Vi valde bort Sören Åkeby-fotbollen – men för vad?

ludwiggif2Foto: Ludwig Arnlund.

Jag hade verkligen älskat tre poäng.

Men jag hade hatat hur vi hade tagit dem. 

Efter fyra riktigt svaga insatser var den femte direkt pinsam. 

Vad sa man egentligen på det där mötet inför hemmamatchen mot Ängelholm? 

2–2 via lågt försvarsspel mot ett väldigt defensivt Ängelholm.

2–0-förlust borta mot det Östersund man pulveriserade i våras.

1–1 utan mersmak hemma mot seriens näst sämsta lag.

En bedrövlig en-chans-ett-mål-insats borta mot Ljungskile som på något oförklarligt sätt genererade tre oförtjänta poäng.

Och så en enda poäng i kväll mot Värnamo, ett lag som ligger på kvalplats nedåt; en poäng som lika gärna kunde – kanske borde – ha varit noll och intet.

En fotbollsanalytiker hade kunnat se en trend.

En sinnessvag, ointresserad mentalpatient likaså.

Och jag har av goda källor hört att man på inför-match-mötet innan just, hör och häpna!, Ängelholmsmatchen hade tryckt väldigt mycket på att man ”inte fick bli övermodiga i höst”. Något som liknades vid ett brandtal hölls om alla faror som hösten skulle kunna medföra om man inte var väldigt, väldigt försiktiga och hade den största respekt för motståndet. Något om ”att inte blotta sig”, något om att ”inte ta för mycket risker”. 

Det var vad som parafraserades för mig – och vi har nu sett resultatet spela ut sig framför våra oförstående, frågande, ilskna, förbannade ögon.

Framför våra desperat skrikande näbbar.

ludwiggif3
Foto: Ludwig Arnlund.

Vad sa man inför dagens match?

”Det finns en anledning att Värnamo ligger där de ligger, grabbar.”

Hm. Ja. Jo. Riktigt. Fortsätt.

”De har stora, klassiska lag som Brage och Örgryte bakom sig i tabellen – och det finns en anledning till det. Vi måste ha den största respekt vi möjligtvis kan ha. Ligga lågt, låta de rulla bort så mycket tid de vill och inte vara för aggressiva: då kan vi gå bort oss mot det här laget som alltså inte alls är sämst i serien.” 

Typ så, antar jag?

Det tog bara någon minut innan anfallaren Alhaji Kamara – i våras petad i Division I-bottenklubben IK Frej – hade snurrat upp miljonimporten Jon Gudni Fjoluson och skaffat sig ett jätteläge i straffområdet.

Norrporten Arena har verkligen förvandlats till en gästfrihetens högborg. Hit kan Örgryte IS komma och rulla bort tio, femton minuter av matchen i backlinjen om de känner för det.

Hit kan Ängelholm komma och ligga lägre än några innan dem, och ändå få äga boll ohotat när man väl vunnit den – på grund av att GIF lade sig nästan lika lågt tillbaka.

Och även Värnamo får – efter dessa fyra föregående matcher, mot ett GIF som borde vara i desperat jakt efter ett trendbrott – komma hit och rulla sin Sören-boll precis som de ville.

Jag vet inte hur de trillade sig till farliga inläggslägen i nästan varje anfall i den andra halvleken – jag brukar ha svårt att förstå hur bottenlag rullar upp topplag på bortaplan – men jag antar att den obefintliga GIF-pressen hjälpte till.

Sören-bollen, ja. Den vi (inte minst jag!) valde bort – för det här.

Jag ville inte ha den, vill fortfarande inte ha den – men jag vill inte ha det här.

Jag vet inte ens vad det här är.

Jag hade ställt mig upp och skrikit, precis som vanligt, om Simon Helgs stolpskott letat sig in. Jag hade älskat de tre poängen – men jag hade hatat hur de tagits.

Efter fyra svaga höstinsatser hade det varit fortsatt oroväckande även vid 3–2 hemma mot Värnamo.

Vid 2–2, i en match där Värnamo är närmast segern, är det ju fullständig katastrof.

Och jag ser ju ingen ljusning. Inte ens en tendens.

I en match där Värnamo skapar de flesta chanserna och har det bästa anfallsspelet så är anfallsduon Adam Chennoufi och Johan Eklund kanske planens två bästa Giffare.

Det säger någonting om grundspelet, eller: den totala avsaknaden av grundspel.

Vi gör ett mål på en försvarsframspelning och ett i efterdyningarna till ett långt inkast. Jag vet inte hur många planlösa, stressade bollar som skickades iväg – på hemmaplan mot detta bottenlag. Det går nästan att räkna på ena handens fingrar hur många fina uppspel Chennoufi och Eklund fick arbeta med.

Marcus Danielsson knoppade dit det viktiga kvitteringsmålet – men jag har sällan sett honom slå så många uppspel direkt i gapet, det där farliga gapet, på rättvända, omställningsklara motståndarmittfältare.

Det känns som att han behöver en trygg, stabil mittback intill sig för att vara bra. I fjol när Ålanders form sköts i total sank under hösten så kroknade Danielsson, efter en Eredivisie-osande vår, som en höstskygg krokus.

Och Jon Gudni Fjoluson är tyvärr inte den mittbacken.

Vi är inget spelande lag. Jag vet inte riktigt vad vi är, men vi är ett lag som på hemmaplan lämnar över det spelmässiga initiativet till seriens allra sämsta lag.

Är man ett sådant lag kan man inte spela med Nicklas Maripuu på ett rakt 4–4–2-innermittfält. Tyvärr. Det går inte.

Jag ser det, du ser det väl?, och jag kan för mitt liv inte förstå hur Joel Cedergren och Roger Franzén inte kan se det: hur de inte kan påpeka för Maripuu att han kanske kommer att bli tvungen att gå in i en närkamp innan säsongen är slut.

Hans presspel är helt obefintligt och hans defensiva jobb är så lojt och bekvämt att man som GIF-supporter inte kan bli mycket annat än arg.

Ni kanske tyckte det såg dåligt ut på teve – det är rent upprörande live.

Man får slå bort bollar, man får ha en dålig dag med bollen – men man måste i alla lägen jobba. Det är det enda man kan begära – åtminstone av en innermittfältare i årets GIF.

Han är stundtals en gudabenådad passningsspelare (han var exempelvis helt utomordentligt lysande mot GAIS hemma), men i dag stod han bara för en genial framspelning (yttersidan till Robbin Sellins ena friläge), många felspelningar, bolltapp, ännu fler ”duttar” i närkamperna– och som sagt en obefintlig arbetsinsats.

Och intill honom går Kevin Walker i Idol-tankar.

Och då kom aldrig ens ett andra byte. Rúnar Már måste väl därigenom – och med tanke på att han nötte bänk när Chennoufi, Maripuu, Dibba och Helg bildade fyrmannamittfält – vara en av de sämsta värvningarna på länge.

”Det ser ganska bra ut, va? Vi vill ju inte chansa bort oss. Det finns en anledning till att Värnamo inte ligger allra sist.”

Det höll, till slut. Vi fick oss en pinne. Fredade av stolpen.

ludwiggif1
Foto: Ludwig Arnlund.

Och det är väl så man säger:

Tar man bara en poäng hemma mot seriens allra sämsta lag och blundar och hoppas på att man genom en enda målchans i usla bortainsatser kan ta tre poäng –då går man upp.

Visst?

Allvarligt. Tre frågor: Hur ska vi någonsin nå en direktplats? Vilket kval ska vi gå igenom?

Och vad ska vi upp och göra?

Lurminen är död

Jag började titta på Netflix-serien ”Orange is the new black” igår.

Jag tyckte att den var bra. Mycket bra. Den rekommenderas varmt.

Men.

Serien har, redan i det tredje avsnittet, för alltid förstört för oss som försöker snärja kvinnor medelst lurminer.

En lurmin är, för att förklara för det fåtal som inte använder den i det känslomässiga förvärvsarbetet,  en sensuell min med sug – gärna ett kontinentalt sug – i blicken.

En lurig min.

En lurmin.

Skärmavbild 2013-09-22 kl. 21.41.48
Och nu är den för alltid tillintetgjord.

Varje gång jag framöver lurminar gentemot Tilde kommer hon att se den där hysteriska näbben framför sig.

Tre millimeter: ni vet vad han heter

”Vi måste göra något åt ditt hår”, sa Tilde imorse.

”Jaha…”, svarade jag trevande och med illa dold nervositet. ”Vadå?”

Och med en begynnande panik i stämman började jag haspla ur mig förslag efter förslag:

”Regaine?”

Screen shot 2013-09-23 at 9.49.21 AM
Screen shot 2013-09-23 at 9.48.56 AM

”Spike Cap?”

Screen shot 2013-09-23 at 9.46.35 AM

Screen shot 2013-09-23 at 9.46.09 AM

Screen shot 2013-09-23 at 9.46.22 AM

”Den där nya metoden som forskarna säger har fungerat på laboratorieråttor?!”

baldness

”George-tupé?”

Screen shot 2013-09-23 at 9.52.27 AM
Men hon menade bara att hon ville raka ner det till sina 3 millimeter igen.

Och jag kunde pusta ut.

Jag har väl berättat för er hur mycket jag gillar henne?

Vi behöver inga hotell

Det här var rubriken på Sörmlandssportens fotbollsblogg inför matchen:

Skärmavbild 2013-09-22 kl. 19.47.25
Och jag älskar det.

Jag tror att hela vår trupp älskar det.

När vi hoppade in i den buss vi tog tidigt på lördagsmorgonen – just på grund av att det aldrig ens var på tapeten med hotell – så fick vi varsitt kuvert – med några tjugor och en femma.

Matpengar till stoppet på hemresan.

Vissa fick stora kuvert, andra mindre kuvert och det spekulerades tidigt i att det skulle vara skillnad på beloppen i de olika kuvertstorlekarna beroende på truppstatus. Men det hoppas jag inte.

(Jag fick nämligen ett väldigt litet.)

Vi har städat vägar, vi har inventerat matbutiker, vi har sålt balar av toalettpapper, vi har sålt rabatthäften – som vore vi ett ungdomslag som samlade till en utlandsresa.

Vi borde ha varit degraderade för länge, länge sedan – om Division I vore en tävling baserad  enkom på resurser.

Det är det inte.

Nu återstår det fem omgångar av serien, och vi har världens chans att hålla oss kvar.

Vi gjorde inte någon särskilt bra match borta mot Eskilstuna; men för en enda gångs skull var vi riktigt effektiva.

Per Nyman får bollen rättvänd på offensiv planhalva? Jaha, han hittar Daniel Andersson i djupet? Meh, Danne slår den på ett tillslag in mot straffpunkten där Petter Andersson stormar in 1–0 vid bortre stolpen?

Vilken känsla att stå längst bak och bara få se det utspela sig framför en; pang-pang-pang: mål! Första-målet! Ledning!

Är det så enkelt med fotboll? 

Samma sak efter paus, fast tvärtom: Petter Andersson till Daniel Andersson i djupled, chipp över målvakten och sakta rullande boll – i mål. Jag var helt säker på att backen skulle hinna upp den; men det gjorde han inte.

Inte den här gången. Inte den här matchen.

Vi har släppt in 4 mål på 6 matcher sedan höstsäsongen drog igång. Sirius har släppt in tre. Jag tror inte så många lag (jag kollade bara lite snabbt) har släppt in färre.

Nu fick vi göra tre ganska enkla, raka mål – och då tog vi också tre ganska stabila poäng; även om försvarsspelet kändes svajigare än på länge (månne på grund av min minst sagt svajiga återkomst i backlinjen). Och även om det blev lite hawaii-artat efter deras tydliga handsreducering (deras anfallare slog in den med armbågen framför näbben på den assisterande domaren f’låt, linjemannen), så där som det blir för lag som inte är vana att behöva försvara ledningar.

Så vann vi.

Och även om jag var tvungen att låna en femma från Sebbe Sandbergs kuvert så fick jag till slut råd med ett Frisco-mål under den stoj och gamman som bara en bortaseger frambringar.

IMG_20130921_190312

Och med 15 poäng kvar att spela om så har vi nu tre poäng upp till Västerås SK, tre upp till Vasalund.

Vi har Sandviken hemma härnäst, ett lag som nu ligger 7 poäng ifrån säker mark, och vi har Vasalund hemma i sista omgången – en match som förhoppningsvis gäller allt och lite till.

Nu gäller det bara för Selånger FK och Anders Högman att försöka hålla den interna skytteligaledaren ”Knosen” Andersson, 8 mål, kvar på jorden. Här ser vi hans siluett, lutad över dubbla väskor; en med fotbollsskor och benskydd – en med karamelliserade mandlar och andra sötsaker som tillfaller bortalagets bästa spelare på Tunavallen.

IMG_20130922_002919
Åh”, åmade han sig i lördagsnatten. ”Det är så jobbigt att bli matchens lirare. Hur ska jag kunna kånka hem på den här Matchens Lirare-väskan?”, frågade han sig med spelad bekymran.

”Kommer du förbi imorgon och kollar fotboll så kan vi äta av Matchens Lirare-snasket som jag fick för att jag var matchens lirare.” 

(Jag utgick efter 80 minuter på grund av svårartad kramp i baksidorna av låren samt båda vaderna.

Högman hade ett nytt smeknamn på mig efteråt: ”Marängen Löfgren! Han går sönder så fort man tar på honom!”

Jag räknar med att vara tillbaka från krampkänningarna på tre-fyra veckor.)

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 38:

innelistan
1. Kristian Gidlund (1)

gidlund
”Vi kommer att skiljas, men jag kommer göra mitt bästa för att vara närvarande.

Bara döden skiljer oss åt.”

2. Sundsvall Tycker (NY)

Det första missade jag på grund av träning; men jag känner att jag måste gå på dessa ”Sundsvallsbor får tycka om Sundsvall framför näbben på politiker”-möten.

Det är inte ofta jag känner så.

3. Tommy Naurin (NY)

tommy
Som jag har saknat hans röst.

Håll, knä, håll.

4. Kevin Walker (ÅT)

Skärmavbild 2013-09-19 kl. 12.47.59
Han har vuxit sig större än GIF Sundsvall och Superettan, Kevin Walker.

Jag såg deltävlingen där han gick vidare och, oj!, ett sådant sug han har i blicken. Det kommer att räcka långt.

(Jag följde förstås också Kevin Walker-hashtaggen på Twitter och, jo, även landets flickor har noterat blicksuget.)

Går han till topp-tio så vore det (med mina GIF-glasögon) en intressant reportageidé att nära följa hans simultana resa – med musikkarriär inför miljontals TV-tittare och uppflyttningskamp i Superettan inför knappa tre tusen betalande.

5. Jan Johansen (NY)

janjohansen
Det har länge figurerat en Jan Johansen-look-a-like i Sundsvall. Denne man kanske har ett dagligt förvärvsarbete – men jag har aldrig någonsin uteslutit att Sundsvalls kommun avlönar honom för att gå runt och sprida konstlad stjärnglans över medelpadska gator och torg.

I kväll kommer hur som helst den riktige Jan Johansen – schlagerstjärnan som vann Melodifestivalen med ”Se på mig” 1995 – till Söråker för en imtim caféspelning.

Det kan bli väldigt fint.

När jag Youtube-söker på Jan Johansen så hittar jag nämligen hur han spelar på ett bröllop för ett par som för första gången kysstes till just ”Se på mig”.

Jag gillar hur alla tal om kärlek alltid måste innehålla minst en referens till en violblomma – även om jag måste erkänna att en av mina farhågor med att mina föräldrar någon gång skulle ta och gifta sig är att giftermålet skulle behöva innehålla frasen ”släkt och vänner, vi ger er… Jan Johansen!”.


Eller ”Stefan Edlund från Baden-Baden”. Att de skulle vilja ge oss vem som helst, egentligen.

Eller att min mor ser mig förtroligt i ögonen och förklarar att ”Erik, det blir ingen badtunna i stugan: vi gav de tusenlapparna till Uffe Persson som spelade vår låt ‘Nästa Weekend’ på bröllopet.” 

Och jag är förstås också lite rädd att min far, vid ett eventuellt giftermål, skulle rymma iväg med den gamla schlagerartisten – i det tonartshöjningarnas Stockholmssyndrom som det redogörs för i bröllopsklippets undertext:

Skärmavbild 2013-09-19 kl. 10.37.10
Som alla barn vill jag veta väldigt lite om mina föräldrars samliv – men jag vill ha det väldigt klargjort för mig att de inte ser på sitt förhållande som ”en början på en resa med Jan Johansen (eller motsvarande schlagerprofil) jag aldrig vill ska ta slut”. 

Var var vi?

Jan Johansen, ja. Spelning. Ikväll. Söråker.

En femteplats på innelistan.

jan2
Det skulle vara väldigt intressant att se var han står. Han har grånats som ingen annan; det är nästan så att kommunens Jan Johansen-look-a-like är mer lik Jan Johansen än Jan Johansen själv.

Kanske får den stackars dubbelgångaren sparken nu när kommunen får en uppdaterad bild av Jan Johansens nutida utseende och förstår hur märkligt och ologiskt det framstår att en 1995 års Jan Johansen går omkring och vimlar i staden.

(Förhoppningsvis har Jan inte med sig något smågott att prassla med vid sin barstol. I sådana fall får ni säga åt honom.)

kassler
1. Ulrika Davidsson (NY)

UlrikaDavidsson2
Jag saxar från hennes Wikipedia-artikel:

”Ulrika Davidsson har sedan 2006 gett ut 17 böcker, både på svenska och på andra språk, inom ämnen som GI, LCHF, Detox, Rawfood,5:2 metoden och hälsa.”

17 böcker – sedan 2006. Förstår ni hur mycket polletter den här 41-åriga kvinnan har gjort på att folk än så länge (innan all utfodring blir något sorts dagligt Matrix-piller) behöver äta mat?

Nu i veckan satt hon i Nyhetsmorgon och berättade, som en kostens Dalai Lama-figur: en till oss nedsänkt välgörare av bantningsmedel och lågkaloriprodukter, om 5:2-metoden.

Om – som det har blivit – sanningen.

På frågan om det inte var viktigt för ungdomar och barn att äta frukost så svarade Davidsson någonting om att ”det kanske kan vara bra för barnen att äta i alla fall lite frukost”. 

Kanske. Lite.

Det viktigaste är – förstås! – att man svälter sig i två dagar i veckan.

”Men om man tränar då?”, frågade Jenny Strömstedt.

”Då tycker jag att man försöker träna under de fem dagarna som man äter som vanligt, så kan man ta sina vilodagar på fastedagarna”, svarade Davidsson.

Så om jag tränar fem dagar i veckan så ska jag under de två vilodagarna – inte äta någonting? Bryta ner kroppen helt? Låta den hungra och äta upp sig själv inifrån?

Det är för mig helt oförståeligt hur dessa 5:2-experter tillåts sitta helt oemotsagda i alla medium och prata om att alla ska fasta, att det är det enda naturliga – när allt dessa människor bryr sig om är att sälja så många böcker som möjligt, tjäna så mycket pengar det går; smida medan penningjärnet är varmt.

Ulrika Davidsson har redan skrivit kokböcker om ”GI, LCHF, Detox och Rawfood” (och antagligen slagit fast dessa som den slutgiltiga lösningen för allt just nu världsligt liv; hon har säkert sålt på en stackars trivseltjock grävling och ett par bulimiska rådjur boken).

När hypen kring 5:2-metoden ebbat ut så kommer hon att skriva en ny bok, tjäna nya pengar, på något annat.

”Det är inte så viktigt för barn att äta frukost”-boken, kanske.

”Ät inte när du tränar”-boken.

2. CDON.com

Skärmavbild 2013-09-20 kl. 10.11.33
J
ag trodde inte att det gick att underskatta mina morgonrocksprydda dagar.

Det gjorde det.

CDON.com vill, genom detta utskick, säga att de anser att mina dagar skulle berikas av att sitta och titta på när virtuella grödor sakta gror.

3. Jerker Sjödin (NY)

IMG_20130917_160448
I förra veckans Sundsvalls Nyheter klev Jerker Sjödin fram som Mannen Bakom Varumärket ”Norrlands Huvudstad”.

IMG_20130917_160938
Starkt och modigt, absolut – men jag har länge letat efter den skyldige till detta historiska snedsteg och klavertramp till kampanj och Jerker måste nå åtminstone en tredjeplats på Kasslerlistan för sitt verk som än i dag gäckar oss med flygblad och flaggor.

Och, ja: Jerker har också mage att påstå att varumärket ”dränerats på kraft”. Det var antagligen ett mycket begränsat antal bilar som åkte runt, runt Gustaf II Adolf-statyn och och tutade samt väldigt få människor som badade i Vängåvan-fontänen den natten när det stod klart att ”Sundsvall varit först av de norrländska städerna med att komma på att patentsöka titeln ‘Norrlands Huvudstad'”. 

Det har aldrig någonsin funnits ens en gnutta kraft i den patentsökningen.

4. Carl Sköldbäck (NY)

carl
Han är kanske journalistprogrammets allra mest belästa människa, denne Carl Sköldbäck. Han har läst i åtskilliga år, många olika kurser på universitetsnivå innan han hoppade på journalistutbildningen förra hösten.

Och som han låter det märkas.

I en diskussion med mig (uppvuxen på Nacksta Dagis) och den från de jämtländska urskogarna sprungne Mattias Tengblad, två odiskutabla män av folket, ombads Carl rangordna sina favoriter bland världens alla potatissorter.

”Jag gillar Hasselbackspotatis”, började Carl och vi båda nickade. Den gamla 70-talsklassikern känner man ju igen.

Sedan öppnade Carl munnen igen:

”Sedan gillar jag ju pommes duchesse”, sa han och tittade upp på oss och våra förvånade, ögonbrynshöjt obildade nyllen.

Människor som koketterar med att säga annat än ”potatismos” om ”potatismos” hör hemma på denna folkets Kasslerlista.

Jag ska försöka få med mig Carl till Sibylla, till Curre: alla män av folkets man av folket, där han med sin höga nosföring ska försöka beställa en ”pommes duchesse-bricka” – utan att få en rättfärdig smädelse kastad i plytet.

 5. Mittmedia (ÅT)

På Dagbladet:s sportsida dök den här länken upp som andranyhet:

Skärmavbild 2013-09-19 kl. 12.56.06
Med ”vår nya podcast” menar den tidigare så lokalt förankrade Sundsvallstidningen att man nu börjat länka till Gefle Dagblads podcast där deras sportredaktions Magnus Hägerborn och Daniel ”Sasse” Sandström diskuterar… någonting; jag får för mig att deras huvudämne är hockey och Brynäs.

På hockeytemat tar man exempelvis upp vilka som är deras favoriter av hockeydomarnas utvisningstecken, under några sekunder av stor radio:

”Holding är bra. Nu visar jag här… Vad gör jag nu? Nu gör jag den här…”

(Tystnad)

(Någon gör tecken)

(Antar jag)

”Ah, interference! Ja, är det din favorit? Charging är min!”

Men visst, man tar upp även våra ämnen – exempelvis GIF Sundsvall! Detta ordagrannt återgett nedan av en människa som har alldeles för mycket tid:

”Hur går det för Östersund?

”De ser ut att hänga kvar.”

”Lånat nån från Hammarby… tror jag… om inte min research är helt fel här… som har gjort nåt mål… Heter nåt utländskt namn.”

”Östersund har ju otroligt många utländska spelare. Värvat från när och fjärran. En salig blandning.”

 ”Jaha.”

”Och det har ju burit frukt så här långt. Det är ju min gamla kompis Daniel Kindberg som är sportchef. Eller, kompis och kompis… men vi spelade fotboll tillsammans. Han är mycket äldre än mig, men när jag var på väg upp så var han en sån där skön, som var med och spelade.”

”Det är han som styr upp det nu?”

”Han är sportchef i Östersund. Oerhört respekterad.”

”Funkar sportsligt även för dem, alltså?”

”Ja, verkar så. Det var ju derby för inte så länge sen, Östersund mot Giffarna Sundsvall. Min pappa är ju från Brunflo, så när han var liten fick han en slant av farmor för att åka in på Hovvallen i Östersund, klassiska Hovvallen…”

”Där har jag varit, under Storsjöcupen.”

”Ja, just det, det har du berättat om förr. Då fick han en peng till buss och entré, och då var det heta derbyn, det var ju gamla Division II Norra, på sextiotalet kanske. IFK Östersund var det då, mot IFK Sundsvall eller GIF Sundsvall.”

”Ja.”

”Det var det hetaste som fanns. Det finns ett klassiskt hat mellan Jämtland och Västernorrland.”

”Jassåru.”

”Vet du vad jämtarna kallar oss västernorrlänningar för?”

”Nej.”

”Du känner inte till det?”

”Nej.”

”Klyktattare.”

”Ja, men det har jag hört. Jag trodde det var från Timrå.”

”Ja, men det är ju egentligen mellan Östersund och Sundsvall.”

”Kan vi ena dem på något sätt (klyktattare och jämtar: som nu båda nås av podcasten, reds anm.)? Genom den här entrén (med detta podcastavsnitt, reds anm.)?”

Erik Löfgren: Nej.

Jag kritiserar inte själva podcasten – alla initiativ från lokala sportredaktioner är bra initiativ– men jag är väldigt kritisk till att det marknadsförs som något jag på något sätt skulle vara riktat till mig som sportintresserad Sundsvallsbo.

Jag vill ha tillbaka min halvtimme. Eller åtminstone bli matad med något dito där Roland Engström och Oskar Lund samtalar. Det, Dagbladet.se/sport, skulle vara ”er podcast”.

Det är en hemsk utveckling som bara lär eskalera med tidens ständigt ökade samkörning inom koncernen.

Om JFS-sittningen förra fredagen:

Förra måndagen tog jag beslutet att köpa en biljett till journalistprogrammets sittning på fredagskvällen.

”Alla skulle gå” och jag, som redan etablerat mig som en av Schengenområdets allra tråkigaste och mest frånvarande studenter, kände mig närmast nödgad att visa näbben.

IMG_20130913_192302
Så jag slantade upp 220 kronor för en alkoholfri matbiljett och tänkte att jag kunde ”äta pasta innan” och ”gå hem vid tio” (i denna nylansering som ”rolig” och ”närvarande”) då vi på lördagsmorgonen skulle åka och möta IFK Luleå.

Min tanke var då att jag skulle ha tillfrisknat från det hemska halsont – den närmast totala bortdomningen av hela mun- och svaljpartiet – som följde efter att jag, i ett redan då gravt sjukdomstillstånd, gått in i väggen hemma mot Athletic FC i söndags.

Det gjorde jag inte.

Och jag hade väl i detta stadium heller ingen större lust att gå på sittningen. Uppklätt folk på finare tillställningar brukar nämligen inte uppskatta att bli slemhostade i näbben av sin bordsgranne – inte heller brukar det uppskattas att vara tvungen att försöka tyda en raspigt förstörd basröst; en röst som redan i utgångsläget är så Darth Vader-mörk att den skulle kunna ha förvrängts av en röstgenerator för strumapatienter.

röstgenerator
Men som student kan man verkligen inte vaska 220-kronorsmiddagar på lokal.

För även om jag inte klev in i salongen med skyhöga Carl-Jan Granqvist-förväntningar så förväntade jag mig att kunna kalasa på något smäckrare än de kolossala tallrikar (plural) sweet-chili-pasta jag alltid (all-tid) äter kvällen innan match.

Men tji fick jag.

Det fanns ett vegetariskt alternativ trerättersmeny och deras varmrätt kom in innan oss.

På de stackars djurkämparnas tallrikar låg en klick röd sörja – en klick som tidigt artdefinierades som ”rotmos” – och vad som väldigt tydligt var burkchampinjoner.

Skärmavbild 2013-09-19 kl. 21.56.30
Här illustrerar Tilde Jansson, flitigt anlitad frilansfotograf som ofta står bakom kameran men här står bakom en tallrik sörja, sina känslor inför den aptitliga rätten (foto: Josefin Lundh*).

*= Hon har aldrig hållit upp ett rinnande rotmoshjärta mot mig.

Inte ens om jag hade haft ett kylskåp innehållandes enbart tre skålar; en med rötter, en med mos och en med burkchampinjoner – så hade jag inte sammanfört rätten ”rotmos med champinjoner”. Inte ens åt mig själv. Inte ens på den stressigaste av alla gråmelerade tisdagar.

”Höhö”, skrockade jag – innan jag fick följande tallrik ställd under plytet:

IMG_20130913_215405
Bilden gör inte anrättningens fullkomliga grånad rättvisa. I skenet från de tända ljusen får kycklingen ett visst mörker, en viss stekgrad i ytan – något som är totalt missvisande.

Kycklingen var kokt. På fullaste allvar kokt. Eller, på konnässörsvenska: gummerad. Kanske. Den var hur som helst kokt till gummikonsistens – utan så mycket som tillstymmelse till en endaste kryddnejlika, ej heller ett enda salt- eller pepparkorn, vilandes på det kritvita köttet.

Till detta sju potatisklyftor av synnerligen ofärdig karaktär – och en ”vinsås” av sällan skådat vattnigt slag; byggd på åtminstone nio tiondelar vatten.

Kokt, okryddad kyckling – toppad med färgat vatten.

Det var inte att man satt och tänkte ”det här skulle jag kunna göra bättre själv” – man tänkte att ”så här dåligt skulle jag aldrig kunna göra någonting någonsin”. Hade jag ställt fram den rätten på min plats vid köksbordet så hade jag vid blotta åsynen skickat tillbaka den till köket med bifogade smädelser till köksledningen.

Det var en rent utsagt äcklig middag. Byggd på ingredienser som inte ens hunden varit på om den fått fri lejd. Detta till tonerna av 220 kronor för en alkoholfri sittningsbiljett (kranvatten i MittSverige Vatten-tillbringare). Någon gjorde sig en bra peng på detta hundratal stackars belånade studenter.

Det hade sipprat ut uppgifter om att det skulle bli cheesecake till dessert – och efter den huvudrätten hade jag inte alls blivit förvånad om ”cheesecaken” visat sig bestå av en torftig ostfralla toppad med en gurkskivling.

Dessutom hölls det tal.

Det om sittningen.

Mer pengar att spendera i nya GTA 5

GTA-V-big
De första rapporterna om Rockstars femte Grand Theft Auto-spel, GTA 5, börjar läcka ut. 

I den svenska upplagan, som släpptes igår under namnet GTA 5:e Jobbskatteavdraget, har man så mycket som 500 kronor mer på fickan i slutet av varje spelmånad. 

Den extra femhundringen kan spelarna välja att spendera på exempelvis golfrundor, dyklektioner eller städhjälp. 

Jag har saknat en annan mans röst

tommy
Oscar Berglund har också gjort jätteräddningar i år.

Oscar Berglund har också gjort hela jättematcher. Han har också räddat poäng.

Men som jag har saknat Tommy Naurins röst.

Den starka, bestämda, tydliga rösten där längst bak, bakom den darriga backlinjen, bakom det darriga mittfältet, bakom de för dagen osynliga anfallarna.

Den som skriker ”höger!”, den som skriker ”bra Gúdni!”, den som går genom teverutan – den röst som när ingenting stämmer skriker hem tre poäng från Starke Arvid.

Vi fick en oerhört billig straff (hade jag fått straff emot mig för den handpåläggningen hade jag gått och svurit i ett kvartal) och ett otvivelaktigt offsidemål och vi vann, som så många gånger förr, matchen. Den här rangliga skutan seglar, trots svår slagsida och trots gårdagens totalt vindstilla insats, på något sätt vidare mot en möjlig direktplats till Allsvenskan.

Jag är fortsatt orolig över mycket, men väldigt glad över att Tommy Naurin styr skutan.

Något av det mörkaste jag läst på länge:

Skärmavbild 2013-09-17 kl. 13.48.41
Lägg därtill en säkert inte helt kärnfrisk Kevin Walker-fot och ett mörkt, septemberkallt Starke Arvid (som för alltid ska vara arenans namn) och ett Ljungskile SK som, genom att trotsa sans och samtliga av universums naturlagar om både truppbredd och spetskvaliteter, har gått genom de senaste sju matcherna med resultatraden 5-1-1.

Det är ett par konkreta timmar ångest vi har framför oss i kväll.

Bit i kudden, GIF-supporter.