Våga lyssna på AC/BC

Den här gamla konstinstallationen gjorde min gode vän Sebastian, nu för tiden känd under chattnamnet Den Bilburne Befruktaren (efter att under kort tid både skaffat körkort och barn), för många år sedan.

Den heter AC/BC och är ett fotomontage där de gamla hårdrocksrävarna i AC/DC:s ansikten bytts ut mot allsvenska profiler som varit kända för att både ha kunnat spela mittbackar och anfallare, vilket på Football Manager-svenska förtkortas BC (back, central) och AC (anfallare, central).

(Herregud, varför skriver jag er på näsan med denna infantila syntolkning. Det här räknade ni förstås ut direkt när ni såg verket.)

Vi ser bland annat klassiska back-anfallare som GIF-bekantingen Magnus Powell (längst ut till höger), GAIS-bjässen Björn Andersson och den då unge påläggskalven Marcus Översjö (som tidigt intog denna polariserande dubbelroll, som annars brukar vara vigd åt bjässar i karriärens slutskede). Niklas Kaldner är med där också, på ett rödlätt hörn, men där måste Sebastian ha tagit sig konstnärliga friheter och stått för en historisk felaktighet som hållit verket utanför Moderna Muséets galleri.

Hur som helst: superettan är historiskt sett serien där denna typ av brunbjörn till anfallstyp gör sig allra bäst. Hade det människofärgade granitblocket Pär Cederqvist bara inte tagit det dumma beslutet att lägga pannbenet på hyllan vid facila 38 årsringar hade han antagligen nosat på årets series skytteligatopp (han avslutade med 12 baljor 2018).

Att fotboll till vissa – ganska stora – delar är ett fysiskt spel faktum har förstås inte undgått Trelleborgs FF; klubben som länge lät kamphundshybriden Fredrik Jensen böka omkring efter förlupna bollar på ett sätt som måste ha stridit mot diverse djurrättslagar.

I år har det inte varit ett särskilt vinnande koncept, då laget tassar runt det negativa kvalstrecket, men borta mot Giffarna var det mycket svårt att förstå varför och hur Salif Camara Jönsson, 38 år gammal och 90 kilo stark, bara lyckats göra tre mål i årets serie. Känslan var att han hade kunnat göra ungefär tre till på en första halvtimme där TFF öste på och dominerade.

Hur? Eftersom Herman Hallberg, som alldeles nyss kändes given på ett allsvenskt mittfält och i ett U21-landslag, var mycket bättre än Pontus Silfver och Abdul Halik Hudu centralt. Det är det lilla problemet jag har med det här lagbygget: att det spelar som att det var 2018 och de fortfarande hade seriens mest spelskickliga innermittfältsduo eller mest vägvinnande passningsfotboll.

Det har vi… ehum…

… inte. Det här var scener som borde få Soccer Service att plocka bort GIF Sundsvall-emblemet från sin hemsida.

När Salif Camara Jönsson fick nicka dit ett rättvist 1–0-mål googlade jag på Oliver Berg, för att se hur mycket kortare än Jönsson han (som satts på att hörnmarkera TFF:s nickstarka 1,90-jätte) faktiskt var. Det skilde bara tolv rätt viktiga 1–0-centimeter, visade det sig, men framför allt gav googlingen vid handen att våra alternativ på det centrala mittfältet hade åldrats illa:

Där och då såg det mörkt ut. Giffarna var utspelade, fysiskt mobbade och våra gamla reserver på bänken såg ut att ha snörat på sig kontorsglasögonen och blivit med LinkedIn-uppsyn.

Men det slutade med vändning, seger och glädje till slut. Varför?

Inte var det för att Giffarna tålmodigt Soccer Service-rullade ut sitt motstånd. Inte var det för att Hudu och Silfver, eller ens en inhoppande (och för dagen terminalglasögon-befriad) Tobias Eriksson, tog greppet om något mittfält, inte. Inte var det på grund av att det snirkliga kortpassningsspelet till slut började luckra upp bottenmotståndet TFF.

Nej, det som var vägvinnande och ledde till en andra raka seger var den rakhet som brukar kunna Pär Cederqvist-premieras i den här serien.

Första målet var väldigt vackert (när Pontus Silfver plockade fram säsongens klart finaste touch och Oliver Berg smackade in den på ett), men det kom först efter en konkret djupledslöpning och en längre lyftning från bakplan av Niklas Dahlström. Och segermålet hade inte kommit om vi inte, under matchens sista tio minuter, börjat sätta den dittills helt osynliga målkungen Pontus Engblom i spel med lite lyftningar in i boxen. Han verkar vara mer eller mindre slutkörd eftersom han inte har någon avlastning alls, men kasta ett par bollar mot honom och han gör vin eller åtminstone Fredrik Liverstam-läsk av vatten.

TFF använde deras Salif Camara Jönsson hela tiden; vi använde Pontus Engblom sista tio. Det räckte turligt nog till seger, men om vi nu inte helt gett upp uppflyttningsmöjligheterna för den här säsongen (det verkar vi inte ha gjort, eftersom knappt en enda ungdom gör en minut) så gör vi nog bäst i att maximera våra chanser till trepoängare.

Det görs genom ett rakare spel – inte genom att tro att Pontus Silfver (29) och Abdul Halik Hudu (som tillhör Hammarby) på något slags jättelång sikt ska växa ut till ett nytt norrländskt enhörningsmittfältspar.

Jag säger inte att vi bör värva in en förmodat kontraktslös Björn Andersson (även om Umeå FC i dag plockade tillbaka min gamle lagkamrat Erik Lundström från pensionen) eller ens börja lyssna helhjärtat på AC/BC:s hårda rock – men kanske bara låna ett och annat riff.

Ångbåten Henke

Jag har varit sjuk i snart en vecka och inte öppnat min flickväns lägenhetsdörr utan på ett pandemiskt föredömligt sätt barrikaderat mig i säng och soffa. Sjukdomen har helt klart slagit ut den mikroskopiska del av min hjärna som i ett friskt läge är kapabel till medioker fotbollsanalys, men inför Giffarnas match mot Norrby igår så såg jag den här bilden på Twitter och skrattade mycket gott:

Och efter den lika knappa och krampaktiga som viktiga 1–0-segern mot Mak Lind(!!!)-tränade Norrby så tänkte jag lite på det där: att ibland måste GIF-tränaren Henrik Åhnstrand nöja sig med att kallas för »Ångbåten Henke«.

Jag vet att han vill kallas »Analytiske Henke«, alternativt »Soccer Service-Henke«, men det fanns nog ingen i bussen hem från Borås som kallade honom det.

Jag tror ändå att han hade en mycket härlig hemresa, trots att laget sjönk ner i en destruktiv, ja, stundtals rent icing-lyftande fembackslinje och med nöd och näppe kämpade sig till en uddamålsseger på ett sätt som hade fått ens Soccer Service-inloggning avstängd i ett par månader.

Jag ser gärna mer av Ångbåten Henke, som tränare för ett mittenlag i superettan där samtliga startspelare från mittfältet och framåt (förutom inlånade bollspridaren Abdul Halik Hudu och hundrameterslöparen Johan Andersson) är 27 år eller äldre. Det är liksom här och nu som räknas.

Och allt som räknas i sporten fotboll är tre poäng.

Något om det oförsvarbara i att lyxkonsumera vid konkurshot

Det är någonting med det här som skaver. Någonting mer än det grafiska arbetet med att försöka frilägga Jamie Hopcutt mot det blågula GIF-emblemet i bakgrunden.

Jag har sett GIF Sundsvall dåliga, jag har sett dem usla, jag har sett dem osympatiska och felbyggda och jag har sett dem dansa på division 1-ruinens rand. Men jag tror aldrig jag haft svårare att försvara klubben än just nu.

I ganska precis samma veva som klubben gick ut och gastade om att konkursen kan vara ett faktum och att pollettkistan är helt tom så presenterade GIF Sundsvall alltså ett nyförvärv av ÖFK-ikonen Jamie Hopcutt: tidigare superettaskyttekung och Europa League-kvalhjälte.

Jag vet att det är externa pengar. Jag vet att värvningen är finansierad av en extra pengapåse som klubben fick in av externa finansiärer för att göra just denna specifika värvning och att det alltså inte är pengar som är tagna från 2020 års budget utan pengar öronmärkta för just detta förvärv.

Jag vet det. Jag har hört det. Jag har förstått det.

Men jag kan inte försvara det.

»Vadå«, har jag hört folk börja, »skulle Giffarna bara ha sagt nej till möjligheten att ta in ett meriterat nyförvärv i jakt på allsvenskan?«

Ja. Bara ja. Ett rungande självklart ja, om man vill ha minsta chans att bli respekterad som skötsam och ansvarstagande fotbollsförening.

Det går nu för tiden att mer eller mindre ställa sin klocka efter när Giffarna gör sitt årliga utspel om att klubbens existens är i allvarlig fara. I år skedde det i slutet av augusti, när Ekot granskade fotbollsklubbarnas ekonomier och föga förvånande gjorde sig en medelpadsk bekantskap i Kronofogdens register. Ordförande Hans Selling fick rida ut och ropa om en likviditet som räcker september ut och en uppskattning om att klubben skulle gå back fem miljoner kronor.

I år igen.

Cambria-typsnittet från 2017 års PowerPoint-presenterade vargrop.

Förra året, när klubbikonen och skyttekungen Linus Hallenius ropades ut till högstbjudande cyprioter och den allsvenska platsen såldes på en somrig gårdsauktion, var det tolv miljoner back som gällde i det årliga konkurs-vargropet. Då räddades klubbens existens av snälla lokala företagare i ett upplägg som väldigt mycket påminde om den tidigare riskkapitalistiska lösning som höll klubben under armarna på det tidiga 2010-talet; en typ av idé som jag numera trodde var förbjuden men som tydligen höll sig på rätt sida av det otillåtna strecket som signalerar tredjepartsägande.

Nu är den ring-en-rik-vän-livlinan utspelad och var de nya fem miljonerna ska komma till (om inte från kultur- och idrottsminister Amanda Lind) verkar ingen ha någon aning om. I detta läge, när spelare och ledare och kanslipersonal måste börja oroa sig om sin arbetsgivares ve och väl, så går klubben ut och lyxkonsumerar en 28-årig brittisk mittfältare, med gamla Europa League-meriter men med en ny och aktuell avsaknad av allt vad matchträning heter.

Detta under en säsong där klubben skulle göra en omstart, satsa lokalt och ungt, och där det enda riktiga glädjeämnet (frånsett hemvändande Pontus Engblom och vitryskt nyförlöste Dennis Olsson) varit att äntligen få se unga norrländska talanger ges chansen i elitfotbollen. Det har inte alltid sett skållhett eller giftigt ut när Albin Palmlöv eller Jesper Carström fått dela på ansvaret för den ena kanten, men det har varit väldigt charmigt och roligt att GIF Sundsvall under hela våren och försommaren kunnat ställa upp med en lokalproducerad tonåring intill sina rutinerade och superettankvalitativa pjäser där framme.

För ordförande Selling pratade inför säsongen om att det inte skulle bli allsvensk fotboll på några år utan att det var nödvändigt att landa och ta ny fart, och alla dråpligt enkla baklängesmål som den entusiastiskt men svajigt Anton Eriksson-ledda backlinjen släppte in kunde man någonstans acceptera mot den bakgrunden: att laget inte var byggt för uppflyttning.

Halmstad har Andreas Johansson och Joseph Baffo, gamla SM-vinnare och Tysklandsproffs, i sitt mittlås – vi hade någon gång i våras division 1-Eriksson tillsammans med division 2-Dahlström som mittbacksduo.

Jag har haft mina förväntningar justerade efter detta.

Men nu: Hopcutt. Denne Hopcutt. Denne förkroppsligade förklaring om att nu är det allvar – nu ska Giffarna göra allt för att gå upp. Kosta vad det kosta vill, kasta allt på brasan: speltiden för de lokala talangerna, den föreningsekonomiska logiken, ja, hela anseendet i fotbolls-Sverige.

Jag vet att det är en annan och extern pengapåse som finansierar Hopcutt, alla vet det, men bokföringstekniska detaljer gör det inte direkt försvarbart att lyxkonsumera med ena handen och med den andra megafon-gasta om konkurs inom en månad.

Jag kan inte försvara det. Jag skäms när jag ombeds förklara det och säger att jag helt enkelt inte kan. Det går inte.

GIF Sundsvall skulle behöva ett jubelår: ett bibliskt år då alla skulder avskrivs. Vi har fått istället fått oss ett par år av jubelidioti.

Och jag skäms lite över att jag inte skrivit om det här tidigare. Men det är mycket jag borde ha skrivit om GIF Sundsvall som jag inte har skrivit. Jag lämnade säsongen 2019, detta fullständiga och vedervärdiga sammanbrott till säsong, alldeles för lättvindigt. Jag borde ha rett ut hur allting gick fel redan innan säsongen började, hur det tilläts spåra ur under året och gått ordentligt hårt åt de ansvariga för hur de tillät säsongen att bli.

Det gjorde jag inte. Det borde jag verkligen ha gjort.

Den här portalen har nästan bara fluffat upp, inte tagit ner. Den har blivit SvenskaFans.

Nu sitter vi här med fyra raka förluster i superettan. Vi har seriens bästa djupledslöpande och bollmötande anfallare i en och samma spelare (en tämligen unik kombination att förfoga över), men vi spelar fortfarande en fotboll som i alldeles för hög grad bygger på att vi en gång i tiden, för två år sedan, hade seriens två mest passnings- och bollskickliga innermittfältare.

Det har vi inte längre. Det har vi verkligen inte längre.

Vi spelar en mycket dum fotboll.

När Sundsvalls Tidning i förra veckan ringde och frågade Joel Cedergren om han kan tänka sig som aktuell för det (då) lediga jobbet i IFK Göteborg så lät den arbetslöse ex-succétränaren deppigt övertygad om att hans tränarbana är över för gott. Han som ganska nyligen var uppskriven som en av landets hetaste fotbollstränare har kastat in handduken, men på en tränarbänk i superettan sitter hans två assistenter och spelar hans gamla naiva kortpassningsfotboll som om David Batanero och Juanjo fanns tillgängliga i 2018-form och som om det inte gjorde så mycket ifall man bjuder motståndare på öppna mål.

Det är mycket som går att kommentera vad gäller GIF Sundsvalls vevande i sociala medier på sistone (klara den här kluringen om ni kan), men det är lite ironiskt att klubben gladeligen skickade ut den här gamla tillbakablicken på sin officiella Twitter-sida:

Detta från ett fejkkonto från en IFK Göteborg-supporter som är helt dedikerat till att skoja om (den nu inte längre så helgonförklarade) Ferran Sibilla och hans Soccer Service-certifierade Ekkono-metod.

Jag tror inte på processen längre. Jag tror att Anton Eriksson kan bli en riktigt bra mittback på sikt, jag tror att alla mittbackar gör ett antal stora misstag i sina karriärer, men jag tror inte på att GIF Sundsvall som fotbollsklubb ska bli allsvensk igen genom att Barcelona-tiki-tråckla sig ut ur eget målområde.

Jag tror inte på en förening vars företrädare förkunnar konkurshot vid ena mungipan och kungör lyxvärvningar vid den andra. Som sätter de egna juniorlandslagsmännen på bänken för att låta en 28-årig ÖFK-britt försöka jogga in sig i superettanformen.

Nej, jag har aldrig haft så svårt att försvara min favoritklubb som just nu.

Rustle my feathers

Hur var er sommar? Jag tog min examen från lärarlinjen i juni och precis när jag skickade in min mastodontuppsats var jag helt övertygad om att mitt sommar-jag skulle bli pass provocerande avslappnad och ha ett pass fånigt lyckligt leende över näbben att någon förbipasserande bilist skulle känna sig tvungen att ruska om mig med ett välplacerat flaskkast i den Hövding-skyddade nacken.

Examensceremonin bestod av att jag vinkade in i Zoom-verktygets webbkamera och att en handfull människor som jag aldrig någonsin hade träffat vinkade tillbaka ifrån sina varsina små rutor. Den sista timmen, när min examination varit färdig sedan länge och det blivit fysiologiskt omöjligt att behålla fokus på ännu en opponering av en uppsats om representation i läroböcker, så kände jag att jag kunde fira. Jag korkade inte upp champagnen, utan istället firade jag med det jag bevisligen gör när stressen släpper och den härliga känslan av att ha åstadkommit något sköljer över en: jag klickade några tusen gånger med musknappen för att ordna fram ovanstående samling av rörliga självsmädande pixlar.

För jag kände så väldigt starkt att det var ganska precis så där provocerande lycklig jag skulle se ut under den kommande sommaren. Jag kände det så starkt att jag inte kunde vänta på att illustrera fånflinet och det lätta trampandet (och den oundvikliga nackträffen). Jag var verkligen helt övertygad om att jag skulle cykla med så provocerande lätta pedaltramp att bilister som bara mått marginellt sämre skulle irritera sig så till den milda grad att de vid ett simpelt förbipasserande känt sig nödgade att luta sig ut från passagerarfönstret med höjd och flaskförsedd näve.

Jag trodde att allt skulle släppa: att min kropp på något tantriskt sätt skulle frigöras från samtliga negativa energier. Att ingen oro eller stress längre skulle existera när uppsatsen nu var inskickad och examen uthämtad.

Det stämde inte riktigt.

Visst har det varit en mycket fin sommar, på många sätt och vis. Jag har blivit med en otroligt fin flickvän, jag har rest till Blekinge i söder och upp till Luleå i norr och jag har gjort ett par vändor hem till Medelpad.

Jag har varit mer ledig än under någon sommar sedan barndomen och jag har mått mycket bra, absolut, men inte varit genomborrat tillfreds och avslappnad och bekymmersfri att en enda människa känt sig manad att hiva sig upp från passagerarsätet för att få Hövdingen att explodera.

Jag var så väldigt stressad under slutet av våren, när jag höll på att slutföra ett mastodontprojekt till examensarbete och samtidigt arbetade halvtid på en högstadieskola. Jag var så väldigt mån om att examensarbetet skulle bli förstklassigt och jag var samtidigt så väldigt mån om att göra bra ifrån mig och bli omtyckt på skolan (som för att inte få den allra första gläntande dörren till den fasta kommunala heltidstjänsten igentryckt i plytet).

Jag var mån på flera fronter samtidigt. Tvåfrontsmån. Och det är en tråkig insikt att ta med sig inför framtiden, men kanske också en nyttig en: att det helt enkelt är inte värt att vara för mån om någonting.

Jag målar alltid upp bilden av att det kommer att vara en så otroligt förlösande känsla när man blir färdig med någonting och stressen och ångesten släpper: att skolavslutningen med niorna och själva den slutgiltiga inlämningen av uppsatsen skulle bli för mig vad aktieförsäljningen blev för den där Klarna-mannen som sommarpratade tidigare i sommar.

Den gamle falskmyntaren beskrev i sitt sommarprat hur han kände att allting bara släppte när han med ett enda klick sålde av alla sina aktier och inkasserade sina välförtjänta miljarder för sin roll som medskapare till ett svenskt kreditmonopol; hur han sedan lät sin kropp förlösas till tonerna av tunga bastoner en hel natt på ett ensamt hotellrum.

Jag tänkte att själva inlämningsklicket i universitets webbverktyg – när den fasta PDF:en slungades iväg bortom räckhåll för ytterligare en genomläsning, ett omformulerande av slutsatsen och ett evigt referenspillande – skulle bli min aktieförsäljning: min känsla av total förlösning som sipprade ner i varenda cell och gjorde att allt jag ville var att ge min plötsligt lealösa kropp hän åt spasmiska och bångstyriga vågrörelser, som vore jag en uppblåsbar bensinmacksgubbe.

»I’m learning som amazing new moves from this guy.«

Men jag slutförde bara min rörliga samling pixlar, gick ut och åt middag och drack öl med min allra närmsta vän, gick och la mig – och sedan vaknade jag upp med nya annalkande stressmoment. Plötsligt låg där tankarna på en stundande opponering, ångesten över att behöva navigera runt på sommarkursernas krånglande webbplattformar och inte minst den konkreta stressen över att plötsligt behöva bli med ett jobb. Och till råga på allt så fyllde jag 30 i början av juli och letade med ljus, lykta och ett rekommendationshäfte från Folkhälsomyndigheten efter en lokal som kunde anordna en fest på rätt sida det pandemiskt tillåtna strecket.

Jag har blivit tvungen att konstatera att ingen förlösande nu-är-jag-klar-med-det-här-känsla verkar vara pass förlösande att det är värt att dessförinnan dra på sig mycket stress och ångest över att det ska bli färdigt och att det ska bli bra. Jag har åtminstone inte hittat någon. Kanske är det för att jag, till skillnad från den sommarpratande Klarna-mannen, (ännu) inte sålt av mitt första enhörningsföretag (Purkt.com).

Det vuxna livet verkar helt sonika vara att byta ut ett akut stressmoment mot ett annat. Om och om igen.

Jag vet inte om den här portalen någonsin stått ouppdaterad i två hela månader tidigare. Det hör inte bara ihop med nya dessa stressmoment, men ganska mycket. Det har varit väldigt svårt att skriva det här inlägget om att jag är klar med mina lärarstudier utan att få det att låta som att man lite, till en viss grad, låter mallig över bedriften och framför allt: utan att få det att låta som att man fiskar efter ett jobb, medan allt man gör är att desperat och fruktlöst söka ett jobb på en arbetsmarknad som under många år beskrivits som konstant mannaregnande.

Det har varit frustrerande, som om något satt sig på tvären i detta avloppsrör där svaga spaningar kommer för att sippra ner i en pöl. Jag har haft idéer (precis lika svaga som tidigare: sånt som hade kastats rakt ut i etern i ett annat skede), men då har jag hållit dem inombords i tanken om att jag först måste ta mig över det här svåra hindret som legat i utkasten och skvalpat.

Nu är det skrivet. Jag är färdig lärare, jag har (åtminstone tillfälligt) lyckas hitta mig ett jobb och jag har bevisligen inte cyklat runt så provocerande mallig och tillfreds över dessa två bedrifter att en enda person känt sig tvungen att ruska om mig och min Hövding med en flaskbotten.