Fredagsveven: Att mötas i dörren av en halvstyv tvärflöjt av köttslig lust innanför kalsonglinningen

Den rörliga bildserien ovan kännetecknar startpunkten för ännu en upplaga av Fredagsveven, tänkt att på pavlovskt manér få det att börja saliveras i contentgiporna på alla som uppskattar att få riktigt slappa spaningar levererade till sig på yvigast möjliga sätt, likt hårda karameller från ett plåttak.

Men det är en rörlig bildserie som inte ligger i fas med sin tid och dess tidsanda (precis som Pirkt.se i övrigt). Moderna människor vill inte få varken karameller eller andra matvaror levererade till sig från en oberäkneligt strösslande näve i skyn – de vill ha punktliga leveranser till dörren.

Och de vill ha det snabbare än vad som någonsin kan ha varit minsta aktuellt tidigare.

Härom månaden såg jag att Foodora, som sedan länge är allra störst vad gäller att leverera restaurangmat till kunder via moderna daglönare, nu har breddat sin verksamhet och valt att utnyttja sina rosafärgade mopedister och cyklister till att även sköta handlandet åt medel- och överklassen. Det här med att låta någon annan sköta själva handlandet åt en, och själv bara klicka hem varorna till dörren via en www-varukorg, har ju funnits länge – men min uppfattning av fenomenet har ändå varit att man beställer på en söndag och så kommer kanske varorna en kväll i veckan, eftersom någon ska hinna plocka samman alla dessa varor, lägga dem i påsar och ordna med distributionen. Redan för dessa företag – som levererar matvaror inom ett par dagar – verkar de arbetsrättsliga skorna ha klämt rejält, då Aftonbladet redan 2018 rapporterade om Mathem-anställda som var så Amazon-pressade att de kände sig tvungen att urinera bland matkassarna. I våras reagerade jag på att Foodora lanserade sina leveranser av matvaror med det här löftet:

femton minuter från beställning ska alltså någon hinna packa ihop den varukorg du klickat till dig, sätta papperspåsen på moped- eller cykelstyret (det säger något om leveranstakten hos gigföretagen att allt fler brummar fram på gamla mopeder) och cykla till din dörr för leverans av påsen med förnödenheter. Det låter onekligen mycket smidigt för den beställare som exempelvis slipper krånglet med att stå i startgroparna till bakandet av en sockerkaka och finna att skafferiet ekar tomt på socker. Istället för att gå och knacka på hos grannen, som en gammaldags stofil, kan man nu alltså med ett par snabba klick i en app ge någon i lånad rosa jacka akuta stresspåslag via ett pling i det moderna daglönar-verktyget. Som beställare kan man börja blanda i de övriga ingredienserna och redan innan man hunnit smälta smöret och blanda i mjölken och låtit det svalna (ja, jag googlade i detta nu ett recept på sockerkaka) så lär det plinga på dörren.

Voíla: ett kilo socker överräckt av en frusen nyanländ cyklist i trapphuset. Du har sluppit krånglet.

Hur det ser ut i andra änden av den leveranskedjan vågar man knappt tänka på. Jag tänker mig att om jag i framtiden skulle sadla om och jobba med svenska som andraspråk på någon SFI-kurs för nyanlända så skulle jag behöva göra om den gamla klassiska tungvrickaren »packa pappas kappsäck« till den mer aktuella »packa pappas pissflaska«, sett till arbetstempot man lär behöva hålla ifall man ska hinna stå vid dörren med en pappkasse med varor inom femton minuter efter det att kunden tryckt på grön knapp i appen.

Femton minuter av virrvarrande mellan hyllorna är ungefär vad det brukar ta mig innan jag har stoppat ner den första varan i korgen på en större matbutik (i en ICA Maxi-butik har man näppeligen tagit sig förbi stavmixrarna och de uppblåsbara gummipoolerna efter en kvarts promenad) och blotta tanken på att någon skulle hinna packa en kasse och cykla tvärs över staden och rusa uppför ett par trappor på den tiden föreföll helt omöjligt.

Men bara veckor efter att jag fått ta del av Foodoras löfte om leverans inom en kvart dök det upp en sponsrad reklam i mitt Facebook-flöde som fick den rosa gig-apps-jätten att framstå som en arbetsrättsligt akterseglad boomer:

Med appen dingdong – som skriver med enbart gemener i något typ av sociala medier-nyspråk för att vara nere med kidsen – så ska det bara dröja tio minuter mellan att du tänkt »fan, jag glömde nachochipsen till kvällens tacomys« till dess att en hjälmprydd herre står i dörröppningen och skänker dig den fredagliga Santa Maria-glädjen. Tio minuter!!! Det är alldeles hiskeligt lite tid för att med säkerhet kunna lova att man kan leverera en stafettpinne i ett område av Södermalms storlek (det är ungefär en mil i omkrets???), men förstås helt omöjligt ifall man också ska hinna läsa av en beställning och packa varor i en kasse under en tiominutersperiod.

Men nej, dingdong påstår sig kunna klara av att leverera matvaror till ytterdörren med vad de själva (på sin hemsida) kallar för »supermänsklig« hastighet. Allt för att deras daglönare ska kunna agera världsförbättrare för någon som hamnat i dylika bryderier med livspusslandet:

Och de verkar inte ens vara ensamma om att utlova just supermänsklig hastighet på leveranserna av matvaror; nej, den svenska marknaden verkar ha landat i att tio minuter är ungefär vad en urban 2020-talsmänniska ska behöva vänta för att få vaniljsås levererad till dörren under tiden som äppelpajen får sin knäckiga yta. För i Vasastan har jag sett att en motsvarande aktör har etablerat sig, då folk cyklar omkring med en ryggsäck från Kavall, som också lovar guld och gröna skogar och leverans av en kasse med beställda varor inom tio minuter.

Även världsförbättrarna som ligger bakom Kavall vill ge arbetstillfällen till människor som brinner för att förbättra andra människors liv, förklarar de på sin hemsida:

Som boende i Stockholms innerstad, där jag dagligen zickzackar med cykeln mellan Mathem-, ICA-, Willys- och Coop-lastbilar vars förare stressar sig igenom korsningarna (kanske med en medhavd pisseflaska fastklämd mellan benen), så kan jag gå i god för att marknaden för hemleverans av matvaror inte varit orörd under de senaste decennierna. Kavall påstår sig vilja revolutionera hela matvarubranschen, när allt de egentligen gör är att lova att kapa bort fem minuters leveranstid från Foodoras (redan ohemult låga) löfte till de vaniljsåssugna hemmasittarna.

Här trodde jag dock att utvecklingen vad gäller hur mycket man kan exploatera mänsklig arbetskraft skulle ta slut, vid löftet om matvaruleverans till dörren på tio minuter. Jag kunde inte tänka mig att marknaden skulle kunna pressa ner arbetsvillkoren för den moderne daglönaren mer än så: att någon med andan i halsen skulle behöva riva till sig en pappförpackning med vaniljsås och sedan kasta sig på cykeln för en Tour d’ France-etapp genom rödlysande korsningar för att till sist rödflammig och svettdrypande överlämna den i dörrspringan.

Men härom veckan var jag tvungen att tvärstanna när jag cyklade längsmed Birger Jarlsgatan, för att föreviga en reklamskylt längsmed vägen. Det var Foodora, dessa akterseglade boomers som tar hela femton minuter på sig att packa och leverera en påse tacochips, som gjorde reklam för sin hemleverans med en stor blaffa.

Och plötsligt förstod jag att allt inte handlar om leveransmässig tidspress och om minuter hit eller dit; det allra viktigaste för upplevelsen av sin arbetsvardag som dräglig och någorlunda människovärdig kan ibland handla om vilken vara som levereras och i vilken tidpunkt. För det hade inte slagit mig, när jag tänkt på fenomenet varuleveranser via jäktade cykelbud, att den här varan var en del av den potentiella varukorgen:

Det är väl en sak ifall ett paket kondomer är ett inslag i en större app-veckohandling, där paketet ligger och gonar sig i en större papperspåse bland yoghurtförpackningar och formfranskor. Men om jag känner dagens innerstadsstockholmare rätt så ser jag en väldigt stor möjlighet att Foodoras cykelbud kan få sig mitt-i-natten-pling med potentiella »gig« framöver, där beställningen är ett enda litet paket av nödkådisar.

Ända sedan cykelbuden började frekventera Stockholms innerstad med matbeställningar har jag haft svårt att förstå hur någon vanligtvis kan öppna sin ytterdörr och ta emot en habil pad thai i frigolitlåda av någon frusen stackare som cyklat genom snöblandat regn i en tunn rosa jacka och bara skicka iväg ett snabbt »tack« för att sedan stänga dörren och gå vidare med sin Netflix-kväll i soffan. Det finns förstås ett mörker där som borde vara omöjligt att ignorera för alla som inser att vägen till verklig integration av nyanlända i samhället inte går via att frysa häcken av sig som underbetald dag- och nattlönare på en ranglig cykel.

Men jag kan inte tänka mig något mörkare än motsvarande interaktion (öppningen av dörren, det snabba överlämnandet, det snabba »tack«:et och dörrstängningen) under en sen fredags- eller lördagsnatt där allt som överlämnas mellan de två parterna är ett paket kondomer.

Jag lyssnade för någon vecka sedan till Anders Teglund som i boken Cykelbudet har beskrivit sin vardag som Foodora-cyklist under pandemin. Han beskrev bland annat hur han kände sig avhumaniserad av att hans kunder kunde öppna dörren halvklädda, utan att exempelvis ha orkat tagit på sig ett par byxor.

Då levererade Anders Teglund ändå mat åt dessa myspysdressade individer, som inte tyckte att affärsuppgörelsen de ingått i krävde en påklädning av underkroppen. Det är en hemsk sak att behöva överlämna en frigolitlåda med en tiobitars lax-avokado-sushi till någon som står i bara kalsongerna i dörrspringan – men en långt mycket värre att behöva stå där och överlämna ett ensamt paket kondomer till den byxlöse som gjort en akutbeställning och litat till femton-minuters-garantin.

Jag har nog sällan hatat samtiden så mycket som när jag tänker på att människor i svensk innerstad absolut lär ha panikbeställt hem ett paket kondomer under en helgnatt när det ekat tomt i nattduksbordslådan efter ett fumligt förspelande. Eftersom jag ser Foodora-cyklister cykla överallt, hela tiden, dygnet runt (folk måste beställa även frukost via bud till dörren???), kan jag inte tänka mig annat än att människor ser de rosafärgade cyklisterna som naturliga och ständigt tillgängliga problemlösare vid de tillfällen då en avsaknad av kondomer håller på att sabotera en natt som håller på att övergå i könsumgänge.

Det går nästan inte att tänka sig en värre bild av vår ruttna samtid än att en man av den övre medelklassen i Stockholms innerstad – efter lite tjat (»det tar bara femton minuter ju!!!«) och en app-beställning och lite förlängt förspel – öppnar ytterdörren till en Foodora-daglönare i natten – och att han gör det utan byxor och med en halvstyv tvärflöjt av köttslig lust taffligt instoppad i kalsonglinningen. Jag ser framför mig hur han tar emot sitt paket kondomer av den frusne nattlönaren, skickar iväg ett stressat »tack« och stänger dörren och rusar tillbaka till sovrummet i hopp om att Foodoras snabba leverans ska låta honom fortsätta sina fumliga förlustelseförsök ett tag till.

Och jag tänker mig att daglönaren står kvar där i trapphuset i ett par sekunder efter att dörren slängts igen av förlustelsefebriga nävar, och obönhörligen kommer till insikt om att hen nyss blivit till en app-inhyrd mänsklig brygga i ett medelklassigt könsliv.

Om vi inte visste att vi behövde sätta stopp för gigifieringen av arbetsmarknaden tidigare så borde vi veta det nu, när det inte verkar finnas någon nedre gräns för hur supermänskligt snabbt man ska behöva arbeta eller hur superomänskligt bemött man ska kunna bli i sitt arbete.

Ingen ska inom femton minuter behöva skynda sig för att gig-gummera en medelstor medelklasspenis.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *