Ring i de tidiga varningsklockorna

Robert Lundström fick kliva av efter sju minuters spel. Foto: Bildbyrån.

Ja, jag vet att bollen studsade på det småländska aprilgräset och att »Robban« linkade av tidigt.

Men allvarligt: vad var det där?

En sökning på ordföljden »mål förändrar matcher« ger omkring en miljon träffar i det svenska sportjournalistiska arkivet. Det ryktas om att mer än varannan svensk fotbollskrönika som någonsin publicerats på ett eller annat sätt ska vara kopplade till uttrycket.

Men en baksida av ett högerlår? Kan den förändra en hel match?

Det såg ju så aggressivt ut under de första fem minuterna. Innan en halvminut hade passerat på matchklockan så hade Robert Lundström satt högsta fart framåt i presspelet och täckt ett ytterbacksuppspel med en framfläkande kroppshydda, samtidigt som gulklädda bortaspelare närmast i klunga kastade sig över andrabollen, likt uppretade bålgetingar vars bo fått sig en ordentlig kyss precis innan avspark.

Giffarna var inte i Värnamo för att fila på någon spelidé eller ens nödvändigtvis äga bollinnehavet på den ojämna mattan – de såg ut att vara där för att köra över den nervösa division 1-nykomlingen som hade inlett med en premiärförlust.

Men sedan drog det till i baksidan på »Robban« efter sju minuters spel och så var det slut på det roliga, på det aggressiva och på… ja, allt.

Det blev ingenting av någonting. Jag kan inte planmåtten på Finnvedsvallen i Värnamo, men jag har nog sällan sett ett GIF-lag få så många kvadratmeter att se så fåtaliga ut. Det fanns inga ytor någonstans för mittfältet att utnyttja sin treenighet på, då planen såg ut att vara konkret krympt till åtminstone niomannastorlek.

Nej, det kändes som att det bara fanns ytor på ett enda ställe: i tomrummet som hela tiden uppstod mellan de två tilltänkta skyttekungskandidaterna Linus Hallenius och Pontus Engblom. Det var längesedan jag såg två så kompetenta anfallsspelare uträtta så lite över två sjuttiominutersmatcher tillsammans – och det är förstås oroväckande redan nu, då det är just det tilltänkta succésamarbetet som tränare Henrik Åhnstrand byggt hela sin resultatinriktade formation kring.

Jag undrar ifall Giffarnas tränarstab kommer kunna klippa ihop ett enda exempel på ett lyckat anfallsexempel till måndagens matchgenomgång. Visst var mattan studsig och undermålig, men framför allt var själva spelet plottrigt och sjumanna-förtätat. Jag lyckades knappt skönja en enda tydlig linje i det offensiva spelet och har ingen aning om vad den offensiva matchplanen kan ha varit. Allt den uppsnackade GIF-elvan åstadkom – med Erik Anderssons och Daniel Stenssons vänsterfötter, Paya Pichkahs djupledshot och Hallenius och Engbloms stjärnglans – var ett par offsideavblåsta djupledsförsök.

Nästan alla mina farhågor kring hur en 5-3-2-taktik kan se ut i praktiken besannades.

Ingenting tydde på att Värnamo (den gamla talangfabriken som en gång fostrade talanger som Freddy Winsth och som sedan dess mest bara… förvaltat honom i över ett decennium) var särskilt bra, inte alls, men de var klart mycket bättre än Giffarna. Detta trots att hemmalaget tvingades byta ut sin klart bästa spelare (uppspelspunkten och målskytten Alhassan Camara) i paus och i princip spela utan renodlad anfallare i andra halvlek.  

Henrik Åhnstrand gjorde en sak rätt och det var ett trippelbyte med tillhörande formationsändring med dryga tjugo minuter kvar att spela. Ut med Linus Hallenius som inte åstadkommit ett jota på två matcher och in med bland annat 17-årige Johan Bengtsson som just nu verkar vara så het att han knappt behöver komma in på planen för att göra mål (och heller inte hinna före mållinjen till bollen för att få målen bokförda på sig). Två mål på två matcher, enligt matchprotokollet, och det är väl det enda vi kan ta med oss från den här matchen: den potentiella värdeökningen vad gäller jättetalangens framtida försäljningskurs.

För när Värnamos 2–1-mål väl kom så kom det både väntat och synnerligen rättvist. Redan med tio minuter kvar trodde jag att Davor Blazevic (som släppte en retur som det känns som att jag hade nypt fast vid 1–0-målet) skulle få 2–1-vittja nätet när pigge inhopparen Robin Dzabic placerade bollen alldeles utanför stolpen. Fem minuter senare Gordon Banks-vände Blazevic ut och in på sig själv för en jätteräddning på en nick från nära håll och när matchklockan slog 90.00 borde Oscar Johansson nog ha nickat in segermålet för ett Värnamo som skapade många fler chanser än det topptippade bortalaget. Det avgörande målet kom ett par minuter senare istället, när evighetsmaskinen Johansson sprintade ifrån i djupled, höll kylan och serverade in bollen till inte mindre än två framstormande Värnamo-spelare som slog sina varsina GIF-gubbar i löpduellerna på den säkert tungsprungna mattan.

Att GIF-spelarna såg väldigt slutkörda ut under sluttampen hade kanske varit något att lyfta ifall laget inte haft så många andra konkreta och akuta bekymmer att ta tag i, som hur det här laget vill spela sin fotboll.

Det är ingen katastrof att förlora en fotbollsmatch och inga definitiva slutsatser ska förstås dras efter två omgångar, men att uppträda så här planlöst och vara så här mycket sämre än nedflyttningstippade nykomlingar är en tidig och väldigt högt ringande varningsklocka.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *