrik och stress för en stund och unna sig lite läskande gårdsmjölk) säger antagligen något om den märkliga mjölkfixeringen i det här landet, men riktigt starkt blir det först när man tar en närmre titt på mjölkmaskinen:

Den har en nödstopp-knapp.

Visst står det någonting om att man ska stoppa in en hel och ren mjölkflaska i luckan där mjölken forsar ner (kanske förväntas man i mjölklandet Sverige alltid bära med sig en egen sån, i en svängrem om halsen), men det är svårt att inte föreställa sig att nödknappen antagligen kommit dit av att mjölkfanatiska svenskar valt ett snabbare färdmedel för mjölken att leta sig ner i kistan.

Jag syftar förstås på att ett antal människor helt sonika måste ha placerat näbben under spenen och sedan pumpat sig själva så fulla i gårdsmjölk att de åkt på mejerimässiga överdoser.

Jag kan bara tänka mig hur det skulle kunna se ut när en rejäl bondson – med axelbredden hos en individ som får gå sidledes genom en balkongdörr och med självförtroendet hos någon uppvuxen i en svensk grundskola där mjölkmaskinernas spenar sprutade ur sig mjölk med en kraft och frekvens att de borde åkt på prostatabekymmer – bestämmer sig för att luta in i luckan med näbben först för att »testa sig själv«. Han skulle pressa ner »Start«-knappen med ett rejält tumtryck och mjölken skulle pumpa ner i strupen till dess att varenda laktosnedbrytande enzym var upptagen och varenda en av kroppens celler hade fått sina mejerireceptorer fyllda. Mjölk skulle sippra upp genom näsväggarna, antagligen ner i lungorna och leda till en total kortslutning i hela svalgsystemet.

Bondsonen själv skulle, mitt i den lamslagna paniken, inte kunna förmå sin tumme att släppa det rejäla trycket mot »Start«-knappen utan skulle vara sekunder ifrån en ofrivillig självdrunkning när någon i butikspersonalen skulle rusa dit och med båda tummarna pressa in den röda nödstoppsknappen.

Bilden av en rejäl bondson som faller till marken, chippandes efter andan med pipande lungor fulla i laktosstinn vätska, samtidigt som en myndig butiksanställd står med handen på nödstoppsknappen och skakar på huvudet — det är den som Oatly-reklamarna borde försöka få in i folkmedvetandet.

Hela världen: Nu kan det väl inte finnas så mycket mer man kan göra för att ytterligare utveckla dagens mobiltelefoner.

Thomas Ravelli: Håll min lilla Audioline Champion-fotboll i din målvaktshandske.

Sverige har fått internationellt toppbesök. Och visst är det tänkt att samtalen ska fungera som någon sorts Sverige-neutral medling mellan USA och Nordkorea, som jag förstått det, men det är svårt att tänka sig att Margot Wallström inte passar på att ta upp en annan grej med sin nordkoreanske utrikesministerkollega.

Faktumet att Nordkorea är skyldig den svenska staten ganska rejält med pengar.

Tidigare har vi aldrig varit i närheten att kunna kräva in pengarna av den kommunistiska diktaturen. Och även om vi fortfarande räknar på räntan och har skulden uppskriven på en liten lapp så har de flesta på utrikesdepartementet säkerligen sedan länge gett upp hoppet om att få tillbaka pengarna och accepterat att vi blivit näbbdragna på någon miljard.

Men nu har vi ett vapen som vi aldrig tidigare haft tillgång till. Ett mäktigt vapen, ja, något som får liknas vid ett kärnvapen för svensk indrivar-industri.

Vi har ju Klarna-grabbarna. Kajsa Ekis Ekman skrev veckans bästa text om det Kronofogds-stödda skuldimperium som den gamle rikskupongsförfalskaren Niklas Adalberth och hans vänner från Handels har dragit igång och spritt som en indrivande löpeld över Europa.

Jag tror inte ens någon som försöker stå helt utanför det kapitalistiska samhället är helt immun mot skräcken att åka på en betalningsanmärkning.

Syntolkning: Klarna-grundaren Niklas Adalberth ankelskakar Nordkoreas utrikesminister Ri Yong-ho i hopp om att nordkoreanska småmynt ska falla ur fickorna.

Manspread-stående bilbarnstolsbärare

Imorse fick jag frågan om jag kunde vakta ett barn.

En tjejkompis (eller det kanske heter »kvinnlig vän« i samma stund som någon får barn, jag vet inte?) skulle hålla i en presentation på universitetet, hennes sambo låg orörlig i svårartad nackspärr och hon behövde kunna lämna ifrån sig det ettåriga barnet i en kvart.

Hon hörde av sig till den ena och den andra vännen, alla långt före mig i rangordningen, men ingen kunde – och till slut var nöden alltså så påtaglig att hon hörde av sig till mig.

Mig. 

Jag som alls inte tagit det som någon förolämpning om någon lämnat över sitt barn till mig i en krocksäker barnstol. Jag som bara hade sett det som en rimlig försiktighetsåtgärd som var alla involverade till gagn.

Jag blir relativt sällan riktigt nervös, men hela promenaden till universitetet urartade till ett enda långt Any Given Sunday-tal till mig själv, fast ett där talaren istället för att försöka få folk att kämpa för varje »inch« på planen försökte få sig själv att använda varje »inch« av sitt ansikte för att tona ner alla mina icke-mysiga och o-gosiga anletesdrag. Det var tjugofem minuters promenad där jag gav mig själv en taktisk genomgång om hur man på bästa sätt får ett rynkigt ägg av hud att se så pass välkomnande ut att en bebis kan le åt det.

När jag stod utanför seminariesalen och väntade på den kvinnliga vännen och hennes ettåring var jag nog nervösare än vad jag tror att jag kunnat bli inför vilket Tinder-möte som helst (jag har inte gett mig ut på de dejtmässiga farvattnen, så jag vet inte).

Jag stod rakt upp och ner och det var som att fotsulorna mina plötsligt blev självmedvetna och kände hur hårt stengolvet under mig var. Jag förde handen över skalpen och kände ifall ens min 27-åriga fontanell var helt och fullt igenväxt.

Skulle ettåringen komma i en bekvämt liggande ställning i en gedigen och krocksäker barnvagn? Eller skulle den – ve och fasa – överlämnas famn-till-famn – och hade i så fall den kvinnliga vännen vett nog att ha med sig en rejälare bilbarnstol som jag kunde greppa runt?

Ettåringen kom i barnvagn. Sovandes. Jag fick också – då seminarieledaren kört ihop schemat och då den kvinnliga vännens presentation förflyttades i schemat – bara ensamansvar över det slumrande kidet i vad som kändes som en kvart (av mumlande »snälla vakna inte, snälla vakna inte«-besvärjelser) men som säkert bara var fem minuter.

Det gick jättebra. Men jag slogs ändå av hur jag – som rör mig in i en pappa-kompatibel vuxendom, rent ålderssiffermässigt – blev så otroligt nervös över att underhålla ett barn i en kvart.

Speciellt i kontrast till hur lugn och avslappnad jag istället var på eftermiddagen, när jag blev ombedd av TV4 att i egenskap av lärarstudent prata på om pensionssystemet i ett nationellt nyhetsinslag.

På måndag kväll ska man tydligen kunna se mig såga (hoppas jag, det beror väl som alltid på hur det klipps) en ny Skandia-rapport om att svenska akademiker kommer att behöva jobba fram till 70 års ålder och dessutom lägga undan en rejäl portion av lönen för att kunna hålla hungern från dörren på ålderns höst.

(De kom över mitt namn via Lärarförbundet Student, men jag är inte helt säker på att TV4-reportern ville ha en fackligt engagerad agitator som vevade om reformerande av hela pensionssystemet. Jag antar att vissa längre drapor nog kan ha klippts bort för kortare »jag vill inte lägga undan så mycket pengar!«-kommentarer.)

Jag kan förstås ingenting om min individuella pension – jag yrade någonting om att man behöver vara elevrådsordförande i själ och hjärta för att öppna det orangea kuvertet och sätta sig in i de summorna – men jag orerade trots detta på med en mycket myndig och självsäker stämma.

Hur det kom sig? Jo, jag har kommit på en ny taktik där jag tar det sittande manspreadandet – känt från såväl kollektivtrafik-säten som tv-soffor – med mig till en stående position:

(Nej, jag vill ha sagt att de ville att jag skulle göra mig kortare för kameran. Men nog gav stå-manspreaden en viss råg i ryggen.)

Så passa på att läsa Pirkt.se nu, för efter måndagens nationella TV4-genomslag så tänker jag mig att jag under resten av våren kommer att vara ute på en utsåld efter-deltagande-i-Så Mycket Bättre-turné igenom Sverige.

Det var dagens insikt: att jag är en 27-åring som är livrädd för reellt ansvarstagande – som att vaka över ett litet barn – men som gladeligen manspread-skuttar sig fram till en tv-kamera för att veva iväg yviga pensionsspaningar på skakiga grunder.

Kanske skulle någon kunna få det till att det säger någonting om dagens generation av ny-vuxna, men antagligen säger det bara någonting om mig.

Jag tar i alla fall med mig tanken att om man står manspread-brett med benen så kan man nog vara stadigare på handen när man håller i en bilbarnstol.

Jag abundade till mig en kulturupplevelse

Jag [reser mig upp i ett fullsatt konferensrum där såväl Golden Globes representant som ett antal uppburna filmkritiker från några av världens mest ansedda tidningar redan lovprisat »Lady Bird« som en av det senaste årets allra bästa filmer, rycker åt mig micken och harklar mig redo för ett utrop, i egenskap av helt vanlig 27-årig snubbe]: »FA-AN VAD LADY BIRD VAR BRA!!!«

Nej, men jag gick relativt hårt åt Abundo och dess ukelele-orkester-täthet i Fredagsveven™ senast, men bara faktumet att min billiga prova-på-marsmånad nu givit mig den här filmupplevelsen helt gratis (utan att ens behöva rabattkupongs-veva särskilt tydligt och trugande i kassan) har faktiskt gjort det värt entrépengen.

(Sedan är det – ty det här är inte, tro det eller ej, branded content – en helt annan fråga ifall skulle välja att betala fullpriset på omkring 300 kronor i månaden för en tjänst som till så stor utsträckning består av biljetter till ukeleleplinkande och relativt okända ståuppare. Jag lutar åt att svaret är nej.)

Vilken berättelse. I ena stunden frustskrattade man, i den andra blev man kall som en ångestfylld och plötsligt självmedveten sten, i den tredje tårades ögongiporna. Så tvära kast borde inte gå att hålla ihop över nittio minuter, tycker man, men det gick. Satan så det gick.

Och mitt i denna känslomässiga Prästens lilla kråka-färd så var den stora berättelsen aldrig ens nära att slinka ner i dikesgrenen, utan förblev en väldigt linjär och rak men finstämd och realistisk uppväxtskildring av en arbetarklassuppväxt i USA.

Tror jag. Men jag har inte vuxit upp med en arbetslös pappa, har inte haft en problematisk relation till min mor och har aldrig behövt kämpa för att komma in på ett universitet, därför identifierade jag mig på ett privat plan mest med skolans fotbollscoach som vid ett tillfälle i filmen tvingas ta över ansvaret för dramagruppen och då börjar veva upp löpvägar på scenen över en whiteboard, som vore teater en match som vilken som helst, som vore en Strindberg-uppsättning på Dramaten samma sak som Trelleborg borta på Vångavallen. Precis som den malplacerade fotbollscoachen känner jag mig när jag (av mig själv) blir satt bakom de kulturrecenserande spakarna på den här portalen.

Hur som helst. Jag vill mest säga att ni borde gå och se den.

Fredagsveven: Kapitalismen abundar bort

Jag har en vän som jobbar i kundtjänsten hos en stor svensk internetleverantör och i veckan berättade han om att de blivit nedringda av belåtna bredbandskunder som ville uttrycka beröm över hur smidigt och fint allt verkade flyta på. Min vän – som hört att berömbelupna nedringningar även ska ha drabbat flera konkurrerande bolag i branschen – försökte förstås suga åt sig så mycket som möjligt av berömmet, men erkände utan omsvep att han och hans arbetskamrater nog inte kunde ta åt sig alltför mycket av äran.

»Till stor del«, förklarade min vän öppenhjärtligt för kunderna, »så beror det här nog på att landets bandbredd inte har kloggats upp av riktigt svagt innehåll, då förra veckans Fredagsveven uteblev«.

Men nu är det dags för svenska folket att göra sig redo för en vecka där rejäla klumpar av ++-content på nytt sätter sig som svullnader kring landets linor – för nu sitter jag på ett tåg mot Danmark och är försedd med mitt allra farligaste verktyg, vad gäller min förmåga att spotta ur mig slappa spaningar: tid och stiltje.

I veckan har jag, i egenskap av självupplevd influencer, provat på en ny tjänst som är tänkt att ta finkultur-Sverige med storm.

Sett till den senaste utvecklingen av olika apptjänster i Sverige, där man kan betala vem som helst att typ göra vad som helst som man inte orkar göra (cykla hem med mat åt en, slänga ens sopor på tippen) så borde väl den nya tjänsten handla om att man sitter i sin soffa och app-beställer hem en liten narr som i full bjällermundering cyklar hem till en och sedan står för en liten gycklarföreställning på vardagsrumsmattan. Den borde typ ha hetat Narrando och hade antagligen setts som det perfekta komplementet för medelklassparet som inte kan bestämma vilken Netflix- eller HBO-serie de ska ta sig an och som efter en halvtimme av negativt smågnabbande runt tv-dose-bläddrandet till slut kan enas om idén att »men fan, vi beställer hem lite lite gyckel?«.

Men nej, tjänsten Abundo Live är modern, men inte på det där nya app-sättet utan på det gamla. Den har nämligen planen att bli »ett Spotify för live-kultur«, där man betalar ett fast pris i månaden för att sedan kunna slinka in på diverse kulturella arrangemang i Stockholm och Göteborg.

Och det är som ett Spotify, om det vore så att Spotify bara bestod av sån musik som väldigt få gillar tillräckligt mycket för att betala pengar för.

Det är, lite kort sammanfattat, lite väl hög ratio av ukelele-orkester-biljetter per capita, åtminstone jämfört med min bild av hur central ukelelen är i det övriga svenska kulturlivet. Ration är högre till och med än på det här gamla vårschemat från Kulturmagasinet i Sundsvall, där den ursprungliga luddigheten i ukelelen förstärkts med ett befogat frågetecken:

Men det finns vissa godbitar, det ska sägas, och i tisdags gick jag till Bio Rio för att premiärnyttja mitt abonnemang på Tempo Dokumentärfestival.

Och det var en härlig upplevelse, för just kulturkonsumenten Erik Löfgren, då man behövde ställa till med en liten scen i kassan för att få sin gratisbiljett; lite som vore man en småbarnsmoder som bråkar i Coop-kassan över utebliven rabatt på en laxhelsida.

Detta då jag – till skillnad från många andra, belevade och världsvana kulturmänniskor i Stockholms innerstad– i praktiken är en rabattletande småbarnsförälder med råg i fyndryggen så lämpade det sig ypperligt att få tjatnästla sig in med den kulturella motsvarigheten till en urklippt rabattkupong.

Det var en film »om ingenting«, bilder från 60-70 länder sammanlänkade till tonerna av Iggy Pops berättarröst, regisserad av en yvig serb vid namn Boris Milic och slutet höggs olyckligt bort då en projektor slutade fungera. Efteråt serverades en plastkopp med raki till alla som ville fukta näbben.

Det var en mycket kväll för en individ som lätt känner sig instängd i sin hotellrumslilla lägenhet och som ofta har en luddigt underliggande känsla av att han skulle vilja göra något om kvällarna, även om han nätt och jämnt har några polletter eller något egentligt driv att sticka ut trynet i snöslasket.

Jag upptäckte ett nytt verb i svenskan: att »abunda bort« sin kväll.

Men det var egentligen inte det här som var tanken med den här kulturkrönikan, varken att sänka ukelele-orkestrar eller lyfta luddiga serbiska dokumentärfilmer. Nej, tanken med att lyfta Abundo Lives blotta existens var att göra det ur ett mer ideologiskt perspektiv.

Jag tänkte använda Abundo Live som ett tydligt exempel på att kapitalismen faktiskt är inne på den allra sista andningen.

Det här må låta högtravande, men ibland måste man gå tillbaka till de stora politiska tänkarnas källtexter och verkligen närläsa för att kunna förstå sin samtid.

Och läser man Das Kapital på orginalspråk och i orginalband från 1867 så är Karl Marx tydlig med att det som på engelska kallats för »the late stages of capitalism«, på tyska »die späten stadien des Kapitalismus«, kommer att kännetecknas av en verklighet där pigga kulturentreprenörer till slut inte kommer att kunna haspla ur sig en enda updiktad ordföljd som föreslaget namn på sitt företag – utan att råka trampa någon stackars nätverksföretagare på tårna.

Nu är vi där: en entreprenöriell kulturman (som bevisligen sitter på oerhörda mängder ukelele-orkester-biljetter) brainstorm-vevar ur sig ordföljden »ABUNDO!« och tänker att det har en härlig Spotify-käckhet över sig.

Men.

Där finns redan en Abundo-urhasplande företagare inom nätverksbranschen, som sedan länge hunnit registrera domännamnet Abundo.se och som nu bevisligen (»INGENTING«-versal-betoningar talar sitt tydliga språk) blir nedmejlad av Abundo Live-intressenter och – misstänker jag – ett och annat klagomål över att tjänsten är så belamrad med ukelele-plinkande.

Det betonas igen, på ytterligare en flik:

Och jag tror att när PRV inte kan upprätthålla lag och ordning på den företagsmässiga namnfronten, när oskyldiga nätverksföretagare drunknar i mejl över kokande men felnavigerade konsumenter som inte kommit över sina bokade biljetter till när Thomas Di Leva tolkar David Bowie, ja, då är kapitalismen inne på sin sista suck.

Det vintriga avgrundsdjupet mellan Kristineberg och Alvik

Syntolkning: En rosa lilja blommar ut.
Foto: Bo Rappne.

I tisdags åkte jag för att äta lunch hemma hos en klasskompis. Vi har en tradition, några stycken i klassen, där vi turas om att bjuda varandra på lunch en gång i veckan och jag tror att det har blivit en bestående tradition av tre anledningar. För visst är det är hemskt fint att 1) bli bjuden på lunch och visst är det 2) härligt med socialt samkväm även utanför skolan – men ytterligare en anledning 3) är nog också att själva bjudningen innefattar att man en dag i veckan, förutom under sin egen bjudningsvecka, slipper ha lunch-lagar-oket hängande över sig. Man behöver bara sätta sig på tunnelbanan strax innan lunchtid och susa fram, plinga på en dörr och slå sig ner till ett dukat bord.

(Det är kanske ämne för en senare text, förresten, där man problematiserar faktumet att en humaniora-students största vardagsproblem inte är att klara tentorna och seminarieuppgifterna utan att hen har så mycket ledig tid att hen hamnar helt ur de systematiska matlåde-gängorna, till skillnad från en KTH-student som bara mal på i sitt 8-till-17-inrutade pluggschema.)

Jag satte mig på gröna linjen västerut och ganska snart, det är väl så fort man kommer förbi Fridhemsplan, så smyger ju tunnelbanan ut ur tunneln för att istället susa fram i det öppna. Och det var som att jag där och då kom på att »just det: Kristineberg finns ju«. Där har jag ju spelat minigolf, tänkte jag, och blickade ut över den där moderna typen av bana som aldrig varit aktuell för att anordna SM i bangolf men som lämpar sig så väl för innerstadsstockholmare. Ni vet: den typen av bana som ska utstråla typ »sval skandinavisk design« och som har hål som omges av en ganska stor sluttande krater, vilket gör att alla bollar som slås inom en meters radie liksom rullar ner i hålet på ett sätt som gör att alla 18-hålsbataljer typ måste sluta oavgjort (kring 18–18), vilket antagligen är tanken då  inget 35-årig reklamargeni ska behöva lämna en Tinder-dejt som en bitter förlorare.

Jag såg plötsligt mig själv stå där, high-fiveandes någon vän efter att ännu ett halvt missriktat slag sakta rullat ner i koppen via den sluttande kratern. Det var väl inte en rent utomkroppslig upplevelse, det här är varken en text i Tidningen Nära eller ett andligt tv-inslag i TV4 Plus, men nog skulle jag vilja hävda att jag såg en annan version av mig själv stå där och spela minigolf.

Jag såg tidigare och kommande somrars jag. Kom på att den människan liksom… fanns.

Och det följde några fina minuter där hela Stockholm öppnade upp sig för mina ögon, när jag fantiserade iväg om hur samma somriga jag cyklade hem från minigolfen, såg framför mig hur samma sommar-jag stannade till och kvällsbadade vid Hornsbergs strand, såg hur den soliga sommar-individen med mitt (inte riktigt lika äggvita) tryne joggade längsmed vattnet vid Huvudstaleden, kanske stannade till vid den där klippan där solen går ner så fint (och där man, om man har tapparna och stavarna för det, kan sitta och bevittna olika typer av flygplan sväva in i solen och ner på Bromma flygplats:).

Den där somriga minigolfvevaren, framglidande cyklisten och avslappnade high-fivearen har ju varit jag och ska bli jag igen, tänkte jag. Den där somriga och välmående upplagan av mig själv ska komma tillbaka och en dag kännas som jag igen, steg för steg, som en hand som sakta kommer tillbaka från avdomning efter att man suttit på den ett längre tag.

Det slog mig att Stockholm om vintern är stängd som en genomskinlig vägg i ett dataspel. Ni vet (kanske): en sån där vägg som gör att man inte kan köra längre med sin bil i Midtown Madness, en vägg för dit världen sträcker sig, en vägg inom vilken man tvingas hålla sig. Och visst kan man även vintertid ta sig med tunnelbanan långt ut i ytterkanterna, visst är det fysiskt möjligt, men känslan är ändå att det bara är en smal strimma som öppnas upp, en förmallad väg att följa från tunnelbaneuppgång till någons port. Det finns spår i snön som man kan trampa i, steg för steg, och kliver du utanför och frivilligt plumsar ner i djupsnön så lär någon mötande gångtrafikant snabbt börja fingra på mobilnumret till akutpsyk.

Man följer mallen, inga utsvävningar, det räcker inte det vintriga grafikkortet till.

Jag fick, inte bevis för, men kanske tyngd bakom min spaning när tåget skulle till och lämna just Kristinebergs station för att åka vidare mot Alvik. Precis när dörrarna slås igen så hör jag ett regelrätt avgrundsvrål från början av vagnen.

Har någon segnat ihop? Har någon fastnat i den igenslagna dörren så att hen kommer hänga dinglandes med näbben utåt när tunnelbanan nu ska ta sig över Tranebergsbron?

Nej, när jag sträcker på mig för att se vem eller vad som orsakat avgrundsvrålet ser jag en gubbe i pensionsålder som av allt att döma är vid sunda vätskor. Det enda som hänt är att hans partner, »KARIN!!!«, har råkat kliva av tunnelbanan utan honom och nu står han och gastar i högan sky. Han börjar slita i de stängda dörrarna och med den övernaturliga kraft som vanligtvis bara tillfaller mödrar som ser sina barn fastna under större fordon så lyckas han bända upp de stängda tunnelbanedörrarna; en uppgift jag dittills trott varit helt omöjlig för även den mest bitige bänkpressare, ett kollektivtrafikens krossa-en-läskburk-med-nävarna-partytrick för den yppersta Strongman-eliten.

Dörrarna bröts upp (han kan ha fått hjälp av ett knapptryck från lokföraren, men det såg ut att vara ren Magnus Samuelsson-styrka som bände upp dem) och »KARIN!!!«, som hon hette, kunde något vimset vandra tillbaka in i vagnen.

Och det kan ju ha varit så att »KARIN!!!« faktiskt inte gick att anförtro med lite egentid på Kristinebergs tunnelbanestation, att hon varit en fara för sig själv på perrongen, men det såg åtminstone inte så ut, när jag sneglade på gumman som återförenades med gubben.

Jag tolkade situationen som sådan att gubben helt sonika såg framför sig hur han dessutom skulle behöva kliva av i Alvik för att huttrandes vänta på tunnelbanan tillbaka till Kristineberg och att det framstod som en Tolkien-skriven sjumilafärd genom ett kargt vinterlandskap.

En ljuv sommardag hade den uppkomna situationen antagligen setts som en trevlig liten tur över Tranebergsbron för »KARIN!!!«. Med en mild bris i håret och milsvid och vacker utsikt över nejden hade hon kunnat njuta av en dråpligt uppkommen men trevlig spontan-promenad som de kunnat skratta åt när de väl återförenats, samtidigt som den gamle gubben i godan ro kunnat lägga det ena benet över det andra vid en bänk på Alviks station och läsa lite ur en medhavd bok.

Nu, i den bitterkyliga marsmånaden, sågs det som att en avgrundsdjup klyfta höll på att krackelera emellan det gamla paret, som att bara ett avgrundsvrål och ett övernaturligt dörrbändande kunde hindra Kung Bores frostbelupna näve skulle slita »KARIN!!!« bort från gubben för, om inte alltid, så för ett par riktigt dryga och bitkyliga och huttrande minuter.

Mitt vintriga, mentalt huttrande jag blev vittne till den här scenen, men jag hann också se en sommarversion av mig själv flimra förbi, high-fivendes någon efter att ha prickat en krater med en minigolfboll.

Personförteckning

Visste ni att det samiska språket har elvahundra olika ord för att uttrycka tränings-hashtaggen »min resa räknas«?

Detta innehåll hade nog kunnat saxa ++-ribban om det hade varit så att jag gjort slag i saken och faktiskt fullbordat den där personförteckningen som jag länge velat applicera på den här portalen. Jag vet inte om jag nämnt den planen i förbifarten tidigare (det är ju så mycket man smattrar iväg, inte sällan precis i det här läget: när man kommit hem trött om kvällen och lagt sig mot några kuddar i en anti-ergonomisk position – ihopkrummad som en räka – och bara låter fingrarna tangentbordsvalsa fram vad en dåsig hjärna tror den vill ha sagt), men när jag läste Ferrante-sviten förra året så slogs jag inte bara av den mustiga berättelsen över fyra böcker – utan också av hur härligt det var med en lagom koncis personförteckning i inledningen av varje bok. Inför varje ny bok så fick man sig en liten uppfräschning kring hur ägarförhållandena såg ut kring familjen Cerullos skoaffär och vilka sattyg bröderna Solara hade hittat på sedan sist.

Om jag bistått den här portalen med en sådan – där man snabbt nedtecknar olika Pirkt.se-profilers bakgrundshistoria, karaktärsdrag och leverne – så tänker jag mig att man inte hade behövt dra hela historien om Erik Häggströms samiska förflutna igen, så fort man vill lägga upp en ++-bildtext om honom från ett Friskis-golv. Man hade inte behövt gå tillbaka och berätta om hans barndoms näbbdragning i sametinget och heller inte behövt referera till situationen på en julmarknad i för-julas, då han med sammandraget anlete försökte kännar-kisa sig fram till ifall de som stod och nasade samiskt småkrafs under stugöverskriften »LAPPLAND« verkligen var äkta samer eller om de bedrev kulturell appropriering. Det hade bara varit att blålänka till hans del i personförteckningen.

Det hade inte bara behövt omfatta individer utan även förklaringar till diverse Pirkt.se-specifika uttryck, som att som GIF-sportchef bli »Öyvind Storflorad på konfekten«, hade funnits en blålänk bort.

Kanske är det satsningen som skulle kunna ge den här portalen lite schwung i tangentbordsvalsande steget igen.