En alldeles unikt tråkig seger

Fotboll?! Är inte det bara tjugotvå spelare som springer runt och jagar en boll?

Jo. I år verkar det tyvärr vara det.

Senast i helgen fick jag försöka förklara för en ny bekant att mitt enda riktiga konkreta specialintresse som jag samlat på mig och behållit under detta mitt snart 30-åriga men fortsatt rangliga personlighetsbygge är det här med att jag följer GIF Sundsvall så slaviskt som jag tycker mig ha möjlighet att göra. Det var, förklarade jag, det nästan enda jag kände mig ganska säker på att jag inte skulle göra mig av med framöver.

Det var kanske lite konstigt, lite sorgligt, vad vet jag vad hon tyckte, det var det jag hade, förklarade jag.

Inte fotboll som intresseområde, betonade jag med eftertryck, utan GIF Sundsvall. Den klubben. Det laget.

Jag började snubbla in på hur man inte visste någonting här i detta ens enda (okej, kanske andra) inträdande i det riktiga, vuxna och heltidsarbetande vuxenlivet; inte vart man skulle bo, inte var eller med vad man skulle jobba, kanske inte ens riktigt vem man var eller ens ville vara.

Då, sa jag, då var det någonstans fint att ha en enda sak att veta att man kunde ha som nod. Inte särskilt ofta någon nåd, men alltid någon typ av nod. Någon typ av hängare att alltid kunna kasta sin hatt mot en söndagseftermiddag eller en vardagskväll, oavsett vart man tagit vägen, vad man hamnat mitt uppe i med eller vad som hänt med ens hårfäste eller liv. Någon slags medelpadsk lägereld att samlas kring, oavsett om man gjort minsta ansats att flytta hem och oavsett om man helt missat att ens hemkommuns PR-avdelning lagt 2,4 miljoner kronor på att få en reklambyrå att vända på V:et på ett bortom obegripligt fult sätt:

Texten Sundsvall där V är på snedden

Yada yada yada. Jag hade druckit några öl, jag fäktade säkerligen lite väl sentimentalt och blödigt, men Giffarna kommer alltid vara min klubb, sammanfattade jag i alla fall. Och jag berättade vidare – som för att nyansera, som för att tydliggöra att jag inte var nån veritabel galning – hur jag grät på Friends Arena en lördageftermiddag i november i fjol, men sedan ändå pallrade mig iväg på en fest under samma kväll och att jag utan minsta problem lyckades ha roligt strax efter degraderingens fullbordande.

Ett sunt, men genuint och nog aldrig sinande och hela tiden ganska latent brinnande engagemang, försökte jag förklara det som.

Och nu, efter att ha fått lagt denna den kanske allra mest konkreta delen av min personlighet i träda i flera månader, så skulle jag äntligen få utlopp för all den där brinnande entusiasmen och engagemanget.

Fotbollspremiären var äntligen kommen! Solen sken, konstgräset lyste grönt och precis när domaren skulle sätta pipan i munnen och Pontus Engblom hade lyft högerfoten för att avsparka igång säsongen–

Paus Bryta Titta På Tv - Gratis bilder på Pixabay

–så fick allt avbrytas, skärmen delas för att Unibet – ny huvudsponsor av serien – skulle få spela upp sin reklamjingel och sista-minuten-uppmana till betting, i en serie där flera matcher under förra säsongen var helt stängda för spel på grund av rädsla för matchfixningsskandaler.

Innan tidernas allra längsta försäsong hade vi också fått se Tony Richardsson dyka upp i två olika reklamsnuttar för två olika teveprogram, vi hade fått se en skrubbsittande kommentator i Stockholm stövla in mitt under en tyst covid-19-minut i Sundsvall och vi hade fått se en av de två förinspelade tränarintervjuerna (det lilla som hanns med mellan alla klipp på Tony Richardssons nya tv-aktualiteter) klippas itu till konfettistycken.

Jag kommer nog fortsätta fäkta för att försvara mitt GIF-intresse för nya människor, men det tog mig ungefär trettio sekunder av själlös och steriliserad superettanfotboll att konstatera att jag bara måste undvika att de människor jag fäktar mot någonsin får se mig sitta och titta på det här.

För det här var för deppigt. Oförsvarligt deppigt. Inte värt att fäkta för.

Det här var inte fotboll. Eller: det var det som var problemet.

Det här var fotboll. Inte min fotboll.

Och då menar jag inte att det var likt den avdomnade fotbollen i en reservlagsserie till sättet, vad gäller bristen på närkamper och energi, utan främst faktumet att det här rätt och slätt bara var fotboll. Inga känslor, ingen passion, bara själva sporten och springet och sparkandet.

Det här var tjugotvå spelare som jagar en boll. Ett lag spelade bollen efter marken och gjorde det stundtals mycket bra (det laget var Umeå FC, som otroligt rättvist klapp-klappade in 1–0) och det andra tvingades tjonga upp bollen och hoppas på det bästa (det laget hade som tur var Pontus Engblom att sikta på, fram till dess att han tacklades sönder och samman).

Det var ett hemmalag som gång på gång fastnade på felvända innermittfältare, det var en frustrerad spanjor som höll på att låta sin hemlängtan (den typ av kontaktsbrytande hemlängtan som känns förbluffande överdiagnosticerad i Medelpad) leda till ett rött kort första fem, det var det var totalt baklås vad gäller Åhnstrands tänkta taktik för att manövrera ut den tippade tabelljumbon, men det var bara det.

Det var bara de fotbollstaktiska uppenbarelserna. Det var fotboll så som jag antar att fotbollsexperten Kalle Karlsson tittar på den; fotboll för den som mest är intresserad av passningsmönster, av löpvägar, av att upptäcka luckor i återerövringspressen. Fotboll som pilar och ringar i Paint-verktyg.

Det är inte min fotboll. Det är inte det här GIF-intresset jag har. Det är fotboll, rätt och slätt, och det intresset har jag lämnat bakom mig.

Min fotboll kanske faktiskt mindre har blivit bilden av en Pontus Engblom-räd som resulterar i ett 3–1-mål och mycket mer glädjen när den buttre gubben på raden framför jublande reser sig ur sin stol efter tjugo minuters idogt muttrande om att »det här håller aldrig«.

Nu var det var inga som reagerade på att Giffarna mer eller mindre blev utspelade av Umeå FC under första fyrtiofem. Inga farbröder som muttrade, inget oroligt sorl från läktarna när Anton Eriksson tvingades ta till en tunnel som siste-man, inget frustrerat nämen-vad-fan-håller-ni-på-med-skrikande när målvakten Andreas Andersson höll på att ge bort ett gratismål på grund av en framtvingat tafflig förstatouch i det dumdristiga och icke-fungerande rullandet kring det egna straffområdet.

Tystnad när Bajram Ajeti fick vända bort Anton Eriksson, förstås, men inte den tystnande tystnad som ett baklängesmål ska skänka.

Inget lättat jubel när Pontus Engbloms efterlängtade target-egenskaper (mycket kunde Linus Hallenius, nästan allt!, men inte omvandla höjdbollar till målchanser) ledde till att Oliver Berg kunde servera den lille kaninen Albin Palmlöf boll, löpmeter och en närmast försvinnande liten vinkel till den 18-årige talangen (fostrad i Sidsjö-Böle: på planen femtio meter intill mitt barndomshem!) som kunde rulla dit sitt första mål i svensk elitfotboll.

Ingen eufori när Pontus Engblom lika plötsligt som oförtjänt skallade in ett allsvenskt avvägt Johan Blomberg-inlägg bara en minut senare.

Nej, plötsligt satt man där och tittade på en övergiven DPlay-kamera som glåmade ut över en helt tom idrottspark och lyssnade till reklamlåten, inte- jingeln utan -låten, som Sundsvalls Energi sammanställt och tänkte »vad fan var det här?«. Visst hade jag gett ifrån mig ett litet jubel vid de två målen, nog hade jag stönat fram ett frustrerat »MEN!« vid otal fastspelningar och visst hade jag kanske väst fram ett »kort!« vid någon ful satsning (det verkade förresten som att närvarande publik är en nödvändig faktor för att utdelandet av röda kort ska bli möjligt: både Alexis Bbakkas och Jakob Bergmarks satsningar borde ha kunnat användas som moderna prejudikat för vad ett rött kort är och bör vara).

Men framför allt hade jag zonat ut mycket oftare än vanligt. Kollat gruppchatten, scannat Twitter, livekommenterat till de som inte vill betala 349 kronor för mer Tony Richardsson än Henrik Åhnstrand i försnacket.

Det pratas ofta om närheten i den svenska fotbollen: att det är den som skulle locka, framför allt annat. Och även om jag uppskattar att Urban Hagblom eller Joel Cedergren varit ett par knapptryck bort genom åren så fick den här tisdagskvällen mig att inse att det inte alls är närheten som är grejen. Det kan snarare bli för mycket närhet, märkte jag. Jag vill aldrig se båren komma i närheten av Pontus Engblom (som vi redan nu lär få utse till lagets överlägset viktigaste spelare, efter obekräftade rapporter* om att Marc Mas Costa ska hoppat in på planen för att ersätta honom), men jag vill framför allt – insåg jag nu – inte se Håkan Stafrin och Benny Mattsson lufsa in med den. Det är plötsligt för mycket närhet, för lite avstånd.

*= Marc Mas Costa finns mig veterligen inte registrerad för någon bollberöring.

Jag vill ha mer avstånd till laget, de utbytbara spelarna och ledarna (Marc Mas Costa ska alltså ha hoppat in, annars kan han ju – i egenskap av spanjor, så som jag förstår kontraktsläget – hastigt ha lämnat klubben efter att inte varit helnöjd med den tallrik vitlöksfrästa champinjoner han beställt in på Saffran igårkväll), mycket mindre avstånd till de som egentligen utgör klubben, i alla fall i den mån den är rolig att följa: de outbytbara supportrar som ikväll hade tagit sig upp på Norra Berget för att sprida sin bengalrök ner mot premiärplanen och ut mot den stora vida supporter-Twitter-världen. De som låter vid ledningsmål, tvärtystnar vid insläppt och som summa summarum gör det här till en levande sport som är försvarbar att sätta sig och slå på teven för att titta på.

Att Giffarna var det ganska klart sämre laget hemma mot Umeå FC oroar mig mindre än faktumet att jag kanske ska behöva försöka uppbåda energi åt den här sporten – den här från elitfotbollen väsensskilda sporten – under hela 2020. Att division 1-anfallaren Alexis Bbakka fick se ut som en ståtlig poängkung mot den här GIF-backlinjen (med normalutdelning känns det som att han gjort tre assister och åtminstone ett mål ikväll) eller att Soya Takahashi gång på gång tilläts skära som kniv genom rumstempererat smör genom ett ihåligt GIF-mittfält gör mig mycket mindre än att det ska komma att bli bottenstrid, mittenstrid, toppstrid eller vad-som-jävla-helst-strid i det här formatet under sommaren och hösten 2020.

Vi leder just nu superettan, det vet jag. Men jag har ingen aning om vad det här sade, vet inte vad det här var tänkt att vara för typ av GIF-spelidé och kan heller inte förutse hur långt det räcker om Pontus Engbloms skada var lindrig och han fortsätter kunna göra vatten till, om inte vin, så nåt läskande från Vasa Bryggeri.

Jag vet bara att det var alldeles otroligt tråkigt.

2 reaktion på “En alldeles unikt tråkig seger

  1. Mycket precist och vackert formulerat, har också funderat på om jag gillar fotboll längre ens eller om jag bara gillar Giffarna, lutar precis som dig åt det sistnämnda…. Sen om jag hade svårt att försvara till frugan varför vår största stående månadskostnad (utöver el, diesel och värme) var 399 för Cmore för 1 match i veckan ifjol så kan jag inte för mitt liv förstå hur jag kommer kunna klicka in 349/månad för Dplay om det som serverades för pengarna var något så urbota tråkigt som igår…
    Men man swishar ju på, både trav och fiktiva biljetter, och Dplay- kontot kommer ju rulla på, men jag är inte helt säker på att jag kan säga varför…..

    • Tack. Nej, att betala 3,5 Netflix-/HBO-/Spotify-kostnader i månaden för en sån där teve-upplevelse i veckan (kankommentatorn ha varit på plats? Absolut ingenting tydde på det!!!) måste vara svårförsvarligt i ett samboskap. Man hoppas väl på bättre och Corona-fria dagar, när man kan belönas för sitt engagemang igen: att det finns hopp om att åtminstone få fira en BP-borta-seger i hällregn på Grimsta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *