Fredagsveven: Vikten av att fortsätta bedriva projekt

Som kreatör bakom ett av cyberhistoriens minst lyckade långsiktiga satsningar, den semiveckovisa Fredagsveven hos Pirkt.se, så har jag känt mycket för några kommunalt ansvariga projektledare i Borås i veckan:

De skulle nämligen, för några år sedan, försöka ta död på rekryteringen till de kriminella nätverken i närområdet – men råkade istället starta en synnerligen effektiv rekryteringspool för samma gäng, där gängen under kommunal flagg kunde valla ynglingar rakt in under det organiserade kriminella paraflaxet. Ibland blir det inte som man tänkt sig, med stora satsningar på ett visst koncept, men som upphovsman till den kommersiellt icke-gångbara satsningen på Fredagsveven så ömmade jag väldigt mycket från den här förklaringen, som en av de ansvariga kläckte ur sig:

Visst, vi råkade skapa en veritabel sluss in i kriminell verksamhet, men det är viktigt att driva projekt för projekterandets skull. På samma sätt är det med denna portals envetna tragglande med denna gråtskrattsgubbsdrivna samling skärmdumpar från veckan eller veckorna som gått; den lever vidare eftersom den skänker verksamheten en känsla av att vara igång med ett projekt. Och den har, mig veterligen, aldrig aktivt fått någon läsare att välja att gå med i ett kriminellt nätverk, vilket är mer än vad som kan sägas om andra projekt.

Jag har just genomgått en flytt och därför har jag under de senaste veckorna sig i det Mulle Meck-limbo som uppstår när alla saker är inpulade i den nya lägenheten och mest bara ligger där, till synes redo att röjas undan och stuvas in i rät utrymme – men utan att man ännu har givit sig själv möjligheten att lägga saken på rätt plats. Fram till dess att jag fick upp mitt hyllsystem var det fullkomligt lönlöst att ens sträcka sig efter någon flyttkartong eller lösdrivande pryl eftersom det aldrig fanns en enda långsiktigt vettig yta att placera det nedpackade föremålet på. Man står där en tisdagsmorgon, kaffedarrande redo att lägga allting till rätta och slutligen få ordning i det nya hemmet, men så tar man och plockar upp någon måfålagd pinal från golvet och så – genast, som via algoritmisk skriven spelsignal – så hör man inom sig hur Mulle Mecks trötta Lennart Jähkel-stämma yppar näääää, den där kan du inte göra nånting med just nu.

(Härom månaden blev jag uppmärksammad om att man nu kan spela en – bara något defekt – variant av Mulle Meck bygger bilar på nätet, vilket gjorde mig bittert påmind om den indolenta Jähkel-stämman vid vartenda lyft av någon gammal taxihuv.)

Dessa veckor av fullskalig flyttfrustration har gjort att den inre kompass som varje portalägare bör sitta på har börjat snurra utan grepp om de innehållsmässiga väderstrecken. Jag talar förstås om den radar som omskrevs i en intervju i Aftonbladet Kultur härom året:

Trots att contentradarn inte ger lika pålitliga utslag då min semesterfirande dåsighet gjort gemensam sak med en dånande Mulle Meck-kommentarslinga som dunkar i skallbasen så ska jag min vana trogen försöka tvinga igenom denna projekt även denna vecka.

Vi måste börja med att återkoppla till ett tidigare Pirkt.se-omskrivet ämne, nämligen McDonalds etablissemang vid järnvägsstationen i Sundsvall. I våras intervjuade portalen Johan Martinsson, Medelpads ansikte utåt vad gäller GIF-supporterskap men också en lokal drive-in-konnässör av stora mått, apropå nysatsningen på McDonalds vid tågstationen.

I intervjun – som går att läsa i sin helhet här – lade Martinsson inga fingrar emellan då han ägnade en tio minuter lång och eldfängd svada åt att ta heder och ära av franchise-tagarens verksamhet och konstaterade att man, vid en så enkel beställning som en Big Mac, kunde få precis vad som helst i sin förslutna påse. Det var bevisligen en korrekt analys, efter att denna nyhet briserade i Sundvalls Tidning härom veckan:

Martinsson ondgjorde sig fradgande över att man kunde råka åka på en supercheese eller annat elände i sin påse, men han underdrev bevisligen hur illa det kan gå vid en beställning, då det bland pommesen dessutom kan gömma sig ett friterat plåster.

Pirkt.se kan bara beklaga att Sundsvalls Tidning inte tar upp att restaurangen varit i medialt blåsväder tidigare. Och om Fredrik Engströms beställning i övrigt var korrekt orkestrerad, eller om supercheesen gjort sitt antågande på den beställda Big Macens bekostnad, framgår heller inte av artikeln, vilket borde vara kutym sett till den tidigare kritik som framkommit mot etablissemanget vid järnvägsstationen.

Om jag tolkade sanningsvittnet Johan Martinsson korrekt i sin eldfängda svada så kan det friterade plåstret bara varit lök på den beställningshaveristiska laxen för Fredrik Engström.

Min gode vän Per Bohman har blivit olympisk skjutjärnsjournalist och med sin eminenta nyhetssnok så sniffade han sig omgående fram till ett stort klädbråk som skakade det svenska landslaget:

Perseus Karlströms linne från Puma – dessa gånghatare till sportklädestillverkare – var inte av önskad kvalitet:

Och för den som kan sina Seinfeld-referenser i den utsträckning som min vän Sinan Akdag kan så var det bevisligen omöjligen att inte tänka på den kritiske gångaren Karlström som en man som inspirerats av tygkännaren George Costanza och (närmast bokstavligen) iklätt sig rollen som de långa distansernas expert på stuvar och tyger och luftgenomströmning:

Det gamla socialdemokratiskt framskissade Sverige – i all sin kollektivistiska grånad – är nu en gång för alla dött och begravet under flera lager av nyliberalt gödslad mull som sedermera färgats av individualistisk blomsterprakt. Inom inget annat område har utvecklingen från DDR-artad likriktighet till entreprenöriell färgglad flora gått snabbare än inom det svenska skolväsendet. Aldrig mer ska en enda elev tvingas gå bland de givna toalettdopparkillarna på det likformade tegelkomplex som ligger närmast hemmet, utan alla ska kunna handplocka roliga och stimulerande hållplatser under varje steg av sin skolresa.

Kort sagt: vi har valt att bryta med det förvisso jämlika och internationellt hyllade, men det samtidigt förtvivlat gamla, likformade och gråbleka – och istället har vi sagt åt marknaden att låta tusen färgglada skolblommor blomma!!!

Sedan dess har jag vant mig vid att se skolor av olika former försöka trumfa varandra vad gäller att prångla ut sin framtidsosande verksamhet via färggranna reklamaffischer. Det finns framför allt ett hörn, i korsningen Roslagsgatan-Ingemarsgatan, som skulle kunna K-märkas som samtidsmarkör, då detta hörn under de senaste åren varit belamrad med färgsprakande reklamaffischer för de allra luddigaste gymnasieprogram:

Det är sådana färgexplosioner jag förväntar mig när jag cyklar runt i mitt relativa närområde. Jag förväntar mig padelgymnasium i specialbyggda byggnader formade som padelrack eller fastighetsmagnatslinjer i skyhögt maffiga Dubai-inspirerade skrapor. Jag förväntar mig individualism och kundanpassning: att skolor ska vara måttanpassade efter varje nyck som kan figurera ute på marknaden.

Och vad gäller privat drivna förskolor hade jag förväntat mig lekfulla färger, maxade sinnesintryck och lockande rutschkanor som snurrar ut och in genom väggarna – som på ett äventyrsbad – för att få förbipasserande barn att skrika högt till sina föräldrar om att få bli förflyttade just dit.

Döm då av min förvåning när jag på Frejgatan plötsligt passerar denna skylt som basunerar ut JENSENS förskola på blå skylt mot jämngrå bakgrund:

Har någonting sett mer ut som nidbilden av ett sovjetiskt förskolebygge än denna mörkblå skylt placerad på en industriellt grå vägg med den typ av dörr som ser ut att bara kunna forceras av en man med en höftledsoperationsframkallande stor nyckelknippa? Jag antar att det bara måste finnas en annan ingång någonstans, kanske en färgsprakande entré fylld av ballonger och serpentiner runt hörnet, för om det där är vad trettio år av avreglering och marknadisering har gett oss så är det dags att tänka om.

Amazonifieringen vad gäller att digitalt kunna hålla koll på vad arbetskraften håller på med under varenda sekund av arbetspasset har nu officiellt tagit det naturliga steget från mänsklig arbetskraft till att även innefatta de stackars arter som vi människor har lagt äganderättslig rabarber på. Jag vet inte vad min gode vän Sinan Akdag, tv-känd som digital expert på Sveriges Konsumenter och även pass känd som en av ytterst få idag verksamma Fredagsveven-sympatisörer att han får material specialskrivet för sig, är tänkt att göra efter semestern – men den här typen av övervakningskapitalism i bikupor torde stå högt upp på listan:

Trogna läsare av Fredagsveven vet sedan tidigare att just bina är särskilt utsatta för denna hårdföra effektiviseringsiver, vilket illustrerades av den här skärmdumpen från några månader sedan:

Det pratas mycket om dessa elsparkcyklar som förfular gator och torg i Stockholm och på vilka ett koppel trettonåringar, taffligt balanserandes på en och samma föräldrabetalda åkdon, utan så mycket som ett uns trafikvett i skallen kan susa rakt ut i mötande trafik.

I torsdags publicerade TV4 en film från när någon åkt genom Götgatan efter vad som måste ha varit en helgnatt, där en av Europas vackraste städer låtit sig förvandlas till ett inte ens särskilt futuristiskt Black Mirror-avsnitt.

(Tänk om någon från det sena 1960-talet, där kollektivt finansierade storsatsningar just placerat en man på månen med hjälp av liggande stolen och kosinus, skulle höra att vi på 2020-talet inte var i närheten av några flygande bilar utan att vi låtit den fria företagsamheten leda oss in i saktfärdigt puttrande elsparkcyklar för massorna och ett par vändor till gravitationslösheten för planetens allra rikaste män.)

Men mitt i all bedrövelse över hur det kan tillåtas se ut i Stockholms innerstad så får vi – vi som är fast i denna laisses faire-liberala sanndröm – inte glömma bort att vara lite tacksamma över den här bilden:

Det här är alltså kartan över hur många Blinkee.city-mopeder som finns tillgängliga i Stockholms stad just nu. Det är som tur var noll, för vilket vi ska vara väldigt tacksamma, för om marknaden bara varit lite mer positiv till utplacerandet av dessa Per Schlingman-sponsrade polska EU-moppar på Stockholms trottoarer så hade vi kunnat ha det ännu värre. Om jag tolkat de stockholmska lokalpolitikernas handlingsutrymme på rätt sätt i elsparkcykelfrågan (det verkar vara så nära noll man kommer inom ramarna för ett demokratiskt styrelseskick) så hade vi för varje slängd liten elsparkcykel på Götgatan hade vi kunnat haft en stor elmoped som legat och väntat på att någon skulle plockat upp den med Blinkee.city-appen.

Jag antar att det även i ett scenario där Blinkee.city-mopederna gjort succé hade haft några typer av rekommendationer om var man skulle ha parkerat sin moped, men bara under den korta tid som de polska mopparna syntes till i Stockholm så såg jag flertalet stå och gona sig i sin storväxta och grönsvartvita prakt på trottoarerna i innerstaden.

Vi får helt enkelt tacka marknaden, detta lynnigt mänskliga fenomen, över att den åtminstone var mer sugen på de mindre eldrivna mojängerna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *