Pattern 4 i pandemin

Allting är så lätt när det är ljust och soligt, även för den som inte begåvats med någon särskild täckningsgrad runt hjässloben. Bilden ovan visar hur det brukar se ut: man drar på sig en t-shirt, slänger något somrigt pärlplattehalsband om halsen och sedan är man redo att möta världen med öppen blick och inte sällan heller den typ av lätt öppna mun man oftast finner hos landuppstigna sötvattensfiskar. Ja, om man ska vara riktigt optimistisk kring det här med att ha blivit satt till jorden med en skalpvegetarisk funktionsvariation så är det ju så att på sommaren – när d-vitaminen står som spön i backen – så är det ju faktiskt mer hud som blir smäckert solkysst på en flintifierad individ än på en frisyrinnehavare. Mer somrig fräschör och solig lyster per hudcapita, så att säga.

Men sedan vänder det, mina vänner. Och som det vänder. Mitt på dagen idag, den 21:a december, inträffade vintersolståndet och jag vill berätta lite om att vårt nordiska beckmörker slår hårdare mot vissa samhällsgrupper.

För om sommaren bjuder på mer solkysst areal per hudcapita för den flintifierade individen så erbjuder vintern precis motsatsen: långt mycket mer blekhet per huvud. Ett helt klot av d-vitamin-hungrande och gråblek hudmassa är vad vi erbjuder omgivningen. Det uppmärksammades inte minst härom veckan, då följande nyhet briserade i fotbollsvärlden:

En renrakad linjedomare var alltså pass blek om skalpen att han misstogs för själva den vita fotbollen av den AI-styrda kameran.

Jag har länge skissat på en meteorologisk karta, en sån som SMHI brukar göra kring när eller om det slagit om till meteorologisk vinter eller sommar i olika delar av landet, men en karta som istället visar på när under hösten som det blir meteorologiskt omöjligt för den frisyrlöse att gå utan mössa.

Och alltså inte främst på grund av kylan skulle bita den kala hjässan för hårt, utan på grund av den rent av obehagliga blekhet som utstrålas. Att gå ut utan mössa i vinterns kranka skallblekhet skänker en den typ av specifika glåmighet man nästan bara finner hos svenska nynazistiska män som fastnat på bild från någon riktigt misslyckad marsch på en mindre ort i Dalarna. Men den meteorologiska omöjligheten grundar sig också i de märkliga proportioner som uppstår mellan bylsiga vinterjackor och puffiga halsdukar i relation till ett litet kritvitt ägg till huvud som balanseras längst uppe på en gedigen lager-på-lager-hög av textilier.

Min tilltänkta karta skulle ta alla dessa aspekter i beaktande: uthärdlig skalpkyla, upplevt obehag på grund av blekhet och inte minst ration mellan ytterklädernas volym och huvudstorleken på den lille nakenkatt som tittar upp ur textilhögen. Och på samma sätt som SMHI är glasklara kring när det faktiskt blivit meteorologisk vår eller vinter eller sommar så skulle den här kartan vara glasklar kring exakt när den meteorologiska omöjligheten att skippa huvudbonad som flintifierad dragit in över norra Norrland och hur den sedan rört sig nedåt i landet.

Jag har inte kartan redo än, men jag vet att omöjligheten dragit in över Stockholm sedan ett par månader tillbaka. Sedan tidiga november har jag nog inte dragit på mig min bylsiga ytterjacka utan att också sno på mig en mössa innan jag gått ut, för att undvika att skrämma upp barn och gamla med den här gamla beprövade vinter-uppsynen:

Den här bilden (som jag letade väldigt länge efter för att kunna illustrera problematiken med den rakade skallens vinterlevnad) ska vara tagen 2014, när jag var 24 år gammal. Det har i så fall (ifall det kan stämma, när personen på bilden så uppenbart är en 54-årig man som heter Roger och som har ett par brott mot knivlagen i sitt register) gått sex år sedan dess.

Det har knappast varit år som gynnat min vintriga utstrålning i mösslöst tillstånd, snarare måste ytterligare ålderdom ha stärkt den typ av fullkomliga glåmighet som fick Håkan Hemlin att (medveten om sin novembriga hudskrud) ställa sig mjuggdold i skuggan på omslaget till ett av sina egna album, samtidigt som vapendragaren Mats Wester unnade sig en utsuddning för att slippa visa sitt gråbleka vintertryne:

Så vi har det verkligen inte lätt under vinterhalvåret, ens under vanliga och icke-pandemiska tider. I år är det förstås ännu värre, när den pågående pandemin låser in en från dagsljuset och där vädret inte bistått Stockholm med en enda soltimme under december månad.

Och mitt i det pandemiska beckmörkret så landade den här nya studien i mina vänners finmaskiga och synnerligen specialdesignade www-nät för att fiska fram smädande material mot mig:

Som om vi inte har det nog svårt om vintrarna (där vi riskerar att hängas ut som allt från NMR-aktivister till fotbollar) så är det förstås också så att den skara som lider av den manliga skalligheten är extra hårt ansatt av covid-19, enligt en av få studier som valt att fokusera på vår ofta bortglömda samhällsgrupp.

Och visst: man behöver ju inte vara naiv och hoppas på att det snabbt utvecklade vaccinet skulle ha biverkningar som satte fart på hårsäckarna…

… men nog hade man väl kunnat hoppas på att vår redan missgynnade skara av krummande och håglösa Nordman-söker-skydd-av-skuggan-utstrålningar inte skulle åka på ökad risk att smittas av covid-19.

Men så är det tydligen. Jag har inbillat mig att den närmast totala isolering jag klivit in i sedan slutet av november har att göra med att mina försök att vara en god samhällsmedborgare, en vänligt sinnad medmänniska och ansvarstagande individ. Men kanske är det så att jag vet med mig att jag är på god väg mot Pattern 4-nivån…

… och att det primärt är den riskmedvetenheten (40,8 procents högre risk!!!) som gjort att jag inte känt att det varit läge att gå på, säg, Bastard Burgers och unna mig en ++-halloumiburgare, vilket jag till min förtret sett att en stor del av alla manliga Pattern 1:or fortsatt med.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *