Fredagsveven: Roland Engström in i rymddebatten

Jaha, då sitter vi här igen och ser de skafferibortglömt hårda kolorna träffa kullerstenen utan att ett enda annat Pirkt.se-inlägg har publicerats mellan de två upplagorna av Fredagsveven™. Det är förstås ett misslyckande, då segmentet ska vara ett stående inslag i portalens repertoar, inte det enda.

Jag kan, i detta forum för obskyra spaningar, konstatera att spaningen som jag hittade i en video på lettiska aktie-Youtube inför kalenderåret 2020…

… inte har visat sig stämma. Pirkt-stonksen rusade inte i höjden under 2020 och när vi snart skriver april 2021 så har portalens namn istället släpats ordentligt i smutsen. Tack vare mina yviga Google Alerts-inställningar, som gör att Google mejlar mig så fort någon publicerar någonting på den vida webben om vissa bestämda egennamn eller ord, så blev jag varse om att Pirkt-varumärket nu ligger och skvalpar i dylika forum:

En borttynad tillvaro bland snabbverkande anabola steroider och olicensierade Viagra-återförsäljare är numera vad som erbjuds det en gång så uppskrivna och lovordade varumärket, som ganska nyligen spåddes en så lysande utveckling av lettiska Youtube-aktiemäklare.

(Mitt Google Alerts-filter ställdes in någon gång på det tidiga 2010-talet och var ursprungligen ett av norra Europas allra mest finmaskigaste. När någon kontokortsbedragare köpt varanödlor i Jan Johansens namn fick jag först av nästan alla jag känner ta del av det bevingade citatet »Vi har precis köpt hamster till grabben, men vad fan är det här?«, tack vare filtret.

Men nu verkar jag – som en talande bild av den influencerdrivna jag-centreringen av samtiden – ha sagt upp prenumerationen på alla nyheter som inte rör sökorden »Erik Löfgren« och »Pirkt« och…

… den gamle Hammarby- och Trelleborgs-mittfältssnidaren Eric Fischbein, som numera gått och engagerat sig i styrelseuppdrag i sin bostadsförening; ett faktum som helt undsluppit mig om det inte vore för Google Alerts.

Jag borde förstås säga upp även Fischbein-notifikationerna, men faktum är att de ändå är mer givande än de notifikationer som rör Erik Löfgren. Aldrig någonsin meddelar Google Alerts att någon medelpadsk farbror skrivit »Läsvärt från senaste Fredagsveven!« på sin LinkedIn-profil, utan alltid är det någon av mina namnar som varit ute i ogjort väder:

Exempelvis ovanstående lumpsamlande gynnare från 1700-talet, som någon släktforskarportal har nyligen släpat fram i ljuset: en hästskojare vars åtalspunkter någon bestämt känt sig tvungen att diarieföra på den vida webben för att ytterligare solka ner mitt pågående mäle.

»Löfgren och Lind kallas genomgående för ”de bägge skojarna” och upptakten tycks ha varit att Löfgren bytt hästar med en bonde som sedan ville låta köpet gå tillbaka.«

Med Google Alerts-aviseringar som dessa inställda måste man ibland lätta upp flödet med vetskapen om att Eric Fischbein blivit med styrelsepost.

Var inte det här en parantes, undrar ni nu med den kuslighet som en eventuellt öppnad och icke sluten parantes skänker läsaren.

Jo, och först nu sluts den.)

Klart är i alla fall att Pirkt.se går fortsatt tungt. Inte Bulletin-tungt, även om den öppna konflikten från härom veckan förstås fortfarande hänger över portalens produktion, men tungt. I jakt på nya klickmarker kommer portalen denna vecka att försöka fylla den lucka som uppstod i den medelpadska lokaltidningsvärlden när den mångårige krönikören Björn Brånfelt i vintras till slut fick säga ajöss till sin stående fredagskrönika Fredax i Sundsvalls Tidning.

Vi kommer att snabbt röra oss från det lokala till det globala, då vi ska göra det oundvikliga hoppet från Roland Engström till Elon Musk, och sedan till slut landa i det enda som egentligen verkligen betyder något i dessa karga pandemitider: SVT-serien Gift vid första ögonkastet.

Bara härom veckan noterade vi på samma typ av yviga spaltplats att det gick bra för Region Västernorrland, då många visade intresse för såväl Corona-vaccin (så pass att alla regionens telefonledningar sprack som överfyllda vattenballonger) som för rättspsykriatisk vård, och den här veckan kan Medelpad glädja sig åt ytterligare en succé vad gäller exporten:

Om evolutionen gjort så att våra näsor nu är designade för att känna den pikanta och mycket fis-liknande doften av kisel så lär vi om bara några hundra år, när evolutionen anpassat sig efter SCA:s intåg i bygden, kunna se fram emot Timråbor vars näsor täppts igen fullkomligt av en liten hudsnibb; att man i Timrå kommun börjar köra »med snibb« i näsan på det sätt som vissa broskfattiga människor kör »utan snibb« i örat.

Men allt är inte stoj och gamman från Medelpad. Nej, några har begått allvarligt våld på själva landskapsnamnet genom att koppla det till den postmoderna racketsportkulturen. I veckan lanserade nämligen följande företagsnamn att de skulle smacka upp padelbanor lite runtom i socknen:

För mig, som sitter på ett DM-tecken i tennis och vars raka backhand satte skräck i hela den norrländska tenniskusten runt det tidiga 00-talet, är det förstås extra tungt att se att några vill göra våld på landskapsnamnet genom att föra det samman med denna racketsporternas motsvarighet till de nya »designerritade« minigolfbanor där banan sluttar ner i hålet för att ingen Tinder-dejt någonsin ska rendera i att någon går därifrån utan en spik.

Teslas aktie steg med 740 procent under året 2020, men nu verkar det ha börjat vända för framtidsföretaget, enligt Pirkt.se:s egna börsanalytiker (som i flera år suttit med sina besparingar på nollräntekonto och väntat på vad han sett som en oundviklig krasch på både den internationella aktiemarknaden som den svenska bostadsmarknaden).

Detta delvis på grund av att ägaren Elon Musk fullkomligt verkar ha tappat det. Han har ju tidigare rökt på offentligt och anklagat en hjältemodiga dykare (som räddade de thailändska grottpojkar som just Elon hade tänkt rädda!) för att vara pedofil, vilket förstås är incidenter att reagera över.

Men aldrig har han väl gjort något så fullkomligt urspårat som det han gjorde i veckan, då han retweetade ut en snart två år gammal tweet från den svenske gamle skidåkaren Thomas Fogdö till sina följare:

Och som inte det var oroande nog så finns det ännu fler Sverige-kopplade utmaningar för Elon Musks rymdsatsande Tesla-företag. I veckan gick nämligen Sundsvalls Tidnings gamle sportkrönikör Roland Engström, som nu har förlänats en helt fri roll som krönikör, in i rymddebatten:

Det har väl än så länge bara fått just medelpadingarna att klicka på sälj-knapparna i sina Avanza-appar, men det är nog bara en tidsfråga innan den gamle GIF-krönikören pyst hål på hela Tesla-bubblan.

Till sist så tycker jag att min gode vän Johan Martinsson gjorde ett strålande arbete med att lyfta svårigheterna i att under en pandemi arbeta som personlig assistent till den multisjuke och gravt covid-19-sårbare Henrik Fannkvist i det här SVT Västernorrland-klippet om att alla funktionsnedsatta personer klumpas samman i en enda prioriteringsgrupp vad gäller vaccineringen.

Min gode vän bär heller ingen mask i själva klippet, men på stillbilden som SVT valt att bildsätta inslaget med så är det noterbart att Martinsson inte verkar ha släppt sitt förra lokalmediala kändisskap:


För där Fannkvist sitter munskyddslöst blottad i köket så står Martinsson till synes räddhågset ihopkrupen med hela näbben igentäppt av papp, som om han vet med sig att oavsett hur sårbar Fannqvist än är så är det han som har allra mest att frukta av alla i denna pandemi:

Har man över en natt blivit »Lungpatienten« med hela Medelpads socken så är det inte fel att kablas ut på SVT-bild som den vuxna i flygplansstolens informationsblad, som först av allt bör applicera masken på sig själv innan hen ens tänker en tanke på någon annan.

Från veckans GVFÖ (vilket akronymiseras GVFÖK för den som har särskrivningssvårigheter, enligt min vän Den Bilburne Befruktaren) tar vi förstås med oss ett par starka scener. Allra starkast förstås denna, när Tacoparet gjorde entré till parmiddagen insvepta i varsin vetetortilla:

Att som nyblivet par inse att man är Tacoparet, långt innan man ens blivit ihopklippta till Tacoparet och därmed också blivit Tacoparet med hela tittarskaran, är faktiskt helt otroligt.

Men det allra mest iögonfallande med avsnittet var nog ändå faktumet att den jobbiga psykologgubben, som jag stört mig på under hela säsongen, till slut kom ut som jobbig gubbe i sin »spaning« om den omöjliga i den tuffing-mjuking-dialektik som den moderna, feministiska kvinnan påstås kräva av sina eftersträvansvärda män:

Här har vi det: problemet. Inte för mig, bedyrar nog mannen med den typen av tunnhåriga tuppkamsfrisyr som gör att man blir åtråvärd på även de mest urspårade feministiska marknader, men för samhället generellt.

Men det allra roligaste ordet som uttalades under gårdagens avsnitt var det som SVT:s undertextförfattare har utelämnat här:

När Tacomannen förklarade Björn Rosenström-låten som orsakade sådant rabalder på midsommarkvällen som att »vi satt och lyssnade på musiken«. Inget mer. Musiken. I bestämd form. Du vet hur det kan bli när man lyssnar på musiken.

Fredagsveven: Ska vi verkligen fortsätta?

Frågan är berättigad. »Ska vi verkligen fortsätta att varje fredag kasta ner överblivna kolor från veckan ner i denna krater av mänsklig frånvaro?« är en fråga som ställs på vartenda redaktionsmöte hos Pirkt.se, men den här veckan är frågeställningen extra aktualiserad, efter gårdagens avsnitt av Gift vid första ögonkastet.

Det omaka Tacoparet (där Sofia gillar smakrik salsa, medan Anton uppskattar en taco där en massa krimskrams inte tillåts ta överhanden på vetemjölets bekostnad) skulle fira midsommar ihop i Antons hemstad, och som Anton kom till sin småstadsrätt nu, efter att ha tvingats anpassa sig efter en omtumlande period bland rulltrappor och Åhléns-skyltar i Stockholm. Anton bjöd över ett par kamrater på midsommarkvällen, där SVT ska ha beröm för hur de utseendemässigt castat hans kompis, den självutnämnde provokatören som älskar Björn Rosenström:

Jag har goda skäl att tro att kompisen varit en perfekt castad skådespelare (titta på det där håret: det är en peruk som SVT halar fram när de behöver skapa en karaktär byggd kring att han älskar Björn Rosenström), främst eftersom att allt tyder på att Anton fram till nu blivit uppfostrad bland vilda djur i skogen (hans reaktion när Sofia lyfte att alla pojkar inte alltid behövde ha blåa tröjor med bilar på var paffare än en vargs hade varit!) men också på grund av att den provokative Björn Rosenström-älskaren gick bort sig och lämnade sin karaktär när stämningen fullkomligt höll på att spåra ur.

Detta när Anton ville fortsätta att saktfärdigt dissekera textrad efter textrad av Björn Rosenström-beskrivna övergrepp, trots att hans nyblivna fru är rättmätigt rosenrasande och stämningen är så förtätat usel att den skulle gå att skära igenom med en tunn feministisk introduktionsbok.

Men den provokative kompisen – som spelat sin roll perfekt fram till dess, knappt någonsin har vi sett en bättre castad jobbig kille med en långburk på fest i svensk teve – väger då in med denna fråga:

Ska vi verkligen fortsätta? Den frågan har aldrig en riktigt genuint jobbig Björn Rosenström-lyssnande snart-trettioåring ställt, när stämningen är på väg att riktigt barka loss och en gång för alla bli irreversibelt dålig.

Tur då, för alla som missunnar den genomtumme varghybriden Anton kärlek, att Anton själv tar vid och insisterar på att de ska fortsätta med sin målmedvetna färd mot all midsommarsstämnings avgrund. SVT-kameror, nybliven fru vid sin sida, frus kompis närvarande; ingenting kan hindra Anton att få skicka den här ömt storögda blicken mot sin vän provokatören när han skrålar med i ännu en versrad:

Scenerna från den efterföljande kubben är några av de stelare man beskådat i det här programformatet sedan den där husvagnssemestern för några säsonger sedan, där all chans till romans var fullkomligt stendöd och där kvinnan till slut låg och kved på en ihopfällbar sänghalm och hennes sämre hälft frågade ifall hon ville ha yoghurt för magens skull och allt hon fick fram var ett irriterat »nej«.

Det blev förstås tårar och gråt och uppbrott till slut.

Och om det var Skogskvinnan Susanna som låg pyrt till i det allmänna omdömet efter förra veckans avsnitt så hoppas jag att det är kundtjänstchefen Anton, vars främsta livsgärning verkar ha varit att han lärt sina rullgardiner spela Star Wars-introt, som ligger i allas botten efter denna veckas uppvisning. Att out-Björn Rosenström-älska en Björn Rosenström-älskare inför tevekameror är starkt gjort år 2021.

Susanna däremot växte ju under veckans avsnitt, där hon kan ha stått för en av svensk teves allra skarpaste 180-graderssvängningar: från att ha stört sig otroligt mycket på saker som att Skogsmannen Johan haft för mycket olja i sin stekpanna, på att han en gång råkat använda fel tempus (»det ÄR trevligt!!!«) och på att han haft »mycket spott« i näbbsystemet så var hon nu – efter ett dygns återhämtning – plötsligt redo för att bara se det härliga i att han utan anledning dök upp till ett midsommarfirande i en kalsonglös kilt.

I veckan pratade jag för första gången på väldigt länge i telefon med en tjejkompis, som sedan vi träffades sist hade skaffat sig en pojkvän.

Det är ju alltid svårt att be någon beskriva en person man blivit kär i; svårt att lyckas sätta fingret på den andres personlighet, på dess karaktär.

Men som medelpading och i samspråk med män-dejtande individer som har medelpadsk koppling så har man ju alltid kunnat ta till den gamla Smirre-Melle-Kjelle-grafen för att på ett nästan vetenskapligt sätt lyckas identifiera vad det är för en kille som ens samtalspartner har träffat. »Var skulle du placera honom på SMK-grafen?«, har man ledigt frågat och så har de med enkelhet kunnat placera ut en ganska bestämd punkt på den triangelformade graf som spänner från Vladimir Smirnoff (söt, sportig, kazakisk glimt i ögat), Melodie MC (tuff, hiphopig, gör coola basket-anthems) och Kjell Lönnå (varm, lugn, trygg, körsång):

Men igår, när jag pratade med min vän från Skåne (som inte har den medelpadska Smirre-Melle-Kjelle-triangeln i sin referensram) så var min fråga kring hennes nya partner istället givetvis denna:

»Var skulle du placera honom på en skala mellan Skogsmannen, Tacomannen och Ögondoktorn?«

Till veckans upplaga har jag också tagit fram ett litet Venndiagram med de tre nya typerna av manlighet som över fem avsnitt nu har tagit plats i svensk offentlighet:

Allt på Pirkt.se är förstås OpenSource:at, vilket betyder att det inte bara är fri användning av Venndiagrammet, utan även vidareutveckling av vilka små detaljer som ryms inom de olika områdena.

jag vill placera in punkten som är Erik Löfgren i ytan som delas mellan Skogsmannen och Ögondoktorn, men som inte har det minsta samröre med den nu cancellerade Tacomannen. Vad har vi där? Ett ibland fånigt leende över snoken, mycket olja i pannan, ett bostadsmässigt mellanförskap.

Jag vet inte med er, men jag har lite svårt att greppa det sunda i det här med skenande priser på icke-materiella ting. Bara i veckan snubblade jag över den här nyheten:

30 000 procents värdeutveckling på en dag för en låtsasvaluta tänkt att användas inom ett kommande tv-spel är säkert något som säkert ligger inom sundhetsspektrat enligt alla nationalekonomiska kalkylramar (ett ämne som portalen gråthulkade fram ett längre inlägg om i veckan), men för en enkel lekman är det förstås lätt att ana ugglor i mossen.

Det är som att folk som påstår sig kunna… bara… säger saker:

Och för alla mossar där det skulle kunna anas en liten uggla så finns det en granskande tidningsartikel från Länstidningen Östersund som avslöjar att Daniel Kindberg och Östersunds Fotbollsklubb har hela underarmen fastkilad i den syltburk som någon kanske ställt ut för att lockbeta fram en uggla:

Sådana här glada fredagsuppdateringar hade vi inte haft i våra flöden ifall vi inte tillåtit våra svenska lärare att bli framgångsrika influencers på Instagram och TikTok. Många har dock genom åren varit kritiska mot att profilerade lärare, som Magister Nordström ovan, gör reklam för robotdammsugare eller slipsar i sina sociala lärarkanaler och nu verkar detta hat mot entreprenöriellt driv även ha nått sjukvården:

Snart får väl inte ens en läkare TikTok-koreografera fram cancerdiagnoser till sina patient, trots att stora följarskaror sitter och väntar på nytt content.

Till sist, tack vare tips från den halvt otrogne Fredagsveven-läsaren och högljudde McDonalds-kritikern Johan Martinsson, vill i alla fall Pirkt.se säga grattis i efterskott till längdskidåkaren Calle Halfvarsson. Det blev ju aldrig den karriär som många hoppades på för Halfvarsson, när han kom fram som stortalang, och nu verkar det som att till och med hans eget förbund har glömt bort att den nyblivne 32-åringen står kvar i en spilta i deras stall:

Att den ansvarige för sociala medier dels glömde själva födelsedagen och sedan, när hen skamset inser sitt misstag, inte orkar bemöda sig med mer grafiskt pill än att slafsa dit ett gulblått men grattislöst »32 år« över magen är ett av de deppigare firanden man sett på länge. Visst, det är inte alltid särskilt kul att bli äldre som idrottare och speciellt inte när man kanske fortfarande väntar på det stora genombrottet efter 30-årsstrecket är passerat, men så här tråkigt ska det väl ändå inte behöva vara?

Fragbiteifieringen av de högre studierna fick mig att unna mig ett sammanbrott

Hur länge syns det på en att man suttit på en bänk och gråtit?

Jag tyckte att alla, varenda en jag mötte på vägen hem i eftermiddags, vare sig det var barn eller vuxna eller alla dess mellanting, tittade mig onaturligt djupt i ögonen och hängde kvar med blicken; som om jag fortfarande – flera timmar efter de förlupna tårarna!!! – gick och bar på en anmärkningsvärd rödsprängdhet över näbben eller en uppenbart post-gråten skörhet över hela min lekamen.

Men då hade jag ju sedan flera timmar tillbaka ryckt upp mig, tyckte jag. Gråten kom ju på förmiddagen. Därefter hade jag samlat ihop mig, tagit en längre promenad till universitetet och suttit mig på en av Stockholms allra bästa sittplatser i mars månad–

–och låtit det unika solgass som uppstår i den lilla skyddade betongrundeln fungera som en välriktad d-vitamin-kanyl rakt in i mina sorgsna vener.

(Ett par vänner gick förbi – faktiskt!: ibland glömmer man att vänner som fenomen existerar – och än en gång fick försvara mitt val av grånad sittplats, men kritiken tystnade snabbt då jag med rätta slog fast att det lilla betongbygget, med sin rundade lilla krater längst upp, bjöd på Stockholms bästa lä; en lä-luft så ren och stilla att man kunnat tappa upp den på flaska och sälja.)

Jag läste lite planlöst för nöjes skull i solen och lade mina fruktansvärt menlösa uppgifter åt sidan för en dag. Och så mådde jag lite bättre.

Och nu mår jag fortsatt bättre. Astra Zenicas vaccin kanske stoppas, kanske rivs det i och med det upp ännu en rejäl reva i ens redan tilltufsade möjlighetshorisont, men det känns okej igen.

Men i förmiddags unnade jag mig verkligen ett sammanbrott.

Jag tror att det började redan i helgen, men sedan började måndagsmorgonen med att jag möttes av det här mejlet från den ofrivilliga vän jag dragit på mig i och med att jag skrev upp mig hos Arbetsförmedlingen: »My på Careerhub«. Hon hade skannat hela arbetsmarknaden å mina vägnar, sammanvägt mina erfarenheter och mina meriter och min arbetsduglighet, och kommit fram till att det fanns ett enda jobb som hennes AI-teknologi ansåg skulle passa mig:

Och det är klart att jag skrattade till. Jag tycker att jag hittills lyckats hantera min arbetslöshet med en viss självdistans och från något slags systemkritiskt ovanifrånperspektiv (som i den här långa texten), men vecka för vecka – ju närmre vi kryper tillsättandet av alla Stockholms lärartjänster inför höstterminen – desto oroligare blir man över att allt som står till buds för min arbetsföra person är statistroller i kvinnlig medelålders mellanösternskrud.

Kort därpå, som en rapp uppercut efter My på Careerhubs lätta jabb över trynet, fick jag en hemtenta i en av de distanskurser jag läser under våren, för att få ut min behörighet i svenskämnet mot gymnasiet.

Och jag blev inte ledsen över att den kändes överväldigande svår, inte nedstämd i och med att jag plötsligt kände mig stressad och jäktad.

Tvärtom. Helt precis tvärtom. Det som gjorde mig överväldigande ledsen var att det fick mig att tänka på vad jag har gjort av de här senaste fem åren; vad det är jag ägnat min 20-årsålder åt.

Jag hade ingen 30-årskris inför min födelsedag i somras, märkligt nog ingen alls, men nu i dagarna har den då uteblivna krisen sköljt över mig.

Av mina tio år som tjugonånting lade jag minst sju på universitetsstudier, och då pluggade jag under vissa terminer dessutom dubbelt under ett par terminer, bara för att försöka vara extra duktig och ambitiös.

Och det var inte en slapp tenta på en distanskurs som fick mig att plötsligt inse det, men plötsligt satt jag så här i förmiddags:

Jag har tagit mig upp ur det hålet nu, men jag tänkte försöka ge lite bakgrund kring hur jag hamnade där.

Jag vaknade till ett P1 Morgon-inslag om att ett finskt batteriåtervinningsföretag som använt sig av, den för batteriåtervinnare något okonventionella, metoden att dumpa tusentals ton av batteriavfall i olika håligheter i den mellansvenska landsbygden. Och att det företaget nu gått i konkurs, efter att de helt sonika bara slutat betala sina räkningar efter att den stora batteriskandalen briserat (det är inte lika kul att vara batteriåtervinningsentreprenör när det uppdagats att det entreprenöriella i ens batteriåtervinningsverksamhet bestod av att härma en klassisk gammal 1940-talsmetod, bland annat känd från Sundsvallsbukten). Och att nu, när de stackars avslöjade finländska entreprenörerna blivit påkomna och konkursombonade, så kan de lokala skattebetalarnas redan sargade kommunbudgetar få slanta upp de 40 miljoner kronor som saneringen förväntades kosta.

Och det fick mig att tänka på ett kärt återseende från igår kväll, då jag såg min gamle lärare från nationalekonomin på Stockholms Universitet i SVT-rutan. Professor John Hassler red ut till försvar för Region Stockholms taktik att, mitt under en brinnande pandemi och på tvärs med rådande sparkrav på flera akutsjukhus, göra ett överskott på nära sex miljarder kronor som de ska lägga på regionens redan polettstinna buffert inför framtiden:

Jag trodde att John Hassler, i egenskap av nationalekonomisk professor, var fullt upptagen med att utveckla rymdparasoll som ska rädda klimatet–

–men det finns alltid en liten lucka i schemat ifall man ges chansen att försvara den nationalekonomiska riktigheten i att skära ner i välfärden och det allmänna. Då kan man för en stund släppa silvertejpen och de stora tygstycken man köpt på Panduro för att kompensera för att ens ekonomiska teorier tagit någon särskild höjd för att planeten håller på att gå under.

Men det ska sägas att John Hassler inte alltid är snål när det gäller till huruvida skattepengar bör spenderas eller ifall de bör sparas. I våras, när pandemin slog till, så var hans inställning en annan:

Då gick Hassler på Ulf Kristerssons linje och ville ge 100 statliga miljarder kronor i månaden (jag gillar egentligen inte att slänga in utropstecken i en parantes, men här kommer några!!!) till alla de företag som kanske skulle få sig en pandemisk törn. Att det var ett måste fanns det tydligen färdigsnickrade nationalekonomiska kalkyler som gjorde glasklart. Så fort det finns ett batteriåtervinningsföretag som fått svårt med marginalerna på sitt dumpande av batteriavfall i mellannorrländska gropar måste man vara där med det moderata Joe Sakic-knycket med handleden:

Och lika glasklart är det att man inte kan lägga alla 108 miljarder skattekronor som Stockholms Region har i sin sjukvårdsbudget på faktisk sjukvård. Man måste faktiskt spara sex stycken av dem och det kan man faktiskt göra på många fiffiga sätt: på kvinnokliniken på Södersjukhuset har de anställda exempelvis tvingat fram flera bra idéer när nedskärningspiskan har vint över personalstyrkan. På en whiteboard i lunchrummet föreslogs det att man, för att rädda en budget som gick med sex miljarder i överskott, kunde »skippa Bragokex« till de nyblivna föräldrarna eller att man kunde »skippa det lilla påslakanet till babyfilten, räcker med bara handduken« eller bara »bädda snittsängen med endast plast (ej drag, ej engångs)«. Det är egentligen dumt att man ska behöva skriva sådana självklarheter på en whiteboard i ett lunchrum.

Alla som har läst sin nationalekonomiska astrologi, där Milton Friedmans stjärna alltid står i precis rätt ascendent, reagerar ju så här när den får veta att någon på en barnavårdsavdelning unnar sig mer än en plastbäddning av snittsängen:

John Hassler är en otroligt framgångsrik individ. Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms region, är en otroligt framgångsrik politiker, som lyckats kryssa sig fram mellan utredningar om jäv och närmast veckovisa skandaler kring Nya Karolinska. Han som ägde batteriåtervinningsföretaget som dumpade allt sitt batteriavfall i mellersta Sveriges alla skrymslen och vrår är nog även han klassad som en framgångsrik individ av vår samtid.

Och mitt i denna samtid har jag fått en tenta som framstod så alldeles otroligt enkel att lösa. Och den gjorde mig, i all sin simpla enkelhet, så otroligt nedstämd.

För jag har ju känt det även tidigare den här våren, där jag själv bygger ihop en termin som ska bestå av de återstående högskolepoäng jag har kvar till min svensklärarbehörighet; att jag inte gör någonting riktigt.

»Om utbildningssatsningarna i alltför hög grad leder till överutbildning kan detta i stället leda till att tillväxten hämmas.«

Häromdagen läste jag Sven-Eric Liedmans bok Hets, om skolans historia, från de första civilisationernas skrivarskola för de få utvalda fram till dagens Toyota-inspirerade löpande-band-produktion av masterstudenter. Han lyfter hur nyttomaximerandet blivit universitetsvärldens själva ryggrad, hur universitetsstudier gått från något väldigt exklusivt (omkring 20 000 studenter på 1950-talet) till något som snart sagt alla måste ägna sig åt (idag är över 400 000 studenter inskrivna) och hur det leder till en skenande inflation i högskolepoäng, när alla med ett par naggslitna fackböcker, ett gem och lite silvertejp kan bygga ihop till en kandidat.

I denna veva lyfter han fram begreppet överutbildning.

»Den som studerat mer än han eller hon behöver för sitt framtida yrke är överutbildad. Det är slöseri med tid och pengar att kunna mer än man behöver«, skriver Liedman om samhällets utilistiska syn på saken.

Jag är hopplöst överutbildad vad gäller högskolepoäng, med mina två fullbordade utbildningar istället för en, men samtidigt så känner jag mig ofta så otroligt underutbildad vad gäller faktisk kunskap jag tagit med mig från alla de kurser jag avklarat. Och jag tror att det gäller för så väldigt många som pluggar vid dagens universitet.

Härom året använde jag den här meme-mallen för att sätta ord på känslan av vad många humaniorastudenter främst tog med sig från sina tre- eller femåriga universitetsstudier:

Sven-Eric Liedman, 81, nämner mycket i sin utmärkta redogörelse för skolväsendets historia och dess olika strömningar, men hans bok rör faktiskt inte den allra senaste strömning som jag fått korn på under de senaste månaderna som renodlad distansstudent: den ökade Fragbiteifieringen av de högre studierna.

Ingen av mina föräldrar har varit och nosat på några högskolepoäng i sina liv, så därför har jag nog alltid känt ett styng av stolthet när jag – som kommer från ett icke-akademiskt hem!!! – lyckats bra med någon tentamen.

Men de där högskolepoängen som ingen av mina föräldrar nosat efter, tryggt förvissade om att deras fyraåriga tekniska gymnasiebana skulle generera anställningstrygghet, är ju inte alls längre särskilt högt hängande frukt. Det är i många fall ren fallfrukt som bara ligger där, alldeles otroligt enkel att plocka upp för den med en fungerande internetuppkoppling.

Två av de kurser jag läser nu under våren är nästan helt och fullt byggda på att man ska göra inlägg i långa och otympliga och svagt gränssnittade forumtrådar. Det känns väldigt lite som att det är framtidsosande spetskunskap jag tillgodogör mig, väldigt mycket som att jag försöker klättra i rang på det gamla nätforumet Fragbite.

Den tredje kursen är en ren repris från förra året: föreläsaren, vars första PowerPoint-slide skrek ut att han »satt fast« utomlands och därför inte kom åt sina böcker hemmavid, lade upp en enda tiominuter lång introduktion där han välkomnade till kursen, sedan var precis alla andra föreläsningar upplagda repriseringar från 2020 års identiska kurs. Han tog helt sonika sina fjolårsinspelningar och slafsade upp allt på det anrika universitetets server i januari: här!, kolla på det där!, det funkade ifjol!, ha så skoj!, och så är hans vår räddad fram till dess att han ska tvingas klura fram en tentafråga i juni månad.

Det är ju inte seriöst, det han håller på med. Och då blir ju inte heller det jag håller på med seriöst. Jag har slösat min enda 20-årsålder på att vara mån om att vara väldigt duktig på något som inte spelar någon som helst roll; satsat mina livsbesparingar på en urspårad bluffvaluta som inflationen snart gjort värdelös.

Min tillväxt har hämmats. I en samtid som gynnar den entreprenöriella anda som genererar verkningslösa rymdparaflax eller stora mellansvenska kratrar fulla i batteriavfall så sitter jag dumdristig och sliter med något som inte skapar något som helst värde för varken samhället eller mig själv.

Jag är ingen entreprenör. Jag är en antiprenör.

Medan alla andra jobbar och köper bostadsrätter till nya rekordpriser så sitter jag och skriver inlägg i Fragbite-forumet i hopp om att jag bara är några inlägg ifrån att kunna inkassera några nya toppbetyg som i sin tur ska kunna ge mig en anställning, även fast jag innerst inne börjar inse att jag nog hade haft en större chans att hitta mig en anställning i svensk skola redan för fem år sedan, ifall jag helt hade hoppat över lärarstudierna och vänt mig direkt till någon ekonomiskt hårt pressad rektor.

I Sundsvall sprang jag bokstavligen in i mitt första lärarjobb, när jag – nyss hemkommen från Umeå, stukad av såväl portvinstå som en misslyckad västerbottnisk superettansejour – träffade min gamla SO-lärare på stan och på stående jobb erbjöds ett SO-jobb på en lokal friskola.

Nu, med alla dessa högskolepoäng och examen i ryggen, känner jag att jag kanske ändå måste skaffa LinkedIn och TikTok eller var man nu måste lansera sig som förstelärare för att kunna få en någorlunda trygg och stabil kommunal tjänst som lärare i den akuta lärarbristens Sverige.

Allt det här sköljde över mig och vidare ner genom mina tårkanaler när jag satt på en bänk i förmiddags, högst upp på en kulle intill Brunnsviken, och snörvlade om att jag haver slösat mitt enda liv på inte knulla och snus och travet (det hade varit hedervärt) utan på fotboll och journalistik och Fragbite.

Jag brukar kunna försöka se på mig själv och min tillvaro utifrån mitt eget perspektiv, där jag inte bryr mig särskilt mycket ifall det jag gör är till gagn eller förlust för mitt personliga varumärke på denna livslånga marknad man tvingats ut på, men i förmiddags var det som att jag inte kunde sluta se mig själv ifrån ett jämförande utifrån-perspektiv som betraktade mina levnadsval utifrån någon form av nyttomaximerande mall.

Och då höll det inte. Då brast det. Då unnade jag mig ett sammanbrott.

Jag ville bara berätta det. Att jag är ganska dum, att samtiden också är dum, att pandemin titt som tätt suger livsmusten ur en så till den milda grad att ibland bryter man ihop fullkomligt. Men så blir det bättre igen. På vägen hem, när jag kände mig glad igen men när alla jag mötte fortfarande verkade se min rödgråtenhet!!!, såg jag att en mäklarfirma satt upp lappar på flera adresser längsmed Roslagsgatan: en ganska tråkig tvärgata till Odengatan. På bilden smilade en ung mäklarkille upp sig intill en text om att han sålt en bostadsrätt rekorddyrt på just Roslagsgatan: över fem miljoner kronor för fyrtio-nånting kvadrat. 114 000 kronor kvadraten, förkunnade både texten och hans 114 000-kronor-kvadraten-smil.

Hade jag sett den på vägen till skolan hade jag summerat det som att mäklaren var ännu en individ som var allt det där jag inte kände att jag var: framgångsrik och lyckad och i fas med sin samtid.

Men nu stannade jag, tittade närmre, och noterade en sak i hans fånigt flinande anlete: han såg drogad ut. Han såg ut som en närmast övertydligt exempel på hur ingen i den där affären kan ha varit vid sunda vätskor. Rekorddyra 114 000 kronor för en enda kvadratmeter, mitt i en världsomfattande ekonomisk härdsmälta; här ligger en hund eller åtminstone en ohållbar bolånebubbla begraven. Den här samtiden är inte vid sunda vätskor, vårt samhällsbygge är inte vid sina sinnens fulla.

Tänkte jag. För då, på vägen hem, tänkte jag som vanligt igen. Och det är förvisso inte till glädje för många andra, men det är till glädje för mig.

Jag behövde bara en hel del stöd, en bra och Fragbite-frånkopplad bok och den unika typ av vårigt soliga lä-luft man än så länge bara finner i betongtrappan utanför SU, innan jag lanserat den tappad på flaska.

Fragbite-tentan är fortfarande kvar att göra, min lärares böcker är fortfarande i fel land och ingen på lärarmarknaden kommer göra vågen när jag blir färdig och staplar dessa nya högskolepoängen överst i en redan alldeles onödigt tilltagen hög av snart bortinflaterade poäng.

Men det känns okej igen, i sin kontext.

Fredagsveven: Den nya breda vänstern

Huka er i i torgklungorna, för nu laddar han om med nytt menlöst content!

Inte ens öppna och infekterade stridigheter mellan redaktionsledningen och de nya ägarna, som portalen rapporterat om i veckan, kan numera hindra Pirkt.se att komma ut med den åter veckovisa Fredagsveven. I pandemiskt isolerade tider som dessa, när vardag och helg och dag och kväll glider in i varandra, är det viktigt att ha någonting att binda upp tillvaron kring och i mitt fall är det delvis att bestämma för sig själv att en fast punkt på fredagseftermiddagen, efter att man flexat ut från sina distansstudier, är vigd åt fritt vevande:

Och den här veckan har jag tänkt att inleda veckans vev med några tankar om vad en modern och verkligt bred vänsterrörelse måste rymma under sitt paraflax under 2020-talet. Vi lever i en era av snabba omställningar och teknologiska landvinningar som minst sagt utmanar den gamla hederliga men något naggslitna svenska modellen på arbetsmarknaden. Vi har inskränkningarna i strejkrätten, vi har prekariseringen av yrken i bransch efter bransch i takt med gigjobbens utbredning och vi har nu också en ny aktör som slagit sig in i kilen mellan arbetsköpare och arbetstagare: robotarna.

I veckan nåddes jag av nyheten att Foodora och Tele2 lanserat en egen liten Star Wars-artad rörlig plåtbytta som ska kunna köra ut »framtidens leveranser« utan mänsklig hjälp.

Och hur svarar vi i vänstern på detta nya lilla BB2-gulliga hot?

Skrev Marx något om de lilla rosavita självkörande minibilarna, kanske? Hann Engels med något om det?

Nej, i stället för att gå till de gamla läggen och leta efter svar hos gamla 1800-talstänkare tror jag att den nya och bredare vänstern måste höra av sig till en helt annan typ av tänkare för att få hjälp att attackera detta 2020-tals-bekymmer. Jag tror att den verkligt breda vänstern, som är pigg och på-tårna-stående nog för att anpassa sig efter tidens tand, måste våga inkorporera den gamle Formel 1-kommentatorn Janne Blomqvist i sitt stall av centrala tänkare.

Sedan Micke Dubois tragiska bortgång så borde det vara den andre RobotWars-kommentatorn, Janne Blomqvist, som har bäst svar på hur vi bör tackla på de senaste robothoten på våra svenska gator. Bara Janne Blomqvist kan säkert veta ifall det är Sir Killalot, med dennes gripstarka klo, eller Chaos2, med sin otroliga flippförmåga, som vi bör skicka ut på Stockholms gator för att göra processen kort med det lilla försvarslösa Foodora-åbäket.

Min vän Sinan Akdag, som är expert på postmoderna konsumentfrågor och ny teknik, lade sig i debatten och menade – med all sin expertistyngd – att det var gamle Hypnodisc, med dennes fruktade sågklinga, som var bäst lämpad för uppgiften.

Men Pirkt.se är förstås inte en portal som uppmuntrar till varken gripklo- eller flippvåld och allra minst till ituklyvning av stackars AI-styrda fordon, utan som den nyanserade vänsterröst portalen vill vara i debatten så kan den nöja sig med att lansera gamle trofaste husroboten Sergeant Bash – inte sällan refererad till som »robotarnas Steve Galloway«, efter den ex-allsvenske profilens menlösa roll som assisterande domare i Gladiatorerna – skulle kunna figurera som någon typ av opartisk upprätthållare av robotlag och robotordning på Stockholms gator.

Det är 2021 nu, Trump är borta, Joe Biden återkritar på en massa klimatavtal och all världens miljöfonder går ungefär lika bra som Pets.com-aktier gick innan IT-bubblan sprack. Jag tänker ofta att nu har vi åtminstone börjat ställa om och rört oss bort från de allra ruttnaste av energikällor, men ibland snubblar jag in på Wikipedia-listan över världens största företag och blir lite nedstämd:

I topp har vi två företag som lever på att vi ska förköpa oss på onödiga prylar som skeppas runt hela planeten, men därefter så har vi en mängd oljebolag man knappt hört talas om: kinesisk olja, följt av nederländsk och saudisk, innan vi finner IT-pryltillverkaren Apple (som har en viss mängd koboltblod och ett par kinesiska arbetsdödsfall på sina nävar) och ett bilföretag och sedan ännu ett oljebolag.

Retail, retail, oil and gas flera gånger om, electronics, automotive, oil and gas igen – är det så världen ska se ut 2021? Jag trodde faktiskt inte att det fortfarande såg ut så, måste jag säga.

Men jag har medvetet strukit över ett av företagen i listan, för att jag kände att just det företaget var ett företag vars höga omsättning var ordentligt logisk. Den kändes rätt och riktig. För så här i mars månad, när man börjar få rätsida på tillvaron igen efter den mörker- och köldsmocka som vintern alltid sätter rakt i trynet på en, så börjar det bli tydligt för en varför just det här företaget är så givna på listan över de företag som omsätter mest pengar i hela världen.

Man hittar dem nämligen överallt.

Den obligatoriska standardvanten med det copyrightskyddade Thinsulate-materialet, som alla människor som bor på våra breddgrader finner sig själv köpandes i tid och otid. Efter en vinter kan man gå igenom sin hatthylla och finna drösvis med marginellt olikfärgade Thinsulate-vantar av marginellt olika form och storlek.

De köps i drivor. Någon enstaka här och där, till synes i farten när man viker in på Stadium för att ta skydd från det nollgradiga snöblandade, men när vintern summeras så är de överallt.

Helt i skymundan så är Thinsulate-vantens omsättning givetvis en av världens största.

Och till skillnad från oljan och gasen och bensinbilarna och de konsumismhetsande jättekedjorna är det inte ett företag jag tror att vi vill nedveckla i det samhälle jag tror att vi vill bygga.

Vår depressiva anti-tillvaro börjar sätta sig på ett oroväckande sätt, men jag undrar om inte det här var det tydligaste exemplet på länge, när Sundsvalls Tidnings enkätfråga häromdagen inte lyckades bli gladare än så här:

Till sist måste vi ge lite efterhandsberöm till den trogne Fredagsveven™-läsaren och den ideelle contentskaparen som på den här portalen har fått göra sig känd som Den Bilburne Befruktaren.

Hans spaning om att Johan, grävmaskinisten från Gift vid första ögonkastet, satt på ett par ordentligt Hide The Pain Harold-vinklade ögon har åldrats alldeles otroligt bra.

Detta i takt med att hans nyblivna fru gjort tillvaron nära nog omöjlig för honom.

Vi behöver inte ens anamma förra veckans påkostade och rörliga kokgubbemontage för att se att i de där ögonen, som just blivit utskällda för att ha varit för bestämda och minuten senare för att ha varit för veliga!!!, gömmer det sig en illa byggd Hide The Pain-fasad.

På samma tema vill jag också ha fört till protokollet att GVFÖ-deltagaren Susanna verkar leta efter den närmast unika kombinationen av klassisk skogshuggarman och normbrytande intersektionell woke-feminist, vilket nog är fullkomligt chanslöst att lyckas med. Klart är ju i alla fall att grävmaskinisten Johan, 31, inte fyller ut den specialdesignade tröjan fullt ut.

Men! Men!!! Ett faktum som gick många förbi var att Johan begick ett alldeles sensationellt stort normbrytande då det vid bastubadandet stod klart att han – i egenskap av 31-årig grävmaskinist på nära två meter – inte tyckte om att dricka öl. Att han satt där i bastun och näbbade på vad som uppgavs vara någon typ av blandsaft måste ha varit något av det allra mest normbrytande som synts i reguljär teve.

En tredje och sista spaning hinner vi med från gårdagens starka avsnitt av Gift vid första ögonkastet och det är givetvis Tacomannens utläggning om vad som faktiskt gömmer sig i hans drömtaco. Han har hela världens skafferier till sitt imaginära förfogande, men han stannar vid den här fyrlingen:

Det har han förstås fått löpa gatlopp för: att stanna vid den gamla köttfärs-isbergs-gurka-majs-fyrlingen är att klassas som extremistiskt i tråkighetshänseende, men just faktumet att han ändå slänger in några blad av just isbergssalladen tycker jag borde ha fått folk att stanna upp och tänka till innan man slänger ur sig smädelser och sågningar.

För apropå just isberg så är det ju så att det är mycket som inte syns i en uppräkning av drömingredienser i ens drömtaco. Vi måste se på den isbergsbleka uppräkningen av tacofyrlingen som ett isberg i sig, som gör det tydligt att det inte främst är så att 28-åringen är tråkig på grund av att han inte uppskattar fler ingredienser än några av det svenska kökets allra tråkigaste – utan att han är tråkig av skälet att han verkligen måste uppskatta den torra brödsmaken av vetemjöl.

Jag vet inte om det är bättre, men det är ett bortglömt perspektiv i tråkighetsdebatten.

Öppet bråk mellan redaktionsledning och ägare på Pirkt.se

En redaktionsledning som satsar på att återlansera gamla fiaskokoncept som Fredagsveven och nylansera obskyrt undangömda GIF-flikar.

Nya kontroversiella ägare som trott sig ha investerat i ett »spännande medialt projekt« och som försökt lägga sig i publicistiska beslut.

Mellan dessa parter råder just nu fullskaligt krig hos portalen Pirkt.se.

– Jag trodde aldrig att Rasse Rasistsson kunde vara en lynnig ägare att arbeta för, säger den meriterade redaktionschefen Erik Löfgren besviket.

Han tar emot inne på Pirkt.se:s redaktion på Östermalm i Stockholm. Erik Löfgren suckar och drar handen över sin kala skalle.

– Här, säger han och pekar på en punkt ganska högt uppe på hjässloben. Här uppe brukade mitt hårfäste sitta, innan hela den här härvan drog igång.

Han pekar på några stackars ensamma hårsäckar som ser ut att ha utgjort lösa konturer till ett ganska högt sittande och gravt invikt hårfäste, det som i publicistbranschen brukar kallas för ett Ivar Arpi-fäste.

– Nu har stressen gjort att det dragit sig tillbaka ytterligare, summerar han och drar på nytt handen över den bleka hjässan.

Det var i förra veckan som Pirkt.se-konflikten, som till centrala delar liknar den som härdsmälta som pågår på webbtidskriften Bulletin, brakade lös. Enligt samstämmiga uppgifter handlar det om ett öppen bråk mellan redaktionsledningen på portalen och den kontroversiella ägaren Rasse Rasistsson, som köpt upp portalen från det nederländska konglomerat – primärt fokuserat på verksamhet som rör mer konkret gycklande – som under lång tid behandlat mediehuset väldigt styvmoderligt och inte sällan låtit den årliga webbhotellsfakturan passera sitt förfallodatum.

Enligt uppgifter ska Rasistsson omgående haft synpunkter på det redaktionella innehållet på portalen och försökt lägga sig i publicistiska beslut.

– Förra fredagen skulle jag trycka ut den nygamla Fredagsveven™ om vanligt, med överblivna spaningar från veckan som gått, för att glädja de två nära vänner som jag vet sitter och väntar på att få sleva i sig de slappa spaningarna inför helgen. Det var lite om Rud Stewarts besök i Sundsvall, någon slarvigt använd The Office-referens, en genomgång av senaste Gift vid första ögonkastet-avsnittet… Det var det gamla vanliga, säger han.

Men när redaktionschefen loggar in i plattformen på kvällen så ser han istället att ett annat inlägg toppar portalens startsida, upplagt av den nye ägaren Rasse Rasistsson som olovligen loggat in i publiceringsverktyget och publicerat en externt skriven text, fylld av smädelser och malplacerade hugskott.

Redaktionsledningen fattade beslutet att snabbt plocka bort texten på fredagskvällen.

– Vi såg direkt att »oj, här har vi en text som genererar väldigt stor trafik«, och det går ju helt emot de redaktionella stadgarna på Pirkt.se. Och så skymde den ju sikten för den menlösa text om hur svärmiskt den medelpadskt lokale köpmannen Kjell Larsson tittade på den låtsas-Rod Stewart han vallade genom stenstan, sommaren 2012; den text som vi visste att två nära vänner till portalen sagt sig vara villiga att läsa.

Beslutet att plocka ner den kontroversiella svadan fick de nya ägarna att rasa. I flera långa Facebook-meddelanden tar ägaren Rasse Rasistsson heder och ära av redaktionsmedlemmar på Pirkt.se. Rasistsson lyfter bland annat upp den gamla »plagiatskandalen« från 2015, där för stora delar av en genomgång av humörföreläsaren Jesper Carons värv ska ha varit skärmdumpade från Carons egen webbplats, och »Branded Content-skandalen« från 2019, där ett insmickrande inlägg om Matsmart.se:s utförsäljning av Jarmo Sandelins nylanserade nötpåse för golfare inte nog tydligt markerades som sponsrat innehåll.

Under onsdagen ska ett redaktionsmöte ha hållits på videoverktyget Zoom, där inte bara redaktionsmedlemmar utan även den nya ägaren deltar. Under mötet är stämningen extremt aggressiv. Rasse Rasistsson anklagar journalister på Pirkt.se för att vara lögnare, att konspirera mot honom, att ägna sig åt nepotism och socialt spel och att det finns en »anti-Rasse-regel«.

»Pirkt.se är en helt ny portal som går ut på att inte göra det pirkt.blogg.se gjorde.«

Dessutom ska Rasse Rasistsson, ivrig att använda portalen för sprida sin egen världsbild, ha irriterats på att redaktionsledningen valt att lansera en ny flik på portalen: pirkt.se/gif.

Den väl dolda fliken präglas av en långsam buffring för liverapporteringstjänsten gör att hela sidinnehållet hålls dolt i ett antal sekunder, vilket får den att framstå som helt tom på information. Men tanken från portalledningens sida är att samla all portalens rapportering kring GIF Sundsvall under fliken, även om det hittills mest resulterat i att reportertjänster och arbetstid skickats ner i vad som beskrivits i branschen beskrivits som ett »cyberrymdiskt slukhål«.

– Jag försökte tålmodigt förklara för Rasse att »visst, det var nog inte mer än två-tre läsare som letat sig in i liverapporteringen från cupmatchen mot Sandviken senast«, men precis när jag skulle ge mig in i en längre utläggning om vikten av att försöka vårda den fina relation som portalen byggt upp med flera medelpadska fotbollsfarbröder genom icke-kommersiellt gångbara mjuggflikar, så blev jag mjutad.

Löfgrens ljud ska ha stängts av, mitt i en viktig publicistisk utläggning om vikten av att vårda portalens mellannorrländska fotbollsarv och det kloka i att ge det nya och copyright-befriade matchanalytiska segmentet Fyra stekta sparvar mer tid. Samtidigt ska ägaren Rasse Rasistsson ha tagit ton i en aggressiv svada som enligt läckta videoupptagningar ska ha låtit så här:

»Pirkt.se är en helt ny portal som går ut på att inte göra det pirkt.blogg.se gjorde. Varför tror ni att våra läsare vill läsa Pirkt.se? Ja, det är just därför. Och då vill ni nu skapa något slags blogg.se-version av Pirkt.se genom att låtsas att er publicistiska integritet är hotad. Det här är lögn, det här är vansinne! Ni kommer att sänka Pirkt.se!«

Under mötet är flera medarbetare och andra inlyssnare förtvivlade över vad som håller på att ske. Löfgrens egen farmor, en av portalens mest trogna läsare, utbrister: »Håller det på att braka ihop? Vad händer?«

Erik Löfgren lutar sig tillbaka i sin snurrstol och suckar. Han berättar att han, precis som många andra, lämnat långa och respektabla journalistkarriärer för att jobba på Rasse Rasistssons flaggskepp Pirkt.se. Han berättar att han skrivit sport för ansedda Dagbladet i Sundsvall och att han skrivit viktiga identitetspolitiska ledarkrönikor om sin flintifiering i Länstidningen Östersund, men att han nu lämnat de etablerade mediehusen verkligen trodde på det nya projektet under ledning av den karismatiske men kontroversielle Rasse Rasistsson.

– Och så blir det så här: att Rasse Rasistsson visar sig vara en fradgande galning med vad som verkar vara en mycket illa dold rasistisk agenda för sin plattform. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig.

Fredagsveven: Kul att så många visat intresse

Varje fredagseftermiddag skickar jag ut en av norra Europas allra minst finmaskiga håvar för att försöka fiska upp överblivna gamla spaningar från diverse chattgrupper. För att sedan kunna smattra ner (de inte sällan knyckta) spaningarna riktigt rappt och tanklöst behöver jag sätta en deadline för inlämning av förslag, för att sedan låta fingrarna dansa en riktigt taktlös schottis över tangenterna i vad som med litterära termer brukar kallas för något så specifikt som en »medvetandeström ur ett medvetande man absolut inte vill ha inblick i«.

Förra veckan skickade en nära vän in ett bidrag precis efter det att inkorgen slagit igen, men det var så pass talande för vår tid att det får en plats i denna veckas samling. För jag har känt mig lite nere i veckan, trots att både solen och den metrologiska våren gjort sitt bejublade intåg, och jag tror att jag kunnat härleda den upplevda deppigheten till just faktumet att det är vår, men att man – om man följer några som helst myndighetsrekommendationer – inte tillåts göra det som hör våren till.

Sällan har väl den samhälleliga tvångströjan känts stramare och mer kliande än när den här uppdateringen dunsade ner inför den förra helgen:

Uppmaningen att äta ensam på matställen inne i köpcentrum kan vara en av de minst levnadsglada uppmaningar som lämnat en näbb genom alla tider.

Bill Murrays karaktär i Lost in translation har de vita dukarna och utsikten, men det Folkhälsomyndigheten uppmanar till är ju det där sorgsna ensamtuggandet på Taco Bar i Birsta City, där man uppmanas sitta mol allena och dippa några torra majschips i lika delar creme fraiche, röd medium-sås och tacokryddad blandfärs.

Ingenting säger mer om vår svenska ovilja att helt klappa ihop hela samhället än att vi låter matserveringen inne i större köpcentrum hålla öppet – men bara servera en ensam stackars sate, som måste sitta där inför den fullskalig insyn som alltid präglar den öppna planlösningen i galleriors »food courts«.

Att sitta där helt själv, tålmodigt tuggandes på ett tacokex i det vidöppna landskapet, måste bjuda de förbipasserande på samma inblick i en grav ensamhetsproblematik som mina sista besök hos en frisör gav alla förbipasserande en inblick i en eskalerande flintifieringsproblematik.

I tisdags ringde jag min farmor. Hon beklagar sig sällan, min 86-åriga och nästan unikt pigga farmor, men nu ondgjorde hon sig över att hon tvingats ägna stora delar av dagen vid telefonen och datorn.

Detta då regionen i Västernorrland erbjudit alla som fyllt 75 år att boka tid för vaccination. Det var ungefär 30 000 individer som skulle in på en sajt eller ringa ett nummer och det gick ungefär som man kan tänka sig när 30 000 individer skulle in på en enda landstingssajt och ringa ett landstingsnummer.

Det var förvisso fler än bara 75 plussare som ringde in, men jag tackar Sundsvalls Tidning för att jag får skärmdumps-låna deras rapportering från fiaskot. I tidningen uttalade sig nämligen en Sten Ekström:

Bokningssidan som 30 000 alla åldrade västernorrlänningar skulle gå in på kunde inte leverera, inte heller telefonlinjen, som krävde 74 påringningar innan man till slut kom fram till ett nej-svar.

Men Karin Sellgren, regionens projektledare, lyckades ändå låta väldigt positiv när hon summerade dagen för tidningen:

Låter hon inte lite väl mycket som att hon och hennes region just haft ett biljettsläpp till en konsert med Europe i Tonhallen där intresset varit överväldigande? Det låter lite som att det är Region Västernorrland som gjort någonting som fått folk att rusa till telefoner och datorer för att engagera sig i detta nya initiativ från den lokala företagsandan, som att detta i grunden är en framgång för länet: att dess åldringar är rätt sugna på att inte sitta isolerade i sina lägenheter, som vore våren och sommaren eller hela livet en vara på en marknad som Region Västernorrland tillhandahöll.

Någonstans är det också symptomatiskt för valfrihetsvurmandets Sverige, att inte kunna bara dela ut tider till var och en av åldringarna, under en period då alla åldringar i princip bara sitter hemma, hela dagarna, och väntar på att få komma och vaccinera sig. Nej, istället måste man göra allting till en Håkan Hellström-på-Ullevi-tävling i www-snabbfingrighet, där Gösta får vaccinet först för att hans barnbarn hjälpt honom genom att koppla upp Göstas vaccinsug mot den robot-anordning som barnbarnet riggat för att auto-nypa åt sig tider i stockholmska padelhallar.

Med det sagt så går det bra för Region Västernorrland. Eller, ja. Bra och bra, de har väl otroliga problem med sin sjukvård och budgeten går ju käpprätt åt fanders, men vad gäller just lanserandet av nya grejer som det finns ett stort intresse av så verkar det gå bra. Nu succén med trycket på vaccinet, men även förra veckan kom det ju glädjebesked:

Jag läste inte pressmeddelandet till nyheten, men om Karin Sellgren fick någon syl i vädret så bara antar jag att hon gladde sig åt hur många som visat intresse för hennes rättspsykiatriska anstalt.

I veckan togs den här nyheten upp i flera medier:

Memmo-fenomenet har inte bara visat oss ett nytt mörker vad gäller det kändiskopplade mellanförskapet (Jeppe Hussfelt som väser fram att han finns tillgänglig för en digital femtiolapp kan få fungera som exempel) utan nu också givit en svensk Rod Stewart-imitatör ett medialt uppsving.

Men SVT och alla andra som rapporterade om nyheten som om det vore Micheal Deans första mediala genombrott, men då har man inte koll på sin medelpadska lokaltidningshistorik. Nej, Sundsvalls Tidning slog nämligen redan 2012 på den stora trumman när »Rud« gästade stan i samma veva som Rod Stewart skulle uppträda.

Det är sedan dess en medelpadsk Tinder-sanning att man bör ge sig ut på marknaden för att försöka hitta någon som tittar på en som den lokale företagaren Kjell Larsson tittar på en påstådd Rod Stewart som han vallar runt i Stenstan för att lura till sig uppståndelse i lokala medier.

En av veckans stora snackisar var förstås det långa och inte så lite rättshaveristiska inlägg som Kristdemokraterna Stockholm publicerade i veckan, där de anklagade Socialdemokraterna för att bedriva en trollkampanj mot Ebba Busch i sociala medier:

I Facebook-inlägget påstår de bland annat att sossarnas trollfabrik ska ha försökt elda på folk (som annars inte brukar ha några åsikter om att en ung partiledare försöker näbbdra en 81-åring på dennes bostad) att ha negativa åsikter om att en ung partiledare försöker näbbdra en 81-åring på dennes bostad:

I den andan fortsätter det: allt negativt som kan ha figurerat runt Ebba Busch den senaste tiden ska sossarna ligga bakom via denna anonyma trollfabrik, tydligen. Och det må väl vara hänt: det kanske är en klok medial strategi i post-sanningens svenska politiska landskap 2021.

Men jag tycker att KD går för långt när de fortsätter och fortsätter och fortsätter till dess att de till och med lyfter det här:

Det här är ju faktiskt helt klart en socialdemokratisk kommunikationsstrategi, att försöka etablera det begreppet (jag har sett flera sossar på Twitter försöka nagla fast det), men det har inte alls fungerat. Det har inte satt sig. Ingen känner igen begreppet utanför den socialdemokratiska partibubblan har snappat upp det. Men genom att nu själv lyfta upp så många saker som går fel just nu för KD så går partiet i en klassisk gammal Michael Scott-fälla som de gillrar för sig själv, när de lanserar sig som lite väl stora förlorare.

Jag tycker att Ebba borde vända sig till experterna på Stockholmskontorets kommunikationsavdelning och gråta fram denna drapa:

Det var länge sedan vi pratade om filterbubblor. Jag tror inte jag haft ett tydligare »oj, lever jag i en bubbla?«-moment än när den 28-åriga killen i Tacoparet från Gift vid första ögonkastet gjorde den här utläggningen rätt in i selfiekameran, efter att de haft en diskussion kring barnuppfostran:

Jag trodde att han gjorde en karaktär! Genom hela hans argsinta monolog trodde jag att det var på skoj! Jag trodde inte att en 28-åring kunde vara så genuint kokande över att nyss ha fått höra att han kanske inte skulle få köpa kläder enligt sin gamla välfungerande och genom generationer beprövade mall: rosa klänning och blå kläder med bilar.

Men icke: han var illa dolt upprörd och undrade hur det skulle gå, det här med giftermålet, för att hans nya fru tyckte att båda kunde ha samma kläder.

Det är ibland svårt att försöka förklara exakt hur en »kokgubbe« ser ut, den glädjelösa :)-gubben vars tomma blick försöker uppbåda en fasad av glädje, men här har vi den; när en 28-årig man från Allingsås försöker uppbåda ett leende, trots att han nyss fått veta att hans framtida som kanske ska tvingas växa upp utan ett enda bilmönster på tröjan:

Till sist lade jag märke till den här reklamen:

Lån för människor! Fan så bra. Privatpersoner som lånar till saker låter ju jättesmart! Jag har i och för sig hört någonting om att hushållens skulder i Sverige har skenat fullkomligt bortom all kontroll (som av en slump i samma veva som den svenska statsskulden har eroderat bort efter decennier av kroniska mjuggnedskärningar), men när jag försökte kollade upp saken hos Finansinspektionen så gav de mig bara delvis rätt:

Hushållens skulder är väldigt höga, men det är nog dags även för homo sapiens sapiens att hala fram lånelöftet.

Toppen av olika isberg

I helgen lät jag Dagens Arena publicera en längre Pirkt.se-text som en essä (det är franska och betyder »spaning«), under förutsättningen att de inte utelämnade en enda liten skärmdump eller rörlig gif-bild utan att inlägget fick vara lika yvigt och voluminöst (jag är en essäist nu, jag måste använda de här orden) som på portalen.

Det var mycket glädjande att få sticka upp och synas i det samtal som förs kring den svenska skolan. Idag satt jag faktiskt – i ett annat ärende – och letade igenom arkiven efter saker jag publicerat i offentligheten och slogs av att det ändå… var en del. Jag trodde att jag krystat fram tiotalet vinklar till ledarkrönikor för Länstidningen Östersund under mina dryga två år som gästkrönikör, men det var nog uppemot fyrtio – och flera av dem blev jag faktiskt glad över att bli påmind om. Jag hittade texter från Arbetet och jag hittade debattartiklar som jag skrivit under Lärarförbundets flagg. Ja, där fanns ändå en viss mängd opinionsvevande från en mellan 25- och 30-årig man som gillar en fungerande välfärd, ogillar världsunika riskkapitalistkranar och som själv varit rätt orolig – först över att behöva gå in i väggen i sitt framtida yrke och sedan över att kanske inte få chansen att gå in i väggen i sitt framtida yrke.

Men hur mycket jag än brukar gilla att tuta i mitt eget horn så kan jag inte påstå att min redogörelse för GigNation-verkligheten som råder bland dagens nyexaminerade lärare har varit skoldebattens viktigaste under de senaste dagarna.

Nej, imorse kom jag mig för att läsa den här lilla nätta sammanfattningen som Marcus Larsson gjort av det han twittrat ymnigt om under de senaste veckorna: att det är viktiga för en vänsterdebattör i skolfrågan är att peka på att det är hur skolvinsterna kommer till som är det allra mest akuta bekymret och inte hur stora de är. Jag måste säga att jag var lite skeptiskt inställd till hans twittrande (»hallå ska jag inte få gasta om hur Academedia slog alla tiders rekord och gjorde en vinst på 173 miljoner kronor förra kvartalet???«), men inlägget – som är kort och koncist och sammanfattande – fick mig att förstå vad han menar.

Man kan göra både och. Man bör givetvis fortfarande koka över att hundratals miljoner i skattemedel försvinner iväg till riskkapitalister och andra aktieägare, när de var tänkta att gå till skolbarns utbildning, men man bör elda upp folket än mer kring just hur de kommer till. Jag tycker att jag har försökt göra både och genom åren (bland annat här, där jag försökte sammanfatta kontentan ur Larssons lysande redogörelse De effektiva), men jag hade verkligen inte koll på det Marcus Larsson lyfter i det här inlägget: exakt hur omöjligt det blir för de svenska kommunerna att klara sin ekonomi när friskolor etablerar sig och knycker deras elever ur klassrummen. Att när 100 procent av skolpengen försvinner – då en elev lämnar kommunala skolan för exempelvis Internationella Engelska Skolan – så tvingas kommunen stå kvar med 90 procent av de kostnader de hade för den eleven. Kommunen kan inte – med sitt bredare ansvar än friskolorna – anpassa sig blixtsnabbt för varje elev som lämnar klassrummet; ett klassrum som plötsligt har 24 elever istället för 27 kanske rent kalkylmässigt gå ner från 1,00 lärare i klassrummet till 0,91, men en så länge är lärare fortfarande så omoderna att de bara görs i heltal.

»… lokalerna står där de står och halvfulla klassrum behöver också lärare, så enda egentliga sättet att anpassa kostnaderna till en mindre budget är att öka lärarnas arbetsbelastning och att försämra elevernas möjligheter till stöd.«

Marcus Larsson beskriver hur vinstregnen över Internationella Engelska Skolan och Academedia och alla de andra »vinnarna« på skolmarknaden bara är toppen på ett isberg som får ännu värre skadeverkningar än att ett antal hundra miljoner per kvartal försvinner iväg till börsspekulanter i Benelux-området. Själva marknadsskolan svälter kommunerna, inte ens sakta men säkert utan snabbare och snabbare för varje friskoleetablering.

Vilka som får betala för det? Mina framtida kollegor och (förhoppningsvis?) jag, när jag väl får en tjänst ute i skolan, då de miljoner i skolbudgeten som saknas måste jobbas igen med hjälp av »effektiviseringar« i skolverksamheten. Det blir omöjligt att få ihop en fungerande kommunal skola inom det här systemet, med det här uppenbara systemfelet.

Jag försökte illustrera Larssons poäng med en liten bild.

Visst både kan och borde man fortsätta bli arg på Internationella Engelska Skolans grundare Barbara Bergström där uppe på toppen, men det är viktigt att hålla koll på det stora isberget nedanför; det som bara syns när välfärdsgranskare närläser i de floskeltäta kommunala budgetarna.

Jag tänker att man kan tänka på skolmarknadssystemet som man kan tänka kring utgivningen från den nyblivne essäisten Erik Löfgren. Det finns tydliga saker uppe ovanför den offentliga ytan som man kan irritera sig på, men där under gömmer sig också ett mycket större berg av oegentligheter.

Man kan verkligen tycka att hela alltet är förjävligt.