A–U-kollektionen uteblir

Ett levande kommentarsfält är inte bara ett roligt faktum för portalägaren själv, nej, använt på rätt sätt så är det ju dessutom ett utmärkt forum för att ytterligare avsmalna GIF-spaningarna till att bli så pass smala att de knappt går att skönja med det mänskliga ögat.

Som signaturen Kickes spaning att en del i räddningsaktionen skulle ha varit att Stig Strand – det svenska ansiktet utåt för ogenerat vitamin-nasande – klivit in som ny marknadschef i klubben:

Sakta men säkert krigar vi mot comeback, med #vitaminwellplus är kroppen alltid på topp.

A post shared by Erik Granat (@erikgranat) on

Men nej, en källa inom föreningen förklarar att det inte är själva klubben som gått i Zlatans fotspår och slagit sig i slang med Witamin Well (därigenom kan jag också dementera att Urban Hagblom ska släppa en kollektion funktionella sportkläder under arbetsnamnet »A—U«), utan att det bara handlar om ett smalt samarbete med de GIF-spelare som representeras av agentfirman WMC Group, bestående av de gamla GIF-spelarna Arash Bayat och Erkan Saglik samt Mentor Zhubi: den gamle ÖIS-dribblern med en så pass kristallklar futsalutstrålning att han till slut tvingades byta sport och bli landslagsman.

(Man gillar ju förresten alltid en agenthemsida och dess PR-bilder och jag kan rekommendera en titt på VMC-gruppens webbplats, bara för att titta på pressbilden som förkunnar att den agentfirman innehåller så pass starka personligheter att de inte kan stå bredvid varandra ens på ett foto, utan att två separata bilder måste sammanlänkas i bildbehandlingen efteråt.)

Och jag vet att jag går vitaminvattenlobbyns ärenden när jag vidarebefordrar Amaro Bahtijars sponsrade meddelande ut i etern – men hey: låt en ung man göra en slapp Stig Strand-spaning.

Uppsamlingsheat

Vid halv sju ikväll satt jag på knäna på och skurade och skurade plastgolvet med en liten tvättlapp, som en halvt objuden gäst som spillt rödvin på värdarnas vita matta. Kan det ha varit två liter svett som hann lämna mitt innanmäte under Friskis-passet och bildade ett eget litet flodsystem på plasten? Tre, till och med?

(I helgen fick jag en bild skickad till mig på en vän som sprang Lidingöloppet. Bilden var tagen två mil in i det tre mil långa loppet och min vän såg helt oberörd ut – som vore bilden hämtad från en reklamaffisch för Fredrik Pauluns nya gojibärsbelupna vetekli – och vad som nästan var rent provocerande var att hans relativt svårartade frisyr (som alltid måste orkestreras i en process som han själv kategoriserat som en »trestegsraket«) var helt intakt.

Jag är inte som den vännen. Inte alls. Jag tror att en av anledningarna till att jag verkligen ogillar löpning som träningsform är att jag ser så obönhörligt ful ut, redan kilometer ett. Rödflammig på rotmos och omgående så pass svettig att det som en gång var en ++-frisyr – men som nu bara är antika kvarlämningar – lade sig som en stripig hinna av hår över stora men inte tillräckliga delar av den främre fontanellen.)

Nåväl. De hann stänga och nästan låsa lokalen innan jag svabbat färdigt nu ikväll.

Det var vid halv sju, det. En halvtimme senare stod jag vid Willys snabbkassa, där jag – efter det sedvanliga tjutandet och hämtandet av en kassavärd – till slut bröt av halva blasten på en purjolöksstjälk för att lyckas bända ner den i min ryggsäck.

Och när jag hörde blasten brytas i tu vid snabbkassan – en halvtimme efter att jag suttit och svabbat ett plastgolv svettfritt med hjälp av en lätt fuktad tvättlapp –  så kände jag, hela vägen in i märgen, att jag nu officiellt var tillbaka i den gråbleka vardagen igen. Jag har inte ätit kassler på flera år nu, inte ens om tisdagarna, men där och då kändes det så mycket som en kasslertisdag att jag var tvungen att stålsätta mig och småspringa mot utgången för att undvika att mitt undermedvetna skulle vända, svänga förbi köttdisken och stoppa på mig en brynjeklädd fläskbit av gammal vana.

Jag är alltså tillbaka i vardagen och det brukar inte vara något att skriva hem om, det är man ju nästan alltid, men nu var det ju så att jag i fyra raka dagar var uppslungad i ett familjärt skirat smör.

Tillsammans med mina föräldrar var jag i Göteborg för att fira min syster som bara fyller 25, trots att hon hunnit åstadkomma så mycket mer än sin två år äldre bror.

 

Här kommer några slappa men fetmarkerat samlade spaningar från Göteborg som stad och helgen som helg:

Direkt när jag klev av tåget från Stockholm så såg jag en människa som jag med, tja, säg, sextioprocentig säkerhet trodde mig känna igen som en känd svensk artist. Och trots att jag inte brukar dra mig för att kliva fram och föreviga mig själv tillsammans med just artister så hade jag nog tyckt att en sextioprocentig säkerhet var alldeles för lågt för att sticka fram trynet och bedriva någon sorts artist-REVA i trängseln på en centralstation – om det inte vore så att jag har en vän som under det senaste året lyssnat på just denna svenska artists nyaste skiva på ett sätt som jag antar att egentligen bara människor med Aspergers syndrom kan lyssna på musik; om och om och om och om igen, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Så för hans skull – Nåja, för att min contentskapande person insåg att det här var content som gjort för just hans filterbubbla och att jag därigenom skulle inkassera mig ett par välförtjänta gråtskrattsgubbar i chattgruppen så klev jag fram ändå.

»Ursäkta mig«, sa jag, strack fram en tass och ett halvt tryne i färdriktningen, »det här kan vara en jättekonstig fråga, men: är du [känd svensk artist]?«

Det var det!, nickade hen.

»Skulle jag kunna få ta en bild med dig?«, frågade jag, så artigt jag bara kunde, med den medelpadska storögdhet som fått andra svenska artister på selfie-fall.

»Njääääe«, får den kända svenska artisten ifrån sig, »måste du?«, frågar hen och hävdar att hen inte alls »fixat sig« och därför inte vill vara med på bild.

Jag berättar om min vän med den eventuella musiklyssnar-Aspergersen, förklarar att bilden bara ska vevas in i en enda chattgrupp (sant!), ja, jag rentav trugar och ber mitt i vimlet.

»Du kan få ta en bild på min rygg«, säger den kända svenska artisten och vänder sig om.

Den kända svenska artisten blickar in mot Subway-skylten på Göteborgs Centalstation och där står jag och försöker tafatt föreviga situationen. »Det här känns märkligt«, säger jag, men den kända svenska artisten misstänker att antagligen att jag bara säger saker för att få till en vändning av ansiktet, så jag får inget ljudligt svar.

Sedan tackar jag och går därifrån: en bild på en regnjackeklädd rygg rikare – men dessutom med en riktigt stark berättelse att chattledes delge min vän, som bara lär tolka händelseförloppet som att han lyssnar på Sveriges mest integritetsvärnande – och inte objussigaste!!! – artist.

 

Jag gillar Göteborg mer och mer för varje gång jag besöker staden. Förra gången, i somras, gillade jag bland annat hur snabbt jag fick ett hum om den centrala geografin (som jag inte fått under snart fyra år i Stockholm); den här här gången slogs jag av att jag såg så väldigt många vackra människor under helgen. Inte för att det inte finns vackra (alternativt snygga, jag lär mig aldrig riktigt de semantiska skillnaderna däremellan) i Stockholm, det finns det förstås i överflöd. Men det var någonting med de här göteborgskt vackra människorna, och jag ber på förhand om ursäkt för en trassligt underbyggd spaning här – men jag tror att jag kan ha lyckats sätta fingret på vad det var när jag passerade en av dessa människor på gatan. Det var nämligen gassande sol ute på söndagen, höstens överlägset finaste dag, men den här människan hade – trots sin närmast objektiva skönhet – någonting i sina ansiktsdrag som gjorde att det såg ut som att hen var mentalt förberedd på regn. Det kan ju ha varit vad som helst som gäckade den förbipasserandes kynne och fick ansiktsdragen att mulna, inte mycket, men några procent – men min spaning är att det kan ha varit det nästan alltid närvarande hotet om en regnskur. Folk i Stockholm av den utseendemässiga digniteten går med en annan pondus och lyster, ja, en annan schwung i såväl steg som i anletsdrag – som om ingenting kan komma i deras väg. I Göteborg är det, hur framgångsrikt vacker man än må se ut när man strosar fram i solgasset, aldrig långt till att ett vindpinande regn slår till en hårt över trynet, så att man plötsligt tvingas gå runt och påminna om en joggandes Erik Löfgren i all sin blöta rödflammighet.

Är det en mer folklig snygghet jag försöker beskriva? Kanske.

 

Hinner vi med en till riktigt slapp span–nej, det här kan knappt klassas som spaning. Hur som helst: mina föräldrar fick vara med på min systers 25-årskalas, där hon också samlat omkring tjugo av sina vänner, av vilka jag bara träffat högst ett par.

Och nu är ju inte jag officiellt ute på någon annan marknad än den lägenhetsbytande marknaden (för varje avsnitt av Tro, hopp och kärlek som jag ser – ju längre skjuts marknadslanseringen på), men tanken slog mig ändå att om jag hade träffat någon individ av konkret intresse på min systers 25-års-fest; ja, då hade jag behövt göra någon form av charmant intressemarkering gentemot denna individ – med mina föräldrar ståendes bredvid.

Vad hade varit den mest lämpade raggningsrepliken i ett sånt läge?, undrade jag direkt för mig själv och spånade en stund.

»Tjejen, är du en arvsjurist? – för jag vill göra en framfusig propå men känner mig hindrad av att mina föräldrar står här intill.«

Nej, okej, men gör det bättre själv då.

Klockan slår i periferin

Välförtjänt schmälförtjänt. 

När en poäng är värd tre spelar det mindre roll om spelet går i baklås eller om Sebastian Rajalaksos benpipor behålls någorlunda intakta – bara poängen tas med hem. 

 

Jönköpings Södra har några skickliga bollspelare längst fram (rappe Kozica, bolltrygge Smylie och frikyrkopopfrisyren Tommy Thelin) och efter bara omkring sex minuters spel på söndagskvällen fick hemmalaget se hur enkelt det kan gå om dessa herrar får fast bollen på offensiv tredjedel.

Det var ett fint samspel, visst, men det var framför allt en stilstudie i den passivitet som präglat det Cedergrenska kollektivets defensiv sedan flera år tillbaka.

Och jag vet inte om det var planen redan från start, men efter den drömstarten var det åtminstone så att det blev hemmalagets enda tanke: få upp bollen mot den bollskickliga topptrion. Det var långboll på långboll; J-Södra nyttjade Robert Gojanis högerfot med samma överentusiasm som medelpadska pojklag brukade använda en storväxt kille som spelade med grässkor på en grusplan (då denne var den ende som – bland alla dubblösa knattar med späda anklar – kunde lyfta bollen över halvplan).

Det känns som att spaltmeter efter spaltmeter har skrivits om Jimmy Thelins framtidsosande fotbollsintellekt, men det var GIF Sundsvall som rullade bollen efter backen på naturgräset och som försökte få ett högt pressande J-Södra-lag att få springa slut på sig i sidled. Det var – medan Gojani långbollsnötte höger vrist rödflammig – gästande Giffarna som hade den tydliga spelidén.

Problemet? Trots att Joel Cedergren ställde sin allra mest formstarka elva på benen (Steindorsson fick kliva ut som vänsterforward för att bända in succémannen Gracia på ett helspanskt innermittfält) så var det väldigt få som hade någon individuell toppdag – och hela offensiven präglades av att Linus Hallenius hade en konkret dålig dag på jobbet.

Vid ett enda tillfälle i första halvlek stämde offensiven fullt ut, när Kristinn Steindorsson lyckades tråckla till sig yta centralt, hitta ut till David Myrestam som uppstudslättade in perfekt mot straffpunkten. Vanligtvis brukar man behöva ställa tre av GIF Sundsvalls vänsterforwardsalternativ (Gall, Morsay, Wilson) på varandras axlar i en längre trenchcoat för att kunna ha chans på att vinna en nickduell i allsvenskan – men för en tacksam halvsekund såg amerikanen ut att kunna skrämma Nordkorea till nedrustning med sin utfällda ryggtavla.

Det var en dålig fotbollsmatch i första halvlek mellan ett dåligt hemmalag som mest försökte lyfta sig fram till ett motståndarmisstag och ett dåligt bortlag som hade på tok för lite fart och finess för att få utdelning på sitt envetna bollrullande.

Efter paus var spelkvaliteten ännu sämre – men det var då bara ett lag på banan.

Det finns synpunkter att ha på själva 2–1-målet (var inte Eric Larsson på boll?, visst har Tommy Naurin allsvenskans klart sämsta frisparksstatistik?), men att det till slut kom ett 2–1-mål går knappast att invända emot. Det är klart oroande att denna GIF-upplaga inte verkar ha någon som samlar styrkorna när det kollektiva huvudet tappas. Vi såg det mot AFC i måndags och vi såg det nu; hur dessa perioder av taktisk och spelmässig huvudlöshet bara tillåts fortgå.

Men att det ens kan uppstå dylika perioder av hundraprocentig tafatthet i ett lag med elva heltidsproffs skulle jag vilja härleda till den obefintliga grunden i det defensiva presspelet.

Innan Eric Larsson lämnar den här klubben så borde han få hålla en PowerPoint-presentation inför sina lagkamrater, om hur man går upp i press på en motståndare. Han är en av få (mittbackarna, David Myrestam och Carlos Gracia är också hyggliga) som verkligen ser ut att faktiskt vilja erövra bollen när han springer upp i press på en motståndare; istället för många lagkamrater som lufsar dit i någon form av pressens wrestling, där ingenting är på riktigt, där allt är en dans för galleriet och där Larssons riv, slit och »ge mig bollen!«-desperation helt saknas.

Utan ett stabilt defensivt ramverk – där alla vet vad som förväntas av en i bland annat presspelet – är det lätt att det rämnar. Och som det rämnade, idag igen.

Det borde ha lett till förlust. Det borde – precis som senast när jag åkte på bortamatch tillsammans med min far, mot Gefle, våren 2005 – ha blivit en knapp, blytung och samtidigt ganska rättvis 1–2-förlust. En förlust från vilken man åker hem under moloken tystnad. Det borde ha blivit den typen av förlust som fått min far att på nytt vänta i över ett decennium innan han känt sig redo att bli på-plats-sårad igen.

 

Men Mattias Alkberg skrålar i hyrbilens stereoanläggning. I låten »En tidsinställd bomb« sjunger han om klockor som klämtar och som klockan klämtade för GIF Sundsvall ikväll.

79 minuter, 81, 84, nästa gång man kollade på klockan hade ingenting alls hänt, men där stod plötsligt 89. J-Södra var ikapp och Kalmar hade – på grund av ett mellannorrländskt sabotage (ÖFK vilade åtta man) – trepoängsseglat iväg i fjärran.

Som klockan klämtade. Fem inlånade miljoner kronor (som tickade in i helgen) är bra till mycket, men de hjälper föga när man möter Trelleborg på Vångavallen i november.

Men så small det. Som – om ni tillåter den hastigt framtänkta och telefonledes nedsmattrade liknelsen – en tidsinställd bomb. I åttionionde.

Den helt bortglömde inhopparen Sebastian Rajalakso smög fram vid bortre ytan och såg ut att vara på väg att dunka en svårskjuten volley hela vägen upp över läktaren och ut ur Jönköpings socken, men då hindrades som tur var hans pendelrörelse av en ljudlig smäll.

Det small så högt att inte ens en för dagen halvt grönfärgad Mohamed Al-Hakim kunde ignorera smällen. Stackars Rajalakso – vars benpipa kan ha blivit till finkornigt mjöl – har inte blivit så misshandlad sedan han lämnade den psykiska terrorn i Polen.

Marcus Danielssons huvud hölls lika kallt som det var omplåstrat.

Det var en vunnen poäng, men jag firade som vore det tre – och det var det ju också.

Vi må toppa formtabellen i allsvenskan just nu (via elva poäng på fem matcher!), men den tabellen saknar fotbollsanalytiska ögon och såg inte sista fyrtiofem på Stadsparksvallen. Med ett återstående spelschema som bara den mest surmulne »det skiter sig nog för Giffarna till slut«-muttrande medelpading kan älska så kommer den här bibehållna trepoängsbufferten att kunna bli helt avgörande under senhösten.

Analys: Aurora är en inkörsport till tyngre kräftskivegungande

Roligt med lite social interaktion i kommentarsfältet! Jag försöker att alltid vara noga med att påpeka detta, som för att uppmuntra till fortsatt vev, som för att inte behöva känna det som att man sitter och skickar olästa mejl ut i rymden.

Men i inflödet av glada GIF-tillrop och förslag på medelpadska hymner (där vi väl fortsatt gått bet?) så hade jag missat att den här lilla politiskt laddade inlagan smugit sig in:

»Kring årskiftet så lovade du att pirkt.se skulle bli mer politisk. Efter det så har vi fått höra att du börjat engagera dig i vänsterpartitet. Lite nyfiken på vad denna portal anser om att V tillsammans med MP tillsammans med ett vänsterextremt parti (kommunisterna) som stödjer den norkoreanska regimen tillsammans på samma scen protesterar mot försvarsövningen Aurora?«

Jag ville bara ta tillfället i akt att säga att inte kan någonting om försvarspolitik, att jag som undslapp lumpen, ja till och med mönstringen till lumpen, inte har en aning om hur man fredar några hundra tusen kvadratkilometer utan på sin höjd vet hur man skyddar ett fotbollsmål i Sundbybergs-Korpen.

Men.

Nog kan man vara kritisk mot försvarsövningen Aurora. Nog kan man vilja att Sverige ska hålla sig utanför Nato. Ja, kanske måste man till och med vilja det – efter att ha vilat ögonen på den här videon, där några av Nato-medlemsländernas allra sämsta takthållare sjunger tillsammans:

Frågan vi måste ställa oss som land – i dessa tider när komprometterande uppgifter verkar rinna ut ur nationen som vinstslantar rinner ur vår skattefinansierade välfärd –  är ifall vi verkligen vill att det ska finnas rörligt material i omlopp på en gungande och handvevande Peter Hultqvist?

Sjukt nog finns det ju en Peter Hultqvist-prototyp i videon som varnar det svenska folket för hur det skulle se ut ifall vi ställde en fryntlig Hultqvist-figur (till vänster) i all sin skandinaviska stelhet intill två avslappnat svassande sydeuropéer:

Skulle vi som nation klara av att hantera sekundärskammen i att se den riktige Peter Hultqvist (som sjukt nog inte är densamme som på videon) med irritation i trynet greppa en glatt vevande Nato-grek om handleden, bara för att slippa stå och otakts-gunga själv?

Jag kan som sagt ingenting om försvarspolitik, men jag är tveksam. 

Vilket manfall.

Vilket oerhört manfall.

Målvakten borta, inte mindre än två av lagets defensiva stöttepelare otillgängliga, ett löpstarkt rivjärn som ansåg sig tvungen att vila och till råga på allt: med bara timmar till match så kastade till och med nyckelspelaren med den finfina passningsfoten in handduken.

Lagom till matchstart var kollektivet så pass brandskattat att det knappt gick att skönja en enda ordinarie linje i uppställningen. Det var nästan så illa att oron övergått i en viss annalkande hopplöshet.

Men så, från ingenstans: en toppinsats! Igenbommat bakåt! En kollektiv arbetsinsats av stora mått! Nya viktiga poäng inkasserade!

Så nog smakade den gott, ölen efter att Gruesome 442some besegrat FC Fashionable med klara 3–0 i Sundbybergs-Korpens lägsta division. Och inte smakade den sämre av vetskapen att GIF Sundsvall samtidigt klarat 0–0 hemma mot ett formtoppat AIK.

Samtidigt, ja: det fanns – på grund av det närmast GIF-mässiga manfallet – ingen möjlighet att ens föreslå att man inte skulle dyka upp till 19.30-samlingen. Jag hann därför bara se en dryg kvart av GIF-matchen på mobilen (där Giffarna öppnade frejdigt och där Peter Wilson borde förvaltat en Batanero-bredd smörgås) innan jag var tvungen att cykla iväg och försöka förlita mig till Radiosporten i SR-appen, vilket visade sig var en smärre omöjlighet då det skulle rapporteras på sväng-för-sväng-basis från någon speedwaybana samtidigt som den där måljingeln ljöd hela tiden på grund av att det spelades en handfull parallella hockeymatcher samtidigt.

Passus: Hur kan man urholka värdet i en så pass klassisk jingel genom att låta den ljuda varje gång nån back i Karlskrona HK reducerar genom någon trött isare? Passus två: hur kan Karlskrona HK – som väl tog typ noll poäng någon säsong härom året? – fortfarande spela i högsta serien?

Bara då och då – med rejält tilltagna mellanrum – flikade Christer Jonasson in att det stod 0–0 i Sundsvall.

Det blir således ingen Pirkt.se-analys av den urstarka GIF-poängen, men Gruesome 442somes och GIF Sundsvalls vägar är inte bara sammanflätade på trassliga sätt. Nej, jag var delvis tvungen att fylla ut numerären i korplaget på grund av att Sportbladets allsvenskt flygande reporter Per Bohman var otillgänglig för spel, då han befann sig i Sundsvall på jobb.

Och när Bohman viger fyra av sina fem patentsökta punkter åt GIF Sundsvall så finns det faktiskt inte mycket i övrigt att önska i analysväg, för den medelpadskt fotbollsintresserade.

Men nu när det nästan uppstod ett stimmigt sorl i kommentarsfältet senast så vill jag gladeligen uppmuntra till att alla och envar – ni brukar ju ändå vara en del som klickar sig in här efter en GIF-match – bidrar med sin egen lilla analys eller spaning kring matchen nedan.

Se det som återbetalning för alla insiktsfulla »Eric Larsson är bra men Kristinn Freyr Sigurdsson är inte bra!«-självklarheter den här portalen bjudit er på genom året.

Jag är verkligen idel öra.

(Jag vet egentligen bara, efter att ha läst tidningen, att David Myrestam var »godkänd«.)

På söndag ska portalen vara tillbaka i fullskaligt efter-match-rapporterande, då en redaktionsmedlem ska finnas på plats under ödesmatchen på Stadsparksvallen.

Vem klagar på avstånden

Huvudnot: Inte heller det här inlägget är skrivet i samarbete med Teg Publishing (Pirkt.se har bara aktivt försökt ingå ett enda kommersiellt samarbete någonsin, en nobbad säljpitch som portalen tänkt redogöra för under en längre tid, men som nu dröjt så pass länge att det kanske får vänta hela vägen till den sammanfattande årslistan över 2017).

Men.

Den här låten.

Ännu en gång har Norrbotten fått sig en bit som skulle kunna fungera som nationalsång för hela länet. Som om just norrbottningarna behövde ytterligare en. Det känns som att de redan har ett dussin.

Nu har jag fått »Relativt Norrbotten« på hjärnan, men det känns inte helt rätt och riktigt att jag,  som knappt satt min fot i Luleå annat än när man bussats dit på idrottsrelaterade blixtvisiter, ska gå och nynna på norr-norrländska hymner.

Jag kommer ju inte från norra Norrland. Inte alls. Idag på skolan pratade jag som hastigast med mina stockholmska klasskamrater om min mjuggfalska norrländskhet. Jag tittar själv inte på Game of Thrones, men det säger någonting om samtidens fascination för den serien då jag ändå har nåtts av kritiken mot att förflyttningarna mellan norr och söder går alldeles för snabbt i den nya säsongen; en referens jag försökte använda för mina GoT-initierade vänner. »Ni vet hur alla tycker att korparna (eller vad fan det är: jag sa korparna och ingen rättade mig) flyger alldeles för snabbt mellan norr och söder i den nya säsongen«, sa jag, »precis på samma sätt hade ni reagerat om ni kunnat se hur snabbt det går att ta sig från Sundsvall ner till Stockholm med tåg.«

Det är ju liksom inga hundra mil att besjunga. Men väl ett norrländskt mellanförskap som är svårt att förklara utan att dra till med snäva referenser från serier man inte sett.

Det måste väl vara besjunget av någon?

Och här blottar jag gladeligen mina kunskapsluckor vad gäller medelpadsk popkultur – men vad har vi för låtar om Sundsvall med omnejd? Är det The Confusions högstämda GIF-sång och det gladlynta ledmotivet till det där programmet där Kjell Lönnå driver med barn som är närmast??? Melodie MC:s låt om Sundsvall Dragons, kanske?

Hjälp mig.

Portalägare blir förvägrad kaffetips – förespråkar nordkoreansk diktatur

Jag läser en kurs om hållbar utveckling just nu och frånsett att man blir väldigt dyster stundtals – då det världsliga trasslet är sammansnärjt som ett par smalsnörade hörlurar efter någon halvdag i en jeansficka – så är det uppfriskande att flera av texterna vi läser vågar yppa viss kritik mot den ohämmade och oreglerade rovkapitalismen.

Texterna vågar föreslå lösningar som inte innefattar formuleringar som »OM ALLA BARA TVINGAS UT PÅ DEN ÖPPNA MARKNADEN SÅ KOMMER ALLT LÖSA SIG!!!« eller »VARJE INDIVID OCH NATION BÖR VARA SIN EGEN LYCKAS SMED!!!« utan att därför avfärdas som nordkoreansk propaganda.

Visste ni förresten att vi i västvärlden fortfarande tar tre gånger så mycket ekonomiska medel som vi ger till de fattigaste utvecklingsländerna? Jag tyckte att den här The Guardian-artikeln var ganska pedagogisk, trots att jag inte har hundraprocentig koll på »trade misinvoicing« och »same-invoice faking« (det är väl vad jag föreställer mig att män i kotlettfrillor och dyra kostymer säger när man frågar vad de jobbar med: »jag har en fot i same-invoice-faking-branschen«).

Eller: vi och vi i västvärlden. Jag pysslar då med väldigt lite kapitalflykt, måste jag ändå tillstå.

Nåväl. Det finns många kloka tänkare som föreslår andra lösningar än att, säg, kasta i en nilabborre i Victoriasjön och sen hoppas att marknaden ska lyfta Tanzanias befolkning ur fattigdomen via lite jobb på fiskrensningsfabriker (ett händelseförlopp som går att följa i den här mörka dokumentären). Jag behöver inte komma med egen kapitalistkritik; bara lära mig vad dessa tänkare tycker inför hemtentan som delas ut imorgon onsdag.

Men Pirkt.se vore inte Pirkt.se om vi inte ändå försökte med ett vardagligt exempel på när kapitalismens krafter ställer till det för oss människor.

Härom dagen var jag nämligen på ICA och när jag flanerade genom gångarna med min dragvagn så stötte jag på ett reklamstånd för den lilla chokladpralinen Riesen (som ofta målas ut som gubbig, även om den håller jämna steg med all ungdomlig choklad på marknaden!). Där hade en tant hällt ut ett antal Riesen-paket på en bricka för att förbipasserande skulle få »smaka« på den gamla tyska chokladbit som sedan många år måste ha en bestämd plats i nästan alla svenskars smakcentra.

Nåväl. I egenskap av en man som aldrig duckat en gratisuppdukad munsbit i detta jordeliv – och vars klädstil kretsar kring olika Microsoft Office-pikétröjor han fått i olika mässmontrar – så stannade jag förstås till och fingrade åt mig en pappförsedd chokladbit. Medan jag stod där och höll dragvagnen i den ena handen och försökte en-hands-öppna chokladbiten med den andra (ett fingerboard-trick för att sätta sig i respekt för tyskättade pensionärer) så ställde Riesen-tanten också fram en liten pappkopp kaffe åt mig.

»Det är väldigt gott kaffe«, sa tanten. Jag övergav mitt övermäktiga enhandsfipplande och greppade istället koppen och tog mig en sipp.

»Det var gott!«, utbrast jag, inte som för att vara snäll (vilket jag alltid brukar vara i dessa lägen; jag har genom åren lärt mig att spela upprymd över den allra tröttaste Santa Maria-kryddade tacosnitt någon affärsgångs-kock kan tänkas bjuda på), utan för att jag – som varierat mellan Arvid Nordqvist och Zoegas i flera år nu – verkligen tyckte att smaken var uppfriskande fruktig!

»Vad var det för kaffe?«, frågade jag med riktig och inte spelad entusiasm i rösten; till synes snärjd i kapitalismens osynliga bojor, ståendes på de köpsugna tårna, redo att rusa iväg längs med gångarna och köpa mig kaffe av ett nytt och kanske dyrare märke.

Men nej, hörni. Här kommer kapitalistiska kritiken: beviset på att marknaden inte är så öppen och fri och konsumenttillvänd som vi luras att tro.

»Det kan jag tyvärr inte berätta«, svarade tant. »Jag är bara här för att marknadsföra Riesen.«

Det spelade ingen roll hur man trugade och bad – det gick nog inte ens att ankelskaka ur henne namnet på kaffemärket. Jag fick lomma vidare, rafsa i mig min Riesen (som jag redan vet hur den smakar; get your provsmaks-game together, marknadschefer!!!) och sedermera gå hem till mitt gamla Zoegas-paket.

Det är i djupled som poängen finns


Vi må sakna fem miljoner kronor.

Men vi har fem poäng ner. 

 

Jag hade valt att tro på SMHI:s vädertjänst, som till skillnad från flera av sina konkurrenter målade upp en bild av ett snustorrt Eskilstuna på måndagskvällen, vilket medförde att jag lämnade regnjackan hemma.

Jag hade inför matchen också valt att tro att den rejäle bakåtpassaren Carlos Gracia var det något tråkiga men korrekta valet på innermittfältet, istället för hans elegante men veke landsman David Batanero.

Jag trodde fel på båda punkterna.

När drygt tre minuter passerat hade inte bara regnet börjat strila ner över Tunavallens bortaläktare – nej, på den regnvåta plastmattan hade även David Batanero ordnat fram 1–0 för gästerna, med hjälp av en enda blick och en enda bestämd bollberöring.

Direktpassningen satt på snörningen hos en på-rulle-liggande Eric Larsson som lika iskallt som osjälviskt kunde servera Linus Hallenius öppet mål.

Jag tyckte Batanero i det närmaste diskvalificerat sig själv från fortsatt start-tjänstgöring i den allsvenska streckstriden efter dennes slappt tagna utvisning mot Örebro, där han såg ut att unna sig ett andra gult kort av ren bekvämlighet. Men en spelare som har den spelförståelsen och den stöten med vänsterfoten kommer förstås alltid att vara högaktuell för en allsvensk startelva.

AFC har den här säsongen lyckats med konststycket att sparka Pelle Olsson och ta in en tränare som ligger ännu mer kompakt och tätt med lagdelarna. Michael Jolleys gäng satsar precis allt på att så snabbt som möjligt få in bollen i djupled på blixtrande snabbe anfallaren Mohammed Buya Turay. Ett tidigt ledningsmål mot just den typen av hemmalag – som gärna lämnar över det spelmässiga initativet för att spela på misstag – borde förstås vara extra tacknämligt.

Ändå var det med en lättnadens suck man kunde gå in med bibehållen ledning i halvtid, efter att ännu ett Kristinn Sigurdsson-bolltapp (han blev utbytt i paus) mynnat ut i en AFC-frispark i kryssribban precis innan pausvisslan.

21-årige William Eskeleinen gavs inte direkt chansen att smyga sig in allsvenskan i sin egen takt, utan redan under den första spelminuten kryss-räddade han vad som nästan får liknas vid en rullande straff från Omar Eddhari.

Och värre skulle det faktiskt bli. I början av den andra halvleken stod Giffarna för vad som måste varit hela säsongens antagligen sämsta spelkvart. De orangeklädda hemmaspelarna började – kanske i en av det allsvenska äventyrets allra sista dödsryckningar – vinna varenda närkamp, återerövra boll på boll och komma i våg på våg på våg mot GIF-målet. Ett tag kändes det som att precis vartenda AFC-anfall blev farligt – samtidigt som ett gäng huvudlösa GIF-höns bara gav iväg bollen så fort de fick tag i den. Det var som att se tio blåklädda utespelare tillsammans krypa upp i en trojansk höna som blivit nackad och som nu huvudlöst sprang runt och yrade på konstgräset, helt utan mål och mening.

Och om jag hellre haft Batanero på innermittfältet i matchminut fyra så hade jag mycket hellre haft Gracia där när det blåste som snålast efter paus, när den förstnämnde lämnade W.O. i duellspelet.

Ett baklängesmål till 1–1 under den pressen (och gudarna ska veta att det var nära, exempelvis när Chidi Omeye lyckades tåa bollen utanför den första stolpen) och precis allt tydde på att GIF Sundsvall skulle falla rakt igenom den sörmländska plastmattan.

Det var Marcus Danielsson som hade tagit kaptensbindeln efter Tommy Naurin, men han är på mer gott än ont mer av en sansad högskoleekonom än en fradgastänkande gallskrikare – och nog saknades under den här perioden någon som samlade laget för att skrika saker och ting till rätta.

Först när Danielsson fick springa ut i omklädningsrummet blev det bättre. En kollision med en AFC-back tvingade tyvärr ännu en GIF-kapten att byta, men det andrum som uppstod då AFC-backen blev liggande räddade nog dagen för gästerna.

Den värsta pressen avtog, kalabaliken upplöstes och man kunde äntligen se tecken på mönster i GIF-spelet igen. Men det var – precis som vid 1–0-målet – först när mönstret bröts som det gav resultat.

Romain Gall tittade upp, såg ytan och snirklade fram en utsökt utsida till Jonathan Morsay som man trodde hade tråcklat sig ur alla former av lägen då han smäckert Cruyff-nästlade sig tillbaka och serverade Hallenius sitt andra.

Hallenius första mål föregicks av fyra bollberöringar under omkring femtio tillryggalagda GIF-meter; på det andra räknar jag – från att bollen lämnar Galls fot – till sex stycken på omkring samma snabbt vunna halvplan.

Hur imponerande ett tålmodigt bollrullande än kan vara så är det när det går undan i djupled som det händer. Mot ÖSK, mot Sirius och mot AFC.

 

Nio raka poäng i allsvenskan. Det kan knappt Joel Cedergrens allra närmsta familj ha vågat tro på efter debaclet hemma mot Kalmar den 21 augusti.

Men vad som känns nästan precis lika ovant är att GIF Sundsvall i år tagit tio av tolv möjliga poäng mot det som (av allt att döma) blir allsvenskans två jumbolag. Det har inte varit några solklara och imponerande segrar, men för en som är uppväxt på lika delar havregrynsgröt och oförklarliga GIF-genomklappningar mot »lättare motstånd« så kommer det alltid vara mer än nog att göra precis tillräckligt i den här typen av matcher.

»Vi älskar William« skrek vi när en 21-åring från Stockholm (som var en lynnig Eddhari-utsida ifrån att få hålla en välförtjänt nolla) hade vaktat ett allsvenskt GIF-mål i en dryg timme.

Nödvändiga uddamålssegrar i elva plusgrader och strilande regn för människor närmre varandra. Det gör saker med människor; får till och med gamla och vanligtvis analoga sportchefer att ge sig på en GIF-gif.

 

Fem miljoner kronor lyser fortfarande illrött i bokföringen, men en tisdagsmorgon i slutet av september får man försöka lägga debit och kredit åt sidan och passa på att njuta av att fem poäng plötsligt skiljer GIF Sundsvall från kvalstrecket.

Hur de fem miljonerna ska trollas fram vet nog ingen (annan än PR-geniet som smidde ihop denna PowerPoint), men de ytterligare typ fem poäng som lär krävas för sportsligt säkrat kontrakt ska tas precis så här: via denna kämpaglöd, denna gnetighet och via detta nyfunna djupledsspel.

 

Tre plusbetyg:

William Eskeleinen! 

Kajs son måste ha allsvensk fotboll i DNA:t. Där andra 21-åringar som slängts in ouppvärmda vid 1–0-ledning och allt att tappa hade tassat in nervöst så chanskastade sig Eskeleinen huvudstupa mot första krysset och räddade vad som såg ut som ett givet mål i första matchminuten. Ser liten ut, men upplevdes som stor och rejäl – speciellt under den kaosartade period då AFC fick måtta in inlägg efter inlägg.

Eric Larsson! 

Förstår ni hur sällsynt det är att GIF Sundsvall rivstartar matcher i allsvenskan med ett tidigt mål? Förstår ni också hur sällsynt det är att GIF Sundsvall har en högerspringare av vilken man kan förvänta sig att han ska äga sin kant, både defensivt som offensivt? Hade alla gånger gjort 2–0-målet i ett tidigare skede om Linus Hallenius inte gått på eget avslut efter att en överlappande och frisprungen Larsson gjort bort ett par brandgulingar.

Eric Björkander! 

En lite bortglömd anledning till de tre raka segrarna är att Eric Björkander, som spelade sig in i U21-landslaget under våren men som såg ut att ha tappat det mesta under sensommaren, är tillbaka i högform igen. I en match där både Noah Sonko Sundberg (som bjöd på AFC:s bästa läge) och Marcus Danielsson (som balanserade på slak straff-lina) uppträdde yvigt var Björkander alltid där det behövdes. Han är ju varken särskilt lång eller särskilt grov, men han kompenserar det med en bland mittbackar sällsynt ettrighet med sina rappa fötter. En Listerlandets Ricardo Carvalho, om ni så vill.

Ett minusbetyg:

Kristinn Sigurdsson.

Nej, det blir helt enkelt inte bättre. Det sker ingen utveckling. En trevlig man nedanför mig på bortaläktaren kastade ur sig analysen att Sigurdsson »har för korta hälsenor«, vilket ska ha till följd att han inte kan varken springa eller skjuta som han ska. Nu kan jag för lite om hälsenors längder för att uttala mig, men någonting är det. Precis som den i år pånyttfödde gamm-Kristinn lufsade runt med knäont under sitt första halvår i klubben så är det uppenbart att ny-Kristinn inte är samma hundraprocentiga spelare som han som (enligt samstämmiga Youtube-videor) flöt fram på Island ifjol.

»Vi behöver låna 5 Mkr.«

En viktig del i all marknadsföring är paketeringen.

GIF Sundsvall är en klubb i fullskalig ekonomisk kris. Marknadsföringen har inte fungerat tillräckligt bra och inte dragit in tillräckligt med pengar för att verksamheten ska kunna gå runt.

Det är nog bara att slå fast att paketeringen helt enkelt inte varit sexig nog för att locka nog med sponsorer och publik. Varumärket GIF Sundsvall har antagligen känts för urvattnat, gråblekt eller tråkigt för att attrahera i tillräcklig utsträckning.

Men nu är det allvar. Fem miljoner kronor saknas och på fredagens krismöte så skulle klubben inför sponsorerna, kommunen och ett samlat pressuppbåd visa att det minsann fanns en konkret plan för att ta sig ur den ekonomiska knipan.

De valde att göra det via en PowerPoint-presentation.

Och här tar jag mig friheten att låna en bild från Sundsvalls Tidning (vars multijournalist Jennifer Engström var på plats på krismötet) för att jag tycker att den är så stark.

Det här kan vara en av de absolut minst sexiga PowerPoint jag någonsin vilat ögonen på. Den är PowerPoint-definitionen av vad som är ++.

Den är knappast optimal om ändamålet är att nylansera ett grådaskigt gammalt varumärke som någonting nytt och hett och mer sponsorkompatibelt än tidigare, men så skickade jag denna spaning på en remissrunda i mina chattgrupper – för att inkassera några enkla »lol«-medskick – och fick med mig spaningen att det också är den optimala PowerPointen att presentera för potentiella sponsorer och investerare.

För med den presentationen är det helt omöjligt att någon skulle misstänka något sorts fiffel. Presentationen är rena antitesen till de glammiga och glättiga annonser man som lurendrejare skulle smälla upp för att försöka locka in folk i ett pyramidspel.

Det kanske är den perfekta PowerPointen, ju mer jag tänker efter. Myndig och rejäl. Rakt på sak.

»Vi behöver låna 5 Mkr.« Förinställda standardtypsnittet Cambria. 36 punkter.

Den kanske är GIF Sundsvall på ett så tydligt sätt att den till och med håller för att en påpasslig entreprenör skulle hinna trycka upp en GIF-t-shirt???

 

Sedan är ju förstås den stora frågan om vi är tillräckligt många som uppskattar ett medelpadskt fotbollslag av det lågmälda Cambria-snittet.

(Med reservation för att det alls inte är Cambria.)

 

En annan spaning från krismötet:

Jag förstår att en potentiell Emil Forsberg-försäljning – och de trickle down-miljoner en sådan skulle medföra – är den enda säkerhet som klubben känner att den kan erbjuda investerare och långivare just nu (även om Leipzig i somras gjorde klart att de inte har några som helst planer på att sälja sin guldklimp som dessutom sitter på ett avtal som sträcker sig till sommaren 2022).

Men det är tyvärr svårt att inte dra paralleller till den här scenen, fast med förväntade Emil Forsberg-priser istället för förväntade bensinpriser:

 

Med dessa satiriska grepp tagna på situationen så är det dags att bli allvarliga igen: imorgon kväll ses vi i Eskilstuna.

Påminnelse: Kyrkoval!!!

Idag gör vi väl vårt för att förhindra att rasister nästlar sig in i beslutsfattande ställningar inom kyrkan???

Sverigedemokraterna har mobiliserat och gått från 160 namn på valsedlarna i förra valet till över tusen namn i år. Och jag vill inte vara sån, men en snabb titt på alla rasistskandaler som den parlamentariska rasismens grädda – de Sverigedemokratiska riksdagspolitikerna – ställt till med under de senaste åren gör ju att man inte ens vill tänka på vilka regelrätta fullblodsrasister som kan tänkas ställa upp som ett av tusen SD-namn i kyrkovalet.

Eller jo: jag vill vara sån. I dessa tider måste man vara sån.

Jag vet inte vad ni borde rösta på istället, men min mor har suttit i såväl kyrkofullmäktige som kyrkonämnd för Socialdemokraterna, och hon är en synnerligen vettig kvinna. Och det är säkert vettiga och vanliga människor som tar sig tid för fullmäktigemöten och nämndsammanträden även i alla andra partier som inte är Sverigedemokraterna.

(De flesta verkar ha ganska floskelfyllda program, men nomineringsgruppen Miljöpartister i Svenska kyrkan har som första programpunkt slagit fast att de »vill ha fler solceller på församlingarnas byggnader«, vilket ändå är djärvt då jag inte tror att det finns en folkvilja bakom att förvandla de gamla vackra kyrkbyggnaderna till futuristiska spegelkomplex.)

Det viktigaste är att ni går och röstar.