Jakten på Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg

Kramerica Industries.

I förra veckan hörde jag på P1 Morgon hur arbetare på Elektrolux fabrik i Mexiko ska ha fått sparken efter att ha klagat på att fabriken hållits öppen utan tillräckliga covid-19-skyddsåtgärder. I inslaget berättade 58-åriga Gregoria Contreras att hennes mamma dött på grund av att »Electrolux vägrade stänga sin fabrik, trots arbetarnas protester«, varpå P1 lät Elektrolux informationschef Daniel Frykholm komma till tals.

Frykholm förklarade då att kylskåpstillverkning »kan ses som en samhällsviktig verksamhet«, alltså den typ av verksamhet som bara måste fortgå under rådande pandemi där stora delar av samhället och ekonomin stängs ner.

Och jag vet inte, jag kan för lite om andrahandsmarknaden för vitvaror för att kunna svara på ifall det är av yttersta vikt att människor kan installera ett sprillans nytt kylskåp under covid-19-krisen (kanske behöver folk en sån där isbits-görare på kylskåpsdörren nu under hemmakarantänen, för att kunna unna sig ett glas riktigt isande kallt vatten), men jag tycker att frågan i sig är intressant och att den oundvikligen måste ställas under denna kris för allt vad företagande och entreprenörskap heter:

Vilken verksamhet är egentligen samhällsviktig?

Staten har redan gått in med enorma stödpaket till den fria marknad som ofta sägs kunna sköta precis allting själv, men det skriks ständigt på mer: Moderaterna har exempelvis gastat sig hesa om att regeringen borde satsa ytterligare hundra miljarder kronor i månaden på att rädda företagen.

Men vilka företag? Alla företag?

Den här unika situationen är en alldeles ypperlig tid för att ställa sig frågor om vårt samhällsbygge, om vilka yrken som faktiskt är samhällsviktiga, om vilken verksamhet som verkligen bidrar och vilket företagande vi vill värna efter att krisen är över.

Det är frågor för en annan portal, en annan skribent, en mycket skarpare hjärna. Men det här är också en tid för en 29-årig man att gå och titta på husfasader i jakt på Sveriges mest meningslösa grupp med bluffartade företagsnamn.

Pirkt.se påbörjar nu officiellt jakten på Sveriges minst samhällsviktiga husvägg.

Det finns många klassiska skyltar på hustak och fasader runtom i Stockholms innerstad. Blickar man upp mot Södermalm ser man exempel på hur gamla klassiska företag som Coca Cola och Stomatol med rena typsnitt och gammaldags neonelegans saluför sina respektive produkter. Och på Kungsholmen möts den som cyklar över S:t Eriksbron av budskapet »Tag alltid Tulo«, som en estetiskt vacker påminnelse om att värna munhälsan med den lilla Cloetta-utgivna halspastillen.

Det går förstås att dividera länge kring huruvida dessa tre exempel bidragit med konkret samhällsnytta genom åren, men nog måste väl den svenska tandhälsan ha stärkts av Stomatols kariesskyddande krämer och den kollektiva svenska kaffeandedräkten bör ha lindrats av Tulos mintsmak och vad gäller Coca Colas verksamhet så har företagets läskeblask skänkt väldigt många människor en mycket konkret känsla av sockerbetingat välbehag genom åren.

De har erbjudit konkreta produkter, som går att ta på – och de har alla (tydligen: Tulo ska gå att köpa i smakerna »citron« och »vit«) överlevt tidens tand.

Det är alla tre exempel på bra och fina skyltar som här hemma i en storstad; som signalerar att här begås det produktion!, här finns jobben!, men här finns också liv och rörelse!, neon och läskeblask och pastiller!!!

Jag själv är dock allra mest svag för den typ av skylt som inte ens saluför något speciellt varumärke, utan bara skickar ut ett meddelande om att här finns det exempelvis möjlighet till »bad« eller chans att titta in på »kaffe«. Det är skyltar som aldrig kommer gå ur tiden: folk kommer alltid, i alla tider, vilja bada i bassängen och alltid, i alla tider, vilja dricka kaffe.

Det är bra och fina skyltar. Skyltar som kan vandra hela distansen.

Sedan ett par år tillbaka har dock min mycket gode vän Per Bohman gjort mig uppmärksam på en annan typ av skylt som sitter uppe i Stockholm. Den moderna, nej, den rentav postmoderna företagsskylten som på senare år annekterat husfasader runtom i staden; skylten som inte får en att tänka på liv, rörelse och konkret produktion av konkreta produkter som man åtminstone kan köpa och glädjas åt – utan den typ av skylt som bara leder tankarna till brevlådeföretag, bluffmakeri och den allra senaste senkapitalismens åtskilliga vedermödor. Bohman berättade att han brukade skratta till och tänka på hur det bakom dessa väggar, där de svengelska nyordsföretagen förfulade fasaden, bara var helt tomt: att där på sin höjd stod en enda datamaskin på kontorsgolvet och arbetade på högvarv med att slussa pengar till något skatteparadisiskt skalbolag med än luddigare namn.

Sedan dess har jag också haft ögonen öppna, låtit blicken klättra uppför fasader i innerstaden och sedan dess har jag också ofta skrattat till när jag sett ett företagsnamn som verkligen utstrålar ruffel och båg och som jag tänker mig att den någorlunda självmedvetne innerstadsstockholmaren borde behöva kvida fram när hen är tillbaka på släktmiddag runt jul i sin hemstad. Jag har målat upp scener i huvudet över hur den som över borden på Riche inte ogärna brukar skylta högljutt med att hen är »Senior Manager of Strategic Assessment« plötsligt befinner sig hemma i sin gamla bruksort där hen över en bit kalkon med brunsås får frågan om vad hen pysslar med nu för tiden, och då tvingas slå ner blicken och skamset försöka uttala det svengelska namnet på sin managementkonsultfirma på ett sätt som gör att de konkreta elektrikerna och bilmekanikerna runtom bordet inte sätter potäten i vrångstrupen av anti-stockholmskt vredesmod.

Nu, under pandemin och det ekonomiska stålbad som följt och kommer att fortsätta följa, har jag gjort slag i saken och försökt sammanställa de allra minst samhällsviktiga fasader jag kunnat hitta.

Nästan alla i vårt samhälle verkar vara rörande överens om att vårdpersonalen och den närmast kroniskt timanställda omsorgsstyrkan i äldrevården förtjänar bättre villkor och högre löner efter att den här krisen visat dess konkreta värde för samhället som helhet – men vi har ännu inte på samma sätt talat om de yrkesverksamma grupper som kanske inte behövs i det bättre, starkare och mer sammanhållna samhällsbygge vi borde vilja ta oss an att snickra ihop efter denna pandemiska omskakning.

Vi börjar på S:t Eriksbron och dess arkitektoniskt vackra fasader. Om du står och tittar på den klassiska »Tag alltid Tulo«-skyltens smäckra neondesign så behöver du bara vrida på huvudet några grader för att mötas av den här fasadstyggelsen i sex postmoderna företagsdelar:

Det är många starka namn här (HEEP! MagiCAD!!!), men jag vill att ni blundar och låter företagsnamnet StruSoft trilla ut genom läpparna.

StruSoft. Får ni upp någon bild av vad som försiggår inne på det kontoret?

StruSoft. Seså. Flera gånger. StruSoft. StruSoft. Strusoft. Ingenting?

Låt oss spekulera tillsammans. Kan det vara så att de anställda på StruSoft arbetar med att tillverka och sälja en mjukgörande gel för vårdpatienter som lider av struma? Att en tub lenande StruSoft skänker välsignad lindring på öron-, näsa-, hals-mottagningar runtom i landet?

Eller kan det vara så att de saluför uppvärmningsövningar för professionella strupsångare? Det behöver inte vara övningar, jag slår inte fast något här utan vi spekulerar tillsammans: det kan förstås lika gärna vara en halsduksformad vetevärmare som en mongolisk strupsångare kan vira om halsen innan han ska ge sig på en krävande strupsonat?

Jag tycker det här är befogade gissningar kring vad som kan tänkas pågå bakom denna armada av förfulande företagsnamn på den annars så vackra fasaden vid S:t Eriksbron, men nej: enligt StruSoft själva så tillhandahåller de programvara inom »Structural Analysis & Design«, där det är de själva som valt att sätta hela sitt arbetsområde inom välförtjänta citationstecken.

Jag tycker i alla fall att ovanstående fasadvägg – där egentligen bara revisorerna på Parameter Revision avslöjar vad de faktiskt pysslar med – måste vara en urstark kombattant i kampen om att vara hela Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg.

Men vi har många fler exempel. Nästan varje morgon under denna vår har jag vandrat Kungstensgatan fram, där denna skylt tornar upp sig på en vackert rundad gul fasad:

Bakom företaget »bublar.« med litet B och en punkt skulle det förstås kunna gömmas precis vilken låtsasverksamhet som helst, men efter en googling verkar det faktiskt vara ett internationellt framgångsrikt företag som håller på att tillverka dataspel i någon sorts futuristisk VR-teknologi, vilket – om de undviker en Gizmondo-krasch – säkerligen kan komma att bidra till mycket glädje för väldigt många. Men jag är ändå glad över att jag stannade till och reagerade på fasadskylten, för vid en närmare inspektion av adressen så bjuder själva ingången på ett alldeles otroligt knippe 2020-tals-osande etablissemang:

Kungstensgatan 18 har nämligen inte bara plats för gruppen Bublar Group – utan också för företagsgruppen Necter Group! Utöver det dessutom Vobling (som vid en googling visar sig ingå i Bublar-gruppen!) och två perfekt generiska hittepå-namn som »E-Space Communication« (som pysslar med att »evaluate digital channels and give insight on how to optimise them for the real users«) och »Elekta« (som jag vägrar googla, eftersom det då fortfarande tillåts kunna vara allt från en lysrörstillverkare till ett övervintrat kvinnligt muskelpaket som sitter och väntar vid telefonen på att TV4 ska ge besked om det blir någon ny säsong av »Gladiatorerna«).

Och sist men inte minst AltoCumulus: någon sorts perfekt 2020-mix av Palo Alto-osande kapitalackumulering. Alto betyder också »hög« på italienska och tankarna förs onekligen till Joakim von Anka-ackumulering av enorma mängder polletter som samlas på fysisk hög: att AltoCumuulus-kontoret är en enda djup binge av guldmynt.

Men det är egentligen lite fusk att ge sig på mindre skyltar vid dörröppningar. Tävlingen ska ju egentligen bara vara öppen för de företag som verkligen förfulat stadsbilden genom att smacka upp sitt svengelska högkonjunktur-hokus-pokus på själva fasaden, vilket bara »Elekta« gjort i det här fallet (kanske för att få andra gladiatorer, som Atlas eller Plexus, att bli avundsjuka på vad hon gjort med sin post-TV4-karriär när de går förbi).

Men ofta erbjuder de små plaketterna vid dörröppningarna en så otrolig källa att ösa ur att man som samlare bara inte kan hålla sig undan att lyfta fram dem i det smala men skärskådande Pirkt.se-ljuset. Ytterligare ett sådant exempel bara måste få lyftas. En dag när jag promenerade hem vek jag in på en liten tvärgata till Birger Jarlsgatan, där den här konsonanttunga samlingen hade fått klä den fina tegelfasaden:

Kan det vara så att ju fler poäng ett företagsnamn ger i ett Alfapet-parti, ju mindre egentlig samhällsnytta utförs bakom skylten? Att ju fler poänggivande X och Y:n man kastat in i namnet, desto luddigare är verksamheten?

»XZAKT Kundrelation« är förstås inte ensamt starkt nog för att kvala in på någon topplista, men har man gått runt på jakt efter riktigt luddiga företagsnamn ett tag så arbetar man ganska snabbt upp en näsa för vilka typer av kvarter som kan tänkas innehålla ett antal riktiga bluffnamn. Som en väldresserad stövare kände jag vittringen efter fler postmoderna företagsnamn (av den typ som Karl Marx nog inte trodde skulle kunna hinna existera innan kapitalismen slagit knut på sig själv) och fortsatte min promenad upp för Eriksbergsgatan. Och mycket riktigt fann jag bokstavligt guld. Tyvärr (för den här sammanställningens skull) har de ännu inte spikat upp några gigantiska skyltar på väggarna på de fina gamla husen, men den här guldpläterade listan med företagsnamn vid husnummer tio är så pass stark att den bara måste få lyftas:

Låt gärna namnet »Flexenclosure« ta sig en svängom i munhålan och säg mig att det inte är det allra största bluffnamnet hittills; att det inte låter som att någon väldigt snabbt behövt ha fram ett internationellt namn på sin brevlådeorienterade mjuggverksamhet och desperat letat efter två engelska ord att slå ihop. På den första träffen på Google sägs det att Flexenclosure är »inne i en intensiv och utmanande expansionsfas« (mycket flex, mindre closure, antar jag), men på den senaste träffen förkunnas tyvärr att företaget gått i konkurs (noll flex, bara closure).

I skyltens topp så låter Nr10.se som en hemsida där sportprofilen Jesper Hussfelt börjat utmana Patrick Ekwall (Mr Exclusive in Sports Media AB, när vi ändå talar företagsnamn) om herraväldet vad gäller det snäva och tuffa marknadssegment som företagsvärlden känner som »den årliga vår-beställningen på ett par sneakers från TV4-kollegan Max Grinndal«. Men det är märkligt nog inte så att det är Hussfelt som börjat saluföra sneakers för att utmana Difficult by P. Nej, det visar sig vid en googling vara ett kontorshotell, och tar man sig en titt på deras hemsida så skryter Nr10.se med att de senaste tre företagen som hyrt in sig är »Evalueserve Nordic, Nickel Mountain Resources och Cibes Lift Group«, vilket snabbt får en att inse att Stockholms stad är en enda illaluktande lök med skal på skal på skal av företagsnamn som gör en gråtfärdig av fullskalig meningslöshet. Det perfekta 2020-talsnamnet PeakSearch (»ledande inom rekrytering till nyckelpositioner i Norden«) och optimalt intetsägande Kameo (»en plattform för nordisk crowdfunding«) är också värda ett omnämnande på denna guldgruva till guldplåt av vad vi får anta är riktigt samhällsmeninglös verksamhet.

Men det är fasaderna och jätteskyltarna som den här listan är tänkt att fokusera på och där är en av mina personliga favoriter i Stockholm husväggen som sitter på Kungsgatan, i höjd med Klarabergsviadukten:

Den här bilden är tagen bara någon vecka efter det att börserna började svaja i pandemins spår, men redan vid fototillfället verkar det som att inte mindre än fem företag redan har dukat under, tagit sitt pick och sitt pack och sin skylt och lämnat bygget. Man kan bara se svaga konturer kvarlämnade i betongen efter de företagsnamn som verkar ha varit för yvigt intetsägande för att klara ens en enda vecka av icke-högkonjunktur; verksamheter som inte klarat av kristidens tand lika väl som Adyen (nederländsk betalplattform), Datscha (»Sveriges ledande leverantör av tjänster för information och analys av kommersiella fastigheter«), Synaron (jag har verkligen ingen aning, för en googling leder inte nå-gon-stans) och ett par »Consulting Groups«: den typ av samhällsbärande företagsformer som gjort sig kända för att se till att moderna svenska sjukhus blir ungefär lika kostnadseffektiva som franska regenters sommarpalats eller katolska mastodontkyrkor.

Det ser ut som att halva bygget imploderat i den typ av krasch som borde uppstå när högkonjunkturen längre kan hålla valfritt svengelskt företagsnamn under armarna. Det är som att Företagarnas vd Günther Mårder borde ställa sig framför fasaden och försöka avleda de förbipasserandes blickar från väggens små kvarvarande märken i betongen:

Jag har stannat av och fotat många fler udda företagsnamn, fått ett antal skickade till mig av några trogna innehållsliga bidragsgivare, men vi börjar med en omröstning kring de fyra samlingar som var de starkaste jag fann på en och samma fasad eller plakett. Se till att göra din röst hörd i denna oviktiga fråga:

Drömmen är förstås att vi tillsammans, alla vi som tvekar på att vi lever i den allra bästa av världar när människor varje vardag stämplar in på AltoCumulus eller StruSoft, kan utöka listan med fler husfasader som skriker ut tveksam samhällsnyttighet. Att det kan bli något av en folksport, detta att låta blicken klättra längsmed husfasader för att ifrågasätta rimligheten i att en rimlig konjunktur skulle hålla ett företag döpt till ett så pass fluffigt icke-ord under armarna.

Om den här portalen någonsin vill ha in tips, förslag och åsikter så är det nu. Denna ambitiöst påbörjade lista måste kunna göras längre. Tävlingen måste kunna vidgas. Stockholm må vara svensk bluffindustris absoluta mecka, men det skulle förvåna mig om inte andra tätorter också sett svengelska tecken i fasaderna på ett decennium av högkonjunktur.

Skicka in bidrag eller tips till portalen i kommentarsfält eller via mejl (pppirkt@gmail.com) så kan vi tillsammans utse 2020-talets mest talande husvägg av misstänkt samhällsonytta.

2 reaktion på “Jakten på Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg

  1. ”synaron” verkar efter en kvalificerad gissning vara en omodern logo-version av ”syncron”, som företar sig den synnerligen samhällsviktiga sysslan ”industry-leading cloud-based after-sales service software solutions”, så de platsar rätt bra på listan.

    Att de är för loja för att ens byta ut skylten med loggan de även själva för länge sedan verkar insett var oläslig borde också ge bonuspoäng!

    • Otroligt skarpt att lyckas identifiera ett (av alla) ”industry-leading cloud-based after-sales service software solution”-företag där ute. De platsar alldeles utmärkt på listan, men tycker fortfarande att de ska få heta Synaron eftersom det är det (väl???) som står på skylten!!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *