Därför slåss världens riskkapitalister om vår skattefinansierade vinstmaskin

1972 släppte Torgny Lindgren boken Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade: en skönlitterär liten novellsamling byggd kring den dåvarande svensklärarens upplevelser från den svenska skolan.

I den första lilla novellen blir en nervös lärare inkallad på ett möte till skolans rektor. Läraren har just blivit utskälld på ett föräldramöte av en marxistiskt influerad förälder som gormat och tjoat om lärarkårens eviga sorterande av eleverna och deras oundvikliga upprätthållande av klasshierarkierna. Rektorn säger åt läraren att ta det lugnt. Kritiken må vara riktig i sak, säger han, men den är riktad åt fel håll. 

»Vi är inordnade i ett fantastiskt rikt differentierat system, var och ett på sitt plan så att säga. Och om man bara håller sig ordentligt fast i själva systemet så går allting bra«, summerar rektorn lugnt och sansat. Läraren hummar, varpå rektorn fortsätter: »I själva verket är naturligtvis systemet som sådant ohyggligt krångligt och invecklat. Man ska bara aldrig låta sig överväldigas av det.« 

I slutet av september 2020 såldes en väldigt stor mängd aktier i friskolekoncernen Internationella Engelska Skolan. Det väldigt lönsamma svenska skolföretaget IES köptes till ännu större del upp av Paradigm Capital: en köpare som – och här citerar jag direkt ur en nyhetsartikel – »ägs indirekt av ett konsortium under ledning av Paradigm Capital SICAV, och inkluderar även Paradigm Capital Value, Hans and Barbara Bergstrom Foundation, Tuna Holding samt vissa investerare åt vilka Paradigm Capital är rådgivare samt vissa investerare som inte tidigare varit ägare i Engelska Skolan«.  

Det är en ohyggligt krånglig och invecklad ägarstruktur att försöka få grepp om; en mängd företag och F-skattesedelsutrustade bifigurer som kunnat få Peter Rawet att slita sina manuskort itu och lämna A-Ekonomi-studion.

Det står helt klart att det är väldigt många kapitalstarka och skattetekniskt snirkligt utformade intressegrupper som just nu intresserar sig för den svenska skolan. De flockas kring de svenska succékoncernerna.

»Vi har följt IES sedan företaget kom in på börsen och varit väldigt fascinerade av det här bolaget«, sade Jan Hummel, vd och grundare av Paradigm Capital, till Dagens Industri vid köpet.

Tidigare var det Bock Capital, ett »Luxembourg-based growth private equity firm investing in growing private companies throughout Europe«, som hade det största innehavet av aktier i Internationella Engelska Skolan, men nu är det alltså Paradigm Capital, en »Luxembourg based SICAV with institutional and professional investors«.

Det kan te sig ohyggligt krångligt och invecklat, vad två olika luxemburgska riskkapitalbolag (den ena en »SICAV«, den andra en »growth private equity firm«) har att göra i en pengastinn huggsexa kring det administrativa ägarskapet över svenska skolbarns skolgång.

Jag som nybliven lärare borde kanske – likt Lindgrens novellfigur – lita till att jag är inordnad i ett rikt differentierat system och lämna det ohyggligt krångliga och invecklade till en annan instans.

Eller så borde vi alla läsa De lönsamma av Marcus Larsson, känd från Tankesmedjan Balans och från långa och arga men alltid mycket pedagogiskt upplysande haranger på Twitter. Gör man bara det är det omöjligt att inte överväldigas av hur systematiskt riggat vårt svenska skolpengssystem är.

Gör man det blir det plötsligt fullkomligt uppenbart varför de luxemburgskt flaggade riskkapitalisterna står på rad för att tjäna pengar på svenska skolbarn och varför Jan Hummel och hans riskkapitalistiska vänner blivit så fascinerade av Internationella Engelska Skolans utveckling och ståtliga rörelsemarginaler.

Internationella Engelska Skolan har en mycket enkel affärsidé: att locka till sig elever som är mer skötsamma, mer högpresterande och därigenom mer lättundervisade än genomsnittet. Lyckas man som skola med att lansera sig som rätt skola för den utbildade medelklassens barn så är spelet vunnet. Då är hela den svenska skolmarknaden otroligt riggad till ens fördel. Då är tärningarna viktade, korten märkta och den stackars kommunala huvudmannen kommer nära nog oundvikligt att luras på både pengar och skolbyggnader (som inte sällan tvingas slå igen) när det rovkapitalistiska spelet om elevernas skolpeng är avgjort.

Jag tänkte inför min första läsning av »De lönsamma« att det var nog illa att kommunernas skolor framför allt tappar en viss typ av elev med en viss typ av förälder till friskolorna: att den redan urspårade svenska skolsegregeringen drivs på och att skolan blir alltmer ojämlik. Men Marcus Larsson visar pedagogiskt att det är först här, vid elevens själva flytt till friskolan, som den riktigt systematiska riggningen verkligen visar sig. Det är den här detaljen som får Jan HummelParadigm Capital att dregla luxemburgskt långfärdsdregel: den svenska skolans »likvärdiga skolpeng«. 

För i samma sekund som kommunens skola tappar en elev till en nyöppnad eller gammal friskola så kommer kommunens genomsnittliga skolpeng per elev anses ha ökat. Du har som skola en kostnad för lärare, för lokaler, för suddegum och pennor och annat som behövs för att bedriva skolverksamhet – och den delar du sedan på antalet elever du har i din skola. Om du då tappar en (vanligtvis välartad och från medelklassen härstammande) elev till en friskola – då har ju den genomsnittliga skolpengen per elev med ens ökat för kommunen.

Vilka som har rätt till den ökningen? Ni gissade rätt: friskolan som nyss lockade till sig eleven, med hjälp av löften som förr ofta handlade om en ny dator och lekfull pedagogik (gammalt knep, som gjorde exempelvis John Bauer-skolans grundare till mångmiljonärer) men nu handlar om höga betyg (IES-knepet, där ingenting än så länge tyder på att gynnsamt myndighetsutövande skulle vara en modefluga). 

Det är fascinerande. Eller faszinierend, som man säger i Liechtenstein.

Säg att Internationella Engelska Skolan öppnar en skola och lockar över en majoritet av den kommunala skolans elever som har det skolmässigt väl förspänt: de elever som kommer från studievana medelklasshem och sitter tysta i sina bänkrader, lyssnar på läraren och gör sina uppgifter (den elevgrupp som friskolorna gjort det till en affärsidé att sno åt sig, med löften om höga förväntningar och lika höga betyg). Kvar i den kommunala skolan blir då de elever som har det svårt, som inte har samma förutsättningar, som är i behov av mer stöd och hjälp: elever som – och här borde vi alla vara ense – behöver ökade resurser för att klara sin skolgång.

Kanske behöver denna kommunala skola nu en specialpedagog som finns med för att stötta eleverna under lektionerna? En elevassistent, kanske? Extra stöd i matte eller svenska? 

Ja, visst, säkert: varenda krona i extra insatser för den här kvarvarande elevgruppen vore förstås av godo – men varje krona som läggs på dessa elever måste också läggas på den snälla grupp med lydiga elever som snällt sitter och lyssnar till när någon utländsk (och med svenska mått underbetald) lärare bedriver IES-undervisningen på engelska.  

De behöver inte dessa extra resurser – men systemet ger dem rätt till dem. De behöver inte lägga dem på elevassistenter eller ens på att öka deras lärartäthet (som systematiskt är betydligt lägre än kommunens) – utan kan låta dessa av systemfelet frambringade extrapengar gå rakt in i den sedelpress som sprutar ut skattepengar ner till Beneluxländerna.

Visst: det finns vissa möjligheter för kommunerna att inom skolpengssystemet försöka fördela resurser efter skolors olika behov, men de möjligheterna är – vilket bland annat Lärarförbundets utredare Johan Ernestam har visat – alldeles för små och otillräckliga. De motverkar inte att Internationella Engelska Skolans segregationssuccéartade klassrum med välartade medelklasselever genererar vinst och att den ekonomiskt hårt ansatta kommunala skolan går med förlust – vilket enligt skolpengssystemets perversa syn på »likvärdighet« ger Internationella Engelska Skolan rätt till ännu mer vinst.  

Sammantaget är vårt världsunika skolpengssystem ett systematiskt riggande som knappt ens Milton Friedmans och Ayn Rands hypotetiska kärleksbarn borde kunna försvara. Det är, som Larsson sammanfattar, »en konkurrens där kommunen inte kan vinna och IES inte kan förlora«. Friskolekoncernerna inte bara »skummar grädden från mjölken«, vad gäller vilka elever de plockar in på sina skolor – utan de får alltså också en liten bonus för att ha lockat en av den kommunala skolans (ofta mer högpresterande och lättundervisade) elever till sin enhet. Detta bara på grund av att kommunens genomsnittliga utgift per elev anses ha gått upp i samma sekund som en elev valt att lämna kommunens verksamhet för friskolan.

Ju större problem den kommunala skolan får, ju mer resurskrävande insatser den behöver göra när den dräneras på de välartade eleverna – desto större vinster för friskolorna som har som affärsidé att norpa åt sig just dessa elever. 

»Ju högre pris att betala för den kommunala skolans lärare och elever, desto större möjlighet att göra vinst för de aktiebolagsdrivna skolorna«, summerar Larsson. 

Idén om evighetsmaskiner strider »mot termodynamikens första och andra huvudsats«, visar en googling, men den verkar vara fullt möjlig inom nyliberal skolpolitik. Fråga Jan Hummel, som nyss blev majoritetsägare i en svensk skolkoncern som marknaden värderar till 3,1 miljarder kronor. Ju sämre och mer urlakad den kommunala skolan blir i Sverige, desto mer resurser kommer vi behöva tillsätta – och desto mer kommer Jan Hummel tjäna på sin affär.

Ju mer vi som samhälle väljer att satsa på den kommunala skolan, för att hjälpa dess elever och för att ge dess lärare rätt förutsättningar – ju mer kommer riskkapitalisterna att tjäna på att ha samlat de skötsamma medelklassbarnen i sina strategiskt överfyllda klassrum. 

Om den mycket hårt pressade kommunala skolbudgeten inte går ihop utan kommunen går med budgetunderskott på skolfronten – ja, då finns det skäl att korka upp champagnen på de riskkapitalistiska kontoren nere i Beneluxområdet. För då anses kommunen nämligen ha lagt en för stor skolpeng per elev. För likvärdighetens (sic!) skulle måste ju då också de stora aktiebolagskoncernerna, som ju är de som faktiskt satt kommunen på pottkanten, få rätt till samma ökade skolpeng. Dessa pengar kommer inte heller läggas på elevassistenter eller ökade lärarlöner, utan rinna ganska rakt ut till vinstmarginalen genom den världsunikt ordnade skattepengs-kranen vi byggt oss i Sverige.

Ingen har förklarat den systematiska riggningen i svensk skola bättre än Marcus Larsson i sin pedagogiska lilla handbok De lönsamma. 

Som medborgare och skattebetalare borde man inte kunna bli annat än äcklad och upprörd över faktumet hur vi kan ha tillåtit ett system med dessa segregerande, söndrande och vinstgenererande mekaniker mitt i den skattefinansierade och samhälleliga kärnverksamhet som skolan är tänkt att vara.

»Det handlar inte om ideologi«, slår Larsson fast, »det handlar om att återskapa skolan som en samhällsinstitution som står för andra värden än att vara en serviceinstans och en handelsplats för skolpeng.« 

Så vad måste göras? Allt måste rivas upp. Det räcker inte med små förändringar inom nuvarande sjuka och riggade system, enligt Marcus Larsson. Holdingbolagen och riskkapitaljättarna måste bort med tassarna och för det krävs att vinsterna i skattefinansierad skolverksamhet måste förbjudas. Det som man på skolpolitiskt liberal dialekt brukar kalla för dödsstalinism måste således åter få råda i det svenska skolväsendet.

Marcus Larsson har sedan länge folkviljan på sin sida (mätning efter mätning visar att svenska folket inte vill se obegränsade vinstuttag ur välfärden), men med boken De lönsamma och sitt outtröttliga vevande för Tankesmedjan Balans räkning borde han ha försett massan med argumentation nog att verkligen kunna mobilisera motstånd.

Vi är inordnade i ett fantastiskt riggat system. Inte bara vi lärare, inte bara rektorerna, inte bara de stackars kommunpolitikerna; nej, alla vi som lever och betalar skatt i Sverige och förväntar oss att samhällets grundpelare ska fungera.

Vi måste tillsammans göra allt vi kan för att sätta stopp för det.

Det sista som lämnar en

Det externfinansierade lyxförvärvet Jamie Hopcutt unnade sig, som en sista liten gräddklick på sitt GIF-mos under 2020, att dyka upp till spel i 0-6-förlusten mot Halmstads BK i en extremblond blondering. Foto: Erik Mårtensson/Bildbyrån.

Man brukar väl säga att det sista som lämnar en människa är hoppet. Jag kan tänka mig ett antal andra saker som också inte lämnar en människokropp förrän under de allra sista andetagen: viljan att rädda sitt anseende, rädslan för att bli av med heder och ära och självrespekten.

Men det allra sista som verkar lämna en fotbollsspelare i GIF Sundsvall är den grundmurade övertygelsen om att det är läge att försöka sig på en riktigt dumdristig passningstriangel runt eget straffområde.

Det måste finnas få saker genom hundrasjutton år av GIF-historia som kan ha varit så övertydligt fingerpekande mot en problematik som just Andreas Anderssons rullande kring egen mållinje i matchminut 89, med ställningen 0–5 på resultattavlan.

Om en fotbollsmatch vore på liv och död så hade Giffarnas spelare och tränare under säsongen 2020 ikväll fallit ihop i novembermörktet med en sista gemensam utandning där de samstämmigt utandades de tre stavelserna »Ekkono«.

Trälådan är tom

Joel Cedergren är sparkad sedan ett drygt år sedan, men den spanska kortpassningsläran får fortfarande GIF-spelare att framstå som världsfrånvända fån. Inte ens vid 0–5-underläge kan den frångås.

Tränare Henrik Åhnstrand uttryckte inför matchen att det sista han ville – det sista!!! –  var att Halmstads BK skulle få fira avancemang inne på en folktom NP3 Arena.

Hans lag gick sedan ut och förlorade med 0–6 på hemmaplan, efter att ha bjudit upp till en »kamp« som fått sydostasiatiska matchfixare inom källarboxning att ta sig för pannan. Två raka djupledsbollar på det erkända fartfenomenet Mikael Boman – sedan stod Halmstads BK med två fötter i allsvenskan och GIF Sundsvall stod kvar med Jamie Hopcutts nya (och externt finansierade?) blondering som enda ljus i novembermörkret.

Under det sena 1700-talet byggde ungraren Wolfgang von Kempelen en automatisk schackrobot, kallad Den Mekaniske Turken, med vilken han turnerade världen och skördade stora framgångar. Hans snirkliga träkonstruktion, som flyttade pjäserna utan att en mänsklig hand behövde vidröra dem, besegrade många stora snillen (bland annat Napoleon Bonaparte och Benjamin Franklin) och sågs som en revolutionerande sensation under flera decennium av celebert kringkuskande.

Tricket? Det satt en nätt liten schackmästare inne i trälådans innanmäte och flyttade pjäserna.

Vi i GIF Sundsvall har byggt oss en modern form av denna mekaniska turk, via ett bolag som vi förut betalade för att fylla innanmätet med spanska snillen som räknade på bollinnehav och spelvägar.

Nu har vi bara träskalet kvar. Innanmätet är tomt på expertis. Där står Henrik Åhnstrand och ler fånigt utan spakar att dra i. Maskinen är byggd för att någon annan ska lösa den taktiska biffen, men lådan ekar tom.

Andreas Pettersson kanske sitter däri, men den mycket meriterade assisterande tränaren verkar inte säga så särskilt mycket.

Vi har inte råd med SoccerService-pluskontot, utan verkar lappa och laga med små stycken som spanjorerna skickar ut i det digitala nyhetsbrevet.

Där står ingenting om hur man maximerar chanserna till framgång med ett ihåligt lag som har ett par fina inläggsfötter (Dennis Olsson, Johan Blomberg) och en av seriens målfarligaste boxspelare (Pontus Engblom).

Där står bevisligen absolut ingenting alls om hur man försöker behålla värdigheten vid 0–5-underläge i november.

Chans att klättra under nästa säsong

Nej, det finns få saker som är positiva med att låta ett topplag komma och använda ens arena som billigt bokad festlokal, men om vi ska titta framåt så kanske vi under nästa säsong ta in en plats på listan över de lag som har spelat med flest unga spelare i superettan:

Det är nästan lite fusk att Halmstad, som nu ligger 22 poäng framför Giffarna i tabellen, också tillåts vara med och vara med i toppen av den här listan. Det här borde vara en lista för oss klubbar som satsar på framtiden.

Och nu kan man ju till och med hävda att Halmstad, som alltså har gett fler ungdomar chansen än GIF Sundsvall, faktiskt tillhör allsvenskan. Jag kan tycka att vi klubbar som tänkt göra oss ordentligt hemmastadd med våra ungdomar i superettan kunde ha fått göra upp om slantarna.

Men nästa år har vi därmed chansen på en fin fjärdeplats på listan, nu när vi gjort processen väldigt kort vad gäller frågan om HBK:s uppflyttning.

Vem hade suttit på läktaren?

Få organisationer har tjänat någonting alls på Corona-pandemin och heller inte GIF Sundsvall, som lär behöva hitta sig en genial Ekkonomy Method för att kravla sig ur ännu ett ekonomiskt slukhål.

Men just i eftermiddag, i mötet hemma mot Halmstad, var det en väldig tur för klubben och dess företrädare att pandemin inte tillåter en enda supporter på läktarna. Att de slapp skammen av att veta att någon betalat pengar för en biljett och suttit och frusit sig igenom lördagseftermiddagen.

Jag är ganska säker på att min ömme och vanligtvis så väldigt sansade fader haft nära till sitt allra kraftigaste kraftuttryck ikväll; det som han drog fram efter en pinsam 0–5-förlust hemma mot IFK Göteborg, då han fäste sin GIF-halsduk i avgasröret och släpade den i gruset under hemfärden.

Det var den typen av förlust. Den typen av skamligt håglösa GIF-insats.

Och hur många hade vi överhuvudtaget haft på läktarna under den här hösten, sedan kontraktet säkrats och uppflyttningschanserna begravts? Jag är rädd för vad en publiksiffra den här hösten hade visat, om en sådan hade tillåtits.

Två tusen? Ett och fem? Hur många okunniga sundsvallsbor hade satt sig på läktaren i höst, för att heja på den här startelvan och på det här laget?

Det finns, som konstaterat tidigare, ingenting att tro på runt den här klubben just nu.

Slå trälådan i spillror. Sluta göra er själva till åtlöje. Slå en långboll.

Ha lite fotbollsmässig självrespekt.

Imorgon har vi chans till revansch

Det har varit ett svagt år för Medelpad och det som vi förhoppningsvis kan kalla dess huvudstad: Sundsvall. Om nu inte de kommunala kommunikatörerna lyckats tappa även den huvudstadstiteln. Efter den långdragna och till slut bittert förlorade PR-tvisten om det norrländska huvudstadsskapet så skulle det inte förvåna nämnvärt om en pigg PR-konsult på Ånges kommunkontor lyckats nasa in Flataklocken – attraktionen »Sveriges geografiska mittpunkt« – så pass att vi blivit av med tätorts-ledartröjan även i vårt eget hemmalandskap.

Fadäs på fadäs har på sistone avlöst varandra sedan vid gav upp kampen om »Norrlands Huvudstad«, där vi sett internationella kringelkrokar avlösas av snedvridna V:n.

I stadens centrum bygger en norsk miljardär ett jättelikt hotell. Under den säkerligen fortsatt Corona-saboterade våren 2021 kommer hotellet att öppna upp portarna, men jag skulle bli förvånad om Sundsvallsborna skulle få bevittna ett kosläpp av konferensknullande mellanchefer som rusar in genom portarna. Nej, det lär kunna stå som ett pandemiskt spökslott i en innerstad som redan är spöklikt tömd på liv och rörelse och affärsverksamhet.

Det var kanske ett dumt beslut från början, att bygga ett hotell i en stad som (väl???) redan är full av hotell, men ter sig förstås alldeles otroligt dumt att som stad vänta in lanseringen av ett nytt superduper-hotell – när hela hotell- och besöksnäringen ber på sina bara knän om statligt finansierad nåd.

Så det har gått emot min hemstad det här året.

Och Giffarna ska vi inte ens tala om. Det har varit ett hemskt år av tomma läktare, lika tomma penningpungar och ytterst tomt ekande utspel om först okunnighet hos supportrar och sedan snabbt framskyndade framtidsplaner som plåster på såren.

Vi behöver någonting att glädjas åt. Någonting som gör att vi återfår tron på vår hemstad.

Vi kunde härom veckan glädjas åt att Ove Öst, mångårig reporter på Sundsvalls Tidning, tog det trötta Vi Fem-konceptet till nya höjder genom att fråga medelpadingar på stan om något så piggt som »vilken känd ansiktshalva skulle du vilja para ihop med din egen?«, vilket gav upphov till det här svaret och den här bilden:

Det är något fint med »jag kan ta«-sägningen, tycker jag. Som om mängden ansikten i världen var strikt begränsade och Erik, 64, nu rotade runt längst ner i maskeradlådan efter nyllen och slänger fram att han kan offra sig på Bowies vänsterhalva.

Men det räcker inte. Ove Östs pigghet kompenserar inte för hotellanseringen under hotelldöden och Giffarnas fiaskosäsong.

Vi behöver ta revansch imorgon. För imorgon avgörs det.

Sundsvall är en av de 20 kommunerna. Självklart är vårt vatten med i riksfinalen; självklart har våra medelpadska källor slagit ut över 80 andra kommuners otjänliga rävpiss.

08.30 imorgon, onsdag, startar sändningen som får den hemkäre portalinnehavaren att önska att han ännu inte var ute i det yrkesarbetande livet utan kunde sitta hemma och följa spektaklet live.

Titta bara, vilka segerchanser ett sånt här vatten måste ha:

Övik kan hälsa hem med sitt crowdpleasande törstsläckeri. Riktiga kännare vill ha gastronomisk fräschör i sitt glas.

Imorgon är det slut på all olycka. Imorgon vänder det.

Imorgon glömmer vi alla tomma hotell, allt superettanstök och alla engelska pärl-affischer och snedvridna V-tecken.

Imorgon tar vi i Sundsvall titeln som Sveriges Vattenhuvudstad.

Att slippa söka di hos ett tamt kattdjur

Som nästan alla andra såg jag Netflix-dokumentären The Social Dilemma, som tog upp många av problemen med det uppmärksamhetsmonopol som Facebook och Google och några till jätteföretag håller på att skaffa sig.

Strax efter att jag sett den så påpekade en vän att dokumentären i alldeles för hög utsträckning skyllde problematiken på de nya sociala medierna i sig och att filmen därigenom tonade ner de kapitalistiska strukturer som ligger till grund för den massiva datainsamlingen och övervakningen. Han rekommenderade då den här The Jacobin-texten och det gjorde han rätt i: det är en riktig analys och ett viktigt perspektiv.

Min vän hade således rätt om en sak som dokumentären lämnade därhän – men han glömde en annan faktor som filmen helt negligerade: faktumet hur läskigt mycket som den insamlade datamängden kan påverka enskilda människors yrkesmässiga färdväg.

Som min.

I början av augusti råkade jag klicka mig in på en personligt anpassad flik på Snapchat (en app jag numera bara använder för att hålla kontakten med min farmor och andra nära släktingar). Som ett av fyra förslag på innehåll som Snapchat hade valt ut för mig – Erik Löfgren, 30 år gammal – fanns denna lockande rubrik:

Den samlade datamängd som Snapchat samlat in hos mig landade i att jag antagligen skulle vara intresserad av att se en indisk polisman som var riktigt jacked; att jag var en person som skulle kunna förlora mig själv i åsynen av ett par svällande biceps som ådrar sig in under en snäv skjortärm.

Bara en vecka efter att jag fått detta personligt riktade innehåll så hade jag skrivit på ett anställningsavtal – som idrottslärare.

Och jag säger inte att jag vet att det finns ett överintresse för svällande indiska polisarmar bland svenska idrottslärare – jag bara säger att mycket tyder på att Snapchat, deras datamängder och deras AI-expertis verkar ha siffror på det. Och om jag själv gör en kort tillbakablick på mina gympalärare genom åren så måste jag slå fast att nog kan det finnas en överrepresentation i skrået av människor som man kan tänka sig uppskattar en viral nyhet om en indisk köttkub; en överrepresentation i skrået av folk som kan få ur sig en uppskattande »det där var ett par jäkla biccar!!!« om någon visar upp väl valt GymHeroes-content.

Och nu verkar den AI-insamlade datan ha kopplats ihop med arbetsmarknadens mekanik. Jag tänker mig att Snapchats AI-bot ropar ut i 5G-nätet att »vi har en 30-åring som får riktat innehåll med adjektivet jacked här«, att Arbetsförmedlingens platsbanks CV-lager kopplar upp sig och ser att samma individ påstår sig inneha en ämneslärarexamen – och vips så börjar den kommunala rekryteringslampan lysa hos en biträdande rektor med en lucka i schemaläggningen.

Och så får man ett samtal. Man får en intervju. Och så är man idrottslärare.

Det glömde de att nämna i The Social Dilemma.

Nu är jag inte bara idrottslärare (merparten av vikariatet är trots allt fyllt med SO-lärarskap), men jag har nog med idrottslektioner att fylla för att jag ska ha ansett det värt att gå med i en Facebook-grupp där svenska idrottslärare bidrar med sina bästa övningar och lekar.

Man märker att många av dagens idrottslärare verkar vara mycket mer progressiva och moderna i sin undervisning än vad den genomsnittlige idrottsläraren kan tänkas ha varit för tiotalet år sedan: att det numera lärs ut andra knep än den gamla »rulla ut en innebandyboll och låt den rulla«-pedagogik som kändes förhärskande under ens uppväxt.

Men med jämna mellanrum så är det något som luktar lite…

… lätt unket, som lukten av en gammal genomsvettad bygelhäst som fått stå och gnägga lite för länge i ett illa vädrat idrottsförråd. Man vill bara skrika »Siri: dölj tidigare kommentarer!!!« till telefonen när man tänker på vilka övriga namnförslag som kan ha droppat in.

Som idrottslärare har jag märkt att det stundtals är mycket utmanande att få tjugofem elever att stanna upp, stå still och lyssna i en sal med tusen kvadratmeter fyllda av ribbstolar, basketkorgar och hängande rep, men det är ingenting mot hur svårt det är att inte låta ens SO-lärarperson växa samman med ens idrottslärarperson i ett mischmasch av olika funktionsmaterial; att inte låta hela sin yrkesarbetande person förslappas i en enda heldags-Sundsvalls-byxa.

Men allra mest utmanande var det nog i höstas, innan dess att vi fick flytta in undervisningen till idrottshallen, och när jag skulle hålla i orienteringsmomentet för skolans sjundeklassare.

Då vändes min utbildningsideologiska värld upp och ner.

Den här portalen har vid flera tillfällen uttryckt sig kritiskt mot välfärdsplundrarna som driver Internationella Engelska Skolan, som under många år skrattat sig hela vägen till banken med en affärsidé bestående av precisions-segregation, låga lärarlöner och en kommunal riggning som gör skolans kompensatoriska uppdrag till en omöjlighet.

Hans och Barbara Bergström.

Men det heltidsarbetande vuxenlivet är märkligt, för helt plötsligt finner man sig själv tvungen att älska sina tidigare fiender. Det kanske är någonting med utformandet av det här åtta-timmars-arbetsdags-livet, det här stundtals ovärdiga kringkrypandet med uppsynen hos en mitt-i-natten-väckt mullvad, som gör att koncepten då och då välts över ända.

För när jag skulle försöka ta mig runt det lokala elljusspåret för att själv försöka hitta kontrollerna till sjundeklassarnas väldigt enkla orienteringskarta så fann jag mig plötsligt bortsprungen. Jag, som skulle undervisa eleverna i orientering, hade inte ens klarat av att följa ett elljusspår runt utan fann mig nu tafatt kringjoggandes i ett radhusområde. Ganska snart gav jag upp att försöka hitta tillbaka med hjälp av den fysiska karta jag snart skulle ge eleverna (eftersom jag fullkomligt tappat fattningen om vilket håll norr kunde tänkas vara åt) utan sprang runt med Google Maps-skärmen tryckt mot trynet. Ändå hade jag, som snart skulle stå och lovprisa den fysiska kartans enkelhet, svårt att se hur jag skulle lyckas navigera mig tillbaka till elljusspåret.

Jag började tänka på om jag kunde bygga ihop en bivack av mina syntetbyxor eller ifall någon av de tama huskatter som strök längs radhustomterna skulle kunna erbjuda mig di nog att klara natten, när jag plötsligt hörde hur en högstadieelev skrek på knagglig svengelska genom lövverket.

Mina ögon nästan tårades av tacksamhet när jag genom den brutna högstadieengelskan kunde navigera mig tillbaka till vad som plötsligt – under en kort lucka i ens skolkapitalistkritiska levnad – blivit ens trygga modersbarm: Internationella Engelska Skolans återsamlingsplats för deras orienteringsträning längsmed samma skogsslinga.

Jag hade där och då – i egenskap av vilsen 30-åring, nära att fullständigt tappa fattningen och börja hulka fram »hur hamnade jag här? Allt jag gjort var att få personligt riktad reklam om vältränade indiska poliser!!!« in i skogsbrynet – totalt överseende med de miljardvinster som de olika aktiebolagen plockat ut ur svensk skattefinansierad välfärd genom åren.

Framtiden är vår

Nej, det blev tyvärr ingen kvittering borta mot superettans nästjumbo Umeå FC i det som flera medier valt att kalla för »Erik Löfgren-derbyt«.

Men det var jäkligt kul att få se att man släppte fram inhoppare som David Myrestam, 33, och inlånade Johan Andersson, 25, under matchens sista tjugo minuter, så att de fick känna på hetluften på gamla Gammliavallen.

Men nog tycker jag att de kunde bytt ut Teodor Stenshagen, 19, lite tidigare. Inte för att han gjorde en särskilt svag insats (förutom att han kom snett in på Ajeti på måelet), men vi har ju, som Urban Hagblom konstaterade på presskonferensen, haft en tendens att spela våra unga spelare lite »för mycket«.

Jag kommer i alla fall inte döma det här GIF-laget för att de kammade noll borta mot division 1-nykomlingen Umeå FC. Inte så länge Abdul-Halik Hudu, som bara är tjugo år gammal!!!, fortsätter att spela 90 minuter. Det är häftigt, tycker jag: att Giffarna Sundsvall kan låta en 20-åring få ett sånt förtroende, vilket hjälper till att placera laget otroligt högt upp när det gäller att ha gett juniorspelare speltidsminuter.

Det är lite tråkigt att han tillhör Hammarby, förstås, och att han inte ska vara kvar i klubben efter november månad. Och det är ju lite tråkigt att han inte är så värst jättebra, vad gäller att fylla den Juanjo-lucka han var tänkt att fylla. Och förstås också lite tråkigt att han oftast (inte idag, men oftast) tar platsen på mittfältet istället för den jämngamle egne produkten Paya Pickah.

Men ändå: 20 år bara. Det är ungt. Det är mycket ungt. Det ger otroligt många poäng när man ska räkna samman vilka som spelat med flest unga spelare under säsongen.

Den som inte gläds åt det har inget GIF-hjärta och knappt någon GIF-hjärna.

Nej, klagar man över en 0–1-förlust borta mot Umeå FC i det här skedet av säsongen så är man okunnig, eller åtminstone i tydlig brist på kunskap.

Hur ska vi, som har en snittålder i truppen på bara 24,8 år, någonsin kunna ligga närmre än 19 respektive 12 poäng bakom lag som Degerfors och Halmstad: som ståtar med snittåldrar på skyhöga 25,2 respektive 25,6?

Tänk lite. Kom igen.

Det går inte. Det förstår ni ju.

Och lycka till, Degerfors, vad gäller att etablera er i allsvenskan med nyckelspelare som Victor Edvardsen, 24, Villiam Dahlström, 23, Adam Carlén, 20, Axel Lindahl, 25, och Erik Lindell, 24. Återkom gärna om hur det går, när 2020 är över och 2021 tar vid och alla dessa spelare blivit ett år ännu tröttare och äldre.

Deras skyttekung Johan Bertilsson, 32, lär väl kunna klassificerad som covid-19-riskgrupp innan allsvenskan hinner dra igång.

Nejni, tack: då sitter jag hellre med ett färskt och externfinaniserat tvåårskontrakt på Jamie Hopcutt, 28: en Europa League-stjärna som lär vara otroligt sugen på att ta sig an en medelpadsk försäsong inför en ny säsong superettan och ta långsiktigt sikte på att klubben inom fem år ska kunna återvända till allsvenskan.

Man måste tänka långsiktigt.

Nån ska på semester imorn / Han har köpt en cd med Scorpions

Det handlar förstås om några få graders ökning i ett av de allra lindrigast air-conditionerade av alla rummen i detta internationellt pandemiska helvete, men det börjar bli lite motigt nu, när den Corona-anpassade konsert med Jonathan Johansson som man bokat in för att ersätta en annan konsert med Jonathan Johansson (som redan Corona-skjutits upp) skjuts upp på grund av de nya restriktionerna.

När människor dör eller intensivvårdas i respiratorer eller sitter isolerade i månader så ska väl en 30-årig och kärnfrisk individ inte beklaga sig över att få sin bokade malmöitiska poppoesi uppskjuten, men som nyexaminerad gymnasielärare utslungad i högstadieverkligheten den här hösten har jag verkligen insett vikten av att ha saker att se fram emot.

Ett heltidsarbetande liv i Stockholm, vilket för mig just nu innebär fyrtiofem minuters pandemi-olämplig resa till och från jobbet, kräver det: att man har möjlighet att skörda av huvudstadens kulturella fruktutbud på fritiden.

På den lilla, lilla fritid man bevisligen har över.

Mellan de gröna rören har det inte ens funnits nog med tid till att skriva något om Giffarnas nya femårsplan för den dum-uppsynade lille fisk som varit jag under senhösten.

Då är det illa.

Nej, just nu får man försöka glädja sig åt det lilla: