Tre språkliga tecken som visar att du älskar fotboll

Det är många som påstår sig »älska svensk fotboll«, men nu har språkforskningen hittat ett sätt att avgöra vilka som verkligen gör det – genom att studera språkanvändningen.

För Pirkt.se berättar Erik Löfgren, dill.mag. i nordiska språk, om de språkliga tecknen som avslöjar den allsvenske fotbollsälskaren.

– Det finns några säkra språkliga drag som skiljer dagens lättjefulla Viaplay-agnar från det gamla kornigt bildsatta Canal +-vetet, säger han.

Den svenska vintern är lång, kall, mörk och alldeles, alldeles fylld av uppdateringar i sociala medier om hur mycket vissa längtar tills att allsvenskan ska dra igång.

Men hur vet man vad som egentligen är social positionering och vad som är genuint allsvenskt intresse? För att få svar på den frågan menar Erik Löfgren att man bör vända sig till språkforskningen. 30-åringen läser just nu distanskurser i nordiska språk vid såväl Stockholms universitet som Uppsala Universitet och titulerar sig själv dill.mag (ej vedertagen akademisk titel för en magister som fått dille på något) och har nu i en ännu opublicerad artikel döpt till En ghanansk djupledslöpning in i en öppen ordklass använt sina nyvunna kunskaper för att försöka sätta fingret på vad som kännetecknar den fotbollsallsvenska fanatikerns språkbruk.

Studien är baserad på mitt eget ordförråd och några exempel på min allsvenska morfologi, som varit i bruk sedan det tidiga 00-talet, säger han till Pirkt.se.

Löfgren berättar om hur studien bland annat avhandlar den infekterade kampen om svenskans nya och könsneutrala pronomen hen, där han som företrädare den fotbollsallsvenska morfologin länge propagerade för införandet av det än mer neutrala henna, efter den laglojale reservmålvakten Henrik »Henna« Westrin.

– Där har vi fått ge oss. Man får ha respekt för hur svårt det är att slå sig in i en sluten ordklass i svenskan, och det är bara att applådera hen, även om det förstås hade varit på sin plats att hedra »Hennas« fem allsvenska matcher som Fredrik Sundfors-ersättare mellan GIF-stolparna i 00-talets linda, säger Löfgren.

De slutna ordklasserna är väldigt grundmurade och svårgenomträngliga i svenskan, men som tur var finns många öppna ordklasser att förlusta sig över för de verkligt fotbollsintresserade. Framför allt är det bland interjektionerna som det fotbollsallsvenska språkbruket fått störst inflytande. Pirkt.se har sammanfattat artikelns yviga slutsatser i tre språkliga tecken som Löfgren menar att alla som »verkligen älskar svensk fotboll« bör använda sig av i dagligt tal.

»Yaw« istället för »Ja«

En av de allra mest centrala interjektionerna i alla språk är förstås den som signalerar jakande: det den vanliga svensken uttrycker som »ja«. Här har dock den allsvenska morfologin en tydlig variation jämfört med standardspråket.

– Det här har varit vida spritt bland allsvenska fotbollsälskare sedan tidigt 2000-tal. Istället för att ge ett rakt jakande med standardmorfemet »ja« så rundar man läpparna för att använda sig av det mer slutna å-fonemet, till ett »Yaw«. Detta för att hedra den fine gamle ghananen Yaw Preko, som gjorde en älskvärd sejour på topp i Halmstads BK under mitten av 00-talet.

Han utvecklar:

– Inom språkvetenskapen talar man ibland om Yaw Prekoriseringen av det fotbollsallsvenska språket. Man talar om före och efter »Yaw«, eller Pre-ko och post-ko. Det här med »Yaw« istället för »ja« är så utbrett bland riktiga allsvenska fotbollsälskare att man kan prata om det fotbollsallsvenska språkets schibbolet-funktion.

Schibbolet-funktionen är en språkvetenskaplig term som härstammar från Gamla testamentet och historien om hur gileaditerna använde språket, och uttalet av ordet schibbolet, för att avgöra vem som skulle få passera floden Jordan. Den som uttalade det sibbolet dräptes på plats, eftersom hen då visat sig vara efraimit: fiendefolkgruppen som saknade den postalveolara frikativan som vi ofta kallar för sje-ljudet i sitt ljudförråd.

– Om du frågar någon ifall den sett Halmstads BK:s senaste match och henna, förlåt, hen svarar »ja« så lär du kanske inte dräpa hen på plats och låta hen sjunka till botten av Nissan, men åtminstone dra öronen åt dig. Svarar man inte »Yaw« i ett sånt läge så är det mycket troligt att personen kanske haft matchen påslagen i något DPlay-fönster, men själv suttit med trynet nedstucket i ett Twitter-flöde eller en Bet365-app i nittio minuter.

Rörelsen från den bakre öppna allofonen [ɒ] till den mer slutna [o] kallas i (åtminstone utkanterna av) den svenska språkforskningen ofta för »Yaws djupledslöpning«.

Att gå från »ja« till »Yaw« är alltså en ren allofonisk förändring i vokaluttalet som inte är betydelseskiljande, utan som ska ses som en dialektal variation. Något uttal av den efterföljande w-konsonanten sker förstås inte, då den räknas till de stumma slutkonsonanter vi finner i bland annat franskan.

– Och dubbel-w:et är ju alltid stumt hos den halländska importanfallaren. Många uttalade v-ljudet i Sypniewski på dennes tid, men det var fonematiskt inkorrekt.

Stämmer det verkligen?

– Yaw.

Fakhrofieringen av ett fult »fuck«

Den anglosaxiska svordomen »fuck« sprider sig som en löpeld över världen i den sena kapitalismens vidspridda amerikanska monokultur. En ny studie från Uppsala Universitet visar inte bara att utbredningen av svordomen »fuck« nått hela vägen ut till de indoiranska och slaviska språkstammarna på det indoeuropeiska trädet, utan visar också på hur svordomen »naturaliserats« som en del av ordförrådet i nordiska språken. Däribland svenskan, där vi världsvana Netflix-abonnenter förstås tror oss slänga oss med ett perfekt uttal – helt felaktigt.

Veturlidi Oskarsson, professor i nordiska språk och en av forskarna bakom studien, säger så här till Uppsala Universitets hemsida:

– U på engelska blir kort a i svenska. Även om vi kanske tycker det låter som engelska hör en engelsman skillnaden. Vi har en otroligt välutvecklad känsla för nyanser i de språk vi har vuxit upp med.

Det må vara nedslående för många svenskar med internationella influencerambitioner, men enligt Löfgren har alla allsvenska fotbollsälskare som redan kände till de fonematiska gränserna i den nordiska munhålan förstås dragit nytta av detta korta ”a”-ljud i det låtsatsbrittiska nordiska »fuck«-ljudet.

– Varje allsvensk kännare med självaktning omvandlar med enkelhet, i de situationer då hen inte vill ha råkat undslippa sig ett »fuck«, snabbt det uttalade »fack«-ljudet till »Fakhro«, följt av ett kompletterande »Yousef Fakhro«.

Den habile Trelleborgsbacken?

– Precis densamme, Yaw. Då har du plötsligt inte begått könsligt nedsmutsad svordom, utan skånsk försvarsspelare. Tio raka år i TFF, inte sällan dansandes på den slaka startplatslinan som ledde till den mycket raka fyrbackslinjen; det ska ha gjort avtryck på en verklig fotbollsälskares ordförråd, säger Löfgren.

Kuqi ersätter manligt könsorgan

I samma härad rör sig studiens tredje stora slutsats: utbytandet av substantivet och interjektionen »kuk« inom den fotbollsallsvenska variationen.

Den finländske anfallaren Shefki Kuqi har förvisso aldrig spelat i allsvenskan eller varit verksam i svensk fotboll överhuvudtaget, men Löfgren menar att för den som verkligen »älskar allsvenskan« och haft en stark koppling till ett allsvenskt lag under en längre tid så har den storväxte bollmottagaren (med meriter från bland annat Crystal Palace och Newcastle) alltid hovrat precis ovanför allsvenskan, ständigt aktuell för att dyka upp för ett vintrigt provspel i Örebro SK eller Gefle IF.

– Shefki Kuqi kan sägas vara för det tidiga 2010-talet vad Kolbeinn Sigthorson (den isländske anfallaren som nyligen skrivit på för IFK Göteborg, reds anm.) blivit för det tidiga 2020-talet; en synnerligen meriterad och trädstamsgrov anfallsbjässe att projicera sina drömmar om en enkel inläggsfotboll mot, säger Löfgren och utvecklar:

– Så på samma sätt som ett illa undsluppet »fuck« blir till ett aldrig malplacerat »Youssef Fakhro« så blir ett olägligt och illa genomtänkt »kuk«-tillmäle med enkelhet till ett »Shefki Kuqi«.

»Viaplay-normering av språket«

Erik Löfgren letar fortfarande efter universitet som är villiga att publicera studien, som fått besk kritik för att bara ha samlat data från en enda respondent, men menar samtidigt inte att han tycker att den fotbollsallsvenska morfologin är ett språkvetenskapligt undersökningsområde som bör studeras mer noggrant.

– Nej, den fotbollsallsvenska variationen är inte längre en levande variation inom svenskan. Ni ser ju på de mest träffande exemplen i studien att det är ord och böjningar som har några år på nacken: Yaw Preko lämnade Halmstad och svensk fotboll efter säsongen 2005 redan, och såväl Yousef Fakhro som Shefki Kuqi lade elitskorna på hyllan under första halvan av 2010-talet. Sedan dess har språket dött av, och kanske fick hela språkinriktningen sig en törn när vi fick så svalt bemötande av pronomenet »Henna«.

Varför tror du att den allsvenska morfologin dött av? Varför utvecklas inte språket längre i den fotbollsallsvenska variationsriktningen?

– Det är väl som med all annan dialektutveckling: den dör av i takt med att riksspråket standardiseras allt striktare. Inom den fotbollsallsvenska språkforskningen talar vi ofta om en »Viaplay-normering« av fotbollsspråket, där den moderna fotbollsintresserade ungdomen får sitt dagliga lystmäte så överfyllt av internationella intryck att det inte finns tid att utveckla det fotbollsallsvenska språket.

Han ger ett exempel, inte utan att låta bitterheten mot den moderna fotbollsindustrin skina igenom:

– Om den fine tv-spels-rappe ÖFK- och Djurgårds-yttern Seon-min Moon hade spelat i allsvenskan under det tidiga 2000-talet så tror jag att vi hade kunnat få se en tydlig variation vad gäller våra svenska possessiva pronomen, säkert både i första och andra person. Nu tillåts han bara göra några fina säsonger innan han försvinner iväg till Sydkorea utan att lämna ett enda språkligt tecken efter sig, när hans eftermäle kunde – kanske till och med borde – ha varit att han dribblade sig in i en annars så sluten ordklass som pronomenen är. Men dagens Tutto Ballutofierade ungdomar säkert var upptagna med att skråla »kanna på«. Det finns namn att använda sig av därute, det ligger en massa lediga kasusböjningar där ute och skvalpar i den grammatiska rymden, det gäller bara att verkligen älska den allsvenska fotbollen nog mycket.

Erik Löfgrens studie har förstås fått kritik för att vara polariserande och värderande, kring vad som är verkligt fotbollsengagemang, och han har också fått kritik riktad mot sig vad gäller faktumet att han själv inte såg en enda allsvensk fotbollsmatch på teve ifjol.

Kan man då ens påstå sig älska svensk fotboll, oavsett om man har den inte ens pseudo- utan utomvetenskapliga språkforskningen i ryggen eller ej?

– Här är mitt svar väldigt tydligt: ett rungande Yaw. Det kommer alltid finnas hatare där ute, men Fakhro dem. Yousef Fakhro dem.

Jag kan öppna alla lås

I somras fyllde jag 30 år. Till sommaren fyller jag 31.

Jag minns att jag en vacker sommardag under sommaren 2015, två år efter att jag lagt mina organiserade seriefotbollsskor på hyllan*, klev ner på Kallhälls IP:s otroligt välskötta gräsmatta med en fotboll och att jag i solgasset och den vätskeutdrivande värmen formligen förlorade mig i den typ av boll-och-fot-trans som jag nästan bara sett drabba den gamle trixaren Touzani (en modern och nederländsk Tomas Lundman-figur som gjorde sig ett namn på diverse Windows Media Player-filer i mappen Mina mottagna filer på mitten av 00-talet).

Det må ha varit en otroligt dyster scen för alla förbipasserande (en gammal och gikthärjad mittback som står och överstegssnubblar sig framåt i bitter singular), men mitt i denna nykläckta passion till fotbollen – till lädret, som jag och Tomas Lundman säger – så kände jag bara att »jag är ju bra på det här«. Snurrfinterna satt som på ett smäckert smultronstrå, fötterna kändes lätta, den bultande portvinstån gick an att parera. Och så tänkte jag för mig själv att det kanske var synd och skam att kassera all dessa tusentals timmar av målmedvetet fotbollsnötande; synd och skam att inte försöka göra någonting mer av faktumet att man i de tidiga tonåren åkte ner till Westhagen efter skolan för att träna långbollslyftningar mot ett staket där en barsk men mycket kunnig man från Västerbotten satt upp en liten ring av maskeringstejp att sikta mot. Jag tänkte på det, dessa evinnerliga lyftningar mot tejpringen, och på att jag en gång faktiskt fick mitt verkliga erkännande på elitfotbollsarenan, då Sören Åkeby under en långbollsövning berömde mitt tillslag genom att säga att jag »kanske borde ha satsat på fotbollsgolf«.

Jag kände – där och då, på Kallhälls IP, i en feberdimma säkert lika framkallad av värmeslaget som av den barnsliga känslan av riktigt gräs under dobbarna – att jag kanske hade mer att ge på fotbollsplanen. Och så tänkte jag följande tanke:

»Fan, jag är ändå bara 23.« Jag minns hur jag joggade vidare, med bollen vid fötterna. En snurrfint till, en rapp Cruyff-vändning.

Sedan slog det mig: det var sommaren 2015. Jag var tjugofem år gammal.

Tjugofem.

Inte alls tjugotre. Tjugotre hade varit för två år sedan, då jag kröp fram en sista säsong i ettan.

Det var som om mitt icke-fotbollsspelande hade fått för mig att jag stannat
i åldern: att den Erik som satt och halvsovit sig hem på nattbussen från Aftonbladet-redaktionen må ha fyllt 24 och att han som satt och plitade ner notiser på TT må ha fyllt 25 – men att mitt nyuppväckta Touzani-jag på Kallhälls IP hade Elon Musk-frusits ner i en köldsarkofag dagen då jag lämnade division 1-degraderade Selånger FK som en Costa Concordia-kapten om den sjöhavererade natten.

Sedan dess har jag inte gjort samma misstag igen. Aldrig underskattat min
ålder. Och kanske aldrig hittat in i det typ av boll-fot-flöde som (om jag inte
haft tillräcklig självmedvetenhet) hade kunnat rendera i en suddig .wmv-fil i någons Mina mottagna filer-mapp.

Nu är jag fullt medveten om att jag fyllde 30 i somras och att jag fyller 31
i juli.

Och nu står det också helt klart att detta faktum börjat få sina konsekvenser.

Dagen innan nyårsafton skulle jag – förhandsstärkt av den årliga »nu tar vi
nya tag inför nästa år!«-tanken – göra mig ett litet hemma-träningspass där jag inkorporerade ett par övningar som min före detta fotbollskropp brukat klara av, på den tiden då min lekamen flöt omkring i det elitidrottsmässiga
mellanförskapet (lite på samma obegripliga sätt som när Matthew McConaughey flyter omkring bakom biblioteksböckerna i Interstellar; de som tittade på från utsidan kunde även i mitt fall drabbas av en tidslig och rumslig svindel när de insåg att jag tillhört två olika superettantrupper utan att ens få beträda spelplanen en enda gång).

Men döm av min besvikelse när min 23-åri, förlåt, snart 31-åriga kropp
knakade till när jag lade precis hela min tyngd över det ena knät i ett försök
att från liggande ställning slunga mig upp på ett ben.

Jag skulle kunna ha självinsikt nog att inse att min kropp inte är vad den
än gång var och att min tyngd (min enda kvarvarande egenskap som gör att jag fortfarande, på ren orch-likhet, kan konkurrera om en starttröja på Gruesome Four Four Twosome-mittfältet i Korpen Södra Vardag Division 7) i alla lägen borde fördelas jämnt över mina leder och broskbitar (jag har inte gjort ett ordentligt frånstamp med min vänstra giktbelupna tå sedan jag nöp ett DM-brons i höjdhopp i nian).

Men även om jag nu inser att jag blivit gammal och inte lever i någon
Touzani-feberframkallad förnekelse så var jag ändå snabb med att leta anledningar till min kropps knekande och knakande.

För jag hade en så väldigt stor anledning. Hela hösten hade jag gått och burit på en stor anledning. Bokstavligen burit.

Först förra veckan var jag och lämnade igen alla de nycklar som hörde till
mitt höstgebit som idrottslärare på en kommunal högstadieskola. Fram till dess gick jag runt med en knippa som fått den allra mest meriterade av gamla vaktmästare att höja imponerat på ögonbrynen. Jag räknade till totalt tjugofyra nycklar på knippan.

Tjugofyra nycklar som dagligen trycktes ner i en byxficka på min högra sida
av kroppen – precis den sida vars knäs ledband nu sade ajöss vid en simpel
övning. Det är inte konstigt att man ser ett samband. Det är klart att det
måste ha påverkat, att varje dag under en hel höst ha gått med ena låret
nedtyngt av en metallansamling av så imponerande storlek att man näppeligen sett dess like sedan man spelade kula på skolgården och någon tog fram en ordentlig dank.

Det finns en scen i It’s Always Sunny in Philadelphia där karaktären
Charlie står inför en låst dörr som han aldrig stått inför tidigare och halar
fram sin egen nyckelknippa för att testa sin egen hemnyckel i det okända låset. När han får högljudd kritik för det tidsödslande och onödiga tilltaget utbrister han »Well how many possible lock combinations can there be?« följt av en förklaring om att »Well eventually they’re gonna overlap« innan han till slut – när nyckeln inte passar – konstaterar att det åtminstone var värt ett försök. Det blir upprört bland Charlies kamrater i scenen och det kan man tycka är med rätta, men med en knippa av min storlek hade de låtit honom göra ett ärligt försök utan tillstymmelse till hån eller smädelser.

Med tjugofyra nycklar är känslan att man alltid har chansen. Eventually they’re gonna överlappa. Med en tjugofyrataggare står man aldrig helt chanslös inför någon dörr.

När jag var liten ska jag, efter att ha läst Karin Nymans barnbok Jag kan köra alla bilar, ofta ha sagt till min högläsande farmor att jag skulle kunna köra just alla bilar när jag blev stor: att jag skulle skjutsa runt henne i allt från gamla Volvo-bilar till framtidens rymdinspirerade svävare. Så blev det verkligen inte. Ofta har jag problem att ens förstå hur man startar en nyare bil (de svävar inte, år 2020, utan det mest framtidsosande vi fått oss är att de tagit bort nyckelvredet) och sätter mig enbart i nödfall på förarplatsen hemma i Sundsvall. Jag lärde mig aldrig att köra alla bilar, nej, jag lärde mig ingenting inom något fält så bra som den där lille självförtroendestinne lille pojken i barnboken påstod sig göra, men med tjugofyra nycklar i min ena ficka kände jag för en höst att Jag kan öppna alla lås. Det var en otroligt förlösande känsla av att äntligen bemästra livet.

Men det är förstås, för att fortsätta på metallspåret, ett tvåsidigt mynt.

För tack vare denna knippa har jag under månader av gympalärarskap gått och blivit snedvriden i hela underkroppen. Man behöver inte vara ordinarie i Naprapatlandslaget för att förstå att jag blivit kroppsligt skev på ungefär samma sätt som George Costanzas välfyllda plånbok ledde till väldiga ländryggbesvär.

Tyngden från höger byxfickas metalliska mastodont har utan tvekan orsakat en kronisk krängning i höftpartiet som sakta men säkert gjort hela min kropp skev. På samma sätt som droppen urholkar stenen så nöter den riktigt imponerande gympalärarknippan till slut ner även de mest robusta och symmetriska lårkonstruktioner, vilket dagen före nyårsafton fick mitt inre ledband att ge vika. Jag har åkt på metallficka, som jag tror är den osteopatiska benämningen, vars framkallade skevhet i sin tur lett till ett skadat knä.

Och jag som skulle ta tag i löpandet den här vintern och våren, för att sedan försöka släpa min gamla kropp genom Göteborgsvarvet.

Som tur var kan man ju träna hemma, tänkte jag, och klickade på en enda Youtube-hemmaträningsvideo, men plötsligt var alla mina flöden fyllda av reklam för en gummiboll som skulle förvandla mitt huvud (det enda jag har att jobba med ovan klädlinjen under vintertid) till en ådrig köttkub med hjälp av bara lite dagligt träningstuggande:

Reaction To Fitness Ad JAWZRSIZE! - YouTube

Och är det något jag inte har råd att åka på, efter att nu äntligen ha fått lösgöra mig från säkert femton av nycklarna och därmed blivit av med min metallficka, så är det en bristning i trynet.