Revideringar kring faktan om furu

Jag har fått en till hylla i mitt minimalistiska kök.

Jag skriver fått eftersom den är helt vattenpass-rak och fackmannamässigt uppskruvad på väggen, samtidigt som den gifter sig perfekt med det övriga virket längs väggen, vilket inte hade blivit fallet om jag gett sig på skruv- och mätuppgiften med mina snabbskrivande men ohändiga millenial-tassar.

Min far däremot, han kan virke.

Han och min mor var nere på besök över helgen och visst visade far viss expertis vad gäller trä när han smällde upp hyllorna i söndags, men för att verkligen visa på i vilken utsträckning min far kan trä och virke så måste jag berätta om när jag kom hem till Sundsvall jul. I dörröppningen till mitt barndomshem så finner min mor en trave med böcker och andra publikationer som min far köpt av en ung jultidningsnasare som gjort hembesök. Hon bläddrar bland titlarna och reagerar på en bok som hon känner igen.

»Men«, börjar hon med en lättare suck, »har du köpt ›Stora Vedboken‹ igen? Den köpte du ju förra året!«

Min far tittar oförstående upp mot henne.

»Men den har ju kommit ut i en ny utgåva.«

Jag har aldrig upplevt ett tydligare bevis på att någon kan trä och virke än när någon inte låter ett enda år passera utan att hålla sig ajour med de eventuella nyheterna vad gäller kunskaperna om ved. Om chansen finns att mina hyllor borras upp av en händig man som febrigt bläddrar igenom nyutgåvan av ›Stora Vedboken‹ i jakt på revideringar i faktan om furu – ja, då kommer jag att ta den.

 

Nu har jag i alla fall fått ytterligare en hylla att stapla köksgrejer på. Jag ägnade därför denna den första kvällen med den nya hyllan åt ett rumsterande och ett ompaketerande i hela köksvrån och länge gick det bra, till dess att jag skulle ge mig på en förflyttning av min digra samling av förpackningar med krossade tomater (som kanske är den studentikosa motsvarigheten till att ha en fin samling viner?). När jag står med tre pappförpackningar i näven, balanserandes på en liten ranglig pall, högt uppe bland de översta skafferihyllorna, så går jag för det vågade draget att försöka greppa ytterligare burkar med tomatkross i samma veva. Jag försöker nypa åt mig en hel sån triad av plåtburkar med min återstående nävkraft, som inte omfattar fler än tre fingrar.

All denna tomatkross ska sedan fösas in i ett nytt skrymsle, högre upp i skafferiet, men mid-tomatflytt så känner jag att någonting lämnar greppet.

Någonting faller. Någonting slår i en stenhård kylskåpskant. Och jag trodde inte det uppstod ett ljud när papp slår emot polyuretancellplast och en halvliter tomatkross pressar sig ut ur öppningen som bildas. Men det uppstår ett litet ljud.

Sedan tillbringar jag en god halvtimme med att skrubba ett kök där det ser ut som att någon begått ett bestialiskt mord i en svensk deckare med rekordlåg budget.

 

Jag gillar verkligen min nya lägenhet, men kökets litenhet kommer tids nog att gå mig på nerverna. Det är lite jobbigt att sitta och gapa av illa dold upphetsning när en helt vanlig köksreklam, där någon dansar omkring och okynnespepprar lite här och hackar lite där, rullar på teve.

[Inlägget presenteras i samarbete med Marbodal Kök.]

Knappen itryckt

Direkt när jag nåddes av beskedet att GIF Sundsvall besegrat Sirius med 4–0 på bortaplan i försäsongspremiären så slängde jag mig framåt, med handen höjd.

Plötsligt känner jag hur flera medelpadska medelålders mansnävar grabbar tag i mig bakifrån och håller mig tillbaka. Jag hytter med armen framåt, men den rör sig inte. »Lugn«, hyssjar en myndig stämma. »Det är bara början av januari.«

»Men fyra-noll!«, skriker jag och försöker åla mig loss ur deras grepp.

Men greppet sitter stadigt och någon nämner lugnande att »Sirius hade i princip hängt en slips i den frostbitna ribban«.

Jag försöker förgäves sicksacka mig fram med bålmuskulaturen och vrålar i högan sky att »han har fått Romain Gall att lägga sig till med en slutprodukt över vintern!!!«, men greppet släpper inte.

»De slog en allsvensk konkurrent med ett wingbackbygge — utan att ha en enda högerwingback i truppen!« försöker jag, men de medelpadska männens jämnmod går inte att rubba. De har varit med om för mycket för elände och blivit lurad av för många vintriga Donatas Vencevicius-snurrfinter för att släppa fram mig och min skjutglada högerarm redan i januari månad.

De håller mig fortsatt i ett järnfast famntag och jag sitter och spänner hela kroppen så att venerna blir meme-tydliga i pannan.

Men så ber jag dem klicka sig in på UNT.se och läsa om bråket mellan Kim Bergstrand och Joel Cedergren. En av männen klickar sig in på sajten och tillsammans läser de under tystnad.

»Han har förvandlat Jonathan Morsay från en liten grindpojke som stått med mössan i hand till en vinthund som hugger efter hälsenor!!!«, gnyr jag.

Jag känner greppet mjukna något, jag känner att ryckningarna i högernäven ger med sig några centimetrar och vrålar då – med stöd av den minimala framåtrotation jag känner att jag kämpat mig till — rakt ut att »han har gjort fjolårets passningsskickliga men mjäkiga pojklag till ett råbarkat sjörövarband som skrämmer slag på garvade gamla hälsenehyvlare som Kim Bergstrand!!!« och då… släpper det.

Omfamningen luckras upp, de medelpadska GIF-intresserade männen som läser Pirkt.se låter mig slingra mig loss ur greppet och med högernäven höjd framför mig så tillåts jag till slut flyga fram mot den.

Knappen.

Nej, men vad roligt, hörni. Vilket sug man känner, exempelvis inför onsdagens nya träningsmatch mot ÖFK.

Jag har bara lyckats se det som Mittmedias fast uppställda kamera vid det offensiva GIF-målet lyckades fånga, vilket knappt höll för ett rekord-utdraget, gammalt och utdaterat tryck-på-knappen-meme-skämt, men om någon var på plats i Uppsala och därmed sitter på en Juanjo-bedömning så har ju den här portalen faktiskt ett kommentarsfält där man kan gå in och bidra.

(Även den som inte heller sett matchen utan bara har en allmän känsla eller tanke om den annalkande säsongen uppmuntras förstås att veva fritt.)

Fredagsveven: Fettisdagens osunda tvåsamhetsnorm

Min mycket goda vän Sinan Akdag är sedan ett drygt år tillbaka i en relation. Det är en helt vanlig heterosexuell parrelation där de bor tillsammans i en fin lägenhet, söder om söder, där de av allt att döma har det mycket bra.

Och allt är fint och bra. Verkligen.

(Det här är inte inlägget som ska handla om den usla tajmingen att bli yvigt vevande singel precis när alla ens nära vänner blivit med partner och stängt in sig bakom den bankvalvstunga mys-dörren om På Spåret-fredagarna.

Nåja. Yvigt vevande singel var kanske att ta i; jag skulle ju gärna se mig själv som en »fri fågel som flyger fram med ett rött hallon i näbben«, som den unge Ivar Lo-Johansson drömmer om att vara i Gårdfarihandlaren, men är väl snarare någon form av vådaskjuten kråka som haltar fram på ett tisdagsgrått stenbelagt torg i en mellanstor svensk stad, pickandes på något surt och frostbitet rönnbär.)

Jag tycker bara att det är trist att Sinan, som så länge stod på de normkritiska barrikaderna, helt verkar ha släppt sin roll som de svagas förkämpe, nu när han släppts in i den parnormativa relationsvärmen.

För semmelsäsongen verkar ju onekligen vara här, att döma av att varenda handlare försöker prångla på en semla så fort man sticker in trynet i deras handelsbod. Och semmelsäsongen är ju sedan många år tillbaka Sinans säsong som engagerad PR-lobbyist.

Jag tror att han måste ha gjort spaningen redan 2012 eller 2013, även om den sattes på Instagram-pränt först vintern 2015: spaningen om att semlor som säljs i butik alltid förpackas två och två – som för att med en liten mandelmassabyggd hammare nita fast stereotypen av att man borde ha någon att dela ett semmelköp med.

I dagens semmelsamhälle kan du få dina gräddiga bakverk i form av en wrap, du kan mula i dig en semmel-burgare eller till och med tillgodogöra dig begreppet semla i flytande form.

Men du kan i en svensk matbutik 2018 inte få en helt vanlig semla i singular.

Den entreprenörielle Sinan lanserade därför, mitt i sitt långvariga singelskap, affärsidén Singlan™ – semlan för singlar. För något så enkelt som en enkelförpackad semla skulle kunna lindra så mycket ångest. Dels skulle den ta bort ångesten när man står lutad över kyldisken i butiken och får »2P«-skriften skriven på sin ensamma snok – men också skulle ångesten som kommer smygande efter att man mulat ett dubbelpack med semlor i bitter singular.

Men nu när Sinan sitter hemma med sin partner med näbben full av precis rätt sambo-mängder av mandelmassa och grädde så lyser hans engagemang för det hedervärda projektet Singlan™ med sin fullständiga frånvaro.

Det är knappast någon nyhet att det är svårt för före detta fotbollsstjärnor att skapa sig en värdig andrakarriär när strålkastarljusen slocknat.

Vem hade exempelvis trott att Fredrik Ljungberg, som hängde i Londons allra hippaste innekretsar under hela karriären och som gick runt i långa mössor (hängandes ner mot ländryggen) som fått även det mest yviga Stockholms-inne-kid att baxna, skulle ägna sin fotbollspension åt att smälla upp en hamburgerrestaurang i Halmstad och nasa O’Learys-liknande burgare under parollen »Freddies«?

»Chippen« Wilhelmsson hade man kanske inte lika höga efter-karriären-förväntningar på – men hans yvighet är ändå anmärkningsvärd.

Det är som att han bara sitter där i sin ljusa, fräscha och säkerligen dubbel- eller trippel-pool-försedda jättevilla och mumlar »jaha, vad ska jag nu göra för nytt projekt för alla mina saudiarabiska miljoner«, tar fram en jättelik tombola, fylld med papperslappar som han och Oksana fyllt i med idel luddiga förslag, vevar runt några varv, stannar och läser på en av lapparna, skriker till med ett »AHA!« för sig själv, med något ny-entreprenöriellt lystet i blicken.

Och så blir det som det blir:

Om jag skulle veta någon specifik kontext där människor skulle kategorisera mig som »gullig« – då skulle jag, som vanligtvis kategoriseras in under den ogulliga Carsten Jancker-kategorin, välja att så ofta som möjligt befinna mig i den miljön.

Därför är det inte så konstigt att Stefan Löfven i veckan tog det genomidiotiska beslutet att öppna för att sätta in militären mot gängkriminaliteten i svenska förorter:

För fler stridsvagnar och militärhjälmar i omlopp – det spelar egentligen ingen roll var, exakt, bara de är i omlopp – kan teoretiskt betyda fler chanser för Löfven att röra sig i miljöer där hela svenska folket (oavsett partifärg) kategoriserar honom som gullig:

(Den spaningen, att Löfven är urgullig i alla typer av arbetshjälmar, är ju lånad från Jonathan Unge i Lilla Drevet – och vad roligt det är att den podden är tillbaka i hörselgångarna om torsdagarna.)

»Listan skulle kunna göras ännu längre« är ju ett uttryck som man hör då och då.

Men sällan har jag blivit mer sugen på att höra den nedkortade listans fortsättning som när en arg präst i Dalarna skrev insändare till Dalademokraten i veckan, apropå hur RFSL pressar dagens unga ut på en sexuell upptäcksfärd av sällan skådat slag:

Vilka olika typer av sex lämnas ute på en lista där exempelvis »genomsex« och »gräddsex« nyper en plats på två sex-femmor???

Det var länge sedan den här portalen tog steget utanför skrivbordsjournalistiken och gjorde ett rejält grävjobb – kanske vore det en lämplig uppgift att luska reda på vilka typer av sex som den arge prästen har valt att utelämna.

Via en väns Instagram snubblade jag över en jobbannonsen som var så ungdomlig i sitt tilltal att SVT plockade upp och gjorde en grej av det:

Det stod alltså, precis under »ha tillgång till B-körkort«, som en merit att kunna vad »gäri, lol, vgd och swag betyder« och det är väl helt i sin ordning och lite roligt, till och med.

Och det är ju förstås inte särskilt svårt att finna en sån kandidat. Till och med jag, jordens kanske äldsta 27-åring, skulle klara av ett förhör på de glosorna.

Däremot så kan det uppstå problem då den här unga och down-with-the-kidsiga fritidsledaren som eftersöks också gärna får behärska biodlingens ädla konst:

Har sägningen »det är bra att kunna både och« någonsin använts yvigare än när det handlar om kunskaperna förortsslang och biodling???

När jag surfade runt på Sundsvalls Tidning en morgon fastnade jag för den här artikeln:

Jag tittade ner på mitt frukostbord, studerade Arla-osten jag satt och skivade av och fann att den mycket riktigt var av märket Port Salut.

Jag greppade mig om halsen och kände efter konturerna av utstickande plastbitar i skinnet; för om någon skulle ha suttit i sig dessa obemärkt så är det jag. Ingen mular i sig med sådan frenesi som när jag väl kommit över något halvt kilo av rabatterad ost. Det är rena Tomtens Julverkstad-scener när jag skivar upp ostskiva efter ostskiva och löpande-band-kastar upp dem på knäckebrödsmackor som är så perfekt Bregott-smörade att de ser ut att vara penslade med en heltäckande pensel – innan jag skickar ner hela schabraket i den malande gommen.

Jag fortsätter känna runt på utsidan av halsen, men hittar ingenting… och det enda jag kan tänka mig då är att jag… har haft en osannolik tur.

Plastbitarna som jag har mulat i mig i farten har lagt sig så perfekt längsmed halskotorna att de format världens första fungerande Macchiarini-strupe.

Svensk hiphops galonfigur

Den trogna signaturen Hog (som varit med sedan tiden då den här portalens ledning satt och smattrade i ett grävlingsgryt under jord och inte som nu: i ett vanligt gryt ovan jord) stack in trynet i det ekande tomma hålutrymme som är Pirkt.se:s kommentarsfält igår.

Det ska han ha någonting för.

Speciellt då spaningen kring att Petter försökte »göra en Lorentz« på Idrottsgalan var väldigt stark. Den ikoniske rapparen försökte alltså klä sig på en nivå som balanserade på den tunna Lorentz-knivseggen mellan superdupercreddigt och patetiskt.

(Apropå just Lorentz hipphet så finns den redogjord för i en yvig Fredagsveven™-upplaga för några veckor sedan.)

Jag hade missat det, men den 43-årige hamburgerentreprenören Petter klev alltså ut på scen i ett par vadarbyxor med tillhörande gummistövlar, som vore han på väg ut på en våt myrmark.

Nog såg Petter lite nervös ut när han tog sina första steg ut på scenen och uppenbarade sin Abu Garcia-sponsrade fiskarmundering för idrotts-Sverige. När han sedan höjde micken mot näbben för att rappa sina allra första ord så kom det ingenting, då svensk hiphops galonfigur* helt sonika verkade ha glömt bort texten.

*= OBS: Ej felskrivning.

Och man behöver inte vara mycket mer än hobbypsykolog för att spekulera i att anledningen till att Petter tappade tråden inledningsvis lär ha varit att hela hans språkcentra fylldes av den inre röstens ekande fråga »pullar jag det här off?, pullar jag det här off??, pullar jag det här off???«. 

Det här är ingen ny tradition som utlovas: att varenda kotte som via kommentarsfältet lägger ut en spaning alltid ska få sig en liten ++-ig gif att ta med hem. Alls inte. Jag är ju ingen positivhalare som man matar med en liten valör (i det här fallet kommentarer) för att få hen att veva fram en habil bit på ackord.

Men lite uppmuntran kan ju inte skada för att försöka få liv och rörelse i det torrlagda fält som sett ut som något Ike Drones varit på.

Fredagsveven: Den gröna baksidan av de slutna rummen

Ge en man en blombukett och han har levande blomster i ett par dagar.

Försök lära en man att odla egna blommor och han skäller åt dig i ett Youtube-kommentarsfält.

 

I samma veva som jag flyttade från Sundsvall ner till Stockholm så rusade SCA-aktien uppåt på börsen — enkom på grund av hur många lager papper jag slog in mina IKEA-tallrikar i, innan de sedan varsamt packades ner i flyttkartongerna. Vissa lådor innehöll långt mycket mer fluffig lokaltidningspapp än faktiskt porslin.

Den här gången, när jag i början av december flyttade från Solna till mitt nya område innanför tullarna, var jag inte alls lika försiktig med serviser och annat småplock — men en sak var jag fortsatt i överkant noggrann och omsorgsfull kring:

Min jättelika monstrera.

Jag var väldigt noga med att inte att så mycket som en liten grenflisa skulle få böjas under flytten, trots den egentliga vetskapen om att den jättelika plantan med dess grova grenar antagligen hade varit tålig nog att slänga sig runt i en yvig bugg med armbryterskan Heidi Andersson (som jag för den svaga metaforens skull bara antar är ryckigt och knyckigt bestämd när hon tillåts bugg-föra, vilket hon antagligen skulle få göra i denna bristande metafor, då den handlar om styrdans med en krukväxt).

När vi skulle köra den Statoil-hyrda skåpbilen med flyttlasset så fick monstreran exempelvis inte placeras bak bland de andra dödliga tingen; nej, den skulle sitta i framsätet, mellan mig och min ömma moder. Och så här i efterhand kan jag verkligen ångra tonen jag hade gentemot min mor, där jag garanterat fick det att låta som att monstrerans säkerhet var prioritet ett bland de som satt på passagerarplats (kanske kan jag till och med ha föreslagit att bilbältet borde ha surrats fast kring de grönskande grenarna istället för kring min mors lemmar). Så fort min mor rörde sig det minsta så gastade jag i högan sky »akta monstreran!!!«, i en sådan panik att regeringen borde överväga att lagstifta mot aktivt monstrera-övervakande under bilfärd, på samma sätt som man håller på att göra mot telefonpillande.

Hur som helst var jag mäkta nöjd när jag till sist fick bära in det väldiga åbäket i min nya lägenhet. Den hade klarat flytten i ett stycke.

Det var bara det att min nya lägenhet bara är omkring en tredjedel så stor som min gamla. Jag har bytt knappa sjuttio kvadratmeter mot dryga tjugofem och efter bara några dagar av kringflyttande på min kära jätteplanta, som delvis annekterade vardagsrummet även i sjuttiokvadratslägenheten, så insåg jag helt sonika att den inte kommer att få plats. Inte där, inte där, inte där. Inte någonstans där jag förstökte ställa den. Ingenstans kunde den stå utan att den skymde teven, hängde över halva matbordet eller — med självklarheten hos en manspreadande snubbe på tunnelbanan — trängde sig in över sänghalmen på ett så pass gränslöst sätt att man kunnat starta en botanisk MeToo-kampanj.

Till slut fick jag skänka bort min jättelika monstrera; min av kärlek och gödsel övergödda lilla bladparvel hade bevisligen växt sig för stor för sitt bo.

Den ni ser på bilden där ovan, längst ner i bild, är dess efterträdare. Jag har fått den av en god vän och jag har förstås tänkt vårda den med precis samma omsorg, och tids nog göra den lika ståtlig som min tidigare jätte.

Men.

Min framtida skötsel av denna och mina andra krukväxter leder mig osökt in på själva det egentliga ämnet för veckans upplaga av Fredagsveven™.

Jag vet att det finns ett alldeles strålande svenskt forum för utbyte av idéer och tips kring botanik, men att det forumet inte är för mig.

Och jag vill först och främst slå fast att jag är för separatistiska forum i alla dess former, verkligen!, men det är svårt att inte bli lite gramsen när man som växtintresserad står och formligen bankar på porten till den slutna och könsseparatistiska Facebook-gruppen Växtgäris.

Och trots att jag suttit ensam och utelämnad med en och annan slokfikus så säger jag förstås alls inte att jag borde bjudas in i gruppen med öppna armar.

(Tro mig: jag har gjort mina försök till, inte infiltration, men tillgodogöranden av viss Växtgäri-kunskap:

Här tog en Facebook-chatt-konversation – som tidigare varit relativt levande – slut så till den milda grad att visat-statusen på ett världsunikt sätt skrevs om från ett gammalt decemberdatum till det mer ackurata beskrivningen »jättejättelängesen«.)

Nej, jag vill som sagt verkligen inte nästla mig in. Jag vill bara ta tillfället i akt att peka på den verklighet som vi manliga hobbybotaniker är utelämnade till, där vi står utanför i kylan, med trynet mot det mörkt tonade Växtgäri-glaset.

De som är inne i Växtgäri-värmen trycker ofta på hur gemytligt och trevligt och avspänt det är där och jag vill bara försöka visa hur det är på den andra sidan; hur tonen blir när alla Sveriges lyhörda och finstämda botaniker stänger om sig i ett enda forum och lämnar resten av botanik-webben öppen för… de andra.

Jag har samlat lite kommentarer från olika Youtube-klipp om växtlighet och plantering där stämningen är lite… annorlunda än vad jag antar att den är i den respektfulla och entusiasmerande Växtgäri-gruppen.

Jag tittar exempelvis på ett klipp om en man som odlar citroner hemmavid, via någon liten smart inomhuslösning som han kommit på helt själv och som han nu vill dela med världen.

Problemet är att citronmannen, som tänkt utveckla en hel liten webb-teve-serie kring sin revolutionerande citronutveckling, inte hinner få fram färdiga några citroner under sitt första Youtube-klipp. Det här med odling tar ju lite tid, va. Citronmannen har ju tänkt lägga upp ett nytt klipp, en ny del i webb-teve-serien, när citronerna vuxit fram. Men det är tid som Youtube-kommentatorn Peter Goetz inte känner att han har:

Peter Goetz har inte tid att vänta på några C-vitamin-sura cliffhangers han inte, och signaturen »poo fuck« är ju känd för att inte vara sen med att kliva in och versalvråla som tvåa på en sådan boll.

Även tv-geniet Jaded Trace6621, som jag antar är någon sorts Youtube-version av den hyllade teve-regissören Agnes Lo-Åkerlind, kliver in och är starkt kritisk mot beslutet att lägga upp klipp som inte innefattar slutprodukten:

Jag ska absolut inte säga att dessa tre individer representerar hela den manliga floran av webb-botaniker, men när man scrollar runt i olika Youtube-odlares kommentarsfält så finner man flera gånger en ton som är… testosteronstinn.

Som i att en man som lägger upp filmer om sina citronträd inte kan berömmas av en annan man för sitt välskötta citronträds skull, utan att berömmet istället måste lindas in i en mer maskulina kontext, som MrDannilicious lyckas föredömligt med nedan:

Jag tror inte att man kan ge en Youtube-citrusodlare ett mer schablon-mellanmanligt beröm än att hans röst liknar Russel Crowes i alla snubb-snubbars topp-tio-favoritfilm Gladiator. Kanske finns det en sådan motsvarighet till Godwins lag (att alla diskussioner på nätet till slut blir nog urspårade att någon eller något liknas vid Hitler eller nazismen): att en manlig interaktion om något feminint kodat kanske till slut alltid landar vid ett Russel Crowe-kopplat beröm.

På ett annat klipp ser jag en gammal kvinna som med darrig gammal botanikerstämma lägger ut texten om att hon håller på att omplantera en 37 år gammal monstrera. Hon lägger med rätta en viss stolthet vid plantans anmärkningsvärda ålder, varpå kommentatorn Miks snabbt är framme med information om att han minsann har en äldre rackare hemmavid:

Mellan raderna slår han därmed fast att 37 bast på en monstrera inte är någon ålder för tant att Youtube-skrävla med.

Det finns förstås också många klipp som rör trenden att odla självförsörjande ekosystem i slutna krukor, en så kallad »bottle garden«. Men inte heller dessa videor, där gamla gubbar berättar om nån grönskande flaska som de haft i något skrymsle i flera decennier, undslipper kritik:

Och förresten, apropå botaniska Godwin-lagar så är det nog inte främst Russel Crowe-beröm vi kommer till, utan nog är det här alla Youtube-botanik-klipp tids nog alltid hamnar:

Jag vill ju gärna kategorisera mig som en entusiastisk hobbybotaniker, men har svårt att erkänna för mig själv att jag passar in i någon av de manliga botaniker-rollerna ovan; jag versalskriker inte så ofta kring avsaknad av citrusfrukter, uttrycker sällan konkret ringaktning för en bra växtburk och skryter inte om monstre—, eller ja, okej då: det kanske jag gör, så fort jag får tillfälle.

(Det här inläggets inledning är kanske beviset för att Växtgäris behöver vara sluten och separatistisk, för utan att någon uttryckt intresse för min jättelika monstrera så matar denne unge man ut några tusen tecken.)

Men jag fick leta länge bland olika kommentarsfält för att hitta någon Youtube-man som uttryckte precis vad jag kände, i detta kalla parallell-samhälle som pågår utanför den varma Växtgäri-stugan; någon som verkligen representerade mig och mina bryderier.

Men så, till slut, fann jag Ike Drones.

+1, Ike. +1.

Progression

Jag, år 2009 [ung, omogen och med rejäl brist på livserfarenhet]: Blir ordentligt full och är ute och dansar till Håkan Hellström-låtar tills stället stänger, vaknar upp sliten och mular i sig rostmackor som vore det 2005 och man kom hem från skolan och glåmade på »Tvillingarna på Sweet Valley High«.

Jag, år 2018 [mogen, belevad och världsvan man som hunnit bli rejält etablerad i vuxendomen]: Gör precis samma sak (alltså en ren Håkan Hellström-kväll på Debaser), men har adderat en gul grapefrukt i rostmackerutinen.

Jag vaknade också upp till en DN-pushnotis vars rubrik löd »Experter: Så snabbt kommer räntan att stiga« och även om jag inte klickade (det är ju fortfarande otroligt osexigt med räntenyheter, åtminstone för oss lyckostar som inte sitter och har bolånekostnader att oroas över) så kände jag att »det där hade jag nog kunnat förstå om jag unnat mig en läsning«. Jag kände att jag kunnat få ur mig ett sånt förstående hummande, som det anstår en vuxen människa att få ur sig när han noterar en höjning av reporäntan.

Denna förståelse härstammar från att jag är relativt säker på att jag lyckades beta av 15 högskolepoäng makroekonomi på tentan i lördags förmiddag.

Det betyder inte bara att jag kan ligga och gona mig i insikten om att jag nu kan förstå vissa ekonominyheter, utan också att den här portalen borde ha möjligheten att bli mer levande och punktlig i det närmaste.

Imorgon ska alla med mig närbesläktade farmödrar som suttit och nött ner sina f5-tangenter få sitt lystmäte då den uppskjutna upplagan av Fredagsveven™ når hyllorna.

En enorm resa

Har jag berättat att jag sökt ett nytt jobb?

Då mobiltelefonförsäljarsnubbe är det nya juicepressarsnubbe

—så har jag skickat in mitt CV till Mobile Group. Jag känner en brinnande lust hela vägen ut i handflatorna (av alla framtida high-fives jag kommer att inkassera vid lyckat mobilnasande). Min resa kommer att vara enorm.

Och på tal om teleoperatörer så fick jag häromdagen ett sms från en underhuggande teknikfirma till Telia, som ska komma förbi och göra… någonting med mitt bredband imorgon, så att det börjar fungera när mitt Telia-avtal börjar gälla. Oklart vad. Installera, kanske? Jag tänkte verkligen att det bara var att plugga in grejer i jacket 2017, men nej: de ska bestämt ha hit en tekniker.

Denne tekniker kommer förstås att komma »någon gång mellan 8-16«, enligt sms:et.

Jag utlovar inga Seinfeld-scener, där jag till slut ledsnar på att vänta och istället aktivt håller mig undan kabelleverantören till dess att vi till sist jagar varandra över hustaken i mitt nya område:

Men vi kan väl konstatera att det där avsnittet har omkring två decennium på nacken och fortfarande har inte telekomindustrin lyckats etablera en praxis som säger att kabelinstallatörer och andra tekniker ska komma på en specifikt fastslagen tid.

Som mannen från Plaza Cable ångerfullt slår fast i avsnittets sluttamp, när han ser tillbaka på sitt dryga 8-16-inbokande av besök och erkänner att de borde kunna slå fast mer precisa klockslag för sina visiter:

»If a doctor can do it, why can’t we?«

Exklusivt: Gif-analys av Juanjo

Pirkt.se kunde inte uppbåda redaktionell styrka nog för att ha en skribent på plats när GIF Sundsvall drog igång årets försäsong och i samma veva presenterade säsongens två första nyförvärv.

Inte ens den läsare som allra mest aktivt valt att scrolla förbi allt GIF-relaterat på den här portalen kan helt ha undgått att det skulle handla om den Juanjo Ciercoles och Chidi Omeje. Det har ju varit en av den medelpadska historiens allra längsta avtäckningsprocesser, där de tydliga konturerna från en smånätt spanjor och en kraftfull nigerian gått att skönja under en sammetsduk som sportchef Urban Hagblom väntat och väntat med att dra av, bland annat till sonen Olivers stora förtret.

Men istället för en analys av Juanjos första träningsinsats så tänkte vi åtminstone bjuda på en gif-sammanfattning av den 29-årige spanjorens spelartyp.

De här två gifarna sammantaget summerar ju i princip uttrycket »get you a guy that can do both«:

En innermittfältare som både kan lösa situationer på mittplan genom en rejäl björnsax följt av en liggspark, men som också

—kan tre-toucha sig förbi fyra motståndare i ett par lika smäckra som enkla rörelser.

Båda gifarna är hämtade från den Youtube-video som Juanjo eller hans representanter har lagt ut för att visa hans färdigheter, och nog är de båda insatserna imponerande på sina respektive sätt, men det är ju framför allt ett annat klipp man fastnar för.

Jag pratar förstås om det här klippet:

Har ni någonsin sett en spelare damma till en boll på ett så 1950-taligt sätt?

Jag använder mig ibland av uttrycket »färdballad«: ett uttryck som är hämtat från den gamla svartvita filmen »I Gult och Blått« från 1942 och som jag såg på VHS hemma hos min vän Johan Martinsson i ungdomen. Jag har väldigt sällan fog för uttrycket, då väldigt få av de långbollar som slås i 2017 års allsvenska är egentliga färdballader utan pressade och välkalibrerade vristhistorier. Det där däremot, det som Juanjo tjongar iväg, är en regelrätt färdballad. En studsande, hoppande boll som han bara smackar på med lika full som yvig vristkraft; en boll som kan ha klippt ett par medelhögt flygande duvor på sin väg (vi vet inte, för kameran når inte nog högt), men som (efter vad som känns som tio sekunder) landar precis på foten ute hos en Kurre Hamrin-promenerande ytter där ute på flanken.

Det är den minst 2018-osande långboll jag sett.

På ett härligt sätt.

Sportchefens son: »Man blir helt jävla galen på honom«


Urban Hagblom med sonen och Twitter-profilen Oliver, 19. 

På måndag förmiddag drar GIF Sundsvall igång försäsongen och än är inte ett enda nyförvärv är presenterat.

Av alla som kan tänkas vara frustrerade över det faktumet så är sportchef Urban Hagbloms egen son mest yvig och öppen i kritiken på Twitter:

Pirkt.se-redaktionen tvingas helt enkelt abdikera: Oliver Hagblom är Medelpads nye content-kung vad gäller riktigt nischat Urban Hagblom-material.

19-årige Oliver är just nu på »scoutingresa« i Australien och Asien och följer sin fars arbete från rejäl distans, men Pirkt.se har nått Hagblom-arvingen för en intervju via mejl.

Kan du njuta fullt ut av din Asien-semester eller ligger där en hinna av frustration över att din far vägrar presentera GIF-nyförvärv? 

– Man blir ju frustrerad. Det är exakt som när vi spelar kort hemma. Han kan sitta på en färg och ingen annan har den färgen, men spelar ändå ut ett kort i taget och hånler åt oss. Man blir helt jävla galen på honom.

Du har flera gånger uttryckt din frustration på Twitter. Hur ser du på din fars arbete i vinter?

– Just nu när jag följer farsans jobb på distans kan det vara frustrerande ibland. Jag är ju van med det dagliga fotbollssnacket med honom såhär i »silly«-tider, men nu blir det ju inte riktigt så, när jag är iväg på långsemester. Men även om det inte presenterats några nyförvärv så vet jag att han sliter dygnet runt. Det är ju inte jätteenkelt att värva spelare när man inte har pengar, det vet alla som spelat FIFA och Football Manager. Men jag hoppas det kommer presenteras något snart, annars får jag väl ta och hjälpa honom här ifrån Australien.

Pirkt.se har ju rebus-avslöjat att Chidi Omeje är klar för klubben och sedan gammeldags-avslöjat att Juanjo Ciercoles också är i princip – vilket sedan fått ytterligare tyngd av att Sundsvalls Tidning också avslöjat att de båda är klara, ännu mer klara och till sist superduperklara i en rad olika artiklar. Men ännu har inget av namnen presenterats officiellt av klubben. 

Frågan måste ställas: Är Urban Hagblom lite långsam av sig rent allmänt? 

– Många tycker kanske det, men jag ser verkligen hur han jobbar och sliter. Vi kan aldrig sitta och prata i tjugo minuter utan att hans telefon ringer. Men sportchefsjobbet innebär att ha många bollar i luften och han gör allt och lite till, med de förutsättningar han har. Spelarvärvningar är komplicerade, det är mycket som ska stämma. Sen är det såklart ännu svårare när man ska slåss med klubbar som har mycket pengar, säger Oliver.

Finns det något exempel från privatlivet där Urban visat sig särskilt saktfärdig? 

– I löparspåret är han inte jättesnabb. Inte för att jag är någon löpare heller, för en gång skrev Lokalfotbollen att jag »bevisade att man inte behöver vara någon vinthund på planen« efter en division 6-match. Men ändå skulle jag säga att jag springer ifrån honom i spåret. Då förstår ni hur saktfärdig han är där.

Nu när Urban verkar ha snöat in på att jobba med spanska råvaror: har du någonsin sett honom slänga ihop en riktigt bra paella?

– Nej, tyvärr, det brukar bli pannkakor på torsdagar. Annars slänger han ihop en köttfärssås. Jag förväntar mig att han går någon paella-kurs snart, annars blir jag riktigt besviken.

Jag minns att du redan sommaren 2016, när Shpetim Hasani tilläts lämna klubben, var öppet Twitter-kritisk mot din fars beslut. Har han någonsin kommenterat ditt yviga twittrande? 

– Jag läser otroligt mycket på Twitter och tycker det är extremt roligt. Där är jag hans nyhetsankare och ibland kan jag inte hålla mig från att kommentera vissa saker! Jag tror inte att han har sett så mycket av mitt twittrande, vilket kanske är tur, haha. Det är nu på senare tid han börjat följt med litegrann! Han håller fortfarande på att lära sig det här med sociala medier.

Hur bra insyn har du i Urbans sportchefsarbete? Är det många som försöker luska fram info om kommande nyförvärv av dig? 

– Jag är ju uppväxt under samma tak, så jag har alltid följt med på träningar och matcher. Om inte annat har mobilen gått varm hemma och då har man väl haft ett öra öppet, om jag säger så. Vi diskuterar ganska mycket om spelare hit och dit, och jag har ju kommit med några tips som blivit bra, utan att nämna några namn, säger Oliver och utvecklar:

– Jag tror det finns många journalister och supportrar som skulle vilja sätta sig vid vårat matbord och tjuvlyssna lite. Folk är nyfikna och är på honom hela tiden, men tyvärr kan man inte släppa info förrän allt är helt klart. Jag har själv inte upplevt att folk pressat mig på information innan, men när mitt mobilabonnemang stod på pappa så fick man några samtal. Jag kommer ihåg en gång när jag satt på en historia-lektion och det var något nummer som ringde som jag inte kände igen… Jag svarade ändå, och det var Roar Hansen, så där satt jag i skolabänken och snackade lite med honom, haha.

Säg att Chidi och Juanjo är inräknade (och att Maic Sema väntar med pennan i näven); vad borde din far fokusera på nu, spelarmässigt? 

– Om han nu löser detta, vilket jag hoppas, så vore det ju fint med en högerback, men vore ju även roligt med någon offensiv värvning, men det kommer väl som vanligt inte hända. Jag får kanske leta upp något wildcard här i Asien.

 

Fakta: Oliver Hagblom.

Ålder: 19 pannor, som farfar skulle sagt.

Sysselsättning: Scoutar åt Giffarna i Asien och Australien.

Favoritvärvning av din far genom tiderna: Det finns många, men jag måste nog säga Fredrik Sundfors. Han var min idol när jag var yngre och jag fick alltid följa med honom överallt. Jag gillade honom så mycket, så när kompisarna klippte Beckham-frillor så körde jag på Sundfors-frilla. Anna Forsberg (Emils mamma) som klippte mig visste exakt hur det skulle se ut! Väldigt kortklippt med en liten lugg som man drar uppåt.

Sämsta Urban-värvningen någonsin: Akombo Ukeyima. Jag kommer ihåg när han kom hit och jag var med när vi skulle fixa fotbollsskor åt honom i storlek 47, typ.

Drömvärvning av din far i vinter: Ta tillbaka Pa Dibba, vilken kille. Alltid lika roligt när man stöter på honom!

Favoritspelare i dagens trupp: Carlos Moros Gracia. Med den inställningen är det svårt att inte älska honom.

Procentuell uppskattning av hur stor chansen är att du till slut efterträder Urban som sportchef och skapar en Hagblomsk dynasti i klubben: Enligt mig är det 100% om Giffarna vill ut i Europa.

 

Fem snabba:

Daniel Näsholm eller David Batanero? Det hade varit svårare om du frågat »Axel Näsholm (Daniels son, Tipselit-spelare i GIF, född 1999) eller Batanero«, men det blir Batanero.

Tapas eller rotmos med fläsk? Me gusta tapas.

ST-sporten eller Pirkt.se? Jag håller båda högt! Men Pirkt.se var ju först att involvera mig!

Lång analys eller snabb Urb-meme? Urb-meme! Vi skrattar alltid lika högt hemma när det kommer en ny. Min favorit måste nog vara »Varför ska allt vara så dyrt«* – den brukar jag använda privat!

Prata med Urban hemma vid matbordet eller SMS-smäda honom via Twitter? Måste ju säga att det är roligare att ta det över Twitter, haha! Men sen går han inte oskadd hemma heller.

ÖFK-framgång eller kolera? Kolera.

 

*= Då sidan KnowYourUrbMeme.com ligger nere för stunden så får vi helt enkelt förklara att det är den här gamla men ständigt aktuella Pirkt.se-memen som åsyftas:

 

Fotnot: Oliver och alla andra som känner frustration över uteblivna presentationer av GIF-förvärv lär få sitt lystmäte på dagens premiärträning, då Urban Hagblom twitterledes (det tar sig!) låtit meddela att dubbla nyförvärv kommer finnas på plats.

Nya, krispiga 2018

Resultaten från fokusgrupperna är inne.

Mer krispighet var nyckeln till att Pirkt.se skulle kunna bli den allmängiltiga livsstilsportal den alltid drömt om att bli.

Jag hade någon initial plan kring att plugga ikapp makroekonomi på söndagen, då hela kursen snart ska tentas av och då det här varit jag sedan jag kommit tillbaka från Sundsvall:

Men istället blev jag medbjuden på en vandring i Nackareservatet – och med siffrorna från fokusgrupperna glödgande på hornhinnan var man förstås inte sen att bordlägga det makroekonomiska.

Och när den mytiska signaturen »Putto« är framme med sin krispiga kamera—

—är man ju inte sen på publiceringsknappen, för att som influencer locka över den skara människor som annars klickat på den här länken:

Svaret är enkelt: du förvägrar helt enkelt ansiktet D-vitamin i ett halvår.

Men kanske kan 2018 vara Sundsvallsbyxans stora comeback-år.

Sundsvallsbyxans och krispighetens.