Fredagsveven: I framtiden måste vi kunna hämta Jeff Bezos hund i en separat raket

Det är fredag eftermiddag igen och min vana trogen har jag tagit mig in från solgasset för att slå mig ner och skicka ut den senaste tidens överblivna och hittills malpåseplacerade spaningar till mina vänner, och att det görs via denna portal och inte någon intern chattgrupp beror väl primärt på att jag trots allt betalar dyra webbhotellspengar för Pirkt.se-domänen årligen.

Känslan när man sätter de första fingertopparna mot tangentbordet för att snabbt låta dem valsa över plasten är faktiskt lite olympiskt ceremoniell, så till vida att det hela väldigt mycket liknar hur 2021 års olympier just i detta nu – under den pågående OS-invigningen – använder sina egna nävar:

Vad har hänt sedan senast? Jag tog en liten kik bland mina skärmdumpar och fann att jag ännu inte lyft detta lilla faktum: att de allra rikaste fick sig ordentliga bonuslyft under fjolårets pandemiska år.

En liten dubblering av bonusen för de som redan tjänar allra mest (600 000 kronor i månaden räcker till bra med tillbehör på frukostmackan) kan sticka i ögonen på många, under ett år då många blivit av med jobbet eller fått se sina småföretag duka under, men då måste man ha i beaktande att vi har genomlevt just ett år av pandemi.

Och är det någonting som vi under det senaste decenniet fått lära oss om hur Sveriges allra rikaste företagsledare lever så är det att det antagligen är allt annat än billigt att tvingas upprätthålla detta leverne under pandemiska smittoförhållanden. Vi vet att näringslivstoppen Sverker Martin-Löfs var tvungen att använda SCA:s privatjet för att flyga sina jakthundar till sin stuga redan under 2014, vilket var en icke-pandemisk period i svensk företagshistoria. Tänk efter lite själva: tror ni att det blir billigare eller dyrare att behöva anpassa dessa privatjets-vanor till att kunna säkerställa ett pandemiskt smittsäkert avstånd mellan alla resenärer? Om företagsledarna tidigare kunde åka tillsammans med sin fru eller en hund i samma privatjet så kanske de nu har tvingats ta två separata privatjetar. Då sticker priset iväg direkt.

Då kan man behöva en dubblerad bonus.

Speciellt om man vill lyfta högre än stratosfären tillåter ett privatjet att göra, vilket verkar vara vad världens allra rikaste företagsägare har som barndomsdröm. Härom veckan var det Richard Branson, mannen med det inte så rymdingenjör-osande utseendet, som var uppe och leviterade lite och i veckan var det dags för världens allra rikaste man att ta med sig sin bror (vars kvalifikation, utöver brödraskapet, måste ha varit hans relativa Buzz Lightyear-likhet), en rekordgammal rymdkvinna och en 18-åring som fick en plats efter att hans pappa köpt honom en plats på raketen, efter att den hemlige auktionsvinnaren som betalat motsvarande 230 miljoner kronor för en biljett tvingats tacka nej på grund av schemakrock.

Jeff Bezos själv var så glad som bara den kan bli som fått uppfylla sin önskedröm på bekostnad av att ens anställda världen över får pissa i medhavda flaskor för att kunna klara av arbetstempot:

Tänk om vi i Sverige också kunde få fram cowboyhattprydda miljardärer av kosmiska Bezos-mått. Jag tror personligen att en dubblering av företagsledarnas bonusar under ett pandemiår skickar rätt signaler om att det är dit vi vill. Inom några decennier hoppas jag att en svensk Klarna-innovatör också ska kunna levitera omkring i en omloppsbana tack vare sitt egna (och kanske ROT-avdragsgilla) rymdprojekt som hen kunnat investera i tack vare ytterligare sänkta svenska bolagsskatter.

Och kanske, om vi drömmer riktigt stort tillsammans, kan vi hoppas på att hen då också har möjlighet att hämta upp sin kvarlämnade mastiff i en egen liten raket, som en intergalaktisk Sverker Martin-Löf.

Det har pratats mycket om strandskyddet på sistone, efter Centerpartiets nya försök att blidka de rikaste procenten av befolkningen genom att föreslå att de ska få köpa sig varsin strandtomt och stängsla in rikets badplatser, men något vi borde tala mer om är förstås padelskyddet:

På samma sätt som storstadens överklass inte ska kunna köpa sig rätten till strandnärhet i glesbygden ska dess medelklass inte ha rätt att ta med sig sitt forcerade dygnet-runt-padelspelande till sina semesterorter. Ingen ska på ålderns höst behöva sitta i sin hammock i trädgården och få sitt samtal överröstat av ljudet av barbröstade mediemellanchefer som stönar fram sina leksakstennisslag.

Slutligen dags för lite opolitiskt material från min hemresa till Sundsvall i början av juli. På vägen stannade jag hastigt till i Gävle och hann kika ut på torget. Döm av min förvåning när Gävle, som väl smugit sig förbi Sundsvall i folkmängdsstatistiken?, tagit till detta fula knep i den alltid lika eldfängda PR-kamp som ständigt pågår mellan de norrländska städerna:

Dessa plottrigt färglagda bockar måste anses vara ett flagrant varumärkesintrång, efter att gästrikländska PR-strateger avundsjukt sett hur medelpadska barn och ungdomar under många år kunnat hoppa upp och under stoj och gammal gränslat en av de många drakar som Sundsvalls kommun placerat ut i stenstaden???

Och vad gäller varumärkesbyggande så har Mittmedia under många år varit väldigt sugna på att lansera sig som inte bara en tidningsägande koncern med fokus på det skrivna – utan en koncern som också bistår sina prenumeranter med digert tv-innehåll. Så när Sundsvalls Tidning basunerade ut att de skulle sända galan Sundsvall Bjuder på webben så unnade jag mig en kik, mest för att få se hur alla dessa år av tv-makande och studiobyggande har gett utslag på produktionen. Jag förväntade mig att den gråbleka dassighet som präglade det tidiga 2010-talets webb-teve från tidningsföretagen skulle vara utbytt mot en hyperprofessionaliserad produkt som kablades ut från en top of the line-studio.

Sonja Alldén sjöng som hon skulle, han som utsågs till årets Köng verkade ha solidariskt fint mjöl i sin kyrkliga påse och jag blev imponerad av den nästan osannolika tv-personlighets-brunheten som den manliga programledaren med den likaledes tv-lämpade lejonmanen utstrålade. Men det här skrynkliga-lakan-bygget till studio fick mig inte riktigt att svepas med av framtidens webb-teve-vindar:

Jag minns att det runt Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 (en politisk period som jag så här i efterhand måste ge mig själv beröm för, då jag gjorde mitt genom att lajka sidan Kan den här kebabpizzan få fler likes än SD?) delades ett klipp från en SD-företrädare i Filipstad som uttryckte att han lagt nazismen på hyllan för att det inte var något man kunde gå fram med – och att han, när han pressades på vad han ville försvara politiskt, bara kunde få fram ett framtvingat »fornminnen«.

Då skrattade man, men nu när var femte svensk valt att rösta på det här gänget – som lagt nazismen på hyllan för att med hjälp av slips och kostym försvara julafton – så är det inte lika roligt när man tänker på att det snart säkert kan komma att vara var tredje…

… om folk fortsätter sätta sig och björna vid just SD-kopplade fornminnen.

Vi avslutar med att påminna om faktumet att det är fredag och att Patrick Mörk, han som en gång startade sin agentkarriär genom att bli kallad »hästhandlare« i pressen (vilket redogjorts för i det här gif-tunga inlägget), just har varit med och sålt den förre Hammarby-backen Odilon Kossounou till tyska Leverkusen för en summa som ska uppgå till 300 miljoner kronor.

Vi går därför helt sonika ut med dessa bilder, av hur det just nu lär se ut när Mörk och hans affärspartner firar att nya mångmiljonbelopp i provision rullar in i den framgångsrika och professionella affärsverksamhet som en gång i tiden dömdes ut som hästhandleri med unga idrottare:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *