Miljoner skäl till oro

Jag hade fel.

 

Man vill ju inte vara den som drar för stora växlar i onödan. Så jag trotsade den initiala euforin, väntade till och med ut den efterföljande lyckan – den som fick mig att titta ner på min hemstad som genom nya ögon – och till sist ifrågasatte jag mina kvarvarande känslor från alla tänkbara håll och kanter.

Men jo. Ett par dagar senare, när jag satte mig ner för att sammanfatta det jag kände, så trodde jag verkligen fortfarande på det: att 5–0-segern hemma mot den nya rivalen Östersunds FK förra sommaren hade gjort mitt GIF Sundsvall till min stads lag.

Att den osannolika utskåpningen av de kaxiga jämtarna (med deras rekord-okaxiga klack) hade väckt stadens slumrande GIF-sympati; den som jag kände fanns där i början av 2000-talet men som sakta men säkert eroderat bort över tid. Att den matchen, den upplevelsen!, i sig skulle föda en ny generation av GIF-supportrar eller åtminstone av medelpadska biljettköpare.

Staden Sundsvall har ju på senare år blivit omsprungen i invånarantal av Gävle och stadens en gång så grandiosa självbild har, i takt med att Umeå växer och får Ikea-hus, nötts ner så till den milda grad att de till och med släppt ifrån sig »Norrlands Huvudstad«-varumärkesskyddet. Men den där lördagen förra försommaren så var det Medelpad mot Jämtland, det var Sundsvall mot Östersund – och det var GIF Sundsvall – ställföreträdande representant för hela staden, landskapet, länet, ja, regionen – som tvålade dit surjämtarna; skickade hem inkräktarna med en trynstöt de sent skulle glömma.

Jag var, även efter att euforin och den efterföljande lyckan släppt, helt övertygad om att det skulle göra avtryck; att det skulle kunna räknas som något av ett före och efter-datum när det gäller GIF Sundsvall och dess medelpadska folklighet.

Men jag hade alltså fel.

Folkligheten har uteblivit. Den uteblev under den lika Rúnar-lösa som hopplösa hösten ifjol och den har i sanning uteblivit i år.

Efter elva allsvenska hemmamatcher så har GIF Sundsvall ett publiksnitt på 4037 åskådare. Laget som jag funnits i sin stad sedan 1903 och som jag ifjol trodde 5–0-befäste sin position som stadens lag har ett sämre publiksnitt än ett helt nytt gäng som en gammal bussmagnat nyss flyttat till Eskilstuna av logistiska skäl.

Det är uselt, det är sorgligt, det är ganska märkligt och det är inte minst förödande.

 

Under den första halvan av 2000-talet kändes det ju som att själva faktumet att GIF Sundsvall skulle få möta Malmö FF eller Hammarby var skäl nog att leta sig till IP för att titta på fotboll. Det spelade inte någon större roll ifall Mats Barkemo slog fyra raka uppspel ut över sidlinjen; han gjorde det på allsvensk nivå, mot spelare som Afonso Alves och Kennedy Bakircioglü.

Storlagen i sig lockade folk. Folk var spända på att se ett lokalt och budgetbalanserat GIF Sundsvall mäta sina krafter med Sveriges allra största klubbar.

Det är de inte längre.

I år är Malmö FF nästan bättre än de någonsin varit på 2000-talet, de har en trupp som är fylld av stjärnor man imponerats av i Champions League-sändningar under de senaste åren och i försomras kom de för att möta ett GIF Sundsvall som i den senaste hemmamatchen faktiskt hade imponerat spelmässigt och fullt rättvist besegrat Halmstad.

Ändå letade sig publiksiffran mot MFF nätt och jämnt upp över fyratusenstrecket.

 

En hel del av ansvaret måste ligga på klubben och dess marknadsföring, kanske prissättning* men framför allt på dess synlighet.

*= Nu vet jag ingenting om prissättning och budgetar, men 280 kronor per biljett är nog dyrt för den marginalåskådare som tänker »fan, man kanske skulle gå på Giffarna idag!«, surfar in på sidan, klickar i en bra biljett under tak – och får den summan i nyllet. Bryr man sig inte på ett själsligt plan om resultatet så är det svårt att hävda att underhållningsvärdet i Halmstads BK hemma motsvarar kostnaden av två biobiljetter. Samtidigt förstår jag att det är en ond cirkel: än mindre folk gör att biljetterna måste bli än dyrare.

Synligheten, ja: GIF Sundsvall är närmast unika i allsvenskan när det gäller att ha en matcharena mitt i stadskärnan, hundra-tvåhundra meter från huvudgatan och den största gallerian. Jag är sannerligen ingen marknadsförare, men det faktumet borde ju förstås kunna utnyttjas, tycker man. Men promenerar man omkring i stenstan inför en match så märks det knappt på ett enda sätt märktes det att GIF Sundsvall snart ska spela allsvensk fotboll på en arena som ligger ett Sonko Sundberg-inkast bort.

Jo, ja, absolut, jag vet att det finns skylt. Ja, singular: skylt. En skylt där det faktiskt står information om nästa hemmamatch; den lilla skylt som sedan det tidiga 2000-talet stått i gräset intill fyrvägskorsningen vid E4:an, uppdaterad med nästa hemmamatch, för de bilister som kommer från Birsta-hållet.

Det är i princip det enda som signalerar att i den här staden finns ett allsvenskt fotbollslag som spelar matcher.

Jag är som sagt ingen marknadsförare (Pirkt.se är ju en portal med en närmast skyddad identitet), men det finns förstås saker att jobba på, saker att göra bättre, på många olika plan.

Det går liksom inte att säga annat, när det budgeterats för 5500 åskådare per match och bara 4037 dykt upp i snitt.

Det går inte att säga mycket annat, när klubben behöver låna fem miljoner innan årsskiftet för att inte gå omkull.

 

Jag vet inte vad Johan Nikula hänvisar till för siffror när han säger så här till Sundsvalls Tidning:

Kanske har han blivit felciterad. 2015 var i alla fall snittet, enligt fotbollsförbundets officiella statistik, 5050 åskådare. Ifjol omkring 500 färre, där inte ens en tillfällig serieledning på vårkanten kunde få publiksiffran att lyfta (Kalmar hemma, 28 april, 4028 åskådare).

Att då inför årets säsong – när laget ägnat fjolårshösten åt att förlora sig kvar med nöd och näppe – tro på den budgeterade siffran 5500 var svårare än att tro på den sportsliga målsättningen om att komma åtta i allsvenskan.

Och nu sitter GIF Sundsvall där de sitter. Det handlar om ungefär samma driftmässiga underskott som ifjol, men den här gången har det inte kunnat räddas upp av försäljningar under sommaren.

Eric Larsson är kvar, Marcus Danielsson likaså, och Smajl Suljevic skadade sig precis när danska sportchefer ska ha börjat sniffa efter hans långbollsfot.

 

Det går inte att bedriva föreningsverksamhet med ett årligt underskott på fem miljoner kronor. Och det riktigt sorgliga är att det heller inte går att bygga en allsvensk spelartrupp mycket billigare och mer budgetbetonat, ifall man vill ha en realistisk chans att kunna hänga kvar i serien.

Visst: vårens löner till David Batanero och Carlos Gracia – som satt och åt spanska smårätter på Udda Tapasbar när laget spelade allsvensk fotboll – var förstås onödiga, men i övrigt är 2017 års GIF-trupp nära nog så billigt man kan bygga i allsvenskan.

Och klubben har redan flyttat ut den administrativa verksamheten ur IP:s lokaler, de har sålt sina två villor intill arenan och det som på min tid – i superettan, runt 2010 – var ett anmärkningsvärt rigorös kansliavdelning, fullt av diverse säljare och andra heltidsanställda, drivs nu runt på förhållandevis få personer.

Det verkar helt enkelt inte finnas så mycket alls att dra ner på, inte så mycket att göra billigare, med bibehållen allsvensk kvalitet.

Och Norrporten finns inte mer och jag tror tyvärr inte att det finns något i de pressetiska reglerna som skulle kunna få Uppdrag Granskning-redaktionen att bli betalningsskyldig för att de uppdagat företagets vidlyftiga idrottssponsring (sedan att god journalistik kanske inte bör sparka neråt, ner på stackars Giffarna, är en mer moralistisk frågeställning). Norrlands Invest-lösningen, som säkerligen räddat ett och annat bokslut genom åren, är död och begraven.

Ekvationen går bevisligen inte ihop.

Någon som lånar ut pengar till en som sitter fem miljoner kronor ner i skiten kommer onekligen att ställa frågan kring hur ekonomin ska bli bättre i framtiden; hur samma misstag ska undvikas och hur den långsiktiga överlevnadsplanen ser ut.

Det enda svaret från GIF-håll måste vara att de ska få staden, dess folk och dess sponsrande företag, bakom sig. I skolan läser vi om »hållbar utveckling« och allt är bara floskler om vad som borde ske, nästan helt befriat från tydliga planer kring hur det faktiskt ska ske.

Precis så är det även med GIF Sundsvalls hållbara utveckling. Klubben måste få staden bakom sig, men hur man ska lyckas med det har jag ingen aning om.

Kroppshetsen når nya och bokstavligen astronomiska höjder. Igår märkte jag att inte ens månens kropp är fredad från medias dömande blick.

Min egen kropp försöker fortfarande göra sig av med det slem som letat sig in i mitt innanmäte. Det har gått en vecka nu och jag har tillfrisknat från den riktiga sjukdomen (den upplevda hängigheten, den medföljande ligga-i-soffigheten) men dess efterbörd hänger, som alltid, kvar i form av snor och hosta.

Jag har försökt närmast allt – från faktisk vitlöksmjölk till Mia Törnblomsk tankekraft – och som det känns just nu är jag timmar ifrån att ge hela näbbsystemet en rejäl sköljning.

Ingenting kring sjukdomar ter sig logiskt, men det känns ändå logiskt att en sköljning bara måste kunna skölja ut allt oönskat materiel ur alla tilltäppta luftgångar.

 

Ändå känner jag mig betydligt friskare än jag gjorde under en kortare stund igår förmiddag, då jag besökte biblioteket för att stå för ett bibliotekshattrick. Jag utnyttjade alla de tre funktioner som biblioteket för oss under 55: jag lånade en bok, gratisläste ett magasin – och jag utnyttjade deras skrivare och deras scanner. Jag scannade in ett tvåsidigt dokument, lade över det på en av biblioteket lånad USB-sticka, pulade in denna i datorn, klickade på det första av dokumenten.

Upp i PDF-läsaren poppade ett intyg om att jag led av svårartad bronkit, med medförande ändtarmsbesvär och diverse andra krämpor i det som en NHL-tränare hade kategoriserat som »lower body«.

Inte mitt jag, insåg jag ganska snabbt, men ett jag (en Sundbybergsbo som glömt radera sitt inscannade innehåll på USB-stickan).

Min lower body är intakt och välmående, även om en pigg portalläsare som tagit sig igenom den långa och kanske något osammanhängande text om Sirius-segern uppmärksammade mig på den här omedvetna kopplingen:

Och så detta, skrivet i en kokande ton angående Studenternas IP:s dåliga skick:

Jag började inlägget med att tycka synd om månen, men nu har jag målat in mig i ett sådant kronkit-osande hörn att jag vänder helt om:

Fortsätt gärna betrakta mig som en torr himlakropp.

Studentlivet är för långt och för kort

Vad intressant det är att studera. Igår morse visste jag inte mer om situationen för jätteräkan än att den inte var bra. Jag visste så mycket att om jag såg en medmänniska ha näbben så full i jätteräkor att hen fick bända upp käkpartiet till dess absoluta ytterlägen för att pressa in ytterligare en vitlöksmarinerad jätteräka, ja, då hade jag nog klivit fram med ett hyttande pekfinger och kanske ett lågt men bestämt »fy«, utan att exakt veta varför, mer än att det hade känts rätt.

Nu, efter en föreläsning av en forskare som studerat jätteindustrin med jätteräkor i Bangladesh, vet jag lite mer.

Inte mycket mer (nog kommer den exakta kunskapen om söt- och saltvattensodlingar svepas bort med nästa monsunregn av information som drabbar mig), men lite mer.

Det är en storartad utveckling för en som vet väldigt lite, nästan ingenting.

 

Men en sak tror jag att jag numera vet med bestämdhet. Det är ju så med kunskap, att det tar sin lilla tid att verkligen lära sig någonting på djupet, och först nu – när jag gottat ner fullständigt sedan den gjordes tillgänglig i fredags – så vågar jag påstå att jag vet att det här är 2017 års hittills bästa låt:

Mattias Alkberg – Livet är för kort eller för långt. 

Jag har nästan glömt hur det är att gå in i en höst och en mörk vinter mol allena, men jag minns att det gjordes enklare att mitt deppiga ensamleverne uppe i det lilla grävlingsgrytet på Teg under 2011 gjordes enklare av att ha fri tillgång till Alkbergs »Anarkist«-skiva.

Och om bara dagar släpper han vad som av allt att döma är en liknande.

Sedan kommer han till Pipeline i Sundsvall för sin turnépremiär, dit jag tänkt åka upp och betala de överkomliga 150 kronorna för inträdet, och jag skulle nästan skämmas lite över min hemstad om det inte blev knökfullt.

[OBS: Inlägget är – tro det eller ej – inte skrivet i samarbete med Teg Publishing. Pirkt.se ligger i bitter fejd med bolaget sedan en beställd affisch skickades ihopvikt till oigenkännlighet.]

Närmast obegripligt mycket mer

Det insågs ganska direkt att det var en rejäl arbetsinsats som skulle krävas. En uppgift som alls inte lämpade sig för den som söndagsstrosar omkring i helgskjortan. Så man kavlade upp ärmarna, borrade ner huvudet och slet. Minut för minut, enträget och lojalt.

Till sist insåg man att det inte skulle räcka hela vägen med det lilla och snirkliga utan att man behövde gå rakare mot målet.

Det var i det skedet jag tog övergav de små snäckskalen, tog fram den stora sleven och envetet sörplade i mig de sista decilitrarna av den smaksatta grädden ur min djupa kastrull; den som någon halvtimme tidigare varit fylld med ett helt kilo blåmusslor. Jag hade känningar i alla slev-berörda muskelgrupper i sluttampen. Det var nästan mer av ett arbetspass än en njutbar anrättning.

 

Jahaja. Jag ser nog era rynkade miner. Här kommer ni inklampandes och tror att Pirkt.se är en portal som uteslutande skriver om GIF Sundsvall; som inte behöver känna sig tvungen att göra material av en fin halvdag i Uppland?

Det är klart att det finns en eller två sportjournalister i det här landet som kan göra riktigt material av att vara på plats i en matchstad några timmar innan match. De kan bakgrundsbygga upp en match med eventuella stämningar i staden, med referenser till relevant lokal historia, med vad de fått ut av att överhöra surret på deras favoritcafé.

Vi andra – och nu talar jag i princip till landets övriga sportjournalister, och till de portalägare som kanske åker iväg med pendeln och som plötsligt kanske finner oss strosandes tillsammans med fyra andra likasinnade unga män som råkar bära svarta kepsar och jackor vilket får en att undra ifall man kanske, kanske kan ha råkat gå med i någon sorts medelpadsk firma! – får försöka begränsa oss. Vi kan inte strosa runt och ta in uppländska intryck åt höger och vänster i tron om att vi ska kunna göra kåserande material av det.

På sin höjd tycker jag att man kan unna sig att blicka ner i sin lunchtallrik och eventuellt försöka använda sig av de referenser som ett enormt berg av vinkokta musslor kan tänkas erbjuda. Så det gjorde jag.

Och ni som kan er fotboll och era blötdjur vet kanske var jag är på väg:

När det inte funkar att snirkla sig fram med de små skalen tar man fram den stora sleven – och när det inte fungerar att snirkla sig fram med kortpassningar från egen planhalva så plockar man fram det rakare spelet mot Linus Hallenius.

Har man ett rejäl arbetsinsats framför sig tar man till slut fram alla de verktyg man behöver. Jag gjorde det och lite senare gjorde GIF Sundsvall det, till slut.

Det enda – ja, enda – som haltar i den här parallellen är att när du kämpat ner en halvliter gräddsky får du lite ont i magen; när du kämpat ner IK Sirius på bortaplan mår du bättre än du gjort på kanske hela GIF-året.

 

I paus var jag nöjd med den kollektiva arbetsinsatsen, med Carlos Gracias fördomskrossande (en iberisk man vars efternamn typ översätts till »graciös« kan flyga huvudstupa in i nickdueller och spela okomplicerat!) och med den om än passiva (hur många inlägg fick Carl Larson måtta?) men solida försvarsinsatsen.

Och att den rakt igenom lysande Kristinn Steindorsson kom till spel, sin knäskada till trots.

(Visst hade man kunnat uttryckt att det varit »spännande« om laguppställningen visat Carlos Gracia och Juadet Salih på innermittfältet borta mot Sirius, men det hade varit att göra saker med själva uttrycket som jag inte vet om uttrycket varit bekvämt med.)

Men jag muttrade fortfarande – som så många gånger förr – över hur laget inte verkade förstå att de var tvungna och justera spelidén, när naturgräset och den aggressiva och ofta skickligt orkestrerade Sirius-pressen gjorde det så uppenbart tydligt att Giffarna helt enkelt inte skulle kunna rulla ut hemmalaget från egen straffområdslinje.

Boll på boll spelades igång på Noah Sonko Sundberg vid egen hörnflagga – en gång, två gånger, tio gånger – utan något annat resultat än (i bästa fall) en planlös och stressad färdballad eller (i värsta fall) ett bolltapp på egen planhalva.

På topp sög en formfrustande Linus Hallenius ner det mesta av det lilla som kastades direkt mot honom och det som hamnade vid sidan stångades han stenhårt om i den slumpartade vätan.

När bollrullandet gått i baklås borde det ha varit uppenbart att fler bollar behövde gå mot honom. In med de menlösa ytteranfallarna närmre Hallenius, rakare uppspel, löpningar i djupled kring honom. När Sirius tvingades plocka ut Daniel Jarl och sätta in Kim Skoglund så fanns det dessutom konkreta ytor bakom Sirius-backlinjen, då Skoglunds fotisättning är ungefär lika långsam som jag gissar att hans hårvårdsrutin är.

Hade man dessutom sett vad lite fart och fläkt och raka linjer hade gjort med ett Örebro-försvar innan uppehållet – ja, då önskade man sig muttrande lite mindre smånätt bolltrillande i den långa kioskkön i paus.

(Då var ändå kiosken det som var närmast att hålla allsvensk klass på Studenternas IP, där den provisoriska [väl?] bortaläktaren var försedd med bajamajor, där matchklockan var halvtrasig och där halva arenan fortfarande är en byggarbetsplats – utan att någonting alls ser ut att byggas???)

 

Klipp till: Linus Hallenius sätts i spel med ett instick, spelar direkt ut bollen till David Myrestam som på ett tillslag skickar in bollen till en Eric Larsson som borde ha gjort 1–0 vid bortre.

Klipp till: det kvalitativt sämsta och GIF-känslomässigt bästa videoklipp Pirkt.se någonsin tagit sig friheten att publicera.

Linus Hallenius nickar, precis som i upptakten till 2–1-målet mot Örebro, ner bollen till Kristinn Steindorsson som väntar ut förstarörelsen och får Jesper Arvidsson att tjuva så pass att han bryter mot den mest råbarkade tjuvheder innan han serverar Eric Larsson ett friläge; innan tiden stannar på välfyllda bortastå.

Jag trodde från min synvinkel att Larssons förstatouch nästan förstörde läget; att Sirius-målvakten Joshua Wicks fäbless för att doppa chokladmuffins i chokladmjölk (källa: Offsides intervju från i våras) skulle ha fört med sig att den rejäle amerikanen täckt hela skottvinkeln.

Men nej: Eric Larsson hittar ju nästan alltid ett sätt att lösa situationen.

Bland många bra var han, tillsammans med Kristinn Steindorsson, bäst idag igen och sex av de nio poäng som vi lämnat nedflyttningsstrecket bakom oss med har hans fot direkt skjutit oss till; resterande 16 poäng som laget tagit har hans icke-svettluktande svett varit en nyckelkomponent i.

Jag skulle nog vilja hävda att en högst osannolik* förlängning av hans kontrakt vore det allra bästa som skulle kunna hända den här klubben under hösten.

*= Osannolik, ja: hur många slängkyssar upp mot publiken skickade han egentligen iväg efter sitt mål? Carlos Gracia, som är från Spanien och vet hur nedtonat man bör Raúl-kyssa upp mot läktarna, fick nästan ta ett vaktgrepp om honom för att han skulle sluta. Vi kan ju hoppas att det var det nykära fäktandet från en som hade en ny partner i publikhavet, men nog kändes det som att det var en 26-åring som tog måltillfället i akt att tacka av lite extra.

 

Sista tjugo minuterna var förstås en ren pina, precis så som det ska vara då ett bottenlag med ovan och tröttkörd hand försöker försvara en ledning. Ett tag tycktes det råda en så fullskalig kalabalik i det nedtryckta GIF-kollektivet att det kändes som att fembackslinjen helt upplöstes i sina konturer, systematiken övergavs och alla som hade ett huvud och lite vilja kallades inför nickmässig tjänstgöring.

Men vem behöver systematik och lugn när man vinner duellerna.

Marcus Danielsson vann (som alltid) sina, Eric Björkander vann (som i våras!) allt och David Myrestam var plötsligt 2012-tryggheten själv när det singlades överlånga bollar mot hans ansvarsområde. Och Carlos Gracia, i egenskap av iberisk innermittfältare, kastade sig helhjärtat in i så många situationer att han höll på att bli av med sitt spanska medborgarskap.

Sirius skapade – med tanke på bollövertaget – »bara« tre riktigt bra chanser och visst trodde jag att två av dem gick in, men vem är jag att bedöma någonting när Giffarna leder på bortaplan: hade du frågat mig hade jag kunnat svära på att sista tio minuterna tog åtminstone en halvtimme att spela.

Jag trodde att jag skrikit sönder min röst när Romain Gall lyckades träffa en liggande Oscar Pehrsson (areal: en kvadratmeter) istället för det öppna målet (areal: 17,8 kvadratmeter) från en meters håll, men nog fanns det lite kräm kvar för ett glädjevrål när Glenn Nyberg sträckte armarna i luften och visslade slut på matchen.

Jag skrek rakt ut, så som man gör när ens lag plötsligt vunnit två raka matcher. Senast GIF Sundsvall gjorde det så hade laget Rúnar Sigurjonsson som spelmotor och en Stefan Silva som fick ordentlig snurr på det som så lätt hade kunnat bli en menlös extraforwardsroll. GIF Sundsvall hade – tro det eller ej (publiksiffran i det efterföljande mötet med Kalmar var dryga 4000) – en serieledning.

Det har man, ehm, inte nu.

Men vi har ett budgetbespottat gäng som äntligen lärt sig kämpa för varje höstruskig kvadratmeter, som tvingats lära sig att den rakaste vägen mot målet inte går via en bakåtpassning – och som plötsligt ser ut att ha en bra chans att klara sig kvar i allsvenskan. Vi har ett allsvenskt lag från Sundsvall som plötsligt ser ut som ett allsvenskt lag från Sundsvall brukar behöva göra.

Det är närmast obegripligt mycket mer än vi hade efter Kalmar-matchen för två omgångar sedan.

 

Glöm allt jag skrev om att vilja försätta sig i allsvenskt ide inför matchen. Kom an, AFC! Kom och ta oss, J-Södra!

Låt serien rulla på så snabbt det bara går. Och låt för all del Carlos Gracia fortsätta vara ograciös centralt och låt det rakare spelet mot Linus Hallenius räta ut alla snirkliga frågetecken i höst.

Låt inte Kristinn Steindorsson känna av sitt krånglande knä, låt inte Eric Larsson känna av sin onda höft.

Men låt mig fortsätta kunna känna den här stoltheten över årets GIF-upplaga.

Allsvenskt ide

Det var väl bara halvannan landslagsvecka sedan Linus Hallenius knyckte till som en bordshockeyspelare och Peter Wilson klev upp ur isvaken gjorde det som vi får hoppas blir hans nischade grej i GIF-karriären (att från ingenstans dyka upp under höstkanten och skjuta klubben kvar i högstaserien), men jag sa det till den vän som jag såg ÖSK-segern tillsammans med igår: att det känns som att det var en månad sedan.

Jag antar att jag helt enkelt passat på.

Passat på att njuta av andrummet eller, snarare, bristen på GIF-ångestframkallad andnöd.

Det logiska vore ju att vilja att en efterlängtad och livsnödvändig segermatch fått en att känna att man ville ha en ny match, direkt, så fort som möjligt. Hit me, liksom. Hit me! 

Och det kanske är möjligt att känna så, vissa av er kanske gjorde det, men nej: nog uppskattar man varje andningshål där man slipper fundera kring vem som egentligen är minst oförtjänt av den där tredje och fullkomligt menlösa anfallsplatsen eller vem som ska ta innermittfältsplatsen då David Batanero dumdristigt nog rivit sig till en helg på Udda tapasbar.

GIF Sundsvall är på säker mark i tabellen, just nu, och för min del skulle det gärna få räcka så. Stäng ner serien. Släck ner IP. Börja om på en ny kula. Väck mig till jul och säg att vi klarat oss. Jag såg att Annika Norlin uttryckte att hon hade velat gå i ide—

Vill också veta

A post shared by Annika Norlin (@saekert) on

—och hon spelar liksom in låtar åt Östersunds FK, som strax går in i Europa League-gruppspel. Vad vet hon om att vilja gå i ide i början av september?

 

Jag har inte skrivit ett GIF-ord sedan 2–1-segern mot Örebro SK, mest för att passa på att tänka på annat, inte för att det inte hänt någonting.

Det har ju nämligen dragits igång en kampanj. En kampanj från supporterled som handlar om att samla ihop pengar till föreningen, som för andra året i rad blöder miljoner ur den årliga driften. En kampanj som Pirkt.se, i egenskap av den kanske största fristående portalen som ägnar sig åt GIF-texter [källa?], tystat ner i en omfattning som kanske fått folk att dra öronen åt sig och tänkt att det kanske mjuggplaneras någonting storslaget och bombastiskt.

Folk har kanske spekulerat i ifall portalägaren – med sitt erkänt stora huvud, som gjort för tunga, ekande bastoner – snart kommer att tillkännage att han ger sig ut på en höstlång Band Aid-turné tillsammans med Kjell Lönnå och Helen Sjöholm, för att samla in pengar till Swish för GIF-kampanjen? Kanske har folk redan hunnit bygga upp förväntningar kring att stimpengarna från hitlåten »Do They Know It’s 3–4–3 At All?« (en låt skriven för att uppmärksamma världen om att en formation kan vara 3-4-3 även om en av anfallsplatserna är helt menlös) ska rädda klubben ur de ekonomiska bryderierna.

Men nej. Det vill jag bara dementera, lite snabbt.

 

Imorgon kväll, efter Uppsala-utflykten, har jag tänkt att skriva någonting rejält och ambitiöst om GIF Sundsvall igen.

Nu när människokroppen ännu inte kan gå i allsvenskt ide.

Avslutningen på min fredagskväll

Hade du ett tråkigt slut på din fredagskväll, menar du?

Jag råkade just, strax före klockan ett på natten, fick-blippa mig in på min mobiltelefons fotoalbum, den del där iPhonen sorterar bilder efter ansikten. Jag hade tryckt mig in på bilder sorterade efter mitt ansikte: en ansamling av bilder som nästan bokstavligen bara en mor kan älska, då min mor faktiskt tagit av många bilderna då hon fått mig att posera framför olika kända byggnader i Paris under sensommaren.

Väl vid telefonmässigt medvetande så reagerade jag särskilt på en av bilderna, där den köttsliga klump som är mitt anlete såg onormalt brett ut, ja, närmast ovalt, som en amerikansk fotboll. Med min popcornsaltiga tumme försökte jag trycka in bilden för att zooma in på mitt till synes milsvida anlete, men istället för att komma ens lite närmre så hoppar mobilen istället helt plötsligt över till något form av videoläge jag aldrig någonsin sett förut. »Skapar film«, meddelade iPhone över hela bildrutan.

Jag har lyckats sätta igång ett tonsatt bildspel med temat »Sentimental«.

Ett tjugotal bilder, som samtliga innehåller min nuna, rullar nu till tonerna av synnerligen sentimentala stråkar. I lugn takt och till sorgesam musik bläddrar bild efter bild förbi, där till och med känslan i den sepiafärgade bläddringsfunktionen är tydligt sentimental. Bilderna består dessutom uteslutande av mig och min allra närmsta familj, då det är de enda bilder jag för tillfället har kvar i min (av lagerutrymmesskäl) ofta rensade telefon.

Det var – förstår ni – som att se bildspelet till min egen begravning, liggandes hemma halvsjuk och ensam på soffan en fredagkväll.

Det var alltså – frånsett att jag tog upp datorn för att i terapeutiskt syfte smattra ner dessa rader (hade jag inte kunnat göra content av all misär vet jag inte hur jag tacklat oombedda begravningsbildspel) – avslutningen på min fredagskväll.

Ny sanning: är det någonting man inte vill bli liknad vid så är det en positivhalare

Jag har ju varit ute på marknaden ett tag. Säg sedan slutet av maj, början av juni månad.

Nej, inte den marknaden, där har jag fortfarande inte klivit ut (även om jag redan innan mitt inträde på den marknaden tror att jag kan ha lanserat ett för hela marknaden användbart begrepp, då jag formulerade att jag gärna kunde ät-äta men inte dejt-äta, när en »ska vi inte gå ut och äta middag nån gång?«-framstöt riktades mot min fumliga och ännu ej marknadssjösatta person. Så om ni får begreppet ät-äta kastat i era nyllen i era Tinder-konversationer framöver så vet ni vem som sjösatt det).

Nej, jag pratar om lägenhetsbytarmarknaden. En marknad jag fram tills i slutet av maj knappt visste existerade, men som formligen blomstrar av bytessugna individer med olika nivåer av lynnighet i frekvensen vad gäller mejlsvar.

En dag ska jag skriva det stora inlägget om mina månader på sajter som Lägenhetsbyte.se och den mycket luddigare men kanske till slut effektivare Björnsbytare. Så sent som härom veckan var jag med om en incident så luddig att jag vid återberättandet för mina vänner först glömde bort den allra mest bisarra detaljen – den som var helt uppåt väggarna dråplig, ja, närmast filmiskt övertydlig i sin komik; som om min hjärna skyddat sig med hjälp av den beprövade teorin om bortträngda minnen.

Den dagen är dock inte idag.

Idag vill jag bara meddela att jakten kan vara över. Jag gör mitt allra yttersta för att inte ta ut någonting i förskott, men hela natten sov jag oroligt för att jag oroade mig för ifall köket skulle vara för litet; mitt dröm-jag sprang oroligt runt i min potentiellt nya lägenhet och måttbandsmätte kylskåp och famlade efter ugnsluckor, så det verkar gå sådär. Hela mitt medvetna och mitt undermedvetna är tyvärr inställt på ett byte, som – för att det är som med lägenhetsbyten som med allt annat i livet – förstås kan spricka i precis vilken sekund som helst.

 

Jag tänkte skriva det här inlägget på universitetets bibliotek, men sanna mina ord: aldrig är du så ouppskattad som när dina näsgångar tvingar dig till aktiv mun-andning inne på en tyst avdelning i ett bibliotek.

 

Aldrig är du så ouppskattad (som vid mun-andning på bibliotek), allt man vill ha av livet (är ett bra förkylningsknep); det är stora sanningar den här portalen slänger sig med nu för tiden. På tok för stora, antagligen, men kanske är det ändå någonting nytt, det här med de stora sanningarna och det bombastiska fastnitandet av dem.

Och man vill alltid komma med någonting nytt.

På sistone har jag läst väldigt mycket. Tagit upp en bok här, bläddrat några sidor, plockat upp en annan, läst några kapitel, tagit upp och fortsatt på en gammal bok som jag varit halvvägs igenom, snabbläst någon tunnare pamflett: allt för att jag varit sugen på att läsa hur andra människor skriver. Jag har alltid velat lära mig hur man skriver av människor som är mycket duktigare än mig, alternativt jag (ni ser). Jag tror att det är därför jag läser förhållandevis långsamt: för att jag inte vill sluka i mig själva berättelsen och gå vidare utan stanna till vid författarnas användande av kommatecknen, mäta av deras längd på meningarna och kanske framför allt – och ni ser här och nu varför det är viktigt, ja, jätteviktigt för hela den här portalens fortsatta läsbarhet – fundera kring hur de undviker att skriva in så enormt många bisatser mellan två långa bindestreck.

Nu har den här typen av läsande intensifierats och jag tror jag vet varför.

Jag har på kort tid snubblat över ordet »positivhalare« flera gånger, på flera håll.

Och är det något man inte vill bli liknad vid – och håll i er nu, för här kommer ytterligare en hårt fasthamrad sanning, efter ännu en av dessa långa bisatser som jag själv (som skriver dem!) har börjat störa mig på och som ni antagligen strax också kommer störa er på! – så är det en positivhalare.

Och så ofta känner jag mig just som en positivhalare, som bara står och vevar och vevar i min lilla rullvagn så att samma gamla slinga pyser ut ur klaviaturen. Jag gillar ju begreppet vev väldigt mycket, för dess inneboende yvighet och oberäknelighet, men en positivhalare står för en av de allra sämsta vevformerna: en monoton och förutsägbar vev som följer ett förmallat mönster.

Och jag vill inte vara en positivhalare! Jag vill komma med nya slingor, nya ljud och inte minst missljud; jag vill inte veva runt, runt, runt, år efter år efter år som portalinnehavare – jag vill rycka och knycka i sidled till dess att spakarna blir skeva och hela möblemanget börjar låta annorlunda.

Det är en smädelse jag kommer börja använda: dels för att det är ett vackert ord och dels för att folk inte kommer att ta illa upp, tror jag. Så fort någon säger nej till någonting yvigt för att istället gå i gamla hjulspår så ska jag vara där med en »men din jäkla positivhalare!!!«-smocka i tryn- eller chatt-telefon-höjd.

 

Så på samma sätt om ni blir medbjudna ut av någon som tydliggör att det handlar om att ät-äta så vill jag att ni när ni i framtiden blir smädade med ny-smädelsen »positivhalare!!!« ägnar Pirkt.se:s språkliga sprängkraft en tanke.

 

Till saken igen. Man är ju, och det här vet ni redan, aldrig så ouppskattad som när man enkom använder munnen för andhämtning inne i en tyst bibliotekssal. Så istället för att sitta kvar som en levande reklampelare för såna där kinesiska SARS-masker så tog jag mig till mitt potentiellt nya område, via min potentiellt nya tunnelbanestation, för att promenera runt i närområdet och bekanta mig, ja, riktigt gona in mig i det som när som helst kan ryckas ifrån mig.

(Inte för att jag otrivs i mitt nuvarande område. Alls inte. Jag skulle gärna, om hyrorna och marknaden tillät, bo kvar i Solna- och Sundbybergs-området. När jag under visningarna med mina spekulanter lovprisar området som fint och härligt så följer jag helt klart god mäklarsed vad gäller sanningshalt.)

Redan i tunnelbanans rulltrappa upp så mötte jag en äldre man som hade en blå keps med ett gult- eller guldaktigt tryck centralt på skärmen. En GIF-supporter, hann jag tänka, innan jag rullade närmre och vid mötet kunde se att det stod »KB«. Han höll inte på Giffarna, han höll på Kungliga Biblioteket (antar jag).

Det är nog rimligt. Sannolikheten att Sirius-mittfältaren och app-utvecklaren Philip Haglund skjuter KB i sank redan på söndag torde vara låg.

Jag läser den, vad–kan–det–vara, tredje eller fjärde av Bodil Malmstens bloggböcker just nu och där har hon dels flyttat till vad hon bara beskriver som en »tråkig stadsdel« i Stockholm, efter att ha bott i en fransk hamnstad som hon mig veterligen aldrig nämner vid namn.

Det hade onekligen någonting och kanske hade det även haft någonting i det här forumet, om jag hemlighållit mitt potentiella område utan istället bara försökt beskriva det i ord.

Jag märkte vid dagens promenad – som, via T-centralen och tåg till Sundbyberg och gång hem därifrån, var ungefär ett Lilla Drevet-avsnitt lång – att det är ett område där man (kanske åt vilket håll man än promenerar) till slut når ett Pom & Flora-café, vilket jag tror är någon form av högborg för den stockholmska eliten när det gäller mjuggsponsrade blogginlägg.

På vägen fann jag också den här skylten:

Och jag kan för lite om elektronik (i allmänhet, men framför allt efter att ha vuxit upp i en elektrikers hem*) för att slå fast det: men visst är det där ett subtilt pekfinger till PK-etablissemanget med deras miljömärkningar och watt-snåla men fula nya lampor???

*= Ett bra test för att testa din eventuella elallergi vore att tillbringa en helg i mitt föräldrahem. Allt som kan låta eller lysa på automatiserat kommando låter eller lyser på automatiserat kommando.

Mitt potentiella område (jag kommer behöva ta bort det här inlägget i efterhand ifall den här flytten inte går igenom; det kommer att vara för smärtsamt att se tillbaka på) innehåller alltså ett av alla creddiga bloggcaféer och gammal gubbig el-konservatism. Det borde ändå vara svårt att ta på uppstuds, tycker jag.

På vägen hem testade jag den nya Citybanan från T-centralen. Där saknades inte bara elektroniska skyltar om varifrån och när tågen skulle gå, utan hela vänthallen var helt befriad från stolar – som om någon nitisk folkhälsovetare fått fria tyglar i arkitekturen.

Alltså helt befriad. Helt!

Hur befriad?, frågar du fortfarande?

här befriad:

Någon-har-känt-sig-tvungen-att-släpa-med-sig-en-sån step-up-bänk-från-gymmet-för-att-få-sitta-befriad.

»Det funkar ju!«-argumentets svaghet

Vitaepro har en självklar plats i det svenska folkmedvetandet efter att företaget – med hjälp av Stig Strands norrländska beslutsamhet och den fina reklamplatsen i anslutning till TV4:s Nyhetsmorgon – hamrat in sitt budskap om att (nu parafraserar jag) den svenska folkstammen kommer att dö ut om folk inte börjar knapra deras till synes ständigt rabatterade piller.

Men på senare år har dessa skandinaviska pillernasare stött på patrull. Tidningen Expressen gick under 2015 på djupet och granskade ifall Vitaepro verkligen har stöd för allt de påstår i sina ständigt rullande reklamkampanjer.

Det hade de, ehm, inte.

Folk som fått krämpor av att lita på Stig Strands myndiga stämma klev fram.

Myndigheter lade sig i.

Reklamkampanjer stoppades.

(Även om det kom rapporter från trogna Nyhetsmorgon-tittare med plasma-tv om att den nu stoppade Vitaepro-reklamen ska ha rullat så pass frekvent att den varit fastbränd på skärmen, så att man såg Stig Strands huvud i bakgrunden på den ersättande blöjreklamen.)

Och visst orsakade Expressen-granskningen visst rabalder och nog skakade den om hela pillerkoncernen i dess grundvalar, men riktigt allvarligt blev förstås läget först när den förre ägaren av hotellet »Terraza« i Ljungby gick ut i lokaltidningen Smålänningens uppföljning av Expressen-artiklarna:

Det kanske säger någonting om hur sällan jag slår på TV4:s Nyhetsmorgon, men först imorse fick jag syn på reklamfilmen som måste vara Vitaepros svar på denna kritik från Expressen, myndigheterna, kunderna och Terraza-Rolf.

Vi kan väl titta på den tillsammans.

Jag är ingen reklamare, ingen marknadsförare, ingen krishanterare och inte heller någon direkt expert på kommunikation.

Men.

Verkar de inte lite väl måna om att få folk att »köra på«??? Det är som att Vitaepro, efter de här skandalerna, helt gett upp tanken på att värva nya pillerslukare utan bara vill se till att de som redan autogiroar iväg pillerpengar varannan månad inte ska få för sig att sluta med det. Kör på bara! Ni kanske inte känner någon direkt effekt åt rätt håll, men ni känner väl heller ingen direkt negativ effekt av våra piller? Nej, kör på!

Vi bevittnar ett imperium som blivit defensivt, som bara vill försvara det de har.

Och vad än värre är: vi noterar förstås också att en marknadsförare som gjort det stora misstaget att sänka sig till motståndarens nivå. 

Det blir extra jobbigt att bevittna då motståndarsidan är »forskning« och ens egen sida är »piller som helt saknar vetenskapligt bevisade effekter«.

Att bokstavligen skrika ut »det funkar ju!« flera gånger i rad om sin produkt måste vara det absolut säkraste sättet att få folk att ifrågasätta huruvida din produkt verkligen funkar.

Jag tror att reklamen hade kunnat passera ifall Stig Strands myndiga stämma bara lugnt förkunnade att »jag kör på med Vitaepro, det funkar ju« innan han med van och stabil norrländskt grovhuggen näve svepte i sig ett par piller och drog iväg på ett par gamla träskidor. Om den utstrålat det Norrlands Guld-iga lugn som ska förmedla att man inte behöver bry sig så mycket om kvällstidningarnas ständiga jakt på mat- och hälso-relaterade förstasidor.

Men att låta en okänd svensk man sjunga det i Finlandsfärje-omgivning???

Okänd, ja: för jag vet att jag en gång sett Nicklas Wahlgren sjungandes om Vitaepros alla fördelar i någon reklamvideo – och när även Nicke Wahlgren hoppat av den sjunkande Finlandsfärjan så börjar nog folk dra öronen åt sig. Nu är det alltså en okänd man som – på grund av Expressens och Terraza-Rolfs hårda ord – inte vågar nämna så mycket som en C-vitamin utan bara ägnar sig åt att försöka schlager-pumpa in budskapet om att folk som ska »köra på«.

Jag tänker försöka hålla koll på TV4 om vardagsmorgnarna framöver, för det känns som att det finns en intressant vidareutveckling på den här reklamkampanjen, då det är en sluttande PR-skala de gett sig ut på, i gränslandet där PR-kampanj övergår i rättsligt försvar inför världens mest icke-lyckta dörrar.

För det känns ju som att det finns en rejäl chans att nästa reklamrefräng innehåller en fras i stil med »Jag säger inte upp Vitaepro/För Vitaepro har inga vetenskapligt dokumenterat skadliga effekter«. 

Pirktnee Today

Jag vill ju gärna tro att Pirkt.se har samma makt i den medelpadska omnejden som Joan från Pawnee Today har i Pawnee med Eagleton-omnejd. Jag vill ju gärna tro att en Pirkt.se-kvalitetsstämpel kan få det allra mest obskyra ting att skjuta i den försäljningsmässiga höjden.

Men oavsett om det är så eller inte så kan jag inte sätta portalens kvalitetsstämpel på den »vitlöksmjölk« som signaturen »Bergersen« bidrog med igår, i kommentarerna till gårdagskvällens inlägg.

Jag vet inte vad det säger om mig, men trots att kommentaren kom vid 22-rycket och jag bestämt mig för att gå och lägga mig*, så avbröt jag läggningsprocessen för att istället ställa mig vid spisen för att besudla några deciliter mjölk med ett par klyftor vitlök.

Men nej: trots gårdagskvällens bäljning av vitlöksmjölk (som inte var fullt lika äcklig som jag förväntat mig) så vaknade jag upp än sjukare imorse. Det är fullt möjligt att vitlöksmjölken hållit denne Bergersen frisk i uppemot tretton år, som hävdat, men i så fall måste det ha druckits i förebyggande syfte.

*= Läggningen skedde strax efter att jag sett en medelålders man i en alldeles för åtsittande scarf ta fram gitarren på en förstadejt i SVT-programmet Tro, hopp och kärlek, för att framföra en egenskriven låt som bland annat innehöll en fras i stil med »det är svårt att älska när snaran dragits åt«, vilket först och främst fick en att tänka att »DU KANSKE KAN LÄTTA PÅ DIN HÅRT ÅTSITTANDE SCARF BARA« och därefter framkallade den där känslan som jag så ofta kunde känna under mina tonår, när man på sitt pojkrum satt uppe så pass långt inpå småtimmarna att det till slut dök upp en svart bil som kunde samtala med David Hasselhoff på TV6-skärmen, vilket fick en att varken veta ut eller in utan bara tänka att »nej, nu måste det vara dags att sova«.

Jag vet inte om det mest av allt säger att jag är en portalinnehavare som älskar all form av portalbaserad interaktion (alla inlägg som lämnas okommenterade känns ju som ett gallskrik rakt ut i rymden), där förstås interaktion gällande just konceptet vitlöksmjölk är av den allra mest älskvärda yvigheten. 

Eller så säger det att jag är en ung man som litar på precis vad som helst som sägs av någon som döpt sitt alias efter den flärdfulle frisparksskytten Tommy Bergersen.

Om någon som döpt sig till »Barkemo« sagt åt mig att äta ett halvkilo grovsalt för att bli av med min förkylning hade jag nog gjort det också.

Det enda man vill ha av livet är ett riktigt bra förkylningsknep

Jag säger inte att jag har skäl att dra serietecknaren Pontus Lundkvist inför rätta.

Jag undrar bara.

Får han porträttera mig utan min aktiva tillåtelse?

Jag tog mig till biblioteket i Sundbyberg idag, för att lämna igen hans (mycket roliga) seriealbum innan bötesbeloppen skulle börjat ticka in: som ett vandrande bevis på att snålheten trumfar hälsan.

Halsen brann nämligen imorse. Inte som en eldsvåda, inte som en skogsbrand som river och sliter med sig allt i sin väg, utan som ett litet värmeljus. En litet retlig låga mitt bland halsmandlarna.

Jag har länge – säkert sedan jag råkat snubbla över någon Familjeliv.se-länk – trott på taktiken att varva hett och iskallt, när det gäller halsont. Att utsätta hela struphuvudet för en chockdoktrin av ömsom hetvatten, ömsom isvatten.

Jag har trott på detta utan större lycka och när jag dessutom varit tvungen att tro på denna teori till tonerna av diverse smädelser från vänner, som dömt ut den som både ovetenskaplig och nästan direkt farlig (»halsen behöver lugn och ro för att återhämta sig!!!«, bölar dem), så är jag inte mindre av en mjukisbyxeklädd vindflöjel än att jag är villig att överge den.

Idag gurglade jag istället halsen i saltat hetvatten, allt på inrådan från en vän som av ganska oklara anledningar – då han själv känns minst lika förkylningsbenägen som mig – självutnämnt som någon form av expert vad gäller sjukdomsreducering.

Till ingen nytta, ska sägas. Ingen! Det äckliga saltvattnet hade inte ens den svalkande placeboeffekt som något riktigt kallt åtminstone unnar struphuvudet.

(Är det här verkligen content, undrar du, men då har du inte ont i halsen just nu. När man däremot har ont i halsen är precis allt content man vill ha sådant som berättar för en vad som fungerar och inte fungerar när man ska reducera sitt halsont. Nästa gång en Pirkt.se-läsare får halsont – vilket kan eller till och med lär sammanfalla med att jag smittat dem på en släktmiddag – så ska den kunna gå hit och åtminstone få reda på vad som inte fungerar.

Kanske är det allt man vill ha av livet: ett riktigt bra förkylningsknep.

Just nu känns det så.)

 

Men jag tog mig alltså till Sundbyberg. Jag hade på mig den utstyrsel jag nu för tiden alltid har på mig när jag är sjuk och lämnar hemmet. Jag måste först ha haft den på mig under en förkylning, känt att »den här kombinationen av kläder balanserar perfekt på gränsen mellan pösig hemmasittare och samhällsnyttig medborgare« och sedan bara bestämt mig för att det är så jag ska se ut; för nu rycker jag den bara åt mig via muskelminnet så fort halsen bränner.

Ens kläder är dock inte det största problemet med att visa sig ute när man är sjuk (så svårt är det inte att balansera på rätt sida soffpotätgränsen), nej, det är ansiktet.

Det händer någonting i ansiktet. Jag har inte tittat tillräckligt noggrant på tv-reklamerna för ansiktskrämer för att veta vad det är de varnar för: är det matt hud man inte vill ha? Är det fet hud man ska passa sig för? Trött hud???

Vad de än varnar för: så ser jag ut när jag är sjuk. Man ser på långt håll att någonting är fel. Det spelar ingen roll om jag ler, om jag skrattar eller hur jag än försöker dölja det: vid sjukdom är jag ansiktet utåt för icke-välmående. Huden liksom både blänker och är torr på samma gång. Det är som att den lilla värmeljuslågan i halsen värmt upp hela den köttklump som är mitt ansikte och att min nysjuka hud är för dålig på att hantera den nya värmen, som vore huden en billig polyestertröja.

Jag tänkte på det när jag tog bussen hem, att jag kanske borde bli bättre på att lyssna på reklamerna om diverse hudkrämer. Huden är ju, tänkte jag (och känn er inte oroliga för om det knakar i bakhuvudet; det är bara er hjärnkapacitet som vidgas av att få tänka samma stora tankar som jag gör), både mitt ansikte och mitt hår. Eller åtminstone substitut för mitt hår.

All den tid och kraft och inte minst ekonomi som andra lägger på sitt hår borde jag förstås addera till tiden, kraften och ekonomin jag lägger på min hudvård. Vi pratar väl schampo, balsam, oljor?, ja, kanske till och med krämer??? Min hudvårdsbudget borde vara enorm. Jag borde ha en salva för varje problem: en för för fet hud, en för för torr hud, en för för trött hud.

Till och med en för sjuk hud borde jag ha.

 

Jag lånade hem alla Bodil Malmstens bloggböcker nu. Bibliotek, va. Vilken grej. Så fort man känner att man har lite svårt att skriva – så fort inspirationen tryter och man känner sig dålig, liksom trög i tangentfingrarna och ännu trögare i tanken – så kan vi i Sverige gå till ett bibliotek och med bara sitt personnummer som pant plocka åt sig böcker av människor som man tänker ska inspirera en till stordåd (men som man efter en–två–max tre sidor inser kommer att få en att aldrig ens försöka sig på att skriva igen, för att man bevisligen inte kan).

Jag har hunnit läsa en av dem, hunnit se tre olika SVT Play-dokumentärer och en film, hunnit bada. Ändå är det som att jag inte hunnit någonting. Som om jag simulerat hela dagen, så som man simulerade matcher när man spelade en karriär på något gammalt FIFA-spel.

Jag tror att det är för att det knappt går att räkna dagen i tid när man är sjuk. Timmarna och minuterna fungerar inte som de ska. Tiden går för sakta och för fort.

Den som har ont i halsen och som köpt sig ett paket små Magnum-glassar får räkna tiden i glass.

Jag har nu bara en jordnötsbelupen Magnum-glass kvar av den här dagen.