Tre språkliga tecken som visar att du älskar fotboll

Det är många som påstår sig »älska svensk fotboll«, men nu har språkforskningen hittat ett sätt att avgöra vilka som verkligen gör det – genom att studera språkanvändningen.

För Pirkt.se berättar Erik Löfgren, dill.mag. i nordiska språk, om de språkliga tecknen som avslöjar den allsvenske fotbollsälskaren.

– Det finns några säkra språkliga drag som skiljer dagens lättjefulla Viaplay-agnar från det gamla kornigt bildsatta Canal +-vetet, säger han.

Den svenska vintern är lång, kall, mörk och alldeles, alldeles fylld av uppdateringar i sociala medier om hur mycket vissa längtar tills att allsvenskan ska dra igång.

Men hur vet man vad som egentligen är social positionering och vad som är genuint allsvenskt intresse? För att få svar på den frågan menar Erik Löfgren att man bör vända sig till språkforskningen. 30-åringen läser just nu distanskurser i nordiska språk vid såväl Stockholms universitet som Uppsala Universitet och titulerar sig själv dill.mag (ej vedertagen akademisk titel för en magister som fått dille på något) och har nu i en ännu opublicerad artikel döpt till En ghanansk djupledslöpning in i en öppen ordklass använt sina nyvunna kunskaper för att försöka sätta fingret på vad som kännetecknar den fotbollsallsvenska fanatikerns språkbruk.

Studien är baserad på mitt eget ordförråd och några exempel på min allsvenska morfologi, som varit i bruk sedan det tidiga 00-talet, säger han till Pirkt.se.

Löfgren berättar om hur studien bland annat avhandlar den infekterade kampen om svenskans nya och könsneutrala pronomen hen, där han som företrädare den fotbollsallsvenska morfologin länge propagerade för införandet av det än mer neutrala henna, efter den laglojale reservmålvakten Henrik »Henna« Westrin.

– Där har vi fått ge oss. Man får ha respekt för hur svårt det är att slå sig in i en sluten ordklass i svenskan, och det är bara att applådera hen, även om det förstås hade varit på sin plats att hedra »Hennas« fem allsvenska matcher som Fredrik Sundfors-ersättare mellan GIF-stolparna i 00-talets linda, säger Löfgren.

De slutna ordklasserna är väldigt grundmurade och svårgenomträngliga i svenskan, men som tur var finns många öppna ordklasser att förlusta sig över för de verkligt fotbollsintresserade. Framför allt är det bland interjektionerna som det fotbollsallsvenska språkbruket fått störst inflytande. Pirkt.se har sammanfattat artikelns yviga slutsatser i tre språkliga tecken som Löfgren menar att alla som »verkligen älskar svensk fotboll« bör använda sig av i dagligt tal.

»Yaw« istället för »Ja«

En av de allra mest centrala interjektionerna i alla språk är förstås den som signalerar jakande: det den vanliga svensken uttrycker som »ja«. Här har dock den allsvenska morfologin en tydlig variation jämfört med standardspråket.

– Det här har varit vida spritt bland allsvenska fotbollsälskare sedan tidigt 2000-tal. Istället för att ge ett rakt jakande med standardmorfemet »ja« så rundar man läpparna för att använda sig av det mer slutna å-fonemet, till ett »Yaw«. Detta för att hedra den fine gamle ghananen Yaw Preko, som gjorde en älskvärd sejour på topp i Halmstads BK under mitten av 00-talet.

Han utvecklar:

– Inom språkvetenskapen talar man ibland om Yaw Prekoriseringen av det fotbollsallsvenska språket. Man talar om före och efter »Yaw«, eller Pre-ko och post-ko. Det här med »Yaw« istället för »ja« är så utbrett bland riktiga allsvenska fotbollsälskare att man kan prata om det fotbollsallsvenska språkets schibbolet-funktion.

Schibbolet-funktionen är en språkvetenskaplig term som härstammar från Gamla testamentet och historien om hur gileaditerna använde språket, och uttalet av ordet schibbolet, för att avgöra vem som skulle få passera floden Jordan. Den som uttalade det sibbolet dräptes på plats, eftersom hen då visat sig vara efraimit: fiendefolkgruppen som saknade den postalveolara frikativan som vi ofta kallar för sje-ljudet i sitt ljudförråd.

– Om du frågar någon ifall den sett Halmstads BK:s senaste match och henna, förlåt, hen svarar »ja« så lär du kanske inte dräpa hen på plats och låta hen sjunka till botten av Nissan, men åtminstone dra öronen åt dig. Svarar man inte »Yaw« i ett sånt läge så är det mycket troligt att personen kanske haft matchen påslagen i något DPlay-fönster, men själv suttit med trynet nedstucket i ett Twitter-flöde eller en Bet365-app i nittio minuter.

Rörelsen från den bakre öppna allofonen [ɒ] till den mer slutna [o] kallas i (åtminstone utkanterna av) den svenska språkforskningen ofta för »Yaws djupledslöpning«.

Att gå från »ja« till »Yaw« är alltså en ren allofonisk förändring i vokaluttalet som inte är betydelseskiljande, utan som ska ses som en dialektal variation. Något uttal av den efterföljande w-konsonanten sker förstås inte, då den räknas till de stumma slutkonsonanter vi finner i bland annat franskan.

– Och dubbel-w:et är ju alltid stumt hos den halländska importanfallaren. Många uttalade v-ljudet i Sypniewski på dennes tid, men det var fonematiskt inkorrekt.

Stämmer det verkligen?

– Yaw.

Fakhrofieringen av ett fult »fuck«

Den anglosaxiska svordomen »fuck« sprider sig som en löpeld över världen i den sena kapitalismens vidspridda amerikanska monokultur. En ny studie från Uppsala Universitet visar inte bara att utbredningen av svordomen »fuck« nått hela vägen ut till de indoiranska och slaviska språkstammarna på det indoeuropeiska trädet, utan visar också på hur svordomen »naturaliserats« som en del av ordförrådet i nordiska språken. Däribland svenskan, där vi världsvana Netflix-abonnenter förstås tror oss slänga oss med ett perfekt uttal – helt felaktigt.

Veturlidi Oskarsson, professor i nordiska språk och en av forskarna bakom studien, säger så här till Uppsala Universitets hemsida:

– U på engelska blir kort a i svenska. Även om vi kanske tycker det låter som engelska hör en engelsman skillnaden. Vi har en otroligt välutvecklad känsla för nyanser i de språk vi har vuxit upp med.

Det må vara nedslående för många svenskar med internationella influencerambitioner, men enligt Löfgren har alla allsvenska fotbollsälskare som redan kände till de fonematiska gränserna i den nordiska munhålan förstås dragit nytta av detta korta ”a”-ljud i det låtsatsbrittiska nordiska »fuck«-ljudet.

– Varje allsvensk kännare med självaktning omvandlar med enkelhet, i de situationer då hen inte vill ha råkat undslippa sig ett »fuck«, snabbt det uttalade »fack«-ljudet till »Fakhro«, följt av ett kompletterande »Yousef Fakhro«.

Den habile Trelleborgsbacken?

– Precis densamme, Yaw. Då har du plötsligt inte begått könsligt nedsmutsad svordom, utan skånsk försvarsspelare. Tio raka år i TFF, inte sällan dansandes på den slaka startplatslinan som ledde till den mycket raka fyrbackslinjen; det ska ha gjort avtryck på en verklig fotbollsälskares ordförråd, säger Löfgren.

Kuqi ersätter manligt könsorgan

I samma härad rör sig studiens tredje stora slutsats: utbytandet av substantivet och interjektionen »kuk« inom den fotbollsallsvenska variationen.

Den finländske anfallaren Shefki Kuqi har förvisso aldrig spelat i allsvenskan eller varit verksam i svensk fotboll överhuvudtaget, men Löfgren menar att för den som verkligen »älskar allsvenskan« och haft en stark koppling till ett allsvenskt lag under en längre tid så har den storväxte bollmottagaren (med meriter från bland annat Crystal Palace och Newcastle) alltid hovrat precis ovanför allsvenskan, ständigt aktuell för att dyka upp för ett vintrigt provspel i Örebro SK eller Gefle IF.

– Shefki Kuqi kan sägas vara för det tidiga 2010-talet vad Kolbeinn Sigthorson (den isländske anfallaren som nyligen skrivit på för IFK Göteborg, reds anm.) blivit för det tidiga 2020-talet; en synnerligen meriterad och trädstamsgrov anfallsbjässe att projicera sina drömmar om en enkel inläggsfotboll mot, säger Löfgren och utvecklar:

– Så på samma sätt som ett illa undsluppet »fuck« blir till ett aldrig malplacerat »Youssef Fakhro« så blir ett olägligt och illa genomtänkt »kuk«-tillmäle med enkelhet till ett »Shefki Kuqi«.

»Viaplay-normering av språket«

Erik Löfgren letar fortfarande efter universitet som är villiga att publicera studien, som fått besk kritik för att bara ha samlat data från en enda respondent, men menar samtidigt inte att han tycker att den fotbollsallsvenska morfologin är ett språkvetenskapligt undersökningsområde som bör studeras mer noggrant.

– Nej, den fotbollsallsvenska variationen är inte längre en levande variation inom svenskan. Ni ser ju på de mest träffande exemplen i studien att det är ord och böjningar som har några år på nacken: Yaw Preko lämnade Halmstad och svensk fotboll efter säsongen 2005 redan, och såväl Yousef Fakhro som Shefki Kuqi lade elitskorna på hyllan under första halvan av 2010-talet. Sedan dess har språket dött av, och kanske fick hela språkinriktningen sig en törn när vi fick så svalt bemötande av pronomenet »Henna«.

Varför tror du att den allsvenska morfologin dött av? Varför utvecklas inte språket längre i den fotbollsallsvenska variationsriktningen?

– Det är väl som med all annan dialektutveckling: den dör av i takt med att riksspråket standardiseras allt striktare. Inom den fotbollsallsvenska språkforskningen talar vi ofta om en »Viaplay-normering« av fotbollsspråket, där den moderna fotbollsintresserade ungdomen får sitt dagliga lystmäte så överfyllt av internationella intryck att det inte finns tid att utveckla det fotbollsallsvenska språket.

Han ger ett exempel, inte utan att låta bitterheten mot den moderna fotbollsindustrin skina igenom:

– Om den fine tv-spels-rappe ÖFK- och Djurgårds-yttern Seon-min Moon hade spelat i allsvenskan under det tidiga 2000-talet så tror jag att vi hade kunnat få se en tydlig variation vad gäller våra svenska possessiva pronomen, säkert både i första och andra person. Nu tillåts han bara göra några fina säsonger innan han försvinner iväg till Sydkorea utan att lämna ett enda språkligt tecken efter sig, när hans eftermäle kunde – kanske till och med borde – ha varit att han dribblade sig in i en annars så sluten ordklass som pronomenen är. Men dagens Tutto Ballutofierade ungdomar säkert var upptagna med att skråla »kanna på«. Det finns namn att använda sig av därute, det ligger en massa lediga kasusböjningar där ute och skvalpar i den grammatiska rymden, det gäller bara att verkligen älska den allsvenska fotbollen nog mycket.

Erik Löfgrens studie har förstås fått kritik för att vara polariserande och värderande, kring vad som är verkligt fotbollsengagemang, och han har också fått kritik riktad mot sig vad gäller faktumet att han själv inte såg en enda allsvensk fotbollsmatch på teve ifjol.

Kan man då ens påstå sig älska svensk fotboll, oavsett om man har den inte ens pseudo- utan utomvetenskapliga språkforskningen i ryggen eller ej?

– Här är mitt svar väldigt tydligt: ett rungande Yaw. Det kommer alltid finnas hatare där ute, men Fakhro dem. Yousef Fakhro dem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *