Därför slåss världens riskkapitalister om vår skattefinansierade vinstmaskin

1972 släppte Torgny Lindgren boken Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade: en skönlitterär liten novellsamling byggd kring den dåvarande svensklärarens upplevelser från den svenska skolan.

I den första lilla novellen blir en nervös lärare inkallad på ett möte till skolans rektor. Läraren har just blivit utskälld på ett föräldramöte av en marxistiskt influerad förälder som gormat och tjoat om lärarkårens eviga sorterande av eleverna och deras oundvikliga upprätthållande av klasshierarkierna. Rektorn säger åt läraren att ta det lugnt. Kritiken må vara riktig i sak, säger han, men den är riktad åt fel håll. 

»Vi är inordnade i ett fantastiskt rikt differentierat system, var och ett på sitt plan så att säga. Och om man bara håller sig ordentligt fast i själva systemet så går allting bra«, summerar rektorn lugnt och sansat. Läraren hummar, varpå rektorn fortsätter: »I själva verket är naturligtvis systemet som sådant ohyggligt krångligt och invecklat. Man ska bara aldrig låta sig överväldigas av det.« 

I slutet av september 2020 såldes en väldigt stor mängd aktier i friskolekoncernen Internationella Engelska Skolan. Det väldigt lönsamma svenska skolföretaget IES köptes till ännu större del upp av Paradigm Capital: en köpare som – och här citerar jag direkt ur en nyhetsartikel – »ägs indirekt av ett konsortium under ledning av Paradigm Capital SICAV, och inkluderar även Paradigm Capital Value, Hans and Barbara Bergstrom Foundation, Tuna Holding samt vissa investerare åt vilka Paradigm Capital är rådgivare samt vissa investerare som inte tidigare varit ägare i Engelska Skolan«.  

Det är en ohyggligt krånglig och invecklad ägarstruktur att försöka få grepp om; en mängd företag och F-skattesedelsutrustade bifigurer som kunnat få Peter Rawet att slita sina manuskort itu och lämna A-Ekonomi-studion.

Det står helt klart att det är väldigt många kapitalstarka och skattetekniskt snirkligt utformade intressegrupper som just nu intresserar sig för den svenska skolan. De flockas kring de svenska succékoncernerna.

»Vi har följt IES sedan företaget kom in på börsen och varit väldigt fascinerade av det här bolaget«, sade Jan Hummel, vd och grundare av Paradigm Capital, till Dagens Industri vid köpet.

Tidigare var det Bock Capital, ett »Luxembourg-based growth private equity firm investing in growing private companies throughout Europe«, som hade det största innehavet av aktier i Internationella Engelska Skolan, men nu är det alltså Paradigm Capital, en »Luxembourg based SICAV with institutional and professional investors«.

Det kan te sig ohyggligt krångligt och invecklat, vad två olika luxemburgska riskkapitalbolag (den ena en »SICAV«, den andra en »growth private equity firm«) har att göra i en pengastinn huggsexa kring det administrativa ägarskapet över svenska skolbarns skolgång.

Jag som nybliven lärare borde kanske – likt Lindgrens novellfigur – lita till att jag är inordnad i ett rikt differentierat system och lämna det ohyggligt krångliga och invecklade till en annan instans.

Eller så borde vi alla läsa De lönsamma av Marcus Larsson, känd från Tankesmedjan Balans och från långa och arga men alltid mycket pedagogiskt upplysande haranger på Twitter. Gör man bara det är det omöjligt att inte överväldigas av hur systematiskt riggat vårt svenska skolpengssystem är.

Gör man det blir det plötsligt fullkomligt uppenbart varför de luxemburgskt flaggade riskkapitalisterna står på rad för att tjäna pengar på svenska skolbarn och varför Jan Hummel och hans riskkapitalistiska vänner blivit så fascinerade av Internationella Engelska Skolans utveckling och ståtliga rörelsemarginaler.

Internationella Engelska Skolan har en mycket enkel affärsidé: att locka till sig elever som är mer skötsamma, mer högpresterande och därigenom mer lättundervisade än genomsnittet. Lyckas man som skola med att lansera sig som rätt skola för den utbildade medelklassens barn så är spelet vunnet. Då är hela den svenska skolmarknaden otroligt riggad till ens fördel. Då är tärningarna viktade, korten märkta och den stackars kommunala huvudmannen kommer nära nog oundvikligt att luras på både pengar och skolbyggnader (som inte sällan tvingas slå igen) när det rovkapitalistiska spelet om elevernas skolpeng är avgjort.

Jag tänkte inför min första läsning av »De lönsamma« att det var nog illa att kommunernas skolor framför allt tappar en viss typ av elev med en viss typ av förälder till friskolorna: att den redan urspårade svenska skolsegregeringen drivs på och att skolan blir alltmer ojämlik. Men Marcus Larsson visar pedagogiskt att det är först här, vid elevens själva flytt till friskolan, som den riktigt systematiska riggningen verkligen visar sig. Det är den här detaljen som får Jan HummelParadigm Capital att dregla luxemburgskt långfärdsdregel: den svenska skolans »likvärdiga skolpeng«. 

För i samma sekund som kommunens skola tappar en elev till en nyöppnad eller gammal friskola så kommer kommunens genomsnittliga skolpeng per elev anses ha ökat. Du har som skola en kostnad för lärare, för lokaler, för suddegum och pennor och annat som behövs för att bedriva skolverksamhet – och den delar du sedan på antalet elever du har i din skola. Om du då tappar en (vanligtvis välartad och från medelklassen härstammande) elev till en friskola – då har ju den genomsnittliga skolpengen per elev med ens ökat för kommunen.

Vilka som har rätt till den ökningen? Ni gissade rätt: friskolan som nyss lockade till sig eleven, med hjälp av löften som förr ofta handlade om en ny dator och lekfull pedagogik (gammalt knep, som gjorde exempelvis John Bauer-skolans grundare till mångmiljonärer) men nu handlar om höga betyg (IES-knepet, där ingenting än så länge tyder på att gynnsamt myndighetsutövande skulle vara en modefluga). 

Det är fascinerande. Eller faszinierend, som man säger i Liechtenstein.

Säg att Internationella Engelska Skolan öppnar en skola och lockar över en majoritet av den kommunala skolans elever som har det skolmässigt väl förspänt: de elever som kommer från studievana medelklasshem och sitter tysta i sina bänkrader, lyssnar på läraren och gör sina uppgifter (den elevgrupp som friskolorna gjort det till en affärsidé att sno åt sig, med löften om höga förväntningar och lika höga betyg). Kvar i den kommunala skolan blir då de elever som har det svårt, som inte har samma förutsättningar, som är i behov av mer stöd och hjälp: elever som – och här borde vi alla vara ense – behöver ökade resurser för att klara sin skolgång.

Kanske behöver denna kommunala skola nu en specialpedagog som finns med för att stötta eleverna under lektionerna? En elevassistent, kanske? Extra stöd i matte eller svenska? 

Ja, visst, säkert: varenda krona i extra insatser för den här kvarvarande elevgruppen vore förstås av godo – men varje krona som läggs på dessa elever måste också läggas på den snälla grupp med lydiga elever som snällt sitter och lyssnar till när någon utländsk (och med svenska mått underbetald) lärare bedriver IES-undervisningen på engelska.  

De behöver inte dessa extra resurser – men systemet ger dem rätt till dem. De behöver inte lägga dem på elevassistenter eller ens på att öka deras lärartäthet (som systematiskt är betydligt lägre än kommunens) – utan kan låta dessa av systemfelet frambringade extrapengar gå rakt in i den sedelpress som sprutar ut skattepengar ner till Beneluxländerna.

Visst: det finns vissa möjligheter för kommunerna att inom skolpengssystemet försöka fördela resurser efter skolors olika behov, men de möjligheterna är – vilket bland annat Lärarförbundets utredare Johan Ernestam har visat – alldeles för små och otillräckliga. De motverkar inte att Internationella Engelska Skolans segregationssuccéartade klassrum med välartade medelklasselever genererar vinst och att den ekonomiskt hårt ansatta kommunala skolan går med förlust – vilket enligt skolpengssystemets perversa syn på »likvärdighet« ger Internationella Engelska Skolan rätt till ännu mer vinst.  

Sammantaget är vårt världsunika skolpengssystem ett systematiskt riggande som knappt ens Milton Friedmans och Ayn Rands hypotetiska kärleksbarn borde kunna försvara. Det är, som Larsson sammanfattar, »en konkurrens där kommunen inte kan vinna och IES inte kan förlora«. Friskolekoncernerna inte bara »skummar grädden från mjölken«, vad gäller vilka elever de plockar in på sina skolor – utan de får alltså också en liten bonus för att ha lockat en av den kommunala skolans (ofta mer högpresterande och lättundervisade) elever till sin enhet. Detta bara på grund av att kommunens genomsnittliga utgift per elev anses ha gått upp i samma sekund som en elev valt att lämna kommunens verksamhet för friskolan.

Ju större problem den kommunala skolan får, ju mer resurskrävande insatser den behöver göra när den dräneras på de välartade eleverna – desto större vinster för friskolorna som har som affärsidé att norpa åt sig just dessa elever. 

»Ju högre pris att betala för den kommunala skolans lärare och elever, desto större möjlighet att göra vinst för de aktiebolagsdrivna skolorna«, summerar Larsson. 

Idén om evighetsmaskiner strider »mot termodynamikens första och andra huvudsats«, visar en googling, men den verkar vara fullt möjlig inom nyliberal skolpolitik. Fråga Jan Hummel, som nyss blev majoritetsägare i en svensk skolkoncern som marknaden värderar till 3,1 miljarder kronor. Ju sämre och mer urlakad den kommunala skolan blir i Sverige, desto mer resurser kommer vi behöva tillsätta – och desto mer kommer Jan Hummel tjäna på sin affär.

Ju mer vi som samhälle väljer att satsa på den kommunala skolan, för att hjälpa dess elever och för att ge dess lärare rätt förutsättningar – ju mer kommer riskkapitalisterna att tjäna på att ha samlat de skötsamma medelklassbarnen i sina strategiskt överfyllda klassrum. 

Om den mycket hårt pressade kommunala skolbudgeten inte går ihop utan kommunen går med budgetunderskott på skolfronten – ja, då finns det skäl att korka upp champagnen på de riskkapitalistiska kontoren nere i Beneluxområdet. För då anses kommunen nämligen ha lagt en för stor skolpeng per elev. För likvärdighetens (sic!) skulle måste ju då också de stora aktiebolagskoncernerna, som ju är de som faktiskt satt kommunen på pottkanten, få rätt till samma ökade skolpeng. Dessa pengar kommer inte heller läggas på elevassistenter eller ökade lärarlöner, utan rinna ganska rakt ut till vinstmarginalen genom den världsunikt ordnade skattepengs-kranen vi byggt oss i Sverige.

Ingen har förklarat den systematiska riggningen i svensk skola bättre än Marcus Larsson i sin pedagogiska lilla handbok De lönsamma. 

Som medborgare och skattebetalare borde man inte kunna bli annat än äcklad och upprörd över faktumet hur vi kan ha tillåtit ett system med dessa segregerande, söndrande och vinstgenererande mekaniker mitt i den skattefinansierade och samhälleliga kärnverksamhet som skolan är tänkt att vara.

»Det handlar inte om ideologi«, slår Larsson fast, »det handlar om att återskapa skolan som en samhällsinstitution som står för andra värden än att vara en serviceinstans och en handelsplats för skolpeng.« 

Så vad måste göras? Allt måste rivas upp. Det räcker inte med små förändringar inom nuvarande sjuka och riggade system, enligt Marcus Larsson. Holdingbolagen och riskkapitaljättarna måste bort med tassarna och för det krävs att vinsterna i skattefinansierad skolverksamhet måste förbjudas. Det som man på skolpolitiskt liberal dialekt brukar kalla för dödsstalinism måste således åter få råda i det svenska skolväsendet.

Marcus Larsson har sedan länge folkviljan på sin sida (mätning efter mätning visar att svenska folket inte vill se obegränsade vinstuttag ur välfärden), men med boken De lönsamma och sitt outtröttliga vevande för Tankesmedjan Balans räkning borde han ha försett massan med argumentation nog att verkligen kunna mobilisera motstånd.

Vi är inordnade i ett fantastiskt riggat system. Inte bara vi lärare, inte bara rektorerna, inte bara de stackars kommunpolitikerna; nej, alla vi som lever och betalar skatt i Sverige och förväntar oss att samhällets grundpelare ska fungera.

Vi måste tillsammans göra allt vi kan för att sätta stopp för det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *