Årslistan 2020:

Mycket är sagt om det här pandemiska pissåret, men väldigt mycket har fortfarande blivit osagt och inte minst outrett.

Varför unnade sig Börje Salming inget påslakan? Hur påverkade cancel-kulturen de svenska jordnötspriserna? Och vilken självbiografi hade den mest pärmkompatibla innehållsförteckningen?

Pirkt.se summerar det oviktigaste från året som gått.

2020 års…

… bortglömda faktum:

Att man faktiskt gick in i det här året med råg i ryggen, schwung i steget och – för att använda ett överanvänt ord som bara egentligen borde användas av en lokal basketreporter när Håkan Larsson satt en viktig tvåpoängare för sitt Plannja – momentum. Det här var ju faktiskt känslan i januari, när Bernie Sanders kampanj verkade gå fram som en socialdemokratisk slåttermaskin i USA. Det här var exakt min känsla vid skrivbordet:

Visst borde ens filterbubbliska förväntningar fått sig en liten törn av att Jeremy Corbins återförstatligande politik fått ett brittiskt blanknej i trynet i december 2019, men icke: i inledningen av 2020 var jag helt övertygad om att kandidaten som gick till val på att erbjuda sjukvård till alla skulle ha en god chans att vinna ett val mitt under en rådande pandemi.

Jag hade förstås fel. Centristerna mobiliserade och då är de starka.

… allsvenska tyckare:

Visst: Per Bohman har gjort ett nytt starkt år och Simon Banks penna är fortsatt oöverträffad i svensk sportjournalistik.

Men 2020 var inget vanligt allsvenskt fotbollsår.

2020 var året då ingen slog an en samhällelig nerv som en 51-årig kvinnlig partiledare:

Nyamko Sabuni krävde den 19 maj att regeringen skulle ta beslutet att dra igång fotbollsallsvenskan för herrar, eftersom Folkhälsomyndigheten drog ut på sina besked kring ifall det skulle bli något allsvenskt spel.

Det är lätt att vara kritisk till detta tilltag, men antagligen har pressekreteraren gjort samma iakttagelse som jag gjort under flera år: att det finns en väldigt stor grupp svenska mediemän och allsvenska supporterprofiler som årligen lägger upp ett »kan inte allsvenskan starta igen???«-inlägg i sociala medier dagen efter säsongen tagit slut i tidiga november, eller ännu hellre: ett »nu spelar Liverpool mot Chelsea på teven, men jag byter det mot att se Falkenberg-Örebro i regn alla dagar i veckan« mitt i midvintern.

Om man räknar in alla dessa figurer och alla de som klickar på gillaknappen på deras inlägg så förstår jag att en folkpartistisk partiledare kan se stora möjligheter i att växa snabbt från den låga folkölsnivån ifall man går ut som dra-igång-allsvenskan-företrädare.

… slappaste reklaminsats:

Att gamla idrottsstjärnor gör reklam för olika produkter på ålderns höst är inget nytt. Om jag fått en krona för varje gång jag sett Stig Strand i VitaePro-sammanhang i en tv-ruta så hade jag blivit ungefär lika mycket av en miljonär som Strand säkerligen själv blivit på att nasa placebopiller till åldrade människor med diffusa diversekrämpor.

Men man får ge den gamle slalomhjälten att han åtminstone vet vad det är han saluför. Pillren och dess påstådda mirakelverkan står i centrum.

Det är mer än det går att säga om Börje Samlings reklam för det tyngdförsedda Cura-täcket. Vi tar oss en titt:

Kanske har Stig Strands synnerligen frekventa pillernasande fått alla åldrade svenska idrottsikoner att helt sonika anta att det gäller anti-åldrings-piller, när de ringts ut på ett reklamjobb av sin agent. För nog är det så att Börje Salming lägger otroligt mycket mer kraft på att visa sig vid god kast-arms-vigör vid fiskescenerna än han gör vid själva produktplaceringen. Det framstår helt klart som att Börje först lagt allt sitt krut på att se härligt aktiv ut, som om han antagit att det var ett mirakelpiller för muskler och leder som han skulle låna ut sin gamla läderhandske till nuna åt. När någon stackars producent sedan sagt åt honom att det var dags att krypa ner under själva tyngdtäcket så verkar Börje tyckt att han gjort skäl för reklammödan redan – och vägrar vänta på att någon assistent ska förse täcket med ett påslakan. Det finns det inte tid för. Scenen där Börje är tänkt att vakna ur en realistiskt god sömn förtas därför lite av att han varken unnat sig påslakan eller örngott i vad som är tänkt att föreställa hans egen säng, där han trynar så gott under tyngden av det tunga tyngdtäcket:

Det ihopknycklade tryne man ser i bakgrunden (under den fem-sekunds-sekvens han verkar ha gått med på) är helt tydligt ett 69-årigt anlete som bittert muttrar något om att Stig Strand, den åldrade idrottshjältarnas nasarnestor, aldrig hade tvingats gå med på ett nerkryp under täcke.

… kändis-gigifiering:

På tal om just Börje Salming så snubblade jag under året in på hemsidan Memmo.me och när man väl trillat ner i det www-hålet var det i sanning svårt att kravla sig upp. Där fanns alltså bland annat Börje, som till tonerna av 400 svenska riksdaler gladeligen expresslevererade en videohälsning till vem som helst från vem som helst:

Ingen specifik skugga ska dock falla över Börje allena, för nästan alla svenskar som någonsin skymtat förbi i en offentlig bildruta finns representerade på Memmo.me. Vissa för att samla in pengar till någon behjärtansvärd organisation, det ska sägas – men väldigt många bara för att det är ett smidigt sätt att utöka kassan genom en halvminutsinsats hemifrån soffkanten. Det tog mig säkert en timme innan jag kunde slita mig från det beckmörker som rådde på plattformen, där mediala halvfigurer bjöd ut sig för en femtiolapp i sina selfiekameror.

Även kändisarna har alltså dragits in i faktumet att detta varit ännu ett gigekonomins år, vilket klargjordes i denna väl sammanfattade tweet:

2020 har erbjudit rekordmånga tillfällen för gigjättarnas cykelbud att avancera till helt nya, mycket mer trygga och mer välbetalda tjänster på arbetsmarknaden. I mången dörrspringor har en nyanländ daglönare bara tänkt att hen skulle skynda sig upp till en port och sticka in en ljummen påse pommes genom dörrspringan, men istället plötsligt – via den osynliga hand som styr över vår meritokrati, eller för att den mysbyxklädde höjdaren innanför dörrspringan varit nöjd med potatisens salthalt – blivit erbjuden att bli mellanchef på ett hedgefondmäkleri.

– Du, har hedgefondmäklarna sagt när de stuckit näbben ner i den flottiga påsen, det verkar saknas en dippsås här?

Och precis när de ska till att ge på den stackars daglönaren en verbal avhyvling så har de lyft på en påse med mozarellastickor och så har dippsåsen legat där.

– Du, den låg här! Det var bra jobbat! Du skulle inte vilja jobba som managerial consultant på mitt börsnoterade företag?

Mekanismerna funkar så pass bra att Stockholms stad i slutet av året inledde ett samarbete med Foodora, dit arbetslösa i framtiden kan slussas för att hängas på en ryggsäck och placeras i vänthallen på T-Centralen, för att tävla om enstaka påhugg under en arbetsdag (eller arbetsdag är ett så tråkigt och gammaldags uttryck; arbetsdygn är mycket mer modernt).

… förlängda lista:

I 2018 års sammanfattande lista lyfte denna portal fram en insändare från en präst där han skrev om en urspårad sexualitet i samhället och där han, för att illustrera sin poäng, försökte lista alla olika typer av sex som slagit igenom i samhället:

När han lyft både genomsexet och gräddsexet, ja, till och med såväl över- som undersexet, så tänkte jag (med min ringa sexuella erfarenhet) att prästen tog sig vissa friheter då han slängde med den gamla sanningen om att listan skulle kunna göras ännu längre. Jag ifrågasatte faktumet att just den lista som innefattar gräddsex och leksakssex faktiskt kunde göras så väldigt mycket längre. Men tji fick jag under det här pissåret:

2020 var förstås inte det fluffigt vispade gräddsexets eller det njutbara supersexets år, utan istället året för för det nya och farliga kemsexet.

Och den här portalen, som saknar sex- och samlevnadsspalt av redaktionella kompetensskäl, får be om ursäkt till den arga prästen i Dalarna som bevisligen kunde ha förlängt sin lista.

… mest oroväckande Yepstr-trend:

Ingenting under året 2020 har gjort mig så orolig som den nya vetskapen om att några forskare luskat fram en genmanipulerande sax, kapabel att klippa och klistra ihop alldeles urspårade människohybrider — och att de valt att döpa den till Crispr.

Det låter som att vi alldeles strax kommer kunna appbeställa hem en DDR-dopad människotjur för att Yepstr-sköta hushållssysslorna så att man får ihop sitt vardagspussel. Och om man driver denna framavlade halvmänniska för hårt, så att den kolar under arbetsbelastningen, så är det bara att TippTappa bort kadavret till skroten. Man behöver inte ens göra så som man sedan 2020 gör med sina helmänskliga anhöriga:

Att man varsamt Lavendlar bort dem och får ihop dödspusslet.

… sämsta journalistiska gestaltning:

Under 2020 gav SVT en man vid namn Peder Brendmo fria händer att gestalta hur han upplevt sin avsaknad av hår. Han diktade i tv-serien Den kala sanningen ihop en föga trovärdig historia om hur han trodde att hans liv skulle bli komplett med en fullfjädrad kalufs på hjässan. För att försöka illustrera varför han var så olycklig kring att tillhöra de skalligas skara så tog han till den allra mest befängda samling pixlar man kan samla ihop vad gäller att visa på vilka människor i samhället som saknar hår:

Om man framställer hela gruppen av tunnhåriga män genom att låta två bröder Rongedal flankera den gamla Gladiator-köttklumpen Hero (vilket tillsammans bildar en scen som tagen ur en dystopi där en Crispr-modifiering av ett gäng nakenkatter gått hiskeligt snett) så är det förstås lättare att försöka rättfärdiga att man vill satsa på kinesiska skalpkrämer och turkiska laserbehandlingar av hjässan.

Som lök på den identitetspolitiska torsken skulle Brendmo sedan försöka ge alla skalpmässigt undervegeterade individer stöd och råd genom att blanda in den här figuren i handlingarna…

… i exakt samma veva som polisens insats mot sexköpare satte dit sin allra mest kända brottslig, som fick se hela sitt pastasåsimperium falla.

… bortglömda cancel-rea:

På tal om Paolo Roberto så kunde väl ingen missa hur pastasåserna och de frysta canneloni-färdigrätterna från den cancellerade sexköparens italienska märke reades ut i matbutikerna under 2020.

Men under sensommaren briserade också en annan stor kändisskandal, om än av mindre modell, som inte nådde de stora dags- eller kvällstidningarna. De som följde sociala medier i augusti månad kunde dock knappt undgå det, men allra bäst koll fick man förstås som alltid ifall man (som jag) följde realisationsmönstren på överskottshandeln Matsmart.se:

Fem påsar jordnötter för bara 25 kronor. Det spelar ingen roll om nöttillverkaren är tysk och ifall det faktiskt saknas en bokstav i företagsnamnet; den som slaviskt följer valuta- och nötkurserna på MatSmart.se förstår direkt att här ligger en hund begraven.

… bästa gifar:

Den här kombinerade raise-the-roofarn, hämtad från SVT-serien Gift vid första ögonkastet (där jag alltså inte var med, även om mycket tydde på det), tyckte jag var värd ett mer viralt öde:

Perfekt för när någon kompis berättar att hen fått en kram i slutet på, säg, fjärde dejten, eftersom sexologen Kalle gjorde dessa överdrivna glädjeyttringar när ett par berättade att de ibland rörde ömt vid varandra.

Även denna rörliga gråtskrattare, från ett SVT-program där semi-åldringar som Claes Malmberg försökte lära sig använda internet, tycker jag inte skulle ha gjort bort sig i ett chattverktyg:

… starkaste morph:

Jag har en god vän som ogärna skyltar med sitt namn i diverse sammanhang, men som gärna står och gömmer sig i faggorna och bidrar som spök-kreatör. Det kan gälla allt från spök-kokade saffranskolor till ett mini-julfirande med släkten till spök-tillverkat content till vänners blogginlägg. Tidigare i år spök-bidrog han till den här spaningen:

Att den socialdemokratiska civilministern Lena Micko är mycket lik skådespelaren Owen Wilson. Och när han placerade de båda i ett gammalt hederligt morph-verktyg, som väver samman de två nunorna, så var det nästan kusligt hur i princip bara…

… glasögonen försvann på civilministern.

… mest nedslående gåva:

Jag skrev inte ett enda inlägg på nära nog två månader i somras. Det får nog sägas vara den här portalens längsta uppehåll i modern tid. Varför?

En delförklaring är att jag under sommaren tog del av Sundsvalls Tidnings-nyheten att Stefan Tärnhuvud skulle lägga spikskorna på hyllan. Sundsvallssprintern har varit Medelpads snabbaste man så länge jag kan minnas, han har tagit dubbla SM-guld på hundra slätt, nått semifinal såväl inomhus- som utomhus-EM och år efter år utmanat hitflugna amerikaner på den lokala kraftmätningen Sundsvall Wind Sprint.

I nästan ett och ett halv decennium har den idag 35-årige Tärnhuvud gnetat sig fram på det envetna sätt som man nästan bara kan finna hos svenska kortdistanslöpare. Det är en speciell typ av envetenhet som får någon att härda sig igenom vinter efter vinter i medelpadska kulvertar och som tålmodigt står ut med lokalpolitikens hårdnackade vägran att rusta upp friidrottsfaciliteterna på Baldershov, och allt detta för att någon gång per sommar ges chansen att nagga någon hundradel på sitt personliga rekord på 10,35. Stefan Tärnhuvud har länge varit ett föredöme för oss medelpadingar som gnetar på, år efter år, och som inser att vi aldrig någonsin kommer att bli bäst, men ändå kämpar för att bli lite, lite bättre.

Jag läste därför artikeln om hans slutgiltiga beslut att ge upp karriären med stort intresse och noterade nöjt hur han uppvaktats med såväl helsida i ST, blombukett och ett inramat personporträtt:

Men sedan stannade jag upp och tryckte trynet lite närmre den konstnärliga gåvan, som jag först upplevde som genuin och personlig:

Och så tog jag en titt till på den Stefan Tärnhuvud som jag lärt känna:

Och det visar sig helt klart att Stefan Tärnhuvud, som själv besitter slanka och i vissa vinklar rent näsvisa drag, inte alls har fått någon personligt målad tavla när han valt att avsluta sin långa och trogna tjänst för svensk och medelpadsk friidrott. Nej, han har blott beärats med sitt namn på nummerlappen till en generisk Robert Kronberg-prototyp.

Vad är det ens för mening att gneta på som medelpading, om inte ens Stefan Tärnhuvud kan ha gjort sig förtjänt av att få sin nuna korrekt avmålad? Allt som kan tänkas vänta en, även efter den allra längsta och trognaste av tjänster, är att få sitt namn ditslafsat på någon uttjänt gammal konstverks-mall som ansvarigt förbund haft liggande.

… missade möjlighet:

1986 mördades Olof Palme på öppen gata. 1987 lanserades dataprogrammet PowerPoint för allmänheten.

I 34 år har Palmegruppen fått arbeta och i 33 av dessa har man alltså haft tillgång till det ledande presentationsprogrammet på marknaden. Men när deras slutsats så slutligen skulle förmedlas så var det inte bara själva uthängningen av den avlidne Scandia-mannen man kunde opponera sig emot, utan också hur Sveriges genom tiderna mest bevakade PowerPoint-presentation lades upp. Att de inte smyckat den med bilder eller annat krimskrams må vara förståeligt, men för en lärare (som bygger mycket av sin pedagogik kring att ord ska sväva och dansa in i bild) var det oförlåtligt att de inte ens unnat sig de två klicken som behövts för att addera lite animerad spänning till presentationen:

… pärm-kompatibla innehålls-förteckning:

Den var mycket som gick att reagera på vad gäller den tidigare ÖFK-bossen Daniel Kindbergs självbiografi, döpt till Mitt liv: inget försvarstal. Det var en bok som skyndades fram på snabbskriven Marcus Birro-prosa av en anledning som absolut inte var att det behövdes ett försvarstal under pågående rättsprocess, utan kanske att akademiledamöterna skulle hinna läsa innan de bestämt sig för Louise Glück.

Man hade förstås kunnat stanna en stund vid omslaget…

Kindberg Daniel - Mitt Liv - Inget Försvarstal - (Inbunden) - böcker -  Ginza.se

… men det starkaste för mig (som snabbt ögnade igenom boken i jakt på eventuella omnämnanden av en klyktattare till hemåtnickare) var snarare innehållsförteckningen, som till väldigt stora delar liknade den man brukar finna i försättsbladet till riktigt privata pärmar med olika viktiga papper man sparat på sig genom åren:

Kapitlet med Kindbergs egen berättelse om vad som hänt sedan polisen slog till mot kontoret är det som alla suttit och suktat efter; den som får läsarna att lätta på lädret och köpa boken. Att då välja att döpa det kapitel till ett enkelt »2018-2020«, som om det bakom pärmfliken dolde sig en oorganiserad plastficka där man pulat in gamla kvitton och någon instruktionsmanual till den där nya digitalkameran man köpt, är det enda som jag hittills funnit älskvärt i hela den här ÖFK-härvan.

Sedan kommer 22 sidor markerat »Privat«, dit man antagligen inte bör bläddra om man har någon respekt för privatlivets helgd.

… satirkropp:

Under 2020 fortsatte jakten på superkroppen för väldigt många. Eller: superkroppen och superkroppen. Snarare den kropp som man får efter att ha förvägrat sig själv mat och brutit ner den under 16 helvetesveckor, vilket den här mannen uppmuntrar till:

Tony Andersson är upphovsmannen bakom succémetoden 16 Weeks Of Hell. Och vem vill inte svälta sig för att tillskansa sig den här oemotståndliga lystern hos en hålögd man som ser ut att vara ungefär ett uteblivet mellanmål ifrån att falla ihop i en hög av märkligt dimensionerad muskelmassa:

Många är de gamla manliga idrottshjältar som i genomgått Tonys 16 veckor av chockartad omställning av diet och träning och som sedan ställt sig framför en kvällstidningskamera i optimal belysning. I vissa fall har det faktiskt känts som att själva belysningen varit en stor del av skillnaden, som när Challe Berglund bara ser ut att ha slutat med att aktivt puta ut magen och samtidigt börjat se marginellt mer glad ut:

Men i andra fall får man ge deltagaren att man faktiskt ser närmast bisarra effekter av 16-veckors-helvetet, eftersom en så senigt definierad muskulatur ser lite märklig ut på en så gammal kropp. Som den gamle hockeyprofilen Anders »Masken« Carlssons förvandling:

Och i just »Maskens« fall kanske man borde lyfta på hatten, men jag väljer istället att lyfta fram de otroliga likheterna mellan den gamla Leksands-profilens glada poserande med sin nya och plågsamt framtvingade kropp och den här The Onion-satir-artikeln:

Det är samma typ av satiriskt dumma förvåning.

… likhet:

Det här var lite för likt mig på Stormzy-konserten i vintras:

… Pirkt.se-inlägg:

Det var mer än vanligt tunnsått med kvalitativa inlägg på den här portalen i år. Men ett som jag verkligen lade ner min själ och mitt hjärta i var det som handlade om vilka företag i Stockholms innerstad som, att döma av deras namn, rimligtvis borde klappa igen först av alla när Corona-krisen lamslog ekonomin. Jag gick under veckor, kanske till och med månader, runt och letade efter svengelska bluffnamn som osade av luddiga Mossack Fonseca-upplägg och skum skalbolagsverksamhet.

Och jag tyckte mig hitta en fin samling till slut, där jag ställde de obekväma frågorna som ingen ekonomijournalist vågat ställa, kring vad som försiggår bakom StruSofts fasadskylt eller vad som sker bakom dörren till Flexenclosure.

Det andra inlägget jag kan tycka hade något var det här, som samlade rörliga bilder på när fotbollsagenten Patrick Mörk gjorde ett väldigt slappt jobb vad gäller att försöka tona ner sin koloniala hästhandlaruppsyn i SVT-dokumentären där han gjorde affärer nere i Elfenbenskusten:

Och för den som blir sugen på fler slappa spaningar utspädda på alldeles för många tecken så kommer Pirkt.se finnas kvar även under 2021.

Pattern 4 i pandemin

Allting är så lätt när det är ljust och soligt, även för den som inte begåvats med någon särskild täckningsgrad runt hjässloben. Bilden ovan visar hur det brukar se ut: man drar på sig en t-shirt, slänger något somrigt pärlplattehalsband om halsen och sedan är man redo att möta världen med öppen blick och inte sällan heller den typ av lätt öppna mun man oftast finner hos landuppstigna sötvattensfiskar. Ja, om man ska vara riktigt optimistisk kring det här med att ha blivit satt till jorden med en skalpvegetarisk funktionsvariation så är det ju så att på sommaren – när d-vitaminen står som spön i backen – så är det ju faktiskt mer hud som blir smäckert solkysst på en flintifierad individ än på en frisyrinnehavare. Mer somrig fräschör och solig lyster per hudcapita, så att säga.

Men sedan vänder det, mina vänner. Och som det vänder. Mitt på dagen idag, den 21:a december, inträffade vintersolståndet och jag vill berätta lite om att vårt nordiska beckmörker slår hårdare mot vissa samhällsgrupper.

För om sommaren bjuder på mer solkysst areal per hudcapita för den flintifierade individen så erbjuder vintern precis motsatsen: långt mycket mer blekhet per huvud. Ett helt klot av d-vitamin-hungrande och gråblek hudmassa är vad vi erbjuder omgivningen. Det uppmärksammades inte minst härom veckan, då följande nyhet briserade i fotbollsvärlden:

En renrakad linjedomare var alltså pass blek om skalpen att han misstogs för själva den vita fotbollen av den AI-styrda kameran.

Jag har länge skissat på en meteorologisk karta, en sån som SMHI brukar göra kring när eller om det slagit om till meteorologisk vinter eller sommar i olika delar av landet, men en karta som istället visar på när under hösten som det blir meteorologiskt omöjligt för den frisyrlöse att gå utan mössa.

Och alltså inte främst på grund av kylan skulle bita den kala hjässan för hårt, utan på grund av den rent av obehagliga blekhet som utstrålas. Att gå ut utan mössa i vinterns kranka skallblekhet skänker en den typ av specifika glåmighet man nästan bara finner hos svenska nynazistiska män som fastnat på bild från någon riktigt misslyckad marsch på en mindre ort i Dalarna. Men den meteorologiska omöjligheten grundar sig också i de märkliga proportioner som uppstår mellan bylsiga vinterjackor och puffiga halsdukar i relation till ett litet kritvitt ägg till huvud som balanseras längst uppe på en gedigen lager-på-lager-hög av textilier.

Min tilltänkta karta skulle ta alla dessa aspekter i beaktande: uthärdlig skalpkyla, upplevt obehag på grund av blekhet och inte minst ration mellan ytterklädernas volym och huvudstorleken på den lille nakenkatt som tittar upp ur textilhögen. Och på samma sätt som SMHI är glasklara kring när det faktiskt blivit meteorologisk vår eller vinter eller sommar så skulle den här kartan vara glasklar kring exakt när den meteorologiska omöjligheten att skippa huvudbonad som flintifierad dragit in över norra Norrland och hur den sedan rört sig nedåt i landet.

Jag har inte kartan redo än, men jag vet att omöjligheten dragit in över Stockholm sedan ett par månader tillbaka. Sedan tidiga november har jag nog inte dragit på mig min bylsiga ytterjacka utan att också sno på mig en mössa innan jag gått ut, för att undvika att skrämma upp barn och gamla med den här gamla beprövade vinter-uppsynen:

Den här bilden (som jag letade väldigt länge efter för att kunna illustrera problematiken med den rakade skallens vinterlevnad) ska vara tagen 2014, när jag var 24 år gammal. Det har i så fall (ifall det kan stämma, när personen på bilden så uppenbart är en 54-årig man som heter Roger och som har ett par brott mot knivlagen i sitt register) gått sex år sedan dess.

Det har knappast varit år som gynnat min vintriga utstrålning i mösslöst tillstånd, snarare måste ytterligare ålderdom ha stärkt den typ av fullkomliga glåmighet som fick Håkan Hemlin att (medveten om sin novembriga hudskrud) ställa sig mjuggdold i skuggan på omslaget till ett av sina egna album, samtidigt som vapendragaren Mats Wester unnade sig en utsuddning för att slippa visa sitt gråbleka vintertryne:

Så vi har det verkligen inte lätt under vinterhalvåret, ens under vanliga och icke-pandemiska tider. I år är det förstås ännu värre, när den pågående pandemin låser in en från dagsljuset och där vädret inte bistått Stockholm med en enda soltimme under december månad.

Och mitt i det pandemiska beckmörkret så landade den här nya studien i mina vänners finmaskiga och synnerligen specialdesignade www-nät för att fiska fram smädande material mot mig:

Som om vi inte har det nog svårt om vintrarna (där vi riskerar att hängas ut som allt från NMR-aktivister till fotbollar) så är det förstås också så att den skara som lider av den manliga skalligheten är extra hårt ansatt av covid-19, enligt en av få studier som valt att fokusera på vår ofta bortglömda samhällsgrupp.

Och visst: man behöver ju inte vara naiv och hoppas på att det snabbt utvecklade vaccinet skulle ha biverkningar som satte fart på hårsäckarna…

… men nog hade man väl kunnat hoppas på att vår redan missgynnade skara av krummande och håglösa Nordman-söker-skydd-av-skuggan-utstrålningar inte skulle åka på ökad risk att smittas av covid-19.

Men så är det tydligen. Jag har inbillat mig att den närmast totala isolering jag klivit in i sedan slutet av november har att göra med att mina försök att vara en god samhällsmedborgare, en vänligt sinnad medmänniska och ansvarstagande individ. Men kanske är det så att jag vet med mig att jag är på god väg mot Pattern 4-nivån…

… och att det primärt är den riskmedvetenheten (40,8 procents högre risk!!!) som gjort att jag inte känt att det varit läge att gå på, säg, Bastard Burgers och unna mig en ++-halloumiburgare, vilket jag till min förtret sett att en stor del av alla manliga Pattern 1:or fortsatt med.

Blir du lönsam, lille vän i Zoom-kameran?

Allt fler skolkoncerner vill göra jättelika vinster på den svenska skolpengen, genom att packa in välartade elever i välfyllda klassrum med lägre lärartäthet än i kommunala skolor.

Men snart kanske de inte ens behöver fysiska skolor för att tälja sitt världsunika typ av guld.

Utvecklingen mot ökad distansundervisning i svensk skola drivs på av pandemin, hejas på av vinstjägarna – men stöttas också av de hårt pressade kommunerna.

Det är upplagt för en utvidgad dystopisk katastrof.

När statsminister Stefan Löfven den 17 mars 2020 lämnade besked om att Sveriges gymnasieskolor skulle stängas och övergå till distansundervisning befann jag mig på just en gymnasieskola i Stockholms innerstad. Jublet som bröt ut bland eleverna i korridoren visste inga gränser: det lät som att Sverige tagit multipla VM-guld i flera olika sporter under en och samma sekund. Kanske var jublet likadant på alla andra skolor i Stockholms innerstad. Klart var i alla fall att hela stadens, ja, hela landets gymnasieelever framöver skulle få gå hem och lämna skolmiljön bakom sig – oavsett vilken skola de gick på, oavsett vilka meritpoäng de kommit in med, vilken studiemotivation de uppvisade eller vilka socioekonomiska hemförhållanden de kom ifrån.

Omkring 800 000 svenska tonåringar skulle då lämna skolmiljön och klassrummen, ta hem sin dator och sköta sina gymnasiestudier på distans, med hjälp av lärare som kopplade upp sig via digitala verktyg.

Förra måndagen var det dags igen, när gymnasieskolorna (som levt i något sorts halvdistansförhållande med eleverna under hösten) på nytt stängde igen helt. Och i fredags eftermiddag fick jag, som lärare i en kommunal högstadieskola, besked om att vi ska flytta över undervisningen till digitala plattformar under den sista veckan innan jul.

Vissa av mina trettonåringar kanske jublade i fredags, över nyhetens behag; så som trettonåringar gör när det verkar ha öppnat sig en lucka i tiden där man får vara hemma och äta rostmackor i morgonrock utan att ens ha behövt lura en förälder med det gamla febertermometer under sänglampan-knepet.

Men svenska gymnasieelever jublar nog inte längre. Det gör i alla fall definitivt inte deras lärare.

I våras följde jag samhällskunskapslärare på två olika kommunala gymnasieskolor i Stockholm, för att ta reda på hur de upplevde att vara pedagogiska på distans. Jag skrev en hel uppsats om det, som man kan ögna igenom här om man vill, men med ett enda ord kan jag – i detta bloggsammanhang, där jag är friad från akademins stilistiska bojor – sammanfatta deras åsikter så här:

Det sög. För alla.

Det var dåligt för lärarna, det upplevdes dåligt för eleverna, det var dåligt för lärandet. Och det var framför allt väldigt orättvist och ojämlikt.

De ambitiösa eleverna på skolan med det högre meritvärdet, där den socioekonomiska statusen i regel är god, klarade av att sköta distansundervisningen och göra sina uppgifter – men eleverna på skolan med betydligt lägre meritvärde gick det inte alls lika bra att försöka hjälpa de elever som brukar ha svårigheter att nå målen.

Det var ingen banbrytande forskning. Självklart skulle det bli så, under den hastigt digitaliserade Corona-våren 2020. All tidigare forskning om digital distansundervisning tydde ju på det.

För det här med distansundervisning är ingen ny grej. Redan 1898 började Hermods erbjuda distanskurser för elevgrupper som inte kunde gå vid något av de 36 högre läroverken i landet: ett sätt för ungdomar från främst arbetarklassen att tillgodogöra sig högre studier. Elever som läste Hermods distanskurser kunde sedermera samlas i så kallade Robertsforsskolor, där de tillsammans kunde öva på sina uppgifter under uppsikt av lärare. Dessa skolor riktade sig dock – sina kompensatoriska samhällsambitioner till trots – inte direkt till alla elevgrupper som stod utan möjlighet att studera vid högre läroverk, utan Robertsforsskolan uttryckte utan krusiduller att de bara sökte efter »utmärkta läshuvuden« som satt på en »tillfredsställande fattningsförmåga, tillräcklig flit och tillräckligt intresse för sin skolgång för att efter studier per korrespondens kunna avlägga en examen med goda betyg«. Spola fram hundra år, när det svenska skolväsendet är på väg att digitaliseras runt millennieskiftet, och tongångarna är ungefär likadana:

»Man får nog räkna med att en viss andel av eleverna inte klarar av att studera på distans«, slås det fast i en forskningsöversikt där det summeras att det största problemet för de tidiga 00-talets ivriga förespråkare av distansutbildning är att »det inte med säkerhet går att fastställa något som är mera säkert än att motiverade elever lär sig bra oavsett i vilket system de än studerar«.

Ytterligare tjugo år senare vet vi faktiskt att det här med Internet – denna magiska uppfinning där all världens kunskap finns tillgänglig – inte verkar ha revolutionerat skolresultaten till det bättre. Och framför allt inte utjämnat några skillnader mellan olika typer av elever, vad gäller skolresultaten – snarare tvärtom. Forskaren Martin Danielsson slår i en omfattande studie fast att ungdomar från socioekonomiskt starkare hemmiljöer har en helt annan skicklighet vad gäller att använda tekniken till lyckade studieresultat än ungdomar från svagare socioekonomisk bakgrund. Ungdomarna från de socioekonomiskt starkare hemmen vet hur de ska »använda datorn och internet i linje med den legitima digitala kulturen« medan ungdomarna med de socioekonomiskt svagare bakgrunderna använder internet och datorn till allt annat än skolarbete, som en »slags frizon från skolkulturen«.

I en rapport från Utbildningsutskottet lyfts också hur en ökad användning av digitala verktyg i skolans undervisning ofta leder till att arbetet blir mer individualiserat och att det – om det inte görs »välorganiserat« – tenderar att leda till »ofokuserat ensamarbete« för eleverna som redan har det svårt. Elever som redan har det tufft får det alltså ofta ännu svårare i och med ökad digitalisering.

Precis det såg jag i min studie i våras. Jag tittade utifrån perspektivet att svensk skola har ett kompensatoriskt uppdrag och fann att detta uppdrag – skolans roll som »nyckel för att avskaffa klassamhället«, som Palme en gång uttryckte det – upplevdes som omöjligt att uppfylla för de ofrivilliga distansdidaktikerna. De redan motiverade och socioekonomiskt ramstarka eleverna klarade hemmapluggandet; de i den andra änden – som redan haft tendenser att kunna tappa skolarbetet – tappade det.

Det är dåligt för den svenska skolans ambitioner om att vara en kompenserande samhällsfaktor att elever i tonåren får gå hem med varsin dator och ett par länkar till olika Zoom-möten utspridda över dagen.

Alla som sätter svensk skola, dess elever, dess kvalitet och dess likvärdighet i främsta rummet borde således vara emot en sådan utveckling.

Men tänka sig: så är det inte.

Bland ägarna till de största skolkoncernerna i Sverige, vars affärsidé är att tälja profit av den skattefinansierade skolpengen, lär det kanske inte ha jublats när besluten kring distansundervisning kom, varken i våras eller nu under vintern. Men jag känner mig ganska säker på att en och annan handflata gneds emot varandra på ett lömskt och serietidnings-skurkaktigt sätt, samtidigt som ett och annat girigt vargflin lär ha prytt en och annan koncernchefsnuna.

30 kul fakta om Jönssonligan | MovieZine

Vi hoppas på lagstiftarens stöd och möjlighet att kunna fortsätta genomföra fjärr- och distansundervisning som ett komplement där det är effektivt med utgångspunkt i elevernas lärande.

Så uttalade sig Marcus Strömberg, vd för svensk friskolas allra största jätte Academedia, i somras, efter en vår av distansundervisning för koncernens gymnasieskolor. Redan i april var han ute i DI Weekend och vevade om att det behövdes en ny lag som tillät mer distansundervisning även efter pandemin var över:

»I framtiden kommer vi se en kombination av fysisk undervisning och fjärrundervisning. Det här är ett sätt att adressera lärarbristen och ett sätt att utmana den traditionella undervisningen. Skolan har legat efter digitalt.«

Ett sätt att tackla lärarbristen, ja. Utmana katederundervisningen, ja.

Men också ett sätt att tjäna pengar ännu effektivare. För är det någonting som Marcus Strömberg och hans styrelsekollegor har som utgångspunkt så är det faktiskt inte primärt elevernas lärande, utan hur man gör maximalt med vinst på elevernas samlade skolpeng. Företagets vd Marcus Strömberg hade, enligt DI Weekend, en ersättning på 9,2 miljoner kronor för sitt arbete under det förra räkenskapsåret; det är inte pengar han får för att ha »utgångspunkt i elevernas lärande«. Nej, han tjänar multum på grund av att han bevisligen är mycket skicklig på att maximera sin skolkoncerns miljonvinster gjorda på svenska folkets skattepengar – utan att folket blir argt att de gör skolpolitisk revolution.

Hans ägare är riskkapitalister och stora fondbolag: de kräver avkastning, inte likvärdighet och kvalitet.

Och just avkastning har det varit gott om på sistone. Under pandemins krisår 2020 har Academedias många lärare och skolchefer säkert haft tufft och stressigt att ställa om till pandemivänliga undervisningsformer, men ekonomiskt har det gått alldeles galant för aktiebolaget. I oktober kom beskedet att vinsten för det senaste kvartalet uppgått till 117 miljoner svenska kronor – att jämföra med 22 miljoner kronor under samma period förra året. Och i slutet av november föreslog Academedias styrelse att inte mindre än 158 miljoner kronor skulle skickas ut i utdelning till aktieägarna.

Och jag tror att vi måste vara väldigt vaksamma kring vilka möjligheter det digitala hemmasittandet i skolan möjliggör, för de aktiebolag som vill tjäna pengar på att erbjuda undervisning som blir billigare än den man får betalt i skattepengar för att bedriva. Bort med lokalkostnader, väck med utgifter för suddigum och linjaler och whiteboardpennor. Visst: släng ut någon avgift för ett Premium-konto på någon Zoom-klient här och någon digital omställningskurs till någon gammal lärare där, men i botten av kalkylarket lär det kunna bli rejält positiva siffror.

Det var inte bara Academedia som var positiva till distansmöjligheterna i våras. Även Internationella Engelska Skolan var väldigt snabba på att utnyttja den nya lagstiftningen och på grund av »personalbrist« delvis övergå till distansundervisning på ett antal högstadieskolor, bland annat i Liljeholmen i Stockholm och i Umeå.

Och fler stora aktiebolagskoncerner håller nu på att växa sig stora, i skuggan av de två jättarna. Namn som Dibber, Norlandia, Atvexa och Watma Education har alla börjat förvärva på sig ett stort antal mindre friskolor för att göra skattefinansierat guld av stordriftsfördelar. På bara några år har nya koncerner köpt upp över 50 000 elevers skolgång, och utvecklingen mot att några få bolag äger en allt större del av friskolorna beskrivs som en naturlig (om än försenad) process på denna öppna marknad. Att köpa upp redan befintliga friskolor är också vad som gjort Academedia till norra Europas största utbildningsföretag.

»Marknaden blir allt bättre på att hitta de lönsamma delarna«, summerar skolforskaren Jonas Vlachos i Svenska Dagbladets kartläggning över aktiebolagens extrema expansion på skolmarknaden.

Och en potentiellt mycket lönsam del, som än så länge fått vara ganska outnyttjad av rovkapitalistisk stordrift, är en mer distanserad undervisning i högstadiet eller på gymnasiet.

Det världsunika svenska vinstregnet över skolkoncernerna lär kunna tillta om digitaliseringen och distans- och fjärrundervisningen på skolorna ökar i framtiden. Tidningen Aktiespararen väver in detta faktum när de rekommenderar sina läsare att investera i just Academedia-aktier.

»Skolundervisningen kan förväntas fortsätta bli allt mer digital framöver, påskyndad av corona, och där besitter AcadeMedia en stark position och kompetens för att kunna kapitalisera på den trenden och man är i dagsläget ledande inom distansutbildning«.

I ett uttalande under rubriken Digitalisering kan stärka skolan menar Academia-vd:n Marcus Strömberg att vi efter Corona-vårens distansperiod befinner oss »i en paradigmförändring och har fått nya kunskaper som kommer att utveckla skolan. Det är viktigt att lagstiftningen inte hindrar utvecklingen. Låt oss istället använda digitalisering på sätt som stärker likvärdigheten och kvaliteten i svensk skola«.

Lagstiftningen vad gäller möjligheter till distans- och fjärrundervisning har redan ändrats en gång, men friskolejättarna vill ha mer. De vill ha ännu färre restriktioner och att svensk skola ska tillåta ännu mer av billig distansundervisning. För det limmar väldigt väl med alla aktiebolagsskolors gemensamma affärsidé om att samla socioekonomiskt starkare och mer studievana elever i sina klassrum. Det är just dessa elever som i högre utsträckning än övriga skulle klara av distansundervisningen okej.

Den »likvärdiga« skolpengen (och här formar jag fingrarna till fysiska kaninöron i luften) gör att friskolor har rätt till samma skolpeng som kommunens skolor, trots att deras ansvarsområden skiljer sig markant (vilket jag försökte redogöra för i det här inlägget). Det är en ekvation som inte fungerar i vanliga fall, då friskolorna tjänat miljardbelopp över de senaste åren samtidigt som kommunala skolbudgetar havererat. Men det är en skolfinansiering som formligen skulle kunna urarta i ett sällan skådat pollettregn över friskolekoncernerna, ifall dessa skulle kunna öppna upp för mer distansundervisning (för sin mer handplockade och välartade elevgrupp) samtidigt som kommunen (som har ansvar för de bråkstakar som inte lämpar sig lika bra framför en Zoom-kamera) tvingas fortsätta erbjuda fysisk undervisning i klassrum.

Jag tror på allvar att vi, om vi inte passar oss, kan få se en ny parallellskola växa fram. En mer digitalt distanserad för de välartade eleverna på, säg, Internationella Engelska Skolan eller Jensens Education och en mer fysisk och kommunal för de som inte kommer in.

Och alla kostnader som den kommunala skolan då skulle fortsätta ha för lokalhyror och pennor och suddigum skulle de digitaliserade aktiebolagsskolorna då förstås ha fortsatt rätt till. Atvexa, Dibber eller Skolpengstäljaren AB vad nu en friskolekoncern kan heta ska ju förstås inte straffas ifall de effektiviserat sin verksamhet genom att låta försteförsteläraren Ulf leda Zoom-lektioner för hela koncernens elever i kursen Historia 1B. Inte ska de straffas ifall de låtit uppföra effektiva rättningsfabriker där legitimerade lärare Tomtens Julverkstad-stämplar dit A-betyg på alla inlämningar som Ulf delegerar vidare till det löpande lärarbandet.

Jag överdriver, kanske. Men det blir så när man redan lever i en dystopisk skolpolitisk samtid. I slutet av november släpptes boken A Wolf at the Schoolhouse Door om hur USA:s allmänna skolsystem är hotat av kommersiella privata intressen. I vänstertidskriften The Jacobin beskriver recensenten Jon Shelton följande utveckling som något hämtat från en urspårad dystopi:

Att varje skola fungerar som ett företag, tänkt att sälja sin utbildning? Check. Alla föräldrar är konsumenter? Check som en smäck. Lärare som fokuserar på att hålla kunderna nöjda? Checkelicheck.

Vi är redan där i Sverige. Vi befinner oss redan Black Mirror-avsnittet – vi måste hålla utkik för nästa hemskhet som kan drabba vår skola.

Men det värsta med idén om en digitaliserad parallellskola? Det är att utvecklingen kan komma att gå åt det här hållet med kommunens goda minne. De kommer, av allt att döma, gladeligen gå med i farans riktning.

Ja, de har till och med varit med och drivit på utvecklingen.

2017 kom den medlemsorganisation som nu heter Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, med en rapport som handlade om kommunernas situation och det stora behovet att spara pengar. I rapporten slogs fast att »omfattande effektiviseringar endast skett när ny teknik tagits i anspråk« och att det i det här läget – när många kommuners ekonomier helt enkelt inte går ihop – därför »handlar om att använda sig av digitaliseringens möjligheter«. För vår tids »nya teknik«, slog SKR fast, »är digitalisering och den behöver användas i effektiviserande syfte«.

Vår tids nya teknik är digitalisering. Det låter konstigt. Vår tids nya teknik, som ska revolutionera effektiviteten i svensk skola, är att en elev som tidigare kunde läsa en text på papper nu kan läsa samma text på skärm.

Det är inte Spinning Jenny, direkt. Det är Zooming Melvin i 8C.

Aktiebolagsskolorna dreglar inför den här utvecklingen, medan pressade kommunala skolpolitiker känner sig tvingade att försöka hänga på. De har inga andra idéer över hur den havererade svenska skolfinansieringen ska gå ihop och kommer tafatt att försöka springa med i ett riggat lopp.

Den här veckan kommer jag att påbörja en veckas distansstuderande för mina högstadieelever. Vem vet: det kanske går okej med SO:n och min digitala idrottslärarpersona kanske till och med kan visa hur man tänjer ut en spänd framsida.

Men på ett större plan kommer det inte bli bra, vare sig på högstadiet eller på gymnasiet. Ökad distansundervisning är dåliga nyheter för de elever som behöver skolan och lärarna mest; de elever som är tänkt att gynnas av att den svenska skolan har en kompensatorisk ambition.

Den typ av elever som friskolorna gärna väljer bort och som de på en systematisk nivå lämnar åt kommunen att ta hand om.

Det är det faktumet vi måste hålla fokus på när friskolejättarna ylar om att lagstiftningen måste luckras upp för ytterligare Zoom-pluggande: att de inte gör det utifrån några andra ambitioner än att tälja så mycket skattefinansierat guld de bara kan, medan vi tillåter det.

Att tillåta ökad distansundervisning kan bli nådastöten för den jämlika ambitionen i det svenska skolsystemet. Pandemin driver på, aktiebolagscheferna gnuggar händerna och kommunala skolnämnder lommar uppgivet med i brist på andra idéer på hur man löser en olöslig ekonomisk ekvation.

Det är vi som måste få politikerna att sätta stopp för allt ihop; för marknadsskolan, för vinsterna, för det ständiga underfinansierandet av välfärden. Annars väntar nya Black Mirror-avsnitt runt hörnet.