Blir du lönsam, lille vän i Zoom-kameran?

Allt fler skolkoncerner vill göra jättelika vinster på den svenska skolpengen, genom att packa in välartade elever i välfyllda klassrum med lägre lärartäthet än i kommunala skolor.

Men snart kanske de inte ens behöver fysiska skolor för att tälja sitt världsunika typ av guld.

Utvecklingen mot ökad distansundervisning i svensk skola drivs på av pandemin, hejas på av vinstjägarna – men stöttas också av de hårt pressade kommunerna.

Det är upplagt för en utvidgad dystopisk katastrof.

När statsminister Stefan Löfven den 17 mars 2020 lämnade besked om att Sveriges gymnasieskolor skulle stängas och övergå till distansundervisning befann jag mig på just en gymnasieskola i Stockholms innerstad. Jublet som bröt ut bland eleverna i korridoren visste inga gränser: det lät som att Sverige tagit multipla VM-guld i flera olika sporter under en och samma sekund. Kanske var jublet likadant på alla andra skolor i Stockholms innerstad. Klart var i alla fall att hela stadens, ja, hela landets gymnasieelever framöver skulle få gå hem och lämna skolmiljön bakom sig – oavsett vilken skola de gick på, oavsett vilka meritpoäng de kommit in med, vilken studiemotivation de uppvisade eller vilka socioekonomiska hemförhållanden de kom ifrån.

Omkring 800 000 svenska tonåringar skulle då lämna skolmiljön och klassrummen, ta hem sin dator och sköta sina gymnasiestudier på distans, med hjälp av lärare som kopplade upp sig via digitala verktyg.

Förra måndagen var det dags igen, när gymnasieskolorna (som levt i något sorts halvdistansförhållande med eleverna under hösten) på nytt stängde igen helt. Och i fredags eftermiddag fick jag, som lärare i en kommunal högstadieskola, besked om att vi ska flytta över undervisningen till digitala plattformar under den sista veckan innan jul.

Vissa av mina trettonåringar kanske jublade i fredags, över nyhetens behag; så som trettonåringar gör när det verkar ha öppnat sig en lucka i tiden där man får vara hemma och äta rostmackor i morgonrock utan att ens ha behövt lura en förälder med det gamla febertermometer under sänglampan-knepet.

Men svenska gymnasieelever jublar nog inte längre. Det gör i alla fall definitivt inte deras lärare.

I våras följde jag samhällskunskapslärare på två olika kommunala gymnasieskolor i Stockholm, för att ta reda på hur de upplevde att vara pedagogiska på distans. Jag skrev en hel uppsats om det, som man kan ögna igenom här om man vill, men med ett enda ord kan jag – i detta bloggsammanhang, där jag är friad från akademins stilistiska bojor – sammanfatta deras åsikter så här:

Det sög. För alla.

Det var dåligt för lärarna, det upplevdes dåligt för eleverna, det var dåligt för lärandet. Och det var framför allt väldigt orättvist och ojämlikt.

De ambitiösa eleverna på skolan med det högre meritvärdet, där den socioekonomiska statusen i regel är god, klarade av att sköta distansundervisningen och göra sina uppgifter – men eleverna på skolan med betydligt lägre meritvärde gick det inte alls lika bra att försöka hjälpa de elever som brukar ha svårigheter att nå målen.

Det var ingen banbrytande forskning. Självklart skulle det bli så, under den hastigt digitaliserade Corona-våren 2020. All tidigare forskning om digital distansundervisning tydde ju på det.

För det här med distansundervisning är ingen ny grej. Redan 1898 började Hermods erbjuda distanskurser för elevgrupper som inte kunde gå vid något av de 36 högre läroverken i landet: ett sätt för ungdomar från främst arbetarklassen att tillgodogöra sig högre studier. Elever som läste Hermods distanskurser kunde sedermera samlas i så kallade Robertsforsskolor, där de tillsammans kunde öva på sina uppgifter under uppsikt av lärare. Dessa skolor riktade sig dock – sina kompensatoriska samhällsambitioner till trots – inte direkt till alla elevgrupper som stod utan möjlighet att studera vid högre läroverk, utan Robertsforsskolan uttryckte utan krusiduller att de bara sökte efter »utmärkta läshuvuden« som satt på en »tillfredsställande fattningsförmåga, tillräcklig flit och tillräckligt intresse för sin skolgång för att efter studier per korrespondens kunna avlägga en examen med goda betyg«. Spola fram hundra år, när det svenska skolväsendet är på väg att digitaliseras runt millennieskiftet, och tongångarna är ungefär likadana:

»Man får nog räkna med att en viss andel av eleverna inte klarar av att studera på distans«, slås det fast i en forskningsöversikt där det summeras att det största problemet för de tidiga 00-talets ivriga förespråkare av distansutbildning är att »det inte med säkerhet går att fastställa något som är mera säkert än att motiverade elever lär sig bra oavsett i vilket system de än studerar«.

Ytterligare tjugo år senare vet vi faktiskt att det här med Internet – denna magiska uppfinning där all världens kunskap finns tillgänglig – inte verkar ha revolutionerat skolresultaten till det bättre. Och framför allt inte utjämnat några skillnader mellan olika typer av elever, vad gäller skolresultaten – snarare tvärtom. Forskaren Martin Danielsson slår i en omfattande studie fast att ungdomar från socioekonomiskt starkare hemmiljöer har en helt annan skicklighet vad gäller att använda tekniken till lyckade studieresultat än ungdomar från svagare socioekonomisk bakgrund. Ungdomarna från de socioekonomiskt starkare hemmen vet hur de ska »använda datorn och internet i linje med den legitima digitala kulturen« medan ungdomarna med de socioekonomiskt svagare bakgrunderna använder internet och datorn till allt annat än skolarbete, som en »slags frizon från skolkulturen«.

I en rapport från Utbildningsutskottet lyfts också hur en ökad användning av digitala verktyg i skolans undervisning ofta leder till att arbetet blir mer individualiserat och att det – om det inte görs »välorganiserat« – tenderar att leda till »ofokuserat ensamarbete« för eleverna som redan har det svårt. Elever som redan har det tufft får det alltså ofta ännu svårare i och med ökad digitalisering.

Precis det såg jag i min studie i våras. Jag tittade utifrån perspektivet att svensk skola har ett kompensatoriskt uppdrag och fann att detta uppdrag – skolans roll som »nyckel för att avskaffa klassamhället«, som Palme en gång uttryckte det – upplevdes som omöjligt att uppfylla för de ofrivilliga distansdidaktikerna. De redan motiverade och socioekonomiskt ramstarka eleverna klarade hemmapluggandet; de i den andra änden – som redan haft tendenser att kunna tappa skolarbetet – tappade det.

Det är dåligt för den svenska skolans ambitioner om att vara en kompenserande samhällsfaktor att elever i tonåren får gå hem med varsin dator och ett par länkar till olika Zoom-möten utspridda över dagen.

Alla som sätter svensk skola, dess elever, dess kvalitet och dess likvärdighet i främsta rummet borde således vara emot en sådan utveckling.

Men tänka sig: så är det inte.

Bland ägarna till de största skolkoncernerna i Sverige, vars affärsidé är att tälja profit av den skattefinansierade skolpengen, lär det kanske inte ha jublats när besluten kring distansundervisning kom, varken i våras eller nu under vintern. Men jag känner mig ganska säker på att en och annan handflata gneds emot varandra på ett lömskt och serietidnings-skurkaktigt sätt, samtidigt som ett och annat girigt vargflin lär ha prytt en och annan koncernchefsnuna.

30 kul fakta om Jönssonligan | MovieZine

Vi hoppas på lagstiftarens stöd och möjlighet att kunna fortsätta genomföra fjärr- och distansundervisning som ett komplement där det är effektivt med utgångspunkt i elevernas lärande.

Så uttalade sig Marcus Strömberg, vd för svensk friskolas allra största jätte Academedia, i somras, efter en vår av distansundervisning för koncernens gymnasieskolor. Redan i april var han ute i DI Weekend och vevade om att det behövdes en ny lag som tillät mer distansundervisning även efter pandemin var över:

»I framtiden kommer vi se en kombination av fysisk undervisning och fjärrundervisning. Det här är ett sätt att adressera lärarbristen och ett sätt att utmana den traditionella undervisningen. Skolan har legat efter digitalt.«

Ett sätt att tackla lärarbristen, ja. Utmana katederundervisningen, ja.

Men också ett sätt att tjäna pengar ännu effektivare. För är det någonting som Marcus Strömberg och hans styrelsekollegor har som utgångspunkt så är det faktiskt inte primärt elevernas lärande, utan hur man gör maximalt med vinst på elevernas samlade skolpeng. Företagets vd Marcus Strömberg hade, enligt DI Weekend, en ersättning på 9,2 miljoner kronor för sitt arbete under det förra räkenskapsåret; det är inte pengar han får för att ha »utgångspunkt i elevernas lärande«. Nej, han tjänar multum på grund av att han bevisligen är mycket skicklig på att maximera sin skolkoncerns miljonvinster gjorda på svenska folkets skattepengar – utan att folket blir argt att de gör skolpolitisk revolution.

Hans ägare är riskkapitalister och stora fondbolag: de kräver avkastning, inte likvärdighet och kvalitet.

Och just avkastning har det varit gott om på sistone. Under pandemins krisår 2020 har Academedias många lärare och skolchefer säkert haft tufft och stressigt att ställa om till pandemivänliga undervisningsformer, men ekonomiskt har det gått alldeles galant för aktiebolaget. I oktober kom beskedet att vinsten för det senaste kvartalet uppgått till 117 miljoner svenska kronor – att jämföra med 22 miljoner kronor under samma period förra året. Och i slutet av november föreslog Academedias styrelse att inte mindre än 158 miljoner kronor skulle skickas ut i utdelning till aktieägarna.

Och jag tror att vi måste vara väldigt vaksamma kring vilka möjligheter det digitala hemmasittandet i skolan möjliggör, för de aktiebolag som vill tjäna pengar på att erbjuda undervisning som blir billigare än den man får betalt i skattepengar för att bedriva. Bort med lokalkostnader, väck med utgifter för suddigum och linjaler och whiteboardpennor. Visst: släng ut någon avgift för ett Premium-konto på någon Zoom-klient här och någon digital omställningskurs till någon gammal lärare där, men i botten av kalkylarket lär det kunna bli rejält positiva siffror.

Det var inte bara Academedia som var positiva till distansmöjligheterna i våras. Även Internationella Engelska Skolan var väldigt snabba på att utnyttja den nya lagstiftningen och på grund av »personalbrist« delvis övergå till distansundervisning på ett antal högstadieskolor, bland annat i Liljeholmen i Stockholm och i Umeå.

Och fler stora aktiebolagskoncerner håller nu på att växa sig stora, i skuggan av de två jättarna. Namn som Dibber, Norlandia, Atvexa och Watma Education har alla börjat förvärva på sig ett stort antal mindre friskolor för att göra skattefinansierat guld av stordriftsfördelar. På bara några år har nya koncerner köpt upp över 50 000 elevers skolgång, och utvecklingen mot att några få bolag äger en allt större del av friskolorna beskrivs som en naturlig (om än försenad) process på denna öppna marknad. Att köpa upp redan befintliga friskolor är också vad som gjort Academedia till norra Europas största utbildningsföretag.

»Marknaden blir allt bättre på att hitta de lönsamma delarna«, summerar skolforskaren Jonas Vlachos i Svenska Dagbladets kartläggning över aktiebolagens extrema expansion på skolmarknaden.

Och en potentiellt mycket lönsam del, som än så länge fått vara ganska outnyttjad av rovkapitalistisk stordrift, är en mer distanserad undervisning i högstadiet eller på gymnasiet.

Det världsunika svenska vinstregnet över skolkoncernerna lär kunna tillta om digitaliseringen och distans- och fjärrundervisningen på skolorna ökar i framtiden. Tidningen Aktiespararen väver in detta faktum när de rekommenderar sina läsare att investera i just Academedia-aktier.

»Skolundervisningen kan förväntas fortsätta bli allt mer digital framöver, påskyndad av corona, och där besitter AcadeMedia en stark position och kompetens för att kunna kapitalisera på den trenden och man är i dagsläget ledande inom distansutbildning«.

I ett uttalande under rubriken Digitalisering kan stärka skolan menar Academia-vd:n Marcus Strömberg att vi efter Corona-vårens distansperiod befinner oss »i en paradigmförändring och har fått nya kunskaper som kommer att utveckla skolan. Det är viktigt att lagstiftningen inte hindrar utvecklingen. Låt oss istället använda digitalisering på sätt som stärker likvärdigheten och kvaliteten i svensk skola«.

Lagstiftningen vad gäller möjligheter till distans- och fjärrundervisning har redan ändrats en gång, men friskolejättarna vill ha mer. De vill ha ännu färre restriktioner och att svensk skola ska tillåta ännu mer av billig distansundervisning. För det limmar väldigt väl med alla aktiebolagsskolors gemensamma affärsidé om att samla socioekonomiskt starkare och mer studievana elever i sina klassrum. Det är just dessa elever som i högre utsträckning än övriga skulle klara av distansundervisningen okej.

Den »likvärdiga« skolpengen (och här formar jag fingrarna till fysiska kaninöron i luften) gör att friskolor har rätt till samma skolpeng som kommunens skolor, trots att deras ansvarsområden skiljer sig markant (vilket jag försökte redogöra för i det här inlägget). Det är en ekvation som inte fungerar i vanliga fall, då friskolorna tjänat miljardbelopp över de senaste åren samtidigt som kommunala skolbudgetar havererat. Men det är en skolfinansiering som formligen skulle kunna urarta i ett sällan skådat pollettregn över friskolekoncernerna, ifall dessa skulle kunna öppna upp för mer distansundervisning (för sin mer handplockade och välartade elevgrupp) samtidigt som kommunen (som har ansvar för de bråkstakar som inte lämpar sig lika bra framför en Zoom-kamera) tvingas fortsätta erbjuda fysisk undervisning i klassrum.

Jag tror på allvar att vi, om vi inte passar oss, kan få se en ny parallellskola växa fram. En mer digitalt distanserad för de välartade eleverna på, säg, Internationella Engelska Skolan eller Jensens Education och en mer fysisk och kommunal för de som inte kommer in.

Och alla kostnader som den kommunala skolan då skulle fortsätta ha för lokalhyror och pennor och suddigum skulle de digitaliserade aktiebolagsskolorna då förstås ha fortsatt rätt till. Atvexa, Dibber eller Skolpengstäljaren AB vad nu en friskolekoncern kan heta ska ju förstås inte straffas ifall de effektiviserat sin verksamhet genom att låta försteförsteläraren Ulf leda Zoom-lektioner för hela koncernens elever i kursen Historia 1B. Inte ska de straffas ifall de låtit uppföra effektiva rättningsfabriker där legitimerade lärare Tomtens Julverkstad-stämplar dit A-betyg på alla inlämningar som Ulf delegerar vidare till det löpande lärarbandet.

Jag överdriver, kanske. Men det blir så när man redan lever i en dystopisk skolpolitisk samtid. I slutet av november släpptes boken A Wolf at the Schoolhouse Door om hur USA:s allmänna skolsystem är hotat av kommersiella privata intressen. I vänstertidskriften The Jacobin beskriver recensenten Jon Shelton följande utveckling som något hämtat från en urspårad dystopi:

Att varje skola fungerar som ett företag, tänkt att sälja sin utbildning? Check. Alla föräldrar är konsumenter? Check som en smäck. Lärare som fokuserar på att hålla kunderna nöjda? Checkelicheck.

Vi är redan där i Sverige. Vi befinner oss redan Black Mirror-avsnittet – vi måste hålla utkik för nästa hemskhet som kan drabba vår skola.

Men det värsta med idén om en digitaliserad parallellskola? Det är att utvecklingen kan komma att gå åt det här hållet med kommunens goda minne. De kommer, av allt att döma, gladeligen gå med i farans riktning.

Ja, de har till och med varit med och drivit på utvecklingen.

2017 kom den medlemsorganisation som nu heter Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, med en rapport som handlade om kommunernas situation och det stora behovet att spara pengar. I rapporten slogs fast att »omfattande effektiviseringar endast skett när ny teknik tagits i anspråk« och att det i det här läget – när många kommuners ekonomier helt enkelt inte går ihop – därför »handlar om att använda sig av digitaliseringens möjligheter«. För vår tids »nya teknik«, slog SKR fast, »är digitalisering och den behöver användas i effektiviserande syfte«.

Vår tids nya teknik är digitalisering. Det låter konstigt. Vår tids nya teknik, som ska revolutionera effektiviteten i svensk skola, är att en elev som tidigare kunde läsa en text på papper nu kan läsa samma text på skärm.

Det är inte Spinning Jenny, direkt. Det är Zooming Melvin i 8C.

Aktiebolagsskolorna dreglar inför den här utvecklingen, medan pressade kommunala skolpolitiker känner sig tvingade att försöka hänga på. De har inga andra idéer över hur den havererade svenska skolfinansieringen ska gå ihop och kommer tafatt att försöka springa med i ett riggat lopp.

Den här veckan kommer jag att påbörja en veckas distansstuderande för mina högstadieelever. Vem vet: det kanske går okej med SO:n och min digitala idrottslärarpersona kanske till och med kan visa hur man tänjer ut en spänd framsida.

Men på ett större plan kommer det inte bli bra, vare sig på högstadiet eller på gymnasiet. Ökad distansundervisning är dåliga nyheter för de elever som behöver skolan och lärarna mest; de elever som är tänkt att gynnas av att den svenska skolan har en kompensatorisk ambition.

Den typ av elever som friskolorna gärna väljer bort och som de på en systematisk nivå lämnar åt kommunen att ta hand om.

Det är det faktumet vi måste hålla fokus på när friskolejättarna ylar om att lagstiftningen måste luckras upp för ytterligare Zoom-pluggande: att de inte gör det utifrån några andra ambitioner än att tälja så mycket skattefinansierat guld de bara kan, medan vi tillåter det.

Att tillåta ökad distansundervisning kan bli nådastöten för den jämlika ambitionen i det svenska skolsystemet. Pandemin driver på, aktiebolagscheferna gnuggar händerna och kommunala skolnämnder lommar uppgivet med i brist på andra idéer på hur man löser en olöslig ekonomisk ekvation.

Det är vi som måste få politikerna att sätta stopp för allt ihop; för marknadsskolan, för vinsterna, för det ständiga underfinansierandet av välfärden. Annars väntar nya Black Mirror-avsnitt runt hörnet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *