Så långt ifrån maxpotentialen man borde kunna komma

Linus Hallenius åstadkom säkert fler suckar än avslutsförsök mot AFC Eskilstuna.
FOTO: Bildbyrån.

Det var kanske framför allt andras drömmar som besannades när Linus Hallenius och Robert Lundström vände hem till Sundsvall.

Henrik Åhnstrand har försökt göra det bästa han kunnat av situationen och offrat nästan all sin fotbollsfilosofiska övertygelse på utilitarismens favorittipstyngda altare.

Det kan låta hårt (eftersom laget ligger trea), det kan låta tjatigt (eftersom analysen varit densamma efter nära nog varenda match), men det måste konstateras igen: han har misslyckats kapitalt med att få ut max.

Det är – efter en av de svagare GIF-insatser jag kan minnas – onekligen hög tid att prova någonting annat. Och jag vet förstås inte om det som behövs är en fyrbackslinje eller en sexbackslinje (vi släppte in två enkla mål igår och så som jag lärt mig nutida medelpadsk fotbollstaktik så är det viktigt att ha så många spelare som möjligt i backlinjen för att undvika detta) eller om det är dags att spela med en ensam anfallare eller om det snarare finns behov av att skyffla in en tredje gubbe (eller pojke) i kedjan.

Det är Henrik Åhnstrands uppgift att inse vad det är som behövs och det må vara svårt, men det börjar likna tjänstefel ifall han ännu inte insett att det är någonting annat än denna 5-3-2-taktik som behövs för att kånka det här spelmässigt underpresterande laget upp i allsvenskan.

För jag vet inte hur många gånger jag redan återkommit till det under den här säsongen, men det är inte på grund av att håller på med ett långsiktigt och taktiskt revolutionerande vi-ska-ta-allsvenskan-med-storm-när-vi-väl-når-dit-projekt som vi envetet håller fast vid den här taktiken. Den enda anledningen till att den nuvarande taktiken existerar är att vi ska få ut max. Taktiken finns till för att få ut maximalt av spelarmaterialet i matchminut ett (när Andreas Andersson inledde sin återkomst mellan förstamålvaktsstolparna med att komma helt galet ut på ett inlägg), för att få ut max av stjärnglansen i minut tjugo (när ett dominant AFC radat upp halvfarligheter samtidigt som varken Linus Hallenius eller Pontus Engblom knappt rört vid bollen) och inte minst för att utdelning efter att Anton Eriksson och Alexander Blomqvist bjudit AFC på en förvisso synnerligen förtjänt ledningsboll i matchminut sextiotvå.

Men jag vet inte hur ofta jag ska behöva betona det helt uppenbara: att det här är så otroligt långt ifrån det som borde vara max för det här spelarmaterialet.

En skugga av sitt fjolårsjag. FOTO: Bildbyrån.

Igår spelade Linus Hallenius och Pontus Engblom nittio minuter tillsammans i en anfallsduo utan att åstadkomma något som liknade ett gemensamt samarbete. Hela seriens på förhand klart hetaste offensiva duo är nu helt reducerad till att springa runt och på sin höjd kunna få beröm för hur de ligger rätt i det defensiva presspelet mot ett totalt spelförande AFC Eskilstuna. Offensivt såg vi till Pontus Engblom en enda gång, när Erik Andersson för en sekund lät osynlighetsmanteln falla för att lirka fram en djupledslyftning, samtidigt som en fullkomligt tomgångskörd Hallenius fick iväg ett enda alibi-avslut med vänsterfoten.

Sällan har två så uppenbart kvalitativa anfallare sett så fullkomligt isolerade ut i ett tvåmannaanfall.

Igår spelade Robert Lundström från start, efter sin skadedrabbade vår, och han gjorde det i sin specialsydda wingbackkostym – som han snarast bör få ta av sig. Är det någonting – alltså nå-gon-ting – som tyder på att Dennis Olsson och Robert Lundström blir bättre av att få agera helt ensamma längs varsin flank, utan medhjälpande yttrar framför sig? Jag förstår grundtanken, den var man väl inte aktivt emot utan den lät väl potentiellt lite baktung men rimlig – men som utfallet har blivit så måste man tänka om. Om ingen av Robban eller Dennis blir individuellt bättre av att få hela ytteransvaret i sina ytterbacksknän, och om Hallenius och Engblom dessutom ser isolerat ensamma ut uppe på topp, samtidigt som vi har en hord av ynglingar (jag minns något snack om att ge dessa chansen) som skulle kunna spela på just de icke-existerande ytterplatserna: varför i all sin dar fortsätta?

Inte nära att få ut max. FOTO: Bildbyrån.

Och jag vet ju att Henrik Åhnstrand älskar att ha tre mittfältare centralt för att kunna äga bollinnehavet, men Paya Pichkah, Erik Andersson och Pontus Silfver lyckas ju absolut inte styra något bollinnehav mot ett så bottentippat hopkok som AFC Eskilstuna. Silfver höll på att sjabbla bort en boll vid egen målområdeslinje vid en inspark efter sju minuter (han rensade till slut bollen i panik till hörna och undkom med blotta förskräckelsen den förödmjukelse som Anton Eriksson fick utstå mot Gais ifjol) och efter det kändes det som att all lagets rulla-runt-bollen-trygghet försvann för en väldigt lång stund.

Först efter nedkylningspausen, där laget verkade ha tagit sig taktiskt samman, lyckades man återfå något sorts lugn och det ska sägas att Giffarna hade ett riktigt fint tiki-taka-anfall strax innan paus: en enda lång passningssekvens som böljade fram och tillbaka från kortsida till kortsida och höll i sig över säkert femtio-sextio passningar och nära två minuter, där anfallet symptomatiskt avslutades med att varken Engblom eller Hallenius fanns på rätt plats för att stöta in Dennis Olssons hårda inspel. Det var den typ av anfall som jag tror Henrik Åhnstrand egentligen vill stå för: det typ av tålmodiga bollinnehavande som till slut gör motståndarna så desillusionerade och malplacerade att det öppnar upp luckor att sticka in bollar på genombrott. Det är så han vill spela – men han begår våld på sin fotbollsfilosofiska övertygelse för att spela något halvt framtvingat mellanting som ofta leder till… absolut ingenting.

För även om det här ju inte är eller ska vara Joel Cedergrens katalanska rulla-in-en-boll-och-låt-den-rulla-taktik så är det bara det att den… liknar den väldigt mycket, till ganska många av de negativa sätten. Att se Giffarna i nittio minuter igår mot AFC är – och det här låter hårt, jag vet – lite som att se ett lag försöka spela possessionfotboll utan att få låna bollen under väldigt stora delar av matchen.

Och att de då och då skickar iväg en helt planlös färdballad upp mot topparna i ett lag som är utdraget till sjuttio meters längd.

Just det här snacket om att man måste »värdera« när man »ska slå den långa« är något som återkommit i nästan varenda inför-match-intervju; något som lyfts upp som den absoluta nyckeln till att inte låta allting gå i fjolårs-stå med för mycket ineffektivt bollrullande.

Men det här laget är ju… uppställt som ett lag som ska rulla sig från backlinjen (till det kan faktiskt fem backars rena numerär vara till fördel), men som då och då bara tjongar iväg den på ett sätt som liknar det sätt som en vuxen och lårstark fritidsledare kan tjatas till att skyffla iväg en »donare« upp mot stjärnhimlen.

Det finns en enda man som verkar kunna titta på dessa scener och omgående börja salivera av en hungrande längtan att få förlänga spelarens kontrakt och han lystrar till Urban Hagblom.

Det finns nog inte heller många fler än Henrik Åhnstrand som anser att det blir farligare att slänga upp Alexander Blomqvist på topp än att ge seriens fortsatt kanske hetaste anfallstalang några slutminuter.

Men själva faktumet att Johan Bengtsson, 17, inte får några minuter kan man inte klaga på i år – för vi ska ju inte främst tänka på framtiden utan maximera potentialen i det här stjärnspäckade och allsvenskt satsande bygget.

Men samma faktum innebär då samtidigt att vi inte kan fortsätta ställa upp så här felformerat, spela så här tafatt och initiativfattigt offensivt och uppträda så här fullkomligt håglöst och kringlufsande passivt defensivt.

För fem-tre-två-elfte gången: överge den här formationen och det här försöket. Det kan inte få se ut så här en enda gång till.

4 reaktion på “Så långt ifrån maxpotentialen man borde kunna komma

  1. Ja vilket bottennapp
    Sov dom i bussen innan matchen?
    Hoppas Urban lägger ner planen på att förlänga Blomqvists kontrakt
    Vill se Stenshagen från start nästa match

    • Ja… ska det se ut ungefär så här finns det väl inga argument i världen för att inte åtminstone spela det yngre gardet. Johan Bengtsson fick alltså noll minuter under den AFC-insatsen… det är… svårt att greppa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *