Toppen av olika isberg

I helgen lät jag Dagens Arena publicera en längre Pirkt.se-text som en essä (det är franska och betyder »spaning«), under förutsättningen att de inte utelämnade en enda liten skärmdump eller rörlig gif-bild utan att inlägget fick vara lika yvigt och voluminöst (jag är en essäist nu, jag måste använda de här orden) som på portalen.

Det var mycket glädjande att få sticka upp och synas i det samtal som förs kring den svenska skolan. Idag satt jag faktiskt – i ett annat ärende – och letade igenom arkiven efter saker jag publicerat i offentligheten och slogs av att det ändå… var en del. Jag trodde att jag krystat fram tiotalet vinklar till ledarkrönikor för Länstidningen Östersund under mina dryga två år som gästkrönikör, men det var nog uppemot fyrtio – och flera av dem blev jag faktiskt glad över att bli påmind om. Jag hittade texter från Arbetet och jag hittade debattartiklar som jag skrivit under Lärarförbundets flagg. Ja, där fanns ändå en viss mängd opinionsvevande från en mellan 25- och 30-årig man som gillar en fungerande välfärd, ogillar världsunika riskkapitalistkranar och som själv varit rätt orolig – först över att behöva gå in i väggen i sitt framtida yrke och sedan över att kanske inte få chansen att gå in i väggen i sitt framtida yrke.

Men hur mycket jag än brukar gilla att tuta i mitt eget horn så kan jag inte påstå att min redogörelse för GigNation-verkligheten som råder bland dagens nyexaminerade lärare har varit skoldebattens viktigaste under de senaste dagarna.

Nej, imorse kom jag mig för att läsa den här lilla nätta sammanfattningen som Marcus Larsson gjort av det han twittrat ymnigt om under de senaste veckorna: att det är viktiga för en vänsterdebattör i skolfrågan är att peka på att det är hur skolvinsterna kommer till som är det allra mest akuta bekymret och inte hur stora de är. Jag måste säga att jag var lite skeptiskt inställd till hans twittrande (»hallå ska jag inte få gasta om hur Academedia slog alla tiders rekord och gjorde en vinst på 173 miljoner kronor förra kvartalet???«), men inlägget – som är kort och koncist och sammanfattande – fick mig att förstå vad han menar.

Man kan göra både och. Man bör givetvis fortfarande koka över att hundratals miljoner i skattemedel försvinner iväg till riskkapitalister och andra aktieägare, när de var tänkta att gå till skolbarns utbildning, men man bör elda upp folket än mer kring just hur de kommer till. Jag tycker att jag har försökt göra både och genom åren (bland annat här, där jag försökte sammanfatta kontentan ur Larssons lysande redogörelse De effektiva), men jag hade verkligen inte koll på det Marcus Larsson lyfter i det här inlägget: exakt hur omöjligt det blir för de svenska kommunerna att klara sin ekonomi när friskolor etablerar sig och knycker deras elever ur klassrummen. Att när 100 procent av skolpengen försvinner – då en elev lämnar kommunala skolan för exempelvis Internationella Engelska Skolan – så tvingas kommunen stå kvar med 90 procent av de kostnader de hade för den eleven. Kommunen kan inte – med sitt bredare ansvar än friskolorna – anpassa sig blixtsnabbt för varje elev som lämnar klassrummet; ett klassrum som plötsligt har 24 elever istället för 27 kanske rent kalkylmässigt gå ner från 1,00 lärare i klassrummet till 0,91, men en så länge är lärare fortfarande så omoderna att de bara görs i heltal.

»… lokalerna står där de står och halvfulla klassrum behöver också lärare, så enda egentliga sättet att anpassa kostnaderna till en mindre budget är att öka lärarnas arbetsbelastning och att försämra elevernas möjligheter till stöd.«

Marcus Larsson beskriver hur vinstregnen över Internationella Engelska Skolan och Academedia och alla de andra »vinnarna« på skolmarknaden bara är toppen på ett isberg som får ännu värre skadeverkningar än att ett antal hundra miljoner per kvartal försvinner iväg till börsspekulanter i Benelux-området. Själva marknadsskolan svälter kommunerna, inte ens sakta men säkert utan snabbare och snabbare för varje friskoleetablering.

Vilka som får betala för det? Mina framtida kollegor och (förhoppningsvis?) jag, när jag väl får en tjänst ute i skolan, då de miljoner i skolbudgeten som saknas måste jobbas igen med hjälp av »effektiviseringar« i skolverksamheten. Det blir omöjligt att få ihop en fungerande kommunal skola inom det här systemet, med det här uppenbara systemfelet.

Jag försökte illustrera Larssons poäng med en liten bild.

Visst både kan och borde man fortsätta bli arg på Internationella Engelska Skolans grundare Barbara Bergström där uppe på toppen, men det är viktigt att hålla koll på det stora isberget nedanför; det som bara syns när välfärdsgranskare närläser i de floskeltäta kommunala budgetarna.

Jag tänker att man kan tänka på skolmarknadssystemet som man kan tänka kring utgivningen från den nyblivne essäisten Erik Löfgren. Det finns tydliga saker uppe ovanför den offentliga ytan som man kan irritera sig på, men där under gömmer sig också ett mycket större berg av oegentligheter.

Man kan verkligen tycka att hela alltet är förjävligt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *