Fredagsveven: Det kulturjournalistiska mellanförskapet

På söndagseftermiddagen satt jag och liverapporterade från GIF Sundsvalls träningsmatch mot Östersunds FK inför vad som på sin höjd kan ha varit två-tre icke-betalande läsare (min mor har genom åren använt flera pseudonymer för att få sin son att känna att hans texter blir lästa, men jag tror inte hon gjort sig ofoget att dikta upp smeknamnen L1nkan eller Sean Connerys spöke, då hon brukar hålla sig till namnen på mitt barndomshems gamla huskatter och vädurar).

Dagen därpå cyklade jag till Hemköp i ottan för att köpa hem den största svenska kvällstidningen och ser man på:

Intill en sponsrad helsida om manlig inkontinens så fick jag – som vanligtvis sitter och ropar ut krystade spaningar i den tomt ekande cyberrymden – tycka till om hur de svenska lärarfacken borde förändras (en text som fortfarande går att läsa på webben via den här länken!!!).

På en kultursida!

Jag: en kulturjournalist??? Kan det som var tänkt som ännu en långrandig Pirkt.se-spaning plötsligt ha blivit helsidesmaterial för Sveriges största kultursida??? Var det enda som stod mellan mig och en läsekrets ett mejl till en kulturchef och ett utmärkt proffsigt redaktörskap?

Det har varit en omtumlande insikt. Jag är mycket tacksam över att ha fått chansen, mycket tacksam också att uppslagets redigerare inte prioriterade den halvsponsrade helheten och rubricerade i stil med »Sluta pissa på er, lärarfack!«, men det har varit lite svårt att gå vidare nu efteråt.

Ska någonting någonsin läggas upp på Pirkt.se? Är allt det smör-och-bröd innehåll som håller portalen flytande egentligen högvilt för stora kultursidor? Och när man väl blivit publicerad på en helsida på Aftonbladet Kultur, var försöker man då gå vidare med sitt skrivande?

Det har därför varit en ganska jobbig vecka, där min nya och självförtroendestinna kulturjournalist-persona åkt på en del törnar. New York Times kulturredaktör var trevlig i tonen när hon tackade nej till min 22 000 tecken långa text med rubriken »Could a more productive Lars Oscarsson season at GIF Sundsvall in the early 2000’s have lead to a more prosperous relationship between Jämtland and Medelpad?«, men jag tyckte att Der Spiegels kulturchef kunde ha varit snällare när han sablade ner min inskickade text som var rubricerad »Die kochen alter manns rolle in der letzten Saison von GVFÖ« och handlade om hur grävmaskinisten Johans ögon blivit alltmer kokgubbiga ju längre GVFÖ-säsongen lidit.

Men när jag skickade in texten »Une politique d’identité pour le chauve« till kulturredaktionen på Le Monde så tyckte jag verkligen att det var onödigt av chefredaktören Jerome Fenoglio att ringa upp mig på Zoom för att förkunna sitt ganska rigida icke-intresse:

Det har således varit en tuff vecka, upp som en Aftonbladet-publicerad sol och ner som en Le Monde-hånad pannkaka och däremellan fast i ett kulturjournalistiskt mejlmellanförskap, men så här i veckoslutet så är jag tillbaka där jag tycker att jag hör hemma: vid utkastandet av veckogamla kolor ut på ett cybertorg som är rikligt befolkat, men som bildat en krater just runt det område där kolorna träffar marken.

Det är nog inte kulturjournalistik, det här, men det är spaningar följda av gråtskrattgubbsradbrytningar som kanske kan lura mina allra närmsta vänner (som själv är aktiva i den veckovisa materialinsamlingsprocessen) att dra på smilbanden inför helgen.

Ni har förstås redan märkt det, men få människor har så omgående känt sig uppslungade i ett nyslungat kändissmör som jag efter att ha gått från detta flaskpostande ut i cyberrymden till att få skriva kulturjournalistik.

Och när jag häromdagen skulle ta mig in på Stadsbiblioteket för att lämna igen en bok så var jag säker på att min nyblivna kulturjournalistiska kändispersona blivit castad till en ny och Corona-anpassad säsong av Dolda kameran. För precis vid snurrdörren så såg jag på behörigt avstånd hur en mycket skör gammal farbror körde in sin rollator i den lilla luckan, bara för att ganska snart märka att rollatorn precis på milimetern passade perfekt för att kilas in och fastna i den lilla tårtbiten. Den mycket gamle mannen, som såg ut att balansera på en Prince Philip-skör pinn i dessa pandemiska dagar, skyfflade in hela åbäket i en vinkel som satte stopp för hela snurrmekaniken; det var som att i realtid få skåda ett litet skepp träda in i en alldeles för tajt flaskmynning.

Han satt fast. Otroligt mycket fast. Fastkilad som ett för stort fartyg som hamnat på sniskan i en för smal kanal. Och jag stod där alldeles bakom, på Folkhälsomyndighets-behörigt avstånd, och hade inte en aning om hur jag skulle hantera den uppkomna situationen i dessa svåra tider. Jag bara tittade mig omkring, livrädd för att någon Artur Ringart-figur, eller vem som nu skulle få göra en nyversion av Dolda kameran, skulle rusa fram med teve-team och tjoa och tjimma över hur hjälplös jag visat mig vara, när hela hjärnan fylldes av ett slagfält mellan min inneboende medmänsklighet och min starka vilja att följa alla rekommendationer och inte slänga några utandningskyssar i nacken på uppenbara riskgruppsindivider.

Jag valde det smittsäkra men på något plan mycket lumpna icke-agerandet och till slut ryckte personalen som vaktar besökarantalet ut och bogserade försiktigt ut den gamle fastkilade åldringen ur sitt glasförsedda limbo, och som tur var rusade ingen Artur Ringart-figur fram med mikrofon och kamera och krävde mig på svar kring detta väldigt Corona-anpassande test över min moraliska kompass.

Men det går ju faktiskt så sakteliga framåt för våra gamla och kanske var det levande flaskskeppet till herre i snurrdörren så pass immun att han bara kunde ha fällts av en silverkula. I veckan fick exempelvis min kära farmor och min kära farfar varsin andra dos vaccin i armen! Och även om vi inte är något föregångsland (jag skäms varje gång det kommer nyheter om vårt halvsvenska Astra Zenica-fiaskovaccin, speciellt sedan ett mer lyckosamt vaccin levererats från Johnson & Johnson, vilket låter som en amerikansk far och son som kokat ihop en häxbrygd i en större kastrull i garaget) så börjar det väl så småningom bli dags för även något yngre förmågor (och inte bara gamla, sköra eller kommunala mellanchefer) att få vaccinsprutor i sina överarmar.

Men det finns fortfarande orosmoln på himlen, vilket även den sjukvårdsupplysande enheten 1177 verkar vilja göra gällande. Detta då de i veckan valde att bildsätta vaccinbokningssidan för personer födda mellan 1942 och 1946 med den här bilden:

Som varenda digital contentskapare känner till ser så är det ju Hide The Pain Harold-meme-gubben som fick fronta åldersgruppen:

Stock Photo-mannen som blev världskänd på grund av sitt forcerade leende, som ser ut att vilja signalera om en inneboende kokning, får sägas vara ganska lämpligt castad för ändamålet; »Harolds« svagt maskerade bakom-ögonen-kokning är väl symptomatisk för hur man som svensk sitter och väntar tålmodigt på sitt vaccin och på att den svenska Tegnell-strategin till slut ska visa sig långsiktigt fruktbar, samtidigt som man tar del av vaccinationssiffrorna från länder som Israel och USA.

På tal om Hide The Pain Harold-gubben så har ju den här portalen i flera veckor lobbat för den lånade spaningen att grävmaskinisten Johan, 31, har samma typ av ögon som Harold, vilket inte minst blir tydligt när han diskuterar sina problem i relationen med Susanna. Det är ju en relation som nu verkar ha gått i stöpet, vilket blev extra tydligt i veckans avsnitt, då de tog vad som kändes som ett slutgiltigt snack om deras ideologiska skillnader och vad som gick att kompromissa om och inte.

Och det känns som att deras relations havererande berodde delvis på just dessa Harold-ögon, där jag nu tolkade att det inte bara dolde sig en kokning över att relationen är knacklig utan dessutom en isande klar vetskap om att alla hans grävmaskinistiska polare kommer att se denna diskussion på teve.

Bakom de här uppspärrat rädda Harold-ögonen kan man nästan se hur det sitter ett antal grävmaskinister i ett lunchrum och skriker om att han behöver stå på sig och under inga omständigheter kompromissa bort sina »kärring«-tillmälen; att han måste vägra sälja ut hela sin personlighet för chansen att få fortsätta i ett SVT-riggat och ganska skakigt äktenskap.

Portalen gjorde ju ett ambitiöst venndiagram med de tre nya manstyperna som hela svenska folket kan enas om i en gemensamt ny referensram när man pratar om killar, där jag tänkte att www-världens fantastiska open source-nätverk skulle kunna fylla i beskrivningar i de olika cirklarna:

Det har förstås inte skett. Pirkt.se:s spridning är för bristfällig för att någon ska ha open source-fyllt i diagrammet och kanske sett till att det exempelvis i den lilla del av en cirkel där Skogsmannen och Tacomannen möts står att något om att de båda gärna vill hävda sin rätt att säga precis vad de vill oavsett vad någon tycker om det.

Allt som skett hittills är att jag själv, i samband med lanserandet av venndiagrammet, velat »placera in punkten som är Erik Löfgren i ytan som delas mellan Skogsmannen och Ögondoktorn, men som inte har det minsta samröre med den nu cancellerade Tacomannen«. Men det vill jag revidera nu, efter att ha råkat snubbla igenom mitt bildarkiv på min gamla Macbook.

För hur likt är inte detta???

Faktumet att vi båda gärna unnar oss en färgmässigt tex-mex-influerad Mike Tyson-tatuering så fort tillfälle bjuds gör att jag nog är mycket mer av en tacoman än vad jag vill göra gällande.

Till sist: en bortglömd faktor i hela Suez-kanalen-härvan.

Flera miljarder kronor har ju försvunnit i form av icke-levererade produkter på världsmarknaden och flera hundratusen djur ska kanske behöva avlivas (vilket sunt system vi har byggt!) och på en av presskonferenserna i veckan så uttryckte de japanska ägarna till jättefartyget som suttit fast sina djupaste kondoleanser.

De visade hur ledsna de var med en gemensam bugning:

Men den som kan sin Larry David-historik undrar förstås ifall inte herren längst ute till vänster i bild bjuder omvärlden på vad vi via Curb Your Enthusiasm lärt oss kalla för en »shit bow«?

Kanske är den missaktande bugningen, som kanske till och med är sämre än ingen bugning!!!, rättvis mot oss alla på jordklotet som valt att förlita oss på en livsstil som kräver att ingenting någonsin går på tok med sunt lastade fartyg som väger 199 629 ton och mäter över 400 meter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *