På ren indonesiska: goblok

De medelpadska fotbollsbloggarna måste försöka gå samman i ett fackförbund och kräva drägliga villkor. Idag jobbade jag en heldag på skolan, 08.30-16.30, för att sedan åka tvärs över stan för att skriva en tenta i min kvällskurs mellan 18.00 och 21.30. Först väl hemma igen, vid 22-rycket, så var det dags att försöka vila ögonen på Giffarnas drabbning mot Ljungskile SK. Det blev därför en match som jag (som radioskuggat mig igenom kvällen för att kunna se matchen resultat-omedveten) tvingades se i dubbla hastigheten och därför också lägsta möjliga bildkvalitet, för att datorn skulle kunna hänga med i svängarna utan att lagga fast.

Och om det finns fotbollsmatcher som gynnas av att ses i lägsta möjliga bildkvalitet och Benny Hill-intro-uppskruvad fart så var det här… rätt typ av match. De svensk-turkiska EM 2000-vibbarna blev om möjligt ännu tydligare när bollarna flög fram och tillbaka i riktigt oskärpt snabbspolningsfart på den regnsjuka gräsmatta som Starke Arvid inte låter sig beblandas med längre.

Det krävdes inga nyanserade analyser eller kommentarer om 0–0-matchen, det räckte gott med de enkla men raka kommentarer som haglade efter Giffarnas officiella Twitter-konto under matchen:

Knappt kunde Giffarna basunera ut ett förinställt och auto-utskickat meddelande om att det nu gick att rösta i en av tidernas allra svåraste tittartävlingar (om vem som var bäste spelare på planen) utan att det haglade arga kommentarer från andra sidan jordklotet, där en indonesisk Ulrik Sandebäck verkar ha klargjort att Giffarna från Sundsvall var en säker spik på den sydostasiatiska tipstalongen.

»Goblok« var egentligen den enda kommentar som behövdes till matchen ikväll. Det var dumt, allting. Upprörande dumt, för den som dessutom följt indonesiske Ulrik i den lokala spelbilagan.

Och även för den allra mest kritiska av GIF-röster är det svårt att vara alldeles för kritisk till att man inte lyckas besegra jättejumbon Ljungskile i afton. Det fanns anledningar för Henrik Åhnstrand och hans gäng som var långt mycket giltigare än de gamla vanliga förklaringarna till resultatmässiga missöden på sistone (även om vi också skulle ha haft en hörna med oss i den 64:e matchminuten).

Mer än något blev den här kvällen en påminnelse om hur mycket jag har känt för GIF Sundsvall, även i denna den grådaskiga andradivisionen, jämfört med hur lite jag känner nu. Jag minns att jag var nere i Ljungskile senast Giffarna spelade i superettan: år 2014, då jag följde klubben närgånget under hösten och lät ett reportage ta sin början just i den kulna höstkvällen mot den dåvarande toppkonkurrenten LSK. Då satt jag som på nålar och bad till högre makter för att Marcus Danielsson och Jon Gudni Fjoluson skulle klara av hotet från lurige Jonas Lindberg och starke David Johannesson och att Runar Már Sigurjonsson skulle kunna vinna mittfältskampen mot Alexandar Kitic.

Nu sitter jag framför dataskärmen med dubbla hastigheten på DPlay-spelaren, mitt i måndagsnatten, och är någonstans lite tacksam över att själva fotbollssekvenserna regnar bort och blir till ett skämt, så att jag slipper förväntas känna någonting.

Jag blir inte så glad vid mål längre (jag jublade till genuint när Johan Blomberg knorrade in den 3–2-frisparken mot J-Södra, men det var första gången på länge) och jag blir faktiskt inte så särskilt känslomässigt påverkad vid ännu ett håglöst fiasko.

Jag är inte alls särskilt spänd på de avslutande fem omgångarna. Jag är marginellt mer spänd på den mycket snabbt krishanterings-utlovade femårsplanen, vars floskelfullhet jag (i min okunskap, nej, förlåt, i min brist på kunskap) säkert kommer att hitta skäl att irritera mig på.

Nej, hela den här publikfria säsongen är så väldigt annorlunda och så väldigt konstig, ja, rentav dum. Hela den här säsongen känns »goblok«.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *