Då var det dags igen, för ännu en upplaga av den veckovisa lista som på sätt och vis blivit för det webb-skrivna ordet vad Snoop Doggs Twitch-kanal blivit för det webb-talade:
Det bara pågår och pågår, utan att egentligen nå ut. Men som det pågår där bakom.
I veckan har jag dessutom knappt haft sinnesro nog för att scrolla mig igenom ett enda nyhetsflöde för att med min eminenta contentradar leta fram innehåll som kan platsa i ett inlägg som bjuder på härligt schwung in i helgfirandet.
Det här med att vara ny gymnasielärare på en skola och få ett par helt nya kurser i knät, utan så mycket som en liten mall att snegla mot, har hittills inte varit bra för min förmåga att slappna av när arbetsdagen varit slut.
Det kan förstås spela in på kvaliteten i veckans upplaga av denna lösa samling trådar. Därför kan det säkerligen finnas belackare i kommentarsfälten som kan det här med spaningar och som lyfter den här situationen för min del.
Låt dem göra det. Men då önskar jag att varje gång man skriver det i ett kommentarsfält eller lyfter det, att man också då skänker en slant till någon av de organisationer som arbetar mot sexuell exploatering av barn eller motverkar pedofiler i landet.
Härom kvällen cyklade jag längs Odengatan i centrala Stockholm, vilket jag ofta gör (vill man stå med ett Lägg ner Fredagsveven-plakat någonstans i Stockholm är någonstans längs Odengatan helt klart det bästa stället), och reagerade när jag mötte den här skylten i fönstret på en tidigare tom butikslokal.
Fikakedjan Bröd & Salt säger »Hej« till Odengatan, så som man gör till någon man inte träffat förut. Problemet är att det ligger – och nu överdriver jag knappt ens – säkerligen redan tre eller fyra Bröd & Salt-etablissemang längsmed Odengatan redan. Man kan snart inte få sig en kopp kaffe på lokal i centrala Stockholm utan att den kommer i Bröd & Salt-pappmugg. Det är ett konglomerat som växer i aldrig tidigare skådad takt. Det finns fler Bröd & Salt-fik än det finns Max- eller McDonalds-restauranger, kanske snart till och med fler än det finns Pressbyrån- eller Seven Eleven-kiosker. De är överallt. Och när de nu ska mata oss som rör oss längsmed Odenplan dagligdags med ytterligare en filial så har de mage att få det att låta som att vi aldrig har råkats.
Jag minns hur Stockholm figurerade i den utmärkta dokumentären Push, som handlade om hur världens bostadsbrist hänger ihop med att allmännytta säljs ut och hur dollarmiljardärer köper upp hela kvarter i europeiska storstäder bara för att låta dem stå tomma och öka i värde. Problemet med Stockholm då ansågs vara att framför allt massa enorma riskkapitalbolag hade köpt upp hyresfastigheter i områden med låga hyror, för att sedan »lyxrenovera« (inbyggd micro, handduksvärmare: den yttersta formen av lyx) lägenheterna och renovräka vanligt folk genom enorma hyreshöjningar.
Om Fredrik Gerttén gör en uppföljare kommer problematiken att ha beskrivits på ett nytt sätt: hela innerstaden har blivit Bröd & Salt-etablissemang. Fortsätter de växa i den här takten kommer de inom ett par år inte bara ha nöjt sig med nedervåningarna i olika kåkar i Vasastan, utan tuggat i sig lägenheter och kontorslokaler hela vägen upp till taknockarna i deras jakt på att få nasa habila kanelbullar och pastasallad till hektopris.
Jag unnade mig att göra en liten The Office-relaterad meme till hur i alla fall jag känner när jag ser ytterligare en Bröd & Salt-etablering på bekostnad av någon gullig tant som gillar att baka hallongrottor:
Jag vet inte ens hur saftig en Bröd & Salt-vetelängd kan tänkas vara (de kanske är rekordsaftiga!!!); jag vet bara att jag är aktivt emot en monopolisering av bageribranschen.
Jag nåddes framför allt av en nyhet från Sundsvall i veckan: att någon sett ett lodjur i Indal.
Det var väl inte så otroligt stark tobak i sig självt, utan det är först när man ser vilket lodjur de påstår sig ha sett som det hela blir väldigt intressant:
Det lodjuret. Med den minen. Och den tassföringen.
Det ser lite ut som en högstadiepjäs som påstår sig innefatta ett lodjur, men där allt som gjorts för att försöka levandegöra denna lodjursroll är att musikläraren dragit en gammal lodjursfäll över ryggen och låtit det uppstoppade trynet hänga och dingla över sin egen nacke.
Men den märkliga uppsynen och den märkligt krumma hållningen till trots så hade jag trott på lodjursbesöket ifall det inte varit så att jag sparat denna tweet bland mina favoriter och därför vet vad det handlar om:
Indal-borna borde ångra sitt beslut att ha försökt självstoppa upp ett rådjur, inte ringa tidningen.
Bli först att kommentera