Linus Hallenius kommer hem och är snäll

Linus Hallenius är tillbaka i GIF Sundsvall. Ett halvår för sent, enligt de flesta, även enligt huvudpersonen själv.

Pirkt.se försöker reda ut en berättelse om stark hemlängtan, om sportslig tajming, om ett fotbollsmässigt ego och om en profilerad GIF-supporters högerarm, där hemvändarens intatuerade ansikte har fått sig ett meddelande inristat i pannan: »Judas«.

Folk får tycka och tänka om det, men man måste förstå att det inte alltid är så enkelt, säger Linus Hallenius själv.

Den Sundsvallsfödde författaren Lars Ahlins novell »Kommer hem och är snäll« handlar om en farbror som kommer hem »på snusen« och glad i hågen till sin försakade hustru, som suttit hemma och väntat i timmar. Han får inte det mottagande han förväntar sig. Han är försenad, och stämningen är därefter.

»Du skulle ju bara gå fram och tillbaka«, säger hustrun ampert.

»Jag har också gått fram och tillbaka«, svarar mannen.

Men mannen, som hela tiden upprepar att han »kommer hem och är snäll«, har däremellan varit ute och svirat med sina dryckeskamrater. Linus Hallenius har inte varit på snusen, men sedan han sommaren 2019 gick ut i fotbolls-Europa igen så har han varit iväg till en annan svensk fotbollsförening innan han kommit tillbaka till Medelpad och GIF Sundsvall.

På samma sätt som hustrun är märkbart gramse över sin mans förehavanden så är det många av GIF Sundsvalls supportrar som blev väldigt upprörda över att Linus Hallenius inte genast återvände till klubben efter sitt utlandsäventyr på Cypern.

– Det har jag full förståelse för. Hundra procent, säger Linus Hallenius.

Hallenius i Norrköpingströjan, hösten 2020. Foto: Bildbyrån.

Men ingen har uttryckt sin besvikelse mer expressivt än Pontus Wallén: 32-åringen som 2018 utsågs till årets supporter av GIF Sundsvalls supporterförening Patronerna, efter att ha sett varenda allsvensk GIF-minut av fiaskosäsongen på plats.

På Pontus Walléns högra överarm finns en tatuering av Linus Hallenius ansikte. Över pannan har han, sedan det blev klart att anfallsstjärnan skrev på för guldjagande IFK Norrköping, låtit rista in »JUDAS« i stora bokstäver.

När jag når Pontus Wallén på telefon, samma lördag som superettan drar igång för säsongen, förklarar han bakgrunden till varför ansiktet – som tatuerades in när Hallenius valde att skriva ett femårskontrakt med klubben efter succéåret 2018 – fått sig sin tämligen makabra inristning:

– Nämen det är väl just det där att jag är trött på att supportrarna alltid ska komma i andra hand. Det är alltid så när det kommer till Giffarna, att det alltid finns andra klubbar som är mer intressanta när det kommer till kritan, säger han.

Om publik kommer att tillåtas på matcherna under 2021 så är det mycket troligt att GIF Sundsvalls anfallsstjärna någon gång kommer att göra mål framför hemmapubliken – som då kommer bestå av en jublande skäggig 32-åring vars högerarm kommer vara täckt i en Judas-tatuering av den aktuella målskytten.

– Jag känner ju Pontus och ja… Hans kropp, hans val. Själv skulle jag ju aldrig tatuerat in en aktiv spelare, eftersom det svänger väldigt fort i den här världen, säger Patronernas ordförande Emma Asp.

Vad säger du själv om att Linus Hallenius är tillbaka i Giffarna?

– Det är ju en otroligt kompetent människa och fotbollsspelare, som kan bidra väldigt mycket. Sedan hade jag ju såklart önskat att han struntat i den här Peking-svängen och blivit en av de allra största.

Det är onekligen en speciell situation. Och skäl nog att försöka gå till botten med vad som hände i kontakterna mellan Hallenius och klubben sedan flytten till Cypern.

Hallenius: »Tydlig med att jag ville hem«

Linus Hallenius är hemma nu, inför att säsongen 2021 ska dra igång, men själv är han väldigt tydlig med en sak: han hade helst återvänt till klubben så snart som möjligt.

För Pirkt.se har han berättat om hur han ringt hem till Sundsvall och bett om att få komma tillbaka, bara veckor efter att han skrivit på för cypriotiska Apoel. Och även om han härdade ut genom de första tuffa månaderna på Cypern så hade han, enligt sig själv, bara ett enda mål sedan vintern 2019: en återkomst till GIF.

– Ända sedan vintern var jag tydlig med att jag ville hem till Sundsvall. Jag sa till min agent att »du, det blir bara en säsong här, och sen vill jag hem till Sundsvall«. Jag sa att jag skiter i om det är superettan, jag vill flytta hem och jag vill ta upp dom. Då försöker han ändra på det och ge mig massa utländska alternativ, men jag sa bara att »nej, men jag känner att jag är klar med det här«. Vi hade gjort våra år utomlands, jag vill spela hemma i Sundsvall där det betyder någonting för mig; det är bara där jag kan motivera mig att spela.

– Så det var det enda vi (familjen) pratade om under den sista tiden på Cypern: att vi skulle hem till Sundsvall igen.

Hallenius under ett hemma-hos-reportage 2019.

Enligt Hallenius själv – som pratat ganska öppet om samma ämne i supporterföreningen Patronernas podd tidigare – så var dialogen med GIF Sundsvall igång långt innan dess att han till slut lyckades bryta sitt kontrakt med den cypriotiska mästarklubben.

– Under hela sommaren (2020) går vi runt och letar hus i Sundsvall. Vi är helt inställda på att vi ska flytta hem till Sundsvall. Och jag kör två pass med GIF och ger Henke (Åhnstrand, tränaren) en heads-up om hur jag tänker och känner. Jag pratade med Urban (Hagblom) tidigt om min tanke om att bryta kontraktet (med Apoel) och att det började närma sig och att jag ville hem. Så jag ville förbereda klubben och ge dom ett litet försprång mot alla andra. Men redan där så började jag väl få en känsla av att… tajmingen liksom inte vara den rätta.

För trots att klubben slog på den stora trumman och tillsammans med Patronerna lanserade en Swish-kampanj för att få hem anfallsstjärnan, så var det Linus Hallenius uppfattning aldrig att de verkligen gjorde allt för att få hem honom under den sommaren.

– Jag tror att det bästa hade varit ifall de från början hade sagt att »nej, men du: vi kan inte, det går inte«. Antingen »vi har inte plats« eller »vi har inte pengar«. Då kanske mitt beslut hade blivit att jag kunde ha väntat och gått omkring och gnetat på Cypern. Men ända in i det sista så tänkte jag att jag skulle skriva på för GIF Sundsvall. Men så kom brytningen (av kontraktet med Apoel) och det blev så tydligt för mig att det var andra klubbar som visade lite större intresse och låg på mer.

Bland annat IFK Norrköping kastade sig över honom när brytningen blev ett faktum den 5 juli. Men det var inte första kontakten som Hallenius hade haft med IFK Norrköpings dåvarande manager Jens Gustavsson.

– Jens hade varit på mig redan i april och var verkligen på. Men jag sa till honom tidigt, i april, att jag inte kan se mig själv spela för någon annan allsvensk klubb. Jag sa att ifall jag flyttar hem så blir det till Sundsvall och om det inte blir på det sättet så kommer jag nog kriga på här på Cypern, men då blir det mer för det ekonomiska.

Men det blev IFK Norrköping. Det blev Jens Gustafsson som vann dragkampen. Men det var inte hans spelidé som lockade, inte hans stjärnspäckade trupp eller egentligen ens hans guldjakt. Linus Hallenius erkänner att han gick dit han fick mest pengar – men enligt honom själv så var det först efter att GIF Sundsvall visat att de inte verkade särskilt sugna på att ha tillbaka honom som någonting annat blev aktuellt.

Han beskriver känslan när han har bestämt sig för IFK Norrköping:

– Den dagen, när rullgardinen gick ner för mig, då satte jag mig på cykeln från mitt föräldrahem och cyklade ner till Sidsjöplan och sprang lite själv. Och då rann det nästan tårar nerför kinden… för på något sätt så blev det för mig att »det är inte jag som väljer bort GIF Sundsvall, det är dom som väljer bort mig«.

Hagblom: »Kanske inte gjort allt så jävla bra«

När jag pratar med sportchef Urban Hagblom om Linus Hallenius så är sportchefen överlycklig över att han är tillbaka i GIF-truppen inför 2021, men nog finns där ett styng av besvikelse över att det inte blev en affär redan förra sommaren, även om det är väl dolt bakom Hagblomsk sportchefsretorik:

– Vi hade en bra dialog och det var väl kanske så att våra förutsättningar inte riktigt fanns för att ge honom förutsättningar. Jag är väldigt professionell i det här fallet och har all respekt för allas beslut och så gör vi det vi kan nu. Men det är klart att han gärna hade fått komma hem då, men då fanns inte förutsättningarna för GIF Sundsvall. 

Men gjorde ni precis allt ni kunde för att ta hem honom just då?

– Nja… Jag vet inte. Det var en totalsituation som gjorde att det blev så, efter en bra dialog med både Linus och med våra tränare, och utifrån GIF Sundsvalls förutsättningar.

Urban Hagblom nämner att de hade ett lag som levererade, att den ensamma anfallaren Pontus Engblom ledde skytteligan och det låter inte som att klubben kanske just då var hundraprocentigt sugna på att »vrida och vända« på spelsystemet, som Urban uttrycker det. Men han betonar att det centrala skälet trots allt var de ekonomiska aspekterna:

– Vi hade inte de ekonomiska förutsättningarna för att ta hem honom då heller, inte utan externa finansiärer. Och totalsituationen blev att det inte blev en lösning och då fick han ett fantastiskt erbjudande från Norrköping som vi får ha all respekt för. Det var inte rätt läge att Linus skulle komma hem då. Det är det nu, säger Hagblom.

Och de allra flesta är jätteglada att han är hemma nu, det är jag säker på, men det var också flera som blev väldigt arga när han skrev på för en annan svensk klubb; att en ambassadör för klubben vänder tillbaka till svensk fotboll men inte till Giffarna. Hade det inte funnits ett värde i att verkligen, nu när externa finansiärer ändå bidrog till Jamie Hopcutt strax efteråt, satsa på att plocka hem Linus – bara för att slippa de känslorna som bubblade upp?

– Jag har full förståelse för det, men vi kan ju inte prata i klartext om de förutsättningar vi har och hur situationen var i GIF Sundsvall och hur den var för Linus. Utan det är ju ett »gentlemen’s agreement« utifrån en diskussion mellan två parter. Men jag kan förstå att supportrarna reagerade så. Men vi kan ju aldrig gå ut och bekräfta eller säga vad anledningarna är för det kanske är så att GIF Sundsvall inte heller… hade gjort allt så jävla bra, som man önskat göra.

Hade du önskat att man gjorde mer, för att slippa de arga tongångarna i efterhand, när han hamnade hos en annan allsvensk klubb? 

– Linus är ju välkommen hem sju dagar i veckan, när som helst, så det är väl en erfarenhet att ta med oss: om vi skulle ha gjort ännu mer för att Linus skulle ha kommit hem tidigare? Men jag har bestämt mig för att man inte ska blicka så mycket bakåt utan titta på det man kan påverka och det är framtiden, däremot kan man ta lärdom av historiken, men inte älta så mycket.

Linus Hallenius mot IFK Norrköping i vinterns cupspel. Foto: Bildbyrån.

Och även om Linus Hallenius har känslan av att hans före detta klubb valde bort honom så är det ju ett faktum att det till slut trots allt låg ett kontraktsförslag framför honom, med GIF Sundsvalls emblem i sidhuvudet. Han valde trots allt att inte skriva på det.

– Jag har inga problem att ta på mig det: att det var mitt beslut att skriva på för Norrköping. Folk får tycka och tänka om det, men man måste förstå att det inte alltid är så enkelt. Det handlar mycket om tajming och där och då var jag tvungen att lita på magkänslan, säger han och utvecklar:

– Jag har ju, trots att jag fyllt 30, ett fotbolls-ego som är ganska stort och jag kände väl själv att steget ner jag skulle ta, från att ha spelat mot Ajax och Sevilla i Europa League-matcher, till att gå hela vägen hem till superettan och i princip en gång för alla stänga boken för min fotbollskarriär. Då ville jag någonstans att folk skulle förstå hur stort det är för mig att göra det och att när jag inte får den starka känslan besvarad fullt ut så blir jag väl tjurig. Det är det egot vill höra: att »fan vad coolt, nu kommer han hem igen«.

Nu blev det IFK Norrköping för att klubben lade fram det ekonomiskt starkaste budet av de bud han inte hade något annat intresse för än det monetära. Det blev en höst som inte kan kategoriseras som något annat än ett misslyckade för både klubben och spelaren; en höst i Östergötland där Linus Hallenius mest sprang runt och tyckte att allting skavde.

– Det blev som att jag ljög för mig själv under hela halvåret i Norrköping och jag brottades med mig själv hela tiden, för det var ett beslut som var grundat i helt fel värderingar, även fast det fanns en sportslig lockelse. Men det kändes inte rätt och det var väldigt svårt att hantera det på många sätt och vis. 

»Fint att folk verkligen bryr sig«

Och nu då? Nu är Linus Hallenius till slut tillbaka. Varför var känslan annorlunda nu?

– Omvägen till Norrköping stärkte bara känslan av att det inte går att lura sig själv. Jag kan inte spela för någon annan klubb än GIF Sundsvall. Det är bara där jag känner att det betyder någonting, säger Hallenius.

Inför i år har Giffarna, som ledde serien förra sommaren och som hade seriens överlägset bäste målskytt, haft tid på sig att tänka över hur laget ska få in både Linus Hallenius och Pontus Engblom i elvan. Tajmingen är den rätta och Hallenius är nu tillbaka i GIF-blått.

– Det hade nästan inte spelat någon roll vad Giffarna hade erbjudit, men det kändes väl positivt att de hade insett att jag skulle behövas, inte bara för mitt fotbollsspelande utan att de kände att de ville ha min personlighet och min typ i laget, säger Hallenius.

Men om man ser till vissa supportrars reaktion: har du en förståelse för att folk fortfarande kan vara besvikna över ditt val förra sommaren?

Ja, absolut. Det är ju det som är det fina med fotbollen, att det finns folk som verkligen bryr sig och som har starka känslor för föreningen. Men… jag kan inte vara tydligare med att det var jag som tog beslutet, men det blev ju inte rätt, det är uppenbart. 

Linus Hallenius är nu tillbaka och tippas vara med i skytteligatoppen i superettan och hoppas själv få leda laget upp i allsvenskan igen. Samtidigt kommer årets GIF-supporter 2019 sitta och heja på laget med den »Judas«-stämplade tatueringen över högerarmen. Hallenius har själv sett den, efter att en kompis skickat en skärmdump.

– Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Det var ju kanske ett lite konstigt beslut att tatuera in någons ansikte (i förstaläget), men det var ju väldigt hedrande då… Och det var väl kanske ganska unikt att skriva på ett femårskontrakt när jag hade chans att gå lite vart som helst och det kanske inte är alla som tagit det beslutet. Det var väl därför han tatuerade in det. Men det kan vara svårt för folk utifrån att få hela bilden och helhetsperspektivet… och, ja, han får väl läsa det du skriver och förhoppningsvis förstå att det fanns ingen annan tanke i världen hos mig, när jag var på Cypern, än att komma hem och spela i GIF Sundsvall, men det blir inte alltid som man har planerat.

Linus Hallenius eldar på hemmasupportrarna efter en seger under våren 2019. Foto: Bildbyrån.

Solen skiner över Stockholm denna aprillördag, men Pontus Wallén tänker sitta inne och kolla på den tippade toppkonkurrenten Falkenbergs premiärmatch. På tisdag kommer den notoriske ståplatsbesökaren tvingas se Giffarna ta sig an Helsingborg på teve, men han kommer heja precis lika mycket på laget som på hemvändaren som lär starta på topp om han får ordning på sina ljumskar.

– I det stora hela är det väl ganska kul (att Linus är tillbaka). Jag hoppas att det går bra och att det blir en bra sportslig värvning. Det är inga hard feelings alls, det vill jag vara tydlig med. Det är inte så att jag har någon »grudge« mot honom, liksom. Han är som vilken annan fotbollsspelare i GIF Sundsvall för mig, men det som är skillnaden att hade han kommit hem i somras så hade han för evigt varit en legendar i klubben, skulle jag påstå. Medan nu… ska det nog mycket till för att jag ska tänka på honom i dom banorna.

Men om vi ser på utvecklingen av din egen arm, då: du pratade om något eventuellt pannband över inristningen, sist vi hördes? 

– Ja, nej, jag vet inte… Jag hoppas att han inte tycker att det är hårt, för jag tycker mest att det är en rolig grej. För mig är det en påminnelse om att… det är liksom inte mest mot Linus, utan mot hur fotbollen ser ut och framför allt en påminnelse om var Sundsvall ligger i näringskedjan. Det är ju väldigt få som prioriterar Sundsvall över allting annat. Vi är ju där vi är i näringskedjan och det är väl det som är trist. Det är en påminnelse om en klubbkärlek som inte riktigt finns där längre i den moderna fotboll på det sätt som den fanns förut. Det är nog mest det den symboliserar för mig, mer än att jag har något agg mot Linus. Hur konstigt det än må låta… eller se ut.

Det som gjort Sundsvallsförfattaren Lars Ahlins korta berättelse till något av en novellklassiker i svensk litteraturhistoria är hur obehaglig Ahlin lyckas skriva fram stämningen mellan hemvändaren och den som suttit och väntat på återkomsten. Högerarmen hos en av Giffarnas mest profilerade supportrar må vara tatuerad på ett sätt som kan väcka obehag, men några Ahlinska nivåer når inte alls stämningen i GIF-lägret upp till inför Hallenius hemvändande. De flesta i fotbolls-Medelpad verkar överens om att det är häftigt att den nyblivne 32-åringen ska kampera ihop med Pontus Engblom på topp, i en lika lokal som uppsnackad stjärnduo.

Och spoiler alert: men i Ahlins berättelse förenas till sist de båda parterna – den hemvändande mannen och den hemmasittande kvinnan som hela tiden känt sig bortvald – i en fin omfamning kökssoffan efter bråket, trots att »de båda visste att vad som hänt ikväll skulle upprepas«. Och kanske är det så: spelare kommer antagligen alltid att kunna välja bort GIF Sundsvall och ibland kanske till och med GIF Sundsvall på sätt och vis råkar välja bort sina allra största spelare. Ganska ofta lär vi aldrig få veta exakt vad det är som har hänt runt förhandlingsborden.

Fotbollsvärlden är stor och svår, Pontus Walléns tatuerade högerarm längtar efter att få på-plats-veva fram Giffarna till allsvenskt avancemang och Linus Hallenius… ja, han är äntligen hemma i Sundsvall igen. Och han försöker vara snäll, även mot den som tatuerat styggt.

– Jag kan bara hoppas att han tycker att det är okej att jag har den här tröjan på mig nu och säga att jag kommer göra allt jag kan för att vi ska gå upp i allsvenskan igen, säger hemvändaren Hallenius.

Pontus Wallén får stänga berättelsen över det som har varit:

– Ja, sammanfattningsvis så tycker jag ju att det är kul att han är i Sundsvall och jag kommer hoppas att allting går bra och så. Slutklämmen är väl bara att det är lite synd att det inte hände i sommar, för då hade det varit pricken över i:et. Det är inga hard feelings nu, alls. Men det… är vad det är.

4 reaktion på “Linus Hallenius kommer hem och är snäll

  1. Intressant läsning, Linus hade ju verkligen chansen att bli en ikon men valde pengarna,
    Pontus blev årets supporter 2018, 2019 blev det ingen patronfest
    Mot nya segrar!

    • Stort tack för dina kommentarer; ibland är det Lucky Luke-nivåer på reaktionstiden mellan publicering och kommentar, vilket uppskattas väldigt mycket. Ändrat till 2018! Tack!

    • Skulle säga att Linus helt klart blivit en ikon i vilket fall. Hade han gått till ÖFK eller en konkurrent hade det varit ett svek, men nu var det inte ens samma liga. En av klubbens största legender, utan tvekan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *