Ledare: Minns ni smaken av en Max-burgare?

Kan ni också sluta era ögon ibland och fantisera fram en imaginär tyngd i ena handen, som ni sedan sakta för mot munnen för att – försiktigt, långsamt: ja, närmast sensuellt – ta några läppjande tuggor ut i tomma luften?

Kan ni då också känna hur era läppar omsluter det imaginära brödet, hur framtänderna tuggar sig igenom köttets perfekta stekyta och hur hela gommen helt plötsligt exploderar i en kakofoni av olika smakupplevelser; hur brödet och köttet i tur och ordning möter dressingen, den krispiga salladen och den stora skivlingen av bifftomat?

Jag tror att vi är en hel del människor som fortfarande gör det här, då och då: vi blundar, fantiserar, lufttuggar och vi minns smaken av Max hamburgare. Vi minns hamburgarna från restaurangkedjan Max och därigenom minns vi smaken av en öppen och fri marknad; av en tid då man kunde få välkomponerade hamburgare till låga priser i nästan var och en av Sveriges städer.

När vi låter minnet av köttet, brödet, dressingen, salladen och bifftomaten mötas i minnet så blir det till en fest för gomseglet, som genast börjar fradga som på en svulten hundkrake, men en sorgestund för hjärnan.

Vi som levde i ett överflöd av välstekta köttbitar och luftiga bröd och som kunde bada i fontäner av smält ost och en variation av dippsåser – hur kunde vi rasera alltsammans?

Det går inte att skylla på att vi inte visste vad som höll på att hända. Varningsklockorna formligen ringde i öronen och de allra ljudligaste larmen kom från hamburgerkedjans egna ledning. Om det rödgröna blocket skulle vinna valet, förklarade ledningen i ett brev till de anställda i januari 2014, så skulle deras förslag om att höja arbetsgivaravgiften för unga och höja restaurangmomsen kullkasta hela den affärsidé som gjort Max framgångsrikt.

Det vore ”en fullständig katastrof”, skrev Max-ledningen, som skulle ”få stora konsekvenser” för burgarkedjans tillväxt.

Varför lyssnade vi inte?

Trots de välmenande varningarna från Max-ledningen så vann de rödgröna valet, och visst: löftet om att höja restaurangmomsen övergavs – men arbetsgivaravgiften för unga höjdes tillbaka till sina gamla nivåer. Strax efteråt var, som alla vet, Max kedja av hamburgerrestauranger ett minne blott. Den slopade avgiftsrabatten för kedjans unga personal åt upp marginalerna och färgade de svarta siffrorna i bokslutet röda, tills att Max-restaurang efter Max-restaurang snabbt fick klappa igen. Nu finns det ingen kvar. Det höjda skattetrycket fick hela det imperium som de Max-grundande bröderna Richard och Christoffer Bergfors sakta men säkert byggt upp att snabbt rasa samman. Det senaste jag hörde om de stackars Max-bröderna var att de fått flytta hem till sina pojkrum uppe i Luleå. Den ene sägs lida av posttraumatiskt skattsyndrom.

Det blev precis som Max-entreprenörerna och alla högermänniskor förvarnade om, när man återställde arbetsgivaravgiften för unga till tidigare nivåer: det blev inga fler smäckert dressingbelupna hamburgare – det blev kommunistiskt hårdstekta kolbullar från staten, då bara statligt ägda Clock – som återupptagit verksamheten igen – kan överleva i sossarnas Sverige.

Nu kan det hända igen, varnar högern. Flygskatten på 80 kronor per resa kommer sänka hela den svenska flygindustrin och den höjda skatten på 200 kronor för den som tjänar över 56 000 kronor i månaden kommer göra det konkret ovärt för höginkomsttagare att kliva upp på morgnarna.

Jag hoppas innerligt att vi lyssnar på deras välmenande varningsklockor den här gången.

Västerbottens-Kurriren, 2012-04-27:

Umeå. 27 april, 2012, inför matchen mot Ljungskile SK hemma. 

 

Det gör fortfarande ont, va? 

 

Jag är inte härifrån. Och dessutom för ung.

Men jag har ju förstått det.

Att i Västerbotten läser de fotbollsintresserade föräldrarna inte sagan om De Tre Bockarna Bruse för sina barn. Man läser den om De Tre Bröderna Wålemark – och det är en synnerligen mörk berättelse. Så pass mörk att den till slut urartar i flera års sömnsvårigheter för de små liven då föräldern börjar vråla och gestikulera för att få fram hur pass ondskefull hela den Wålemarkska klanen är. ”Ni vet Lord Voldemort, ungar? Han är Tobbe Trollkarl i jämförelse med de här gubbarna”.

Okej, äldste brodern Jens verkar inte ha gjort Umeå FC något direkt ont den där kvalfyllda novemberkvällen 1996 (han var på en sejour i Qviding), men Jörgen och Bosse gjorde varsin balja i 3-2-segern som tog Ljungskile SK till Allsvenskan medelst bortamålsregel. Och pappa Bror Wålemark (som alltså, enligt bohuslänsk logik, inte är en fjärde bror utan en fader som heter Bror) som efter slutsignalen ska ha “sprungit barfota i snöslasket på Gammliavallen”. Det ska ha, enligt Wikipedia, ha varit “klassiska TV-bilder”.

Och där stod ni. Snuvade på den allsvenska konfekten av ett grönklätt kompisgäng som lekte Åshöjden, ledda av två bröder framavlade av en Bror.

Jag tror att även om de flesta av dagens lokala UFC-spelare inte var mer än tre äpplen höga den där kvalkvällen, senhösten -96, så mörknar det lite även i deras ögon när någon nämner “Ljungskile”. Och inte heller de utländska inslagen i truppen –norrmannen, bosnierna, afrikanerna, skåningen – har gått miste om den extra kryddan då kansliets “Mackan” Wikström i veckan tapetserat omklädningsrummet med planscher föreställande Erik Lundström i gladiatormundering och överskriften “REVANSCH”, skrivet i vad som i mina lekmannaögon förefaller vara blod.

Men Ljungskile hemma är ju, när allt kommer kring för Umeå FC:s spelartrupp anno 2012, egentligen bara tre tillgängliga poäng av totalt nittio över en hel säsong. Ljungskile hemma är en flintastek på den Superettagrill som glöder rätt fint av sig själv; efter folkfesten mot Hammarby och, framför allt, efter den första seger vi krigade hem från Degerfors i söndags.

Men för all del. Fyll läktarna på söndag med ert allra djupaste förakt för bröderna Wålemark, Starke Arvid, färgen grönt, långa inkast och allt som ni kan tänkas koppla till Ljungskile SK; och spruta dit en rejäl slatt tändvätska.

 

Varför ska spelbolag få skattelättnader?

Tidigare i vintras fick jag ett samtal på min mobiltelefon. Jag svarade och fick förklarat för mig att om jag satte in si och så många kronor på mitt gamla spelkonto – som inte kan ha varit aktivt på ett halvt decennium – så skulle jag få si och så många procent i bonus.

Jag fick mig alltså en personlig spelbolagsreklam – uppläst i örat.

Ett annat utländskt spelbolag har skickat sms, ett tredje har skickat ett fysiskt brev till min brevlåda. Och det här är företag som jag aldrig haft minsta samröre med, som inte borde ha haft mina telefonuppgifter eller min adress i sina register och som kan ha hetat allt från Cherry Berry Casino till Älg-Betting (då det verkar dyka upp ett nytt spelbolag på marknaden varje vecka).

Det räcker alltså inte med att de utländska spelbolagen tapetserar spalterna på nära nog varenda webbsida, att de skriker ut sina lockrop i varenda reklampaus på teven eller att de låter folkkära kändisar – exempelvis Alex och Sigge – tala gott om deras superbonusar och jättejackpots i sina podcasts. Nej, det här är bolag som alltså bedriver rent uppsökande verksamhet för att locka människor att kasta bort sina pengar.

Nästan var tionde man mellan 16 och 29 år har problem sitt spelande. Jag är inte en av dem som har problem – men det vet inte spelbolagen: de vet att bara att jag är en ung man. En i den största riskgruppen. En potentiell storkund, antar jag.

Så de ringer upp mig på min mobiltelefon.

Det här är, att döma av deras kampanjande, bolag som skulle vada över ett berg av räkningar och skuldbrev i hallen för att erbjuda den utblottad unge spelmissbrukaren på soffan ett par fria inledningssnurr på deras virtuella roulettebord.

Och det här är, enligt den nya spelutredningen, en typ av bolag som vi bör bjuda in till Sverige – med öppna famnar.

Det svenska spelmonopolet behöver säkert ses över och det låter förstås bra att spelutredningen slår fast att utländska spelbolag (som nu ska få skaffa sig licenser i Sverige) ska behöva anpassa sig till svenska lagar, ta ett större ansvar för spelmissbruket och att reglerna för spelreklamen ska skärpas. Men det är omöjligt att inte reagera på en detalj i spelutredningen: nämligen att dessa utländska spelbolag bokstavligen lockas hit med en bjussigt låg skatt. Bara 18 procent ska spelbolagen behöva skatta på sin vinst, enligt utredningen: mer än tio procent lägre av vad svenska undersköterskor och lagerarbetare skattar på sina intjänade kronor.

Regeringens utredare Håkan Hallstedt säger att de utländska spelbolagen vill komma hit och bli licensierade – men att de »inte är beredda att betala vad som helst«.

Jag har inte läst spelutredningens alla 1340 A4-sidor och jag har heller ingen magisterexamen i nationalekonomi – men jag kan knappast vara ensam om att ha svårt att förstå logiken i att de ska få skatta så väldigt lite. Jag kan knappast vara ensam om att reagera på att den vanliga bolagsskatten – som redan är lägre än den du och jag skattar på varje intjänad krona – beskrivs som någon absurt hög »VAD SOM HELST«-avgift när det kommer till utländska spelbolag.

Varenda skattekrona behövs för att täppa alla hål i välfärden. Och samtidigt som svenska pensionärer får kämpa länge för en skattelättnad på omkring 200 kronor i månaden så kommer de utländska spelbolagen kommer hit och erbjuds en rabatterad skatt på 18 procent.

Tror du att staten kommer gå miste om mångmiljonbelopp årligen? Spela live nu.

En dröm om att slippa tandkrämssmaken

Det punkigaste på den svenska musikscenen just nu är en lågmäld psykologstudent från Jämtland som med sävlig mellannorrländsk stämma sjunger om att ligga kvar och snooza på morgonen och som drömmer om att få komma lite, lite för sent till jobbet.

Jag syftar på Östersundsbördiga Annika ”Säkert!” Norlin, som i dag släpper sitt tredje album på svenska och som på en av de redan släppta singlarna vågat göra något så punkigt och på tvärs med tiden som att sjunga om att våga vägra arbetslinjen.

Hon sjunger om att ens jobb antagligen kommer att överleva ifall man ligger kvar och trynar i fem minuter till på morgonen och hon lyckas sätta fingret på den där allmänna drömmen om att livet måste kunna få vara någonting mer än att ”rusa till bussen med tandkrämssmaken kvar i munnen” om morgnarna.

Sveriges allra bästa låtskrivare sjunger att ”nån måste gå i bräschen mot det här samhället, som kräver att man ska va så satans effektiv” – och som jag hoppas att Socialdemokraterna skulle vilja gå i den bräschen.

Om sossarna vill föreställa någon form av ledstjärna för det stora arbetarkollektivet i framtiden så hoppas jag att de snarast möjligt vågar ta tag i frågan om sex timmars arbetstid.

Fram till och med 70-talet gjorde en stark och visionär arbetarrörelse det kontinuerligt lättare för svenska arbetare att lyckas lägga det som på medelklassvenska idag kallas för ”livspusslet”, men på de snart 45 år som gått sedan 40 timmar blev en normalarbetsvecka 1973 så har knappt någonting alls hänt på den tidsmässiga fronten.

Den svenske snittarbetaren springer fortfarande till bussen för att hinna fram till åtta. Väl framme sköljer de stressat ner den där kvarvarande tandkrämssmaken med dagens första snabbsvepta kopp jobbkaffe; står ut med den metalliska smaken för att få i sig koffein nog för de åtta timmar som väntar. Har de tur får de jäkta hem strax efter fem och försöka hämta ungar, laga mat eller kanske – i bästa fall, någon gång i veckan – unna sig någon halvtimmes ”egentid” på något gympass med ett gäng gapiga mellanchefer.

”Vi får skitliv”, som Annika Norlin summerar det i sin låt.

Men ändå lämnas debatten kring arbetsdagens längd orörd. Detta trots att produktiviteten för snittarbetaren mer än fördubblats sedan 70-talet och trots att vinsterna för företagen har skjutit i höjden. Ändå vägrar Socialdemokraterna – som av sin egen historia borde veta att det faktiskt går att pressa ner arbetstiderna – att trycka på för en sex timmar lång arbetsdag.

Härom veckan intervjuades sociologen och arbetskritikern Roland Paulsen i SVT:s program ”Idévärlden”, där han fick lägga ut texten kring sina uträkningar om att var och en i snitt bara borde behöva jobba fyra timmar om dagen i Sverige. Och visst: han har säkert inte samtliga svar på hur vi ska lyckas omforma samhället så att det inte behöver bäras upp av miljontals åttatimmarsarbetande karriärister – men han har åtminstone idéer och visioner om ett samhälle där människor kan få tid över till att göra det de tycker är meningsfullt. Annika Norlin har mig veterligen inte heller alla svar: bara en dröm och en vision om att få snooza och kanske bara för en stund slippa ett skitliv helt inrutat i arbetets ramar.

Och i dessa trumpna tider, där fascismen lockar allt fler vanliga arbetare, känns det viktigare än på väldigt länge att måla upp en tydlig vision och en klar målbild om hur framtiden för den svenske arbetaren ska kunna se ut.

Socialdemokraterna? De verkar fortsätta trycka på den ideologiska snooze-knappen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ledare: Betygsmissen

Anders Jönsson: Skolans märkliga mätpolitik

Elever som får rena glädjebetyg i förhållande till sina kunskaper?! Ett svenskt skolväsen som inte har några samlade riktlinjer för betygsättning?! Lärare som säger åt eleverna att de inte behöver prestera på de nationella proven?!

Efter förra höstens Uppdrag Granskning-reportage om betygsinflationen i svensk skola var det många som reagerade med ett instinktivt och bestört »så här får det inte se ut!« varpå de ropade efter snabba lösningar på problemet.

Även jag, i egenskap av framtida gymnasielärare. Och gymnasieministern Anna Ekström, i egenskap av gymnasieminister.

Nu är den här, den snabba quick-fix-lösningen: mer fokus i betygssättningen ska läggas kring elevernas resultat på de nationella proven.

»Med den här bestämmelsen får Skolinspektionen möjlighet att granska skolor med väldigt stora avvikelser mellan prov och slutbetyg. För jag vill komma åt de skolor som systematiskt utnyttjar systemet för att ge högre betyg«, förklarar Ekström i en intervju med Lärarnas Tidning.

Det låter ju väldigt bra, som om de som satt och gastade framför Uppdrag Granskning-avsnittet ifjol fått alla sina önskningar uppfyllda. Tjoff!; ett snabbt slag med det politiska trollspöt och plötsligt har vi likvärdighet, jämförbarhet och rättvisa i svensk skola!

Skäl för Anna Ekström att luta sig nöjt tillbaka i sin gymnasieminsiterliga snurrstol och vänta på att berömmejlen från en hel yrkeskår med lärare strömmar in?

Icke sa läraren Nicke, som inte vill att hans mångsidiga undervisning ska förvandlas till scener ur The Wire, där en sträng magister står och försöker få eleverna att traggla in några väldigt få och specifika kunskaper som kommer få dem att prestera på de nationella och betygsättande proven.

Nej, kritiken mot idén om att göra nationella proven till mer betygsgrundande har inte låtit vänta på sig.

Beslutet går emot all modern forskning om hur man bäst genomför betyg och bedömning, slår bland annat Anders Jönsson fast i en artikel hos tidningen »Skola och samhälle«, och många ser beslutet som en missförtroendeförklaring mot en redan missförtrodd lärarkår.

»Jahapp«, suckar uppgivna lärare runtom i landet och slår ut med armarna, »nu är vi inte professionella nog att sätta betyg på våra egna elever.«

Så vad är då lösningen, om den nu inte är mer samordnad betygsättning via ett nationellt prov?

Ekström är själv inne på det i sitt svar till Lärarnas Tidning, när hon säger att en av anledningarna till att skolor »systematiskt utnyttjar« betygssystemet kan vara att de har ett »syfte att locka till sig fler elever«.

Just det, ja: svensk skola är en marknad! En marknad där skolorna tävlar om att lägga rabarber på den elevmedföljande skolpengen – och i den jakten kommer marknadsaktörerna använda de medel de kan för att locka dessa pengapåsar till sig och sin verksamhet. Ett av dessa medel är förstås lockande glädjebetyg.

Istället för att försöka göra bieffekterna av marknadsanpassningen så små som möjligt borde fokus ligga på att göra svensk skola så bra som möjligt.

Det känns som att gymnasieminister Anna Ekström flänger omkring med en flugsmälla för att med beslutsam näve smälla till alla de illavarslande och problematiska flugor som surrar ovanför den svenska skolan. Ekström ger sig på de flugor som uppkommit, yvigt och ettrigt smällandes, men flugorna kommer bara bli fler och fler så länge så länge man inte tar tag i den härskna surdeg som ligger och jäser längst inne i den svenska skolan.

Man måste våga ge sig på marknadstänkandet och valfriheten.

Jag började tänka med underlivet

Jag kanske är av en överdrivet känslig natur, men när jag i veckan lyssnade på ett P1-inslag om prostatacancer så kröp det i hela kroppen på mig. Det räcker bevisligen med att höra någon prata om något som helst ingrepp i den regionen för att det i princip ska ila i hela mitt kroppsliga fundament.

Nu handlade inslaget dessutom om komplikationer! Kirurgerna som genomförde operationerna för att få bort prostatacancern var för ovana vid att utföra just denna typ av ingrepp, vilket fick till följd att många män – som förvisso räddades undan cancern – lämnade operationssalen med inkontinenta urinvägar eller sterila sädesgångar.

Var femte man blev inkontinent, rapporterade reportern! Varannan steril!

En svårdefinierad och sällsynt upprördhet bubblade upp inom mig; en upprördhet som inte kändes nedsipprande från hjärnan och tankeverksamheten utan som kom krypande nerifrån, från den kroppsliga skyddsapparaten.

Det finns så många orättvisor här i världen, så otroligt mycket att bli arg på, men helt plötsligt – från en sekund till en annan – kändes det instinktivt som att det var denna fråga jag brann som allra mest för. Det var som att alla fotbollar man fått mellan benen genom åren – alla gånger man legat och kvidit av könslig smärta – talade till mig: låt aldrig någonsin någon ovan kirurg sköta knipsandet i närheten av mitt underliv.

En nyfödd aktivist stod plötsligt och skrek på en barrikad inom mig om att bara gräddan av världens mest utbildade och nischade prostatakirurger borde få äntra operationssalen när jag halat ner byxorna. »Hur kan vi tillåta att män behandlas så här?!«, skrek den nyfödde aktivisten inom mig. »Att unga män ska behöva gå runt med den här oron i Sverige 2017!«, gastade jag inombords, med en barsk och bestämd ton som kom hela vägen nerifrån prostataregionen.

En lång debatt följde på inslaget, om hur prostataoperationerna borde omfördelas för att färre oerfarna prostataknipsare skulle få ett för stort ansvar. Jag brann helhjärtat – så som man brinner för ett favoritlag i en favoritsport – för den ena debattören och hans föreslagna förbättringspunkter för den manliga prostatavården.

Det var ett par minuter där tankarna enkom styrdes av en djurisk vilja att skydda sitt allra heligaste; en upprördhet som bottnade i känslan av att bara det bästa och mest avancerade som den moderna sjukvården har att erbjuda är gott nog åt mitt ömtåliga underliv.

Jag tänkte – som så många män innan mig blivit anklagad för att göra – med mitt kön.

Sedan tänkte jag med hjärnan igen. Och så gick det upp för mig att prostatacancer absolut är en hotande risk för män (det är den allra vanligaste cancerformen), men en snabb googling gav vid handen att nära hälften av de 9000 drabbade årligen är över 70 år gamla och att det är väldigt ovanligt att någon under 50 drabbas.

Klipp till: 27-årig man som stannar upp, står som ett fån med öppen mun och slås av tanken »tänk om jag varit kvinna«.

Runt 110 000 kvinnor i omkring min ålder föder barn varje år och de går alltså runt med vetskapen om att de (och här är jag inte helt säker på de medicinska termerna) ska pressa fram en tre kilo tung levande varelse ur sitt underliv – och att det finns en risk att de kan komma att få göra det helt utan professionell assistans alls i den akuta barnmorskebristens Sverige.

Och som om regeringen kunde känna av min underlivsdrivna sekundärångest så kom det i tisdags äntligen en vänsterpartistiskt framdriven miljardsatsning på den oförlåtligt eftersatta förlossningsvården.

Det var inte en dag för tidigt.