En hängande norrländsk armbåge

Det är inte Henrik Åhnstrands fel att han här blev det ofrivilliga ansiktet utåt för den hängande armbågen: den hängande high-five-nävens pandemiska kusin.

Det brukar inte ingå i GIF-tränarskapet att hantera en studiosituation. Det kommer med tiden, med studiovanan.

Det andra? Det vete fan. Men åtminstone ett lokalt vete fan.

Foto: Anders Thorsell, Sundsvallsbilder.com.

Jag tror att en av de primära anledningarna till att den här portalens nischade GIF Sundsvall-filial har vuxit sig så stor genom åren (och då stor räknat i antal hyllmeter av skriven text: vi har en Palme-utredning i arkivet) är faktumet att GIF Sundsvall inte analyseras av någon annan.

Nästan ingen annan. Nästan aldrig någonsin.

Det gör att fältet ligger öppet för vem som helst – bevisligen vem som helst: oavsett avsaknad av formuleringsförmåga eller analytiskt öga – att ta chansen att försöka komplettera Mittmedias »koncernbra« rapportering.

På försättsbladet till mitt examensarbete på lärarlinjen – ja, jag är klar nu: till hösten snörar jag av allt att döma på mig en ryggsäck fylld av whiteboardpennor och räknestickor och sätter mig på centralen och väntar på pling från lärar-gig-appen Humbly – så skrev jag dit följande citat:

»… ibland öppnar historien, som av en slump, en unik springa in i framtiden.

Ja?

Då får man tränga sig in genom den.«

Det är från PO Enquists Livläkarens besök och jag tänkte att jag kunde unna mig en liten högtravande lökighet nu när en av mina absoluta favoritförfattare precis gått bort och nu när jag – när min Chile-resa ställdes in – passade på att skriva om den hastigt uppkomna distansundervisningsluckan på gymnasiet.

Nu var det precis tvärtom, för mig och den här portalen: som om någon från framtiden – fylld av nya streamingtjänster och spelbolagsmiljoner – täppt igen en lucka som varit vidöppen i omkring ett decennium.

För efter att ha varit väldigt kritisk till DPlays inledande två sändningar från superettan (i den första tydde allt på att kommentatorn satt i en skrubb i Stockholm, i den andra fungerade inte tv-appen) så dök den plötsligt upp, som en hägring efter ett fotbollsliv i medelpadsk ökenvandring: studion.

Det var flera tv-människor på plats samtidigt för att bevaka fotboll i Sundsvall! En expertkommentator! En programledare! Stefan Ishizaki!

Försnack! Halvtidssnack istället för en kamera som blickar ut över IP:s konstgräs till tonerna av Sundsvalls Energi-låten och Jetpak-jingeln! Eftersnack me utklippta situationer från matchen som analyserades!!!

Som på riktig fotboll!

Det spelade ingen roll att de analyserade kring hur viktig Juanjo Ciercoles var för Giffarnas uppspelsfas. De hade för min del lika gärna fått komma med analyser om vilken viktig roll Urban Hagblom spelar i GIF Sundsvalls kansliverksamhet eller någon annan analys som varit självklar för någon som följt Giffarna längre än en Corona-vår.

Bara att få höra ett par avlönade tv-profiler man känner igen tala om GIF Sundsvall före, under och efter en fotbollsmatch var en lisa för en ytterst tv-svältfödd GIF-själ. Jag tror knappt att jag överdriver när jag påstår att Medelpads socken sett fler skvadrar genom åren än GIF-matcher som sändande bolag utsett till studioförsedda huvudmatcher.

Jag vet faktiskt inte – med reservation för att jag varit på plats på i princip alla matcher som spelats mot Stockholmslagen – om Giffarna överhuvudtaget spelat en huvudmatch sedan jag skrev den här tweeten i juli 2015 (Malmö borta, 0–3), vilket jag kommer ihåg eftersom jag åkte på en rejäl trynstöt i och med Åke Ungers dräpande »kämpa«-autoreply:

Det var en upplevelse, det här med studio. Det var glädjande och positivt – men det var rentav förlamande för någon som brukar ha ambition med att komma med något nytt. Nu kom jag med en gif – en som inte uppstått utan den GIF-tränar-ovana interaktionen i tv-studion – men rent analytiskt fanns inget att tillägga.

Stefan Ishizaki hade ett gäng kloka tankar (Dalkurd lyckades pressa fast Giffarnas kortpassningsspel i andra, John Junior var jobbig, Dalkurd var klart närmast segern över nittio), Pär Hansson hade någon dum (som att han – även efter tio reprisbilder – inte tyckte det var straff) och Dalkurdtränaren med den otroliga landslagssjukgymnast-utstrålningen fick analysera kring hur mycket de fem tillåta bytena hjälpte till med vad gäller deras möjligheter att bibehålla intensitet och uthållighet (mycket) i presspelet mot Giffarnas bollrullande.

Så. Allt utrett.

Även om Giffarna antagligen mer än i tidigare matcher såg ut som det lag som jag tror att de vill se ut som – när de fick kombinera sig fram i första, mot ett mer passivt Dalkurd – så var det gästerna som var klart närmast segern, som såg ut att orka mer och som borde ha fått avgöra via dagens andra skottstyrning.

Henrik Åhnstrands lags insats var ungefär som den han gjorde med armbågen i studion: lyckad och stabil första, hängande och vilsen andra.

Dennis Olsson visade i alla fall den höga superettankvalitet som han bör hålla (det är sex år sedan han var den här seriens hetaste vänsterback senast: egentligen borde han vara någon helt annanstans), det känns roligt att kunna talang-alternera mellan Jesper Carströms rivighet och Albin Palmlöfs kvickhet på ena kanten och bevisligen är det nära att räcka med en enda snabbt slagen frispark för att kunna lämna en match med tre poäng, om man har Pontus Engblom ensam på topp. Det var den tilltänkte post-Juanjo mittfältsmotorn Pontus Silfver som slog den påpassliga frisparken (även om han haft lite svårt att få ut maximalt i övrigt hittills), han hade efter ett tag både Umeå-ynglingen Anton Eriksson och Umeå-gamlingen David Myrestam bakom sig och när han kroknade hoppade Ljusdals stolthet Tobias Eriksson in och ersatte.

Man känner sällan att man vet var man har Urban Hagblom. Ena stunden har han helt gått ner sig i spanska spår (då hugger han efter Juanjos trinde kompis istället för att försöka få hem Sundsvallssonen Engblom i tid), sedan dyker vi tillbaka i Norrlandslaget när ekonomin och serietillhörligheten säger det och helt plötsligt står han där med en närmast Doktor Mikael-artad solbränna i en studio och ler underfundigt kring Hallenius-rykten.

Men jag tror att om du hade bett honom sluta ögonen och dagdrömma – vid vilken given tidpunkt som helst, under hela 2000-talet – så är det något liknande den 48:e matchminuten mot Dalkurd han föreställer sig:

En 18-årig egen talang viker in och smeker en boll i kryssribban efter att en 23-åring han nyss plockat in från Hudiksvalls i tvåan beslutsamt älgat upp bollen som om han fötts in i en svensk elitfotbollsskrud.

Foto: Anders Thorsell, Sundsvallsbilder.com

I helgen spelade jag Korpen Cup i ett mixedlag som jag i sista stund fått hoppa in i. Redan i den första matchen hamnade jag på efterkälken, var tvungen att glidtackla efter en kvinnlig motståndare och landade på ett urbota klumpigt sätt som gjorde att det knakade i hela foten. Idag är den svullen och bollen som jag kastade mig fotstupa efter gick i mål ändå. Jag har också en alldeles otrolig träningsvärk i ljumskar och lår: om jag haft tillgång till en mätare som mätt mängd träningsvärk i musklerna per sprungen meter så tror jag världen hade fått se en ny toppnotering.

Jag hade ingen ork, ingen fart, ingen grundteknik – nej, inte ens hur man glidtacklar undan en boll – försvarsspelarens bröd och smör – kom jag ihåg från när jag spelade fotboll. Och jag trodde nog att om man startade på summan noll vad gäller kapacitet att göra ett snabbt första-metern-ryck, när man stod på sin fotbollsmässiga topp, så skulle man åtminstone inte kunna gå neråt, men jo: negativa tal existerar helt uppenbart vad gäller fotbollsmässigt ryck i steget. Jag är ett levande bevis, efter att ha lufsat runt menlös i solgasset på Kärrtorps IP i en lånad damtröja med nummer 23 på ryggen: som en The Last Dance-överentusiast med nyvunnen Michael Jordan-vurm och för smala höfter.

När jag var 23 år gammal lade jag av med fotbollen efter att ha lyckats med konststycket att göra noll minuter i två olika superettantrupper och avrundat karriären med att, i egenskap av lagkapten, Costa Concordia-lämna Selångers FK som inte bara rasade ner från division 1 utan också rakt ner i ett ekonomiskt slukhål som mynnade ut i konkurs.

Ibland, bara ibland men kanske lite oftare nu när jag är på väg att precis fylla 30, undrar jag vad som hänt om jag inte gjort det: om jag knegat på, provspelat här, halvtidsjobbat där och fortsatt viga nästan samtliga uteserverings-kompatibla helger åt att kuska land och rike runt i buss.

I lördags gjorde Timothy McNeil sitt första mål i svensk elitfotboll: vi är ganska precis lika gamla, spelade i Umeå FC samtidigt och när jag flyttade ur mitt grävlingsgryt i Umeå tog han över kontraktet. Han har varit iväg på lån till Skellefteå, öst in mål för en friskolekoncerns fotbollsfilial och gjort en lyckad division 1-vända i Karlstad: knegat på mycket bra i alla år.

Nu är han segerskytt i superettan och samma helg ramlar jag ihop i en grimaserande och ömklig svetthög på Kärrtorps IP, men ibland undrar jag ifall jag inte också till slut hade kunnat få göra en superettanminut eller två om jag haft bara en liten skvätt »grit« i den av självhjälpsboks-evolutionen utvecklade grit-tanken.

Och då – ibland, verkligen bara ibland!!! – tänker jag på hur jag i så fall hanterat den allra första insatsen: hur det känts, hur nervös jag varit, hur jag försökt spela, hur mycket jag vågat tro på mig själv.

Och jag vet inte exakt hur det hade sett ut – men den självinsikten har jag att jag vet att det inte hade sett ut som när Niklas Dahlström, 23, gjorde sin debut för GIF Sundsvall.

Vi får helt enkelt anta att ingen med Mikael Lustig-förutsättningar blir kvar i Division 2 Norra Svealand fram till 23 års ålder, så för en spelare som ifjol mötte lag som Kungsängens IF, Kvarnsvedens IK och IFK Stocksund gäller det att maximera utnyttjandet av sina fysiska och tekniska kunskaper när man kastas ut i superettavattnet. Inte flaxa och paniskt veva med alla tillgängliga lemmar i hopp om att flyta (som jag misstänker att jag kunnat göra), utan lugnt och tålmodigt bara fokusera på att göra varje aktion så tryggt och behärskat och fokuserat som möjligt; bara kallt räkna med att en enkel femmetersbredsida är lika enkel att slå i superettan som i tvåan och att det är ungefär lika svårt att sätta stopp för en galloperande norrländsk älgtjur oavsett om motståndaren får betalt i rikskuponger eller månadslön.

Jag fastnade för honom ganska tidigt i matchen – ungefär när han satte iväg och fyllde på in i straffområdet och var nära att knoppa dit ett inlägg – och sedan tyckte jag att jag studerade hans varje aktion utan att upptäcka ett enda misstag, utan varje situation löstes med ett lugn och ett mod och en tydlig förvissning om att hans fotbollsmässiga grundkunskap skulle räcka.

Och som den räckte: jag tyckte Dahlström var klart bäste GIF-spelare på banan – tydligast illustrerat av hur han låg bakom en av två (väl?) hemmachanser i den andra halvleken, då han som i en Hagblomsk feberdröm satte full fart med bollen från bakplan, genom någon lagdel, innan han vackert smekte fram Jesper Carström till ribbskottet.

Jag är en enkel man utan större drömmar (ett meningsfullt jobb, en meningsfull vardag, några nära vänner, kanske en socialistisk revolution som kullkastar det system som håller på att elda upp planeten), men om jag någonsin drömde om hur jag ville se ut under en superettandebut – och det gjorde jag nog, om jag ska vara ärlig – så var det så där som Niklas Dahlström såg ut i lördags: lugn, trygg, stabil och så pass brydd (noggrann, fokuserad, närvarande) att man lyckades se ganska obrydd ut.

Jag säger inte att vi har en ny Lustig eller ens en ny Robert Lundström eller Erik Larsson här, absolut inte, men om GIF Sundsvall ska bli långsiktigt allsvenska igen (de leder superettan nu, men har knappt varit ett uns bättre än en enda motståndare hittills) så tror jag att det snarare är just det här som kommer behövas: den kontinuerliga och effektiva omstöpningen av mellannorrländska division 2-spelare till rejäla elitfotbollsspelare.

Det kommer kanske säsongen igenom vara oklar kvalitet på det mesta: på laget, på motståndet, på serien och uppflyttningschanserna – men då kan vi åtminstone försöka glädjas åt att det är oklart men norrländskt genuint.

Alla borde heta Viktor i Borlänge

Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån.

Jag kan inte fotboll längre, det har jag insett sedan tidigare. Men vad värre är, vad gäller de trogna GIF-intressenter som brukar kunna uppdatera den här portalen efter matcher: jag kan verkligen inte årets superettafotboll. Ikväll hade jag med facit i näven verkligen ingen aning om vad som skulle vänta runt nästa bollspark (det är någonting med det publiklösa som får matcherna att svänga helt oförklarligt konstigt), men jag satt hela tiden och trodde att jag till slut skulle få rätt i en sak.

»Det där måste vara Viktor Rönneklev«, mumlade jag för mig själv. »Nähä, nä, okej«, sade jag med en grimas när det visade sig vara någon annan, »men där är han!: det där måste vara Viktor Rönneklev«.

Nej. Alltid någon annan flintifierad grönklädd med samma typ av utkristalliserade superettanfysik.

»Nämen där då!«. Nä. »Han som har bollen nu!«. Nä.

Jag trodde att jag åtminstone visste mycket om superettan att om ett grönklätt lag ställer upp med fem-sex sommarbleka spelare utan hår på huvudet och med en närmast kubformad kroppsform så måste en av dessa (åtminstone en!) vara Viktor Rönneklev: den gamle IFK Norrköping-trotjänaren som avrundade karriären med vad jag hade gissat på var ett par årtionden i gröntröjade J-Södra (men som bara ska ha varit fyra år).

Men nej: ett barskrapat Brage, som led av väldiga skadebekymmer, hade lyckats hitta ett sätt att runda det gamla Rönneklev-axiomet.

De hade också, skadebekymren till trots, börjat hitta ett sätt att koppla greppet om matchen – när seriens snart mest saknade mittfältare hittade vad som bara måste vara seriens viktigaste och kanske bästa anfallare.

Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån.

Redan när Juanjo presenterades för klubben gjorde Pirkt.se:s gif-orienterade scoutingverktyg klart att han var en spelare som kunde slå en riktigt vältajmad lyra på en riktigt bångstyrig gräsmatta:

Mattan på Domnarsvallen är jämn och slät som plastfolie och inte spanskt division 3-artad, men jäklar vad en känslig långbollsfot räcker till mycket om man har superettans mest effektiva djupledslöpare på topp.

Han kommer att bli väldigt saknad, Juanjo, och den sportchef som frivilligt släpper iväg honom gratis gör bäst i att ha otroligt starka skäl. För till skillnad från den svajiga insatsen mot Umeå (där han kunde blivit utvisad efter tio, om han bara träffat med sin andra gula-kort-spark) så visade han i kväll både sin klass och sin svårunderskattade viktighet för det här laget.

För om det var lite svårt att se vad det var tänkt att vara för typ av GIF-idé mot Umeå i premiären så var det enklare nu: det här är ett lag som, när de inte lyfter på Engblom (som target eller djupledshot), ska zick-zacka sig igenom via kortpassningsspel centralt. Centralt som runt mittcirkeln, ibland: då gick det ofta bra när flera av de hårda mittbacksuppspelen kunde väggas fram till en ganska friställd Oliver Berg i dennes (sedan svagt utnyttjade) nummer-tio-hål mellan försvar och backlinje. Centralt som från egen mållinje till spelare i målområdet, ibland: då blev det till slut den typ av härdsmälta som vid den bortskänkta 1–1-kvitteringen, där den mest lämpade av Viktor Rönneklevarna (Anton Lundin) bjöds på ett friläge av ett dumdristigt och övermodigt GIF-försvar.

Jag vet inte, men jag tror inte att det var Joel Cedergrens fysiska närvaro på bänken som gjorde Alexander Blomqvist till en mycket begränsad passningsspelare i fjol. Jag tror att han är lika dåligt lämpad att kringel-kroka sig ut ur pressade situationer runt eget straffområde i år.

Anton Eriksson är klart bättre lämpad, men jag tror det finns en gräns för hur lämpad en mittback kan vara att få bollen rullad till sig vid egen målområdeslinje med pressande motståndare i de brinnande knutarna.

Men precis när Brage fått kvitteringen och fått ta över matchen – ja, då knycker planens kanske minst väntade poängspelare, lille Albin Palmlöf som väldigt ofta flyger omkring som en räddhågsen kanin, åt sig bollen av den idag närmast komiskt usle Carlos Garcia Ambrosiani i Brage-försvaret och serverade Pontus Engblom ett enkelt segermål.

Under resten av säsongen får han gärna fortsätta likna en vante, en kanin eller Viktor Rönneklev eller vad man nu kan likna som startspelare i superettan: bara han fortsätter producera viktiga poäng i mjugg.

När hade vi en sådan spelare senast?

Jag vet sammanfattningsvis inte alls vad det där sa, det där heller. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan Juanjo, hur det ska gå om alla lag tillåts gå lika hårt åt Pontus Engblom i längden (det lyckades Gracia Ambrosiani med: sätta ett tjog tidiga dobbar i honom) eller hur vi ska få bort de värsta kvarlevorna från de delar som var problematiska med Joel-fotbollen.

Men jag vet att sex poäng av sex möjliga är närmast onormalt bra även under en väldigt onormal säsong.

En alldeles unikt tråkig seger

Fotboll?! Är inte det bara tjugotvå spelare som springer runt och jagar en boll?

Jo. I år verkar det tyvärr vara det.

Senast i helgen fick jag försöka förklara för en ny bekant att mitt enda riktiga konkreta specialintresse som jag samlat på mig och behållit under detta mitt snart 30-åriga men fortsatt rangliga personlighetsbygge är det här med att jag följer GIF Sundsvall så slaviskt som jag tycker mig ha möjlighet att göra. Det var, förklarade jag, det nästan enda jag kände mig ganska säker på att jag inte skulle göra mig av med framöver.

Det var kanske lite konstigt, lite sorgligt, vad vet jag vad hon tyckte, det var det jag hade, förklarade jag.

Inte fotboll som intresseområde, betonade jag med eftertryck, utan GIF Sundsvall. Den klubben. Det laget.

Jag började snubbla in på hur man inte visste någonting här i detta ens enda (okej, kanske andra) inträdande i det riktiga, vuxna och heltidsarbetande vuxenlivet; inte vart man skulle bo, inte var eller med vad man skulle jobba, kanske inte ens riktigt vem man var eller ens ville vara.

Då, sa jag, då var det någonstans fint att ha en enda sak att veta att man kunde ha som nod. Inte särskilt ofta någon nåd, men alltid någon typ av nod. Någon typ av hängare att alltid kunna kasta sin hatt mot en söndagseftermiddag eller en vardagskväll, oavsett vart man tagit vägen, vad man hamnat mitt uppe i med eller vad som hänt med ens hårfäste eller liv. Någon slags medelpadsk lägereld att samlas kring, oavsett om man gjort minsta ansats att flytta hem och oavsett om man helt missat att ens hemkommuns PR-avdelning lagt 2,4 miljoner kronor på att få en reklambyrå att vända på V:et på ett bortom obegripligt fult sätt:

Texten Sundsvall där V är på snedden

Yada yada yada. Jag hade druckit några öl, jag fäktade säkerligen lite väl sentimentalt och blödigt, men Giffarna kommer alltid vara min klubb, sammanfattade jag i alla fall. Och jag berättade vidare – som för att nyansera, som för att tydliggöra att jag inte var nån veritabel galning – hur jag grät på Friends Arena en lördageftermiddag i november i fjol, men sedan ändå pallrade mig iväg på en fest under samma kväll och att jag utan minsta problem lyckades ha roligt strax efter degraderingens fullbordande.

Ett sunt, men genuint och nog aldrig sinande och hela tiden ganska latent brinnande engagemang, försökte jag förklara det som.

Och nu, efter att ha fått lagt denna den kanske allra mest konkreta delen av min personlighet i träda i flera månader, så skulle jag äntligen få utlopp för all den där brinnande entusiasmen och engagemanget.

Fotbollspremiären var äntligen kommen! Solen sken, konstgräset lyste grönt och precis när domaren skulle sätta pipan i munnen och Pontus Engblom hade lyft högerfoten för att avsparka igång säsongen–

Paus Bryta Titta På Tv - Gratis bilder på Pixabay

–så fick allt avbrytas, skärmen delas för att Unibet – ny huvudsponsor av serien – skulle få spela upp sin reklamjingel och sista-minuten-uppmana till betting, i en serie där flera matcher under förra säsongen var helt stängda för spel på grund av rädsla för matchfixningsskandaler.

Innan tidernas allra längsta försäsong hade vi också fått se Tony Richardsson dyka upp i två olika reklamsnuttar för två olika teveprogram, vi hade fått se en skrubbsittande kommentator i Stockholm stövla in mitt under en tyst covid-19-minut i Sundsvall och vi hade fått se en av de två förinspelade tränarintervjuerna (det lilla som hanns med mellan alla klipp på Tony Richardssons nya tv-aktualiteter) klippas itu till konfettistycken.

Jag kommer nog fortsätta fäkta för att försvara mitt GIF-intresse för nya människor, men det tog mig ungefär trettio sekunder av själlös och steriliserad superettanfotboll att konstatera att jag bara måste undvika att de människor jag fäktar mot någonsin får se mig sitta och titta på det här.

För det här var för deppigt. Oförsvarligt deppigt. Inte värt att fäkta för.

Det här var inte fotboll. Eller: det var det som var problemet.

Det här var fotboll. Inte min fotboll.

Och då menar jag inte att det var likt den avdomnade fotbollen i en reservlagsserie till sättet, vad gäller bristen på närkamper och energi, utan främst faktumet att det här rätt och slätt bara var fotboll. Inga känslor, ingen passion, bara själva sporten och springet och sparkandet.

Det här var tjugotvå spelare som jagar en boll. Ett lag spelade bollen efter marken och gjorde det stundtals mycket bra (det laget var Umeå FC, som otroligt rättvist klapp-klappade in 1–0) och det andra tvingades tjonga upp bollen och hoppas på det bästa (det laget hade som tur var Pontus Engblom att sikta på, fram till dess att han tacklades sönder och samman).

Det var ett hemmalag som gång på gång fastnade på felvända innermittfältare, det var en frustrerad spanjor som höll på att låta sin hemlängtan (den typ av kontaktsbrytande hemlängtan som känns förbluffande överdiagnosticerad i Medelpad) leda till ett rött kort första fem, det var det var totalt baklås vad gäller Åhnstrands tänkta taktik för att manövrera ut den tippade tabelljumbon, men det var bara det.

Det var bara de fotbollstaktiska uppenbarelserna. Det var fotboll så som jag antar att fotbollsexperten Kalle Karlsson tittar på den; fotboll för den som mest är intresserad av passningsmönster, av löpvägar, av att upptäcka luckor i återerövringspressen. Fotboll som pilar och ringar i Paint-verktyg.

Det är inte min fotboll. Det är inte det här GIF-intresset jag har. Det är fotboll, rätt och slätt, och det intresset har jag lämnat bakom mig.

Min fotboll kanske faktiskt mindre har blivit bilden av en Pontus Engblom-räd som resulterar i ett 3–1-mål och mycket mer glädjen när den buttre gubben på raden framför jublande reser sig ur sin stol efter tjugo minuters idogt muttrande om att »det här håller aldrig«.

Nu var det var inga som reagerade på att Giffarna mer eller mindre blev utspelade av Umeå FC under första fyrtiofem. Inga farbröder som muttrade, inget oroligt sorl från läktarna när Anton Eriksson tvingades ta till en tunnel som siste-man, inget frustrerat nämen-vad-fan-håller-ni-på-med-skrikande när målvakten Andreas Andersson höll på att ge bort ett gratismål på grund av en framtvingat tafflig förstatouch i det dumdristiga och icke-fungerande rullandet kring det egna straffområdet.

Tystnad när Bajram Ajeti fick vända bort Anton Eriksson, förstås, men inte den tystnande tystnad som ett baklängesmål ska skänka.

Inget lättat jubel när Pontus Engbloms efterlängtade target-egenskaper (mycket kunde Linus Hallenius, nästan allt!, men inte omvandla höjdbollar till målchanser) ledde till att Oliver Berg kunde servera den lille kaninen Albin Palmlöf boll, löpmeter och en närmast försvinnande liten vinkel till den 18-årige talangen (fostrad i Sidsjö-Böle: på planen femtio meter intill mitt barndomshem!) som kunde rulla dit sitt första mål i svensk elitfotboll.

Ingen eufori när Pontus Engblom lika plötsligt som oförtjänt skallade in ett allsvenskt avvägt Johan Blomberg-inlägg bara en minut senare.

Nej, plötsligt satt man där och tittade på en övergiven DPlay-kamera som glåmade ut över en helt tom idrottspark och lyssnade till reklamlåten, inte- jingeln utan -låten, som Sundsvalls Energi sammanställt och tänkte »vad fan var det här?«. Visst hade jag gett ifrån mig ett litet jubel vid de två målen, nog hade jag stönat fram ett frustrerat »MEN!« vid otal fastspelningar och visst hade jag kanske väst fram ett »kort!« vid någon ful satsning (det verkade förresten som att närvarande publik är en nödvändig faktor för att utdelandet av röda kort ska bli möjligt: både Alexis Bbakkas och Jakob Bergmarks satsningar borde ha kunnat användas som moderna prejudikat för vad ett rött kort är och bör vara).

Men framför allt hade jag zonat ut mycket oftare än vanligt. Kollat gruppchatten, scannat Twitter, livekommenterat till de som inte vill betala 349 kronor för mer Tony Richardsson än Henrik Åhnstrand i försnacket.

Det pratas ofta om närheten i den svenska fotbollen: att det är den som skulle locka, framför allt annat. Och även om jag uppskattar att Urban Hagblom eller Joel Cedergren varit ett par knapptryck bort genom åren så fick den här tisdagskvällen mig att inse att det inte alls är närheten som är grejen. Det kan snarare bli för mycket närhet, märkte jag. Jag vill aldrig se båren komma i närheten av Pontus Engblom (som vi redan nu lär få utse till lagets överlägset viktigaste spelare, efter obekräftade rapporter* om att Marc Mas Costa ska hoppat in på planen för att ersätta honom), men jag vill framför allt – insåg jag nu – inte se Håkan Stafrin och Benny Mattsson lufsa in med den. Det är plötsligt för mycket närhet, för lite avstånd.

*= Marc Mas Costa finns mig veterligen inte registrerad för någon bollberöring.

Jag vill ha mer avstånd till laget, de utbytbara spelarna och ledarna (Marc Mas Costa ska alltså ha hoppat in, annars kan han ju – i egenskap av spanjor, så som jag förstår kontraktsläget – hastigt ha lämnat klubben efter att inte varit helnöjd med den tallrik vitlöksfrästa champinjoner han beställt in på Saffran igårkväll), mycket mindre avstånd till de som egentligen utgör klubben, i alla fall i den mån den är rolig att följa: de outbytbara supportrar som ikväll hade tagit sig upp på Norra Berget för att sprida sin bengalrök ner mot premiärplanen och ut mot den stora vida supporter-Twitter-världen. De som låter vid ledningsmål, tvärtystnar vid insläppt och som summa summarum gör det här till en levande sport som är försvarbar att sätta sig och slå på teven för att titta på.

Att Giffarna var det ganska klart sämre laget hemma mot Umeå FC oroar mig mindre än faktumet att jag kanske ska behöva försöka uppbåda energi åt den här sporten – den här från elitfotbollen väsensskilda sporten – under hela 2020. Att division 1-anfallaren Alexis Bbakka fick se ut som en ståtlig poängkung mot den här GIF-backlinjen (med normalutdelning känns det som att han gjort tre assister och åtminstone ett mål ikväll) eller att Soya Takahashi gång på gång tilläts skära som kniv genom rumstempererat smör genom ett ihåligt GIF-mittfält gör mig mycket mindre än att det ska komma att bli bottenstrid, mittenstrid, toppstrid eller vad-som-jävla-helst-strid i det här formatet under sommaren och hösten 2020.

Vi leder just nu superettan, det vet jag. Men jag har ingen aning om vad det här sade, vet inte vad det här var tänkt att vara för typ av GIF-spelidé och kan heller inte förutse hur långt det räcker om Pontus Engbloms skada var lindrig och han fortsätter kunna göra vatten till, om inte vin, så nåt läskande från Vasa Bryggeri.

Jag vet bara att det var alldeles otroligt tråkigt.