Jobbet blev gjort – men problemen kvarstår

Efter GIF-matchen snörade jag faktiskt på mig löparskorna och tog mig en liten springtur, trots att mitt gamla knä fortfarande trasslar och har gjort så sedan i vintras.

Och jag är nöjd över att jag tog mig ut och nöjd över att jag tog mig runt den lilla rundan. Jag gjorde det som var det viktiga, jag fick jobbet gjort – men det omöjliggör inte att jag samtidigt kan vara väldigt missnöjd med hur det såg ut och kändes under färden.

Då och då sneglade jag i sidan för att ta en snabb titt på min joggande kropp i reflekterande helkroppsrutor och konstaterade att det såg krampaktigt ut. Inte bara just kring knäleden utan att knäbekymren liksom sipprat upp i kroppen och orsakat någon form av mer allmän och helkroppslig ålderskrämpa. Jag hade dessutom en huvtröja i bomull på mig (ett plagg som felaktigt lanserades som ett lämpligt joggingplagg i den första Rocky-filmen) och vid varje snedkik in i de reflekterande glasrutorna såg jag hur den hade bullat upp sig precis över den nedre delen av magen.

Visst hade jag en påvärmd gammal bytta med ostig risotto guppandes omkring i mellangärdet, men riktigt mycket James Keene-kropp kunde jag väl ändå inte förlika mig med att jag skulle ha skaffat mig.

Foto: Bildbyrån.

Jag snubblade över den här bilden inför premiären mot Helsingborg, när jag tänkt unna mig en slapp spaning om att Andreas Granqvist sitter på ett av Sveriges mest långsamt tillbakakrypande hårfästen (han har haft den där clinging-to-some-scraps-frisyren i många år nu???). Men genast reagerade jag på vad det var för en figur som stod och höll Granen i armen, med hållningen av en skör tant på en för snabbt åkande buss och med uppsynen hos någon som för länge sedan velat klappa igen ögonlocken och lägga sig ner i mullen bland sina vänner i bockstensmannafamiljen.

Och såg jag ut igår kväll, när jag var ute och joggade: som James Keene, 35-åringen som kom till allsvenskan under vad som måste varit det tidiga 1990-talet och som nu fortfarande spelar för Östers IF. James Keene har exakt den gubbiga post-elitidrottar-kroppsformen som precis alla gamla britter som någon gång gjort League 2-minuter för typ Wrexham har; den typ av kropp som borde vara optimerad för att flanera en strandpromenad i Torrevieja med pondus, inte sätta superettanförsvar i gungning.

När James Keene i pausen tvingades jogga över hela planen till DPlay-studion så anlände han alldeles andfådd till mikrofonen.

Han gjorde det efter en halvlek där han tillåtits vara bäst på planen.

Det är ett gott betyg till vad en gubbkropp kan göra, men ett dåligt till ett GIF-lag som man ville se någonting konkret positivt ifrån i omgång fem.

För på samma sätt som det blev en runda för mig, trots mitt trasslande knä (kan gikt sprida sig upp längsmed benen och orsaka portvinsknä?) och trots min putande risottomage så blev det till slut en 2–0-seger på bortaplan mot svårspelade Öster för seriefavoriten GIF Sundsvall. Precis som i fallet med min löprunda så var det just det att jobbet blev gjort, det viktigaste avklarades – men det såg väldigt krampaktigt och icke-majestätiskt ut.

Den andra 2–0-segern på tre matcher kan lätt se så där alldeles otroligt seriesegrar-stabilt ut, men det finns fortfarande så väldigt mycket att kritisera vad gäller det här spelet och den här spelidén.

Vi tar givetvis med oss att inhoppande Johan Bengtsson, 17, slutminutssmällde dit sitt tredje mål för säsongen och gick upp i delad skytteligaledning i superettan. Om inte det faktumet får Urban Hagbloms telefon att ringa rekordmycket så kan vi redan nu knyckla ihop och slänga den femårsplan som säger att vi snart ska sälja spelare för tio miljoner per säsong.

Vi tar med oss att Dennis Olssons fasta situationsfot börjat betala av sig, då han pricksköt en (förmodligen knappt offsidestående) Pontus Engblom på huvudet till det matchavgörande 1–0.

Foto: Bildbyrån.

Vi kan ta med oss att Tommy Naurin, klubbikonen som nyss avslöjat att han snart ska lämna klubben efter elva år i dess tjänst (en nyhet som klubben först gick ut och uppmärksammade på detta tårdrypande fina sätt), tar sin uppgift som ansvarig för fasta situationer på allvar: aldrig har jag hört någon skrika sig så hes över GIF-positioneringen på motståndarinkast runt mittlinjen.

Och vi tar med oss att Henrik Åhnstrand bevisligen är en tränare som inte är helt främmande för att göra ganska drastiska ändringar när det ser riktigt illa ut. För det gjorde det i den första halvleken, där vi skapade en enda farlighet (ett långt svepande inlägg i efterdyningarna till en fast situation) – och vips så hade Åhnstrand i paus kastat ut en av backarna i det baktunga laget, övergett fembackslinjen och slängt in Jesper Carström i en ytterroll i en flytande 4-2-3-1-uppställning med Hallenius och Engblom som växelvis dragande lok.

Det kan vi ta med oss: att vi har en tränare som bevisligen inte är hjälplöst fastkörd i sina på förhand bestämda hjulspår. Vad vi inte kan ta med oss är tyvärr att det skulle ha blivit så mycket bättre med en fyrbackslinje.

För det här var, 2–0-segern borta mot Öster till trots, ingen bra insats. Jag tänkte det när jag klev in från den 18-gradiga solen vid 18.15-rycket (ett av de tydligaste exemplen på att den pandemiskt paralyserande coronafotbollen är annorlunda mot vanlig fotboll är att matchstarterna anpassas efter arenarestaurangernas öppettider): att nu kräver jag att få se tecken på att Giffarna ska tillhöra toppen i den här serien.

Jag fick en 2–0-seger efter en fast situation och en hela-havet-stormar-kontring i slutminuten, men just tecken på att GIF Sundsvalls spel borgar för en topplacering i den här serien fick jag väldigt nästan inga av.

Visst var mattan på Visma Arena en omkring två timmar lång smädeskampanj mot den grästyp som kallas för hybridgräs (lite gräs, lite plast, otroligt mycket studs). Men det måste vi väl, precis som vid förlusten borta mot Värnamo, ha räknat med: att mattan skulle vara usel och att det skulle tvinga fram ett rakare spel och en kamp om andrabollar?

För Henrik Åhnstrand tryckte på det i både pausintervjun och efter matchen: det jobbiga i att Östers IF »spelar alla bollar bakom«.

Om det nu var det som Öster gjorde (i den första halvleken hade det fler ordnade anfall än Giffarna och efter målet gick det inte att spela bakom Giffarna eftersom de pressades ner i eget straffområde), vad var det… Giffarna ens… försökte göra?

Visst såg vi tecken på att Alexander Blomqvist ibland stod med bollen vid fötterna och väntade på att något skulle hända (vilket fortsatt verkar vara en central del av spelidén) och visst såg vi ibland att Daniel Stensson droppade ner som fjärdemittback för att leta passningsvägar i det annars så stillastående GIF-laget.

Men vad lyckades Giffarna spela sig fram till? Var var deras försök till något finlir? Går det ens att påstå att de försökte?

Precis som flera i DPlay-studion var inne på så är detta lag tänkt att vara någon sorts hybrid mellan fjolårets Pep Guardiola-feltolkade rull-i-eget-straffområde-lag och ett rakt och djupledshotande superettanvinnande gäng. Som det ser ut just nu är det bara ett virrvarr av motsägelser. Flera gånger skeppade Anton Eriksson (som var bra och som tog ett stort ansvar för att det skulle hända nå-gon-ting, med sitt idoga utmanande från backlinjen) iväg en långpastej på vinst och förlust, mot två ytterst ensamma anfallare – medan fem GIF-backar stod i någorlunda bredd längst bak. Giffarna var, fram till förändringen i paus, ett tydligt kortbollsformerat långbollslag på det studsiga hybridgräset.

Och det kan tyckas väldigt vettigt att nå upp till Linus Hallenius och Pontus Engblom, som i den höga Österpressen lämnades stundtals man-man-ensamma mot sina två mittbackar, men dels ser de båda tilltänkta skyttekungarna fortsatt rostiga ut var för sig och samtidigt är det fortfarande så otroligt långt till ett fungerande samarbete mellan de båda.

Fyrbackslinjen bevisade inte mycket vad gäller förbättrat spel eller tydligare spelidé, men det signalerade det viktiga: Henrik Åhnstrand var inte nöjd med hur det såg ut i den första halvleken.

Jag tog mig ut på en joggingtur igår och kan vara nöjd över att jag fick det gjort, men jag kan också vara fortsatt besviken på hur det såg ut och hur fortsatt trassligt det kändes.

Det hoppas jag att Giffarna också har ödmjukhet nog att vara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *