Det blev ingen strejk och inga upplagor av Fredagsveven™

Det höll först inte på att bli någon GIF-säsong alls här på Pirkt.se. Inför träningsmatchen mot Sirius för ett antal veckor sedan skulle jag logga in på DPlay-kontot men motades i grind av ett helt batteri av tester som i grunden fick mig att ifrågasätta min mänsklighet, då jag gång på gång misslyckades med att få mitt mus-jag att nå fram till osten i tillräckligt hög utsträckning:

Vilka som kommer styra och äga kontrollen över AI-teknologin är en nyckelfråga inför framtiden, men jag trodde bara aldrig att mejeriproduktsindustrin var där och utmanade Amazon, Google, Facebook och de andra jättarna med sina laktosdrivna robottester. Kanske tog de upprepade debaclen vad gäller att bevisa min mejerimänsklighet extra hårt på mig som är uppvuxen på sådana mängder mjölk att det kunnat göda en spädkalv flera gånger om. Om man tillbringat så pass stora delar av sin uppväxt vid skolans mjölkmaskin som jag har gjort, där jag säkert inte var långt ifrån att cut out the middleman (glaset) för att helt sonika luta mig över bänkskivan och dricka direkt ur den plastiga spenen, så tar det extra hårt att få sin ostnäsa underkänd av DPlays nya mänsklighetstester.

Jag lämnade i alla fall Sirius-matchen åt sitt öde, efter att för många gånger i rad ha fått min ostletarlogik underkänd, och tänkte att det även 2021 skulle komma att bli ett mycket svagt Pirkt.se-år vad gäller portalens historiska huvudfokus: bevakningen av GIF Sundsvalls förehavanden.

Så blev det inte. Under förrförra veckan höll jag på att utveckla samma typ av specifika transkriberings-magsår som jag led av under förra vårens examensarbete. Plötsligt hade jag, som tyckte att jag hade ett par halvhyggliga idéer på GIF-lut och tänkte att det hörde Pirkt.se-våren till att skriva ett par längre texter inför säsongen, samlat på mig ljudfiler av en samlad tyngd som säkert vägde som en genomsnittlig c-uppsats. Plötsligt satt jag där med över tio timmar inspelat intervjumaterial och bara några dagar till premiären mot Helsingborgs IF; en samlad ljudmassa som, om man komprimerat ihop den till ett enda sammanhållet läte, hade räckt till att förse den svenska försvarsmakten med åtminstone en årsförbrukning av Hesa Fredrik-signalerande.

Därför utgick av förklarliga skäl förra veckans upplaga av Fredagsveven™, trots att det var den vecka som satte punkt för årets säsong av Gift vid första ögonkastet;

Jag var så pass överöst i tunga ljudfiler med diverse olika GIF-profiler att jag inte ens hann Pirkt.se-marknadsföra en text jag i all hast lyckades sno ihop när det stod klart att lärarfacken gett sig helt utan kamp och istället skrivit på ännu ett menlöst och mjölktandsvekt avtal för sina medlemmar (trots att jag hade skrivit i Aftonbladet Kultur och tipsat dem om lärarfacken i USA:s nyfunna kampvillighet!!!). Det var ju egentligen ingen nyhet, det här med att facken skulle backa på nytt, men det var likafullt en besvikelse. Den här typen av besvikelse, således:

Texten rubriksattes ganska hårt och tufft av Dagens Arenas redaktör, men jag – som via motioner och andra elevrådsordförande-aktiviteter försökt förändra Lärarförbundet, men misslyckats kapitalt!!! – står faktiskt för varenda stavelse:

Den stora frågan är ifall denna lytta entricksponny nu äntligen ska kunna släppa faktumet att han läst ett par böcker om de amerikanska lärarfackförbunden. Eller ska han försöka grisfösa igång sin gamla en-tricks-kraken från andrapar utvändigt och lyckas sticka fram nosen ännu en gång i den svenska offentligheten med ännu en amerikansk lärarfacksspaning?

Han har i alla fall beställt hem och börjat läsa den här boken, om den kapitalistiska vargen som på allvar börjat gläfsa efter de vinster som skulle kunna göras på amerikanska skolbarn, och om inte den är stark nog för åtminstone en Pirkt.se-text så vet inte jag vad som är det.

Men vad vet man. Ibland blir det ju bara inga texter skrivna. Ansamlingen av ljudmaterial från medelpadska fotbollsprofiler var förrförra veckans ursäkt till varför den veckovisa fredagssamlingen av slappa spaningar uteblev. Men den här fredagens uteblivna upplaga av Fredagsveven™ då?

Jo, när ett par vänner ur ett halvt covid-19-insomnat korplag föreslår att man skulle kunna ses i den soliga fredagseftermiddagen och skjuta några pandemiskt säkrade skott på en ledig konstgräsplan… då är det mycket svårt att i första hand se sig själv som en Pirkt.se-publicist. Och när det sedan föreslås att man skulle kunna följa upp fotbollen genom att försöka hitta en luftigt befolkad uteservering för ett par första uteserveringsöl i vårsolen så blir det hart när omöjligt att se sig själv vika in årorna för att prioritera att kasta ut sin flaskpost med Sundsvalls Tidnings-skärmdumpar på de sju cyberhaven.

Det blev bara två öl i vårsolen, men efter ett drygt halvår av att ha undvikit allt vad lokalupptappade öler heter så kändes det som att ölen förstärkts under ens frånvaro. Min reaktion efter att jag satt den första glaskanten till näbben var helt klart denna:

Efter två förstärkta öl skrivs definitivt inga Fredagsveven™-upplagor. Inte när man grävt ner sig i en liten hemsnidad sarkofag av inspelat GIF-material heller. Kanske skrivs det en nu på fredag, av det material som nu legat och gonat sig bland utkasten så länge att det fått sig en liten grön mögelnagg i ena hörnet. Jag tänker att bara för att portalen nu återfunnit ett odiskutabelt succékoncept så får det inte fungera som en nådastöt för alla de höftskjutet menlösa inlägg som gjort Pirkt.se till det den är idag.

Det är ju inte allt material som lämpar sig för det gråtskrattsgubbedrivna tempot som kännetecknar en bra fredagsvev. Jag har flera inlägg på lager som kan tyckas (källa?) vara värda inlägg i sig själva, som inte bör slarvas bort bland skärmdumpar och myckna spaningar, men som fortfarande ligger och samlar damm i utkast-arkiven. Den här memen har inte kunnat tas i bruk eftersom inläggsrubriken som figurerar på Pirkt.se-portalen ännu inte är ett publicerat inlägg:

Det är ju fortfarande en fungerande meme över den yvighet som portalen eftersträvar, men nog hade den blivit starkare i fall vi haft en reell relation till det potentiellt starka inlägget Jack Hartmann’s Legitimate Show of Kids, som är tänkt att behandla svårigheterna för högstadielärare att hitta bra pausmaterial, så kallade brain breaks, som känns någorlunda… okej att visa upp för eleverna. Det är en bransch som i alldeles för hög utsträckning är dominerad av åldrade män i khakishorts som dansar med barn.

Förhoppningsvis kan det publiceras vad det lider och förhoppningsvis kan även morgondagens tolvåringar surfa in på portalen med de pliriga ögonen hos någon som nyss upptäckt den vida webbens fortsatt märkliga vidd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *