Fredagsveven: Att som 96-åring bli omsprungen av en Attendo-sponsrad moderat

Succékonceptet Fredagsveven på den folkkära portalen Pirkt.se stöter i eftermiddag på hård konkurrenspatrull i form av det likaledes folkkära svenska landslagets EM-drabbning mot Slovakien. Det är en drabbning som även kommer hålla portalledningen sysselsatt, eftersom portalens fotbollsbevakning vilar på två ben: 1) knastertorrt analyserande av brister i GIF Sundsvalls possessionfotboll och 2) ölfradgande utrop framför viktiga Sverige-matcher (vilket är en journalistisk form som inte alls ska underskattas, sett till att TV4 hämtat sitt EM-studioankare ur just denna form av webb-teve-stöpslev).

I eftermiddag kommer jag således att vara upptagen med att störa bordskamrater med en ölandedräkt som skränar ut instruktioner i stil med »om Danielsson eller Lustig slår upp en boll från backlinjen till Foppa så måste – lyssna här: mååååste – alla börja ropa GE I EFF, GE I EFF, SÅG DU VILKEN PASSNING, VILKEN HÄRLIG TRÄFF«. Därför publiceras veckans upplaga redan vid lunchtid, mitt i den allra mest stekande sommarvärmen där det enda man vill göra är att antingen sola och bada eller gömma sig under ett parasoll och ta del av en överbliven gammal samling hugskott från nyhetsveckan.

Förra fredagens samling var ju inte så mycket av en samling, utan vigdes helt åt en fråga som ofta glöms bort av andra medier i den offentliga debatten: hur det egentligen känns att få se sin gamla kära cykel krossas till oigenkännlighet av en Youtube-mässig hydraulisk press och därpå tvingas in i olösliga försäkringstvister med ett popcorn-poppande bolag som vuxit till sig vid valfrihetens allt mer skamfilade spene.

Den här veckan kommer fler allmänt svaga spaningar att rymmas, men även denna upplaga borde egentligen vigas åt ett enda ämne som påverkat artikelförfattaren in i märgen.

För den här veckan har jag till och med en nyhetskrok att hänga upp det på (de backande lastbilarna som skär genom cyklar som kniv genom rumstempererat smör är fortfarande ett undangömt ämne i riksmedia). SVT Nyheters reporter blev nämligen utsatt för det här tilltaget av ett flygfä – mitt under inspelningen av ett inslag som skulle handla om flygfänas omedgörlighet på gator och torg:

Och jag fick förstås grav PTSD av blotta skärmdumpen, än mer av att se den girignäbbade måsen göra sin störtdykning mot den stackars utsatta SVT-reporterns näve. För även om jag i grunden inte har något emot måsar (jag har vänner som är konkreta måsofober och inte kan se en segelflyga i fjärran utan att utbrista okvädesord) så har jag alltid haft en respekt för alla sorters flygfän och varit hundraprocentigt övertygad om deras kapacitet att ta över jordelivet om de bara organiserat sig i en kommunistisk dödsfraktion.

Jag har sedan länge känt att det vore omöjligt för en vanlig människa av genomsnittligt boxningsskrot och MMA-korn att med blotta nävarna fäkta bort en flock skränande måsar som attackdyker och flaxar och näbbar vilt omkring sig. Och visst har vi människor tillhyggen att ta till, men så många Ragnar Skanåker- och Håkan Dahlby-figurer har vi inte till hands att vi skulle kunna sätta in beväpnade infanteriet för att skjuta vilt omkring oss.

Därför: alltid en respekt. En ömsesidig respekt, har jag trott: att vi levt i symbios och harmoni med varandra. De respekterar mig eftersom jag då och då lämnar ett par sladdriga pommes på en uteservering och för att jag – via min omfångsrika gamla Sportbladet- och TT-katalog – kanske skulle kunna ha ett direktnummer till Ragnar Skanåker. Jag respekterar dem eftersom de egentligen – när vi summerat ihop våra egenskaper – är mig överlägsna på flertalet punkter.

Men nu har detta som jag trott varit ett ömsesidigt och jämställt förhållande fullständigt brakat samman och utmynnat i den relation man ofta bara finner mellan en snäll och försynt ettakluddare som ideligen får finna sig i att bli ankeldoppad i toaletten av den starkare mobbarparten.

För sedan i söndags kväll har jag suttit inlåst i min flickväns mycket varma lägenhet, eftersom jag nätt och jämnt tillåts ha balkongdörren öppen för den armada av icke-licensierade ordningsvakter som tagit sig friheten att patrullera dag som natt. Så fort man sticker ut näbben möts man av konkreta attackdyk ner mot den blottade skalpen och ett skräckinjagande skränande som får en att misstänka att det egentligen rör sig om vildvittror klädda i vit bröllopsstass.

Härom dagen, när tomatplanterna och pelargonerna verkligen krävde sig en dusch av vattnet, så utspelade sig riktigt ovärdiga scener när jag – en människa, planetens tilltänkta härskare, vi som till och med ställer in denna planetens termostat med vår kapitalistiska kraft – bokstavligen kröp ut genom balkongdörren i en liten springa, så liten att den inte skulle upptäckas av de måsar som satt på sin vakttjänst på motsatt taknock. I en närmast liggande position, dold under räckets insynsskydd, lyckades jag därefter nätt och jämnt spilla lite vatten över den stackars uttorkade växtlighet som tagits gisslan av balkongområdets nya härskare, innan jag kröp tillbaka genom springan och andades ut.

Jag vet att terrorn är över inom kort, när den nykläckta måsungen tillskansat sig flygförmåga och letar sig ur deras skorstensbyggda bo, men säg den mobbade ettakluddare som med jämnmod kan känna hur anklarna greppas av de robusta femteklassarnävarna bara för att det lackar mot sommarlov.

Jag som har gjort klart med en fullskalig lärartjänst till hösten (gratulationer bedes, sett till hur jag utförligt har tjatat om hur svårt det varit) och som tänkt unna mig ett riktigt långt sommarlov fram till mitten av augusti: en Summer of George, om ni så vill. Nu ligger jag redan här, mitt i den tryckande junihettan:

Eller, om vi ska The Onion-artikelifiera saken (vilket man hade gjort oftare, och på svenska, ifall det svenska språket tillåtit tätt packade skrivningar som Area Man), så är det väl ungefär här jag befinner mig vid de tillfällen då jag inte riktigt vill erkänna mig besegrad av ett gäng flygfän:

Nog nu om detta personliga trauma. Det finns fler trauman att gå igenom.

I veckan snubblade jag över en Expressen-nyhet om den 96-årige krutgubben Harald, en gammal varvsarbetare som blivit förtidspensionär för omkring 30 år sedan och som sedan dess hållit sig i trim med ett antal övningar urklippta ur ett Aftonbladet-uppslag om att hindra åldrandet.

Den 96-årige mannen är, det är tydligt, både starkare och vigare än vad jag är och någonsin har varit. Här ser vi en av hans standardövningar som han gör dagligen: den huvudstående benveven.

Man unnar ju denne gamle kämpe precis allt gott, men eftersom vi bor i det som då och då verkar vara den centerpartistiska enpartistaten Sverige – där det snart kommer berättas skrönor om hur den andlige ledaren Milton Friedman gick golfrundor på 18 slag, men ändå hade förslag på hur han skulle kunna göra sin swing mer effektiv och konkurrenskraftig – så finns det förstås gränser för var Haralds fysik kan leda honom.

För till segern i rollatorloppet räcker hans strålande fysiska form inte, hur mycket han tar i under sina dagliga turer med rollatorn i närområdet.

Det är bara i Sverige en 96-årig man kan åka på en sådan näbbdragning. Bara i Sverige tillåts våra gamla varvsarbetande kämpar bli omsprungna av kärnfriska ynglingar som svassar förbi med sin rullstolssittande morfar.

Och jag vet inte med er, men jag ser ju ett ganska givet scenario framför mig i valfrihetens äldreomsorgsnation Sverige. Självklart måste det vara så att någon valfrihetens och riskkapitalets riddare har ridit ut för att använda rollatorloppet som ett ypperligt tillfälle att sprida lite propaganda för de privata alternativens överlägsenhet på marknaden. Kanske var det så att det fanns någon vård- eller omsorgsskandal i det fria vinstuttagets förlovade rike som behövde slätas över (bara härom veckan avslöjades det hur anställda hos Attendo vittnat om hur boende skrikit av smärta på obemannade avdelningar och nu i veckan dog ett litet barn på ett HVB-hem som anställt outbildade 16-åringar för att kunna nå upp till den minst sagt imponerande vinstmarginalen på 39 procent) och att valfrihetens vurmare snörade på sig joggingskorna och greppade morfar rullstolshandtagen.

För det är väl så det ser ut: på ena sidan skriker vi om skandaler och tragiska dödsfall som kunde ha förhindrats och om åldringar som får sin sista tid på jordelivet förstörd på grund av att deras behov kommit på kollisionskurs med ett aktiebolags behov av vinst.

På andra sidan… gör de reklam för snygga loggor, inte sällan taffligt ommålade (som när vanvårdarna på Carema blev icke-vanvårdarna Vardaga över en natt).

Jag tänker mig att det kan ha sett ut så här, ungefär, när 96-årige Harald fick se sig näbbdragen på segerns guldpläterade sötma i rollatorloppet:

Vem är det som kommer joggande?

Nämen det är ju Ulf Kristersson, känd joggare och valfrihetsvurmare, som föser fram en gammal rullstolsburen man med Attendo-spons på hatten, för att visa på det privatas överlägsenhet jämfört med den offentligt styrda omsorgen.

På tal om valfrihet så är det värt att beakta, i relation till den dagsaktuella regeringskrisen, att när friskolereformen klubbades igenom så var det ungefär en procent av de svenska barnen som gick i en friskola.

Precis på samma sätt som dagens förslag om fri hyressättning i nyproduktion bara påstås gälla cirka en procent av beståndet, även om ett läskunnigt barn kan avläsa att detta är en första uppluckring för sedan gå vidare till den centerpartistiska sanndrömmen om att flytta ännu en social rättighet ut på den internationella varumarknaden:

I 2020-talets Sverige har vi ett skolsystem som sedan uppluckringen av lagstiftningen under det tidiga 1990-talet har utvecklats till ett världsunikt marknadsexperiment där 28 000 svenska skolbarn går i en skola som ingen – knappt ens Internationella Engelska Skolan själva – vet vilka som äger. Aftonbladet har i veckan äntligen tagit en journalistisk halvnelson på den svenska skolmarknaden och lyft upp det delar av det som Marcus Larsson på Tankesmedjan Balans gastat om under ett par år.

Även Pirkt.se försökte ifjol, med stöd av Larssons ypperliga handbok De lönsamma, beskriva varför just internationella riskkapitalister dreglar beneluxiskt långfärdsdregel över de närmast garenterade vinster som går att göra på vårt världsunikt riggade pengaregn över skolkoncernerna:

Efter åtta månader har Skolverket alltså inte lyckats lokalisera tydligare ägare av en av Sveriges största skolkoncerner än ett löst hopkok av – citat – en mexikansk naturgashöjdare, en brittisk fondförvaltare och en direktör i Luxemburg som gjort pengar på tyska biltvättar. Och även om Carola Lemne, tidigare ordförande i Svenskt Näringsliv och nu styrelseordförande i IES, uttrycker att den ägarstrukturen är »enkel« och i det närmaste gudagiven (vad skulle Ramatulle Holdings II AB göra om inte äga skola å Ramatuell Holdings AB:s vägnar?) så tycker jag att faktumet att vi låtit ungdomars skolgång läggas ut på internationell kapitalistisk rovdrift kan sammanfattas via den här tacksamma meme-mallen:

Det är nog förresten mer än något annat det jag har den här veckovisa samlingen till, egentligen, om sanningen ska fram: att låta memes som jag tycker fick oförtjänt minimalt med uppskattning på Twitter åka ut på en andra remissrunda bland contentuppskattare.

Det spelas som sagt en EM-turnering och förra veckan var jag hemma hos min gode vän Sinan Akdag för att se Turkiet ta sig an Italien i EM-premiären. Det är ju en speciell turnering, det här, inte bara på grund av Corona och det minskade publikinsläppet utan även på grund av det otroligt luddiga upplägget med kringresandet i Europa för att behöva spela bortamatcher mot alla Europas stornationer i ett EM-slutspel.

Italien fick spela premiär – och plötsligt var det italienarna som blev tvungna att höfta ihop en invigning av detta luddigt utformade mästerskap.

Och jo, visst, de kunde släpa fram en operasångare och de hade lite raketer att fyra av och alla länder som får en invigning i knät har alltid ett koppel av akrobater att skicka upp i några linor när tillfälle bjuds. Även med minimala förberedelser kan man få fram lite pompa och ståt och trumslagare som vevar på ett par ceremoniella pukor.

Men det verkar verkligen ha suttit hårt inne för italienarna att fylla upp denna kvartslånga ceremoni. De släpade bevisligen fram precis allt de hade sparat i ladorna för att rädda den här invigningen åt Uefa.

Eller hur ska man annars någonsin kunna förklara detta virtuella spektakel som plötsligt – från ingenstans och fullkomligt icke-efterfrågat – börjar utspela sig på innerplanen?

Det här bara måste vara någon på det italienska fotbollsförbundet som suttit vid datorn och kliat sig i huvudet över det här med invigningen som de åkt på och i desperation ropat till Fransesco på marknadsavdelningen och undrat »ifall vi inte har något kvar från den där VM-turneringen 1990 som vi kan använda?«. Jodå, måste Francesco ha svarat: de hade den där häftiga skärmsläckarlösningen med de svävande bollarna som de aldrig hann färdigställa inför det italienska hemma-VM:et 1990, eftersom den tidens datateknik inte riktigt kunde processa det häftiga svävandet.

För det här är scener som bara väckt fascination i skarven mellan 1980- och 1990-talet:

Jag gillar också hur datakraften och grafikkortet i denna uppenbara 1990-tals-animation inte ansetts orka med att ha bollarna svävande uppåt även i den efterföljande drönarvinkeln ovanifrån. Dit sträckte sig inte processorkraften och det var inte direkt läge att börja mixtra med små detaljer när man fått en oönskad EM-invigning i knät. Då får man hålla till godo med en gammaldags skärmsläckarlösning.

(I avslutningen, efter EM-finalen, ryktas det om rör som ska gå kors och tvärs men aldrig in i varandra. Det ska vara något i hästväg.)

Floskeltoppen:

Även detta nya succékoncept uteblev förra veckan, på grund av portalledningens eldfängda strid med försäkringsnasarna, men det här företagsnamnet på Regeringsgatan har jag reagerat på för många gånger för att det till slut inte ska lyftas i Pirkt.se-sammanhang:

Linklaters låter alldeles otroligt mycket som något en svensk influencer som tagit sina första tassande steg ut på internationellt Youtube-vatten skulle kunna dra till med i slutet av en video, där det ska förkunnas att det kommer att läggas upp en länk till det sponsrade samarbetet senare. Det är ett företagsnamn som egentligen hör hemma bland »please don’t forget to subscribe«- och »take care, guys«-kommentarer från någon som just försökt sälja på sina följare en ny Proviva-dryck eller (om min riktade reklam ger någon vägledning över hur influencer-samhället ser ut) en transplantation av ett vikande hårfäste.

Och på tal om just link-förledet i detta luddiga namn så är det otroligt skönt att se att pandemin nu äntligen börjar släppa sitt järnhårda grepp om den fria marknadens omättliga potential. För jag blev nästan tårögd härom veckan när jag såg att försommarens första marknadsliberala blomma slagit ut i Stockholm:

I och med nya elscootermärket Link, vars åkdon någon modig risktagare tapetserat alla Stockholms innerstads gångvägar med, så har vi äntligen fått oss vad jag tror är ett elfte märke som tillverkar samma typ av elscooter.

Den marknadsliberala naturen håller så sakteliga på att läka.

Inte mindre tårögd blev jag av att se denna nyhet i flödet:

Pandemin är inte helt över, men att de förvärvande mellancheferna från de stora mediehusen har börjat omfamna de PodMe-entreprenörer som säljer sitt företag som tillhandahåller premium podcasts får i alla fall mig att tro på att livet kommer att vara värt att leva när vi kommit ut på andra sidan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *