Att slippa söka di hos ett tamt kattdjur

Som nästan alla andra såg jag Netflix-dokumentären The Social Dilemma, som tog upp många av problemen med det uppmärksamhetsmonopol som Facebook och Google och några till jätteföretag håller på att skaffa sig.

Strax efter att jag sett den så påpekade en vän att dokumentären i alldeles för hög utsträckning skyllde problematiken på de nya sociala medierna i sig och att filmen därigenom tonade ner de kapitalistiska strukturer som ligger till grund för den massiva datainsamlingen och övervakningen. Han rekommenderade då den här The Jacobin-texten och det gjorde han rätt i: det är en riktig analys och ett viktigt perspektiv.

Min vän hade således rätt om en sak som dokumentären lämnade därhän – men han glömde en annan faktor som filmen helt negligerade: faktumet hur läskigt mycket som den insamlade datamängden kan påverka enskilda människors yrkesmässiga färdväg.

Som min.

I början av augusti råkade jag klicka mig in på en personligt anpassad flik på Snapchat (en app jag numera bara använder för att hålla kontakten med min farmor och andra nära släktingar). Som ett av fyra förslag på innehåll som Snapchat hade valt ut för mig – Erik Löfgren, 30 år gammal – fanns denna lockande rubrik:

Den samlade datamängd som Snapchat samlat in hos mig landade i att jag antagligen skulle vara intresserad av att se en indisk polisman som var riktigt jacked; att jag var en person som skulle kunna förlora mig själv i åsynen av ett par svällande biceps som ådrar sig in under en snäv skjortärm.

Bara en vecka efter att jag fått detta personligt riktade innehåll så hade jag skrivit på ett anställningsavtal – som idrottslärare.

Och jag säger inte att jag vet att det finns ett överintresse för svällande indiska polisarmar bland svenska idrottslärare – jag bara säger att mycket tyder på att Snapchat, deras datamängder och deras AI-expertis verkar ha siffror på det. Och om jag själv gör en kort tillbakablick på mina gympalärare genom åren så måste jag slå fast att nog kan det finnas en överrepresentation i skrået av människor som man kan tänka sig uppskattar en viral nyhet om en indisk köttkub; en överrepresentation i skrået av folk som kan få ur sig en uppskattande »det där var ett par jäkla biccar!!!« om någon visar upp väl valt GymHeroes-content.

Och nu verkar den AI-insamlade datan ha kopplats ihop med arbetsmarknadens mekanik. Jag tänker mig att Snapchats AI-bot ropar ut i 5G-nätet att »vi har en 30-åring som får riktat innehåll med adjektivet jacked här«, att Arbetsförmedlingens platsbanks CV-lager kopplar upp sig och ser att samma individ påstår sig inneha en ämneslärarexamen – och vips så börjar den kommunala rekryteringslampan lysa hos en biträdande rektor med en lucka i schemaläggningen.

Och så får man ett samtal. Man får en intervju. Och så är man idrottslärare.

Det glömde de att nämna i The Social Dilemma.

Nu är jag inte bara idrottslärare (merparten av vikariatet är trots allt fyllt med SO-lärarskap), men jag har nog med idrottslektioner att fylla för att jag ska ha ansett det värt att gå med i en Facebook-grupp där svenska idrottslärare bidrar med sina bästa övningar och lekar.

Man märker att många av dagens idrottslärare verkar vara mycket mer progressiva och moderna i sin undervisning än vad den genomsnittlige idrottsläraren kan tänkas ha varit för tiotalet år sedan: att det numera lärs ut andra knep än den gamla »rulla ut en innebandyboll och låt den rulla«-pedagogik som kändes förhärskande under ens uppväxt.

Men med jämna mellanrum så är det något som luktar lite…

… lätt unket, som lukten av en gammal genomsvettad bygelhäst som fått stå och gnägga lite för länge i ett illa vädrat idrottsförråd. Man vill bara skrika »Siri: dölj tidigare kommentarer!!!« till telefonen när man tänker på vilka övriga namnförslag som kan ha droppat in.

Som idrottslärare har jag märkt att det stundtals är mycket utmanande att få tjugofem elever att stanna upp, stå still och lyssna i en sal med tusen kvadratmeter fyllda av ribbstolar, basketkorgar och hängande rep, men det är ingenting mot hur svårt det är att inte låta ens SO-lärarperson växa samman med ens idrottslärarperson i ett mischmasch av olika funktionsmaterial; att inte låta hela sin yrkesarbetande person förslappas i en enda heldags-Sundsvalls-byxa.

Men allra mest utmanande var det nog i höstas, innan dess att vi fick flytta in undervisningen till idrottshallen, och när jag skulle hålla i orienteringsmomentet för skolans sjundeklassare.

Då vändes min utbildningsideologiska värld upp och ner.

Den här portalen har vid flera tillfällen uttryckt sig kritiskt mot välfärdsplundrarna som driver Internationella Engelska Skolan, som under många år skrattat sig hela vägen till banken med en affärsidé bestående av precisions-segregation, låga lärarlöner och en kommunal riggning som gör skolans kompensatoriska uppdrag till en omöjlighet.

Hans och Barbara Bergström.

Men det heltidsarbetande vuxenlivet är märkligt, för helt plötsligt finner man sig själv tvungen att älska sina tidigare fiender. Det kanske är någonting med utformandet av det här åtta-timmars-arbetsdags-livet, det här stundtals ovärdiga kringkrypandet med uppsynen hos en mitt-i-natten-väckt mullvad, som gör att koncepten då och då välts över ända.

För när jag skulle försöka ta mig runt det lokala elljusspåret för att själv försöka hitta kontrollerna till sjundeklassarnas väldigt enkla orienteringskarta så fann jag mig plötsligt bortsprungen. Jag, som skulle undervisa eleverna i orientering, hade inte ens klarat av att följa ett elljusspår runt utan fann mig nu tafatt kringjoggandes i ett radhusområde. Ganska snart gav jag upp att försöka hitta tillbaka med hjälp av den fysiska karta jag snart skulle ge eleverna (eftersom jag fullkomligt tappat fattningen om vilket håll norr kunde tänkas vara åt) utan sprang runt med Google Maps-skärmen tryckt mot trynet. Ändå hade jag, som snart skulle stå och lovprisa den fysiska kartans enkelhet, svårt att se hur jag skulle lyckas navigera mig tillbaka till elljusspåret.

Jag började tänka på om jag kunde bygga ihop en bivack av mina syntetbyxor eller ifall någon av de tama huskatter som strök längs radhustomterna skulle kunna erbjuda mig di nog att klara natten, när jag plötsligt hörde hur en högstadieelev skrek på knagglig svengelska genom lövverket.

Mina ögon nästan tårades av tacksamhet när jag genom den brutna högstadieengelskan kunde navigera mig tillbaka till vad som plötsligt – under en kort lucka i ens skolkapitalistkritiska levnad – blivit ens trygga modersbarm: Internationella Engelska Skolans återsamlingsplats för deras orienteringsträning längsmed samma skogsslinga.

Jag hade där och då – i egenskap av vilsen 30-åring, nära att fullständigt tappa fattningen och börja hulka fram »hur hamnade jag här? Allt jag gjort var att få personligt riktad reklam om vältränade indiska poliser!!!« in i skogsbrynet – totalt överseende med de miljardvinster som de olika aktiebolagen plockat ut ur svensk skattefinansierad välfärd genom åren.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *