Fredagsveven: Ett narkosdopat potpurri från sjuksängen

Jag är under fredagseftermiddagen återuppstånden. Inte hela vägen från dödsriket, men från det högkostnadsskyddade limbo där de narkosnedsövda operationspatienterna säkerligen svävar omkring i ovisshet under någon halvtimme.

Efter att ha skadat mig i januari fick jag till slut – efter sju sorger och ett par feldiagnoser av sjukgymnast – operera bort den lilla bit av menisken som jollrat runt i mitt högra knä i ganska precis elva månader.

Och det är en märklig känsla att veta med sig att man ska somna in genom att bli kemisk nedsövd via en droppslang – samtidigt som arbetarna i sina skyddsdräkter (narkosläkare, sköterskor, kirurg) står och fredagsjazzar lite på höfter och armar till en Lugna Favoriter-dänga av vad som kan ha varit Cajsa-Stina Åkerström. Sedan slår de på kemikalierna i droppanordningen, skjutsar in narkos via någon plastplugg i venen och så – precis innan man ska få ta på sig syrgasmasken – går narkossjuksköterskan på lunch och ersätts av någon ny som Cajsa-Stina-jazzar fram ny-lunch-äten, hälsar glatt, och sätter masken över ens näbb.

Det är en märklig känsla att veta att jag ska somna in i en kemisk tupplur nu, utelämnad åt läkekonstens samlade narkoskrafter, och att detta är vardag och arbetsdag för alla runtomkring; att inom någon minut är jag borta medan de jazzar omkring med fredagsfeeling med mitt knä öppnat för två mindre titthål.

Jag fick narkos en gång som liten också, när jag och mitt lilla personliga team av tandvårdspersonal skulle försöka få rätsida på den sällan skådade bångstyrighet som rådde inuti min näbb. Jag har ju i vuxen ålder en nära och fin relation till mina föräldrar, men under mina första levnadsår såg jag både min ömme moder och fader ytterst sporadiskt då jag framför allt växte upp bland tandreglerare och dentologiska experter som försökte reda ut hur så många och yvigt utplacerade tänder kunde få plats i en enda barnakäke. Krisen för den svenska välfärden under det tidiga 1990-talet (den som medförde så många försämringar som idag ses som fullkomligt oåterkalleliga) var nog bara delvis av makroekonomisk natur, utan snarare en följd av de omfattande tandregleringskostnader som min överkäke lämpade över på de mellannorrländska landstingsbudgeterna (jo, jag tror att dentologiskt sakkunniga kallades in från hela regionen för att reda ut röran).

Även om jag har ett minne av att få narkosen via gasmasken då (kanske på grund av att man inte ville sticka i mina sköra barnanävar) så gick det precis lika bra att få den intravenöst via droppställningen.

Jag hann bara ta ett antal djupa andetag av syrgasen, hinna tänka tanken det händer ju ingenting, innan jag plötsligt inte tänkte några fler tankar förrän man vaknade i en annan sal, tittade ner på ett knä som hade fått sig en gasbinda och en sjuksköterska kom förbi undrade ifall min fastande mage var sugen på kaffe och en liten macka.

Vården, va: vilken grej. Varje gång man är i en lyckad kontakt med vården får man klar sig att det är ett under att vi som samhälle tillåter just den samhällsviktiga verksamheten gå på sådana uppskrapade knän att bland annat barnmorskor tvingas säga upp sig i protest över bristande resurser.

I Stockholm verkar det vara allra värst: över hundra barnmorskor har sagt upp sig från sina redan hårt pressade mottagningar på grund av helt horribla arbetsvillkor – samtidigt som Irene Svenonius (M) lät den samlade regionbudgeten gå med över fem miljarder kronor i vinst under det förra pandemiåret.

Att inte tillsätta resurser under en global pandemi som orsakade fullskalig kalabalik i alla ens vårdanrättningar känns nästan för surrealistiskt för att kunna ta in. Jag tänker på en scen i The Office, där Michael får berättat för sig vad som händer om man rapporterar in till cheferna att man har ett överskott i verksamheten; att man därför kommer att få leva med mindre resurser nästa år, när de som har hand om penningpungen inser att det går att driva runt verksamheten billigare än vad de tänkte var möjligt.

Hur som helst: att sövas ner med narkos och komma tillbaka vid sunda (om än fortsatt kemikaliskt dopade) vätskor verkar än så länge vara en möjlighet i Sverige och allt man behövde slanta upp för var taxiresan hem. Än så länge är vi inte helt utelämnade till den fullfjädrat varufierade vården, där skillnaden mellan liv och död kan vara ett Aftonbladet Plus-konto som berättar för dig ifall du har den typ av cancersymptom som du bör fortsätta ignorera…

eller den typ som du bör ta på allvar (att döma av bilderna: feber, halsont, kissnödighet och tomt glåmande in i väggen när du tappat håret på grund av påbörjad cellgiftsbehandling).

Vecka 44 är det höstlov och som den veckan har fungerat som en ljuspunkt i kalendern när man som nyexaminerad lärare försökt realtids-lägga ut den pedagogiska rälsen framför sig samtidigt som tåget tuffar på genom den allra första gymnasiehöstens alla nya kurser.

Men jag är väldigt glad över att ha fått chansen att arbeta på en gymnasieskola, speciellt på en som bland annat erbjuder eleverna ett ekonomiprogram som försöker ha en mer progressiv och socialt inriktad profil. Istället för att bara fokusera på hur man gör sig själv alldeles ohemult rik på kryptovaluta (knepet verkar just nu vara att… bara köpa alla de kryptovalutor som inte är direkt eller indirekt utgivna av Kaj Linna) så känner jag att jag har ett visst mandat att försöka fokusera en del på att ekonomi inte är någon exakt vetenskap utan att det finns annat än maximerade vinster, ständigt ökad tillväxt och mål om att göra sig själv så rik att man kan ägna sig åt galaktisk kolonialism medan ens anställda pissar i medhavda flaskor.

Just nu håller en ekonomiklass på med ett moment om den svenska bostadsmarknaden, där jag tänker de ska få lära sig om vad finanspolitiken och penningpolitiken har för verktyg att använda ifall man vill försöka bryta den utveckling som innebär att en villaägare i vissa orter i Stockholm tjänat över 2 000 kronor per dag, varje dag!!!, i tio års tid på att gå runt och inte göra mycket annat än att nöta ner parketten och flotta ner handtagen. Man försöker göra sitt i det lilla; få eleverna att åtminstone tänka kring saker som händer runtomkring dem i samhället och ifall det skulle gå att göra på något annat sätt. Något moment här, något moment där – och fram till förra veckan tänkte jag att det var det som jag och mina kollegor försökte göra för att utbilda eleverna i en mer socialt och ekologiskt hållbar riktning.

Men vissa verkar ha tagit det här med att försöka vara med och omforma sakernas ordning mer på allvar, för döm av min förvåning när jag lyfte på kopieringsmaskinen och fann att någon lärarkollega försökt ta till mer handgripliga aktioner för att få till det här med en progressiv omstöpning av ekonomin:

Jag är dock sunt skeptisk till att strategin med att trycka nya egna pengar av billig A4-papp är vägen att gå till den mer hållbara ekonomin.

Men visst: allt skoj till trots så har det stundtals varit rätt tufft att kämpa sig fram till höstlovet under detta ens första höst i detta ens enda lärarliv. Tur då att liberalerna i Göteborg äntligen vill ta i med hårdhandskarna mot vissa av de faktorer som gör att läraryrket upplevs som slitsamt och stressigt. Nej, det handlar inte om att de vill tillsätta mer resurser eller sänka kraven – utan om att ta tag i faktumet att tonåringar kan vara skoltrötta ibland:

Att inga politiker tänkt på att bara förbjuda trötthet för tonåringar tidigare. Om ändå bara Stockholms politiker kunde följa i Göteborgspolitikernas fotspår så kan jag snart låta mina långa trötta PowerPoint-presentationen svälla över alla uppmärksamhetsspannens gränser och ändå räkna med att eleverna sitter som politiskt beställda ljus i bänkraderna.

En sista sak om skolan har vi plats med. I veckan uppdagades ju att en skolägare i Göteborg slussat pengar avsedda för elevers utbildning – alltså en del av den skolpeng som skolan får för varje elev – iväg till privata ändamål i bland annat Somalia. Jag saxar från Svenska Dagbladets rapportering:

Skolorna har nu fått stänga akut, efter att skandalen uppdagats, och 600 elever blev plötsligt utan skolverksamhet (vilket ju är det främsta argumentet från försvararna av vår marknadsskola: att hundratusentals elever plötsligt skulle driva omkring herrelösa på gatorna ifall aktiebolagsskolorna förbjöds ta ut vinster). Och jag kan inte komma över känslan att den här skandalen – där pengar avsedda för elevers läroböcker och suddegummin och löner till deras behöriga lärare slussats till somaliska föreningar i Somalia – känns väldigt lite som en skandal inom rådande skolsystem, där hundratals miljoner årligen slussas iväg till aktiebolagsägare som rest sina skattelättnadsflaggor på små skatteparadisiska öar på andra sidan jorden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *