Jakten på Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg

Kramerica Industries.

I förra veckan hörde jag på P1 Morgon hur arbetare på Elektrolux fabrik i Mexiko ska ha fått sparken efter att ha klagat på att fabriken hållits öppen utan tillräckliga covid-19-skyddsåtgärder. I inslaget berättade 58-åriga Gregoria Contreras att hennes mamma dött på grund av att »Electrolux vägrade stänga sin fabrik, trots arbetarnas protester«, varpå P1 lät Elektrolux informationschef Daniel Frykholm komma till tals.

Frykholm förklarade då att kylskåpstillverkning »kan ses som en samhällsviktig verksamhet«, alltså den typ av verksamhet som bara måste fortgå under rådande pandemi där stora delar av samhället och ekonomin stängs ner.

Och jag vet inte, jag kan för lite om andrahandsmarknaden för vitvaror för att kunna svara på ifall det är av yttersta vikt att människor kan installera ett sprillans nytt kylskåp under covid-19-krisen (kanske behöver folk en sån där isbits-görare på kylskåpsdörren nu under hemmakarantänen, för att kunna unna sig ett glas riktigt isande kallt vatten), men jag tycker att frågan i sig är intressant och att den oundvikligen måste ställas under denna kris för allt vad företagande och entreprenörskap heter:

Vilken verksamhet är egentligen samhällsviktig?

Staten har redan gått in med enorma stödpaket till den fria marknad som ofta sägs kunna sköta precis allting själv, men det skriks ständigt på mer: Moderaterna har exempelvis gastat sig hesa om att regeringen borde satsa ytterligare hundra miljarder kronor i månaden på att rädda företagen.

Men vilka företag? Alla företag?

Den här unika situationen är en alldeles ypperlig tid för att ställa sig frågor om vårt samhällsbygge, om vilka yrken som faktiskt är samhällsviktiga, om vilken verksamhet som verkligen bidrar och vilket företagande vi vill värna efter att krisen är över.

Det är frågor för en annan portal, en annan skribent, en mycket skarpare hjärna. Men det här är också en tid för en 29-årig man att gå och titta på husfasader i jakt på Sveriges mest meningslösa grupp med bluffartade företagsnamn.

Pirkt.se påbörjar nu officiellt jakten på Sveriges minst samhällsviktiga husvägg.

Det finns många klassiska skyltar på hustak och fasader runtom i Stockholms innerstad. Blickar man upp mot Södermalm ser man exempel på hur gamla klassiska företag som Coca Cola och Stomatol med rena typsnitt och gammaldags neonelegans saluför sina respektive produkter. Och på Kungsholmen möts den som cyklar över S:t Eriksbron av budskapet »Tag alltid Tulo«, som en estetiskt vacker påminnelse om att värna munhälsan med den lilla Cloetta-utgivna halspastillen.

Det går förstås att dividera länge kring huruvida dessa tre exempel bidragit med konkret samhällsnytta genom åren, men nog måste väl den svenska tandhälsan ha stärkts av Stomatols kariesskyddande krämer och den kollektiva svenska kaffeandedräkten bör ha lindrats av Tulos mintsmak och vad gäller Coca Colas verksamhet så har företagets läskeblask skänkt väldigt många människor en mycket konkret känsla av sockerbetingat välbehag genom åren.

De har erbjudit konkreta produkter, som går att ta på – och de har alla (tydligen: Tulo ska gå att köpa i smakerna »citron« och »vit«) överlevt tidens tand.

Det är alla tre exempel på bra och fina skyltar som här hemma i en storstad; som signalerar att här begås det produktion!, här finns jobben!, men här finns också liv och rörelse!, neon och läskeblask och pastiller!!!

Jag själv är dock allra mest svag för den typ av skylt som inte ens saluför något speciellt varumärke, utan bara skickar ut ett meddelande om att här finns det exempelvis möjlighet till »bad« eller chans att titta in på »kaffe«. Det är skyltar som aldrig kommer gå ur tiden: folk kommer alltid, i alla tider, vilja bada i bassängen och alltid, i alla tider, vilja dricka kaffe.

Det är bra och fina skyltar. Skyltar som kan vandra hela distansen.

Sedan ett par år tillbaka har dock min mycket gode vän Per Bohman gjort mig uppmärksam på en annan typ av skylt som sitter uppe i Stockholm. Den moderna, nej, den rentav postmoderna företagsskylten som på senare år annekterat husfasader runtom i staden; skylten som inte får en att tänka på liv, rörelse och konkret produktion av konkreta produkter som man åtminstone kan köpa och glädjas åt – utan den typ av skylt som bara leder tankarna till brevlådeföretag, bluffmakeri och den allra senaste senkapitalismens åtskilliga vedermödor. Bohman berättade att han brukade skratta till och tänka på hur det bakom dessa väggar, där de svengelska nyordsföretagen förfulade fasaden, bara var helt tomt: att där på sin höjd stod en enda datamaskin på kontorsgolvet och arbetade på högvarv med att slussa pengar till något skatteparadisiskt skalbolag med än luddigare namn.

Sedan dess har jag också haft ögonen öppna, låtit blicken klättra uppför fasader i innerstaden och sedan dess har jag också ofta skrattat till när jag sett ett företagsnamn som verkligen utstrålar ruffel och båg och som jag tänker mig att den någorlunda självmedvetne innerstadsstockholmaren borde behöva kvida fram när hen är tillbaka på släktmiddag runt jul i sin hemstad. Jag har målat upp scener i huvudet över hur den som över borden på Riche inte ogärna brukar skylta högljutt med att hen är »Senior Manager of Strategic Assessment« plötsligt befinner sig hemma i sin gamla bruksort där hen över en bit kalkon med brunsås får frågan om vad hen pysslar med nu för tiden, och då tvingas slå ner blicken och skamset försöka uttala det svengelska namnet på sin managementkonsultfirma på ett sätt som gör att de konkreta elektrikerna och bilmekanikerna runtom bordet inte sätter potäten i vrångstrupen av anti-stockholmskt vredesmod.

Nu, under pandemin och det ekonomiska stålbad som följt och kommer att fortsätta följa, har jag gjort slag i saken och försökt sammanställa de allra minst samhällsviktiga fasader jag kunnat hitta.

Nästan alla i vårt samhälle verkar vara rörande överens om att vårdpersonalen och den närmast kroniskt timanställda omsorgsstyrkan i äldrevården förtjänar bättre villkor och högre löner efter att den här krisen visat dess konkreta värde för samhället som helhet – men vi har ännu inte på samma sätt talat om de yrkesverksamma grupper som kanske inte behövs i det bättre, starkare och mer sammanhållna samhällsbygge vi borde vilja ta oss an att snickra ihop efter denna pandemiska omskakning.

Vi börjar på S:t Eriksbron och dess arkitektoniskt vackra fasader. Om du står och tittar på den klassiska »Tag alltid Tulo«-skyltens smäckra neondesign så behöver du bara vrida på huvudet några grader för att mötas av den här fasadstyggelsen i sex postmoderna företagsdelar:

Det är många starka namn här (HEEP! MagiCAD!!!), men jag vill att ni blundar och låter företagsnamnet StruSoft trilla ut genom läpparna.

StruSoft. Får ni upp någon bild av vad som försiggår inne på det kontoret?

StruSoft. Seså. Flera gånger. StruSoft. StruSoft. Strusoft. Ingenting?

Låt oss spekulera tillsammans. Kan det vara så att de anställda på StruSoft arbetar med att tillverka och sälja en mjukgörande gel för vårdpatienter som lider av struma? Att en tub lenande StruSoft skänker välsignad lindring på öron-, näsa-, hals-mottagningar runtom i landet?

Eller kan det vara så att de saluför uppvärmningsövningar för professionella strupsångare? Det behöver inte vara övningar, jag slår inte fast något här utan vi spekulerar tillsammans: det kan förstås lika gärna vara en halsduksformad vetevärmare som en mongolisk strupsångare kan vira om halsen innan han ska ge sig på en krävande strupsonat?

Jag tycker det här är befogade gissningar kring vad som kan tänkas pågå bakom denna armada av förfulande företagsnamn på den annars så vackra fasaden vid S:t Eriksbron, men nej: enligt StruSoft själva så tillhandahåller de programvara inom »Structural Analysis & Design«, där det är de själva som valt att sätta hela sitt arbetsområde inom välförtjänta citationstecken.

Jag tycker i alla fall att ovanstående fasadvägg – där egentligen bara revisorerna på Parameter Revision avslöjar vad de faktiskt pysslar med – måste vara en urstark kombattant i kampen om att vara hela Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg.

Men vi har många fler exempel. Nästan varje morgon under denna vår har jag vandrat Kungstensgatan fram, där denna skylt tornar upp sig på en vackert rundad gul fasad:

Bakom företaget »bublar.« med litet B och en punkt skulle det förstås kunna gömmas precis vilken låtsasverksamhet som helst, men efter en googling verkar det faktiskt vara ett internationellt framgångsrikt företag som håller på att tillverka dataspel i någon sorts futuristisk VR-teknologi, vilket – om de undviker en Gizmondo-krasch – säkerligen kan komma att bidra till mycket glädje för väldigt många. Men jag är ändå glad över att jag stannade till och reagerade på fasadskylten, för vid en närmare inspektion av adressen så bjuder själva ingången på ett alldeles otroligt knippe 2020-tals-osande etablissemang:

Kungstensgatan 18 har nämligen inte bara plats för gruppen Bublar Group – utan också för företagsgruppen Necter Group! Utöver det dessutom Vobling (som vid en googling visar sig ingå i Bublar-gruppen!) och två perfekt generiska hittepå-namn som »E-Space Communication« (som pysslar med att »evaluate digital channels and give insight on how to optimise them for the real users«) och »Elekta« (som jag vägrar googla, eftersom det då fortfarande tillåts kunna vara allt från en lysrörstillverkare till ett övervintrat kvinnligt muskelpaket som sitter och väntar vid telefonen på att TV4 ska ge besked om det blir någon ny säsong av »Gladiatorerna«).

Och sist men inte minst AltoCumulus: någon sorts perfekt 2020-mix av Palo Alto-osande kapitalackumulering. Alto betyder också »hög« på italienska och tankarna förs onekligen till Joakim von Anka-ackumulering av enorma mängder polletter som samlas på fysisk hög: att AltoCumuulus-kontoret är en enda djup binge av guldmynt.

Men det är egentligen lite fusk att ge sig på mindre skyltar vid dörröppningar. Tävlingen ska ju egentligen bara vara öppen för de företag som verkligen förfulat stadsbilden genom att smacka upp sitt svengelska högkonjunktur-hokus-pokus på själva fasaden, vilket bara »Elekta« gjort i det här fallet (kanske för att få andra gladiatorer, som Atlas eller Plexus, att bli avundsjuka på vad hon gjort med sin post-TV4-karriär när de går förbi).

Men ofta erbjuder de små plaketterna vid dörröppningarna en så otrolig källa att ösa ur att man som samlare bara inte kan hålla sig undan att lyfta fram dem i det smala men skärskådande Pirkt.se-ljuset. Ytterligare ett sådant exempel bara måste få lyftas. En dag när jag promenerade hem vek jag in på en liten tvärgata till Birger Jarlsgatan, där den här konsonanttunga samlingen hade fått klä den fina tegelfasaden:

Kan det vara så att ju fler poäng ett företagsnamn ger i ett Alfapet-parti, ju mindre egentlig samhällsnytta utförs bakom skylten? Att ju fler poänggivande X och Y:n man kastat in i namnet, desto luddigare är verksamheten?

»XZAKT Kundrelation« är förstås inte ensamt starkt nog för att kvala in på någon topplista, men har man gått runt på jakt efter riktigt luddiga företagsnamn ett tag så arbetar man ganska snabbt upp en näsa för vilka typer av kvarter som kan tänkas innehålla ett antal riktiga bluffnamn. Som en väldresserad stövare kände jag vittringen efter fler postmoderna företagsnamn (av den typ som Karl Marx nog inte trodde skulle kunna hinna existera innan kapitalismen slagit knut på sig själv) och fortsatte min promenad upp för Eriksbergsgatan. Och mycket riktigt fann jag bokstavligt guld. Tyvärr (för den här sammanställningens skull) har de ännu inte spikat upp några gigantiska skyltar på väggarna på de fina gamla husen, men den här guldpläterade listan med företagsnamn vid husnummer tio är så pass stark att den bara måste få lyftas:

Låt gärna namnet »Flexenclosure« ta sig en svängom i munhålan och säg mig att det inte är det allra största bluffnamnet hittills; att det inte låter som att någon väldigt snabbt behövt ha fram ett internationellt namn på sin brevlådeorienterade mjuggverksamhet och desperat letat efter två engelska ord att slå ihop. På den första träffen på Google sägs det att Flexenclosure är »inne i en intensiv och utmanande expansionsfas« (mycket flex, mindre closure, antar jag), men på den senaste träffen förkunnas tyvärr att företaget gått i konkurs (noll flex, bara closure).

I skyltens topp så låter Nr10.se som en hemsida där sportprofilen Jesper Hussfelt börjat utmana Patrick Ekwall (Mr Exclusive in Sports Media AB, när vi ändå talar företagsnamn) om herraväldet vad gäller det snäva och tuffa marknadssegment som företagsvärlden känner som »den årliga vår-beställningen på ett par sneakers från TV4-kollegan Max Grinndal«. Men det är märkligt nog inte så att det är Hussfelt som börjat saluföra sneakers för att utmana Difficult by P. Nej, det visar sig vid en googling vara ett kontorshotell, och tar man sig en titt på deras hemsida så skryter Nr10.se med att de senaste tre företagen som hyrt in sig är »Evalueserve Nordic, Nickel Mountain Resources och Cibes Lift Group«, vilket snabbt får en att inse att Stockholms stad är en enda illaluktande lök med skal på skal på skal av företagsnamn som gör en gråtfärdig av fullskalig meningslöshet. Det perfekta 2020-talsnamnet PeakSearch (»ledande inom rekrytering till nyckelpositioner i Norden«) och optimalt intetsägande Kameo (»en plattform för nordisk crowdfunding«) är också värda ett omnämnande på denna guldgruva till guldplåt av vad vi får anta är riktigt samhällsmeninglös verksamhet.

Men det är fasaderna och jätteskyltarna som den här listan är tänkt att fokusera på och där är en av mina personliga favoriter i Stockholm husväggen som sitter på Kungsgatan, i höjd med Klarabergsviadukten:

Den här bilden är tagen bara någon vecka efter det att börserna började svaja i pandemins spår, men redan vid fototillfället verkar det som att inte mindre än fem företag redan har dukat under, tagit sitt pick och sitt pack och sin skylt och lämnat bygget. Man kan bara se svaga konturer kvarlämnade i betongen efter de företagsnamn som verkar ha varit för yvigt intetsägande för att klara ens en enda vecka av icke-högkonjunktur; verksamheter som inte klarat av kristidens tand lika väl som Adyen (nederländsk betalplattform), Datscha (»Sveriges ledande leverantör av tjänster för information och analys av kommersiella fastigheter«), Synaron (jag har verkligen ingen aning, för en googling leder inte nå-gon-stans) och ett par »Consulting Groups«: den typ av samhällsbärande företagsformer som gjort sig kända för att se till att moderna svenska sjukhus blir ungefär lika kostnadseffektiva som franska regenters sommarpalats eller katolska mastodontkyrkor.

Det ser ut som att halva bygget imploderat i den typ av krasch som borde uppstå när högkonjunkturen längre kan hålla valfritt svengelskt företagsnamn under armarna. Det är som att Företagarnas vd Günther Mårder borde ställa sig framför fasaden och försöka avleda de förbipasserandes blickar från väggens små kvarvarande märken i betongen:

Jag har stannat av och fotat många fler udda företagsnamn, fått ett antal skickade till mig av några trogna innehållsliga bidragsgivare, men vi börjar med en omröstning kring de fyra samlingar som var de starkaste jag fann på en och samma fasad eller plakett. Se till att göra din röst hörd i denna oviktiga fråga:

Drömmen är förstås att vi tillsammans, alla vi som tvekar på att vi lever i den allra bästa av världar när människor varje vardag stämplar in på AltoCumulus eller StruSoft, kan utöka listan med fler husfasader som skriker ut tveksam samhällsnyttighet. Att det kan bli något av en folksport, detta att låta blicken klättra längsmed husfasader för att ifrågasätta rimligheten i att en rimlig konjunktur skulle hålla ett företag döpt till ett så pass fluffigt icke-ord under armarna.

Om den här portalen någonsin vill ha in tips, förslag och åsikter så är det nu. Denna ambitiöst påbörjade lista måste kunna göras längre. Tävlingen måste kunna vidgas. Stockholm må vara svensk bluffindustris absoluta mecka, men det skulle förvåna mig om inte andra tätorter också sett svengelska tecken i fasaderna på ett decennium av högkonjunktur.

Skicka in bidrag eller tips till portalen i kommentarsfält eller via mejl (pppirkt@gmail.com) så kan vi tillsammans utse 2020-talets mest talande husvägg av misstänkt samhällsonytta.

Nya övertramp av SVT på den flintifierade rörelsen

Jag brukar vara en försvarare av Public Service. Jag vill att vi i Sverige ska ha icke-kommersiella medier som granskar makten, jag vill lyssna på Ekot på morgnarna, jag vill kunna se Aktuellt vid niorycket. Jag kan därför stå ut med många av baksidorna: som att Doobidoo kommer med en sextonde säsong eller att SVT skickar den fradgande blodhunden Jesper Henke till Jämtland för att hänga ut en då 20-årig mittback i rikstelevisionen. Bara jag slipper kolla och bara jag i min tur får använda mig av tryckfrihetsförordningen för att försvara mig mot oförrätterna så är det okej. Fördelarna väger mycket tyngre än nackdelarna.

Men nu börjar irritationen verkligen gro. Den här portalen är en av plattformar som utgör en röst för den smala identitetspolitiska strömning som slåss för de flintifierades sak i samhället och reagerade redan i vintras när SVT, som en »kul grej« från produktionsteamet, matchade ihop en flintifierad man med en hårälskande frisör i »Gift vid första ögonkastet«.

Nu har SVT skickat ut programserien »Den kala sanningen«, där den flintifierade 43-åringen Peder Brendmo på ett krystat semi-ironiskt sätt ska koppla sin ensamhet och brist på samboskap till faktumet att han sedan arton år har rakat sin flintifierade skalle. Efter att ha sett ett avsnitt på fredagseftermiddagen känns det som att det är en produktion som blivit snabbt ihoprafsad, vilket inte minst märks på att SVT:s webbredaktör inte ens verkat ha orkat korrläsa den initiala mening som ska locka till tittning:

Även en »flintskallig« förtjänar en obestämd artikel. Vi har n-genus! Vi är människor! Vi är utrum!

Men mitt första stora problem med denna SVT-produktion är hur de väljer att porträttera den som inte har hår på huvudet. Vem kan tänkas få uttala sig om hur det är att leva med den kala hjässan? Är det Fredrik Ljungberg?

Nej, det är det inte. Det är inte ens en När och Fjärran-solkysst Hans Fahlén.

Jag bjuder er först på en liten passus för att ni ska hinna tänka ut vilken som skulle kunna vara Sveriges mest makabra trio med rakade huvuden som kan tänkas placeras intill varandra.

Nu.

Det SVT släpat fram är en trio bestående av bröderna Rongedal som flankerar den gamle Gladiatorerna-köttklumpen »Hero«:

Aldrig tidigare i svensk tevehistoria kan det ha sett så konkret märkligt ut att tre män saknar hår. Det är helt klart den märkligaste samling pixlar på tunnhåriga personer jag har sett sedan senhösten 2013, då den här gamla Pirkt.se-favoritern dök upp i den smala eter vi känner som »hemsidan Ravelli.se där tvillingarna Ravelli saluför funktionsplagg«:

Den här bilden, på de två tvillingarna Ravelli och den problematiskt vita Yoda-figuren, höll mig vaken i dagar. Den var rent illuminerande, gick inte att slita blicken från; en synvilla mer bottenlös än den allra djupaste 3D-tavla.

Men det värsta vad gäller SVT-produktionen var trots allt inte att produktionsteamet slog sina kloka skallar ihop, tänkte »vad har vi på flintskallighet?« (uttalat på den flytande Filip & Fredrikska som jag antar är det enda som talas på svenska tv-produktioner nu för tiden), och kom fram till svaret »Bröderna Rongedal och Roddy Benjaminsson«.

Nej, det allra grövsta övertrampet sker när nästa program annonseras, i slutet på det första, så syns hur Peder söker upp en man som ska hjälpa honom hitta tillbaka till sin maskulina säkerhet. För vad ser jag att den flintifierade kampen ska komma att sammanlänkas med idag, fredagen den 15 maj 2020?

Just precis. Mannen som greps av polis för sexköp på torsdagsnatten och imorse fick ta tjuren vid hornen och göra det som det anstår en postmodern man år 2020: skriva »ett kryptiskt inlägg« på Instagram »som illustreras med en bild där han sitter och ser ut över en vingård«.

Och som nu kan tvingas se hela sitt imperium falla.

Han ska inte få dra med oss flintifierade i fallet.

En rojalistisk utandning

Jag brukar inte försöka mig på några mer avancerade makroekonomiska analyser på den här portalen, men jag tänkte att vi behövde titta på den här grafen över utvecklingen av försäljningen av desinfektionsmedel i världen under de fem första månaderna av kalenderåret 2020. Det vi ser vid den allra högsta spetsen är när nyheterna om Coronakrisen och den medföljande nedstängningen av samhället nådde allmänheten, varpå människor skyndade sig till affärerna för att bunkra handsprit. Därefter såg vi en nedgång igen, när det visade sig att marknadskrafterna klarade av att leverera även under krisen och konsumenter runtom i världen märkte att det inte alls blev tomt på hyllorna och att bunkringen var onödig.

Men efter att försäljningen sjunkit och den första toppen nästan utraderats så trodde många experter på en stabilisering och på en långsiktigt tämligen normal prisnivå igen – men plötsligt ser vi nu, i grafens absoluta slutskede, en fullkomlig urspårning uppåt igen, i en avhuggen kurva vars slutdestination inte går att skönja utan bara pekar ut i oändligheten.

Analytiker världen över har varit villrådiga och mycket oense vad gäller den här senaste utvecklingen, men källor till Pirkt.se har på goda grunder kopplat samman ett och ett, vad gäller den globala efterfrågan på desinfektionsmedel och dess uppgång i början av maj.

Erik Löfgren har börjat gå på Friskis & Svettis cirkelfys igen. Oerhörda mängder av desinfektionsmedel har därför skyndsamt beställts av Friskis & Svettis Kungsholmens personal i förebyggande syfte, ifall han skulle få för sig att gå dit med någon typ av regelbundenhet igen. Den alkholhaltiga gel som brukar säljas i mindre pumpanordningar har nu plötsligt beställts på oljefat av stressade Friskis-volontärer som bara vill göra rätt för sig gentemot Folkhälsomyndigheten. Om man blir trängd mot väggen av en inspektör och tvingas medge att »ja, jo, vi lät honom träna klart passet i en faktisk pöl av svett« så vill man åtminstone kunna försöka rädda situationen med att förklara att »vi hällde faktiskt ut en gallon av desinfektionsmedel över hans område efter passet«.

En dag ska jag sammanställa en Pirkt.se-inläggs-generator där omkring fyra-fem alternativ finns i tre olika snurror, vilket i sig genererar en fullödig mening som i sin helhet beskriver hela det genererade inlägget. Så att de få Pirkt.se-läsarna kan ta sig en snurr på den digitala tombolan och få fram färdiga inläggssammanfattning under perioder av torka.

* Snurr på tombolan* Erik Löfgren… *nytt snurr*är kritisk mot den fria marknaden*sista-snurr*eftersom han svettas kopiöst mycket när han tränar.

Så. Men så kan det bli fem olika alternativ på varje snurra, vilket skulle generera alla potentiella inlägg som skulle kunna skrivas på den här portalen.

* Snurr på tombolan* Joel Cedergren… *nytt snurr*är en viktig pjäs i den identitetspolitiska debatten rörande flintifiering… *sista-snurr*och finns tillgänglig på bibliotekets filmtjänst.

Allt skulle inte bli hundraprocentigt logiska inlägg, men med lite överseende för att någon eventuell passus utelämnats och något obligatoriskt intellektuellt snedsprång kan ha fallit bort skulle man förstå ungefär vad det varit för ett inlägg och försöka bära med sig kontentan.

Det har varit svårt för många att veta vad man bör och inte bör göra i detta semiöppna, semislutna svenska samhälle. Men det har rapporterats alldeles för lite om hur extra svårt det varit för oss som velat hålla oss lite aktiva och som tänkt att Folkhälsomyndigheten gett grönt ljus för exempelvis löprundor – men som samtidigt vet med oss att vi är flåsare och stånkare och svettstänkare av högt över normalgraden.

Hur ska man värdera den öppenhet som Tegnell tillåtit och förordat vad gäller fysisk aktivitet kontra det samhällsfariga stånkande och stänkande man vet att man själv tar med sig ut i löparspåren?

Häromveckan drogs detta till sin spets. Jag var ute på ett varv runt Brunnsviken när jag tidigt reagerade på min egen andning. Inte att den snabbt blev tung och flåsig, det blir den alltid vid minsta ansträngning, utan att den i dessa pandemiska tider förstås kändes direkt farlig. Ganska ofta mötte jag nämligen äldre, riskgruppsgamla individer i spåret som var ute och unnade sig stärkande promenader. Gott så, men åldringarna vandrade nästan uteslutande i grupp – inte ogärna i bredd, som en smittoinsamlande skallgångskedja – och längs de relativt smala spåren runt Brunnsviken var det otroligt svårt att hålla ett behörigt avstånd mellan ens rosslande andning och den mötande trafiken av riskgruppsrebeller som vägrar vika en tum från sin formation vid mötet.

Ibland fick jag nästan trycka mig upp och springa upp mot stängslet för att försöka komma förbi inom smittskyddsavståndet: på det sätt som jag antar att Spindelmannen hade gjort ifall han haft min dävna fysik. Så såg jag ut: som om en mellanstor svensk stad anställt en brasiliansk elitidrottare som kommunal spindelman, leasad på artistskatt, och denne precis kommit hem efter novemberlovet efter en månad av sol, bad, öl och helrostade spädgrisar och inte riktigt orkat bibehålla den spänstiga flärden i sitt kringflygande väggsprintande.

När någon tantformation blev för närgången, via sin totala ovilja att ens försöka vika åt sidan, så kände jag mig tvingad att helt enkelt sätta handen framför munnen och styra mitt tunga flåsande och alla eventuella spottpartiklar åt andra hållet med hjälp av en vinklad handflata.

Men den mest skakande upplevelsen under min joggingtur handlade faktiskt inte om mötet med någon grupp gamla riskgruppsindivider utan med en kärnfrisk 42-åring och hennes följe.

För när jag hunnit nästan hela vägen runt, med kanske en kilometer kvar på den drygt milslånga rundan, så möter jag en större gruppering mitt i vägbanan. Stora män i funktionella plagg och än mer funktionella hörsnäckor har brett ut sig på ett sätt så att jag tvingas zick-zacka mellan dem och däremellan – helt plötsligt! – så uppenbarar sig kronprinsessan Victoria och prins Daniel, stående mitt i spåret, tillsammans med ett litet barn (som jag nu, via en googling, måste anta var den fyraårige prins Oscar).

Det hela är över på en halv sekund, plötsligt är jag förbi, och först i efterhand inser jag vad som har hänt. Eftersom jag vetat med mig att jag är innehavare av Sveriges just där och då kanske allra tyngsta utandning och att hela mitt rikligt saliverande käkparti hänger och slänger som på en gammal Sankt Bernhardshund så tar jag bevisligen beslutet att sätta hela den högra handen för näbbområdet när jag joggar förbi kronprinsessan, hennes make och den lille hertigen av Skåne. Sluter till. Stänger igen.

I den allra bästa av världar, om Johan T. Lindwall fått bestämma, hade jag förstås också haft möjlighet att blixtsnabbt mumifiera hela skalpen så att all den drypande svetten inte kunnat skvätta ner det konungsliga följet – men jag har, tack vare ett kungahus-vördande undermedvetet, trots allt gjort precis allt jag kunnat för att skydda landets tronföljd i denna hastigt uppkomna och överrumplande situation.

Jag har stått för mitt livs mest rojalistiska utandning.

I kristid, under pågående spottburen pandemi och nio kilometer in i en högst partikelutsöndrande löprunda är vi alla rojalister.